Att vara arbetslös har sina fördelar. Man står utanför arbetsmarknaden och kan reflektera och få ett annat perspektiv på det som man tidigare har varit en viktig del av. Du får andra insikter och du växer som människa. Den stora nackdelen är naturligtvis ekonomiskt och att du inte kan påverka längre.

För egen del har jag nu varit arbetslös i fyra år. Jag har under tiden skrivit ett antal manus, startat eget företag, sålt hus, flyttat ned till Skåne och till hösten tar jag min teologexamen från Umeå Universitet. Då kommer min ek kand i Nationalekonomi, min fil mag i Pedagogik med inriktning ledarskap kompletteras med ytterligare en titel, Teologie kandidat. Om ett år hoppas jag även ha uppnått Teologie magister. Många titlar, vilket naturligtvis är en ynnest i vår samtid, att ha möjlighet att fortbilda sig under hela livet.

Det som är det uppenbara problemet då man är utanför något är att man inte är delaktig längre. Själva begreppet utanför arbetsmarknaden innebär verkligen att man är utanför. Dina erfarenheter och kunskaper existerar inte. Jag blir smärtsamt påmind om det då en vän skickar ett klipp från en av Dagens medicin arrangerad digitalkonferens i veckan. I klippet säger Karolinskas direktör något i stil med att ”Närsjukvården behöver flyttas närmare universitetssjukhusen.” Flera efterföljande talare håller med och det låter som om någon har sagt något unikt och klokt. Direktören fortsätter med att säga ”vi behöver riva väggarna mellan närsjukvård och universitetssjukhus.” Halleluja-stämning uppstår bland de som är med och någon från Örebro fyller i och säger att ”Universitetssjukhusen borde ha en viktig roll för fortbildningen i hela sjukvården”. Jag slår mig för pannan…herregud, har vi inte kommit längre? I en annan för mig närstående region bröt man väl den organisatoriska muren mellan Universitetssjukhus och primärvård för 25 år sedan med gemensam chef och Universitetsenheter är knappast begränsat till det fysiska Universitetssjukhuset. När ska Stockholm lära sig?

Min vän och jag mailkorresponderar en del om utmaningarna inom svensk hälso- och sjukvård och eftersom vederbörande fortfarande är verksam får jag en hel del information om nuläget. Jag häpnar ännu mer. Hela sektorn har tydligen fått mängder med ekonomiska tillskott från staten vilket lett till överskott i kassorna, mängder med operationer har flyttats på grund av nödvändiga prioriteringar då det gäller Covid-vård och vissa medarbetare är utarbetade och vissa har minimalt med arbetsuppgifter och bara står på vänt till pandemin släpper. Är detta verkligen sant? Jag häpnar. Min vän är dock välinitierad så jag litar på hans information.

Jag tänker på det här med gränser och murar. Vissa är mer tydliga än andra. Jag själv är utanför arbetsmarknaden och således är jag utanför en gräns. Den är tydlig och en realitet. Inom sjukvården existerar många gränser, både organisatoriska och andra gränser. För egen del har jag alltid varit förtjust i det sömlösa, att följa patientens väg, oavsett gränser. Jag kan förstå att det är lockande att ropa på nya organisatoriska lösningar, KD:s utspel i veckan om förstatligande av sjukvården är exempel på lågt hängande frukter i sammanhanget, men löser det något? Komplexiteten är så mycket större än organisatoriska gränser.

Jag har alltid tyckt om att arbeta med människor, tyckt om att se utvecklingen hos medarbetare, tyckt om att leda en verksamhet mot nya höjder. Spänna bågen ytterligare till nästa verksamhetsår och arbeta tillsammans för att nå våra mål. Det har alltid funnits gränshinder, både inom och utom den organisatoriska gränsen. Det stora hindret, vilket också innefattar den största potentialen är medarbetarnas vilja och möjlighet till att samverka, oavsett organisation, oavsett gräns. Hälso- och sjukvårdens absolut viktigaste resurs är dess medarbetare och rätt nyttjat är den fenomenal.

I min reflektion kring gränser tänker jag dock mer på utgångspunkten patienten snarare än organisation för medarbetarna. Både primärvård, sjukhusvård, universitetssjukvård och äldreboende måste kunna möta befolkningens behov av effektivitet och samordning, oavsett gränser. För mig måste detta ske genom en tydlig relationsinriktad vård och ett tydligt relationsinriktat omhändertagande. Karolinskas Direktör, KD:s partiledare med sitt organisatoriska utspel och andra får ursäkta men den viktigaste egenskapen i sammanhanget måste vara medborgarens tillit och kontinuitet med primärvården, inte Universitetssjukhuset och hur det är organiserat. I min värld bygger ett effektivt sjukvårdssystem på hur väl första linjens sjukvård fungerar och primärvården borde vara navet i svensk sjukvård, inte Universitetssjukhusen.

Det finns gränser för allt. Akutmottagningarnas gränser handlar om den akuta sjukdomens allvarlighetsgrad, slutenvårdens klinikers gränser handlar om sjukdomens behandlings början och slut utifrån ett sjukhusperspektiv, specifika organklinikers gränser(såsom ögon, näsa, lungor, hals m.fl.) handlar om specifik organkunskap. Alla dessa gränser leder organisatoriskt till stuprör som för patienten är en slags avgränsningssjukvård.

Det finns en tydlig del i sjukvården som istället går på tvärs och som ser hela människan, som inte ser några gränser, som är generalistspecialister och därför borde vara de som är bäst lämpade att både prioritera och samordna all vård, nämligen primärvården. Finns det inte en fungerande primärvård, som i sig är gränslös i sitt uppdrag och som ska ha hög tillgänglighet och vara allomfattande, ja, då faller de bakomliggande gränssättande organisatoriska klossarna inom sjukvården.

Vän av ordning kan naturligtvis påpeka att det finns mängder med utmaningar kring primärvården, inte minst kapacitetsmässigheten då det gäller specialistläkare i allmänmedicin och sjuksköterskor, och att listningen är gränssättande i sig. Jag håller med om det. Det tråkiga ordet listning, vilket för mig egentligen innebär tillit och löfte mellan medborgare och vårdgivare kring framtida tillgänglighet och vård (skulle ha ett annat namn) men i detta blogginlägg är det tankesättet kring det gränslösa resonemanget jag vill sätta fokus på. Naturligtvis är åtagandet via listning en begränsning i sig för primärvården. Om listningen blir alltför stor kan inte primärvården leva upp till åtagandena och det ”spiller över” till andra gränssättande vårdinstanser, såsom exempelvis akutklinikerna.

Mitt gränsresonemang kring organiseringen och effektiviteten i svensk sjukvård bygger istället mycket på att de som står för det gränslösa i patientkontakten, det vill säga primärvården, borde uppgraderas, det vill säga erhålla mer resurser och vara den som alltid ses som den självklara samverkanspartnern i allt då det handlar om hälsa- och sjukvård. Det gränslösa borde bli det nya självklara.

För egen del har jag insett att jag numer är utanför den utveckling som sker inom samhället. Jag har passerat en gräns, oavsett alla titlar jag har. Förändring kan jag alltid medverka till, inte minst kring mitt eget tänkande och agerande, men jag är utanför förändringsledning av svensk sjukvård. Det gör mig faktiskt inget. Det finns nog många som kan lotsa den utvecklingen rätt. Jag finner dock inga sådana personer med nytänk då jag tittar på klippet från Dagens Medicins digitala konferens. Känns som innehållsmässigt en konferens jag var på för cirka 20 år sedan.

Jag avslutar därför med ett citat från Predikaren. Författaren är luttrad. Denne bekämpar ytligheter och väjer inte för att ta upp tillvarons meningslöshet. Författaren problematiserar snarare än lyfter fram lösningar. Ibland läser jag dess text bara för att få lite medhåll, ibland läser jag det för att jag vet att det finns de som har gått före. Tolka in vad du vill…här kommer texten.

Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: Det här är nytt! så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid. Ingen minns de släkten som gått, och framtida släkten skall glömmas av dem som följer efter (Pred 1:9-11).

/m

Tack för alla mail och direktmeddelanden efter mitt förra blogginlägg om Isolering och ensamhet. Trodde aldrig att över 1000 personer skulle läsa inlägget inom 24 timmar. Tusen tack! Förstår av alla reaktioner jag fått att många känner igen sig, på gott och ont. Jag hoppas att jag svarat alla individuellt som har skickat till mig, om inte får ni påminna mig.

Det är tyvärr lätt att fastna i ältande, grubblande och tankar på det som kunde ha varit och det som kunde ha blivit. Jag vet, jag har själv ältat mycket under mina dagar. Jag brukar dock tänka på två metaforer som brukar hjälpa mig att behålla skärpan i nuet och ha blicken framåt.

Den ena handlar om bilkörning. Du är chauffören, precis som i ditt eget liv. Du har blicken framåt och har en stor framruta och sidorutor som du kan använda då du kör bilen. Skulle du behöva blicka bakåt…då använder du den lilla backspegeln eller de små sidobackspeglarna. Liknelsen med ditt eget liv är uppenbar. Det finns en anledning till att framrutan är så stor. Framtiden har mängder med möjligheter. Framtiden är din för att uppleva. Däremot det förflutna. Det du lämnat bakom dig. Det finns där om du skulle behöva rekapitulera eller ta fram något minne, men det är små backspeglar som är till din hjälp. Det är inte meningen att du ska fastna där.

Den andra metaforen handlar om gafflar. Varje gång jag är på en trevlig bjudning eller middag och värden eller värdinnan säger Behåll gaffeln, då vet jag att något ännu bättre är på väg. Inte bara någon enkel sidorätt eller enkel glassdessert…nä, något stort som kräver en stor gaffel. Framtiden ser ljus ut! Något bättre är på väg!

Två små tankar som kan lysa upp din helg!

/m

Jag läser i Sydsvenskan att i Coronapandemins kölvatten spås den psykiska ohälsan frodas ännu mer. Många vittnar om ett växande folkhälsoproblem till följd av pandemins isolering. Ungefär 45% av alla sjukskrivningar beror tydligen på psykisk ohälsa och jag baxar inför siffran. Den som mår dåligt är således långt ifrån ensam men ändå kan det många gånger kännas både hopplöst och skrämmande. Tro mig, jag har varit på botten många gånger.

Det är i dagarna fyra år sedan jag lämnade mitt arbete. Fyra år av ensamhet, isolering, utanförskap och en resa inom området psykisk ohälsa. I början var ensamheten självpåtagen, jag hade ju själv lämnat mitt arbete, men med tiden då jag ej erhöll något nytt arbete blev utanförskapet en frustration som växte till en nedstämdhet och bottenkänning. Även om jag kunde alla KBT och ACT teorier och kunde rabbla Russ Harris senaste ACT-bok utantill stod jag mig försvarslös inför känslan av utanförskap, isolering och ensamhet.

I grund och botten tror jag mitt arbetsliv definierade mycket vem jag var. Det handlade om att trivas på jobbet och utvecklas som människa. Att ha kontroll över sin arbetssituation och inte känna sig styrd över arbetsuppgifterna. Arbetsglädje var ett ord som genomsyrade hela mitt väsen och distansarbete och en fysisk arbetsplats var för mig två geografiska ställen under det gemensamma paraplyet benämnt tillfredsställelse.

Jag hade funnit mina rutiner. Min familj, barn, sambo, släkt, vänner, min träning, mitt hus, trädgård, sommarstuga….allt kombinerades med ett tillfredsställande arbete. Plötsligt bryts allt upp och då jag läser artikeln i Sydsvenskan om den psykiska ohälsans eskalerande i Coronans kölvatten känner jag igen mig själv. Det är något opåverkbart som händer och från en dag till en annan förändras villkoren. Ensamhet och isolering verkar vara en av dessa livsavgörande faktorer som påverkar oss mest.

Då jag föreläser i ledarskap brukar jag alltid fråga åhörarna om det finns några ledare närvarande i rummet. Det lyfts alltid upp några händer från direktörer, chefer, gruppchefer. Dessa känner sig som chefer för att deras titel säger det och då automatiskt tänker de att de är ledare. De leder ju andra, alltså måste de vara ledare. Då brukar jag ställa nästa fråga, alla ni andra som inte räckte upp handen, låter ni andra bestämma över era liv? Då brukar polletten trilla ned att vi alla är ledare, vi leder inte minst oss själva. I mitt förra arbete kallade jag också ett aktivt medarbetarskap vid termen medledarskap för du är alltid med och medleder en verksamhet om du arbetar där. Du som människa har därför alltid en ledarroll.

För egen del förstår jag att pandemin har givit negativa känslor. Isolering leder till utanförskap och det är naturligt att negativa känslor infaller. Till synes små vardagliga bekymmer uppförstoras och blir ett större problem än vad det egentligen är. Så är det likaså med små vardagliga diskussioner inom familjen eller om du lever ensam uppförstoras utanförskapet. För egen del har dessa fyra år av utanförskap blivit som en ögonöppnare för mig och jag har lärt känna både mig själv och min omgivning på ett nytt sätt.

Jag berättade om min resa för en vän härom dagen. Han beklagade sig över isoleringen, utanförskapet och allt negativt Coronan fört med sig i hans liv. I samtalet försökte jag lirka fram några positiva saker som ändå isoleringen fört med sig i hans liv. Till slut kröp det fram att han spenderat mer tid med barnen, fått mer tid till att läsa böcker som han saknat under hektiska jobbveckor och börjat promenera med frun varannan kväll. Se, där, några positiva saker.

För egen del började vändningen just där. Då botten var nådd ungefär i maj år 2019. Med att försöka hitta de små positiva sakerna i ens liv och vara tacksam för dem. Låta dessa positiva delar bli en allt större och påtaglig del av mitt liv. Du kan inte lura dig själv. Bär du på mycket negativism tror jag inte på att det bara är att vända på tankarna och tänka glatt så ordnar det sig. För egen del var det att identifiera de små, små positiva sakerna som ändå fanns i mitt liv. Grundkärnan kring mitt liv är naturligtvis min besvarade kärlek till sambo och barn och därifrån byggde jag vidare. Jag började återigen att leda mig själv framåt, med små, små steg.

I maj 2019 tog jag så beslutet som jag lever efter fortfarande. Jag hade ägnat 50 år av mitt liv åt att bygga karriär och låta mina tankar bli handling i form av ett arbete. Hädanefter skulle jag ägna mina resterande 50 åren (vill ha kvar illusionen om att jag lever till 100) åt själen. Lyssna på min inre röst. Göra den långa resan att söka inåt. Leva i ödmjukhet och tacksamhet. Låta själens röst sitta i mitt livs förarsäte och inte låta egot styra. Det händer alltid saker i min omgivning som jag tyvärr inte kan påverka, människor är elaka mot mig, människor utsätter mig för olika situationer, händelser inträffar, men jag ser dessa som träningstillfällen. Dessa är till för att träna mig till att bli en bättre människa och lära känna mig själv bättre. På vägen kanske jag sänder ut ödmjukhet och kärlek åt andra som får dem att växa. Det vore väl härligt.

Isolering och ensamhet är inget att rekommendera och inget eftersträvansvärt. Det leder till psykisk ohälsa men kanske finns det något i det lilla som du ändå ser som positivt? Kanske finns det hjälp att få i din närhet? Kanske kan det till synes omöjliga problemet existera enbart i ditt huvud och det kanske inte är ett så stort problem egentligen?

När allt summeras handlar det om att leda sig själv och ta ansvar för sina egna tankar och handlingar. Självklart innebär inte det att reptilhjärnan ska sättas igång och att man ska länsa butikerna på toapapper och pasta. Det är egoism och inte ett resultat av att ha lyssnat till själens röst. Använd det sunda förnuftet, med det kommer du långt. Lyssna inåt. Det gör jag.

/m

Då är mitt nästa manus ett steg närmare publicering. Redaktörsrundan är avklarad. Nu är manuset hos några korrekturläsare, under tiden filar vi på baksidestext samt framsidans motiv. Det här blir min andra publicerade bok och jag har möjligheten att jämföra hur processen är att jobba med två olika förlag.

Egentligen är processen snarlik, det är små nyansskillnader. Redigeringsrundan tog längre tid och var på så sätt djupare och kanske skarpare med mitt första alster. Det kan naturligtvis också bero på att det manus vi nu arbetar med är ett manus jag själv genomarbetat ett otal vändor innan det ens skickades till några förlag.

Redigeringen och bollandet mellan redaktör och författare har skett i word och med spåra ändringar samt kommentarsfält som viktigaste verktyg. Här nedan visas två sidor från respektive manus där redaktör föreslagit ändringar.

Tycker att båda förlagen har varit väldigt lätta och bra att arbeta med. De är proffs.

Nu återstår som sagt baksidestext samt framsidan. Har filat på baksidestexten. Den är nästan svårare än själva manustexten. Kort, kärnfull och ska locka till läsning. Svårt med en sådan komplex bok jag har skrivit. Här kommer nuvarande förslag, den kommer säkert att ytterligare filas på innan den är färdig men ni får en liten vink om hur texten kommer att vara.

På ett ögonblick kan livet vända och när Robert tror att han har lämnat det värsta bakom sig inser han att det här är bara början. Regiondirektör Robert Lundin lämnar sitt uppdrag på egen begäran under oklara omständigheter. Frågorna hopar sig. Varför avgick han? I avsaknad av svar lämnas fältet öppet för en hårt granskande journalist att skapa en egen story och för en politiker att skapa mediaglans åt sig själv. Jag är paria är en historia om etik, moral och människors felbarhet. Om hur till synes obetydliga steg kan leda till något mycket större. En historia om sanning, tvetalan och villfarelser. Om hur förlåtelsen har en kraft utanför ens egen påverkan. Det är en historia om hur livet vänder då man minst anar det. Om ofullkomlig kärlek, övermäktig kraft och bristande förståelse. Det outsagda och det ofattbara. En klassisk historia om det goda som möter det onda men med en annorlunda tvist. Den som förefaller göra rätt, kanske gör fel? Den som förefaller vara god, kanske är ond? Finns det ljus även i de mörkaste av personliga handlingar? Kan en människa både vara god och ond? Vad driver oss människor att ibland vilja söka oss till medialjuset och ibland vilja fjärma oss? Med förlåtelse som underliggande tema tar författaren med oss på en resa genom samtidens utmaningar och genom existentiella frågeställningar.

Återkommer senare i processen med uppdateringar kring hur boken utvecklar sig. Tills dess – ta hand om er!

/m

Jag inledningstalar på en kvalitetsdag med fokus på patientsäkerheten. Året är 2015 eller kanske 2016. Efter mig kommer en gäst från en annan region. Vederbörandes fokus är arbetet med att minska vårdrelaterade infektioner (VRI). Ett otroligt viktigt arbete för att få grepp om patientsäkerheten. I vår region (har jag för mig) att vi vid denna tid hade ungefär 10-11% av våra patienter som fått VRI. Vår gästtalare kom från en region där procentnivån för VRI var lägre.

För er som inte vet vad VRI är så är definitionen för VRI en infektion som uppkommer hos person under sluten vård eller till följd av åtgärd i form av diagnostik, behandling eller omvårdnad inom vård och omsorg, eller som personal som arbetar inom vård och omsorg ådrar sig till följd av sin yrkesutövning. VRI är den vanligaste vårdskadan på svenska sjukhus.

Den gästtalare som kom efter mig var väldigt nervös. Pratet var forcerat och i början var det mycket innantill-läsning från powerpointbilderna. Innehållet var dock väldigt bra. Budskapet handlade mycket om att säkerställa de basala hygienrutinerna. Gästtalaren trycker mycket på det självklara arbetet såsom arbetskläder med kortärmar som bytes ofta, engångsförkläder, fria händer från smycken, armbandsur mm och inte minst desinfektion av händerna. I vederbörandes region fanns det en systematik hur man arbetade med dessa frågor och budskapet var i mångt att sköta det basala så kommer man få ett bra resultat.

Då det öppnas upp till frågor får vår gästtalare en hel del kritiska frågor kring att det inte kan vara så enkelt mm. Nervositeten återkommer och svarslösheten infinner sig vid något tillfälle. Jag påminns om detta tillfälle då gästtalaren hör av sig nu under påsken och skickar ett långt mail till mig. Vederbörande kommer ihåg mig från fikarasten och min retorik om de två rösterna. Gästtalaren vill tacka för det enskilt viktigaste mötet i vederbörandes liv. Stora ord och jag skickar ett tackmail med en fråga om jag får skriva ett blogginlägg om mötet. Vederbörande säger JA till detta under förutsättning att jag inte nämner något namn. Detta har jag som ambition att hålla.

Jag ska vara ärlig men det här var ett möte bland många i mitt förra liv. Då jag läser vederbörandes mail kommer jag ihåg dagen, jag kommer ihåg gästtalarens föreläsning men jag kommer inte riktigt ihåg fikastunden mer än att jag vet att jag pratade med gästföreläsaren. Vad innehållet på samtalet innehöll får min gästföreläsare påminna mig om. Vederbörande skriver i sitt mail att jag tackade för ett informativt och nyttigt inspel från vederbörande. Att gästföreläsaren i sin tur beklagat sig och sagt sig var lite missnöjd och sagt något om att vederbörande lyssnat på sin mest kritiska inre röst och blivit svarslös vid tillfälle. Det hade gjort att jag peppat vederbörande med ett tal om min syn på de två rösterna. Det inspelet hade hjälpt vederbörande sedan dess i livet.

Vad menas då med de två rösterna? Förstår att ni är nyfikna :-). Det är faktiskt lite av en livsfilosofi jag har. Det kan låta som en klyscha men det fungerar. I alla fall för mig och tydligen också för andra (i alla fall för gästföreläsaren). Kanske finns det något för dig som läser detta att ta till sig från denna filosofi? Den kan verka enkel men den är svår att leva efter, tro mig. Jag har försökt leva upp till den hela mitt liv.

Filosofin bygger på att du ständigt har två röster inom dig som ger dig råd. Den ena rösten kallar jag själens röst. Det är svårt att föreställa sig själen och likadant är det med dess röst. Den är på många sätt större än dig själv, den går bortom vårt förnuft och kan inte beskrivas av ord. Ändå gör jag ett försök här. Själen är ditt innersta väsen, din kreativitet, din visdom, din ande, ditt gudomliga jag. Själen bär på kunskap, erfarenheter och visdom du inte kan förvärva genom utbildning eller arbete. Här finns det inga onda avsikter, enbart lugn, stillhet och välvilja.

Den andra rösten är egots röst. Märkligt nog vill den också dig väl. Den vill skydda dig från oro, ångest, ondska. Däremot litar den inte på någon annan än sig själv. Egot tror stenhårt på att allt går åt skogen ifall den inte får bestämma. Egot har ett gott självförtroende och älskar uppmärksamhet men innerst inne lider nog egot av ett mindervärdeskomplex. Därför är rädsla en stor del av egots känsla. Grundinställningen hos egot är att allt går åt skogen så den försöker skydda dig genom att hela tiden ge råd om att undvika fara.

Åter till gästföreläsaren på patientsäkerhetskonferensen. Jag märkte på vederbörande att, trots ett väldigt kvalitativt innehåll i presentation, hade föreläsaren låtit egots röst lotsa hen och de skarpa, ifrågasättande frågorna hade fått hen att tvivla och låtit egot bestämma att dessa frågor är farliga och så hade hen låtit det påverka hen. Enligt gästföreläsaren hade jag peppat hen efteråt och sagt att föredragningen varit utmärkt och att hen inte skulle lyssna på den inre rösten som släpper in egna tankar som tillåter en annan människa att påverka hen. Först hade gästföreläsaren blivit fundersam men snällt tackat mig men också haft modet att fråga vilken röst hen skulle lyssna på istället. Jag hade då berättat om de två rösterna.

Att lyssna till själens röst är som om inte du tillåter någon annans åsikt att påverka dig. Du kan naturligtvis själv medvetet tillåta vederbörandes ord att påverka dig men i grunden gäller filosofin att inga ord som någon annan säger kan påverka dig, det är bara dina egna tankar som gör det. När du lyssnar på själens röst hamnar du alltid rätt. Vad andra säger får stå för dem.

Egots röst försöker skydda dig genom att hålla tillbaka dig, så tvivel hos dig och begränsa dig genom att säga att du är nog inte så bra som andra säger eller du ska nog inte prova den där saken mm. Allt naturligtvis för att skydda dig.

Så där…nu fick du en enkel kurs i min livsfilosofi om de två rösterna. Det finns naturligtvis massor att vidareutveckla och säga mer omkring detta ämne men jag väljer att avsluta där. Min gästföreläsarvän och jag fortsätter dock vårt e-mailande till varandra. För något jag inte hann berätta för vederbörande vid fikastunden är det goda som ändå egots röst kan leda till i ens liv. Jag tänker på alla misslyckanden, förluster och andra missöden man råkar ut för i livet. En del av detta kan vara för att man lyssnat på egots röst men andra för att man helt enkelt inte lyssnat på någon röst alls. Missöden sker och det är väl tur det. För det är genom misslyckanden man växer, det är då man lär sig att resa sig igen, det är genom motgångar man bygger en stark karaktär, det är genom misslyckanden man kommer ett steg närmare en framgång.

Jag fortsätter därför min resa genom livet, med två röster, men med själen i förarsätet. När jag råkar ut för framgångar eller misslyckanden tackar jag själen för den här erfarenheten. Utan dessa vore inte livet mycket värt.

Lycka till!

/m

I dagarna är det snart ett år sedan det stora toalettkriget bröt ut. Varje person skulle klara sig själv och hamstra så mycket toalettpapper det bara gick. I hyllorna på våra stormarknader ekade tomheten där det vanligtvis står metervis med toalettpaket. För egen del var jag i början av mars på väg att handla lite pasta i den butik jag brukade handla i, men även pastapaketen lyste med sin frånvaro. Jag fick en chock. Det fick bli sallad till middag istället.

Mycket har hänt sedan vi för ett år sedan stod i matkassornas kö för att handla toalettpapper och pasta. Vaccineringen pågår just nu och vetenskapen kommer så småningom att vinna över pandemin. Vi ser ljuset i tunneln. Dock kan jag inte låta bli att reflektera över hur vi har hanterat denna pandemi och hur den har uppenbarat våra beteenden.

Det jag vill sätta fingret på i detta inlägg är hur långt vi i Sverige har drivit individualiseringen och sekulariseringen till en acceptabel norm som på många sätt leder bort från det uppenbara, bort från vad jag tycker är acceptabelt. Det har i alla fall för mig blivit en aha-upplevelse och ögonöppnare som jag inte riktigt tidigare såg vidden av. Att vi hamstrar toalettpapper, går före i vaccinationsköer, lägger ut ”hat”-inlägg på sociala medier, medicinföretag skyller på andra, regioner skyller ifrån sig, kommuner skyller ifrån sig, politiker lyfter inte varandra utan är snabba att kommentera andras tillkortakommanden och många uttrycker starka individualistiska åsikter. Allt det här säger ganska mycket om vilka vi har blivit. Jag ska inte slå mig på bröstet och säga att jag står utanför allt det här, jag är som alla andra en del av att det har blivit så här.

För oss i Sverige är det självklart att vi sticker ut från andra länder. Det har varit klart för oss ända sedan World Value Surveys alla kartor pumpades ut över världen åren 1981-1984 då den första studien genomfördes. Här når ni alla studier. Nu när den sjunde studien släpptes under år 2020 befästes vår position som världens mest individualiserade och sekulariserade land. Detta innebär att det är tämligen självklart för oss att acceptera Folkhälsomyndighetens budskap som pumpades ut under våren att hålla avstånd och att varje individ i detta land tar sitt ansvar istället för en total ”lock down”.

Vi är individualister och som sådana är vi vana att klara oss själva och ta eget ansvar men i dess kölvatten kommer en sekularisering där vi glömt det kristna arvet att ta hand om varandra och behandla varandra med kärlek och respekt. Avstånd till andra, eller ”social distansering” är väldigt svenskt, där är vi världsmästare. Att ha världens bästa åldringsvård, lyfta andras förtjänster, vara ödmjuk och inte trycka ned andra, vara snälla mot varandra i sociala mediesammanhang…det är väldigt osvenskt. Vi har nog helt enkelt blivit allt för sekulariserade.

För ett år sedan då jag tog emot korset på min panna vid Askonsdagen var pandemin på väg att inta vårt land med full kraft. Jag vet att jag tänkte att vi är i alla fall väl förberedda, vi har en god beredskap, vi värnar om de äldre, vår hälso- och sjukvård håller hög kvalitet och vi har värderingar som gör att vi stöttar och hjälper varandra i samhället. Nu, ett år senare vet jag bättre, jag var väldigt naiv, trots all kunskap om World Value Surveys, ville jag inte riktigt veta om och ta till mig dess budskap.

Med all vetskap kring pandemin och våra svenska värderingar….vore det för mycket begärt om vi istället försöker lyssna på Jesus budskap i exempelvis bergspredikan och lyfta varandra, ta hand om varandra, prata gott om varandra, inte vara snabba på att lägga ut ”hat”-kommentarer på sociala medier, tänka bort individens vinst och tänka lite mer på oss tillsammans. Är det för mycket begärt om vi alla, oavsett vad vi än gör, alltid gör vårt bästa, inte för vår egens skull utan för andras. Kan vi inte strunta i att skriva den där kommentaren på sociala medier som sänker en annan människa, strunta i att försöka maximera din egen sits istället för att bistå någon annan, strunta i att försöka trycka ned någon annan för att istället föra fram din egen förtjänst.

Den etik och moral som finns i det kristna budskapet och som saknas i en sekulariserad värld måste vi försöka återfå. Vi kan bättre. Det kan inte vara så att vi har individer som går före andra i en vaccinationskö eller skriver ”hat”-kommentarer så att forskare slutar med sin forskning. Vi kan inte ha en värld där människor mår dåligt bara för att andra kommenterar deras inlägg på Instagram med nedvärderade ord. Vi kan inte ha en värld där människor som har ledande positioner inte gör sitt bästa för att medarbetare ska få de bästa förutsättningarna. Vi kan inte ha journalister som skriver vinklade texter för att lyfta artikeln trots att den bär spår av osanning. Vi kan inte ha politiker som pratar illa om andra politiker bara för att de är från ett annat parti, trots att det förslag som läggs fram kanske trots allt är bra.

Vi kan bättre. Vi kan gå ifrån den här sekulariserade synen och återgå till en högre standard för etik och moral. Korset på pannan kan vägleda oss.

/m