En fundering kring samerna och Svenska kyrkan

Jag har funderat lite på det här med Samerna och Svenska kyrkan och speciellt begreppen försoning och missionsarbete. Kyrkostyrelsen inom Svenska kyrkan beslutade den 8:e juni 2021 att Svenska kyrkan ska framföra en officiell ursäkt till samerna för historiska övergrepp. Det är inte svårt att förstå att det finns krav på att en sådan ursäkt måste göras då man tar sig tid att studera de historiska relationerna mellan Svenska kyrkan som då var en del av den svenska statsmakten och dåtidens samer under främst 1600- och 1700-talet. I förordet till ”Vitboken” skriver Ärkebiskop Antje Jackelén att det är nödvändigt att gräva fram gamla oförrätter för att annars går det inte att försonas. Det är naturligtvis svårt att närma sig en naturlig försoningsprocess i nutid utifrån vad representanter för Svenska kyrkan har gjort historiskt. Dessutom var kyrkan inte självstyrande vid denna tid och dess ansvar kan inte särskiljas från statens. Att ordet försoning dessutom har en särskild central betydelse inom kristendomen gör det inte enklare.

Några tankar kring Försoning och Förlåtelse
I skrivande stund sitter jag och tittar på TV-sändningen från Gudstjänsten i Uppsala där den officiella ursäkten nu genomförs. Det är november och grått utanför fönstret och mina tankar glider iväg till begreppet försoning. Det är politiskt kaos på en annan TV-kanal. Vi har äntligen fått en kvinnlig statsminister (ungefär 100 år för sent) men riksdagsarbetet med budgeten är kaosartat och inget jag vill titta på så jag funderar istället på det här med samerna och Svenska kyrkan. Vi lever i en tid där det förespråkas att vi ”aldrig får glömma” smärtsamma händelser vare sig det gäller personliga kränkningar, folkmord eller terroristattacker. Till detta kan läggas att vi aldrig får glömma de olika kolonialmaktsförtryck som skett genom historien och i det facket kan kolonialismen av sapmi läggas. Att minnas är en förutsättning för att en försoningsprocess ska kunna äga rum, men är det alltid bra att minnas? Den franske filosofen Jean Paul Ricoeur brukade citera den tyske teoleogen Johann Baptist Metz och dennes berömda citat ”nostalgiska minnen” som en fara i en försoningsprocess. Om jag förstår Metz och Ricoeur korrekt menar de på att minnen också kan ge en snäv och censurerad bild av verkligheten och som kan leda till att ”nostalgiska minnen” över generationsgränserna kan bli myter där släktingar lär sig hata de grupper eller individer som begått oförrätter begångna mot sedan gammalt döda släktingar. Att minnas oförrätter begångna i en annan tid kan därför leda till onödigt våld och smärta i nutid.

Utifrån det teologiska perspektivet hör naturligtvis försoning och förlåtelse ihop. I Karl-Johan Tyrbergs artikel i ”vitboken” lyfter han bön om förlåtelse. I evangelierna kanske Matteus har de starkaste berättelserna om Jesu ord om förlåtelse men begreppet finns i alla evangelierna och inte minst i Paulus brev. Två av de mest kända bibelcitaten är från Matteusevangeliet. ”Då kom Petrus fram och frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger ska min broder kunna synda mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Jesus sade till honom: ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.” (Matt 18:21-22.).
”För om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser.” (Matt 6:14-15.). Då det gäller förlåtelse kopplat till fiender är nog det mest citerade bibelcitatet ändå det från bergspredikan där Bibel 2000 har rubriken ”Älska era fiender” och med citatet ”Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” (Matt 5:39). Jesus själv fick utstå mycket oförrätt och fick lida något oerhört. Enligt Lukas lär Jesus trots detta, uppspikad på korset ha sagt, ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34). Naturligtvis är det inte lätt att utstå oförrätter och försonas med fiender. Det visste Jesus och det finns även många citat där Jesus försöker stärka människorna i deras tro att allt är möjligt, även att förlåta och försonas med fiender. Ett exempel är hämtat från Markusevangeliet, ”Om du kan? Allt är möjligt för den som tror.” (Markus 9:23).

Om man nu som kristen ska följa Jesus exempel och förlåta sina fiender eller orätter som har gjorts blir naturligtvis en central fråga hur man ska hantera minnena från oförrätterna. Den amerikanska teologen Stanley Hauerwas skriver om detta tema i en artikel om konflikten mellan protestanter och katoliker på Nordirland . Hauerwas ställer sig frågan om det ens är möjligt att minnas oförrätter utan att vilja hämnas eller om det är bättre att försöka glömma och gå vidare. Han konstaterar slutligen att försoning aldrig kommer att ske om katoliker och protestanter glömmer vad de har gjort mot varandra.
En annan som lyfter försoning som begrepp och som menar på att begreppet är centralt inom kristendomen är Carola Nordbäck. Nordbäck skriver i ”vitboken” att evangelierna genom historien har tolkats som en berättelse om försoning och nåd, återupprättelse och rättfärdiggörelse och lyfter de försoningsläror som har utgått från tolkningar av evangeliernas beskrivning av Jesu liv, död och uppståndelse. Enligt Nordbäck finns det två aspekter av försoningen av särskild betydelse och det är försoningen mellan Gud och människa, den kallar Nordbäck den vertikala försoningen, vilken ska skiljas från den horisontella eller sociala försoningen som sker mellan människor. Den sistnämnda är särskilt intressant utifrån försoningsprocessen mellan samerna och svenska kyrkan, tycker jag. Genom historien har främst den vertikala försoningen stått i centrum medan den horisontella/sociala försoningen fått mindre uppmärksamhet. Det finns dock exempel på horisontell/social försoning redan i 1686 års kyrkolag där lagen lyfter begrepp som att ”predikanten ska agera med vänlighet och kristerlig kärlek” vid möte med andra människor i försoningsarbetet.

Försoningsbegreppet som sådant har i dagens sekulariserade värld på många sätt lämnat det teologiska och används i andra sammanhang, exempelvis i freds- och krigsarbetet. David Sjögren lyfter en modell i ”vitboken” som kan ses som en slags praktisk försoningsmodell som börjar med någon slags övergångsrättvisa med målet att steg för steg nå till sanning och försoning. Sjögren lyfter ett antal konflikter där modellen både fungerat och icke-fungerat och vad vi lärt oss av dessa exempel . Sjögren avslutar med att konstatera att ”försoningsprocesser kräver nya insikter i begångna oförrätter samt förmedling av dessa insikter till en bred allmänhet”.
Även om en försoning således inbegriper en hel del insikter kräver den en praktisk handling i form av förlåtelse och i de allra flesta fall en ursäkt. Det är dock inte alltid en sådan ursäkt vinner gehör hos de som känner sig oförrättade. Gunlög Fur nämner exemplet då den svenska jordbruksministern och dåvarande ministern som var ansvarig för samefrågorna, år 1998 bad samerna om ursäkt för historiska oförrätter men att den långt senare beskrevs som verkningslös och ineffektiv. Fur ställer sig frågan vad det är som gör att en ursäkt kan bli till en nationell samling medan vissa böner av förlåtelse går obemärkt förbi. I sin artikel konstaterar Fur att en politisk ursäkt måste förhålla sig till en viss form, där man kommunicerar en moralisk poäng offentligt och opersonligt med syfte att frigöra framtiden från att vara förutbestämd av det förflutnas kränkningar och förbittringar. Fur lyfter en modell (Lightfoots modell) som kan användas för att utvärdera olika ursäkter. Med utgångspunkt från modellen och exemplet med ministerns försök till att be samerna om ursäkt kan jag inte göra annat än att tolka Gunlög Fur som att den svenske ministern startade en ursäktsprocess som fortfarande pågår.
Den försoningsprocess som nu pågår mellan Svenska kyrkan och samerna är något som ligger i tiden . Anna-Lill Drugge beskriver att politiker och allmänhet är påverkade av det koloniala arv som lever kvar och har fortgående konsekvenser i det nutida samhället, vilket gör att man måste använda ett postkolonialt perspektiv då man närmar sig frågan om försoning. Detta innebär att Sverige påverkas av andra länders kolonialiseringsarbete, försoningsarbete men har på allvar inte tagit sig an sina egna oförrätter mot det samiska folket. Postkolonialt i detta sammanhang innebär därför att den koloniala historien är över men istället genomsyrar den vårt samhälle och blivit så självklar att den osynliggörs . Eftersom det vilar en slags förnekelse och också en rädsla att lyfta och göra upp med den mörka historien kring oförrätterna mot samerna tolkar jag Drugge som att hon ser att en utformning av etiska riktlinjer för forskning kan göra att etiken skapar en relevans för det samiska samhället.
I den försoningsprocess som nu pågår mellan samerna och Svenska kyrkan är självklart ansvarsbiten viktig och en huvudfråga är vilket ansvar dagens företrädare inom Svenska kyrkan vill ta för agerande gentemot samerna som skett genom historien och vilket ansvar vill nutida samer att kyrkan ska ta . Det kan vara svårt att veta huruvida enskilda prästers agerande kommit till kännedom för högre präster i den kyrkliga organisationen men Lindmark och Sundström konstaterar också att agerandet är en sak, det finns ett stort mörkertal i huruvida präster och missionärer har undlåtit att agera då man sett men inte agerat då samer lidit eller kommit i kläm vid exempelvis jordbruksexploatering. Svenska kyrkan är inte densamma idag som den var för 250-350 år sedan och frågan blir naturligtvis vad den nu icke-statliga kyrkan ska ta sig an för ansvar för tidigare generationers präster och missionärer i form av agerande eller undfallenhet i att agera inom ramen för dåvarande statskyrkan. Kan en organisation som består av medlemmar och dess företrädare bära ett moraliskt ansvar över generationsgränserna? För egen del kan det vara lätt att med ett utifrånperspektiv förstå kraven på försoning och kraven på förlåtelse och ursäkt men frågan är mer komplex än vad man i första anblicken kan tycka. Om man gör en parallell som jag vet haltar en aning på olika sätt men ändå, ska judarna idag be om ursäkt för att man medverkade till att mörda Jesus för cirka 2000 år sedan?
För egen del lämnar jag denna fråga hängande i luften medan jag går vidare och fördjupar mig i det praktiska som jag uppfattar försoningsarbetet baserades på för de präster och missionsarbetare som verkade under 1600-1700-talen, nämligen missionsarbetet.

Mission
Nordbäck skriver att ett område där försoningsbegreppet fått särskild stor betydelse är missionsarbetet . Det är inte svårt att tänka sig att de präster och missionsarbetare som gav sig av på mission i sapmi-området utgick mycket från den grundläggande kristna synen som baseras på den vertikala försoningsaspekten som tidigare nämnts i detta blogginlägg. För dem var således försoningen mellan Gud och människa det centrala. Ett slående exempel på detta är Gunlög Furs beskrivning över prästen Pehr Högströms dialog med några samer kring nyåret 1743 där Högström hör vittnesbörd om hur lyckliga samerna var innan det påtvingande kristnandet och säkerligen en hel del vittnesbörd av karaktären horisontell/social försoning vilket inte hindrade Högström från att applådera förstörelsen av samiska offerplatser. Man kan naturligtvis bara spekulera ifall den vertikala försoningen ansågs viktigare än den horisontella/sociala men i missionsarbetet var avguderiet en viktig ingrediens. Lindmark tar sin utgångspunkt i sin bok, ”En lappdrängs omvändelse”, i avguderiet i Silbojokk . Med ett vittnesmål som grund vid ett ting i Arjeplog år 1682 om avguderi skedde ett långtgående ärende med många vittnesmål och utredningar om utbreddheten kring avgudadyrkan i sapmi. Ett konsortium slog fast att det inte var tal om någon allmän utbreddhet men detta tillbakavisades av exempelvis enskilda prästers vittnesmål, såsom exempelvis prosten Plantins redogörelse från sin resa. Vid utarbetandet av den nya kyrkolagen år 1686, som tidigare nämnts i detta PM, anmodades biskoparna att komma med förslag på hur avgudadyrkan skulle kunna avskaffas i Lappmarken. Huruvida detta faktum låg till grund för den delvis horisontella/sociala utformningen av delar av kyrkolagen år 1686 som Carola Nordbäck tar upp finner jag ingen beskrivning kring någonstans. Bo Lundmark nämner att Helge Ljungberg i sitt verk, Den nordiska religionen och kristendomen: studier över det nordiska religionsskiftet under vikingatiden, konstaterar att ett religionsskifte inte enbart handlar om en övergång från en tro till en annan utan att det också handlar om ett samtidigt kulturellt utbyte. Kristnandet i Sverige blev en mer utdragen process än exempelvis i våra nordiska grannländer. Enligt Lundmark skedde de första missionsresorna till samerna på 1000-talet men det var inte förrän i slutet av 1600-talet som källmaterial om missioneringen började produceras med utgivningen av Schefferus Lapponia år 1673. Det här kulturella utbytet som Lundmark nämner om var speciellt problematiskt för samerna och kan benämnas som en rejäl kulturkonfrontation, inte minst ur perspektivet språkmässigt och det religiösa praktiserandet . Fur beskriver om rädslan hos samerna om repressalier och konflikter ifall de blev påkomna med så kallad avgudadyrkan. Hos enskilda präster fanns medlidande och förståelse men inte hos andra.
Den mission som skedde i slutet av 1600-talet var till stora delar en del i en kartläggning kring samernas trosutövning och som blev en del i den så kallade trolldomsgranskningen. Enligt Lindmark var missionsintresset i huvudsak koncentrerad till att förmå samerna att avstå från sina traditionella riter med offrande och spelande på trummor. De bristfälliga kunskaperna i den kristna tron som missionärerna vittnade om utgjorde inget problem i sig, så länge samerna höll sig till den kristna gudstjänsten . Med koncentration på de kristna budorden hoppades man att samerna skulle överge sina traditionella religiösa riter. Det var först då uppgifter om ett utbrett avguderi kom till statsmakternas kännedom som undervisningsåtgärder kom på plats.
Samernas kunskapsnivå i kristen tro bedömdes som ringa efter biskopens och landshövdingens inspektionsresa år 1688 och en allmän höjning av kristendomskunskapen initierades, främst predikan, undervisning och förhör . I jämförelse med häxprocesserna som skett något decennium innan i Sverige gick myndigheterna denna gång mer försiktigt fram. Enligt Lindmark kan detta berott på att man inte ville skapa onödig oro och att inte driva samerna till exempelvis Norge. Dessutom tog man hänsyn till samernas kunskapsnivå, samerna visste inte bättre, och därför var det logiskt att missionsarbetet blev mer av en undervisnings- och upplysningskampanj än en rättslig granskning. I sin analys av 1700-talets lappskola och den missionstrategi som genomfördes under 1600-talets andra hälft menar Lindmark att lappskolan var mer som en pietistisk missionsideologi som tog sikte på en total förändring av den enskilde individens livssyn medan omvändsförsöken under missionsresorna under 1600-talet mer handlade om en kollektiv inriktad insats som handlade om att överge vissa riter och trummorna.
Utbildningsmässigt har kyrkan haft ansvaret från 1600-talet in på 1900-talet för den samiska skolundervisningen . Den pedagogik som har använts var initialt inriktad på att få bort samernas hedniska bruk av riter, både ortodoxa och pietistiska präster föreföll ha samma verklighetsuppfattning och la upp undervisningen därefter . Det skolsystem som initierades år 1723 hade till syfte, enligt Lindmark, att utifrån färska rapporter från Thomas von Westen samt Nils Grubb, skapa goda förutsättningar för att sprida kristendomskunskap hos samerna. Internatskolor skapades i varje lappmarksförsamling där undervisningen var pragmatisk, vilket möjliggjorde utrymme för pietistisk pedagogik. I sin bok, En lappdrängs omvändelse, beskriver Lindmark hur pietismen kom samerna till godo . I sitt missionsarbete kom pietiska influerade präster såsom Per Högström, Lars Levi Laestadius och Theophilus Gran lyfte fram samerna som goda kristna i kontrast mot de ”namnkristna” och andra svenskar och avfärdade eventuella samiska riter som oförarglig vidskepelse. Detta gjordes samtidigt som man intog en mer positiv hållning till den folkliga religiositeten, såsom exempelvis religiösa visioner. De pietistiska prästerna hade en benägenhet att acceptera dessa som uttryck för den heliga Anden.
Som tidigare nämnts är försoningsprocessen komplex och en av huvudfrågorna som jag har nämnt är huruvida kyrkan som helhet kan hållas ansvarig för enskilda prästers agerande i sitt missionsarbete. Ett exempel nämner Lindmark och Sundström i sin artikel och det är prästen Petrus Noraeus Fjellström som under 1680-talet gjorde sig känd som ivrig bekämpare av den samiska religionen. Noraeus Fjellström var verksam i Pite lappmark när de tidigare nämnda trolldomsrannsakningarna genomfördes. Han förstörde samiska offerplatser, beslagtog trummor och anklagade folk för avguderi. Noraeus Fjellström menade att han agerade helt i linje med Hans Majestäts intentioner i brev till biskop och landshövding. Lindmark och Sundström menar på att det kan vara ett exempel på hur en enskild präst agerade i sitt missionsarbete som vederbörande upplevde som helt i linje med riktlinjer från exempelvis högre prästmän inom kyrkans organisation samtidigt som andra inom kyrkan kanske upplevde Noraeus Fjellströms agerande som isolerat och inte i linje med kristen teologi. Huruvida den kristna teologins centralfråga kring försoning, som jag valt att fokusera på i detta PM kring den vertikala kontra den horisontella/sociala försoningen, kan användas som försvar för enskilda prästers agerande kvarstår som en fråga. I ett missionsarbete tror jag att enskilda präster naturligt såg som sitt kall att nå försoning mellan den enskilda människan och Gud och då var mycket tillåtet för att nå målet. Samerna som enskilda individer skulle kristnas för deras egen skull, det är nämligen så man försonas med Gud.
Lindmark och Sundström avslutar i sin artikel resonemanget kring den komplexa frågan kring Svenska kyrkans agerande mot samerna genom historien och de lyfter tre obesvarade frågor . Den första handlar om huruvida kyrkan som organisation har fattat tydliga policybeslut i frågan om sitt agerande gentemot samerna. Den andra handlar om hur självständigt kyrkan har agerat i förhållande till statsmakten. Den sista behandlar just frågan kring enskilda prästers agerande och huruvida de kan anses representera hela kyrkan som sådan.
För egen del skulle jag gärna vilja närmare ha fått svar på den teologiska frågan kring försoning som fortfarande hänger som en fråga för mig. Agerade de olika prästerna i sitt missionsarbete med både kartläggning och undervisning utifrån det teologiska syftet om vertikal försoning mellan människa och Gud? Att de i många avseenden inte agerade utifrån horisontell/social försoning är mer än tydligt.

/m

Litteraturförteckning för de som vill fördjupa sig:
Bibel 2000, Bibelkommissionen, Svenska bibelsällskapet, Verbum, Stockholm, 1999

Pressmeddelande från Svenska kyrkan den 8:e juni 2021:
https://www.svenskakyrkan.se/pressmeddelande/officiell-ursakt-ska-framforas-till-det-samiska-folket?publisherId=1344892&releaseId=3301090&channels=3240405,3116725,3240407&webid=1374643

Hauerwas Stanley, Why time cannot and should not heal the wounds of history, Scottish journal of theology, år 2000, Volume: 53, Issue: 1, sid 33-49

Lindmark Daniel & Sundström Olle (Red), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, en vetenskaplig antologi, band 1 och 2, Artos & Norma bokförlag, Skellefteå, 2016

Lindmark Daniel, En lappdrängs omvändelse, Umeå Universitet, Centrum för samisk forskning, Umeå 2006

Ricoeur Paul, Minne, historia, glömska, Daidalos, Göteborg, 2005