Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Vi måste förenas
Trots den tidiga morgontimmen är skjortan klibbig redan då jag når bilen. Dessa varma dagar är inte gjorda för mig, den är till för semesterfirare på stranden. Semestern är över och jag möter leende skolungdomar på väg till sin skola. Leendena kan vara skenbara, de hade säkerligen velat ligga kvar på den där sandstranden och inte göra någonting alls istället för att traska till skolan.
Går förbi vad jag tror är vaktmästare och städare på den skola som ligger mitt emot vår lägenhet. Sin vana trogen har de hängt utanför byggnaden i en timme snart. Tjattrandes, babblandes och skrattandes. De har en trevlig stund varje morgon. Jag unnar dem det samtidigt som min gamla chefsådra funderar på om de får betalt för att fika och vara overksamma.
Vid bilen möter jag en stressad kvinna som babblar högt med någon med sina instoppade hörlurar samtidigt som hennes hund drar i kopplet. Hon låter upprörd. Jag hör henne skälla på den stackare som finns i andra änden av hennes telefonsamtal. Samtalet är jobbrelaterat men kvinnan bryr sig inte om att omgivningen hör hennes varenda ord. Avundas inte dem som har henne som chef.
Åker med bilen till bilverkstan som ska laga min trasiga ruta. Möts av en vänlig receptionist. Klockan visar på 07.31 och jag beklagar att jag är en minut sen. Ingen fara säger den unga receptionisten. Tyvärr kommer din bil inte bli klar förrän i eftermiddag. Han skyller på mycket att göra och jag sneglar ut på den tomma hallverkstaden. Jag nickar som respons och inser att det blir buss hem.
Bussen är full med ungdomar på väg till skolan. Jag har tur och får tag i en sittplats, dock inga Covid-avstånd här inte. Läser mailen och ser att en gammal kollega har skickat ett långt mail. Vederbörande beklagar sig över rådande situation. Jag försöker stötta i ett snabbt svar. Försöker vara ödmjuk men vill egentligen skriva att är man som chef så korkad att man drar ned all elektiv vård, stoppar ortopedin och inför mängder med onödiga ledningsroller för läkare och sedan vill ta bort dessa….ja, då får man nästan skylla sig själv.
Bussen stannar på Limhamn och jag kliver av. Klockan har passerat 08.00 och hettan slår emot mig som om jag vore på Kreta en het augustidag. Funderar på det här med jobb och semester. Jag tyckte det var otroligt roligt att återgå till verksamheten efter en härlig semester. Ivrig att förverkliga alla de idéer man gått och klurat ut under ledigheten. Nu är det fyra år sedan jag hade möjligheten att återgå till ett jobb efter en sommarsemester. Minnet bleknar men jag hoppas att alla de jag möter som nu är på väg till sina jobb känner likadant.
Jag är nu inne på min 1228:e semesterdag ”and still counting”….. Jag vet att det kanske är fel att räkna lördagar och söndagar som semester samtidigt som då jag hade ett jobb, arbetade jag ju alltid, varför då inte räkna helgerna även som semester? Hur som helst har jag nu stått utanför arbetsmarknaden i snart 3,5 år. Semester har blivit mitt nya liv. Visserligen pluggar jag, tränar och producerar en mängd texter som kanske blir böcker någon gång i framtiden men jag räknar knappast det som jobb. Inte minst eftersom förkovran, läsande, skrivande och träning var det som jag höll på med då jag verkligen hade semester.
I mitt nya semesterliv ingår mycket mer familjeliv. Det är en underbar gåva som jag önskar att alla hade. Alltid. Jag går i väntans tider på mitt andra bonusbarnbarn. Om 14 dagar är det tänkt att det nya flickebarnet ska komma. Underbart. Tänker samtidigt på min resa med mitt äldsta barn som jag gjorde förra veckan till vår sommarstuga i Kalmar. Vilken underbar resa, vilken livsgåva att kunna göra det.
Går in på Espresso House och beställer det vanliga. Sätter mig vid ett bord. Har fått mailsvar från min kollega, mitt ödmjuka svar har vederbörande genomskådat. Kollegan ber om eller snarare bönar om att få mitt ärliga svar. Jag skriver ett snabbt svar om vad jag tycker kollegan bör göra. Inser att det blir mer ett mail där jag skriver ned exakt vad jag skulle ha gjort, ett steg för steg ledarskap. Jag håller inte inne på någonting och skickar iväg med en känsla av att nu var jag kanske för tydlig. Svaret kommer omgående med ett stort ”TACK, det var precis det jag ville ha”.
Dricker min latte och tänker på att jag måste börja förena det här med att stå utanför arbetsmarknaden samtidigt som jag stöttar de som har förmånen att ha ett jobb utan att se de brister som de gör. Städarna som stod overksamma i morse kanske har jobbat häcken av sig hela natten, den stressade kvinnan med hunden kanske bara var tydlig för någon som behövde höra det, att bilverkstaden hade fullt upp trots en öde verkstadshall kanske berodde på att bilarna stod utanför, det bristande chefskap jag ser inom dagens hälso- och sjukvård kanske handlar om att jag kommit alltför långt ifrån och inte ser utmaningarna på samma sätt.
På mina föreläsningar brukar jag lyfta fram att man kan bara uppleva livet i dess helhet om man är öppen för alla dess sidor. Det inbegriper det kommande och det förflutna. Det inbegriper att både ge och ta, både arbete och fritid, både ungdom och ålderdom, både att födas och dö. Ibland stannar jag upp och tänker på att både unna mig glädje men även sorg. Livet i dess helhet är inte möjligt utan både glädje och sorg, både framgång och misslyckande, både jobb och semester. Jag förenar dem båda, förenar dem alla.
Livet är förening och relationer, livet är accepterande av olikheter och jag accepterar att låta allt ingå som en naturlig del av mitt liv.
/m
Mats Uddin 