Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Kan historien lära oss något?
Jag hade en underchef till mig som hade ett enormt framtidsfokus. Vederbörande pratade hela tiden om hur bra allt skulle bli i framtiden och vilken ljus framtid vi gick till mötes. I en ledningsgrupp kunde naturligtvis detta synsätt vara en aning provocerande, i synnerhet ifall vardagens situation var allt annat än under kontroll. I andra sammanhang då ledningsgruppen behövde fundera just på vägval inför något nytt var just denna chef i sitt esse. Vederbörande formligen sprudlade om tankar och idéer.
Vid ett tillfälle fick jag möjlighet att enskilt fråga denna chef om hur vederbörande såg på historien och om vi hade något att lära av den. Svaret jag fick var naturligtvis diplomatiskt, eftersom jag var högsta chefen i organisationen, och gav först intrycket av att chefen tyckte ”att naturligtvis hade vi mycket att lära” men vederbörande avslutade med en mening som säkerligen avslöjade vad hen egentligen tyckte.
”Jag har dock aldrig förstått varför man ska rabbla och läsa så mycket historia i skolan. Det är väl bättre om man lär sig om nyttiga saker.”
Vad vederbörande ansåg vara ”nyttiga saker” hann vi inte riktigt gå in på men jag ska avslöja en personlig åsikt här och nu. Jag tycker precis tvärtom! Det mest nyttiga vi kan lära oss inför exempelvis ett beslut är att lära av historien. Sedan behöver vi inte låta oss styras av historien men vetskapen om hur de som har gått före oss i historien har resonerat, hur historiska händelser har skapat och format oss och hur historiska beslut har lett oss fram till nutidens situationer är det nyttigaste jag tycker man kan göra. Historien har en tendens att upprepa sig, även om omgivningen är ny och utvecklingen har lett oss till en nutid som på många sätt ser annorlunda ut går mycket av historien att översätta till nutid och vägleda oss rätt in i framtiden.
Jag har alltid haft svårt för människor som låtsas som om historien inte finns eller de som tycker att det vi nu befinner oss i är en så unik situation att det finns ingen anledning att snegla bakåt. Mitt förhållningssätt är istället att vi har massor att lära oss av historien, den säger mycket om vår nutid och inte minst om vår framtid.
Om vi tar den pågående pandemin som exempel känns det ibland i debatter och vid enskilda individers cafédiskussioner som om mänskligheten inte haft någon pandemi förut. Att det här är något nytt och att inga erfarenheter finns. Många längtar till framtiden då pandemin är över och man drömmer om hur verkligheten då ska se ut. ”Då världen återgår till en slags normalitet.” Jag skakar på huvudet, är det något historien har lärt oss så är det väl att en återgång till något som kan kallas normalt inte existerar.
Eftersom jag för närvarande är utan arbete och har gått i vad som kan kallas tidig pension har jag oceaner av tid att läsa tidningar och böcker. Jag kan inte låta bli att notera hur åsikter om den pågående pandemins lärdomar leder fram till att den politiska vänstern drömmer om en framtid efter pandemin där marknadskrafterna förminskats (”Alla på vänsterkanten sätter allt hopp till att socialismen står inför dörren” Göran Greider SvD 15/8) medan högerpopulismen drömmer om att erfarenheterna av den pågående pandemin leder till en framtid med stärkt nationalism och stängda gränser (”Den globalistiska, postnationalistiska världsordningen är en koloss på lerfötter utifrån rådande pandemi” Mattias Karlsson SvD 15/5).
Då jag läser och hör dessa framtidsvisioner kan de låta specifika och självsäkra men de bygger snarare på enskilda förhoppningar än om lärdomar och erfarenheter. Ska vi säga något om framtiden är inte förhoppningar något vi bör gå efter. Då är det bättre att titta bakåt och i alla fall lära oss lite av vad som hänt efter tidigare pandemier. Jag tänker naturligtvis på Spanska sjukan, vars influensapandemier gick över världen under perioden 1918-1920.
Historien har som sagt en tendens att upprepa sig och det initiala förloppet och de mänskliga reaktionerna utifrån nutidens Covid-19 hade vi redan under Spanska sjukan. Namnet till trots kom inte Spanska sjukan från Spanien. Allt tyder på att sjukan spreds via amerikanska soldattruppers transporter till Europa. Spanien var först ut att rapportera om sjukan och därav tillkom namnet Spanska sjukan. Ungefär som president Trump ibland kallar Covid-19 för ”Kinesiska sjukan”, eftersom ursprunget av Covid-19 tros härstamma från Wuhandistriktet i Kina. Det enda som förenade sjukdomens olika namn var att man gärna skyllde på andra länder som sjukdomens ursprung. Det hörde lite till tidens tand men återigen har vi i nutid exempelvis USA som gärna målar upp Kina gällande Covid-19 i negativa termer. I Senegal kallades exempelvis Spanska sjukan för ”brasilianska sjukan”, i Brasilien för ”tyska sjukan”, i Polen för ”bolsjeviksjukan” och i mellanöstern för ”brittiska sjukan”. Begreppet ”Spanska sjukan” fick fäste i Sverige och på den europeiska kontinenten. Skälet var att pressen i krigsdrabbade länder såsom Frankrike, Tyskland och Italien var hårt styrd av censuren. För att inte demoralisera den egna befolkningen förbjöds tidningar att skriva om epidemin. I neutrala Spanien skrev däremot pressen om alla som insjuknat och övriga Europa fick därför intrycket att sjukdomen kom därifrån.
Till Sverige kom Spanska sjukan troligtvis via en norrman som besökte Hyllinge i nordvästra skåne. Initialt var aningslösheten om sjukans effekt snarlik den som några av världspolitiker hade kring Covid-19 (exempelvis Trump, Bolsonaro, Johnson). Enligt den eminenta avhandlingen ”Spanska sjukan. Den svenska epidemin 1918-1920” av Margareta Åhman från 1990 skrev svenska tidningar initialt som att den Spanska sjukan var ungefär som en vanlig influensa. Bland annat skrev DN att ”Influensa har vi haft förr. Den är inte farlig men obehaglig”. Många var de som rekommenderade vila och Roséns bröstdroppar som ordination. Trots återkommande kolerautbrott under 1800-talet och inte minst den så kallade ”ryska sjukan” under 1890-talet lärde man sig inte av den historien då man 1918 närmade sig Spanska sjukan. Ungefär liknande är det nu då jag inte kan säga att varken Sars 2003 eller Svininfluensan 2009 verkar ha haft någon större effekt på Sveriges beredskap och initiala kunskap om Covid-19.
Spanska sjukan beskrivs i en annan eminent bok av Laura Spinney: ”Pale Rider: The Spanish flu of 1918 and how it changed the world”. Spinney beskriver pedagogiskt både bakgrunden till epidemier och att sjukdomar ända in på 1900-talet av de flesta människor betraktats som ett straff från gud eller gudarna och att initialt i en pandemitid är osäkerheten stor. Man utgår mycket från den tid man verkar i då man analyserar en sjukdom. Spanska sjukan kom under en tid då det är Världskrig och Pasteur och Koch precis upptäckt bakterierna. Detta gjorde att många läkare trodde initialt att sjukdomen spreds som en bakterie. Egentligen var bakterieinfektionerna sekundära till viruset. Liknande diskussion fördes ju initialt i Covid-19 sammanhang.
De flesta som drabbas av influensa får ont i halsen, feber, ont i kroppen och huvudvärk. Men med spanska sjukan var det annorlunda, precis som med Covid-19. Båda sjukdomarna stannar inte vid lättare symptom, för vissa kan de göra det men långt ifrån för alla. Inte minst i den initiala epidemifasen. Specifikt för den spanska sjukan var att patienter fick frossa och mörka fläckar på kinderna.
Svininfluensan år 2009 var ett snarlikt influensavirus som Spanska sjukan. Man kan fundera på varför barn, unga vuxna och äldre drabbades hårdast. En möjlighet som Spinney nämner i sin bok är att den ”ryska sjukan”, den närmast föregående epidemin runt 1890-talet, gav ett visst skydd för de som således låg i åldern 30-60 år vid spanska sjukan. Att dödligheten blev så stor under spanska sjukan tror Spinney delvis berodde på Världskrigets omfattning och dess realitet med skyttegravar på västfronten och separatfreden mellan Tyskland och Ryssland, vilket ledde till frigivningen av ett stort antal ryska soldater som, flera av dem smittade, vandrade hem till Ryssland och förde smittan vidare österut.
Vad hände då efter Spanska sjukan som vi kan ta med oss in i dagens pandemidiskussion om framtiden. Ja, trots allt har Spanska sjukan i storlek av mänsklig tragedi övertrumfat Covid-19 många gånger om. Ungefär 500 miljoner smittades, vilket motsvarade ungefär en tredjedel av alla människor på jorden vid denna tid. I skrivande stund vet vi ju dock inte Covid-19:s fulla effekt. Den globala dödligheten för spanska sjukan är inte känd men uppskattas till mellan 50 till 100 miljoner människor. Forskningen om spanska sjukan, liksom om dagens Covid-19 var intensiv. Den mest kända är kanske forskaren Dujarril som använde sig själv som experimentdjur. Han filtrerade blod från en patient och sedan sprutade in det i sig själv. Han insjuknade i influensa, men överlevde och efter det tog han slem från sjuka patienter och penslade sitt eget svalg med. När han inte insjuknade drog han slutsatsen att sjukdomen spreds av något mycket litet, och att när man väl haft sjukdomen så var man immun. Influensa sprids ju ej via blod utan via luftsmitta så troligen fick Dujarril smittan när han träffade sjuka patienter. Jag tänkte ofta på Dujarril då jag såg okunskapen lysa igenom hos journalisters frågor till epidemiologer i TV i första fasen av Covid-19.
Många med spanska sjukan fick komplikationer. Precis som med Covid-19 patienter. Bland de mest påtagliga var de psykiatriska följderna. De som insjuknat drabbades av ångest, trötthet och melankoli. Likheterna med dagens narkolepsi som vissa drabbades av efter svininfluensan är påtaglig. Flera undersökningar efter spanska sjukan visade att patienter på mentalsjukhus mångfaldigas och den psykiska ohälsan ökade snabbt, speciellt med symptom liknande extrem trötthet och Parkinson-liknande tillstånd, samt även tidiga demenstendenser. Med alla de rapporter om den psykiska ohälsan som spreds efter den spanska sjukan hoppas jag att lärdomar dras därifrån till nutidens följder efter Covid-19.
Om man lämnar det folkhälsomässiga en aning och sneglar på de politiska och ekonomiska effekterna är det naturligtvis lätt att se att de panikartade, temporära lösningarna med stängda gränser med smittbegränsning som skäl har en stor effekt på ekonomin. Både Spinney och Åman nämner båda att det ökade internationella utbytet hade en stor effekt gällande dödligheten gällande Spanska sjukan. Detta gäller naturligtvis smittspridningen, däremot kunde effekterna ha lindrats om samarbetet över nationsgränserna varit bättre kring utbyte av kunskap, erfarenheter och samordnade insatser. Detta påpekar Stewart Patrick i senaste numret av Foreign Affairs (”The world after the Pandemic”). En stor lärdom av Spanska sjukan är att temporära stängningar av gränser kan vara nödvändiga ur smittspridningssynpunkt men för att vinna kriget över pandemin i det långa loppet bör ökad globalisering och ökad samverkan vara det framgångsrika koncept som lärdomen av Spanska sjukan gav oss.
Förde Spanska sjukan med sig något gott? Ja, naturligtvis massor med lärdomar och inte minst värdet av en allmän sjukvård. Efter Spanska sjukan införde många länder en allmän sjukvård eftersom man såg att man inte kunde exkludera sjukvård till enskilda grupper eller inkomstgrupper. Även rika kunde ju smittas av fattiga. En annan var att demokratiseringsprocessen i många länder accelerade, mycket utifrån Spanska sjukans klassöverskridande effekt.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att fundera på om inte president Trump ändå älskar Spanska sjukan. Utan den hade han säkerligen haft det svårare att ta sig till presidentämbetet. Försäkringsbolagen hade svåra tider i Spanska sjukans kölvatten med utbetalningar till efterlevande där närstående avlidit. En hustru, Elizabeth, fick dock en enorm utbetalning efter sin avlidne tyske make, Frederik, som invandrat till USA. Hon påbörjade inköp av fastigheter för pengarna. Hustruns son, Fred, fortsatte att köpa fastigheter i USA och numer är sonsonen till denna hustru Amerikas president.
/m
Mats Uddin 