Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Många tjänstefel just nu…
Då jag hade ett jobb var mitt motto att förbereda mig maximalt inför ett möte. Jag läste på och försökte sätta mig in i vad den personen och den personen skulle komma att säga på det kommande mötet. Jag läste på om alla ämnen som skulle eller kunde komma upp och jag visualiserade mötet innan. Jag var påläst, förberedd och ytterst sällan blev jag överraskad, jag hade ju redan haft mötet i mitt huvud innan det existerade i verkligheten.
Under hela min chefskarriär hade jag samma strategi, vad det än månde vara. Jag var alltid förberedd för alla eventualiteter och såg diverse ärendens olika vägar innan det skedde. Framtiden blev i mitt huvud nuet. Planering var A och O. Naturligtvis var detta förhållningssätt och denna strategi tidsödande, jag förberedde varje dag minutiöst och naturligtvis arbetade jag mer än många andra. Jag såg dock detta som den enda vägen framåt. Det var chefens viktigaste verktyg, att alltid vara förberedd.
Nu när jag sedan länge har lämnat chefsbanan bakom mig slås jag av hur få som verkar anamma denna enkla strategi. Många verkar leva utifrån devisen att förberedelse är inget att ha, de klarar sig med att leva i nuet. För mig är det en gåta hur man inte planerar för det värsta eller bästa scenariot och sedan njuter av att se resultatet. Människan verkar dock ha en fantastisk förmåga att bortse från risker, vilket naturligtvis kan vara bra eftersom man då vågar sig på att pröva utmanande saker, men ska man vara en bra chef är förberedelse kring det värsta scenariot ett måste.
Inte minst i dessa tider. När smittotalen i somras gick ned gällande Covid-19 spreds en viss optimism i världen och Sverige om att det värsta är över. Alla som har läst om spanska sjukan, alla som vet något om virus, ja i princip alla som har någon slags kontakt med sjukvården och har ett historiskt intresse visste att en andra våg skulle komma. För mig är det därför en gåta varför man inte har gjort en bättre planering, en bättre förberedelse, inte minst som chef, för att möta den andra vågen vi nu är inne i.
Låt mig ta några exempel som nu är aktuella. Vaccin kommer snart att vara godkänt och regering och statliga verk gör mycket riktigt det enda uttalande som går att göra, nämligen att inom kort blir det upp till regionerna att sköta massvaccineringen. Vad får jag då läsa i diverse tidningar runtomkring landet? Jo, företrädare från olika regioner som säger att det här blir tufft, det kan bli svårt att få allt att fungera, de har alldeles för dålig information från ansvariga om vilken målgrupp de ska sikta in sig på först, de har för lite tid att förbereda sig… mm. En svada full med bortförklaringar. Allt för att de inte har gjort en planering eller förberett sig tillräckligt. Att ett eller flera vaccin skulle bli godkända kommer knappast som en överraskning för någon, eller?
Ett annat exempel är att det fanns ledig testkapacitet för Covid-19 i samtliga regioner från privata labb efter sommaren. Många regioner meddelade dessa privata labb att vi behöver inte er kapacitet, vi klarar oss själva. De la dessutom till att vi kommer att klara oss själva under en överskådlig tid framöver. När vi nu är inne i en andra våg, som alla visste skulle komma så är testkapaciteten en begränsning. För mig ett närstående län har dessutom inte haft någon provtagningskapacitet under en längre tid nu. Hur märkligt är inte det då en enkel förberedelse hade kunnat löst problemet?
Det är alltid lätt att vara en slags ”besserwisser” och stå utanför och säga hur verksamheterna skulle ha gjort annorlunda. Det här inlägget är inte menat att vara ett sådant inlägg. Jag använder ovanstående som exempel för att göra en poäng av min käpphäst inom ledarskap, nämligen förberedelse. Chefer ska helt enkelt göra sitt jobb innan jobbet händer! Punkt. Chefer har ett ansvar att alltid förberedda sig för att det värsta trots allt kan hända. Chefer har ett ansvar att säkerställa innan något ska ske att allt är förberett till det sker. Ibland kan jag köpa att man råkar göra misstag. Vi är trots allt människor och vi kan inte förutse allt men att inte förbereda sig för sådant som man kan förutse. Ja, det kallar jag tjänstefel. Just nu ser jag många tjänstefel runtomkring mig….
/m
Stjärnan leder hem, ej bort
Det är den 1:a december och min vana trogen njuter jag av att sätta upp ljusstakar och adventsstjärnor i fönsterna. En av stjärnorna lyser nu upp vårt sovrum och jag måste medge att det är en av de vackraste stjärnor jag sett. Den är inhandlad inför julen år 2017 under en resa till Göteborg som jag och min älskade Anette gjorde. Det var i en av affärerna i det charmiga Haga på vägen till Järntorget vi såg den. Upplyst i skyltfönstret kallade den på oss. Sedan dess har den hängt i huset i Slaka, Linköping under tre jular, nu firar den sin första jul i Limhamn, Malmö.
Enligt traditionen visade stjärnan de tre vise männen vägen till krubban. I alla fall har jag fått lära mig det men nu när jag mer regelbundet börjat läsa Bibeln märker jag att något antal nämner ingen av evangelierna. Dessutom används ”stjärntydare” som begrepp i Matteusevangeliet (Matt 2:1) så det här med ”vise män” vet jag heller inte vart det kommer ifrån. Jag slår upp Novum Testamentum för att läsa i grundtexten och där nämns ”μαγοι”, det grekiska ord som idag används för magiker. Det står i plural, de är alltså minst två, men Matteusevangeliet anger således inte exakt hur många de var. Dock står det om tre gåvor, guld, rökelse och myrra, och det är antagligen därifrån tanken på att de var just tre kommer.
Det händer något då vi hänger upp en adventsstjärna i fönstret. Ett slags ”magi” inträffar med ett budskap om hopp, tradition och frid. En fläkt av barndomens jul fladdrar förbi och jag ler inombords. Barndom, jul och adventsstjärnor hänger intimt ihop. Nu när jag inte längre har några barn här hemma och inte heller kommer fira jul med dem blir min stjärna ännu viktigare för mig. Kanske bär den på något annat för mig än vad jag själv anar? Hoppas det.
I helgen firade vi första advent och nu går det snabbt mot jul. Ljuset visar vägen där det tidigare var mörker, nu sprids det värme där det tidigare var kallt och nu letar jag efter hopp där det tidigare var utsiktslöst. Kanske är det det min stjärna i sovrummet vill visa mig. Det finns hopp och en väg framåt. Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem. Så heter det ju.
Jag lägger mig i sängen och sneglar mot adventsstjärnan. Vad framtiden än har att erbjuda kommer jag att acceptera det. Stjärnan visar vägen. Så gjorde den för cirka 2000 år sedan för ett antal ”magiker”, så gör den idag för mig.
/m
Det enkla och självklara är oftast det svåra
Det är många saker man har gjort i sitt liv, vissa saker har förbleknat, vissa minns man knivskarpt och vissa minnen kan man med en viss puff få till att återkomma i minnet. Jag befinner mig på en stor HR-konferens i Stockholm. Om någon minut ska jag upp på scen och hålla ett föredrag om strategisk kompetensförsörjning. Det är det sista scenframträdandet innan lunch och jag tog mig tid att vara här under de andra talarnas framträdande innan mig. I jämförelse med dem inser jag att jag kommer att förmedla ett oerhört övergripande och strategiskt perspektiv. De talare som har varit innan mig har varit väldigt operativa och jag undrar för en kort stund om jag ska lägga mitt manus åt sidan och ”spontanköra” istället. Det kan bli bra men jag har också varit med om framträdanden där en sådan strategi blivit en katastrof. Jag bestämmer mig i sista stund för att köra på det jag har planerat, konferensen har ju till och med begreppet ”strategisk” i sitt namn så det kan ju inte bli någon överraskning om jag håller det på en strategisk nivå.
Det är lunch efter mitt inspel från scen. Jag är relativt nöjd. Självkritisk som jag alltid har varit ser jag missarna jag gjorde, powerpointbilderna som fungerade och de som inte fungerade, det jag missade att ta upp och det som jag borde ha sagt på ett annat sätt. Efter varje framträdande är det likadant. I mitt huvud spelar jag upp föredraget om och om igen, denna gång ser jag mig själv från åskådarnas sida och jag ser vad jag kunde ha gjort bättre. Jag brukar kalla dessa filmsekvenser för förbättringsstunder. De hjälper mig att bli bättre.
En av deltagarna i konferensen sluter upp vid min sida då vi ska välja bord för konferenslunchen. Hon presenterar sig som HR-chef. Omedelbart berömmer hon mig och säger att jag lyfte den här konferensen till högre nivåer med min medverkan. En aning förläget fortsätter jag lyssna på HR-chefen och hennes resonemang om att det strategiska perspektivet saknas ofta i dagens organisationer, att en långsiktig plan för kompetensförsörjning sällan finns, hur man bara arbetar operativt mm. Jag förstår att vederbörande är frustrerad och att mycket bottnar i frustration kopplat till den egna arbetssituationen. Jag bestämmer mig för att fortsätta samtalet med henne under lunchen. Flera konferensdeltagare runt bordet sluter upp i vårt samtal.
Jag säger att båda måste finnas för att det ska bli framgångsrikt. Både det strategiska och det operativa. Begreppet ARIMUA (alla ni som sysslar med HR vet detta) är naturligtvis en övergripande ”Life cycle modell” (Attrahera, Rekrytera, Introducera, Motivera, Utveckla och sist Avveckla) och ska naturligtvis finnas i alla företags övergripande HR-modell men under den ska varje bokstav i modellen ha sin egen plan, sin egen operativa del som hakar i den övergripande. Då jag säger detta nickar de flesta runt bordet men inte alla. Jag försöker förstå varför mitt resonemang inte till synes vinner mark hos alla. Jag fortsätter att prata om att HR måste haka på den övergripande affärsmodellen och inte ha andra frågor än de som företaget ägnar sig åt, jag fördjupar mig i HR outside and in. Affärsmodeller och HR-logik sprutar ut ur min mun och jag går in på hur en bra HR-manager, oavsett nivå måste ta en stor plats i en ledningsgrupp. Inte för HR:s skull utan för företagets bästas skull.
Efter att jag har pratat på och besvarat de frågor som uppstår längs vägen är plötsligt lunchen slut. Vi bryter upp och de andra återgår till konferensen, för egen del måste jag lämna för ett möte på SKL. Jag tackar mitt lunchsällskap och säger hej då. En av bordsgästerna dröjer sig kvar och när vi går därifrån vänder hon sig om och säger till mig:
”Det låter så enkelt när du säger allt det där om HR. Du anar inte hur svårt det är när man ständigt blir ifrågasatt i en ledningsgrupp.”
Jag blir först en aning förvånad men sansar mig fort och svarar henne:
”Tro mig, jag förstår precis. Det enkla och självklara är oftast det svåra.”
Det har nu gått säkert 7-8 år sedan den här konferensen och under förmiddagen idag får jag ett mail ifrån en HR-direktör på en statlig myndighet. Jag känner inte igen vederbörande. Dock presenterar hon sig som ”lunchsällskapet”. Konferensen och lunchen återkommer i minnet. Hon berättar om hur den där lunchen förändrade hennes syn på sitt arbete. Hur hon förändrades i sitt arbete och hur hon sedan dess fortsatt att implementera både strategiskt och operativt perspektiv i sitt HR-arbete. Hon såg ett av mina blogginlägg på Linkedin och fick för sig att skicka iväg ett mail till mig.
Jag är tacksam för att hon hörde av sig och medan jag läser hennes mail undrar jag om den som skriver är HR-chefen som först tog kontakt med mig innan vi gick till bordet, eller om det är hon som dröjde sig kvar efter lunchen eller om det är någon av de andra bordsgästerna? Svaret kommer i slutet av hennes mail.
”Sedan jag träffade dig säger jag titt som tätt till andra och till mig själv, det enkla och självklara är ofta det svåra”
/m
Villfarelsen att vi bryr oss
Det är två dagar efter att jag har sprungit ett maratonlopp i Central park. Stormen Sandy har bedarrat och jag befinner mig mitt i hjärtat av Manhattan, nämligen Times Square. På den upphöjde scenen blickar jag och mina vänner ut över ett massivt uppbåd av amerikaner som ivrigt inväntar de stora nyhetskanalernas förutsägelse om vem som har vunnit presidentvalet år 2012. New York är tydligt demokratiskt så det är få som medger att de har röstat på Romney. Jag gör bedömningen att 95% av de som har tagit sig till Times Square denna tisdag natt har röstat på Obama.
Jag lägger min dator lite åt sidan. Undrar i mitt stilla sinne i vilken låda jag har lagt alla kylskåpsmagneter med bild på Obama och hans budskap ”Yes, we can”. Det är nu åtta år sedan jag var i New York och således på plats när Obama omvaldes. Vi hade tyvärr inte fått springa det ”riktiga” New York Maraton men hakade istället på ett inofficiellt lopp under söndagen runt Central park. Nu blev vi istället vittne till när historia skrevs då Obama omvaldes som president. Det kändes stort och då jag letar i en flyttlåda märkt 88 från flytten från Linköping i våras blir jag en aning besviken då kylskåpsmagneterna inte hittas.
Har bläddrat lite i Obamas nya bok, ”Ett förlovat land”. Den är välskriven och full med anekdoter om den amerikanska drömmen. Jag minns så väl partikonventet 2004. Det är första gången jag hör talas om senatorn från Illinois och då jag hör honom tala inser jag att det här är ett blivande presidentkandidatsämne. För egen del har alltid Hillary Clinton varit något av en förebild för mig så när Obama ställde upp emot henne i 2008 års kampanj hade jag redan valt sida. På min födelsedag hoppade sedan Clinton av racet och gav Obama sitt fulla stöd, ända sedan dess har Obama varit i mitt hjärta.
Boken innehåller förstås en första del där innehållet är så där typiskt för amerikanska biografier. En berättelse om pojken med en pappa från Kenya och en mamma från Kansas, uppvuxen på Hawaii som med hjälp av tur, hårt arbete och en enorm talang lyckades ta sig hela vägen till Vita huset. Den delen av boken kunde han ha minskat ned på, den kan vi sedan tidigare böcker, det är den andra delen jag är mest intresserad av. Den delen handlar om de första tre åren av hans presidentskap. Den slutar triumferande med avsättandet av Usama bin Laden men har innan dess täckt in finanskris, klimatkris, relationen med Europa och Kina, katastrofvalet i mellanvalet år 2010 och Horizonskandalen.
Jag är tillbaka till den där dagen i New York i november år 2012. Då CNN och ABC nästan samtidigt tillkännager att de förutspår att Obama blir ”re-elect” utbryter rena kramkalaset på Times Square. En tjej på min högra sida kramar om mig spontant och en äldre farbror framför oss på läktaren vänder sig om och med tårar i ögonen trycker han våra händer. ”He made it again”, säger han. Han upprepar frasen flera gånger och jag kan inte låta bli att känna glädje och eufori tillsammans med övriga New Yorkbor. I den här stunden verkar allt möjligt. Obamas slogan från 2008 om ”Yes, we can” och inte minst hans berömda tal där han upprepar frasen om att ”det finns inget konservativt Amerika, det finns inget liberalt Amerika, det finns inget vitt Amerika, det finns inget svart Amerika. Det finns bara ett Amerika, Amerikas förenta stater” känns närmare än någonsin. Åtta år senare då jag letar i min flyttlåda och bläddrar i Obamas bok undrar jag vad det var som egentligen hände? Trumps ansikte syns framför mitt inre. Hur kunde det gå så fel?
Ungefär mitt inne i den andra delen av Obamas bok tror jag mig finna svaret. Det är där Obama beskriver hanteringen av finanskrisen. I kongressen höll Obama ut handen till sina politiska motståndare men Mitch McConnell, som var republikanernas gruppledare i senaten, hade en annan plan, att säga nej till allt som president Obama kom med, oavsett vad det än var. I boken beskriver Obama hur dåvarande vicepresidenten Joe Biden återberättar ett möte han haft med McConnell. Biden hade försökt övertyga McConnell om viktigheten kring att släppa igenom ett lagförslag som skulle hjälpa många amerikaner igenom en svår finanskris. McConnells svar sa det mesta:
”Du måste ha drabbats av villfarelsen att jag bryr mig”.
Då Obama fortsätter i boken att berätta om när den svarte Harvardprofessorn Henry Louis Gates blev arresterad av polisen, då han hade glömt nycklarna och försökte ta sig in i sitt eget hus blir det ännu mer tydligt för mig. I sin första kommentar sa Obama att han tyckte att polisen betett sig dumt när de gripit Gates trots att han kunde bevisa att han bodde i huset. Raseriet mot Obama blev massivt. Hans opinionssiffror, bland vita väljare ska sägas, hämtade sig aldrig. Obama hade påmint dem ytterligare en gång om rasismen inom poliskåren, det var en sanning de inte ville höra, inte från en mörkhyad president. I boken beskriver Obama sin egen reaktion på vreden, han kan omöjligen förstå den.
Där har vi två av svaren varför inte Obama lyckades med sina föresatser, varför hans devis om ”att det finns bara ett Amerika” är så fundamentalt fel, varför vi nu har fått se ett mer splittrat USA än på minst 150 år, varför vi för närvarande ser en tjurig president som vägrar lämna Vita huset, varför detta land har blivit ett land som alla skrattar åt. Då jag läser boken inser jag att Obama såg det tidigt men hade ingen möjlighet att göra någonting åt det. Rasismen i USA växte sig allt starkare under hans tid och inte minst fick han känna på vreden och hatet från republikanerna, hur orättfärdig den än var.
Då jag och mina vänner går tillbaka till hotellet den där segernatten för åtta år sedan mötte vi idel glada människor överallt. De hade framtidstro och såg fram emot fyra nya år med en president som de både hade ett stort förtroende för men också som lovade dem hopp. Mycket av hoppet låg i att många såg Obama som en progressiv politiker. Det som få förstod eller ville se var att Obama lovade försoning med motståndare och ett lands samling under en tid då det redan var för sent. Han lovade något han inte kunde lova. Han slogs mot väderkvarnar som inte ville ha försoning, de ville ha splittring. Obama beskriver sin djupaste respekt för sin motståndare i 2008 års val, John McCain, i sin bok. Redan där var dock splittringen som nu delat landet i ett avgrundshål på väg. Få såg det då, tror inte ens Obama såg det komma, men som vice presidentkandidat valde McCain en ultrahöger, islamafobisk Sarah Palin, som sin parhäst. Där och då började yttersta högern sitt tåg mot makten.
Obama hade inte en chans. Ingen majoritet i kongressen, ökad rasism, en vänsterfalang som ville se progressiv handling från honom och som inte såg realiteten kring presidentens bakbundenhet, det ökade missnöjet hos ”vita män i underklassen” och inte minst en väljarkår med förväntningar utöver det vanliga. Obama lyckades med det omöjliga. Med en mittenpolitik med intelligens, anständighet och ärlighet lyckades han genomdriva flera reformer, stoppa finanskrisen, införa en ny sjukvårdsreform och öka sysselsättningen. Obama fick med sin Harvardutbildning i ryggen, 12 års erfarenhet av politik på toppnivå och en osedvanligt skicklig retorik med sig de flesta amerikanska väljares röster under två val. Trump behövde bara pengar och en massa lögner och rasistiska uttalanden för att lyckas vinna sitt val. Så långt har det gått nu när jag tittar tillbaka på resan jag gjorde till New York för åtta år sedan.
Obamas bok är en påminnelse om hur en president ska vara när den är som bäst men samtidigt är boken en väckarklocka. Den visar hur landet Amerika på bara några år har fallit ned från en unik position som världsledare till att nu vara världens skämt. Ett land i kris, ett imperium som har fallit, med politiska ledningar som mist förmåga att leda. En bitter eftersmak hänger kvar i mig då jag lägger ifrån mig Obamas bok. Kunde Obama ha gjort något annorlunda? Kunde detta kaos ha undvikits? Kanske var det oundvikligen meningen att hända. Efter en av de mest intelligenta och retoriskt skickligaste presidenterna i världshistorien lämnades stafettpinnen över till ett skämt….då kunde det väl bara gå åt ett håll? Republikanerna som motarbetade Obama fick till slut som de ville. Trump kom som ett svar på McConnells spel mot Obama om ”villfarelsen att han inte brydde sig”.
Nu kommer Joe Biden att försöka ”reparera” landet. Försöka få det att återgå till någon slags normalitet. Då jag läser Obamas bok inser jag dock att det inte längre finns någon normalitet. ”Yes we can” och ”Ett enat Amerika” är slogans, inget annat. Det är retorik som i praktiken inte existerar. Så länge det finns politiska motståndare som istället för att besluta om vad som är bäst för det amerikanska folket, oavsett vem som sitter som president, utan hellre agerar enligt tesen ”villfarelsen att du tror att jag bryr mig”, kommer Amerika förbli en nation i kris. Kanske är det bäst så? Kanske vill de ha det så? Det känns bara så onödigt, då de hade en duktig och intelligent president i Obama. När får Amerika den chansen igen?
/m
Den här regionen är mitt ”ex”
Vi har lämnat Limhamn för att spendera helgen i min förra hemstad, Linköping. Det här är min ”ex-stad” med mitt ”ex-hem”, där jag har mitt ”ex-jobb” och mycket annat ”ex”-relaterat. Jag tänker på övergångar, förändringar och att vara ett ”ex” då jag sitter i ett underbart allrum i det Bed & Breakfasthus vi spenderar helgen i utanför Ledberg. Det känns märkligt att vara tillbaka och inte ha någon fast plats. Allt är ”ex” här.
Tänker på Calvin Coolidge som på morgonen den 4 mars 1929 gör sig redo för att lämna över presidentskapet till Herbert Hoover. Det regnade och var allmänt trist. Han lämnar över frivilligt till sin handelsminister Hoover. En man han inte riktigt drar jämt med. På en fråga från en journalist om hur han känner sig att lämna över presidentskapet till någon annan så svarade Coolidge:
”Ingen tycker om att vara ett ex.”
Övergångar är aldrig enkla, inte ens om de är frivilliga. Dwight D. Eisenhower beskrev det som att han hörde arbetare snickra upp galgen utanför ett fängelse, då han hörde hammarslagen på Capitolium inför ”Inauguration day” i januari 1961. Det var hans egen hängning som väntade tyckte han. Så tufft skulle det bli att bli ett ”ex”. Åtta år tidigare hade han själv svurits in efter att ha efterträtt Harry S. Truman, som tog mycket illa vid sig av den personangreppslika valkampanj som Truman tyckte att Eisenhower bedrivit. Deras ceremoniella åktur till Capitolium, en av dessa ”Inauguration Day-ritualer” som är utformade för att kamouflera fiendeskap mellan individer som annars inte är på talmässiga villkor, kändes lika besvärligt som den som var en generation tidigare för Coolidge och Hoover. Likaså skulle den komma att bli för Jimmy Carter och Ronald Reagan, och nu senast för Barack Obama och Donald Trump.
Efter 60 år är det lätt att glömma att facklan överfördes från Ike till John F. Kennedy efter det närmaste valet i mannaminne. En jämnt fördelat väljarkår gav till slut den nya presidenten sin legitimitet genom tv-bilder av den yngsta valda presidenten som välkomnades till Vita huset av den till den tidens äldsta. Tiden har inte försvagat minnen från en snöbunden huvudstad och en pälsfri JFK som trotsade både kallgrader och en till synes oändlig åkallelse levererad av Bostons kardinal, Richard Cushing. Den inledande bönen var bara några sekunder kortare än Kennedys inledande tal, med sin bländande kallelse till service och generationsväxling som höjde en ny standard för presidentens retorik.
När den nu valda presidenten Joe Biden balanserar med en kommande ceremoni med folkhälsan i fokus och en eskalerande covid-19-pandemi samt en företrädare som hittills vägrat att inse sig besegrad lär den här ceremonin gå till historien. Vi som är historiska ”nördar” har naturligtvis läst om hur John Adams i mars 1801 bojkottade Inauguration day för efterträdaren Thomas Jeffersson men det mest dramatiska måste väl ändå vara i mars 1961 då Abraham Lincoln snabbt fick rida förbi Capitolium så att inga krypskyttar från Södern knäppte honom.
Nu väntar som sagt 2021 års ”Inauguration day” och med största sannolikhet kommer den 46: e presidenten att tillträda genom distanserade ceremonier som påminner om Roosevelts krigsinvigning till sin fjärde mandatperiod i januari 1945. En medvetet blygsam affär som hölls på Vita husets södra gräsmatta. Där deltog bara inbjudna gäster, några av dem som återvändande soldater på kryckor. Med krigets slut i horisonten använde FDR tillfället för att citera ”min gamla skolmästare, Dr Peabody … att civilisationens trend alltid är uppåt.” Krigstidens åtstramning var den officiella anledningen till den begränsande ceremonin. I själva verket var det FDR: s sviktande hälsa som stod för korrektheten i hans kommentarer och annulleringen av den vanliga inledande paraden.
En sak är dock stensäker. Oavsett vad som läggs upp som programpunkter den 20 januari 2021 kommer inte Biden kunna säga samma ord som Jimmy Carter sa om sin företrädare den där dagen för 44 år sedan. Bidens relation till Trump är minst sagt svag och så var det även för Carter då han skulle tillträda sin ämbetsperiod. Trots det sa den ödmjuke Carter följande om sin företrädare, något knappast Biden kommer säga om Trump:
”För mig själv och för vår nation vill jag tacka min föregångare för allt han har gjort för att läka vårt land.”
Nu befinner jag mig återigen i Östergötland och min hjärna gör allt den kan för att tacka regionen för allt den gjort för mig. 32 år av mitt liv har spenderats här. Mitt hjärta skriker dock att lämna den här regionen åt någon annan. Den här regionen är mitt ”ex”.
/m
Marie Colvin, IVO och jag var där
Marie Colvins arbete som krigskorrespondens har alltid fascinerat mig. Ibland blev hon ifrågasatt eftersom ingen annan krigskorrespondent på plats rapporterade detsamma som hon och frågan var då om hon verkligen rapporterade sanningen. I exempelvis Falluja rapporterade hon från nedgrävda massgravar när andra korrespondenter slussades runt som i en turistbuss för att rapportera om annat. Hon gick sin egen väg och det var också hennes försvar då hon blev ifrågasatt. Hon hade ju trots allt varit på plats, hon hade varit närvarande, hon och ingen annan kunde veta hur det egentligen var. Hon upprepade därför samma mening om och om igen:
”Jag var där.”
För egen del är jag långt ifrån krigets fasor. Sysslolös tar jag mig an IVO:s senaste granskningar. Slöläser. Mest för att få tiden att gå. Jag antar att även ni tar er an IVO:s granskningar då ni har lite tid över. Inte? Jag tycker att det är en skyldighet som medborgare och numer arbetslös före detta regiondirektör att hänga med i resonemanget. Det är dock en läsning som inte direkt muntrar upp. Här har ni länken till IVO:s granskningar. Jag slår igen datorn och yttrar Colvins mening:
”Jag var där.”
Slutsatserna från IVO:s granskning av regionernas arbete då det gäller medicinsk vård och behandling av de äldre på särskilt boende under Covid-pandemin är inga nyheter direkt. En av fem patienter på äldreboendena (javisst ja, det heter tydligen inte patienter i den kommunala världen….boende eller brukare är nog den termen som använts där) fick inte någon individuell läkarbedömning då de så här i efterhand både hade rätt till det och inte minst…var i stort behov av individuella läkarbedömningar. IVO:s journalgranskningar pratar sitt tydliga språk. I vissa regioner skedde till och med kollektiva bedömningar för ett helt äldreboende!
Med Socialstyrelsens goda minne, samt i vissa fall med regionernas riktlinjer som stöd, har läkare hållit sig borta från äldreboendena och fattat beslut via telefon. De äldre som smittades av Covid och deras anhöriga fick varken information eller gjordes delaktiga i behandlingen. De anhöriga fick ju inte ens träffa sina äldre släktingar. Jag slår lite slumpartat på länkarna som går till olika beslut för olika regioner och man kan lugnt konstatera att den vård som skedde i livets slutskede skedde sannerligen inte enligt regelverket. Ni kan läsa själv på IVO:s länkade sidor.
”Vi var där.”
Alla vi som har eller fortfarande arbetar inom hälso- och sjukvården kan dock inte slå bort denna kritik och säga att IVO har fel. Jag säger som Marie Colvin….”jag var där”…faktum är att IVO:s granskning ytterligare understryker allt det vi redan visste. Ädelreformen är ett gigantiskt misslyckande då det gäller gränsdragningarna mellan dåvarande landsting (nuvarande regionerna) och kommunerna och det såg vi redan 1992 men inget har gjorts som har lyckats mildra eller överlappa en ansvarsfördelning som sedan 1992 inte har fungerat. Jag skrev tidigare om detta i ett annat blogginlägg där jag kritiserade Ädelreformen. IVO måste ha läst mitt inlägg för de har exakt samma punkter som jag lyfte fram. Det är egentligen inte så konstigt att vi ser samma saker. Vi som har arbetat och levt i Sverige sedan 1992 kan inte blunda och säga att det är någon annans ansvar, eller att vi inte visste…för ”vi var där”. Vi såg reformens genomförande, vi tog del av Socialstyrelsens rapporter om brister som upprepades gång på gång på gång….så vi kan inte skylla ifrån oss.
Nu är jag sedan länge utanför den regionala beslutsnivån och kan inte göra så mycket men jag vädjar åt gamla kollegor, politiker som kanske har någon slags vilja till förändring (några få finns kanske kvar) och till debattörer och andra. Detta är ingen fråga som man direkt vinner val eller får stora journalistpriset för men det kan inte få fortsätta som det har gjort. Sedan 1992 har det varit en otydlig ansvarsfördelning mellan kommuner och regioner, den medicinska kompetensen har urholkats och inte minst har äldre fått lida oerhört. De förfärligt höga dödssiffrorna i pandemins spår från våra äldreboende borde räcka som väckarklocka för nu kan ingen säga något annat än….
”Vi var där”.
…och med det hoppas jag att man lägger till att ”nu får det vara nog…nu gör vi någonting åt bristerna”.
/m
Ett parti i kris
Precis som alla andra i världen följer jag efterspelet efter det amerikanska presidentvalet. Att Donald Trump agerar tjurig förlorare och vägrar erkänna sig besegrad var väntat. Hans ifrågasättande av valresultatet och mängden konspirationsteorier som haglar ur hans mun kom knappast som en överraskning för oss alla. Redan våren 2019 började han ju taktiken att ifrågasätta poströsterna. Jag har skrivit om det i ett tidigare blogginlägg som du hittar här.
Joe Biden har nu samlat minst 306 elektorsröster (se valresultat här) och han slår Trump med minst 6 miljoner röster, vilket med råge överträffar Barack Obamas segermarginal då han omvaldes år 2012 mot Romney. Hur ett sådant valresultat kan avfärdas är för samtliga utom Trump en gåta. Eller Trump kanske inte är ensam i den uppfattningen? Trump har dock inte lyckats påvisa några som helst bevis för sina påståenden och därmed borde saken egentligen vara utagerat och alla borde rätta in sig i ledet, men….
Det märkliga har inträffat och det är inte Trumps agerande utan det verkligt märkliga är att Trump backas i mångt och mycket upp med sina sedvanliga lögner och konspirationsteorier utav det republikanska partiet. Det finns undantag, Mitt Romney som förlorade mot Obama 2012, är en republikan som öppet gått ut och avfärdat Trumps efterspel som inget annat än lögner. Den gamla presidenten, George Bush den yngre, är en annan republikan som snabbt gratulerade Biden till segern. Men alla andra?
När jag hade ett ”virtuellt afterwork” via videolänk med några av mina gamla vänner (Ja, man kan ha ett afterwork även om man är arbetslös) sa jag just att jag inte tyckte det var märkligt att Trump agerade som han gjorde, utan det märkliga låg just i att företrädare från det republikanska partiet backar upp hans agerande. Ta exempelvis senatens majoritetsledare Mitch McConell som direkt gjorde ett utspel om att Trump gjorde helt rätt som ifrågasatte valresultat. Är man majoritetsledare ska man nog istället agera och inte minst förespråka försoning och lite sans och vett efter ett demokratiskt val.
En av mina vänner svarade mig dock att det här var bara bra för äntligen visar det republikanska partiet sin rätta kostym. Efter min väns ord låg jag nästan sömnlös, eller ska jag vara helt sanningsenlig….ja, jag låg sömnlös. Har min vän rätt? Är det så här republikaner egentligen resonerar och tycker? Jag gick upp under natten och skrev ned några tankar. De kommer här.
Det går naturligtvis inte att förneka att kärnan i det republikanska partiet består av vita, äldre, medel- och höginkomsttagare i storstäderna tillsammans med låginkomsttagare på landsbygden. De är nu satta under hård press av bland annat yngre människor med blandad bakrund. Den här nya gruppen växer sig allt större och starkare och snart kommer dessa vara numerärt den större delen av Amerikas befolkning.
Historien ska dock det republikanska partiet ända vara stolta över. Partiet bildades från ett slaverimotstånd från dåvarande Whigpartiet och år 1860 blev Abraham Lincoln den första republikanska presidenten. Partiet var sedan i mångt och mycket motorn och drivkraften till hela den industriella utvecklingen i USA och la grunden till den stora massinvandringen som skedde, bland annat från Sverige. De var progressiva i att förespråka slaveriets bortgång medan Demokraterna var i mångt och mycket fast i sydstaternas tänk. Om jag räknar rätt så vann republikanska presidentkandidater 14 av de efterföljande 19 presidentvalen efter Abraham Lincoln fram till år 1932.
En viss förändring skedde under Kennedys och Johnsons era då dessa drev på för medborgerliga rättigheter för de svarta i landet medan republikanerna påbörjade en mer konservativ inriktning. En stor omorientering i partiet skedde efter Goldwaters förlust 1964. Nu blev inriktningen tydlig. Nixon sa det bäst i sitt berömda tal ”the silens majority”, ett tal som i mångt förutspådde den högerpopulistiska inriktningen. Ronald Reagen utvecklade partiet i både socialliberal riktning såsom mot tydlig konservatism med frågor såsom mot aborträtt, sänkta skatter, höjda försvarsutgifter och inte minst nedskärningar i den offentliga sektorn.
Den största förändringen skedde kanske år 2016 då Trump tog sig an detta anrika parti. Han gick inte i någon annans fotspår utan sneglade istället mot Putin och Le Pen istället för starka republikanska presidenter såsom Lincoln, Theodore Roosevelt och Ronald Reagen. Den omstrukturering av partiet mot en tydlig högerpopulistisk, lögnaktig och konspirationsfull inriktning som Trump sedan dess har lett in partiet i, trodde jag skulle bli en presidentparentes och inte ett genomsyrande av hela partiet. Den högervridning som nu skett och i och med att företrädare från partiets topp inte distanserar sig från Trumps uppenbara lögner gör mig benägen att säga att partiet gräver sin egen grav. I alla fall för ett tag….för hederligheten och sanningen måste väl så småningom ändå segra…även inom detta parti?
Jag har alltid varit historiskt intresserad och senast en presidentkandidat vägrade att erkänna sig besegrad var år 1868 då en sur Andrew Johnson vägrade att infinna sig vid segraren Ulysses S Grants installation i januari år 1869. Han lämnade dock Vita Huset…får vi uppleva en repris med Trump?
/m
Ledardag och Jesus
Det är ledardag för alla våra chefer. Cirka 450 personer trängs i salen. Hög stämning med förväntan och glädje i luften. En hel dag tillsammans med fokus på förbättring och framåtanda. Kan det bli bättre? Temat för dagens ledardag är ”Bemötande”. Jag inleder som vanligt. I kulisserna bakom scenen står jag och funderar på om jag ska våga öppna hela ledardagen med ett bibelcitat. Det är fem minuter kvar innan vi sätter igång. Igår kväll var det självklart att jag skulle använda mig av citatet. Nu, när det återstår några få minuter innan jag ska upp på scen, blir jag plötsligt osäker. Är det för djärvt? Bibelcitat har en tendens i vår sekulariserade värld att ses ned på, eller? När ljudteknikern ger mig tummen upp från sitt mixerbord längst bort i salen tänker jag att det är för sent för att utmana ödet med allt för mycket improvisation. Då jag går ut på scenen och blickar ut över länets duktiga chefer inser jag att det är inte bibelcitatet i sig jag är rädd för att leverera. Det är trots allt ett av de mest kända. Min rädsla ligger i orden jag kommer att fälla därefter. Orden jag med omsorg väljer att säga efter citatet. Jag kommer att säga att Jesus hade fel. Världshistoriens kanske bäste människa på ämnet ”Bemötande” kommer jag inom några sekunder säga hade fel.
Om vi lämnar ledardagen för ett ögonblick och går ungefär 2000 år tillbaka i tiden. Tullindrivaren Matthaion väljer att cirka 30-40 år efter Jesus död skriva ned några iakttagelser han tycker är värt att nedteckna från sin resa med Jesus. Matthaion Levi känner på slutet av sitt liv att det finns en hel del som han har sett som är värt att berättas och bevaras i nedtecknad form. Han var en av de mer osannolika lärjungarna. Tullindrivare och relativt välbärgad lämnar han allt då Jesus kommer förbi hans kontor i Kafarnaum. Året är runt 28 och efter den dagen lämnar Matthaion sitt tullkontor och följer Jesus på dennes resterande väg i livet. När han väljer att skriva ned sina ögonvittnesskildringar från den resa han gjorde med sin vän Jesus har han sannolikt läst det Kefas tolk, Markus, nedtecknat ett antal år innan. Matthaion tycker att Markus inte var ett ögonvittne till händelserna och han har därför av naturliga skäl utelämnat en hel del. Matthaion skrider till verket. Han vill få fram Jesus budskap, Jesus predikningar, Jesus ord. För Matthaion är det Jesu lära som står i centrum, inte beskrivningar över enskilda händelser. Han drar sig till minnes talen och predikningarna och skriver ned dessa. Det viktigaste för honom blir Jesus långa tal. Han skriver ned sex av de långa tal som Jesus hållit. Han väger orden på guldvåg. Han vill få dem rätt så som han minns dem. Han var trots allt där och om han får säga det själv så var han en av de bästa lyssnarna.
Jag snubblar inte på orden då jag framför mitt budskap från scenen. Att vara förberedd är en chefs bästa redskap och jag har alltid varit förberedd. När jag kommer till punkten i mitt manus då jag ska förmedla bibelcitatet kör jag på det jag har tränat in. Bibelcitatet åker upp på storbildsskärmen och jag läser innantill:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
Jag fortsätter i mitt inledningstal och säger att det Jesus-citat jag nyss citerat kan vid en första anblick låta vettigt men det innehåller ett stort fel. Det sätter fokus på dig själv och vad du tycker och tänker. Om man sätter fokus på bemötande bör man istället skruva på Jesus citat och istället säga:
”Bemöt andra människor så som de vill bli bemötta. Behandla andra så som de vill bli behandlade.”
Jag fortsätter med att säga varför detta är bättre än Jesus citat. Ska man lyckas med detta måste man lära känna den andra individen och dennes vilja och önskemål, det flyttar fokus från dig själv och lägger tyngdpunkten på den andra samt att det inbjuder till en genuin vilja att bemöta andra människor på ”rätt” sätt. Jag avslutar den delen av inledningstalet på ledardagen med att således nämna att Jesus hade fel.
Matthaion skriver ned det som han tycker är Jesus viktigaste tal, den så kallade bergspredikan. Talet kommer först i hans nedtecknade historia av alla tal, vilket Matthaion tycker ytterligare förtydligar viktigheten av talet. För Matthaion är det viktigt att understryka att Jesus är mån om sitt judiska arv och att Jesus kan citera från den Hebreiska bibeln. En bit in i talet när Matthaion skriver om hur Jesus berättar om bemötande och om att be så skall man få och att gå igenom den trånga porten lägger han till att Jesus upprepar och ytterligare förtydligar 3:e Mos 19:18 om ”att älska din nästa som dig själv”. Matthaion är nöjd. Han skriver att Jesus säger att ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”.
Det är lunch på ledardagen. Allt har gått bra. Övningarna i stora salen är alltid en prövning med så många människor men det förtänkta upplägget håller. Inspirationsföreläsaren var också en positiv injektion. Jag är självkritisk och tänker att det och det kunde ha blivit bättre men i det stora hela är jag nöjd. En av verksamhetscheferna sneglar på mig. Jag ser att vederbörande tar sats. Verksamhetschefen vill mig något och mycket riktigt dröjer det inte länge innan chefen sluter upp vid min sida. Chefen tackar för en bra förmiddag innan en viss kritik infinner sig. Jag känner det på mig. Jag förbereder mig och tänker att nu kommer en svada om att det var fel att inleda dagen med ett bibelcitat, men jag har fel. Chefen tyckte att det var väldigt intressant och häftigt att någon vågar lyfta bibelcitat. Vederbörande vill dock poängtera att Jesus kanske ändå inte hade fel. Hur menar du, frågar jag. Chefen lägger då fram tre starka fördjupningsargument kring ämnet. Har du tänkt på följande säger chefen:
”1, Det kan uppfattas som fel att ta en enda mening ur ett helt tal och med den meningen som grund säga att Jesus hade fel. Om du istället ser på helheten så finns det gott om citat från övriga Bergspredikan där Jesus nämner hur kärleksfull och nådig man ska vara mot andra, hur man ska lära känna sina fiender så till den mildra grad att man älskar dem. Hela talet andas bemötande genom att lära känna andra.
2, Just det citatet som du lyfte upp på storbildsskärmen kan ju vara Jesus sätt att också säga att djupt inom er bor Gud och genom att lyssna inåt på vad just du känner vore det bästa för dig, innan du bemöter andra, är att lyssna på Guds inneboende röst i var och en av oss.
3, Några versrader innan ditt citat så säger Jesus att om någon slår dig ska du vända andra kinden till. Om man därför för samman ditt citat med helheten och speciellt tänker på citatet om att vända andra kinden till tycker jag nog Jesus budskap istället blir följande. ”Gör kärleksfulla handlingar mot andra, även om de behandlar dig illa. Bemöt andra med godhet, kärleksfullhet och empati”.”
Matthaion lägger pennan åt sidan. Han läser igenom det han har skrivit. Han är nöjd. Han har tydligt fått med budskapen till det judiska folket. Han har till och med inlett hela sin historia med Jesu stamtavla som börjar med Abraham och koncentrerar sig kring David, mer judiskt än så kan det väl inte bli? Jesu födelse beskrivs genom Josefs ögon och dennes dröm tycker Matthaion han lyckades beskriva på ett pedagogiskt bra sätt. Han läser igenom talen ännu en gång. Bergspredikan, utsändningstalet, liknelsebeskrivningarna, församlingsordningen, strafftalet mot de religiösa ledarna och avslutningsvis Jesus eskatologiska tal. Han har lyckats. Han har fått med allt. Matthaion läser ännu en gång igenom bergspredikan. Det måste bli rätt! Han fastnar vid meningen ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Sa verkligen Jesus så? Nu blir han plötsligt tveksam. Det var i alla fall ingen negation som Jesus använde ”det du inte vill att andra människor skall gör mot dig, det skall du inte göra mot dem”. Matthaion är säker, så sa Jesus inte. Jesus var ju tydlig med tolkningen av lagen och tydligt inriktad mot sitt judiska folk, tänker Matthaion. Det här är nog rätt citerat ändå, 3:e Mos 19:18 säger ju tydligt ”älska din nästa som dig själv” så då måste ju det här citatet vara det rätta. Jesus kunde ju den heliga skriften utantill så då är det ju inte konstigt att Jesus säger ”gör kärleksfulla handlingar mot andra”. Matthaion låter pennan vila. Han ändrar inget.
Det har nu gått några år sedan ledardagen. Jag funderar ibland på Matteusevangeliet och på kapitel 7 vers 12. Jag gör som Verksamhetschefen så klokt sa och kompletterar med exempelvis citat från Paulus brev, exempelvis Rom 12:10 eller 1 Kor 13:5 eller Fil 2:3-4 och har fått en ny ”gyllene regel” i mitt liv. Det är inte lätt att leva därefter men jag försöker…varje dag:
”Lär känna de du älskar och de du möter i ditt liv så till den milda grad att du vet när de vill bli bemötta på det sätt som du föredrar och när de vill bli bemötta på något annat sätt, och agera därefter”.
Det är måndag natt. Jag kliver upp och tar fram ”Novum Testamentum Graece” från bokhyllan. Jag håller på att lära mig koinegrekiska för att komma så nära originaltexterna som möjligt.
Jag slår för skojs skull upp ”Κατα Μαθθαιον 7:12”. Jag vill se vad egentligen Matthaion skrev på originalspråk den där gången för nästan 2000 år sedan. Till min förvåning ser jag att det står några andra ord innan ”allt vad ni vill…”. Så är det ju inte i de svenska Bibelöversättningarna. Nyfikenheten tar över. Matthaion skrev något som hängde ihop med stycket innan. Jag inser att jag återigen kanske måste tänka nytt då det gäller vad Jesus egentligen sa den där gången för länge sedan och inte minst vad Matthaion egentligen skrev. Jag måste översätta ord för ord, jag har hela natten på mig och inget jobb som väntar på mig imorgon. Just nu är jag ensam i vardagsrummet. Två varelser är dock med mig, för jag känner deras väsen. Jesus och Matthaion sneglar över min axel då jag försöker läsa bergspredikan på originalspråket. Det är mörkt utanför men ljust i mitt inre. Jag sätter mig i soffan och tar fram ett block och penna samt ett lexikon. Jag är redo.
”πάντα ουν οσα εάν Θελητε ίνα ποιςσιν….”
/m
Jag har gått alla vägar
En vän ringer till mig och vill höra hur det är. Vi har inte hörts på flera år och min vän lyssnar tålmodigt då jag spyr ut galla över min egen samtid. Han är tålmodig. Blir förvånad över hur öppenhjärtig jag blir under samtalet. Det känns skönt. Jag frågar hur han har det och han beklagar sig också. Jag frågar om han har det stressigt, med tanke på Covid. Hans svar får mig ändå att dra en aning på mungipan. Min vän, som är ortopedläkare, beklagar sig för att han har haft ett alltför lugnt år. I våras ställdes alla ortopediska operationer in och min vän fick någon slags ledningsfunktion i en påhittad krisledningsstab, visserligen med extra ersättning, men med arbetsuppgifter som var konstruerade och i min väns ögon helt onödiga. Nu när operationerna återigen äntligen hade börjat öka efter sommaren börjar man nu återigen dra ned igen på grund av prioritering av annan vård. Min vän har förståelse för Covid-situationen naturligtvis men beklagar sig ändå för att han har haft ett år med ytterst lite att göra. Samtidigt som min vän säger detta rullar ett inslag på TV 4 om hur stressigt det är inom vården och en intervju med Vårdförbundets ordförande som spär på ännu mer. Det känns surrealistiskt.
Min vän, ortopeden, övergår i samtalet till att återigen tacka för att jag hjälpte hans vän för många år sedan att gå vidare efter att vederbörande förlorat sitt jobb och sitt äktenskap. Det hade löst sig väl och ortopedens vän hade återfått livslusten och nu fått ett nytt, bättre jobb, samt landat i sig själv på ett mycket bättre sätt än förut. Min ortopedvän skämtar att jag borde ringa till en viss president Trump och erbjuda mina tjänster. ”Han borde få hjälp att gå vidare i livet”, säger min vän.
Då vi avslutat samtalet försöker jag rekapitulera stödet jag gav till den vän till ortopeden som jag hjälpte för några år sedan. Mina anteckningar är nedpackade i ett förråd i Landskrona men jag drar mig till minnes en vårdag i april för några år sedan. Min ortopedvän ringde mig och bad mig att ta kontakt med en vän till honom som kraschat totalt. Jag bestämmer träff med mannen i fråga och utan att avslöja för mycket blir det ett första samtal som sedan leder till två ytterligare telefonsamtal och så här några år senare får jag således reda på att det gått bra för honom. Här kommer några allmängiltiga tankegångar som jag vet fungerar, då man kraschat totalt, kanske något för Trump……? Det bästa är naturligtvis att lyssna och stötta individuellt, men här och nu, kan jag bara lyfta tre allmängiltiga punkter. Dessa tre punkter var definitivt med i samtalet jag hade för några år sedan.
1, Acceptera nuläget
Att gå vidare från något som drabbat en är aldrig lätt. Exempelvis då man förlorat ett presidentval :-). Att inse att ett kapitel i livet är avslutat är en smärtsam process och kan på många sätt vara svårt att överkomma på ett personligt plan. Att gå vidare innebär på många sätt att man ”föds på nytt”. Man måste finna nya vägar, återskapa sig själv och växa upp till en ny människa på många sätt. Det finns människor som har svårt att inse att detta är en naturlig del av ett avslut, en slags naturlig sorgbearbetning, och vägrar att avsluta ett kapitel för att påbörja ett nytt på rätt sätt. Det finns de som tror att ett uppbrott är slutet på deras liv, tro mig, jag själv har varit där. Vi måste dock göra allt som står i vår makt för att undvika att fastna i destruktiva tankemönster och fortsätta i en ny positiv riktning. Om det krävs, bryt helt med ditt gamla liv och börja om. Efter ett avslut kommer det alltid ett tomrum, som vi kan fylla med reflektion och finna nya vägar, nya önskningar, nya möjligheter och till slut en ny väg till lycka.
2, Andras tyckande och målsättningar – får stå för dem
Det händer att andras förväntningar på dig eller andra individers tyckanden, får ta alltför stor plats i ditt liv. Förlorar du fotfästet, sök inåt, inte utåt. Det är inte alla relationer eller arbeten i livet som blir som man har tänkt sig. Tvärtom, det händer ofta att något inträffar som du inte har förväntat dig eller att du får en reaktion från någon annan människa som du tar illa vid dig av. Försök att se detta som omständigheter du ej kan kontrollera, du kan enbart kontrollera dina egna tankar och dina egna reaktioner på din omvärld. Låt andra vara huvudpersonen i deras film, du är huvudpersonen i din film och låt alla andra vara birollsinnehavare. Du är producenten, regissören och huvudrollsinnehavaren i din film. Lär av motgångar, lyssna på andras tyckanden, bejaka dina erfarenheter men stanna inte där. Lyssna, lär och gå vidare utifrån vad du och ingen annan tycker.
3, Ditt hjärta vet bäst men ibland stannar vi kvar för länge i drömmen
I vårt innersta, i vårt hjärta, finns alltid bilden av det perfekta livet. Den perfekta kärleken, det perfekta jobbet, det perfekta huset eller vad det nu än må vara. Inget av det betyder något i nuet. Det är en inre bild som du gärna får ha som en drömbild men den drömbilden kan också få dig att förlora fotfästet när du känner att nuet är alltför långt ifrån din inre drömbild. Det är aldrig fel att skapa inte drömbilder eller bygga upp häftiga målbilder men utgå alltid från nuet. Ditt hjärta och ditt inre ser båda delarna, din drömbild och nuet, samtidigt. Gör istället en tankevurpa. Gå förbi drömbilden i ditt inre och lyssna på ditt innersta istället. Vad känner du längst in? Allra längst in, om du tar bort alla drömbilder och alla råd från andra? Kanske är drömbilden inte ens din drömbild? Kanske är det återigen andras förväntningar som avspeglas i en dröm? Vad känner du…..längst in? Koncentrera dig på dig själv, lyssna på din inre röst. Ingen bestämmer över ditt öde, och ingen har rätt att bli en avslutare i ditt liv, oavsett om det är en kraschad relation eller ett avslutat arbete. Att gå vidare innebär att du har ett tomrum som du kan fylla med nya och bättre saker. Lyssna till ditt inre och gradvis bestäm dig. Det viktigaste är att acceptera saker som de är och bygg upp en plan och handla därefter. Ditt inre vet bäst – lyssna.
Ge inte upp då du har bestämt dig. Din väg kanske inte blir den rakaste, den kanske fylls med gropar och hinder, men det är din väg och den är absolut den vackraste! Tro mig, jag vet…..jag har gått alla vägar.
/m
Trumps plan leder till skärselden
Jag är i karantän och förpassad till soffan. Min älskade sambo har konstaterad Covid-19 och jag får sova på sofflocket så länge. Det gör mig inte så mycket. Att sova har jag ändå ett problematiskt förhållande till och från soffan kan jag ha CNN på hela tiden medan jag bläddrar i olika tidningar eller böcker. En vän till mig mailade till mig tidigare under dagen och tackade för ett bra blogginlägg (gårdagens inlägg) och la till att Trump nu måste lida helvetets alla kval, ungefär som Bibelns skärseld (purgatory) la han till. Jag tackade honom men svarade att skärseld nämns inte i Bibeln utan är ett mänskligt påfund, troligtvis startat av Gregorius den store runt 600 efter Kristus. Han svarade med en smiley.
Hans ord fick mig dock att bläddra lite i min sons konfirmationsbibel i jakt på ”helvetets kval”. Det närmaste man kommer är väl Johannes beskrivning i Uppenbarelseboken om ”en andra död” (Upp 20:5-7) och det kanske är det Trump med näbbar och klor vill undvika nu. Hans rådgivare måste lida fruktansvärt, tänker jag, för han själv kanske inte har förmågan att känna något sådant. I bakgrunden då jag bläddrar i Bibeln hör jag CNN:s kommentatorer och de pratar just om rådgivarna som just nu försöker övertyga Trump om att det pågående räknande enbart leder åt ett håll.
Bibeln hamnar på golvet och CNN i bakgrunden tar över mitt intresse och jag hör Jim Acosta säga att ”President Trump reagerar inte som en vanlig ledare när vederbörande inser att spelet är förlorat”. Dagens understatement hinner jag tänka innan Acosta fortsätter med en annan klassiker, ”Med ord från en rådgivare som jag pratade med för en kort tid sedan är Pennsylvania ”is the fat lady singing for President Trump” och rådgivarna har just nu ett helvete bakom kulisserna att försöka övertyga presidenten att detta glider bort från honom”. Acosta fortsätter sedan att rapportera att detta leder till ”kaos och det måste vara ett helvete inne i Vita huset just nu”.
Där kom begreppet helvetet således även från CNN. Allt eftersom hela världen väntar på att räkningen ska vara klar och med efterföljande rättsprocesser för att en narcissistisk, egoistisk människa inte vill gå ut ur Vita huset utan måste släpas ut ur huset kan jag inte låta bli att tänka att det ändå finns en slags poetisk rättvisa över det här. Rättvisan kommer till slut att segra.
Politik är svårt, både att vara politiker och ställa upp i politiska val men även att vara rådgivare. Det är väldigt smärtsamt att följa ett val när den kandidat du stödjer, en vars kampanj du följt och levt med i många månader och lagt en hel del intellektuella och känslomässiga investeringar i, sakta och till slut ouppnåeligt måste se sig förlorad.
Om du själv är människan som står i centrum, det vill säga kandidaten, måste detta vara extra svårt. Du måste rannsaka dig själv något oerhört och om Trump nu rannsakar sig själv inser han nog att han har sig själv att skylla, även för hur röstandet gått till och därmed i vilken ordning valresultaten levereras, för allt har gått enligt hans plan.
Trump började attackera poströstning med ord som bedrägeri på allvar förra våren. Vi pratar således redan våren 2019. Detta avskräckte naturligtvis hans egna väljare från att använda just den röstningsmetoden. Oklart dock om Trumps rådgivare sa till honom att ”det här kan vara en del av vårt röstsystem där du kan strida juridiskt ifall valet går dig emot”, eller om Trump själv kom på planen. Det är naturligtvis en synisk bild jag målar upp, men samtidigt kan det vara så att redan våren -19, då Trump låg långt efter alla demokratiska presidentkandidater i olika mätningar, såg en enda möjlighet att vinna, nämligen att hitta en svag punkt i USA:s röstsystem och slå hårt mot den.
Åter till min soffa. CNN fortsätter sin sändning med att lägga ut en slags tidslinje över Pennsylvanias rösträkning, timme för timme. Det syns tydligt att så länge de röster som räknades först, de som inkom under själva valdagen, hade Trump ett rejält övertag över Biden. Sedan började gapet mellan Biden och Trump gradvis minska då rösterna från valdagen var färdigräknade och valkontoret övergick till att räkna de röster som förtidsröstat på valkontoret. Då slutligen alla poströster skulle räknas övergick Trumps övertag till underläge och i skrivande stund ser det således ut som om Biden kommer att ta hem Pennsylvania.
Taktiken från Trumps utspel från förra våren och sommaren börjar således framstå som tydlig för alla och envar. Han skulle få alla sina anhängare att rösta personligen på valdagen och sedan skulle han försöka ogiltigförklara miljontals och åter miljontals poströster med motiveringen att de inte borde räknas eftersom de inkommit för sent (läs…de har inkommit innan valdagen men börjar inte räknas förrän efter de röster som lagts i vallokalen).
Trump skulle förlita sig på GOP:s juridiska ombud på platser som Pennsylvania och Wisconsin, som vägrade att tillåta räkning av poströster före valdagen, vilket skulle hjälpa till att skapa de förseningar som Trump sedan skulle utnyttja. Han skulle njuta av en stor ledning när röstningarna på valdagen räknades först, så att han kunde förklara seger och sedan insistera på att räkningen av miljontals andra röster utgjorde ett försök att stjäla valet från honom.
Allt utvecklades exakt enligt plan. Trumps twittrande och retorik av hans strategiska tänk hjälpte säkert till att övertyga miljontals av hans anhängare att bestämma sig för att rösta på valdagen och det hjälpte säkert till för att miljontals demokrater bestämma sig för poströstning. När Trump sedan underblåste denna taktik ytterligare med att i pandemins fotspår negligera den och säga att det är ingen fara att rösta på valdagen, ”de som nyttjar posträttssystemet är rädda och inget att bry sig om”, då stärktes taktiken ytterligare.
Några dagar innan valet underströk han via Twitter att en ”jätteröd våg” skulle komma och trots att opinionsmätningar såg ut att vara till hans nackdel skulle denna ”jätteröda våg” synas på valdagen. Planen fortskred och på valdagen gick det enligt plan i Pennsylvania, Michigan och Wisconsin. Trump förklarade seger tidigt nästa morgon. Den ”jätteröda vågen” hade sagt sitt. De hade sagt sitt på valdagen och det är de röster som enligt Trump är de röster som ska räknas. Han kallar dessa ”de lagliga rösterna”. Planen fortskred även då det gäller det naturliga efterspelet. Poströsterna började räknas och Trump slog till med sitt vapen, han inledde olika rättsliga kamper för att försöka ogiltigförklara poströsterna.
Hittills har allt således planenligt avlöpt i enlighet med hans förtänkta strategi men det är nu planen kommer ikapp verkligheten. Hur naiv än Trump var kan han väl ändå inte tänkt sig att alla de utskickade röstsedlarna som sedan blev poströster faktiskt inte skulle räknas? Trodde han verkligen att han juridiskt kunde stoppa valräkningen efter sin ”jätteröda våg”, eller var det en from förhoppning och det vi ser nu är en poetisk rättvisa där Trumps förvalda plan håller på att köra i diket?
Systemet verkar än så länge fungera. Alla röster räknas. Valtjänstemän och volontärer över hela landet tror på demokratin och är villiga att arbeta utomordentligt hårt för att få det att fungera på uppdrag av det amerikanska folket, på uppdrag av dem alla. Hur illvillig Trumps plan än må ha varit, kan han inte få demokratins naturliga hjul att sluta snurra. Han kan inte helt enkelt få allt detta att försvinna.
De rättsliga fallen verkar också falla Trump ur händerna. Detta eftersom de är grundlösa och för att de riktar in sig i enskilda fall på delar som saknar betydelse i det stora hela. Trump hade antagligen i sin enfaldiga plan tänkt sig att HD skulle rycka in till hans försvar under valnatten och säga att nu ”stoppar vi räkningen efter den jätteröda vågen”. Problemet, och en stor brist i Trumps plan, är att det saknas författningshänvisning kring att stoppa räkning av röster som avlagts under en demokratisk process. Trump kunde antagligen inte föreställa sig att detta skulle hända. Han har länge sett på stora delar av regeringen och juridiska domstolar som mer eller mindre färdiga verktyg för att tjäna hans egna personliga och politiska intressen. Och Trump antog att domstolarna bara skulle genomföra hans utropade åsikt. Han trodde helt enkelt att Amy Coney Barrett, hans nominerade till högsta domstolen, skulle hjälpa honom genom att ogiltigförklara vissa oräknade röster.
Men det är nu verkligheten kommer ikapp Trump och det är just på grund av hur han själv sålde in hela denna plan till sina anhängare som han nu lider den långsammaste av kval. Gradvis ser han sin ledning i Pennsylvania blöda bort under loppet av några dagar, för att ersättas av Joe Biden. Det måste vara en speciell skärseld för honom.
Jag tar upp min sons konfirmationsbibel från golvet igen och sänker ljudet på CNN. Den poetiska rättvisan hinner ikapp Trump och hans plan och jag slår upp ett av Paulus brev och läser tyst för mig själv i min ensamhet. Brevet är skrivet i Efesos omkring år 56-57.
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
(1 Kor 13:4-7, 13)
/m
Mats Uddin 