Alla gör vi väl fel någon gång

Jag slötittar på Aktuellt. De under dagen utsedda ministrarna Annika Strandhäll och Mikael Damberg intervjuas. Jag slås av skillnaden i journalistik. Strandhäll ifrågasätts för att hon bytt politikområde och verkar inte kunna sitt nya område. Hon utsätts för något slags Quis och klarar sig förvånansvärt bra. Damberg som också bytt politikområde ifrågasätts inte alls och får ej heller möjligheten (utmaningen) att besvara något Quis. Jag blir irriterad och inser att det patriarkala samhället fortfarande existerar, i alla fall på Aktuellt-redaktionen. Slår bort irritationen genom att tänka att även journalister gör fel någon gång.

Vidare får sedan Strandhäll frågor om sin privatekonomi, eftersom det avslöjats att hon ligger efter med två räkningar, som ska ha gått till Kronofogden. Strandhäll svarar tydligt och rakt att hon inte haft koll på just dessa räkningar men att hon har koll på sin privatekonomi. Hon är tydlig med att hon aldrig har haft några betalningsanmärkningar och lägger till att hon är mån om att sköta sin ekonomi. Med irritationen från Aktuellts hanteringsskillnad av Damberg och Strandhäll fortfarande på min näthinna gör jag ingen större notis av just Strandhälls privatekonomi. Hon är ju tydlig med att det enbart var dessa två räkningar och att hon aldrig haft några betalningsanmärkningar. Jag tänker att alla gör väl fel någon gång och det här känns som något som vi alla kan göra ibland, missa att betala en räkning i tid.

Jag går och lägger mig och efter en natts sömn vaknar jag och nås av nyheten att Strandhäll har farit med osanning. Nyheterna på morgonen gör nya avslöjanden. Tydligen har Strandhäll haft betalningsanmärkningar, detta redan år 2013, och sammanlagt nio fakturor har gått till kronofogden. Nu säger hon att hennes framlidne make hade skött även hennes ekonomi medan hon koncentrerat sig på sitt jobb. Mina tankar glider iväg från tanken att alla gör vi fel till till lögnen som vapen. Varför ljuger vi? Jag skriver ”vi”, för alla ljuger vi någon gång och den som säger att vederbörande aldrig ljuger, far med osanning.

Lögn och osanningar är naturliga. Det finns runt omkring oss i allt från överlevnadsstrategier till ett sätt att få fördelar över andra. Vi extrapolerar och ibland säger vi eller utger vi oss för att vara någon vi inte är. Så är det i naturen också. Se på köttätande växter som lockar till sig insekter genom att utge sig för att vara något de inte är. Parningsriter hos många djurarter handlar om att blåsa upp sig eller visa sig fördelaktig för en potentiell partner, eller för att avskräcka rivaler. Detta kanske inte kan kallas för lögn men i alla fall att fara med osanning om sitt naturliga jag.

Människan är i mångt och mycket en komplicerad varelse i den mening att vi förutom kombinationer av tanke och handling även kan bedöma konsekvenser och göra avvägningar. Vi styrs av vår egen etik, och de regler som den grupp vi identifierar oss med har kommit överens om. Vissa människor kan absolut inte tänka sig att ljuga och andra har en mer pragmatisk inställning till sanningen. För egen del blir Strandhälls lögn i SVT till en fundering kring det här med lögn, osanning och förlåtelse. Det sistnämnda tycker jag är viktigt i sammanhanget, för om alla människor någon gång ljuger måste ju vägen till förlåtelse också finnas. Alla gör vi ju fel någon gång och den som tycker att hen inte gör fel…. hen ljuger.

Vad är då en lögn? För mig måste en lögn vara en medveten handling. För att en person ska kunna ljuga måste den personen veta vad som egentligen är sant. En lögnare bryr sig alltså om sanningen men har ett uppsåt att ljuga. I konsekvensens namn måste en person som framför en osanning i god tro, ovetandes om att det är lögn, inte vara en lögnare. Lögn handlar alltså om att framföra något som om det vore sant, trots att man vet att det är osant, och med avsikt att föra de som tar del av lögnen bakom ljuset. I Strandhälls fall kan ju hon trots allt ha varit ovetandes om de tidigare betalningsanmärkningarna men det låter långsökt.

Då jag ligger där i soffan på morgonen och ser på Nyheterna får jag för mig att göra en lista på olika typer av lögner:

• Den stora lögnen – en lögn som är så stor att motparten utgår ifrån att ingen skulle kunna ljuga så stort.
• Blufflögnen – en lögn som går ut på att få andra att tro att man har förmågor eller egenskaper som man i verkligheten saknar
• Den vita lögnen – något av min favoritlögn. En lögn som är lite mindre i sin karaktär för att trösta eller lindra mottagaren då sanningen tros skada
• Utelämnandelögnen – en berättelse som innehåller enbart sanningen men medvetet undanhåller man saker och ting
• Förvrängningslögnen – en medveten liten vilseledning

Det finns säkert mängder med andra varianter men det här var några av de varianter jag kom upp med. För egen del har jag levt ett väldigt naivt liv, jag erkänner det. Jag går på smällar här och där för jag väljer att tro att människor jag möter pratar sanning. Jag vet innerst inne att jag ska ha en mer skeptisk inställning men jag väljer medvetet att tro gott om alla och därmed åker jag på smällar här och där. Det är smällar jag helt enkelt får acceptera med mitt förhållningssätt.

Jag älskar Shakespeare och ni som läst Othello vet att där finns en historia om rädslan kring sanning och osanning som till slut får ett tragiskt slut. Othello misstänker sin fru för otrohet vilket gör henne så förskräckt, upprörd och förkrossad att hon i sin iver att bedyra sin oskuld endast förstärker Othellos övertygelse. Othello mördar sin fru Desdemona men inser snart hennes oskuld och tar i förtvivlan sitt eget liv. Pjäsen har gett namn åt fenomenet känt som ”Othello-felet”. Det är alltså viktigt att komma ihåg att ett lögnaktigt beteende inte är likställt med att personen ljuger och avsaknad av ett lögnaktigt beteende betyder inte att personen talar sanning.

Alla gör vi fel och för mig är det viktigaste vad vi gör fortsättningsvis då felet eller i det här fallet lögnen väl är ett faktum. Einstein lär ha sagt ”att göra samma fel två gånger är höjden av idioti”. Det vill säga att göra fel en gång är inget att skämmas för men att göra samma fel ytterligare en gång till är idiotiskt för det visar att man inte har lärt sig något av det fel man trots allt gjorde.

Som kristen tycker jag naturligtvis att bibelns texter är den moraliska och etiska kompass som ska vägleda oss människor. Jag ska inte trötta ut er med mängder med bibelcitat men det är klart att de flesta känner till det nionde budet i 2:a Mosebok, ”Du ska inte vittna falskt mot din nästa” (2 Mos 20:16). Det säger väl allt.

Frågan är dock varför vi inte ska ljuga? Jag kan tänka mig flera orsaker. Bland annat skadar vi oss själva och andra genom att ljuga, ”Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar” (Ef 4:25). Att ljuga är dessutom inte Kristuslikt. Bibeln säger i Kolosserbrevet 3:9-10, ”Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare”. Sedan finns det mängder med andra verser men som sagt…jag ska inte trötta ut er med dessa. Det viktigaste har jag trots allt sparat till sist.

Alla gör vi fel någon gång och alla far vi med osanning någon gång, hur väl vi än försöker att låta bli. Vi är ju trots allt människor och inte Gudar. Som människor gör vi fel och jag tycker nog vi ska behandla andra med respekt och inte förvänta oss ofelbarhet, inte ens av ministrar i en svensk regering. Det tror jag även Gud tycker. Gud vill helt enkelt förlåta även de som far med osanning. Nyckeln är tre ord som man bara måste säga…”jag gjorde fel”…

Bibeln säger i 1 Johannesbrevet 1:9, ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet”.

Låt det bli ledstjärnan.

/m