Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Änden på snöret
Ni som känner mig och har följt mig här på bloggen under flera år vet att jag stundom har svårt att sova. I natt var inget undantag. Klockan 02.10 kände jag att det var meningslöst att fortsätta pinan att ligga och vrida mig i sängen. Jag steg upp och stirrade in i månens starka ljus.
Jag vet inte hur det är med er men för egen del kommer mängder med existentiella frågor intrillandes i mitt huvud just under nattens timmar. Att vara vaken och som det känns ensam i hela världen gör något med en. Den här natten stirrade jag upp på månen och tankarna for iväg till Gottfried Wilhelm von Leibniz. Ni vet säkert vem det är, universalgeniet från 1600-talet som kanske främst är känd för infinitesimalkalkylen. För egen del är jag värdelös på matematik men dras till existentiella frågor så därför är det främst den delen i von Leibniz spännande liv som fascinerat mig.
Han, liksom jag, stirrade upp på månen med en fråga som får en att grubbla djupt klockan 02.10 en torsdag natt. Frågan lyder så här:
”Varför finns jag?”
Den frågan är svår att besvara och jag tror att ställer man den frågan till 1000 olika personer är risken stor att man får 1000 olika svar men om man omformulerar den en aning så har i alla fall Gottfried Wilhelm von Leibniz ett svar. Han omformulerade frågan till något liknande:
”Varför finns det något överhuvudtaget?”
Frågan är intressant. Varför finns det någonting överhuvudtaget? Varför existerar den eller den saken, eller just de där djuren, eller just de där grönsakerna eller vad det nu än må vara. Överallt omger vi oss av saker, människor eller djur och varför existerar dessa? Varför existerar jag?
Klockan 02.20 funderar jag på hur Leibniz närmade sig svaret. Han började med att ställa sig själv frågan om det är något som absolut MÅSTE existera? Finns det något sådant? Exempelvis, måste jag finnas? Svaret är med all säkerhet Nej. Om inte jag finns existerar andra så arten människa står inte direkt och faller med min existens. Måste just den där busken finnas eller det där trädet. Svaret är onekligen Nej. Det finns andra träd och buskar på andra platser mm. Om man går igenom fler saker tycks detta resonemang stämma på många saker. Ett tydligt kontingent perspektiv där dessa saker inte måste finnas.
Leibniz gick igenom allt. Både här på jorden men också i universum. Han fann att allt var kontingent (till och med månen :-). Efter att ha gjort detta vände han på begreppet och tänkte att om dessa saker, till och med universum som sådan, ändå existerar trots att de är kontingenta och således inte behöver existera men ändå gör det måste de utgå från något som måste finnas. Allt som finns måste ha en förklaring i att de antingen är nödvändiga eller så existerar de för att någon som är nödvändig skapat dem.
Klockan 02.30 funderar jag på om Leibniz trots allt tänker sig att matematikens grundstenar, såsom siffror, kanske är sådant som är nödvändigt men jag går villse i resonemanget och tänker vidare på kedjan som Leibniz i detta resonemang skapar. Ta människan som exempel. Om inte jag behöver existera, behöver inte min mor och far existera, och inte heller deras föräldrar och så vidare. Någonstans börjar kedjan, någonstans är änden på snöret.
I stort sett bygger von Leibniz sitt resonemang på följande. Allt som existerar måste ha en förklaring till varför de existerar. Om universum har en förklaring till varför den existerar måste den ha någon/något som är änden i snöret. Någon som startat allting, någon som har en förklaring till varför allt existerar, någon som ur inget startat allting.
Klockan 02.40 tänker jag att von Leibniz med detta resonemang hittade ganska snabbt att det är Gud som är förklaringen till detta. Gud är väl den gestalt som bäst passar in på frågan om vem som skulle kunna ha startat allting och som har svaret på frågan varför allt existerar. Om det är universums existens som von Leibniz först konstaterar är kontingent med all dess tid, rum, fysiska verklighet, natur och materia så måste det ju finnas någonting utanför allt detta, något bortom tid och rum, och jag ser inget annat än Gud i den rollen. Gud är immateriell och det behöver ju vara någon som inte själv behöver ha skapats av någon annan och gärna någon som funnits och finns i evig tid. Om man tänker på det sättet ser jag inte att von Leibniz hade så många andra han kunde peka på…det måste vara Gud som startat allt och vet varför allt existerar.
Klockan 02.50 börjar jag dock tänka på Gud som sådan. Om allt i universum inklusive allt på denna planet måste ha en förklaring för sin existens, måste då inte Gud själv ha en förklaring för sin existens? Jag dividerar lite med mig själv men landar till slut i svaret…Ja, Gud måste också ha en förklaring för sin existens. Om man då återgår till von Leibniz resonemang så innebär det att något måste förklaras utifrån något annat, ta exempel jag själv som person existerar för mina föräldrar valde att sätta mig på jorden medan något annat måste förklaras av sig själv, det vill säga Gud.
Klockan 03.00 finner jag mig själv surfa omkring på datorn för att finna svar på hur vetenskapen ser på universum som sådant. Nutida forskare menar tydligen att universum har inte alltid funnits och det talar ju därför för att von Leibniz i sent 1600-tal hade rätt då han sa att universum också är kontingent.
Klockan 03.10 står jag åter i köksfönstret och ser på månen. En timma har förflutit från det att jag gick upp ur sängen. Von Leibniz har varit min följeslagare och jag känner mig nöjd med att ha följt repet från slutet till början. Jag tackar von Leibniz och går åter till sängen.
När jag lutar huvudet på kudden känner jag mig trött men tankarna fortsätter att gäcka mig. Då jag sluter mina ögon kommer jag på att jag trots allt inte fick svar på min ursprungliga fråga, trots timmen med von Leibniz och Gud. Svaret på frågan om min egen existens. Varför finns jag?
Klockan 03.20 är jag klarvaken igen….
/m
En kommentar på “Änden på snöret”
Kommentera
Mats Uddin 
I går tyckte jag du var riktigt normal i sängen o kolla skidor på tv förlåt o kram
GillaGilla