”Mats. Du som har haft så många ledande positioner, varit chef länge, suttit i mängder med styrelser och, antar jag, haft både framgångar och misslyckanden – finns det enligt dig något en verksamhet kan göra för att vända en negativ trend?” 

Det är oktober 2015. Jag sitter i en paneldebatt på en stor konferens som handlar om arbetsmiljö och kvalitetsutveckling. Ditbjuden av arrangören för att delta i den avslutande paneldebatten. Utanför konferensbyggnaden är det ruskväder. Jag anländer relativt sent till konferensen och missar därmed det sedvanliga inkännandet av stämningen bland deltagarna innan jag sätter mig på scenen. En aning stressad rusar jag från det försenade tåget till konferenslokalen för att direkt slussas in bakom scen. Då jag blir riggad med mikrofon innan vi går upp på scenen frågar jag en av de andra paneldeltagarna om det är många som deltar i konferensen. Hon ser en aning konfunderat på mig, som om jag kom från en annan planet, innan hon nickar som svar. Jag har svårt att i siffror tolka hennes nickande.

Vi är fyra personer i panelen, samtliga erfarna chefer, som hälsas välkommen av vår moderator innan vi slussas ut på scenen. Trots det starka scenljuset som möter mig då vi äntrar scenen skymtar jag den fulla lokalen och förstår plötsligt min panelkollegas nickande. Otroligt mycket folk. Nästintill fullsatt, trots att panelen är konferensens sista inslag, vilket brukar tendera en viss avvikelse.

Paneldiskussionen går bra. Över förväntan. Jag svarar och diskuterar enligt bästa förmåga och vi närmar oss slutet på debatten. Stunden på scenen är rolig och stimulerande. Vår moderator, som fördelar ordet, får plötsligt för sig att ställa en direkt fråga till mig.

”Mats. Du som har haft så många ledande positioner, varit chef länge, suttit i mängder med styrelser och, antar jag, haft både framgångar och misslyckanden – finns det enligt dig något en verksamhet kan göra för att vända en negativ trend?” 

Jag minns att jag tänkte att det var en väldigt komplex fråga. Allt är naturligtvis beroende på bransch, chefer, medarbetare, ägarförhållande, konjunktur, offentlig eller privat organisation och jag är precis på väg att säga högt mina tankar om all denna komplexitet och rabbla upp alla argument jag kan komma på som svarar nekande på moderatorns fråga. Det är helt enkelt allt för komplext. Döm om min förvåning när jag i sista stund bestämmer mig för att göra precis tvärtom. Jag vet inte varför men jag får en ingivelse att svara som om det fanns ett universalmedel att ta till, oavsett verksamhet, för att verksamheten ska bli framgångsrik.

”Ja, det finns några punkter som utifrån min erfarenhet alla verksamheter, oavsett bransch, kan gå igenom för att säkerställa att de blir framgångsrika.”

Jag ser hur mina panelvänner vänder upp sina ansikten mot mig och jag förbannar mig själv varför jag svarade som jag gjorde. Jag tystnar en stund, mycket för att vinna tid innan jag rabblar upp punkterna, och under tiden hinner vår moderator bli ivrig och hon frågar mig (stressar mig) om vilka dessa punkter är. Plötsligt ser jag inte deltagarna utan jag ser bara scenljuset. Jag ler mot moderatorn och sedan rabblar jag upp mina punkter. Under mitt rabblande noterar jag nickandena från mina panelvänner. Det stärker mig och jag tror att jag får till ett bra debattinlägg.

Efter paneldebattens slut, efter blomsterutdelningen, andas jag ut. Då ljudkillen mickar av mig har jag glömt vad jag sa. Punkterna är som bortblåsta. Jag minns inte. Måste ha varit anspänningen eller något annat men hur jag än försöker kommer jag inte ihåg vad jag precis har sagt.

Snart har det gått fem år sedan den där oktoberdagen och den där panelen. Punkterna har fortfarande inte dykt upp i mitt huvud. Ibland har jag försökt återskapa dem men misslyckats. Jag har givit upp om att någonsin få tillbaka den där känslan, minnas scenen och uppbringa de där punkterna som jag hasplade ur mig. Ibland ler dock ödet. Jag har nämligen fått oväntad hjälp.

En av deltagarna på konferensen mindes mig och hörde av sig till mig utifrån mina blogginlägg. Hon har följt min blogg ett tag och för någon vecka sedan skickade hon ett uppmuntrande meddelande till mig. Hon berättade att hon var på den där konferensen för nästan fem år sedan. Hon var en av deltagarna som satt i publiken. Det var första och hittills enda gången hon träffat mig. Jag blev naturligtvis nyfiken och frågade henne om hon hade noterat något från konferensen. Det dröjde några dagar innan hon svarade men så kom hennes svar igår och för första gången såg jag punkterna jag rabblat upp från scenen.

Jag har fått tillåtelse att kopiera hennes anteckningar. Här kommer så mina 5 punkter om vad som krävs för att en verksamhet ska kunna vara framgångsrik, anno år 2015. Antagligen sa jag mycket mer kring varje punkt men det här är anteckningarna. Jag har inte ändrat något utan detta är hennes anteckningar så som hon uppfattade vad jag sade från scenen:

1, Det måste finnas ett tydligt kommunicerat och accepterat uppdrag och syfte för verksamheten. Alla måste veta vad som skall göras. Åt vilket håll verksamheten ska.

2, Ett aktivt medarbetarskap där verksamheten har medarbetare som är aktiva, för en ständig dialog med varandra och med cheferna om verksamhetens utveckling och som delar verksamhetens värderingar. Jag tycker inte om nöjda medarbetare som begrepp som vissa verksamheter pratar om. Nöjdhet är för mig ett passivt ord. Verksamheter ska ha aktiva medarbetare som blir nöjda för att de är aktiva.

3, Har goda ledare som ser och ger medarbetarna stort mandat att själva fatta beslut om förbättringar för dem själva och verksamheten till gagn för kunden/patienten/medborgaren. Det är oftast medarbetaren själva som närmast kunden/patienten/medborgaren som ser förbättringspotentialen. 

4, Har en kultur som präglas av ständiga förbättringar. Inga stora implementeringsprojekt som åläggs hela verksamheten uppifrån utan det ska istället vara ett enträget arbete med en förbättringskultur som sker varje dag där medarbetarna coachar varandra. Cheferna ska säkerställa utbildning och hållbara strategier för systematisk förbättringskunskap som verksamhetsidé

5, Ständig dialog inom organisationen om korrigeringar, misslyckanden, framgångar. Lyft upp det som fungerar och fasa ut det som är gammalt och omodernt. Gör det systematiskt och prata ofta med varandra, både chefer och medarbetare. Kulturen ska präglas av tillit och att cheferna litar på att medarbetarna gör sitt bästa och vice versa.

Ganska generella punkter, eller hur? Dock är de inte alltid självklara att förverkliga. Det krävs både goda ledare och aktiva medarbetare som arbetar tillitsbaserat. Så här fem år senare då jag läser punkterna slås jag över att jag nog hade rätt. Dessa fem punkter kan vilken verksamhet som helst använda sig av, oavsett bransch. Sen om det leder till framgång eller inte….ja, det är en annan fråga.

/m

Sommaren kom tidigt till Skåne. Känns som om det har varit sommar en månad nu. Rapsfälten är sedan länge överblommade och vallmon håller på att göra detsamma. Allt känns tidigare i år.

Mitt humör går upp och ned beroende på omständigheter och nattlig sömn. Har alltid haft en inbyggd KBT- och ACT-ådra inom mig så  att ”gilla läget” oavsett omständighet är egentligen inget problem för mig. Apropå problem så fick jag ett roligt meddelande via Facebook för en tid sedan. En kvinna i en internationell facebookgrupp för oss som springer varje dag (Run streak) som jag är med i skickade ett meddelande. Av namnet att döma var vederbörande från USA och hennes engelska text bekräftade mitt första antagande om härkomst. Hon började med att skriva ”I remember you” och under bråkdelen av en sekund for jag tillbaka till en hårdrockskonsert med Skid Row på Johanneshov, hösten -89.

När jag väl fortsatte läsa visade det sig att kvinnan som skickat meddelandet var mycket riktigt från USA, närmare bestämt den lilla staden Hanover i New Hampshire. Jag gick en utbildning i förändringsledning inom hälso- och sjukvården som var en kombinerad utbildning kopplat till Dartmouth och Linnéuniversitetet runt åren 2009-2010. Det visade sig att den här kvinnan kom ihåg mig från ett studiebesök jag gjorde inom utbildningen på ett sjukhus utanför Dartmouth, kommer faktiskt inte ihåg om det var i Lebanon eller Norwich eller någon annan större stad i närområdet. Hur som helst så kände hon igen mig från ett foto i den här Runstreak-gruppen på Facebook och kom ihåg mig ”som killen från Sverige som inte hade några problem”.

Jag blev först en aning konfunderad innan hon förklarade. Hon skrev att sjukhuschefen, som hon jobbade tillsammans med på den här tiden, och hon själv hade visat oss runt på sjukhuset men innan rundturen hade vi träffats i ett konferensrum och vid den obligatoriska namnpresentationen i början av träffen hade sjukhuschefen bett oss deltagare lägga till vad vi, var och en av oss, hade för problem med oss hemifrån Sverige från våra verksamheter. Sjukhuschefen ville antagligen höra om hennes problem var likartat med våra problem hemma i Sverige.

Helt otroligt att den här kvinnan kom ihåg mig, men mitt svar under den här presentationsrundan hade tydligen satt sig hos både henne och chefen för sedan hade de återkommit till mig och den där stunden flera gånger vid senare tillfällen. Jag har enbart svaga minnesbilder från träffen men tydligen hade jag stuckit ut hakan rejält för då alla andra deltagare hade lagt till något/några bekymmer de bar på efter att de presenterat sig med namn och var de jobbade hade jag svarat i stil med detta.

”Jag har inga problem, jag har bara spännande utmaningar. Där jag jobbar arbetar vi med ständiga förbättringar och det innebär förändringar. Det är klart att förändringar gör ont. En förändring innebär inte alltid en förbättring men en förbättring innebär alltid en förändring och därför ser jag utmaningar som en möjlighet för mig och för oss att bli bättre. Vi har samma utmaningar som alla andra här men vår inställning är annorlunda. Vi älskar utmaningar för det innebär att vi måste förbättra oss och det innebär en förändringsresa, vilket naturligtvis gör ont men ack så bra det blir efteråt.”

Jag kunde inte låta bli att le då jag läste hennes meddelande. Så klyschigt och patetiskt. Kanske var det den amerikanska mentaliteten eller min inbyggda KBT-anda som gjorde att jag svarade på det sättet. Kanske var det mina kursdeltagares retorik om att rabbla upp problem som gjorde att jag svarade på det sättet jag gjorde. Hur som helst så satte sig det här mötet på näthinnan och minnesbanken hos sjukhuschefen och kvinnan som skickade meddelandet till mig.

Efter det här så blev det nämligen så att varje gång sjukhusets medarbetare satt på möten och ”spydde ut sig problem och bekymmer” så svarade sjukhuschefen ibland, kanske en aning trött på medarbetarnas retorik:

”Jag träffade en svensk kille en gång och där han kommer ifrån älskar de problem. Kanske ska vi skicka våra problem till dem. De älskar tydligen problem och ser problem som en möjlighet att bli bättre. Enligt den här killen är en förbättring alltid en förändring. Vi kanske kan använda oss lite av deras tänk och tänka förändring.” 

Jag tackade kvinnan som skickat meddelandet och nu har jag en ”invitation” till New Hampshire som ligger på min hårddisk. Vi har fortsatt att konversera och just nu är vi inbegripen i en dialog om orden ändra, förändra, förbättra och implementering och jag envisas med att det är en skillnad på innehåll och inställning för vilket ord du som ledare använder. Min amerikanska kvinna verkar vara en tidigare Obamasympatisör för hon pratar bara om ”change”. Vi får se var vi landar :-).

/m

Jag kan inte sova utan läser istället Freedom House senaste rapport. Det är en spännande men inte alltigenom uppmuntrande läsning. Tvärtom faktiskt. Det har nu varit 14 år i rad som fler länder rör sig bort från demokratin än i motsatt riktning. En stark höger- och nationalpopulism är en del av svaret, en annan är att det blir allt färre länder som har alltigenom fria val som kombineras med grundlagsgaranterade rättigheter och fritt rättsväsende. Enbart 37 av de undersökta 179 länderna i Freedom house rapport visar upp de kriterierna. Toppländerna är Danmark, Estland och….Sverige.

Rapporten har titeln, ”A Leaderless Struggle för Democrazy”, och anspelar på att färre och färre ledare i världen står upp för demokratin. Det är klart att begreppet Demokrati i sig är svårdefinierat men hela rapporten är alarmerande på många sätt. Om man utgår från en något så när enad bild om att i en demokrati har alla människor lika värde, alla röster är lika värdefulla i fria politiska val, man står upp för alla människors lika rättigheter, man har yttrandefrihet, fri press och en konstitution som garanterar alla människors, både majoriteters och minoriteters, rättigheter då är rapporten oroväckande. De värden jag nyss rabblade upp borde vara en rättighet för alla medborgare i världen, men den ökning av demokratier som skedde under åren 1970 till 2006 har nu avstannat och till och med gått åt motsatt riktning.

Freedom House skiljer mellan tre kategorier, Fria länder, Delvis fria länder och Ofria länder. Det är en spännande läsning att gå igenom rapporten och se hur olika länder utvecklats genom åren. Ta exempelvis Ungern som gått från Fri till Delvis fri och fortfarande ska bära upp EU:s värderingar. Ett annat exempel är Polen, där politisk kontroll över rättsväsendet är en viktig fråga och inte minst abortfrågan och de införda HBTQ-fria zonerna, där minst sagt de fria rättigheterna inskränks. Ett annat exempel är USA, som visserligen benämns i rapporten som Fri men där landet gjort en störtdykning på Freedom House lista och nu balanserar på en skör tråd i gränslandet mellan Fri och Delvis fri. Det handlar bland annat om stats- och regeringstjänstemän som avskedas på lösa grunder ifall de retat upp den nu sittande presidenten, pågående angrepp på rättsinstanser och ständig retorik i syfte att misskreditera journalister/journalistiken är några exempel på hur USA håller på att inskränka demokratin i landet. Demokratin är därför hotad i USA, enligt rapporten. Ryssland är ett av de länder som är fast i gruppen Ofria länder. Rapporten gör därför den icke smickrande slutsatsen att världens två största länder leder den nedåtgående demokratin i världen.

Här hemma i Sverige känns hotet mot demokratin avlägsen. I pandemins kölvatten sker dock naturliga inskränkningar i vårt sätt att fritt röra oss vilken även inskränker på möjligheten att utöva vår demokratiska rättighet, nämligen att demonstrera. Det sistnämnda aktualiserat av det hemska polisvåld i USA som ledde till George Floyds död i Minneapolis. Efter detta hemska dåd har demonstranter, både fria men även olagliga, genomförts både här i landet och runtomkring i världen. Då min far såg TV-bilderna från demonstrationen på Sergels torg blev han bestört. Inte för demonstrationen och dess budskap som sådant utan för att vi mitt i en pandemi med restriktioner för de som är över 70 år har sådana folksamlingar. Kanske är det så att Coronakrisen har skapat en inneboende vilja till att så fort möjlighet ges, oavsett orsak, ut och demonstrera och visa sin ovilja?

Viss är det så att de flesta i världen har fått nog av den polisbrutalitet som sker i USA, men faktum kvarstår, den mängd av demonstrering som skett efter Floyds tragiska död saknar motstycke. Människor vill av naturliga orsaker se en förändring och som jag skrev i ett av mina tidigare blogginlägg har detta varit en fråga som hängt med länge i USA:s historia. Det blir dock en aning patetiskt då jag ser demonstranter från Sverige som skriker generaliserande kommentarer och åsikter åt den svenska polisen. Det gör mig en aningen fundersam. Är de arga och ilskna på den svenska polisen för något som har hänt i USA? Ja, då har de inte riktigt koll på det här med väderstreck eller juridisk auktorisation för vad en svensk polis har rättighet att göra utomlands. Är de arga på den amerikanska polisen? Ja, men varför ropar de då nedsättande mot den svenska polisen? Återigen – har de koll på väderstreck?

Självklart kan de flesta förstå att man är besviken och arg på att USA inte kommer till rätta med det till synes systematiska, rasistiska beteende som verkar genomsyra både samhälle och i det här fallet polisväsendet men här i Sverige, är det inte bättre att vi istället tar oss en funderare på varför vi har kommit längre och varför vi har dessa demokratiska fri- och rättigheterna än att gallskrika åt den svenska polisen för något som sker i USA? I Sverige blir inte mörkhyade personer brutalt mördade av polisen på grund av deras hudfärg. Vi har kommit längre. I Sverige värnar vi om det fria och öppna samhället. Vi värnar om polisen, inte skriker glåpord åt deras håll. Vi har helt enkelt kommit längre. Vi värnar om demokratin.

Det är klart att det finns problem även här i Sverige. Den strukturella rasismen finns säkerligen även här hos vissa grupper men det tar inte bort min poäng utan understryker den. Om vi har problem, varför stå och skrika mot den svenska polisen för något som är ett problem i ett annat land? Speciellt i pandemitider där fysisk distansering är ett krav.

Kanske upplever vi en brytningstid nu. En efterlängtad sådan på många sätt. Jag har exempelvis stångat mig blodig kring att vi måste förändra arbetssätten inom exempelvis vården med högre andel av distanshjälpmedel och distansmonitoreringar. Nu tvingades vården till att införa detta under pandemins kölvatten och inte genom ett förändrat arbetssätt som sker genom vanligt förbättringsarbete. Ni som kan er historia vet att förändringar sker efter pandemier. Ta exempelvis den spanska sjukan för cirka 100 år sedan. I kölvattnet av dess kulminering, år 1918, skedde en efterdyning med demokratins genombrott i många länder, exempelvis Sverige, Danmark, Storbritannien och USA med lika rösträtt. Kanske ser vi en efterdyning inom andra områden men även en brytning av den nedåtgående trenden som Freedom House rapporterar. Svåra kriser behöver således inte medföra demokratins nedgång. När demokratin hotas växer insikten om dess fördelar och privilegier.

Demokratin är inte perfekt i alla lägen men det kan inte vara rätt att behöva importera problem från USA för att vi ska känna att vi måste demonstrera mot svensk polis. Är vi nu så sugna att gå ut och demonstrera, och bryta den fysiska distansering som åligger oss alla, för något som sker utomlands i pandemins kölvatten? Ja, ta då Freedom House senaste rapport istället och demonstrera utanför ambassaderna hos de länder som pekas ut som Ofria eller Delvis fria. Där finns det stater som har auktoritärt styre, där människor förtrycks, där korrupta poliser behandlar människor som struntsaker. Ta rapporten och demonstrera med 1,5 meters avstånd mellan varandra…eller vänta till pandemin är över. Det är din rättighet som fri medborgare i ett demokratiskt land.

Hur som helst, jag vill slå ett slag för demokratin och att ni ska läsa Freedom House senaste rapport. Ta inte demokratin för given men importera för den skull inte problem som finns utomlands. Värna och njut men slå vakt om varför Sverige har kommit så långt som vi har. Det gör jag.

/m

I dessa tider har jag gott om tid. Jag har avslutat första året på Teologprogrammet och har nu sommarlov, något jag inte har haft på 30 år. Jag vet inte hur man gör? Vad gör jag med all tid? Något arbete eller konsultuppdrag i dessa tider är bara att glömma. Vad ska jag göra?

Arbetslösheten tär, jag kan inte förneka det. Hela mitt liv har jag maximerat familjeliv och karriär. Arbetat mer än vad som kallas hälsosamt, uppfostrat tre underbara barn till fantastiska egna individer och samtidigt försökt att förverkliga husdröm, hälsosamt leverne och att få plats med kreativitet i tillvaron. Nu är allt det bakom mig. Nu är det nya tider med idel oskrivna blad. En insikt har kommit till mig som jag nu bär med mig. Jag har varit alltför inriktad på att hitta ett svar på VAD jag ska göra i mitt liv och med mina sysslolösa dagar då jag egentligen bör strunta i VAD och låta HUR:et få bestämma. Alla dessa gåvor jag har i mig, alla dessa tillgångar, de finns där och jag vet om dem. Det handlar mer om HUR jag maximerar mina tillgångar än VAD jag ska göra.

Jag skriver därför dessa blogginlägg för att det är en del av mina tillgångar. Jag skriver på olika manus för att det är en del av mina tillgångar. Jag målar tavlor för att det är en del av vad jag kan. Jag tänker läsa en sommarkurs på Lunds Universitet för att plugga är en del av mina tillgångar. Jag har väldigt många fler tillgångar och jag tänker maximera dem till fullo – vilket blir mitt svar på min inledande fråga om vad jag skall göra med all min tid.

En av mina gamla underchefer ringde i förmiddags och beklagade sig. Hon spyr ut all inneboende irritation kring kollegor, verksamheten, medarbetarna, ekonomin och jag coachar så bra jag kan. I slutet av samtalet tackar hon mig och säger att jag alltid har varit bra på att coacha chefer. Se där, ytterligare en av mina tillgångar tänker jag innan hon fortsätter med ytterligare en komplimang. Du är ett riktigt proffs! Jag svarar en aning förläget med ett Tack medan mitt huvud tänker, ”Du är inget proffs, Mats, du är en av alla dessa amatörer”.

I dessa tider finns det gott om amatörer. Siffror dansar omkring kring antalet insjuknade i Covid-19, respektive dödsfall. Alla journalister verkar helt plötsligt vara några professionella epidemiologer som skriver krönikor om vilken väg Sverige ska ta för att minimera smittspridningen och jag tänker vilka amatörer de är. Jag läser en debattartikel där en svensk partiledare skriver att en tjänsteman i en svensk myndighet måste avgå (och detta är inte ens myndighetens chef) och jag undrar i mitt stilla sinne ifall partiledaren helt har missat att vi lever i en demokrati där det inte är politiker som tillsätter och avsätter enskilda tjänstemän. Jag tänker vilken amatör partiledaren är. Jag ser en partiledardebatt där samma partiledare och flera andra partiledare plötsligt har gått en epidemiologkurs och plötsligt insett vad som gått fel i Sveriges strategi. Synd att de inte fattat det tidigare och jag tänker vilka amatörer de är.

Jag har själv blivit en av alla dessa amatörer. Vi är många som verkar tvärsäkra kring komplexa frågar som exempelvis att svara på frågan om rätt strategi gällande Covid-19. Naturligtvis kan inte 457 döda per miljon invånare i Sverige, kontra 101 i Danmark, 45 i Norge och 104 i Tyskland negligeras men jag efterlyser professionella som ger mig svaren. Inte alla dessa amatörer. Jag själv är amatör och jag vet att det är komplext att svara på frågan om varför det är en skillnad mellan länderna. Så fort någon svarar att det beror på fel strategi som Sverige har inser jag att vederbörande är en amatör och att vederbörande inte tillräckligt väl har satt sig in i frågan. Det finns komplexa frågor och jag letar inte efter enkla svar som levereras av journalister eller partiledare. Jag vill ha komplexa svar för det kräver komplexa frågor.

Äldreboenden som står för en stor andel av dödsfallen vet vi har genomgått flera skatteväxlingar mellan regioner och kommuner, har hög personalomsättning, anställda som kanske inte stannar hemma då de är sjuka pga bland annat låg eller ingen ersättning för förlorad arbetsinkomst, rörliga scheman där man ena dagen får jobba på ett boende med smitta- för att nästa dag arbeta på ett boende utan smitta, usla förberedelser för att hantera en pandemi, hög andel tillfälligt anställda och hög andel timanställda, stressad arbetssituation för att inte tala om kunskapen kring basal vårdhygien. Allt det jag har nämnt här är oberoende av den strategi Sverige valt för att hantera pandemin, detta handlar om hur vi har hanterat och vidareutvecklar äldrevården. Var är proffsen som svarar på frågor om äldrevården oberoende av pandemi eller ej?

Multisjuka äldre är ett av de mest använda definitionerna på en målgrupp inom hälso- och sjukvården som jag känner till men samtidigt är det en målgrupp som få vill jobba med. Jag har alltid tyckt det har varit märkligt. Det vanligaste kroniska tillståndet hos en patient är inte en vanlig sjukdom utan det är multisjuklighet, det vill säga flera kroniska sjukdomar som samverkar. Samtidigt har vi organiserat sjukvården och inte minst våra läkarspecialitetsindelningar och därmed i princip all forskning kring en sjukdom i taget. Vi som har föreläst på läkarlinjen vet att det mest populära valet för en nykläckt läkare är att vilja närma sig hjärtkirurgin eller neurokirurgin. Långt ned på den skalan kommer geriatriken. Var finns de professionella som kan svara på frågor om detta?

Multisjuka äldre är inte målgruppen för de nya ”appläkarna”. De vänder sig till de friska, medelålders personer som har svårt att komma ifrån på jobbet eller på annat sätt har svårt att komma i kontakt med vården. Vi har riggat ett system där valfrihet gör att det går att tjäna pengar på att ”relativt friska” kontaktar ”appläkare”. Mycket eftersom den ordinarie vården har ett tillgänglighetsproblem. Multisjuka är för komplext för att hanteras av ”appläkarna”. Ersättningar i form av kontinuitet i kontakter med exempelvis samma allmänläkare eller geriatriker ges sällan av regioner. De intermediära avdelningar som borde finnas att tillgå för utskrivningsklara multisjuka kroniker som varit på en sjukhusvistelse men som kommunen har svårt att hantera i sin logistik hamnar nästan alltid mellan stolarna. Vi har helt enkelt inte lyckats styra flödena till att stötta de som behöver det mest. Var finns proffsen för att svara på detta?

Varför är det så att Sverige har ett R-tal på 0,85, vilket pekar på att varje smittad person smittar färre än en annan person, samtidigt som vi bara hittar 7-9% av befolkningen med antikroppar? Om RO på 0,85 stämmer borde sjukdomen vara på utdöende. Ett RO under 1 borde i teorin bara uppstå då mer än 50% av befolkningen uppnått immunitet. Det verkar som om smittan geografiskt slår hårdare på vissa ställen och mindre på andra. Exempelvis Lombardiet, hårt drabbat, medan Rom relativt lågt. Inom Lombardiet, en liten stad Ferrara Erbognone, inte en enda drabbad. Vi kan hitta liknande exempel runt omkring i världen. Kan det vara så att det finns en underliggande faktor som innebär att vissa är skyddade redan innan pandemin drabbar dem? Immunitet är komplext. Kan någon professionell ge mig lite svar på dessa frågor?

Jag är en amatör och jag vet om det. Vi lever i en komplex värld och det är så vi vill ha det. Många delar som samverkar och påverkar varandra men då vi letar efter svar på komplexa frågor verkar det som om vi alla blir amatörer och ger enkla svar, trots att vi vet att det är komplext. Jag läser teologi, inte för att det är enkelt utan för att det är komplext. Det finns inga enkla svar och låt oss respektera det. Låt mig få slippa partiledare och journalister som ger enkla svar, jag vill ha professionella svar med en komplexitet som jag kan respektera.

Avslutar med en bild som jag tycker symboliserar der här blogginlägget på många sätt.

/m