Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Lögnens väg
Då har Trump och hans vita arga män återigen visat deras sanna ansikte. Jag skrev ett blogginlägg om dessa anhängare en vecka innan valet och varnade för det som nu skedde i Washington med invasionen av Capitolium. Inlägget seglade återigen upp och blev ett av förra veckans mest lästa, lite otippat. För er som missat det finns det här. Det som förvånar mig mest är dock att om ”lilla jag” från Sverige såg detta komma, varför blev då USA:s polis och etablissemang tagna på sängen?
Många säger att det är historiskt unikt det som nu händer i USA, där en sittande president vägrar erkänna sig besegrad, som dessutom hävdar att han har blivit bestulen på valsegern och som uppviglar. Det är dock en sanning med viss modifikation. Att som politisk ledare fara med osanning i syfte att så tvivel bland sina anhängare eller för att få sin vilja fram är en farlig väg att ta men en väg som flera har tagit i historien. Här kommer en annan presidents agerande från historiens skattkammare som alla amerikaner väl känner till och borde ha varit underlag för att ses som en varningsflagg.
Washington år 1860 – förbittring över en valförlust
President James Buchanan sitter i Vita huset och förbereder sitt sista stora tal till kongressen innan den tillträdande presidenten Abraham Lincoln kommer att ta över presidentämbetet några månader in på det nya året. Det är den 2:a december år 1860 och medan Vita huset i Washington piffas upp för julfirande är president Buchanan ångerfull. Han tänker tillbaka på löftet han gav vid installationstalet. Det var inte så här han hade tänkt sig att det skulle sluta. Att lämna över makten till en illegitim president var det sista han ville göra.
1860 års presidentval blev olikt något annat presidentval i historien. För första gången stod inte valet mellan två kandidater som representerade varsitt parti, denna gång stod valet mellan fyra kandidater eftersom det demokratiska partiet inte lyckades enas kring en gemensam kandidat. Det relativt nybildade Republikanska partiet nominerade Abraham Lincoln från Illinois medan det Demokratiska partiet var djupt splittrat i frågan om delstaters självbestämmande över slaverifrågan. Demokraterna i norra USA gick till val på att delstaterna själva skulle få bestämma om de ville tillåta slaveri eller ej och nominerade Stephen A. Douglas, även han från Illinois, medan demokraterna i södra USA hade en motsatt uppfattning och tyckte att ingen förändring skulle ske gällande slaverifrågan och stöttade istället vicepresidenten från Kentucky, John C. Breckinridge. För att ytterligare komplicera för de amerikanska väljarna ställde John Bell från Tennessee upp för det nya partiet Constitutional Union Party med anhängare från gamla Knownothings samt Whigpartiet.
Efter att ha lovat i installationstalet år 1857 att inte ställa upp i nästa presidentval hade president Buchanan satsat allt på att hans vicepresident, Jonn C. Breckinridge, skulle vinna valet. Det hade då blivit en naturlig efterföljare till Buchanan, samtidigt visste han att senator Douglas, som besegrat Lincoln två år tidigare i senatorsvalet efter häftiga debatter, var en allt för kontroversiell senator för sydstaterna att acceptera som sin kandidat. Nu ångrade han sig. Han skulle naturligtvis ha ställt upp i valet, partiet hade då inte varit splittrat och den, i hans ögon illegitima och oerfarna, Abraham Lincoln, hade inte blivit vald. Buchanan suckade. Republikanerna fick knappt 40 procent av rösterna medan Demokraterna fick nästan 48 procent fördelat på Douglas och Breckinridge, det borde därför vara naturligt att en Demokratisk president efterträdde honom. Han hade hela södern med sig då han kallade Lincoln en illegitim president, det visste han.
Nu satt han i Vita huset och förberedde sitt sista stora tal till kongressen. Fanns det något han kunde göra åt valresultatet? Kanske inte, men nog kunde han säga en hel del under morgondagens tal som kunde göra hans eftermäle starkt och sända en tydlig signal till hans illegitime efterträdare, eller?
Invasionen av Capitolium 2021
Om vi för en kort stund återgår till nutid och reflekterar lite kring den händelse som nu skedde i onsdags, så är inte händelsen i sig speciellt unik i ett internationellt perspektiv om det inte vore för två saker. Att se arga demonstranter storma byggnader och bråka med ordningsvakter och polis har vi sett förut. Det räcker med att jag nämner arabiska våren, Hong Kong, Prag, Bukarest, Ukraina, Belarus….ja, det finns många tillfällen och stunder i historien att lyfta fram. Det som drabbade USA i onsdagens efterspel efter en demonstration i Washington är inte speciellt unik i ett internationellt perspektiv, om det således inte vore för två saker. Dels är orsaken att den sittande presidenten i ett land uppviglar till detta och dels är platsen Capitolium, Washington, USA:s huvudstad. Det var alltså ingen främmande makt som angrepp ett demokratiskt land, det var en inhemsk pöbel, påhejad av sittande president, som på ett utstuderat sätt ville sudda ut den demokratiska processen. Platsen var dessutom folkstyrets centrum i detta land som många ser som världens mäktigaste. Att denna invasion dessutom skedde under rådande pandemi visar ju bara ännu mer hur mycket den sittande presidenten trots allt har hunnit förstöra under sina snart 4 år som president.
Förbittringen, den redigerade sanningen och legenden förändrar historien
President Buchanan bestämmer sig i sista stund för att skriva in något extra i sitt tal till kongressen den 3:e december år 1860 som han vet kommer att göra livet surt för sin efterträdare Abraham Lincoln. Föga anar han den ödesdigra konsekvensen av sitt tal. Han skriver in några meningar som direkt vänder sig till Söderns slavstater. Han nämner att ”dessa åsidosatta stater, har rätt att göra revolutionärt motstånd mot unionsregeringen”. President Buchanan tycker egentligen inte detta, men förbittringen efter valförlusten gör dessa rader nödvändiga. Tre månader efter att president Buchanan hållit sitt kongresstal har flera stater brutit sig loss och ett halvår efter talet har elva delstater bildat Amerikas konfedererade stater. Det amerikanska inbördeskriget är ett oundvikligt faktum med den blodigaste konflikten i Amerikas historia som följd.
Skör demokrati
Jag lyssnade lite på Joe Biden då han gjorde ett uttalande mitt under pågående upplopp. Han var tydlig med att detta är en varning för oss alla med budskapet att vi lever i en skör demokrati. Även om Jefferson var starkt influerad av maktdelningen i Frankrike så går det inte att komma ifrån att många länder har sett USA som ett demokratiskt föregångsland. Om det på fyra år kan falla ned till den här sköra demokrati vi nu ser i världens mäktigaste land måste vi nog se detta som en varningsflagg till alla öppna, demokratiska länder i världen, inklusive Sverige. Det kanske finns två länders ledare som nu sitter där och ler…Ryssland och Kina…men vi andra känner nog att historien påminner oss alla att vi kan inte ta något för givet. Vi måste kämpa och värna om demokratin. Varje dag.
/m
Blå dörren och söndagarna
Det går mot kvällens middag. Jag har som ordförande för personaldirektörsföreningen haft en dag fullt med ordförandeuppdrag, både under eftermiddagens storgrupp men även små enstaka grupper under förmiddagen. Roligt men tärande. Som vanligt har vi personaldirektörer våra möten längst ned i SKL:s gigantiska skeppsbyggnad. Där trivs vi som bäst. Då mötet går mot sitt slut och alla mina kollegor drar sig mot tolvan och kvällens middag dröjer jag mig kvar en stund för att rensa undan lite papper och förbereda mig inför morgondagen. I ögonvrån ser jag en person komma in i lokalen som går fram till mig vid bordet längst fram i lokalen.
”Söker du någon?” får jag fram och möter främlingens blick.
”Ja, dig”, svarar hen.
Det finns något bekant över hen. Jag har en svag aning om att vederbörande är direktör i ett annat län och således med i ett annat direktörsnätverk här på SKL. Mycket riktigt. Hen presenterar sig som XX-direktör för XX-län. Jag måste fortfarande ha sett villrådig ut efter presentationen för direktören säger något i stil med att hen har kommit rätt.
”Ok?”, svarar jag.
”Både er grupp och vår ska ju äta strax men har du tid efteråt och ta en öl på Blå dörren?”
Det är säkert 8-10 år sedan vi träffades den där första gången längst ned i SKL:s byggnad.
Jag har hunnit att lägga min karriär på hyllan och SKL har bytt namn till SKR. Min direktörsvän jobbar dock på. Hen skickar mig en jul- och nyårshälsning varje år, så även i år. Detta år avslutas med ”tack för Blå dörren och alla söndagarna. Du är bäst”. Jag tackar och sänder en nyårshälsning tillbaka. Jag tänker tillbaka på vårt första möte och vår gemensamma resa därefter. Skickar en fråga tillbaka efter en stund om jag får skriva några rader på bloggen om oss med det självklara tillägget att inte avslöja identiteten på hen. Får tillbaka en stor tumme upp.
För er som inte kan ert Södermalm så ligger SKL/SKR:s huvudkontor på Hornsgatan. I samma hus ligger pub och restaurangen Akkurat. Att min nyfunna direktörsvän föreslog en öl efter middagsbuffén på Blå dörren, indikerade direkt för mig att vederbörande inte ville skylta så öppet med vår träff, annars hade nämligen Akkurat varit ett givet val. Nu ligger inte Blå dörren så särdeles långt därifrån. Om man fortsätter ned mot Slussen så ligger Blå dörren vid Södermalmstorg. Då jag klev in genom restaurangens dörrar satt min nyfunna direktörsvän vid en av de blå sittmöblerna under ett av valven. Det fick bli en ”Blå dörren lager” för min del.
”Jag har ett problem som jag hoppas att du kan hjälpa mig med”, säger hen efter sedvanlig introduktion.
”Och vad får dig att tro att jag kan hjälpa dig?” svarar jag.
Hen svarar att hen gjort efterforskningar och mitt namn dyker alltid upp i olika sammanhang som en som kan coacha en chef igenom kniviga situationer. Jag tackar för feedbacken och blir direkt nyfiken på vad hen menar med ”problem” och ”kniviga situationer”. Hen fortsätter berätta att de har problem i sin ledningsgrupp. Hens ansvarsfrågor lyfts inte alltid upp i gruppen, eller tas på tillräckligt stort allvar. Det finns en dysfunktionalitet i ledningsgruppen och hen berättar mycket mer som jag här väljer att hålla för mig själv. Hen avslutar med en fråga. ”Kan du hjälpa mig?”
Vi bestämmer att vi ska höras per telefon på söndag kväll. Jag behöver smälta det jag har fått höra och även få höra mer på söndag om mer detaljer. Under söndagens telefonkontakt blir det tydligt att hens ledningsgrupp sysslar mest med ”bråttom/akutfrågor” och att gruppen saknar strategiskt tänk samt ägnar sig mycket åt interna relationsfrågor istället för själva uppgifterna som de borde lägga fokus på. Jag tipsar hen om Susan Wheelans forskning kring ledningsgruppsutveckling men min nyfunna vän säger bara att hen inte hinner ta till sig av forskning utan ber mig istället om konkreta tips. Jag ger några omedelbara tips och sedan bestämmer vi att vi ska höras per telefon nästa söndag igen.
Under veckan händer mycket i mitt eget län så jag hinner inte tänka så mycket på XX-län men då söndagen närmar sig kan jag inte låta bli att se fram emot telefonsamtalet. Precis på förutbestämd tid ringer hen. Vi har ett fantastiskt utbyte av tankar och idéer. Vi skrattar till och med åt Schutz FIRO-modell då det kommer upp under samtalet. Jag coachar så gott jag kan. Inser att den här ledningsgruppen behöver mycket Susan Wheelan. Hen tackar och vi bestämmer ny träff via telefon söndagen därefter.
Jag blir tvungen att fördjupa mig i olika teorier och forskningsrapporter kring ledningsgruppsutveckling. Det blir en rolig vecka. Jag sitter uppe under vissa nätter och läser och läser och läser. Då söndagen kommer och jag får höra om hur hen haft det under veckans ledningsgruppsmöte ger jag snabbt nya tips med nya forskningshänvisningar. Det känns otroligt stimulerande.
Vi avslutar söndagens samtal med att bestämma ny träff efter nästa nätverksmöte…..på Blå dörren.
Det blev några roliga år där vi stöttade varandra. I början hördes vi varje söndag och alltid träff efter buffén på torsdag kväll på restaurang Blå dörren. I början var jag den som coachade men allt eftersom vår vänskap utvecklades coachade vi varandra. Tipsade om olika ledarlitteraturer, om olika forskningsrön, om personlig utveckling….ja, det fanns till slut inget vi inte pratade om. Jag väljer här att inte berätta mer om alla härliga tips och förbättringar vi tog oss an för att inte avslöja för mycket.
Då jag lämnade mitt jobb för snart 4 år sedan upphörde vår kontakt. Den stannade helt upp. Vi hade hjälpt varandra så mycket men att en av oss skulle lämna sitt uppdrag hade nog varken hen eller jag tänkt på. För två år sedan ringde jag upp hen och vi återknöt vår kontakt. Jag är så otroligt tacksam att hen tog kontakt med mig den där gången längst ned i SKL:s skeppsbyggnad. Att vara coach och mentor innebär också att man får minst lika mycket tillbaka av den man coachar. Tveka aldrig att coacha någon om du får chansen. Tveka aldrig att ta kontakt med någon du tror kan coacha dig. Det berikar er båda så evinnerligt!
/m
En annorlunda nyårsafton
Det är en timme innan midnatt. Millenieskiftet står inför dörren och -99 ska vändas till -00. Alla är rädda för att samtliga elektroniska prylar ska sluta att fungera. På Arbetsförmedlingen har vi lagt ned enormt mycket tid och resurser på att säkra allt. Redan fem år tidigare hade vi börjat med riskanalyser då hela vårt operativa system skulle bytas till ett nytt, kallat AIS-95. Trots det nya systemet var programmerarna osäkra ifall systemet verkligen skulle klara Y2K-problemet.
Nu stod jag hemma i vårt kök och svarade i mobiltelefonen då det återstod en timma till midnatt. På den tiden var en mobiltelefon inte alltid var mans eller kvinnas egendom men som chef hade jag möjlighet att hämta ut en Ericsson-telefon från Telia. Jag var en av dem som undvek Nokia och således också snake-spelet. Då det ringde i jobbtelefonen och inte på vår fasta telefon tänkte jag därför att nu är det något om Y2K-problemet. Mycket riktigt. Min ingivelse stämde men kanske inte på det sättet jag hade trott.
I andra änden hör jag en välbekant röst som pratar ivrigt. Jag förstår dock ingenting. Mannen är arbetsförmedlingschef och pratar med en hög röst och med en intensitet som gör det svårt för mig att bryta in och stoppa svadan. Jag har lärt känna chefen under de senaste två åren. Jag har coachat honom så gott jag har kunnat, trots våra olika förutsättningar. Han har ett tufft uppdrag med 10 medarbetare och med en ytmässigt stor kommun med relativt få invånare med en officiell arbetslöshet på närmare 35%. Vad den inofficiella är, törs varken han eller jag spekulera kring.
Under de år vi lärt känna varandra har vi blivit goda vänner. Trots åldersskillnaden och min vid den här tiden begränsade chefserfarenhet tycker jag att han tar till sig av de råd jag och min kollega ger. Förmedlingsmässigt har kontoret utvecklats och de få lediga tjänsterna som finns på arbetsmarknaden har alltmer synliggjorts för vem som helst att söka, något som inte direkt varit självklart tidigare. Ledarmässigt tar han till sig av råden om tillit och medarbetarskap, även om det är svårt för honom att förstå.
Nu är det nyårsafton år 1999 och min chefsvän pratar om något som är ”netsrada”. Jag ber honom prata långsammare, vet egentligen inte varför, för jag förstår honom ändå inte och han förstår inte mig. Min vän pratar nämligen bara lettiska och jag försöker tolka enstaka ord och besvarar honom med enstaka engelska respektive tyska ord. Jag är en av två arbetsförmedlingschefer som arbetar med att bygga upp tre modellkontor i Lettland. Vi arbetar i ett SIDA-finansierat projekt för att stötta lettisk arbetsmarknadspolitik. Ett av dem viktigaste ingredienserna i vårt projekt är att skapa tre arbetsförmedlingskontor som får stå som modeller för övriga landet. Min vän är chef för Arbetsförmedlingskontoret i Ludza, längst bort mot ryska gränsen, cirka 24 mil från Riga.
Jag förstår av min väns intensivitet i rösten att något har hänt. Jag sneglar på klockan och inser att millenieskiftet nyss har skett i Lettland. Till slut efter att ha sagt några få lettiska ord jag besitter….”zvana vēlu”….som jag tror betyder ”ringer senare” får jag min vän att avsluta samtalet. Medan jag letar upp telefonnumret till Generaldirektör Vitols funderar jag på vad min vän i Ludza egentligen ville. Under alla år vi har jobbat tillsammans har han aldrig tidigare ringt till mig i Sverige. Just det faktumet får mig att ana det värsta.
Efter att ha letat reda på numret till Vitols slår jag numret medan min fru och vänner som är mitt i nyårsfirandet undrar vad jag håller på med. När jag på stapplig tyska börjar prata med Alvis Vitols noterar jag hur min fru tar fram den lettiska champagnen från kylskåpet inför tolvslaget. Jag försöker förklara för Vitols om min vän från Ludza och dennes mystiska telefonsamtal. Vitols börjar skratta. Han förklarar att han har bett samtliga hans Af-chefer att vara på plats på deras respektive kontor när tolvslaget inträffar för att säkerställa att all utrustning fungerar då år 1999 blev år 2000. Han säger att han ska ringa till Ludza-chefen och höra vad han ville och sedan önskar han mig ett Gott Nytt Millenium.
Jag låter därefter saken bero och firar in det nya året med min familj och närmaste vänner. Millenieskiftet går utmärkt och allt verkar fungera, både hemma och vad vi förstår även hos både myndigheter och företag. Jag går och lägger mig vid två-tiden på natten. Klockan 4 eller 5 vaknar jag av att min mobiltelefon ringer. Jag går snabbt ut ur sovrummet för att inte störa sömnen hos min gravida fru. Det är Vitols i andra änden. Han ville bara återkoppla att allt gått bra med chefen i Ludza. Tydligen var det så att de datorskärmar som vi levererat från AMS (ett antal mycket gamla utrangerade skärmar) slutade att fungera vid tolvtiden och chefen för Ludza-kontoret ville säga det till mig innan det hände oss i Sverige. Han ville alltså ringa till mig och förvarna om att alla skärmar i Sverige skulle sluta att fungera. Därför ringde han mig på nyårsafton.
Tre veckor senare i ett kylslaget Ludza, när vintern intagit staden, återser jag och min kollega Arbetsförmedlingschefen. Det är en fråga som har hängt sig kvar i mitt huvud sedan nyårsnattens alla samtal från Lettland. Var det verkligen en milleniebugg i skärmarna som gjorde att de slutade fungera i Ludza? Och om det var det, varför slutade inte skärmarna att fungera på andra Af-kontor i landet dit vi också levererat ett antal skärmar?
Den här gången har vi en lettisk-engelsk tolk med oss så äntligen kan vi kommunicera med varandra. Jag tackar chefen för att han ringde mig på nyårsnatten och förvarnade oss om datorskärmarna. Jag ser att han blir lite obekväm då tolken översätter. Han ler lite stelt och svarar att han ber om ursäkt. Jag frågar varför. Han håller sedan en lång utläggning på lettiska innan vår tolk får chansen att översätta. När väl tolken översätter kan jag ändå inte låta bli att skratta, vilket får min vän att göra detsamma.
Svaret med de nedsläckta datorerna hade ingenting med milleniebuggen att göra. Tydligen släckte kommunen ned elen efter tolvslaget för vissa delar av stadens invånare i Ludza för att spara pengar. Detta visste inte min vän, arbetsförmedlingschefen i Ludza. Därför fungerade inte datorerna på Af-kontoret i Ludza…..
/m
Ske din vilja, inte min
Rastlösheten tär. Tänker på det då jag springer min dagliga löprunda, denna gång längs Ribbersborgs strand. År 2021 närmar sig med stormsteg och det blir då mitt fjärde år som arbetslös. Helt otroligt egentligen. Har någon gång räknat ut hur många dagar jag har varit arbetsbefriad men slutade vid 1200 dagar. Känner mig outnyttjad och tärande, inte nyttjande och givare. Känner mig utanför, inte innanför. Känner mig nedstämd, inte upprymd. Jag springer med tunga steg idag. Känner mig klumpig och motstår frestelserna att gå under hela rundan. Slår helt enkelt bort tankarna.
I bönen ”Fader vår” som jag rabblat sedan barnsben finns frasen ”Ske din vilja”. Utanför bönen lägger jag till Jesus kända ord, ”Ske din vilja Gud, inte min”. Det är inte lätt. Jag har alltid velat styra mitt eget liv och framtiden vill jag gärna ha kontroll över. De senaste åren har jag inte haft kontroll över någonting och jag brottas med den insikten varje dag. Jag vill skapa min egen framtid. Låta mina egna planer få råda. Helt enkelt ha makten i mina egna händer. Att ha någon annan som dikterar villkoren för mitt liv är inte så tilltalande. Att andra styr över mitt liv är minst sagt frustrerande. Maktlöshet är en väldigt bra beskrivning över det jag känner.
Bibeltexterna visar dock på en hållning att låta Guds vilja ske och inte min egen. Jag frivilligt backar min egen vilja till förmån för Guds vilja. Att ha den hållningen är en helt annan livsstil. Att ha en bön om att Guds vilja över mitt liv är den bästa vägen. Allt bygger på att jag tror att Gud har en god idé för mitt liv. Jag sätter därför min tillit till att just den planen är bra för mig.
Att vända sig till en större och bättre kraft utanför mig och be om hjälp och stöd känns ändå bra. Jag erkänner mina begränsningar och erkänner att det finns något större som ser till en helhet som jag aldrig kommer att förstå. Jag kan lägga upp världens planer om hur jag skulle vilja att min framtid blir men till slut tvingas jag inse mina begränsningar. Jag har helt enkelt bara en önskan om en viss framtid medan Gud har en vetskap, däri ligger skillnaden.
Jag har ingen aning om varför jag måste gå igenom detta stålbad men Gud har en plan som jag litar på. Att våga säga orden ”ske din vilja, inte min”, är en utmaning. Det kan ju mycket väl vara så att Guds vilja går rakt emot min egen vilja, de senaste tre åren är uppenbarligen bevis för det. Jag vill inget hellre än att ha ett utmanande arbete och det är precis det som Gud inte ger mig. Jag måste därför backa, jag inser det. Jag ber om något utifrån mina själviska motiv och ur min egen inre längtan då jag istället ska ha tillit och förtröstan…Gud har en plan.
Jag tänker ofta på Jesus i Getsemane trädgård. Han ville inte själv gå mot korset och möta döden i den där stunden. Han bad att det skulle kunna ske på något annat sätt. Men sedan kapitulerade han och bad “men inte som jag vill, utan som du vill”. Det är den djupaste insikten jag kan göra. Orden är en bön som verkligen kan förvandla och förändra mig. Det är en bön som leder till svar och insikt. Inte alltid som jag själv hade tänkt det, men att det blir till det bästa för mig ändå. Gud vet. Gud har ett större perspektiv. Ibland är det sådant som ser svårt, tufft, omöjligt och jobbigt ut, som leder till det bästa resultatet.
Därför ber jag bönen ”Fader vår”, därför lägger jag till ”ske din vilja, inte min”, därför har jag tillit till ett nytt år där Guds vilja sker i mitt liv, inte min.
Det kommer att bli ett fantastiskt år!
/m
Jag är paria – ny bok
Det är julafton år 2020. Jag går upp tidigt och gör min dagliga löprunda. Springer ned till hamnen och blickar ut över Öresund. Bron är så där majestätisk och vacker som bara en snedkabelbro som är gjord av stål och betong kan vara ibland. Tänker på allt jag är tacksam för, tänker en extra tanke på mina barn som jag dessvärre inte får krama idag och tänker på mina älskade föräldrar.
Idag är det en speciell dag för mig. Jag tänkte nämligen passa på att berätta för er att nu är det klart att jag nästa år släpper min nästa bok som för närvarande har arbetstiteln ”Jag är paria”. Boken släpps på förlaget Ekström & Garay och kommer ut under våren 2021.
Jag tar en tillfällig paus från mitt historiska spänningsförfattarskap och ger ut en samtidsroman. Boken utspelar sig år 2017 och idén till manuset kom till under våren 2018 då en journalist ringde till mig och vi hade en diskussion som slutade med journalistens tydliga budskap, ”en journalist eller tidning kan inte be om ursäkt eller säga att vi gjorde fel, även om det är sanningen”. En tidning kan aldrig säga ”Förlåt, vi hade fel”. Där och då kläcktes idén till denna bok. Manuset har jag således haft i mina tankar i snart tre år. Levt med det. Förkastat det. Lyft upp det igen. Skrivit om det. Förkastat det igen. Ändrat tempus. Tagit bort karaktärer. Lagt till karaktärer. Låtit ortsnamn försvinna. Lagt till miljöer. Tagit bort miljöer. Kastat det. Börjat helt om……..osv. Jag tror att ni förstår att jag har lagt ned mycket tid på detta manus. Allt för att det ska bli så realistiskt och spännande som möjligt, allt för att göra den bästa samtidsromanen som bara är möjligt.
Arbetet har varit som en enda lång terapisession. Jag har ömsom gråtit och ömsom skrattat. Jag har i perioder älskat det och i perioder hatat det. Förra året bestämde jag mig dock för att det är så pass klart att förlaget får slutprodukten. Nu är det dags för andra att läsa. Det är naturligtvis då det skrämmande uppkommer. För det är steget från att det är ”mitt” till att låta någon annan läsa som är det svåraste. Speciellt ett sådant här manus. Alla manus är väl ”en författares baby” på många sätt och vis men är innehållet väldigt utlämnande känns det som om man blottlägger sin själ på ett djupare sätt och då känns det extra speciellt i stunder när man överlåter ”sin baby” till andra att få läsa. Så känns det med detta manuset. Det är en stor del av min själ jag blottlägger och låter er få ta del av.
Jag har nämligen skrivit ett manus om förlåtelse som underliggande tema. Ett begrepp som har fascinerat mig under hela mitt liv. Vem kan egentligen ge förlåtelse och vad innebär det att ta emot förlåtelse? I mitt manus får vi följa en hög chef för en politiskt styrd organisation som är väldigt massmedialt intressant. I kölvattnet av en sådan organisation finns det många intressenter som drivs av egna och andras ambitioner.
Vi får följa fyra huvudkaraktärer. En maktgalen politiker som inte drar sig för att ta till lögner för att få medialt strålkastarljus på sig eller behålla sin maktposition. En hårt arbetande journalist som alltid sätter en bra story först. Frågan är om storyn är viktigare än sanningen? En hög chef som brottas mellan att ge allt för sitt uppdrag och släppa sitt uppdrag då omgivningens lögner kontra sanningens vitöga hinner ikapp honom. Till slut har vi en vän till chefen som låter sin beundran bli en besatthet och så är en stalker född. Som ni förstår är det en hederlig klassisk historia om det goda som möter det onda men med en liten annorlunda tvist. De som förefaller göra rätt, kanske gör fel? Den som förefaller vara god, kanske är ond? Finns det ljus även i de mörkaste av personliga handlingar? Kan en människa både vara god och ond? Vad driver oss människor att ibland vilja söka oss till medialjuset och ibland vilja fjärma oss? Många historier kan nog stoltsera med att beröra liknande ämnen men min historia baseras på verkliga händelser vilket gör den unik på mer än ett sätt.
Jag hoppas att ni kommer att uppskatta att läsa min bok. Den kommer ut under våren 2021 och jag kommer delge er fortlöpande under våren hur arbetet med redigering och layout fortskrider. Ska bli så spännande….och lite läskigt….att släppa denna bok.
Vill så här på julaftons morgon skicka ett extra stort tack och en önskan om God Jul och Gott Nytt År till er alla som har skickat personliga uppmuntrande hälsningar till mig det här året. Det värmer gott i mitt hjärta att ni tänker på mig och saknar mig som chef. Tänk på att era chefer gör så gott de kan.
God Jul!
/m
All förändring börjar inåt
Jag får en God Jul hälsning via sms från en av mina gamla chefer. Hon lägger till ett stort tack för alla de gånger jag coachade henne. Det värmer mig. Jag tror att det har gått bra för henne. Hon har bytt chefsuppdrag sedan jag coachade henne och vad jag förstått trivs hon i sin chefsroll.
Drar mig till minnes den allra första gången vi träffades. Det var på en ”ny chefsutbildning” där jag höll en föreläsning om ledarskap. Efter min föredragning undrade hon om jag kunde tänka mig att träffa henne för att ”bolla” lite utmaningar hon stod inför och som hon uttryckte det, en hel del problem hon hade att hantera. Naturligtvis kunde jag tänka mig att träffa henne, om hon först checkade och fick godkänt av sin chef förstås. Sagt och gjort, vi träffades en eftermiddag några veckor senare.
Som den erfarna chef jag var märkte jag direkt den höga ambitionen och ivern att åstadkomma mycket hos henne. Hon ville förändra allt verkade det som. Nu hade hon stött på en del problem, sa hon. Jag förstod det utifrån hennes inledande berättelse. Höga ambitioner och en driven chef kan ibland innebära krock med en del av medarbetargruppen som gärna vill att saker och ting ska vara som det är och alltid har varit. Så också här.
– Du sa på ny chefsutbildningen att en bra chef lyssnar på sina medarbetare och förändrar så att de är med på resan. Ja till och med att det är medarbetarna som driver förändringsarbetet. Jag har svårigheter med det. Jag vill förändra men jag får inte med mig mina medarbetare…eller i alla fall inte alla, sa hon.
Jag frågade hur länge hon hade varit chef och hon svarade ett antal månader. Efter att hon fortsatt att berätta om vad hon upplevde som förändringsovilja hos sina medarbetare började jag ställa ett antal kontrollfrågor och så småningom kom vi in på det väsentliga.
– Den längsta resan är resan inåt, sa jag.
Hon förstod inte och jag började förklara. Jag sa att jag var övertygad om att verklig förändring börjar med en resa inåt. Att lära känna sig själv, sin verksamhet och sina medarbetare. Inte minst att lära känna sina medarbetare på djupet. Lära känna deras personligheter, lära känna var deras preferenser är och var deras gränser går. Allt det här måste man som chef göra INNAN man kan påbörja en verklig förändringsresa. Utmaningen i en förändringsresa är att ge sig ut i det okända. Att inte komma undan och fly undan. Att inte negligera sina brister och inre obekvämligheter just för det kan smärta att erkänna för sig själv. Att försvara nuet och inte våga se möjligheterna. En sådan resa vill man inte göra med okända.
Först blev hon en aning besviken och raljerade i stil med att bara för att man är ny chef borde man ändå kunna åstadkomma förändring. Jag höll med henne men la till att hon måste göra hemläxan om att göra en inre resa först. Först då den inre resan är gjord kan vi, chefer och medarbetare, sluta att skydda oss och istället våga att öppna upp oss och få en delaktighet i förändringsarbetet. Vi skiljdes åt och vi följde varandra genom några år och det gick bra för henne. Hennes förändringsresa tog fart tillsammans med sina medarbetare.
För ett halvår sedan fick jag ett annat sms från henne med en bild på Dag Hammarskjöld. Ingen förklarande text under bilden, bara en bild, men jag förstod budskapet. Hon hade förstått min hemlighet.
Väl hemma i lägenheten slog jag upp sidan 49 i min slitna pocketupplaga av ”Vägmärken”. I slutet av hans dagboksanteckningar från år 1950 läser jag:
”Den längsta resan är resan inåt.”
Dag Hammarskjölds inre resa handlar inte så mycket om att sluta sig, inte om att grubbla över livets gåtor, inte heller om att tillfälligt söka avkoppling för att sedan stressa vidare som vanligt. Den handlar i stället om att få ihop det inre med det yttre, om att bli mer öppen för den helhet som vi lever i. Den inre resan är ett viktigt första steg i en förändringsresa. Som chef bör du göra en egen inre resa först och lära känna dina medarbetare och din verksamhet, sedan kan du göra den yttre resan och då blir det en ny helhet.
Om du inte är chef…..gör resan inåt ändå. Det är den längsta resan du någonsin kommer att göra.
/m
Ogrumlat öga
Det är årets mörkaste dag. För egen del ser jag ljuset i tunneln. En hemtenta har hållit mig inlåst dygnet runt några dagar nu. Är som vanligt inte nöjd men skickar in ändå. Det finns ett begrepp som heter ”good enough” som jag alltid haft ett komplicerat förhållande till. I min värld kan det alltid bli bättre men till slut får man bara ge sig och gå vidare i livet. I min ålder vore det kanske patetiskt att tenta överhuvudtaget men jag följer inte strömmen.
Får ett sms från min bror med en bild på Tomaskorset. Min bror heter Tomas och han skickar det som svar på namnsdagsgrattiset jag skickade i morse. Han har alltid namnsdag på årets kortaste dag eller som andra säger, årets längsta natt. Nu vänder det, nu lämnar vi det mörka och välkomnar det ljusa. Jag tänker på ljus och mörker. Naturligtvis går tankarna till Johannesevangeliet. Det gör det alltid den här tiden på året. Hans första 18 verser är som ett förord till ljuset. Att lämna det mörka och upplyftas av det ljusa.
Det är lustigt det här med mörker och ljus. Få saker saknar jag från mitt gamla liv i Östergötland men jag saknar mörkret. De där stjärnklara, krispiga, iskalla nätterna då man gick ut på tomten och bara njöt av himlens skådespel. Långt ifrån stadens ljus, långt ifrån gator och torg, långt ifrån gråheten. Här i Skåne är mörker en bristvara. Naturligtvis är gatubelysning en säkerhetsfråga men jag saknar det totala mörkret. De där stunderna då du omsluts av det totala mörkret med enbart en myriad av stjärnor omkring dig. Det saknar jag.
Jag läser några rader ur ”Vägmärken” och den inre resan, som är den längsta, får mig att tänka på mörkret inom mig och ögat som kroppens lampa. Där sipprar ljuset in och fyller mitt inre med lust och liv. Seendet är verkligen en gudagåva i vissa sammanhang. Inte minst för att se både mörker och ljus, inte minst för att kunna skilja gott från ont, inte minst för att njuta av det obeskrivliga. Jesus bergspredikan, som Matteus beskriver för oss, innehåller så mycket men de två verserna han väljer att lägga in efter att Jesus talat om skatterna på jorden och i himmelen är nog väl valda. Precis efter orden om var ens hjärta bör vara står det:
”Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.” (Matt 6:22-23)
Jag bär en längtan efter att mitt öga inte ska vara ogrumlat längre. Att jag ska se och uppmärksamma de små sakerna i livet, se det fördolda som uppenbarar sig framför mig, se de problemfyllda sakerna som blir till klarhet och inte minst att tvivel blir till fast övertygelse. Det drömmer jag om, det längtar jag efter, det får bli min julönskan.
Min kropp och själ är trött. Upprepningar är monotona. Ledsen och arg. Irriterad och i otakt med min egen samtid. Förtvivlan växer och blandas med tristess. Dagarna går och dyrbar tid går förlorad. Sakta ser jag dock ljuset. Ett moln på himlen, en stjärna på natten, en stråle av solen. Ögonen är inte längre grumliga. I det klara blickfånget ser du möjligheterna bakom molnet, styrkan bakom stjärnan och inte minst kärleken i solens strålar. Det är nu du är som starkast, det är nu du skiner, det är nu du ser det lilla med sådan klarsynthet att allt blir en del av det större. Hungern är väckt och den mättas aldrig.
Ditt öga ser ljuset med ogrumlad blick.
/m
Ett sms och jag inser att vi har blivit amatörer
Klockan 17.54 får jag sms:et som har aviserats sedan presskonferensen för några veckor sedan, då två ministrar och två generaldirektörer aviserade att de ämnade skickade ett sms till samtliga mobilanvändare i Sverige. Smart, tyckte jag initialt. Då når de väldigt många fler med sin information än internetgenerationen. Åldersmässigt når de även andra användare än de som ser nyheter och annars är välinformerade. I mitt huvud började jag direkt efter presskonferensen fundera på hur ett sådant sms kunde utformas för att få maximal effekt. Jag antar att de hade läst den vetenskapliga rapporten som gjordes i Indien efter ett forskarutskick via sms i mars (Indisk utvärderingsrapport). Jag antar att de hade tänkt på ljudmeddelanden inbakat i sms:et, kanske länkar till direkta sidor på Folkhälsomyndighetens hemsidor eller MSB:s. Om inte det går av säkerhetsskäl gör de kanske summeringar i sms.et av de viktigaste punkterna. De har säkert tänkt vara extremt tydliga vad de skärpta råden egentligen innebär i sms-texten, om de vill nå flera via sms som de annars inte når via de ordinarie kanalerna. Kanske har de äntligen tänkt avisera en säker smittspårningsapp utan säkerhetsluckor, liknande den i Finland, kanske kommer de avisera i sms:et att det nu nationellt går att göra enkla snabbtest och hur dessa fysiskt kan erhållas, såsom redan finns i många andra länder. Kanske något om de kommande vaccinationerna. Det här kan bli riktigt bra, tänker jag. Så nås jag då av sms:et klockan 17.54.
Det tog således nio månader av pandemi innan de med befogenheter och makt i detta land tyckte att det var dags att kalla till en viktig presskonferens om ett nationellt sms. Man kan då tycka att de har haft tid på sig att tänka igenom ett välgenomtänkt och retoriskt slipat sms. Man kan tycka att eftersom andra länder redan genomfört massutskick via sms och dessutom genomfört vetenskapliga utvärderingar av dess effekt borde dessa vägas in i textens utformning. Man kan tycka att arbetet med att säkra en smittspårningsapp, som grannländer redan framgångsrikt infört eller nationella snabbtest, som många andra länder har sedan länge, passar utmärkt att avisera via nationellt sms. Man kan tycka att en nationell samordning gällande de kommande vaccinationerna kan vara en ytterligare information som kan vägas in i ett sms. Jag vet, jag är ivrig och vill framåt. Allt det här ovanstående kanske är för likasinnade som jag. Nu var det inte framåtandan nationen ville få information om…nu var det fokus på att informera om de skärpta råden….men borde det då inte framgå vad exakt de skärpta råden innehåller?
Det är möjligt att jag har hamnat på efterkälken efter alla mina år i chefspositioner inom offentlig verksamhet men i min värld har jag nu insett hur fel jag haft i mina tankegångar. Den presskonferens som fick igång mig med två ministrar och två generaldirektörer ter sig nu i efterhand som en märklig tillställning. Ett sms och jag inser att Sverige ligger efter alla andra länder. Ett sms och jag inser att Sverige numer leds av amatörer. Ett sms och jag känner mig nedstämd och ledsen. Det var inte så här jag såg mitt sms. Det var inte så här jag såg professionalismen i ett textmeddelande. Det var inte så här jag såg hur beteenden kunde ändras eller förstärkas. Det pratas om att Sverige ska ligga i världstopp i digitalisering…efter detta inser jag att de ljuger.
Jag är i otakt med min egen samtid. Inga fler sms, tack!
/m
Känner igen dig…
Det är den 5:e februari. Jag är på väg till Stockholm. Snön yr och tågen är försenade men bara så där lagom så att man hinner köpa en café latte och ta med sig på tåget. Det är varmt i tågvagnen. Kontrasten mot utsidans väder och vagnens innetemperatur gör att man nästan vill ta av sig vinterjackan innan man når fram till sin plats. Jag vill alltid ha en fönsterplats men tåget var nästan fullbokat då min sekreterare bokade min biljett så det fick bli en gångplats. När jag kommer fram till min plats och hivar upp väskan på hyllan där också vinterjackan läggs noterar jag den äldre damen som sitter på fönsterplatsen. Jag drar ned bordet och lägger min bärbara dator på plats innan jag slutligen sätter mig ned och säger ett ”God morgon” till min granne.
Min tillfällige resgranne nickar som respons medan jag öppnar datorn och börjar koppla upp mig mot nätet. Har min vana trogen en lista av punkter jag planerat hinna med under tågresan till Stockholm. Jag lägger listan med rubriken tågresa 5/2 bredvid datorn. Min granne sneglar på pappret men säger inget. Jag förstår att hon läser mina punkter. En annan resenär känner igen mig och kommer fram och vill diskutera ledtider i cancervården. Jag försöker att prata en aning dämpat och minimera samtalets längd men ändå vara vänlig. En svår konst men det går bra. Vårt samtal får ett naturligt slut då konduktören kommer och vill titta på biljetterna.
Jag samlar mig och koncentrerar mig på första punkten på min lista då jag hör min granne säga till mig,
”Jag känner igen dig.”
Jag ler mot henne och förstår att hon antagligen känner igen mig från något TV-inslag eller tidningsartikel. Kanske hörde hon pratet om ledtiderna med resenären som kom fram till mig. Östergötland är inte stort och vissa namn och ansikten syns flitigare än andra i media. Jag förbereder mig för att svara på något som antagligen har med hälso- och sjukvården att göra. Någon kritik, förstås. Jag är van. Älskar att försvara länets sjukvård så det gör mig inget.
”Du är en sådan där som tror att världen alltid surrar kring ditt jobb, va?”
”Ursäkta”, svarar jag en aning förvånad.
”Ja, jag noterar din lista med alla jobbpunkter du har där och med din dator i högsta hugg. Jag slår vad om att inte en enda av de där punkterna handlar om din familj.”
Jag skrattar till en aning och inser att min granne inte alls känner igen mig från länets media utan mer ser på mig som en stereotyp av en arbetsnarkoman. Kan inte förneka det heller.
”Det stämmer nog tyvärr”, svarar jag. ”Allt på listan är jobbrelaterat.”
”Antar att du är skild.”
Jag skrattar till ännu mer. Nickar som svar.
”Jag sa ju det. Jag kände igen dig.”
”Jag har en flickvän”, kläcker jag ur mig.
”Trevligt.”
Det blir tyst en stund och jag tar återigen sats för att ta tag i första punkten på listan, ett mail till länets Produktionsenhetschefer. Tankarna kring den äldre damens frågor och påstående gjorde dock stark inverkan på mig. Känner ett sting av att jag måste försvara mig kring varför jag ej har något annat än jobbrelaterat på min lista. Långt inne i mitt inre vill jag inte att hon skulle tycka att jag enbart jobbar. Jag är trots allt trebarnsfar och tycker själv jag prioriterar dem högre än jobbet. Jag tar mod till mig och säger till slut,
”Ursäkta, men den här listan är jobbrelaterat så att jag ska kunna undvika att jobba så mycket hemma på kvällarna. Då vill jag vara med min familj.”
Jag ser att damen drar en aning på mungipan. Jag har svårt att tolka det.
”Menar du att du inte tar med dig jobbet hem på kvällarna?”
Direkt då hon säger det inser jag att jag har gått i fällan.
”Jo, det kan jag visserligen inte förneka men jag tar tag i jobbet då barnen gått och lagt sig.”
”Jag sa ju det. Jag känner igen dig. Din typ.”
Jag skakar en aning på huvudet. Hon har rätt men jag har svårt att medge det. Jag sneglar på min lista och på maillistan som tornar upp sig på datorskärmen. Det är nog ögonblickets ingivelse, utan någon riktig eftertanke, men jag slår igen datorn. Tar min lista i handen och stoppar ned den i kavajfickan. Damen sneglar på mina förehavanden men säger inget. Jag ångrar mig för ett ögonblick då jag tar sats för att säga min hjärtas mening till henne men det är för sent. Orden flödar ur mig. Nu finns det ingen återvändo.
”Ok. Jag lägger allt mitt jobb åt sidan under den här resan och så kan vi väl prata om vad vi tycker är viktigaste i livet. Våra familjer. Vad säger du?”
Hon skiner upp. Lägger huvudet på sned och nickar.
Det är nu över sex år sedan jag företog den där resan till Stockholm. Ibland undrar jag vad som har hänt med den äldre damen som satt bredvid mig på tågresan till Stockholm. Vi öppnade upp oss för varandra och jag fick en inblick hur det var att växa upp i Tranås på -40 talet medan jag berättade om min uppväxt på -70 talet i Flen. Vi kom in på barn och krämpor. Hon gav mig ett råd om att ta väl hand om mina tänder för det är hemskt att ha dåliga tänder då man är gammal. (Jag tänker ofta på det då jag borstar mina gaddar.) Vi pratade om de små sakerna i livet som ger guldkant. Om drömmar som kan te sig omöjliga men ändå värda att eftersträva. Om att prioritera familj före jobb. Om att vara i nuet och inte tänka för mycket på allt som kunde ha varit och stanna upp ibland och tacka livet. Om att nyttja naturen för strövtåg och inspiration. Om att jobba för en god hälsa. Vi pratade om mycket, mycket mer men det behåller jag för mig själv.
Listan med alla mina jobbpunkter blev ändå utförd…..på kvällen i ett hotellrum på Söder.
/m
State of the union – covid och spanska sjukan
Jag har alltid haft en förkärlek till Artikel II, sektion 3 i den Amerikanska konstitutionen. Så här står det:
”He shall from time to time give to Congress information of the State of the Union and recommend to their Consideration such measures as he shall judge necessary and expedient.”
Förutom det uppenbara felaktiga, att konstitutionsfäderna enbart såg framtida presidenter som enkönade, finns det något ödmjukt, sympatiskt men även uppfodrande att den som leder nationen, en gång per år, kommer till de folkvaldas hus och levererar både ett skriftligt och muntligt tal över tillståndet i nationen. Den här traditionen inleddes med George Washington år 1790, men ända fram till Woodrow Wilson var traditionen att leverera ett skriftligt tal. Sedan Roosevelt sker dessutom denna tradition tidigt under året, helst i januari. För den nördige finns i princip samtliga tal att läsa på nätet. Det är en guldgruva. Här kan man t.ex. läsa det allra första, levererat av George Washington.
EU har anammat ett liknande koncept och jag brukar alltid ta mig tid till att se när EU kommissionens ordförande levererar sitt ”Tillståndet i EU”. Här är en länk till då nuvarande ordförande, Ursula von det Leyen, gav sitt tal i september år 2020.
I USA är detta tillfället, ett av de få, då samtliga tre grenar i den amerikanska konstitutionen träffas, Högsta Domstolen, Senaten, Representanthuset samt Presidenten. Naturligtvis blir talet numer ett TV-spektakel med en del pompa och ståt och upplyftande av särskilda personer som presidenten vill hedra, men utgångspunkten med en presidents adressering av tillståndet i nationen är det jag vill komma åt. Här finns det en unik möjlighet att göra en temperaturmätning av det politiska läget. Något liknande saknar jag i Sverige.
Just nu pågår den andra vågen av Covid-19 pandemin över landet och världen. För egen del brukar jag tänka tillbaka till spanska sjukan och göra jämförelser. Naturligtvis har vården utvecklats och även standarden med allt färre flerfamiljhushåll men politiskt, har det hänt något? State of the union i Sverige år 1918 då andra vågen av Spanska sjukan svepte in över vårt land kontra 2020 då andra vågen av Covid-19 sveper in? Vi har inget State of the union tal från vår statsminister och hade inte heller under Spanska sjukan men ”landets tillstånd” och jämförelsen politiskt tycker jag ändå är intressant.
År 1918 var det, det mest dödsbringande året för influensapandemin i Sverige. Jag har för mig att över 40 000 svenskar avlider i sviterna av spanska sjukan detta år. Politiskt är Nils Edén svensk statsminister och han leder en liberal-socialistisk koalitionsregering, uppbackad av socialdemokraternas Hjalmar Branting. Hela Sverige står inför randen av ett inbördeskrig samtidigt som man måste hantera en humanitär katastrof. Politiskt genomdriver Edén/Branting den största politiska reformen under 1900-talet, i december driver regeringen igenom principbeslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Så här i eftervärldens ögon är det ingen som ifrågasätter Edén/Brantings i många avseende handfallna strategi för att hantera spanska sjukan, utan istället hedras deras i många avseenden unika och framgångsrika beslutsamhet att driva igenom rösträttsreformen.
Allt det här tänker jag på då jag ser statsminister Stefan Löfven hålla ett TV-tal till nationen förra söndagen. Jag försöker erinra mig de gånger jag har sett våra statsministrar hålla TV-sända tal till nationen. Det kan vara 1992 då jag från Rindö, KA 1, såg Carl Bildt hålla ett tal då lasermannen härjade som värst. Naturligtvis kommer jag ihåg 2003 då Göran Persson höll ett tal efter Anna Lindhs bortgång och nu i våras då Stefan Löfven höll ett tal efter pandemiutbrottet. Kan jag ha missat något tal? Ingvar Carlsson höll väl inget efter Olof Palmes bortgång? Hur som helst, det är vid få tillfällen våra statsministrar adresserar hela nationen i ett TV-sänt tal, och nu har alltså Löfven hållit två inom loppet av ett drygt halvår.
År 1918 pågår en bred debatt i riksdagen kring rösträttsreformen. Man kan tycka att den viktigaste politiska frågan vore hanteringen/strategin för att undvika spridningen av spanska sjukan eller öka resurserna till sjukvården men den stora frågan är rösträtten. De allra flesta av de 40 000 människor som avlider under 1918 dör under november och december, samtidigt som den häftigaste debatter kring rösträtten sker. Nils Edéns fokus är tydlig då han den 17:e december enligt riksdagens protokoll säger, ”Landet behöver alla dessa krafter, och de ha alla rätt att göra sin röst hörd”.
Stefan Löfvens tal är fullt med både pekpinnar och ödesmättade uppmaningar. ”Träffa enbart människor du bor ihop med”, budskapet är dystert, ”det blir värre innan det blir bättre”. Historieintresserad som jag är, samt eftersom jag bland annat har en master i pedagogik, kan jag inte låta bli att fundera kring statsministerns retoriska grepp i jämförelse med andra demokratiska ledare genom historien. Läser ni många av presidenters tidigare tal i ”State of the Union” är det hopp om en bättre framtid som genomsyrar alla tal. Mitt i depressionens USA, år 1933, vädjar exempelvis president Roosevelt till medborgarnas optimistådra genom sitt kända uttalande om ”det enda vi har att frukta är fruktan själv” och den 27:e augusti år 1939 håller Per Albin Hansson sitt berömda tal och ”slirar” en del på sanningen genom meningen ”Vår beredskap är god”. Allt för att ingjuta hopp, allt för att stärka medborgarna, allt för att sända signalen att i slutet av tunneln finns det något ljusare.
Jag antar att vi, svenska medborgare och invånare, nu verkligen ska förstå allvaret och att Covid-19 prövar oss som nation i varje ögonblick av vårt liv. Det är statsministerns hårda budskap. Han vill inte sända ut hopp. Varje dag prövas vi, i hemmet, i matvarubutiken, på löpturen. Det är inget fel med det men historiskt är det här ett helt nytt grepp som vår statsminister använder sig av. Det fanns inget hoppfullt i hans tal, det fanns bara uppmaningar om avstånd och att vi ska ta vårt ansvar, som fria medborgare i en redan stolt demokrati. Ingen ifrågasatte Edén/Brantings spanska sjukan-strategi, just för att det fanns helt enkelt inga andra och bättre politiker att hantera krisen på ett annorlunda sätt än vad som redan gjordes. Ingen ifrågasatte deras fokus på rösträtt. De har nu gått till historien, som de svenska ledare som införde rösträttsreformen, mitt under en pandemi som dödade mångdubbelt fler människor i Sverige under bara december 1918 än under hela Covid-19.
Ibland är det bra med jämförelser och att få perspektiv på sin egen samtid. Båda pandemierna är hemska, båda kräver att vi medborgare tar vårt ansvar men politiskt hanteras dessa helt annorlunda. Tänk om vi i Sverige hade haft ett ”State of the union” tal. Jämförelsen mellan Nils Edéns ”State of the union” tal i januari år 1919 kontra Stefan Löfvens i januari år 2021 hade varit spännande. Tycker inte ni det?
/m
Mats Uddin 