Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Antonovsky och jag
Jag går upp vid två-tiden efter några timmars vakentillstånd i sängen. Soffan får bli ett andra försök. Låter en Netflix-produktion surra framför ögonen som ett okulärt sömnpiller. Det fungerar för någon timme senare dåsar jag till.
I drömmen sitter jag på vår balkong och dricker Ginger-beer tillsammans med Aaron Antonovsky. Han är upprörd över sin samtid. Med irritation och upprördhet i rösten beklagar han dagens situation där patogenska förklaringar finns i varje ordbok men salutogener lyser med sin frånvaro. Jag försöker lugna honom genom att bedyra att jag är ändå en av dem som har förstått hans budskap från hans bok ”Unraveling the mystery of Health” från är -87. Han fortsätter orera över samtidens förmåga att bara fokusera på sjukdomar när det finns evidens för hur man lyckas hålla sig frisk och bevara hälsan livet igenom. Hans kända KASAM (känsla av sammanhang) nämner han i förbifarten och att ett högt KASAM är medicinen för god hälsa.
Jag vaknar till i min soffa och professorn är borta. Tänker på min dröm och det märkliga mötet med Antonovsky. Tidigare under dagen har jag återigen funderat på hur alienerad jag känner mig med min egen samtid. Jag ser bevis varje dag på hur människor struntar i att lära av historien eller hur dåligt ledarskapet och medarbetarskapet fungerar inom verksamheter där lärdomar om hur allt kan förbättras existerar men de verkar inte bry sig. Jag håller med Antonovsky. Människor med god självkänsla håller sig friska och de ser tillvaron som begriplig, hanterbar och meningsfull. Livets påfrestningar blir för dem stimulerande utmaningar och inget man medvetet undviker.
Dåsar till igen i min soffa och Antonovsky dyker upp vid fotändan. Han fortsätter att bedyra hur viktigt det är att själv äga och ha förmåga att styra sin tillvaro. Att hålla sig aktiv och inte förfalla i passivitet och ägna sig åt paranoida tankar, vilket lätt kan uppkomma vilket blir vägen in för psykiska sjukdomar. Han möter plötsligt mina ögon med iskalla blå ögon och säger med skarp röst. ”Hur är det själv? Lever du enligt KASAM?”
Jag vaknar till och känner mig varm som om jag har vaknat upp från en mardröm. Går ut i köket och dricker ett glas av en dryck från kylskåpet. Tänker på att min älskling som sover inne i sovrummet hade förbannat mig nu om hon sett mig och hon hade förmanat mig och sagt att vatten är den enda drycken som är bra för hälsan. Det är mörkt utanför och jag ställer mig i köksfönstret och ser ut på en öde gata där vinden tagit över ägandet. Dricker ur mitt glas och går in till soffan igen.
Tar upp min mobiltelefon. Scrollar igenom sociala medier och noterar alla svartvita bilder på kvinnor med underrubriken ”challenged accepted”. Tydligen är det ett stöd för att uppmärksamma det höga antalet kvinnomord i Turkiet. Jag tänker återigen på Antonovsky och vad han hade sagt om den här samtiden med alla sociala medier. Han hade nog tänkt på hur KASAM passat in. På ett sätt kan sociala medier ge en känsla av sammanhang men jag kan inte låta bli att fundera på alla dessa selfies med exemplet som nu snurrar runt i media kring svartvita selfie-bilder.
Jag känner mig alienerad med min samtid om selfies överhuvudtaget. Har alltid älskat att ta bilder med kameran och min Iphone men trenden att vända på kameran och ta en bild på sig själv för att lägga ut på exempelvis Instagram har jag aldrig förstått. Det finns otaliga exempel på Influencerskonton där det enda som finns är bilder på dem själva och de har tusentals följare. Varför? Den nya trenden med ”challenged accepted” är ju enbart selfies och jag har svårt att förstå hur det kan bidra till att minska antalet kvinnomord i Turkiet? Det är något jag missar om min samtid.
En väninna vars konto jag följer skriver att det handlar om att stötta andra kvinnor. Det är naturligtvis positivt men återigen funderar jag på om det här med den sjuka selfie-kulturen som är en del av denna samtid som jag inte förstår. Jag lever verkligen inte KASAM just nu. Jag förstår inte sammanhanget. Om man vill ”hylla” eller ”stötta” någon annan människa, kvinna eller man, lägger man väl upp en bild om dem och inte på sig själv? Just nu verkar allt handla om att lägga upp ytterligare bilder på sig själv och vilken förändring har då skett? Ytterligare en influencers bild på sig själv och ytterligare en selfie bild som förgyller allas vår sociala värld.
Antonovsky dyker upp igen och ger mig ytterligare ett argument. ”Challenged accepted” måste betyda att det är någon exklusiv utmaning som pågår. Männen är av naturliga orsaker exkluderade men än värre är att andra kvinnor blir exkluderade om de inte får någon ”inbjudan” till utmaningen av någon annan kvinna. Antonovsky vet mer än någon annan att lyfta andra kvinnor är i sig bra men vad händer med de kvinnor som ej blir upplyfta? De som ej blir inbjudna att vara del av denna exklusiva skara av svartvita selfies. Bara den som blir ”utvald” får tydligen ta del av texten bakom och då blir både jag och Antonovsky ledsna och irriterade. Vi bör lyfta alla människor, oavsett kön, och jag har svårt att se att man gör det med svartvita selfies.
Antonovsky och jag avslutar sedan den här nattens diskussion om hälsans verktyg och KASAM med hur han tycker vägen framåt är. Vi känner oss båda alienerade i vår samtid. KASAM är vägen framåt och jag börjar inse att selfies växer sig allt starkare i min samtid. Den samtiden är inte KASAM, den samtiden vill inte jag vara en del av. Jag vill fortsätta ta bilder på det kameran ser vänd åt ”rätt” håll. Jag vill stärka alla människor, oavsett kön.
Kanske var det därför Antonovsky väckte mig med sin blåa stålblick? Jag är inte längre en del av min samtid. Jag lever inte KASAM.
/m
Mats Uddin 