Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Amerikanernas partikonvent – kan du sova?
Jag är nördig, jag erkänner. Det är inget att hymla om, men jag är barnsligt förtjust i att följa amerikanska presidentval. Det här året är inget undantag och därför har jag de senaste två veckorna varit nattuggla och slagit på TV:n mitt i natten för att följa spektaklet. Även om det har varit annorlunda konvent i jämförelse mot de som vanligtvis brukar visas upp med arenor fyllda med partikamrater hejandes och tjoandes från arenagolvet och med konfetti och ballonger flygandes i lokalen har amerikanerna lyckats väl i att skapa slagkraftiga konvent. Amerikanerna vet hur man gör spännande TV av politik.
Demokraternas konvent
Konventet har genomsyrats av idel kända ansikten. Naturligtvis har paret Obama och Clinton framträtt men även kända republikaner som varnar för fyra ytterligare år med Trump. Demokraternas konvent genomsyras nämligen av ordet varning. USA klarar inte fyra nya år med president Trump. Budskapet är nästan övertydligt. Barrack Obama gör en jättesågning av den sittande presidenten, vilket jag aldrig sett att en före detta president har gjort någonsin över sin efterträdare. Obama spär på med kommentarer såsom, ”Trump har inget intresse för att göra jobbet. Presidentskapet är enbart en reality show. Han har inte vuxit in i jobbet – för han kan inte.” Ord som är hårda men naturligtvis har de ett syfte, att piska upp antalet röster från vänstersidan. Då tvingas Obama vara hård.
Även paret Clinton och Michelle Obama varnar för fyra nya år med Trump. De gör det med sådan övertydlighet att det blir nästan patetiskt. Ibland vill jag stänga av för det blir till slut enahanda.
De två sista huvudtalarna på konventet är naturligtvis Kamala Harris och Joe Biden. Jag har alltid varit väldigt tilltalad av Kamala Harris. Hon har visat upp en professionalitet varje gång jag sett henne tala eller i utfrågningar från kongressen som får mig att drömma om att intelligensen är på v äg tillbaka i amerikansk politik. Hennes tal gör mig inte besviken. Det är ett känslomässigt tal, inte minst när hon pratar om sin indiska mamma. Hon gör det retoriska greppet att personifiera Covid-19 och det kommande vaccinet. Hon säger bl.a. ”Viruset har inga ögon och det finns inget vaccin mot rasism.” Hon är varm, trygg och oerhört vass.
Då jag vandrar upp tidigt på morgonen då Joe Biden ska tala är jag en aning nervös. Jag förstår att han måste hålla ett tal han aldrig hållit förut. Taktiken från demokraternas konvent har visserligen varit urtydlig, alla andra klankar ned på Trump så det behöver inte Joe Biden göra. Trots allt kommer han nomineras som presidentkandidat och som sådan måste man, enligt demokraterna ska nog tilläggas, ha en presidentkandidat som visar ödmjukhet för alla amerikaners problem och utmaningar och som kan framstå som en som kan ena hela landet.
Nervositeten hos mig släpper snabbt. Joe Biden håller ett utmärkt tal. Han nämner inte Trump vid namn en enda gång. Det är ett tal som är en skarp skillnad mot tidigare talare på konventet. Biden framstår som en trovärdig och stabil kandidat. En person som lyfter fram alla grupper och som inte lämnar någon bakom sig. Han har sin ålder emot sig, det vet vi alla, och den trötthet han ibland har visat upp är nu som bortblåst. Han framstår som vital och slagkraftig.
Då jag kryper ned i min säng för någon timmes sömn efter talet summerar jag demokraternas konvent i huvudet. Det är klart att det har känts märkligt med dessa talare som framträtt från sina hem eller någon annanstans via länk men samtidigt har vi vant oss vid att så är världen just nu. Energin saknas dock från publiken och den energin är viktigare än vad jag trott. Vissa talare hade behövt den energin. Alla talare har haft ett tydligt anti-Trump tilltal, alla utom Biden. De har visat upp Trumps dåliga karaktär och lyfta fram Joe Bidens karaktär i jämförelse. Det är möjligt att den taktiken fungerar för att locka fram fler röster från vänsterhåll men samtidigt är det en farlig taktik. Man pratar ju samtidigt illa om de som trots allt röstade på Trump föregående val. Innan jag somnar kan jag inte låta bli att längta till republikanernas konvent….
Republikanernas konvent
I amerikansk politik handlar allt om känslor och jag glömmer det ibland. Jag blir överraskad av republikanernas konventgrepp. Det är varmt, jordnära och väldigt smart. Republikanerna lyfter folkets röst. De lyfter enskilda människor och låter de berätta om sin vardag och naturligtvis med en avslutning om varför de tycker president Trump är bra. Kontrastscenariot är tydligt med hot om socialism och begränsad lag och ordning om Joe Biden väljs.
Naturligtvis kan greppet till viss del förklaras av att Trump inte har några större namn som vill framträda och stödja honom på konventet men samtidigt är greppet med små filmklipp där ”vanliga” människor intervjuas ett grepp som skapar mycket mer känslor än demokraternas konvent. Det råder ingen hemlighet att jag är en stark anti-Trump röst och en varm anhängare av demokraterna men jag måste motvilligt erkänna att republikanernas konvent når magtrakten på ett mycket bättre sätt än vad demokraterna förmådde.
Allt ändras då de två sistnämnda talarna äntrar scenen. För nu är det riktiga tal från en scen med begränsad publik. Det är effektfullt med amerikanska flaggor i bakgrunden och väl valda scenarier med Pence talandes vid Fort McHenry med så mycket amerikansk historia bakom sig och Trump med Vita huset som bakgrund. Talen är patriotiska och Pence tal är högtravande med ytterst lite sakpolitik. Trump är som vanligt en talare som pratar gott om sig själv och negativt om demokraterna och Joe Biden. I detta tal vet jag inte hur många gånger Biden nämns vid namn eller öknamn.
Något som för oss i Sverige kan verka märkligt är alla de uppenbara lögner som levereras från talarstolarna. Dels att de levereras och dels att de republikaner som sitter i publiken inte verkar inte bry sig om dem utan hurrar nästan ännu mer då lögnen levereras. Fyra år med Trump syns tydligt. De som stödjer Trump tycker att alla politiker ljuger. Många ogillar säkert Trumps stil men menar att man inte får glömma att han till stora delar har genomfört den politik han utlovade vid förra valet. Visserligen är inte muren mot Mexico klar än och ingen enkel avveckling av Obamacare men i övrigt blev det skattesänkningar, en del nya jobb, börsrekord, nya konservativa domare, Ambassadflytt till Jerusalem och många brutna avtal med omvärlden.
Om man därtill lägger amerikansk medias sätt att vara som megafoner för politiska partier delas landet in i två delar. De som läser och faktagranskar, vilket tenderar att bli en allt mindre del av befolkningen, och alla andra. Trump och Pence vet allt detta och den som vinner är oftast den som får bäst genomslag för sin berättelse. Trump är duktig då det gäller att lägga örat mot rälsen och att lyssna på de missnöjda. Han är duktig att kampanja och låg långt efter Clinton vid förra valet och tog igen det. Det kan mycket väl bli så även nu.
Då jag går och lägger mig efter Trumps tal är jag långt ifrån sömnig. Jag är uppe i varv. Tänker på de demografiska realiteterna som finns i USA och den polarisering som nu framstår som än mer tydligt än vid förra valet. Värdemässiga förskjutningar med exempelvis frågor om mångfald, jämställdhet, sexualitet och ras ser jag nästan som tillväxtmedel för en reaktionär som Trump, när det borde vara tvärtom. Den polarisering och uppjagade stämning som nu råder kan mycket väl vara det som leder fram till fyra nya år för Trump. Inte konstigt att jag ligger sömnlös. Kan du sova efter dessa konvent?
/m
Kan historien lära oss något?
Jag hade en underchef till mig som hade ett enormt framtidsfokus. Vederbörande pratade hela tiden om hur bra allt skulle bli i framtiden och vilken ljus framtid vi gick till mötes. I en ledningsgrupp kunde naturligtvis detta synsätt vara en aning provocerande, i synnerhet ifall vardagens situation var allt annat än under kontroll. I andra sammanhang då ledningsgruppen behövde fundera just på vägval inför något nytt var just denna chef i sitt esse. Vederbörande formligen sprudlade om tankar och idéer.
Vid ett tillfälle fick jag möjlighet att enskilt fråga denna chef om hur vederbörande såg på historien och om vi hade något att lära av den. Svaret jag fick var naturligtvis diplomatiskt, eftersom jag var högsta chefen i organisationen, och gav först intrycket av att chefen tyckte ”att naturligtvis hade vi mycket att lära” men vederbörande avslutade med en mening som säkerligen avslöjade vad hen egentligen tyckte.
”Jag har dock aldrig förstått varför man ska rabbla och läsa så mycket historia i skolan. Det är väl bättre om man lär sig om nyttiga saker.”
Vad vederbörande ansåg vara ”nyttiga saker” hann vi inte riktigt gå in på men jag ska avslöja en personlig åsikt här och nu. Jag tycker precis tvärtom! Det mest nyttiga vi kan lära oss inför exempelvis ett beslut är att lära av historien. Sedan behöver vi inte låta oss styras av historien men vetskapen om hur de som har gått före oss i historien har resonerat, hur historiska händelser har skapat och format oss och hur historiska beslut har lett oss fram till nutidens situationer är det nyttigaste jag tycker man kan göra. Historien har en tendens att upprepa sig, även om omgivningen är ny och utvecklingen har lett oss till en nutid som på många sätt ser annorlunda ut går mycket av historien att översätta till nutid och vägleda oss rätt in i framtiden.
Jag har alltid haft svårt för människor som låtsas som om historien inte finns eller de som tycker att det vi nu befinner oss i är en så unik situation att det finns ingen anledning att snegla bakåt. Mitt förhållningssätt är istället att vi har massor att lära oss av historien, den säger mycket om vår nutid och inte minst om vår framtid.
Om vi tar den pågående pandemin som exempel känns det ibland i debatter och vid enskilda individers cafédiskussioner som om mänskligheten inte haft någon pandemi förut. Att det här är något nytt och att inga erfarenheter finns. Många längtar till framtiden då pandemin är över och man drömmer om hur verkligheten då ska se ut. ”Då världen återgår till en slags normalitet.” Jag skakar på huvudet, är det något historien har lärt oss så är det väl att en återgång till något som kan kallas normalt inte existerar.
Eftersom jag för närvarande är utan arbete och har gått i vad som kan kallas tidig pension har jag oceaner av tid att läsa tidningar och böcker. Jag kan inte låta bli att notera hur åsikter om den pågående pandemins lärdomar leder fram till att den politiska vänstern drömmer om en framtid efter pandemin där marknadskrafterna förminskats (”Alla på vänsterkanten sätter allt hopp till att socialismen står inför dörren” Göran Greider SvD 15/8) medan högerpopulismen drömmer om att erfarenheterna av den pågående pandemin leder till en framtid med stärkt nationalism och stängda gränser (”Den globalistiska, postnationalistiska världsordningen är en koloss på lerfötter utifrån rådande pandemi” Mattias Karlsson SvD 15/5).
Då jag läser och hör dessa framtidsvisioner kan de låta specifika och självsäkra men de bygger snarare på enskilda förhoppningar än om lärdomar och erfarenheter. Ska vi säga något om framtiden är inte förhoppningar något vi bör gå efter. Då är det bättre att titta bakåt och i alla fall lära oss lite av vad som hänt efter tidigare pandemier. Jag tänker naturligtvis på Spanska sjukan, vars influensapandemier gick över världen under perioden 1918-1920.
Historien har som sagt en tendens att upprepa sig och det initiala förloppet och de mänskliga reaktionerna utifrån nutidens Covid-19 hade vi redan under Spanska sjukan. Namnet till trots kom inte Spanska sjukan från Spanien. Allt tyder på att sjukan spreds via amerikanska soldattruppers transporter till Europa. Spanien var först ut att rapportera om sjukan och därav tillkom namnet Spanska sjukan. Ungefär som president Trump ibland kallar Covid-19 för ”Kinesiska sjukan”, eftersom ursprunget av Covid-19 tros härstamma från Wuhandistriktet i Kina. Det enda som förenade sjukdomens olika namn var att man gärna skyllde på andra länder som sjukdomens ursprung. Det hörde lite till tidens tand men återigen har vi i nutid exempelvis USA som gärna målar upp Kina gällande Covid-19 i negativa termer. I Senegal kallades exempelvis Spanska sjukan för ”brasilianska sjukan”, i Brasilien för ”tyska sjukan”, i Polen för ”bolsjeviksjukan” och i mellanöstern för ”brittiska sjukan”. Begreppet ”Spanska sjukan” fick fäste i Sverige och på den europeiska kontinenten. Skälet var att pressen i krigsdrabbade länder såsom Frankrike, Tyskland och Italien var hårt styrd av censuren. För att inte demoralisera den egna befolkningen förbjöds tidningar att skriva om epidemin. I neutrala Spanien skrev däremot pressen om alla som insjuknat och övriga Europa fick därför intrycket att sjukdomen kom därifrån.
Till Sverige kom Spanska sjukan troligtvis via en norrman som besökte Hyllinge i nordvästra skåne. Initialt var aningslösheten om sjukans effekt snarlik den som några av världspolitiker hade kring Covid-19 (exempelvis Trump, Bolsonaro, Johnson). Enligt den eminenta avhandlingen ”Spanska sjukan. Den svenska epidemin 1918-1920” av Margareta Åhman från 1990 skrev svenska tidningar initialt som att den Spanska sjukan var ungefär som en vanlig influensa. Bland annat skrev DN att ”Influensa har vi haft förr. Den är inte farlig men obehaglig”. Många var de som rekommenderade vila och Roséns bröstdroppar som ordination. Trots återkommande kolerautbrott under 1800-talet och inte minst den så kallade ”ryska sjukan” under 1890-talet lärde man sig inte av den historien då man 1918 närmade sig Spanska sjukan. Ungefär liknande är det nu då jag inte kan säga att varken Sars 2003 eller Svininfluensan 2009 verkar ha haft någon större effekt på Sveriges beredskap och initiala kunskap om Covid-19.
Spanska sjukan beskrivs i en annan eminent bok av Laura Spinney: ”Pale Rider: The Spanish flu of 1918 and how it changed the world”. Spinney beskriver pedagogiskt både bakgrunden till epidemier och att sjukdomar ända in på 1900-talet av de flesta människor betraktats som ett straff från gud eller gudarna och att initialt i en pandemitid är osäkerheten stor. Man utgår mycket från den tid man verkar i då man analyserar en sjukdom. Spanska sjukan kom under en tid då det är Världskrig och Pasteur och Koch precis upptäckt bakterierna. Detta gjorde att många läkare trodde initialt att sjukdomen spreds som en bakterie. Egentligen var bakterieinfektionerna sekundära till viruset. Liknande diskussion fördes ju initialt i Covid-19 sammanhang.
De flesta som drabbas av influensa får ont i halsen, feber, ont i kroppen och huvudvärk. Men med spanska sjukan var det annorlunda, precis som med Covid-19. Båda sjukdomarna stannar inte vid lättare symptom, för vissa kan de göra det men långt ifrån för alla. Inte minst i den initiala epidemifasen. Specifikt för den spanska sjukan var att patienter fick frossa och mörka fläckar på kinderna.
Svininfluensan år 2009 var ett snarlikt influensavirus som Spanska sjukan. Man kan fundera på varför barn, unga vuxna och äldre drabbades hårdast. En möjlighet som Spinney nämner i sin bok är att den ”ryska sjukan”, den närmast föregående epidemin runt 1890-talet, gav ett visst skydd för de som således låg i åldern 30-60 år vid spanska sjukan. Att dödligheten blev så stor under spanska sjukan tror Spinney delvis berodde på Världskrigets omfattning och dess realitet med skyttegravar på västfronten och separatfreden mellan Tyskland och Ryssland, vilket ledde till frigivningen av ett stort antal ryska soldater som, flera av dem smittade, vandrade hem till Ryssland och förde smittan vidare österut.
Vad hände då efter Spanska sjukan som vi kan ta med oss in i dagens pandemidiskussion om framtiden. Ja, trots allt har Spanska sjukan i storlek av mänsklig tragedi övertrumfat Covid-19 många gånger om. Ungefär 500 miljoner smittades, vilket motsvarade ungefär en tredjedel av alla människor på jorden vid denna tid. I skrivande stund vet vi ju dock inte Covid-19:s fulla effekt. Den globala dödligheten för spanska sjukan är inte känd men uppskattas till mellan 50 till 100 miljoner människor. Forskningen om spanska sjukan, liksom om dagens Covid-19 var intensiv. Den mest kända är kanske forskaren Dujarril som använde sig själv som experimentdjur. Han filtrerade blod från en patient och sedan sprutade in det i sig själv. Han insjuknade i influensa, men överlevde och efter det tog han slem från sjuka patienter och penslade sitt eget svalg med. När han inte insjuknade drog han slutsatsen att sjukdomen spreds av något mycket litet, och att när man väl haft sjukdomen så var man immun. Influensa sprids ju ej via blod utan via luftsmitta så troligen fick Dujarril smittan när han träffade sjuka patienter. Jag tänkte ofta på Dujarril då jag såg okunskapen lysa igenom hos journalisters frågor till epidemiologer i TV i första fasen av Covid-19.
Många med spanska sjukan fick komplikationer. Precis som med Covid-19 patienter. Bland de mest påtagliga var de psykiatriska följderna. De som insjuknat drabbades av ångest, trötthet och melankoli. Likheterna med dagens narkolepsi som vissa drabbades av efter svininfluensan är påtaglig. Flera undersökningar efter spanska sjukan visade att patienter på mentalsjukhus mångfaldigas och den psykiska ohälsan ökade snabbt, speciellt med symptom liknande extrem trötthet och Parkinson-liknande tillstånd, samt även tidiga demenstendenser. Med alla de rapporter om den psykiska ohälsan som spreds efter den spanska sjukan hoppas jag att lärdomar dras därifrån till nutidens följder efter Covid-19.
Om man lämnar det folkhälsomässiga en aning och sneglar på de politiska och ekonomiska effekterna är det naturligtvis lätt att se att de panikartade, temporära lösningarna med stängda gränser med smittbegränsning som skäl har en stor effekt på ekonomin. Både Spinney och Åman nämner båda att det ökade internationella utbytet hade en stor effekt gällande dödligheten gällande Spanska sjukan. Detta gäller naturligtvis smittspridningen, däremot kunde effekterna ha lindrats om samarbetet över nationsgränserna varit bättre kring utbyte av kunskap, erfarenheter och samordnade insatser. Detta påpekar Stewart Patrick i senaste numret av Foreign Affairs (”The world after the Pandemic”). En stor lärdom av Spanska sjukan är att temporära stängningar av gränser kan vara nödvändiga ur smittspridningssynpunkt men för att vinna kriget över pandemin i det långa loppet bör ökad globalisering och ökad samverkan vara det framgångsrika koncept som lärdomen av Spanska sjukan gav oss.
Förde Spanska sjukan med sig något gott? Ja, naturligtvis massor med lärdomar och inte minst värdet av en allmän sjukvård. Efter Spanska sjukan införde många länder en allmän sjukvård eftersom man såg att man inte kunde exkludera sjukvård till enskilda grupper eller inkomstgrupper. Även rika kunde ju smittas av fattiga. En annan var att demokratiseringsprocessen i många länder accelerade, mycket utifrån Spanska sjukans klassöverskridande effekt.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att fundera på om inte president Trump ändå älskar Spanska sjukan. Utan den hade han säkerligen haft det svårare att ta sig till presidentämbetet. Försäkringsbolagen hade svåra tider i Spanska sjukans kölvatten med utbetalningar till efterlevande där närstående avlidit. En hustru, Elizabeth, fick dock en enorm utbetalning efter sin avlidne tyske make, Frederik, som invandrat till USA. Hon påbörjade inköp av fastigheter för pengarna. Hustruns son, Fred, fortsatte att köpa fastigheter i USA och numer är sonsonen till denna hustru Amerikas president.
/m
Vi måste förenas
Trots den tidiga morgontimmen är skjortan klibbig redan då jag når bilen. Dessa varma dagar är inte gjorda för mig, den är till för semesterfirare på stranden. Semestern är över och jag möter leende skolungdomar på väg till sin skola. Leendena kan vara skenbara, de hade säkerligen velat ligga kvar på den där sandstranden och inte göra någonting alls istället för att traska till skolan.
Går förbi vad jag tror är vaktmästare och städare på den skola som ligger mitt emot vår lägenhet. Sin vana trogen har de hängt utanför byggnaden i en timme snart. Tjattrandes, babblandes och skrattandes. De har en trevlig stund varje morgon. Jag unnar dem det samtidigt som min gamla chefsådra funderar på om de får betalt för att fika och vara overksamma.
Vid bilen möter jag en stressad kvinna som babblar högt med någon med sina instoppade hörlurar samtidigt som hennes hund drar i kopplet. Hon låter upprörd. Jag hör henne skälla på den stackare som finns i andra änden av hennes telefonsamtal. Samtalet är jobbrelaterat men kvinnan bryr sig inte om att omgivningen hör hennes varenda ord. Avundas inte dem som har henne som chef.
Åker med bilen till bilverkstan som ska laga min trasiga ruta. Möts av en vänlig receptionist. Klockan visar på 07.31 och jag beklagar att jag är en minut sen. Ingen fara säger den unga receptionisten. Tyvärr kommer din bil inte bli klar förrän i eftermiddag. Han skyller på mycket att göra och jag sneglar ut på den tomma hallverkstaden. Jag nickar som respons och inser att det blir buss hem.
Bussen är full med ungdomar på väg till skolan. Jag har tur och får tag i en sittplats, dock inga Covid-avstånd här inte. Läser mailen och ser att en gammal kollega har skickat ett långt mail. Vederbörande beklagar sig över rådande situation. Jag försöker stötta i ett snabbt svar. Försöker vara ödmjuk men vill egentligen skriva att är man som chef så korkad att man drar ned all elektiv vård, stoppar ortopedin och inför mängder med onödiga ledningsroller för läkare och sedan vill ta bort dessa….ja, då får man nästan skylla sig själv.
Bussen stannar på Limhamn och jag kliver av. Klockan har passerat 08.00 och hettan slår emot mig som om jag vore på Kreta en het augustidag. Funderar på det här med jobb och semester. Jag tyckte det var otroligt roligt att återgå till verksamheten efter en härlig semester. Ivrig att förverkliga alla de idéer man gått och klurat ut under ledigheten. Nu är det fyra år sedan jag hade möjligheten att återgå till ett jobb efter en sommarsemester. Minnet bleknar men jag hoppas att alla de jag möter som nu är på väg till sina jobb känner likadant.
Jag är nu inne på min 1228:e semesterdag ”and still counting”….. Jag vet att det kanske är fel att räkna lördagar och söndagar som semester samtidigt som då jag hade ett jobb, arbetade jag ju alltid, varför då inte räkna helgerna även som semester? Hur som helst har jag nu stått utanför arbetsmarknaden i snart 3,5 år. Semester har blivit mitt nya liv. Visserligen pluggar jag, tränar och producerar en mängd texter som kanske blir böcker någon gång i framtiden men jag räknar knappast det som jobb. Inte minst eftersom förkovran, läsande, skrivande och träning var det som jag höll på med då jag verkligen hade semester.
I mitt nya semesterliv ingår mycket mer familjeliv. Det är en underbar gåva som jag önskar att alla hade. Alltid. Jag går i väntans tider på mitt andra bonusbarnbarn. Om 14 dagar är det tänkt att det nya flickebarnet ska komma. Underbart. Tänker samtidigt på min resa med mitt äldsta barn som jag gjorde förra veckan till vår sommarstuga i Kalmar. Vilken underbar resa, vilken livsgåva att kunna göra det.
Går in på Espresso House och beställer det vanliga. Sätter mig vid ett bord. Har fått mailsvar från min kollega, mitt ödmjuka svar har vederbörande genomskådat. Kollegan ber om eller snarare bönar om att få mitt ärliga svar. Jag skriver ett snabbt svar om vad jag tycker kollegan bör göra. Inser att det blir mer ett mail där jag skriver ned exakt vad jag skulle ha gjort, ett steg för steg ledarskap. Jag håller inte inne på någonting och skickar iväg med en känsla av att nu var jag kanske för tydlig. Svaret kommer omgående med ett stort ”TACK, det var precis det jag ville ha”.
Dricker min latte och tänker på att jag måste börja förena det här med att stå utanför arbetsmarknaden samtidigt som jag stöttar de som har förmånen att ha ett jobb utan att se de brister som de gör. Städarna som stod overksamma i morse kanske har jobbat häcken av sig hela natten, den stressade kvinnan med hunden kanske bara var tydlig för någon som behövde höra det, att bilverkstaden hade fullt upp trots en öde verkstadshall kanske berodde på att bilarna stod utanför, det bristande chefskap jag ser inom dagens hälso- och sjukvård kanske handlar om att jag kommit alltför långt ifrån och inte ser utmaningarna på samma sätt.
På mina föreläsningar brukar jag lyfta fram att man kan bara uppleva livet i dess helhet om man är öppen för alla dess sidor. Det inbegriper det kommande och det förflutna. Det inbegriper att både ge och ta, både arbete och fritid, både ungdom och ålderdom, både att födas och dö. Ibland stannar jag upp och tänker på att både unna mig glädje men även sorg. Livet i dess helhet är inte möjligt utan både glädje och sorg, både framgång och misslyckande, både jobb och semester. Jag förenar dem båda, förenar dem alla.
Livet är förening och relationer, livet är accepterande av olikheter och jag accepterar att låta allt ingå som en naturlig del av mitt liv.
/m
Antonovsky och jag
Jag går upp vid två-tiden efter några timmars vakentillstånd i sängen. Soffan får bli ett andra försök. Låter en Netflix-produktion surra framför ögonen som ett okulärt sömnpiller. Det fungerar för någon timme senare dåsar jag till.
I drömmen sitter jag på vår balkong och dricker Ginger-beer tillsammans med Aaron Antonovsky. Han är upprörd över sin samtid. Med irritation och upprördhet i rösten beklagar han dagens situation där patogenska förklaringar finns i varje ordbok men salutogener lyser med sin frånvaro. Jag försöker lugna honom genom att bedyra att jag är ändå en av dem som har förstått hans budskap från hans bok ”Unraveling the mystery of Health” från är -87. Han fortsätter orera över samtidens förmåga att bara fokusera på sjukdomar när det finns evidens för hur man lyckas hålla sig frisk och bevara hälsan livet igenom. Hans kända KASAM (känsla av sammanhang) nämner han i förbifarten och att ett högt KASAM är medicinen för god hälsa.
Jag vaknar till i min soffa och professorn är borta. Tänker på min dröm och det märkliga mötet med Antonovsky. Tidigare under dagen har jag återigen funderat på hur alienerad jag känner mig med min egen samtid. Jag ser bevis varje dag på hur människor struntar i att lära av historien eller hur dåligt ledarskapet och medarbetarskapet fungerar inom verksamheter där lärdomar om hur allt kan förbättras existerar men de verkar inte bry sig. Jag håller med Antonovsky. Människor med god självkänsla håller sig friska och de ser tillvaron som begriplig, hanterbar och meningsfull. Livets påfrestningar blir för dem stimulerande utmaningar och inget man medvetet undviker.
Dåsar till igen i min soffa och Antonovsky dyker upp vid fotändan. Han fortsätter att bedyra hur viktigt det är att själv äga och ha förmåga att styra sin tillvaro. Att hålla sig aktiv och inte förfalla i passivitet och ägna sig åt paranoida tankar, vilket lätt kan uppkomma vilket blir vägen in för psykiska sjukdomar. Han möter plötsligt mina ögon med iskalla blå ögon och säger med skarp röst. ”Hur är det själv? Lever du enligt KASAM?”
Jag vaknar till och känner mig varm som om jag har vaknat upp från en mardröm. Går ut i köket och dricker ett glas av en dryck från kylskåpet. Tänker på att min älskling som sover inne i sovrummet hade förbannat mig nu om hon sett mig och hon hade förmanat mig och sagt att vatten är den enda drycken som är bra för hälsan. Det är mörkt utanför och jag ställer mig i köksfönstret och ser ut på en öde gata där vinden tagit över ägandet. Dricker ur mitt glas och går in till soffan igen.
Tar upp min mobiltelefon. Scrollar igenom sociala medier och noterar alla svartvita bilder på kvinnor med underrubriken ”challenged accepted”. Tydligen är det ett stöd för att uppmärksamma det höga antalet kvinnomord i Turkiet. Jag tänker återigen på Antonovsky och vad han hade sagt om den här samtiden med alla sociala medier. Han hade nog tänkt på hur KASAM passat in. På ett sätt kan sociala medier ge en känsla av sammanhang men jag kan inte låta bli att fundera på alla dessa selfies med exemplet som nu snurrar runt i media kring svartvita selfie-bilder.
Jag känner mig alienerad med min samtid om selfies överhuvudtaget. Har alltid älskat att ta bilder med kameran och min Iphone men trenden att vända på kameran och ta en bild på sig själv för att lägga ut på exempelvis Instagram har jag aldrig förstått. Det finns otaliga exempel på Influencerskonton där det enda som finns är bilder på dem själva och de har tusentals följare. Varför? Den nya trenden med ”challenged accepted” är ju enbart selfies och jag har svårt att förstå hur det kan bidra till att minska antalet kvinnomord i Turkiet? Det är något jag missar om min samtid.
En väninna vars konto jag följer skriver att det handlar om att stötta andra kvinnor. Det är naturligtvis positivt men återigen funderar jag på om det här med den sjuka selfie-kulturen som är en del av denna samtid som jag inte förstår. Jag lever verkligen inte KASAM just nu. Jag förstår inte sammanhanget. Om man vill ”hylla” eller ”stötta” någon annan människa, kvinna eller man, lägger man väl upp en bild om dem och inte på sig själv? Just nu verkar allt handla om att lägga upp ytterligare bilder på sig själv och vilken förändring har då skett? Ytterligare en influencers bild på sig själv och ytterligare en selfie bild som förgyller allas vår sociala värld.
Antonovsky dyker upp igen och ger mig ytterligare ett argument. ”Challenged accepted” måste betyda att det är någon exklusiv utmaning som pågår. Männen är av naturliga orsaker exkluderade men än värre är att andra kvinnor blir exkluderade om de inte får någon ”inbjudan” till utmaningen av någon annan kvinna. Antonovsky vet mer än någon annan att lyfta andra kvinnor är i sig bra men vad händer med de kvinnor som ej blir upplyfta? De som ej blir inbjudna att vara del av denna exklusiva skara av svartvita selfies. Bara den som blir ”utvald” får tydligen ta del av texten bakom och då blir både jag och Antonovsky ledsna och irriterade. Vi bör lyfta alla människor, oavsett kön, och jag har svårt att se att man gör det med svartvita selfies.
Antonovsky och jag avslutar sedan den här nattens diskussion om hälsans verktyg och KASAM med hur han tycker vägen framåt är. Vi känner oss båda alienerade i vår samtid. KASAM är vägen framåt och jag börjar inse att selfies växer sig allt starkare i min samtid. Den samtiden är inte KASAM, den samtiden vill inte jag vara en del av. Jag vill fortsätta ta bilder på det kameran ser vänd åt ”rätt” håll. Jag vill stärka alla människor, oavsett kön.
Kanske var det därför Antonovsky väckte mig med sin blåa stålblick? Jag är inte längre en del av min samtid. Jag lever inte KASAM.
/m
Almedalen – att lyssna på den tyste
Det är fyra år sedan jag var i Almedalen senast. Min enda gång. Jag kan ärligt säga att jag saknar det inte. Allt för många människor samlade på en alltför begränsad yta. Alla med samma ambition – att nå ut och synas. Det börjar dessutom komma allt längre från den ursprungliga politikerådran och dess budskap. Därför uppskattar jag årets upplägg med politikerintervjuer i TV med partiledarna och inget annat. Känns som ett bra koncept inför framtiden. Det är dock en sak jag saknar – mänskliga relationer. Mötena.
Almedalen bjuder på väldigt mycket mingel. Jag själv är ingen minglare av rang men jag älskar möten med andra människor. Det är i relation till andra som gör att vi som människor antingen krymper eller växer vilket gör att mingel och Almedalen är en mycket intressant arena för mänskliga relationer. Här finns det planerade möten och här uppstår de spontana mötena. Oavsett så är det en mötesfylld arena under några få dagar i juli.
Min vana trogen hade jag en noggrann plan för vilka seminarier jag skulle besöka och vilka mingel jag tänkte deltaga i under mitt deltagande år 2016. Jag hade några få egna åtaganden i form av att vara moderator för två seminarier och deltagande i fyra panelsamtal, vilket möjliggjorde att det fanns gott om tid för att odla mänskliga relationer under de tre dagar jag tänkt stanna på ön. Under dessa dagar gjorde jag en egen liten ovetenskaplig studie kring mellanmänskliga relationer och det är delar från den studien jag tänkte bjuda er på i detta blogginlägg.
De möten som jag ändå tycker är de mest förekommande är möten mellan två personer. Möten då du och en annan person träffas, spontant eller planerat, och diskuterar. Det existerar således inga andra i samtalet. Dessa samtal lägger vi lite åt sidan just nu och koncentrerar oss på möten som uppstår där flera deltar, tänk exempelvis mingel. Jag fann nämligen en strategi under dessa dagar som jag utvecklade i mitt huvud och som jag sedan testade i verkligheten. Klassisk forskningsmetodik.
Vid alla möten finns det vad jag kallar en primär talare eller huvudperson. Den som leder möten eller har lätt för att prata. Inte alltför sällan har en sådan person någon annan med sig. Någon som går bredvid vid exempelvis ett mingel. Huvudpersonen får ofta all lyskraft och människor tenderar att vilja mingla med dessa individer. För egen del utvecklade jag en annan strategi.
Jag valde att uppmärksamma den person som hela tiden var med. Personen som inte syntes, personen som gick bredvid eller bakom. Var det en minister som jag mötte så fokuserade jag på någon av dennes tyste medarbetare, var det en kollega jag träffade fanns det oftast någon annan i dennes sällskap som var tillbakadragen som jag vände mig till. Nu kanske ni tycker att jag negligerade de så kallade huvudpersonerna men jag fick ändå min beskärda del av deras charm. Så funkar det vid mingel och gruppmöten, de hörs och syns mest. Min strategi var att lära känna alla de andra.
Hur det gick? Ja, som i den klassiska forskningsmetodikådran jag tog mig an detta mingelprojekt/relationsprojekt gjorde jag även en utvärdering. Jag kan med fog säga att mitt lilla försök blev minst sagt lyckat. Att se, tilltala och lyfta den tysta personen gav både den personen en unik möjlighet men det gav även mig information och erfarenheter jag aldrig annars skulle ha fått. Min strategi kan låta märklig men den fungerar. Testa den själv när denna Covid-19 tid är över och vi åter samlas i grupp.
Almedalen 2016 blev nog mitt första och enda Almedalen. Jag kommer nog aldrig mer delta men för dig som kommer att åka nästa år eller kommande år kommer här ett tips. Sikta in dig på den tyste personen – där finns oftast klokskap och erfarenhet som bara väntar på att delges dig.
/m
Vägar som inte finns
Vi befinner oss i ett dilemma. Organisationen går på knäna och vi i vår ledningsgrupp har diskuterat i veckor olika alternativ till rätt väg framåt. Jag grubblar och diskuterar. Bryter åsikter mot andra, lyssnar och värderar. Hur vi än vill värja oss från det oundvikliga så närmar sig tidpunkten då ett beslut måste fattas. Tar vi som ledning inte ett beslut snart så kommer det som händer därefter vara något som är utanför vår kontroll. Det vill säga, ett icke-beslut, är också ett beslut men ett beslut vi inte vill fatta. När vi närmar oss den ödesdigra torsdagen då ett beslut måste fattas, efter veckor av diskussioner, utmejslas två olika alternativ. Båda alternativen har sina negativa aspekter men vi måste fatta ett av besluten. Vi har inget val.
Jag kommer ihåg den här dagen även om det nu har gått väldigt många år sedan ledningsmötet den där torsdagen. Det är möjligt att många av er kan känna igen er i den här situationen. Man står inför vad som till synes verkar vara att välja mellan pest eller kolera, två onda ting. Vilket beslut man än tar kommer någon/några att drabbas negativt. I mitt huvud blir det naturligt att tänka att, måste jag välja, får jag försöka välja det som drabbar minst antalet människor negativt eller vad som är bäst för medborgarna. Jag har under veckorna som föregått beslutet insett att flertalet i ledningen faktiskt förordar ett icke-beslut. Deras strategi är således att av två onda ting väljer vi inget utan låter det hela bero och se vad som händer.
Tidigt den aktuella morgonen var jag ute och sprang. Det brukar rensa huvudet och öppna dolda insikter. Den här morgonens löprunda fick ett abrupt slut. Jag råkade trampa snett på en rot som stack upp efter 3-4 kilometers löpning och sedan fick jag halta hem den sista biten. Stukningen gör sig påmind resten av dagen och min gamla fotbollsskada brukar lindras med en enkel lindning. Så även denna gång. Lindningen lindrar min onda fot och då jag sitter där på sängkanten och lindar min onda fot kommer insikten. Den drabbar mig plötsligt. ”Vi lindrar beslutets negativa konsekvenser genom att linda in det i något annat”.
Jag vill inte här avslöja vad det hela handlade om, det behåller jag för mig själv och det kan låta lite väl teoretiskt och symboliskt att prata om ett beslut som en lindad fot men faktum är att det var precis det beslut vi sedan fattade några timmar senare. Vi fann den tredje vägen. Den väg som varit dolt för oss under alla dessa veckor av vånda. Allt som behövdes var en stukad fot under en morgonjogg och det blev konsekvenser utifrån beslutet som vi aldrig anat. Allt gick vår väg med hjälp av den tredje vägen.
Är det inte märkligt men det här hände mig ganska ofta förr. Jag kunde gå och grubbla i månader kring ett vägval som tog sig som ett val mellan två onda ting. När väl det oundvikliga beslutstillfället närmade sig – då öppnade sig ett tredje alternativ, en tredje väg, som man tidigare inte hade sett, hur mycket man än grubblade kring saken. Det är som man låser in sig i två val som ingendera verkar vara bra och precis då man inser att man får bita i det sura äpplet och fatta ett beslut, då uppstår en insikt, en möjlighet, något annat.
För egen del är jag säker på att den tredje vägen hade aldrig kommit till en om man inte prövats genom våndan kring alternativa möjligheter man innerst inne ogillar. Det är som om våndan och prövandet är vägen till insikt. Man måste helt enkelt gå igenom tuffa prövningar för att insikten ska komma till en. Likt ordspråket – ”då eleven är redo kommer läraren”. Att komma till insikt betyder ju att man färdats ett tag. Att man är på väg men insikten blir som ett slags uppvaknande och man ser plötsligt allt tydligt och klart.
Åh, vad jag längtar efter den tredje vägen, till insikten, till läraren, till uppvaknandet. Önskar den var nära förestående men det är nog det som är grejen med den tredje vägen, insikten. Den kommer inte på beställning. Jag får tills vidare hålla mig till prövningen och våndan. Den är min ledsagare så länge…
/m
Märklig skrift från SKR
Det är lördag kväll och vi hänger framför fotbollen på TV. Mellan matcherna passar jag på att läsa igen en del jag har missat att läsa under veckan. Får upp en märklig skrift från SKR som tydligen släpptes i torsdags. Skriften heter ”Samverkan och förnyelse – en spaning över omställningen i hälso- och sjukvården under fem månader med Corona”. Ni når den här.
Det är möjligt att jag som gammal Regiondirektör läser denna skrift med andra ögon och läser in sådant ni inte läser in men för mig är det en mycket märklig skrift. Jag har ingen aning om vem som är målgrupp till skriften och syftet är också oklart. Kan kanske ses som ett marknadsföringsinlägg/försvarsskrift inför den kommande coronakommissionens granskning men den kan också läsas som ett enda stort misslyckande innan pandemin. Allt beroende på vilka läsglasögon man har.
Skriften börjar med att konstatera att dess innehåll är en spaning kring de senaste månadernas omställning inom hälso- och sjukvården. Eftersom det är för tidigt för att uppge verifierbara data utifrån det som nämns i skriften nämner de att skriften bygger på egna observationer. Således kan man se hela skriften som en enda åsiktsskrift utan evidens.
Skriften fortsätter sedan med att visa den numer välkända bilden som Folkhälsomyndigheten visat under flera månader, den sk ”flatten-the Curve”.
Däremot i SKR:s skrift har de gjort en egen bild och i den reviderade bilden har man lagt till en egen kurva där sjukvårdens kapacitet helt plötsligt är en streckad linje under ”den lilla hatten” medan en ny streckad linje ligger över ”hatten” och den nya streckade linjen får namnet ”sjukvårdens utökade kapacitet”, som om de vill påvisa att det tydligen har blivit utökad kapacitet.
Inte ett ord om att detta skett genom att man i princip bromsat in all elektiv vård och omprioriterat. Det handlar således om en omjustering av de resurser som finns, kan ju knappast kallas ”utökad kapacitet”, eller hur? Visserligen kallas denna bild som SKR visar ”kapacietet” men antar att det är ett stavfel och inte något nytt begrepp.
Efter denna nya bild över ”sjukvårdens kapacietet” lägger skriften in ett långt kapitel från en docent från Karlstad som teoretiskt använder självklarheter såsom ”organisationer är inte så mycket mer än människor” och ”den pandemi som vi är mitt uppe i har på olika sätt fört med sig osäkerhet”. Mitt favoritstycke är dock när denna docent beskriver hur det går till när vederbörande handlar bröd:
”Redan när jag startar bilen kopplas detta schema på och hjälper mig dels att förstå de händelser jag ställs inför, dels att rekommendera lämpliga handlingsalternativ. Med hjälp av detta schema kan jag till exempel, en bit in i affären, upptäcka att jag saknar bröd i kundvagnen. Jag vet att jag alltid köper bröd och att det så här dags borde ligga i vagnen, eftersom jag vet att brödet är beläget strax innanför dörrarna i butiken. Vid upptäckten kan jag också snabbt konstatera vilket handlingsalternativ jag bör välja för att med minsta möjliga ansträngning säkerställa att jag trots allt kommer hem med bröd.”
Alla som varit chefer under exempelvis strejker eller då andra ”utomorganisatoriska” orsaker sker vet att förändringsmöjligheten och flexibiliteten är stor då detta händer, så även då en pandemi sker. Föga förvånande tar därför docenten upp detta självklara. Docenten skriver ”En viktig lärdom är alltså att det i kris går att förändra mer och snabbare än vad som annars varit möjligt. Tröghet, motstånd och obenägenhet intar inte sina vanliga platser. Osäkerheten som uppstår när vardagens ramar rämnar skapar utrymme för den som har förmåga att kraftsamla”.
Efter docentens självklara text kring förändring fortsätter skriften med ett försök att beskriva tillståndet i svensk hälso- och sjukvård innan pandemin. Man gör en internationell jämförelse och sedan försöker man ur ett nationellt, övergripande perspektiv beskriva hur hälso- och sjukvården är organiserad och kompetensförsörjning. Inget nämns dock om kvalitetsbristerna, köerna, ekonomiska svårigheterna, låg grad av digitalisering eller föråldrat arbetssätt som i mångt och mycket definierat svensk hälso- och sjukvård de senaste åren.
Efter detta ägnar man ett kapitel åt det man kallar ”kapacitetsökning inom hälso- och sjukvården”. Då kommer man inte ifrån att det som verkligen skett (som man låtsades som ingenting under den inledande ”flatten the Curve bild”) handlar om omprioritering av vård och medarbetare och inget annat. Man var väl helt enkelt tvungen att i text någonstans säga det uppenbara.
Sedan fortsätter man med en självklar text och en del självklara bilder över bl.a. den minskade vårdkonsumtionen följt av en bild av disponibla vårdplatser och sedan en bild över hur de planerade operationerna minskade drastiskt från vecka 11. Detta för att sedan visa vad som ökat, exempelvis intensivvårdsplatser och sjukvårdsrådgivning. Sedan följer lite text om hur man jobbat i olika nationella nätverk kring samordning samt regional samverkan.
Avslutningen av skriften är en text där man lyfter fram sådant som man tycker blivit bättre. Några exempel är att omställningen till Nära vård fått en skjuts, likaså digitala kontakter. För mig blir denna text en enda lång beskrivning på hur fel ledarskapet måste ha varit innan pandemin, för varför skulle det behövas en pandemi för att utveckla en självklarhet som Nära vård eller erbjuda utökade digitala kontakter och tjänster. I skriften värjer man sig också för begreppet” vårdskuld” som nu myntats då man skjuter på planerade operationer till följd att man gjort nödvändig resursförflyttning till följd av pandemin. Man menar att vårdpersonalen inte tycker om begreppet skuld eftersom hur kan vården stå i skuld när den gjort allt i sin makt att rädda liv. Ett resonemang som är helt förståeligt men innebär det då att skuld som begrepp kan användas då exempelvis köer uppstår till följd av vårdens bristande effektivitet, såsom det var innan pandemin? Ett märkligt resonemang överhuvudtaget för oavsett begrepp måste ju den uppskjutna eller framflyttade vården hanteras.
Jag har nu bara lyft en del vad som finns i denna märkliga skrift. Läs själva och förvånas. Med mina ögon kan jag inte annat än att göra följande summering utifrån denna skrift:
- hälso- och sjukvården har haft ett felaktigt ledarskap under flera år men nu har äntligen en pandemi kommit och hjälpt oss med utvecklingen åt rätt håll
- den samverkan vi har haft tidigare nationellt och regionalt har inte varit bra men nu ser vi att vi faktiskt kan samverka
- de nya arbetssätt som vi ”tvingats” införa utifrån pandemi innebär, hör och häpna, att vi effektiviserat vården, vilket vi tydligen inte klarade att göra innan pandemin
- krav på rapportering och detaljstyrning har vi tvingats minimera – det kanske är ett bra sätt att arbeta även efter pandemin
- innan pandemin hade vi så få digitala tjänster som man bara kan ha – därför är det glädjande att vi nu har ökat digitala tjänster med flera hundra procent
- vi hade mängder med köer innan pandemins utbrott, men det kallades köer och inte skuld trots att de allra flesta av köerna berodde på ineffektivitet. Nu vill vi inte veta av ordet skuld, för det här har inte vi orsakat
Är jag för hård i min analys? Kanske – men som jag sa inledningsvis, allt är beroende på med vilka glasögon man använder då man läser denna märkliga skrift. För egen del är jag oerhört orolig för skriften är tydlig med en sak – vi vet inte vilket arbetssätt och hur det organisatoriskt kommer att se ut efter pandemin. Det finns tydligen inget ledarskap som leder och håller i utvecklingen. Det blir som det blir utifrån pandemin…
Låt oss för guds skull inte gå tillbaka till hur det var innan pandemin med köer, ekonomiska svårigheter, kvalitets- och kapacitetsbrister och minimalt med digitala tjänster. Kanske kan vi lära oss något av det som nu sker….hoppas jag.
Läs själva denna märkliga skrift. Ren lördagsunderhållning!
/m
Glömda telefonsamtal
En gammal kollega hörde av sig via mail. Hon hade läst mitt inlägg om konferensen jag beskrev i ett tidigare blogginlägg och hon ville ge mig positiv feedback. Tydligen hade hon varit en i publiken, vilket hon aldrig berättat för mig tidigare. Jag blev väldigt glad och tacksam och skrev direkt tillbaka och tackade henne för att hon hörde av sig. Hon svarade med ett långt mail om hur ledsen hon var över att vi inte är kollegor längre och hur synd det är att ”Sveriges bästa Regiondirektör och HR-direktör” går utan jobb. Jag tackade henne igen och sedan håller vi på så ett tag. Hon berömmer och jag tackar.
Jag minns då vi allra första gången träffades. Det var på SKL:s huvudkontor. Hon var ny direktör i sitt län och allmänt förvirrad. Jag har alltid velat hjälpa människor att utvecklas och personer som är nya på sitt jobb behöver all hjälp de kan få. Om det fanns bättre rutiner för introduktioner skulle många onödiga misstag undvikas. Vi bestämde att vi skulle höras per telefon var tredje vecka och då skulle hon få möjlighet att ställa alla knepiga frågor hon kunde komma på om sitt nya jobb och jag skulle försöka svara och lotsa in henne på bästa sätt. Som motprestation sa jag att hon skulle delge mig allt hon såg som udda och konstigt i sitt nya jobb. Man ser ju allt med lite andra ögon då man är ny. Ta alltid vara på nyanställdas ögon!
Sagt och gjort. Vi hörde av varandra var tredje vecka ungefär under cirka ett halvårs tid. Det blev mestadels frågor av karaktären hur samspelet fungerar mellan tjänsteman och politik, vilket jag gladeligen lotsade in henne i. Dessutom hade hon mycket frågor kring alla dessa policydokument, styrdokument, delegationsordningar och reglementen. Det var naturligtvis svårt för mig att ge några detaljsvar på ett annat läns dokument men jag kunde svara övergripande om syftena med dokumenten och tillsammans benade vi ut svårigheterna. Efter några månader blev samtalen mer av karaktären ”samtal mellan goda vänner” och sedan ebbade samtalen ut. Vi träffades ju på direktörsmötena en gång i månaden på SKL ändå men telefonsamtalen försvann.
Min kollega påminde mig om telefonsamtalen i ett av sina mail. Jag hade faktiskt glömt bort dem. Hon skrev att de hade känts lite som en livlina för henne i början av hennes uppdrag och utan dem hade uppdraget känts oöverstigligt den första tiden. Hon tackade mig….igen.
Det slog mig då jag läste hennes mail hur lite det behövs för att göra en stor påverkan på en annan människas utveckling. Jag hade glömt bort telefonsamtalen, även om minnena kom tillbaka då hon påminde mig, medan för henne var telefonsamtalen ”som en livlina”. Telefonsamtalen såg jag säkerligen som en trevlig pratstund utan att känna det som någon speciell uppoffring.
Jag minns mycket från mitt arbetsliv men det är tydligt att inte allt fastnar. När jag skrev det till min kollega svarade hon att ”tur är väl det, så mycket som du har varit med om, då skulle väl hjärnan exploderat. Några glömda telefonsamtal hit och dit gör väl inget.”
Så sant – så sant
/m
Skulle inte jag dricka bägaren?
För många år sedan var jag på en kvällsföreläsning med Kay Pollak tillsammans med min arbetskollega Torbjörn. Året är antagligen 2006 eller 2007 och jag hade läst Pollaks böcker om ”Att växa genom möten” och ”Att välja glädje” men inte sett honom live. Förväntningarna var stora och jag minns att varken Torbjörn eller jag blev besvikna. Pollaks böcker och föreläsning var, och fortfarande är, en inspirationskälla som är väl värd att investera i.
Det är främst en mening som har etsat sig fast i mig som finns nedtecknade i böckerna men som Pollak även nämnde under föreläsningen. Meningen går ungefär så här,
”Allt som händer dig det kommer till dig för du har någonting du behöver lära dig.”
Jag minns att under bussfärden på väg hem efter föreläsningen tänkte jag på just den här meningen. Jag har inget minne av att ACT hade kommit in i mitt liv vid denna tid (tror inte att Russ Harris hade skrivit sina böcker då) men tanken var ungefär densamma – att jobba med acceptans men med en tvist. Jag omformulerade meningen en aning för mig själv,
Allt det du är med om händer dig av en orsak och det händer dig för att du ska lära dig något.
Detta sitter jag och tänker på då 540-bussen passerar Slakas rosa kyrka och jag tittar upp mot korset i toppen av kyrktornet. Samtidigt hör jag mummel och röster i sätena bakom mig och förstår att de trycker på ”stanna”-knappen. En av ungdomarna går sedan av vid nästa hållplats, den andra sitter kvar. Han som är på väg att gå av uppmärksammar en annan vän som sitter längre fram i bussen. Precis innan han kliver av ropar han till denne vän,
”Johannes, vi ses den 18:e november”.
Denna bussfärd har sedan den inträffade etsat sig fast i minnet. Den har följt mig genom svåra stunder och den har följt mig vid olika möten. Vid de mest olyckliga stunder i mitt liv då jag varit som djupast ned i självömkan har bussfärden poppat upp i mitt huvud, både vid min skilsmässa och då jag sa upp mig från mitt förra jobb. Jag blir helt enkelt inte av med bussfärden och faktum är att jag inte vill bli av med den. Jag bär med mig den nu och jag kommer antagligen alltid att minnas den. Nu tänker ni nog att det låter väldigt osannolikt och varför skulle han komma ihåg just den där bussresan av alla? Det ska jag strax avslöja. Ni fick några ledtrådar – de är fetstilade i texten här ovanför.
År 98 sitter Johannes på Efesos och dikterar sina berättelser. Minnen från sitt liv. Han har haft många år med grubblande, funderande och perspektivtänk från det att han cirka 65 år tidigare i livet följde sin kusin på dennes vandring mot dennes död i Jerusalem. Han var väl bekant med skrifterna som hans vänner, Matteus, Markus och Lukas redan nedtecknat så jag tror han tänkte att han ska skriva en annan typ av berättelse. Använda en annan tonalitet, försöka berätta mer om den bakomliggande orsaken till vissa händelser och försöka tränga in i kusinens personlighet. Den röda tråden får bli ”tecken”. Så blir det också. Johannes skriver sin berättelse om kusinen Jesus och det unika med den här berättelsen är att Johannes låter Jesus själv bära fram vittnesbördorna, de lugna samtalen med olika personer, anförtroendet om sin natur och sitt uppdrag och inte minst en berättelse med ett starkt bildspråk.
Åter till min bussresa hem efter föreläsningen med Pollak. Väl hemma är jag lycklig nog att få förmånen att natta mitt äldsta barn som fortfarande är vaken då jag kommer hem. Efter alla ”god natt-ritualer” och då min dåvarande fru har gått och lagt sig går jag fram till bokhyllan och tar fram boken. Jag var säker på att jag hade fått ett Johanniskt ”tecken” på bussen. Tydligare kunde det inte bli med ”Johannes, vi ses den 18:e november”. Då jag funderade på meningen ”Allt det du är med om händer dig av en orsak och det händer dig för att du ska lära dig något” hör jag orden i mitt inre, Johannes 18:11. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att jag behöver slå upp stycket.
Johannes sitter som sagt på Efesos år 98 och grubblar på hur han på bästa möjliga sätt ska skriva avslutningen på sin berättelse. Redogörelsen om Jesus i Getsename trädgård har alla de tre övriga vännerna Matteus, Markus och Lukas, redogjort för i sina berättelser. Hur Jesus blir förrådd av Judas, grips och hur en av lärjungarna tar till svärdet. Johannes var ju där. Han vet exakt hur det gick till och han har haft ungefär 65 år på sig att grubbla kring natten. När Jesus efter den sista måltiden tillsammans med lärjungarna tog dem med sig till Getsemane trädgård, var det Johannes som tillsammans med Petrus och Jakob följde med Jesus längre in i trädgården än de andra lärjungarna. Men jag tror inte Johannes till fullo insåg stundens allvar, att det här var den natt då hans kusin skulle bli förrådd, utan han somnade tre gånger och väcktes av Jesus.
Själva gripandet beskrivs som sagt av alla de andra evangelierna så Johannes lägger till det han tycker de saknar. Eftersom Johannes var den enda av de som nedtecknat händelsen som faktiskt var där (möjligtvis kan Matteus ha varit i närheten i trädgården) är han mån om att beskriva att det faktiskt var Simon Petrus som tog till svärdet och högg av en av översteprästernas tjänares högra öra (Joh 18:10). I de andra evangelierna namnges inte lärjungen (Matt 26:51, Mark 14:47 och Luk 22:50). Johannes lägger till en sak till och det är den delen han tycker saknas hos de andra. I alla fall tycker han inte att det är tydligt beskrivet hos de andra. Det är bibelcitat Johannes 18:11.
Jag tar fram Bibeln ur bokhyllan och går in i vardagsrummet. Det är mörkt ute, TV:n står på i bakgrunden då jag sätter mig i vår soffa och slår upp det jag tror är ”tecknet” från bussen som försöker vägleda mig till, Johannes kapitel 18 vers 11. Jag läser:
Jesus sade då till Petrus: ”Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?”
Där och då blir insikten tydlig för mig. Tidigare under kvällen har Pollak fått mig att tänka på att allt som händer mig, händer mig av en orsak och det händer mig för att jag ska lära mig något. Nu läser jag ett citat som tydligt visar hur Jesus accepterar vad som än kommer i hans väg framöver (vi vet ju vad som sker efter detta) eftersom det är hans Faders vilja. Johannes är tydlig. Jag känner att båda meningarna är till mig. Hädanefter ska jag acceptera vad som än kommer i min väg, oavsett hur tungt det än må vara för att jag ska lära mig något men också för att det är min Faders vilja. Så har också skett efter denna bussresa och denna kväll. Hur svårt än min livsresa varit därefter.
Jag har alltid accepterat bägaren som hållits fram till mig.
/m
Delar finns alltid kvar inom dig
Det är tidig höst och verksamheten har rullat igång igen efter en sommar som för vissa upplevdes alldeles för kort medan andra upplevde den alltför lång. Minns inte när i tid denna episod inträffar men tror det kan vara året då Sverige tog VM brons i fotboll, ni vet det märkliga året då Japan vann finalen mot USA efter straffar, så det kan vara 2011. Jag slås av hur olika människor kan uppleva en årstid som på många sätt definierar oss människor då jag sitter bredvid två av landstingets duktiga chefer på lunchen vid konferensen. Vi kan kalla dessa chefer för chef A och chef B. Den ena chefen (chef A) vittnar om en härlig sommar tillsammans med sin familj och den andra (chef B) vittnar om hur härligt det är att komma tillbaka till jobbet igen efter en påtvingad semesterledighet. Jag hör att sommaren varit allt annat än lyckad för chef B.
För egen del har det som vanligt varit en underbar sommar med många äventyr med barnen. Jag kom tillbaka till arbetet full med optimism. Då jag hör cheferna prata med varandra och utbyta erfarenheter läser jag in optimism hos chef A och negativism hos chef B. Jag vet att båda cheferna gör ett bra jobb men blir ändå nyfiken hur deras sinnelag sprids till medarbetarna. Att vara positiv eller negativ på en lunch är något helt annat än då man är i chefsrollen mitt i verksamheten.
Vi skiljs åt efter lunchen och jag gör mitt enda inspel från scenen direkt efter lunchen. Lyckas få deltagarna intresserade trots den hemska tiden att som talare få tiden direkt efter lunch. Det är annars en lugn konferens för mig. Jag har bara ett uppträdande på scenen, ingen paneldebatt eller annat deltagande. Känner mig priviligerad att få ta det lugnt och sitta bland åhörarna sista delen av konferensen. På väg ut från Konsert & kongress efter konferensens slut hinner mina båda lunchchefer ifatt mig och stoppar mig. De berättar att de tyckte samtalet över lunch varit givande för dem och undrar om jag inte hade möjlighet att träffa dem vid annat tillfälle, ett senare tillfälle och fortsätta prata ledarskap. Jag ler och säger att det gör jag gärna. Dock är det något som får mig att lägga till ett villkor. De godkänner villkoret och vi bestämmer direkt tid att ses.
Mitt villkor ter sig kanske märkligt. Det gav mig merarbete till en redan späckad almanacka men lunchens samtal gjorde mig också nyfiken. Naturligtvis kunde jag bara ha bokat en ny lunchtid med dem och fortsätta samtalet om hur ett gott ledarskap kan utvecklas men jag tänkte att skulle jag på bästa sätt kunna ge dem bättre coachning var individuella besök innan ett nytt samtal det bästa. Så både för deras skull och också för att stilla min nyfikenhet var mitt villkor att innan vi ånyo skulle ses tillsammans skulle jag spendera en halv dag med både chef A och chef B individuellt på deras hemmaplan.
Sagt och gjort. Jag spenderade en halvdag med dem individuellt. Två underbara halvdagar med besök som verkligen gav både mig, cheferna och förhoppningsvis medarbetarna mycket. Jag hann med att coacha individuellt naturligtvis innan vi åter träffades igen alla tre. Det hade hunnit att bli senhöst då vi åter träffades, denna gång i ett sammanträdesrum på sjukhuset. Jag hade noterat en sak som jag bar med mig från de individuella besöken som jag ville att de skulle reflektera kring. Jag hade avslutat båda besöken med att ha lämnat kvar en fråga till dem. Nu vid lunchen tänkte jag att båda skulle svara. Så här var min fråga:
”Alla bär vi med oss ett bagage i form av erfarenheter från tidigare jobb in i det nya jobbet – hur ser du på ditt bagage? Är det mestadels ljusa eller mörka minnen?”
Båda cheferna var ivriga och ville svara direkt då jag ställde frågan vid de individuella besöken men jag stoppade dem. De skulle få fundera på frågan och jag ville att de skulle höra varandras svar. Jag hade nämligen noterat ett mönster hos dem båda.
Chef B började att svara då vi hade den gemensamma träffen. Chef B beskrev att hon lämnat sitt tidigare chefsjobb för att hon inte kom överens med sin chef. De minnena var allt annat än ljusa. Hon tyckte att hennes dåvarande chef varit orättvis mot henne. Inte alls lyssnat på henne och de utmaningar hon hade i chefsjobbet. Nu var det mycket bättre men erfarenheterna var inte de bästa.
Chef A tog vid efter Chef B:s berättelse och vittnade att även hon slutat efter att hon inte tyckt att hennes chef varit den bästa för henne. Det hade varit turbulent och till slut hade Chef A bestämt sig för att söka ett nytt uppdrag. De båda cheferna log mot varandra då de insåg att båda gått igenom liknande historia innan deras nuvarande uppdrag.
Jag frågade hur det här hade påverkat dem och Chef B vittnade om att det påverkat henne mycket och att hon fortfarande kunde vakna på nätterna och tycka att hennes förra chef varit orättvis mot henne. På många sätt hade hon inte lämnat det bakom sig. Det påverkade henne fortfarande. Chef A vittnade om det motsatta. Hon sa att det var hennes bästa erfarenhet. Nu visste hon ju hur hon själv inte skulle vara mot sina medarbetare och att lärdomen från förra jobbet bara stärkte henne.
Vi hade sedan ett underbart samtal om det här med vad vi bär med oss för historier som påverkar oss. Det som kan uppfattas som en stor sak för en person kan vara som en axelryckning för en annan. Människor reagerar olika på förändringar. De båda cheferna hade det gemensamt att de hade styrkan att lämna och söka sig nya utmaningar. De bar dock på helt olika bilder av ordet ”lämna”. För Chef B hade vederbörande inte lämnat historien bakom sig medan chef A inte bara lämnat det bakom sig utan använde dessutom erfarenheten till något hon hade nytta av i sitt nuvarande jobb.
Jag tänker ofta på att även om du lämnar något bakom dig, så finns alltid delarna kvar inom dig. De finns där som minnen, erfarenheter och som verktyg du kan välja att lyfta fram eller låta ligga kvar. Självklarhet är ett ord som är lättast att inse efteråt. Vissa saker borde man ha förstått på förhand, vissa saker såg man inte komma, andra hände för att du ville det skulle hända. Oavsett bagage, oavsett om det varit en tuff resa till där du nu är eller inte bär du alltid med dig erfarenheterna. Lär av dem, utvecklas, ha blicken framåt. Det är svårt ibland, jag vet av egen erfarenhet, men det går.
En lyckad förändring börjar nästan alltid med att du försonas med det historiska.
/m
Mats Uddin 