Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Jämförelsen stjäl vår glädje
Jag är inne på fastan dag 2 och jag har nu landat i Sälen med min dotter Isabelle och min barndomsvän Ronny. Ikväll kommer även min yngre bror Tomas hit. På söndag blir det Vasaloppet men det är så underbart att så här några dagar innan få landa här och ha en mellandag med enbart fokus på att umgås och åka lite skidor.
En av er bloggläsare skrev igår kväll, efter att ha läst mitt första inlägg om fastan, ett långt mail till mig (vill tacka för det även här). I mailet kom bland annat en fråga upp som jag sedan gick och grubblade på under fastans dag 2 mellan alla mina sociala aktiviteter med mina närmaste här uppe. Frågan löd i korthet så här:
”Jag har följt din blogg i flera år och du är en fantastisk bloggare som sprider med dina inlägg många reflekterande och underbara insikter. Förra årets fasta hade du med ett mål om att begränsa dina sociala aktiviteter via sociala medier, har du inte med det i år och varför i så fall? Egentligen undrar jag nog egentligen hur du ser på det här med sociala medier överhuvudtaget.”
Tack för frågan och tack för feedback om min blogg. Först en liten rättning. Jag tror inte att jag skrev något om min fasta förra året utan jag skrev nog en hel del om 2020-års fasta och det måste nog vara därifrån jag hade med målsättningen om begränsning i sociala medier….kan ha fel…men… Hur som helst jag har faktiskt med det även i år men det är riktigt, jag har inte skrivit om det här. Min utgångspunkt denna gång är dock en liten annan än för två år sedan. Min utgångspunkt detta år är Theodore Roosevelt.
För många år sedan läste jag en biografi över Roosevelt. En fascinerad personlighet som vi kan prata mycket och länge om. I det här sammanhanget väljer jag dock ett citat som han lär ha sagt. Det är min utgångspunkt för den här fastan:
”Jämförelsen stjäl vår glädje”
Det finns något med sociala medier som jag älskar. Hålla kontakt med vänner, familjemedlemmar och se deras bilder och statusuppdateringar från deras liv. Aktuella evenemang från intressanta arrangörer. Jag tycker också om att för egen del lägga upp inlägg om mitt liv, särskilda händelser och spännande aktiviteter.
Det virtuella livet kräver dock ett engagemang där man både lägger ned tid på egna inlägg såsom att uppdatera sig om vänners uppdateringar. Det var också det som gjorde att jag la in detta som en del i fastan 2020, det vill säga begränsa min tid jag lägger på sociala medier. Nu i år har jag tänkt vidare och det är här Roosevelts citat kommer in i bilden, jämförelsen som är en oundviklig del av sociala medier dödar lite av mitt intresse. Alla dessa inlägg där en nyhet läggs upp och alla som vill lägga egna kommentarer som om alla vore experter, eller alla inlägg där man enbart vill komma upp i antal likes eller få många kommentarer, eller bilder där man enbart visar bilder på sig själv i syfte för att få likes…..mm.
Istället för att inspirera har jag förstått att sociala medier leder till jämförelser som är osunt. Lägga timmar på att formulera ett inlägg, varje gång någon lägger ut något känner man sig tvingad att kommentera, alla de inlägg som ibland leder till hatkommentarer, detta ständigt kollande om ens eget inlägg gillas eller kommenteras….jämförelser, jämförelser, jämförelser…mellan sitt eget liv och det liv som andra verkar leva. Jämförelsekulturen dödar.
Alla vet att vi befinner oss på ett sluttande plan ifall vi jämför oss med andra, ändå glider vi in i jämförelsens fälla, oundvikligt. Så är det att vara människa. Det som jag älskar med att vara människa är att vi är unika, var och en av oss är en unik varelse och vi har alla varsin roll och uppgift att spela i det som är mänsklighetens historia. Vi behöver liksom inte jämföra oss med andra för du kan ändå bara vara en person i den här världen, och det är att vara dig själv.
När vi jämför oss med andra och kanske försöker imitera någon annan för att bli accepterad och kanske få fler likes i sociala medier kommer vi alltid att misslyckas. Vi kan inte vara någon annan så det är lika bra att acceptera den du är som du är. Jämförelser leder oundvikligen till att vi förstärker samma slutsats: vi är aldrig tillräckligt bra, tillräckligt smarta, tillräckligt rika, tillräckligt starka eller tillräckligt speciella. Tänk dock på att:
- Ofta jämför vi vår egen svaghet mot någon annans starka sida
- Vi fokuserar på våra brister istället för vårt unika värde
- Vi sätter etiketter både på oss själva och andra
- Vi utgår från att andra människor har ett bättre liv än vi själva
I denna fasteperiod har jag därför lovat mig själv att jag ska vara lite mer kritisk i mitt eget hanterande av sociala medier. Undvika jämförelser överhuvudtaget. Behöva reglera, minska och tänka om kring sociala medier eftersom de kan vara den främsta kanalen in i mitt liv kring jämförelser, vilket får negativ inverkan på mitt liv. Där ligger årets fokus då det gäller fasta och sociala aktiviteter.
Har i övrigt haft en fantastisk dag här i Stöten med skidåkning, umgänge och en resa ett stycke in i Norge på jakt efter en öppen kyrka. Några bilder från dagen och mitt underbara ressällskap, min barndomsvän Ronny och min bästa dotter Isabelle.
/m
Fastan dag 1 – den inre resan
Varje resa har sin början, idag börjar min resa både fastemässigt och i verkligheten. Det blir ju de facto den första dagen på fastan men även första dagen på resten av mitt liv och passande nog blir det en dag i resandets tecken. Jag reser från Limhamn till Sälen med stopp i Alvesta och Linköping. I Alvesta hämtar jag upp min barndomsvän, Ronny, och i Linköping hämtar vi upp min bästa dotter, Isabelle. Tillsammans åker vi sedan vidare upp till Stöten, Sälen. På söndag åker Ronny och jag de nio milen mellan Sälen och Mora medan Isabelle tar hand om bilen och hejar på.
Jag har flera favoritcitat från Dag Hammarskjölds bok Vägmärken och ett av dem är,
”den längsta resan är resan inåt”
På många sätt säger den meningen mycket om den resa vi alla människor behöver göra och vilken resa som är den längsta och svåraste. När jag brukar berätta för andra om detta favoritcitat märker jag att andra ofta tolkar den inre resan i betydelsen att man ska finna sig själv, att försöka upptäcka vem man egentligen är. För egen del kan det naturligtvis ha sina poänger i så måtto att man självupptaget reflekterar över sig själv, men det är inte så Hammarskjöld menade. Det är inte heller så jag menar att citatet ska tolkas.
Det paradoxala är att den inre resan i detta sammanhang handlar om att helt tömma sig på sin egen självupptagenhet och släppa greppet om sig själv. Det är då man vidgar blicken och kan öppna sig för att lättare få ihop den inre och den yttre resan i livet. Att helt enkelt bli mer mottaglig och öppen. Att bli en mer bejakande person.
Då jag reser de första milen från Limhamn upp till Alvesta tidigt på morgonen tänker jag på den inre resan som en reseskildring utan en resa i geografin. Det är livets resa som istället är i fokus. Livet som en pågående rörelse mot livets okända djup. Oavsett hur långt jag färdas i min bil denna dag eller återstoden av mitt liv, kommer det inte till närmelsevis vara lika långt som den inre resan varje människa företar sig. Då pratar vi om den längsta resan. En ständig resa som sker i varje stund och ögonblick i en människas liv. I min värld tar dessutom inte resan slut då vi dör, men det kan vi naturligtvis tycka olika om.
Nu i dessa fastetider reflekterar jag över att den här inre resan är full av trygghet och uppbrott. Livets resa innefattar allt, en resa i både glädje och sorg. En resa med uppbrott och i det lämna bakom sig en trygghet som man tagit för given. Resan tar dig framåt hela tiden mot det okända, mot framtidens ovisshet. Det som är det svåra är att öppet bejaka allt som kommer i ens väg med ett bejakande sinne med en tillit om att våga släppa taget. Allt kommer inte alltid bli bra utifrån vad vi i våra måttstock kallar bra men det gäller att bejaka även de motgångar vi möter och se även de som viktiga vägmärken eller milstolpar i våra liv.
Att leva i det ständigt mottagandet är att leva på det som livet ger dig. I min inre resa blir det därför naturligt att vara härvarande i stunden och inte vara fast i det förflutna eller längta efter att framtiden ska lösa någon knut/utmaning. I mitt liv har jag smärtsamma erfarenheter som binder mig till det förflutna men med acceptans, förlåtelse och försoning tömmer jag det förflutna och stannar i det bejakande nuet. I skrivande stund är det även lätt att känna rädsla och oro inför framtiden vilket kan omöjliggöra ett öppet sinne i nuet men även här gäller acceptans, förlåtelse och försoning som nycklar till att kunna stanna i nuet.
För mig handlar det mycket om att leva i nuet med ett bejakande sinne där jag är uppmärksam för vad varje ögonblick ger mig. Dag Hammarskjöld skulle säkert ha sagt något i stil med ”att leva som en bägare som ständigt är törstig och bär på en längtan efter att bli uppfylld i varje ögonblick”.
Då jag fortsätter vår färd i bilen upp mot Mora tänker jag på att dagens fastereflektion stannar vid livets resa som levs i öppen beredskap. En resa som paradoxalt nog innebär att jag lämnar självförverkligande projekt och tankegångar och istället är i ständig beredskap. På så sätt blir mitt livsmål istället ett medel. Min inre resa blir till att i varje ögonblick vara ett redskap i ständig beredskap för vad som händer i nuet. Ett medel för den insats och kallelse som trots allt väntar på mig. En insats som Hammarskjöld brukade benämna i Vägmärken:
”Icke jag, utan Gud i mig”
/m
Askonsdag – porten in till fastan
Det är onsdag. Jag sitter i kyrkbänken i Limhamns kyrka. Det är säkert ett 30-tal konfirmander och sedan vi 8 andra….”vanliga”….kyrkobesökare som tagit sig hit denna onsdag kväll. Som vanligt försöker jag släppa alla andra tankar som pockar på min uppmärksamhet då kyrkklockorna ljuder. Jag blundar och är här och nu och tar in det härvarande och släpper allt annat.
Då prästen stryker korset på min panna och säger sin ramsa om askan ser jag plötsligt Paulus framför mig. Paulus hotades till döden under i princip hela sitt liv. Han kastades också i fängelset flera gånger iscensatta av judiska ledare och romerska makthavare. Jag tänker mig att han ryckte lite på axlarna och motsatte sig egentligen inte sitt öde att bli fängslad istället för frihet, då ändrades hans fokus bara till att istället för att muntligen predika skrev han ned sina predikningar i brev och för det är vi ju idag tacksamma då vi får läsa hans tankegångar.
Askan på min panna påminner mig om att jag är här i detta liv tillfälligt och vandrar här på jordelivet ur aska till aska. För Paulus var livet lite som en vinn-vinn situation oavsett vad han gjorde. Han hade Kristus med sig och i friheten kunde han muntligt predika, i fängelset kunde han skriva brev och predika för medfångar och fångvaktare och dog han hade han tron att han skulle komma till himmelen. Inga hotelser kunde ta modet ifrån honom.
Ibland önskar jag att jag var lika stark i tron som Paulus. Oavsett livets omständighet känner man en inre frid. Det är dock mänskligt att tänka och önska ett bättre här och nu. Att livet kan förändras till det bättre genom exempelvis Guds ingripande. Just nu tänker jag mycket på situationen i Ukraina och ber om att sans och förnuft ska segra och att lidandet ska upphöra. Kanske blir det så, kanske blir det inte så. Jag vet i alla fall vad Paulus hade gjort och vad Paulus hade haft för inställning. Gud skapade oss alla för ett syfte och Paulus litade och hade förtröstan på att det blir bra oavsett vad som sker i hans liv. Paulus levde fullt ut och hade förtröstan på att Gud var med honom alla steg i livet, oavsett omständighet.
Askan på min panna blir min port in till fastan. Jag och min sambo har kommit överens om att årets fasta handlar för oss om att inte äta godis och snacks under fasteperioden. Nu sitter jag i kyrkbänken och känner att jag vill lägga till förtröstan på att varje dag, oavsett omständighet, inte låta mitt hjärta oroas. Jag ska likt Paulus varje dag tänka på att livet är en gåva och att jag trots alla galenskaper i vår värld kan leva i förtröstan och därmed frid. Vad jag än kommer att möta framöver, vad än världen kommer att möta framöver….gör jag det med förtröstan och tjänandets kraft oavsett omständighet.
Då jag cyklar hem är det mörkt och en aning kallt. Korset på min panna pulserar. Det är en märklig känsla där kroppen i övrigt fryser en aning. Gradvis sprids värmen från pannan ned genom hela min kropp och då jag är hemma igen har jag tvingats knäppa upp jackan för att det blev för varmt. Att gå från det kalla till det varma med ett kors av aska som värmekälla är som att komma ut ur grottan och se att det finns ett ljus utanför mörkret.
”Det kommer att bli bra…hav förtröstan…”, säger jag till mig själv då jag åter är hemma hos min sambo. Fastan får bli ett sätt för mig att lämna det mörka och gå mot ljuset…dock utan godis och snacks.
/m
Lunchsamtal – gör det bara!
Är i Lund och låter tiden gå efter att jag har satt upp takboxen på bilen i Södra Sandby. Det vankas Vasalopp och utan skidmil i benen får det ändå bli ännu ett lopp. Vissa saker är tradition och att åka Vasalopp, med eller utan träningsmil i benen, tillhör en av mina mer traditionsbetugna åtaganden i livet.
Svänger in på Skarpskyttevägen och tar en sen lunch på Orvars. Är i princip ensam i restaurangen. Efter beställningen sätter jag mig till rätta och ser hur en bekant man kommer in genom dörren. Jag kan inte riktigt placera vederbörande men vet instinktivt att jag har träffat honom tidigare. Efter att han har gjort sin beställning vrider han sitt ansikte åt mitt håll och ropar spontant ut, ”Hej, Mats”. I vissa sammanhang önskar man att man automatiskt kommer ihåg alla man har träffat i sitt liv och kan namnge dem, det här är ett sådant tillfälle, men tyvärr är det blankt…jag kan inte placera mannen som uppenbarligen direkt kunde placera mig.
Mannen kommer fram till mitt bord och frågar ifall han får slå sig ned. Febrilt letar jag i mitt inre efter svar på frågan vem denna man är. Jag har lärt mig att det finns ingen anledning att försöka dölja det faktum att jag helt enkelt inte kan placera mannen och försöka dra ut på de sociala inledningsfraserna av vår dialog i hopp om att ett namn dyker upp. Jag sväljer pinsamheten och frågar var vi sågs senast och då mannen berättar trillar polletten den. Jag borde ha förstått att vi träffats under mina år i Region Östergötland.
Vi kallpratar lite och mannen berättar om vad som hänt i dennes liv sedan vi senast träffades. Det blir en trevlig lunch. Jag ger lite råd hur han ska få med sig sina medarbetare på den förändringsresa hans verksamhet befinner sig i. När vi går därifrån och säger adjö till varandra frågar han om varför jag inte jobbar som chef igen och lägger till ”du är ju den ultimata chefen, målbilden för alla oss andra”. Som alltid när jag får positiv feedback säger jag ”tack” men svarar egentligen inte på frågan.
”Även om du inte är chef längre kan du väl coacha andra, både chefer och medarbetare, du har så mycket att ge andra. Gör det bara.”
Det blir hans avslutningsord och de ekar i mitt inre då jag sätter mig i bilen igen. Han kanske har rätt. Jag har alltid coachat chefer och medarbetare genom hela mitt yrkesliv, jag borde nog satsa på det mer seriöst. Egentligen inte för min skull utan för den jag coachars skull. Min erfarenhet kan vara en tillgång för någon annan. Då jag glider ut på motorvägen tänker jag på vilken bra coach mannen var som jag träffade, säkert omedvetet,….hans slutord ligger kvar länge i mitt huvud…..gör det bara!
/m
En biskop lämnar
En stressad journalist når mig vid 14-tiden på eftermiddagen. Jag har en tillfällig paus i mina Teams-uppkopplade studier där jag precis ska ”torrdöpa” i hemmet, uppkopplad tillsammans med mina präststudiekamrater och lärare från kyrkans utbildningsinstitut. Jag använder vad jag har i hemmet i form av docka, vattenkanna, dopfunt. Det fick bli en ”happy frog” som döptes. Man tager vad man haver!
Journalisten frågar om jag har möjlighet att göra ett kort uttalande om den nyligen avsatta biskopen i Visby utifrån mina erfarenheter från boken "Jag är paria". Jag blir först förvånad, "en journalist som har läst min bok", men också misstänksam utifrån frågan i sig...i det här fallet antog jag att uttalandet inte skulle vara utifrån att jag är författare till boken utan att jag själv fått utstå mediadrev. Där låg frågan. Jag svarade kortfattat att det enda jag vill säga är att "bakom varje rubrik i en tidning finns en människa och oavsett hur stor synden än är finns det just nu en medmänniska i kris". Journalisten tackade med en följdfråga ifall jag inte ville säga något mer, vilket jag nekade till, och vi avslutade samtalet.
Idag har jag läst journalistens artikel, mitt uttalande finns inte med. Utifrån vinklingen på artikeln förstår jag. Min kommentar passar helt enkelt inte in. Under gårdagskvällen hade jag lite messengerkontakt med en präst jag högaktar i Svenska kyrkan, vilket gav mig nya infallsvinklar. Det är tydligt att avgången blivit en stor ”snackis” i organisationen, vilket jag egentligen tycker är livgivande och bra men samtidigt får vi inte glömma att vi alla är människor i det här och för mig är det viktigt att vara medmänniska först…i alla sammanhang.
Egentligen är inte ärendet i sig så märkligt. Det finns en kyrkoordning som anger hur Ansvarsnämnden kan och ska agera. I det här fallet har en biskop anmälts av 70% av sitt stifts prästkollegor där de uppger att de saknar förtroende för sin biskop då det uppdagats att biskopen haft en långvarig otrohetsaffär och på detta sätt därmed brutit mot både äktenskaps- och vigningslöftena (och naturligtvis Mosebokens 6:e bud även om det och äktenskapsbrottet knappast spelade någon roll i själva avkragningen men i förtroendefrågan). Enligt kyrkoordningen har inte Ansvarsnämnden andra verktyg än att avkraga eller ej och i det här fallet gjorde de bedömningen att ärendet var så pass allvarligt, med tanke på längden på otrohetsaffären, det beroendeförhållande som fanns i relationen och naturligtvis att biskopen brustit i efterlevnad kring löftena att avkragning var det enda de kunde ta till.
Det jag själv funderar på är varför inte biskopen själv, som borde kunna kyrkoordningen utantill, har insett allvaret och dess konsekvenser tidigare. Om en chef förlorar förtroendet hos sina närmaste medarbetare är det naturligtvis svårt att verka som chef och i det här fallet var förtroendet brutet, varför då inte avgå och medge att man gjort fel och ta ansvaret? Varför inte avgå tidigare? Vad hade hänt då? Då hade biskopen blivit "en vanlig präst" och då finns det andra verktyg såsom avstängning att ta till. Då hade kanske denna biskop kunnat gå vidare i sitt kall som präst med ett ansvarstagande i beaktande. Ni som har läst "Jag är paria" vet att jag själv valde just den vägen, att avgå själv, att ta ansvar, att försöka skydda min organisation och det utifrån att inte ha gjort något arbetsrättsligt fel...de efterföljande lögnaktiga tidningsartiklarna kan man dock inte göra något åt, det handlar enbart om dålig journalistik.
Jag brukar ibland tänka på Johannes Chrysostomos, född 347 i Antiochia, som lär ha sagt något i stil med, ”man ska inte invänta andras dom utan gå händelserna i förväg och befria sig själv från uppdraget”. I det här fallet med biskopen hade en efterföljelse av Chrysostomos ord varit en välsignelse.
Själva ärendet i sig är således inte så komplicerat tycker jag. En chef har gjort fel, förtroendet är brustet och organisationens Ansvarsnämnd använde de verktyg som fanns till buds. För egen del finns det dock en annan sida av allt detta och det är det som jag försökte förmedla till journalisten med en kort kommentar. Bakom varje rubrik finns det alltid en människa av kött och blod, det finns en familj och det finns närstående. Jag och min familj har själva upplevt mediadrev och det finns inget man kan göra något åt det. Då drevet kommer är man oskyddad. Du är till syvende och sist ensam i stormens öga. I klorna på skrupelfria journalister. Du är en människa men du befinner dig i ett mörkt, svart hål. I alla dessa sammanhang, oavsett storleken på synden, vill jag vara en medmänniska för de som drabbas.
Jag tänker ibland på Jesus och Paulus (som ni kanske förstår). Jesus sa enligt Lukas så här:
”Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända” (Luk 6:37). Några verser senare säger han ”Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?” (Luk 6:41) med tydlig adress till oss människor att vi är snabba på att kritisera andra men ser inte våra egna fel och brister.
För mig kommer då frågan, är det möjligt att praktisera detta i vår genomsekulariserade värld? Måste vi inte döma, för att upprätthålla någon slags ordning? I det här fallet…måste inte Ansvarsnämnden döma?
Även Paulus återkommer ofta till detta i sina texter.
”Vad har du för rätt att döma den som är i en annans tjänst?” (Rom 14:4). I samma brev säger han, ”Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla” (Rom 14:13).
Varken Jesus eller hans apostlar önskade avskaffa domstolarna, det kan vi väl vara överens om. Deras regler handlade om det vardagliga livet. Fastän Jesus visade på kärlens väg som inspel, fortsatte lärjungarna (och andra) att göra fel. Detta fick följder vilket jag i textläsningsammanhang kan tolka som att det är ok att göra fel men lär av dina misstag. ”Omvänd dig”. Vi kan naturligtvis hitta flera skäl till att döma vår nästa, det är för hans eget bästa, så att han lär sig och därmed bättrar sig.
Om man ser på Jesus ord om ”flisan i min broders öga” handlar det om de grundläggande skälen till att döma någon annan människa. Om jag ständigt kritiserar andra och letar fel hos andra är det ett sätt att undvika att ställas inför mina egna problem? De fel jag finner hos andra bevisar dock inte att jag är bättre eller mer värd än andra. Min hårda dom döljer ofta egentligen en egen osäkerhet och innerst inne en rädsla att själv bli dömd.
Vid minst två tillfällen talade Jesus om ett ”fördärvat” eller ”ont” öga (Matt 6:23 och 20:15). Om jag tolkar han rätt syftade han på dem som ser på andra med avundsjuka. Ett ”fördärvat öga” både beundrar, avundas och dömer nästan på samma gång. När jag beundrar min nästa för dennes starka sidor, men samtidigt är avundsjuk på vederbörande, blir ögonen onda. Jag ser inte längre verkligheten som den är, och jag kan till och med döma någon för ett av mig ”inbillat misstag” som vederbörande aldrig begått. Jag blir en skvallrare som sprider falskt vittnesbörd.
För egen del handlar detta ”om att inte döma” som Jesus och Paulus ideligen återkommer till om att se våra egna fel och brister och inte döma andra för deras fel och brister. I vår värld måste Ansvarsnämnd och andra få döma utifrån rådande kyrkoordning men betänk det mänskliga i allt detta. I ljuset av att en biskop lämnar, se på dig själv och dina egna brister, ta ansvar för egna fel, döm inte andra utifrån deras eventuella tillkortakommanden och stötta andra i deras livsresa så mycket det bara går. Sprid inte hörsägen och annat för att göra dig själv förmer än andra. Du kan inte ljuga för Gud och dig själv. Så enkelt är det.
Var först och främst en medmänniska på denna jord.
/m
SOU 2021:59 – då man ändå inte har något för sig
En verksamhetchef ringde mig i förra veckan och vi pratade gamla minnen. Både han och jag blev nostalgiska och vårt samtal gled över till dagens utmaningar inom hälso- och sjukvården. Då min vän rabblade upp utmaningar stannade jag upp vederbörandes lista efter ett tag och frågade om det inte hade kommit några nya utmaningar sedan jag lämnade för fem år sedan. Min verksamhetschefsvän skrattade och sa att naturligtvis hade pandemin skapat en del nya utmaningar men ”i grunden är allt som förut”.
Jag följer naturligtvis fortfarande med stort intresse min gamla bransch. Coachar en hel del chefer inom hälso- och sjukvårdsbranschen så det min verksamhetschefsvän sa var inte direkt någon nyhet. Eftersom jag inte är chef längre har jag ganska gott om tid till annat så en dag fick jag för mig att plöja SOU 2021:59, Vägen till ökad tillgänglighet, för att försöka se om det ändå inte finns lite nytänk kring en av de frågor som alltid varit en av sjukvårdens viktigaste, nämligen tillgängligheten och köproblematiken.
Ända sedan mitten av -80 talet har svensk sjukvård haft problem med långa vårdköer. Olika långa dock för olika specialiteter. Då jag läste min master i pedagogik inom ledarskap i bland annat Dartmouth fick jag tillfälle att studera de internationella hanteringarna kring denna fråga och utan att överdriva kan man väl säga att Sverige sticker ut negativt i detta avseende i jämförelse med exempelvis andra västländer. I utredningen finns en hel del statistik och just nu väntar cirka 90 000 patienter på en operation och över hälften av dessa (cirka 55 000) har väntat mer än 90 dagar (Källa: Socialstyrelsen).
Eftersom detta har varit ett problem under många år för svensk sjukvård och vi inte har lyckats, mer än under vissa perioder att trycka ned köerna, måste ett genomgripande nytänk till. Utredningen kommer därför helt rätt i tid, precis då pandemin har tryckt upp köerna ytterligare. Jag läser och läser och blir dock bara mer och mer irriterad. Utredningen föreslår mängder med åtgärder men i princip samtliga åtgärder handlar om hur detta ska hanteras på central nivå. Det handlar om tillsättande av nya kommittéer, det handlar om nya överenskommelser mellan stat och regioner, det handlar om ett nationellt vårdkösystem och naturligtvis utökade resurser. Jag vet inte under vilken sten de som sitter i denna utredning kommer ifrån men detta är precis samma strategi som vi har prövat under 40 års tid…kom med något nytt!
Utredningen har visserligen den goda smaken att säga att det går att bryta trenden, det går att förhindra nya köer, det går att jobba ifatt men då man adresserar frågan HUR går man i två fällor. För det första. Utredningen underskattar de olika specialiteternas olika förutsättningar och därmed också frågans komplexitet. Jag kan ha missat en rad någonstans i utredningen men alla vi som har arbetat eller arbetar inom sjukvården vet att det är inte kön i sig som är problemet och som ska åtgärdas, det är de bakomliggande faktorerna som måste lösas och de löses bäst så nära verkligheten som möjligt, dvs på verksamhetsnivå. Egentligen är inte själva kön så svår att förstå. Här har vi ett antal patienter som väntar på sin hett efterlängtade vård men att en kö uppstår beror på en diskrepans mellan trycket/behovet och den tillgång av vård som finns. Klassisk nationalekonomisk grundfilosofi genom en utbuds- och efterfrågekurva. Lösningen är dock mer komplex än vad en enkel nationalekonomisk kurva kan påvisa. Man ska inte tro att det är så enkelt att antingen stoppa inflödet av patienter eller tillföra ökade resurser till vården, varje specialitet har sina utmaningar i sina flöden och i den ena kön kan lösningen vara något som den andra kön för en annan specialitet inte ens har i sitt flöde. Som gammal regiondirektör kan jag med erfarenhet säga att ökade resurser har ofta en marginell betydelse i sammanhanget.
För det andra förstår jag inte den här övertron på centrala lösningar. Som redan påpekats är det märkligt hur man kommer till slutsatsen att en specialitetsinriktad kö som vuxit på lokal verksamhetsnivå helt plötsligt ska minska genom att man genomför centrala insatser. Det finns något märkligt över det faktum att så fort det uppstår någon form av problembild i sjukvården, ja, då ska centrala insatser på nationell och regional nivå lösa det. Som om centrala lösningar automatiskt leder till en förbättring på verksamhetsnivå. Även här kan jag som gammal regiondirektör säga med erfarenhet att centrala lösningar leder sällan till en lösning på en vårdkomplex fråga.
För mig handlar tillgängligheten och uppkomna vårdköer om ett kvalitetsmått. Har man ordning och reda på verksamhetsnivå brukar man också ha god kontroll på köerna. Naturligtvis kan trycket öka vilket innebär en ökad efterfråga mer än vad utbudet medger i perioder men då måste man tänka och agera nytt kring exempelvis arbetsprocesser, förändrat arbetssätt, arbetsuppgiftsförändringar, andra behandlingsmetoder, kompetensdiskussioner och samverkan i hela vårdkedjan. Allt detta nämns minimalt i utredningen.
Det finns mängder med internationella erfarenheter i hur man hanterar tillgänglighet och vårdköproblematik. Den OECD-rapport som kom 2015 tycker jag håller fortfarande där Danmark, Holland och Portugals strategi visat sig vara mest effektiv, föga förvånande nämns inget om detta i utredningen utan man kör på sitt invandra spår gällande centrala åtgärder. En annan viktig input är att det finns mängder med forskning kring detta med köproblematik. Här sticker naturligtvis den flödesforskning som kommit under senare år ut men även här finns det mängder med annan forskning från inte minst USA att hämta. Även detta lyser med sin frånvaro i SOU 2021:59.
Efter att ha plöjt utredningen kan jag därför verifiera min verksamhetschefsväns påstående om att ”i grunden är allt som förut”…även då det gäller nytänkande från SOU.
/m
Då var vi där igen…
Tack för all feedback jag fick från många av er då jag efterfrågade i mitt förra inlägg input vad ni vill se mer av på min blogg framöver. Föga förvånande blev det mest feedback i form av ”fortsätt på samma sätt”. Jag gör väl det…fortsätter i alla fall.
Idag tänkte jag reflektera lite över vår samtid och det här med förändring. Jag har alltid varit förändringsbejakande. I mitt chefsjobb var det en naturlig del av ens uppdrag att leda verksamhet och människor i förändring. Jag skrev en artikel i Dagens Medicin under 2018 med huvudbudskapet att förändra arbetssätten då exempelvis nya digitala verktyg införs. Så här fyra år senare, då vi fortfarande har en pandemi i samhället, och således tvingats använda oss mer av digitala verktyg kan jag dock fortfarande i mångt och mycket hålla med om det jag skrev 2018, arbetssätten har inte förändrats nämnvärt, det fysiska rummet har ersatts av det digitala i vissa fall men i övrigt…oforändrade arbetssätt.
Min tes styrks då en av mina gamla verksamhetschefer ringer mig härom dagen för att bolla en idé. Han påtalar att det här med förändring är svårt och en pandemi kunde man ju tänka sig vara den tvingande förändringsboosten som gör att arbetssätten förändras men icke…i mångt längtar många tillbaka till det gamla vanliga som var innan pandemin, med samma arbetssätt.
Om vi fortsätter att hålla oss kring den gamla verksamhet/bransch jag var chef över för fem år sedan, hälso- och sjukvårdsbranschen, så konstaterar SKR i en rapport i november att ”Pandemin har visat på vårdens förmåga att ställa om” (det vill säga förändratt sina arbetssätt). Regeringen konstaterar något liknande och Lena Hallengren uttalade sig i Aktuellt för några veckor sedan med att säga ”anledningen till att vårdplatserna minskar är effektivare behandlingar” (det vill säga förändrat arbetssätt). Jag vill hävda att det är lögn, både från SKR och ministern. Några förändrade arbetssätt är svårt att skönja då jag hör redogörelser från ”golvet”, däremot hög press, mycket administration och bristande patientsäkerhet, ungefär samma tongångar som var innan pandemin.
I grunden vet vi alla vad det handlar om. Det är en underdimensionering i vården där de medarbetare som finns, visserligen ökar, men de ska ta hand om allt fler och det med ett arbetssätt som alltmer tyngs ned av administrativa arbetsuppgifter. Den patientnära vården har under flera decennier minskat gradvis. I mitt gamla hemlän slår man sig på bröstet för att man lyckats att minska ned antalet administratörer, dock kvarstår de administrativa arbetsuppgifterna och föga förvånande får de vars uppgifter egentligen handlar om patientnära arbetsuppgifter nu ta på sig ännu mer administrativa arbetsuppgifter för antalet administratörer har minskat. Hur knasigt är inte det?
Det finns ett systemfel där en i grunden underdimensionerad vårdapparat som visserligen på pappret ökar i antalet medarbetare men som innehållsmässigt sysselsätter sig med delvis fel arbetsuppgifter ska mötas med fler restriktioner, nya inskränkningar av fria rättigheter och nedsänkningar av verksamheter. Detta för att vården inte ska drabbas mer än vad den klarar av. Hur vore det om systemtänket istället var att vi ändrar vårdens arbetssätt, fokuserar på patientkontakterna, minskar de administrativa arbetsuppgifterna och öppnar upp fler vårdplatser i den takt då arbetsuppgifter omördelas/förändras? Eftersom inget sådant verkar diskuteras på politisk nivå utan verktyget hela tiden handlar om nya restriktioner kan det nya normala bli att vi varje säsongsinfluensaperiod framöver får vänja oss vid restriktioner.
Hur hamnade vi här? Kanske för att våra folkvalda politiker är nöjda som det är. Läs Lena Hallengrens uttalande i Aktuellt här ovanför, eller citatet från SKR som exempel. Andra exempel jag har snappat upp är här i Skåne där jag i nov 2019 närmast satte i halsen då jag i Sydsvenskan läste att ett KD regionråd uttalade sig om att ”det funnits en ´låt-gå-mentalitet` i regionen men nu har de satt stopp för det genom att de tryckt ned personalkostnaderna rejält och nu äntligen hade man ett överskott”. Som om överskott är målet till priset av att inte förändra verksamheten utan säga upp personal. Både i Västra Götaland och i Stockholm finns liknande exempel där politiker är nöjda efter att tryckt ned personalkostnaderna (märk att ingen förändring av arbetssätt har skett utan enbart uppsägning/minskning av personal) med stora överskott som följd. Lägg därtill en gigantisk påfyllnad från regeringen av varje regions kassa för covidåret 2020, vi snackar inte om ersättning för merkostnader utifrån covid utan vi snackar om kasta ut pengar i överflöd. Så pengar finns.
Vi har således politiker som använder sig av restriktioner istället för att förändra systemet. Vi har regionalpolitiker som är nöjda med gigantiska överskott utan förändring av verksamhet på annat sätt än att trycka ned personalkostnader och vi har slutligen trötta medarbetare i sjukvården som arbetar på med de arbetssätt de har och även får nya i form av ökad administration.
Vårdens förändrade arbetssätt måste bli en av vår tids största valfråga. Det är där vinsterna ligger för oss alla, det är där kapaciteten finns, det är där arbetsmiljöförbättringar finns och det är där nyckeln till att slippa restriktioner finns. De senaste årens restriktionshysteri må ha varit nödvändigt ibland men det är skrämmande hur snabbt det har blivit ett verktyg att ta till för de styrande utan att egentligen ta tag i grunden, det vill säga arbetssätten. Är de kostsamma restriktionerna, i många fall odemokratiska och i en hel del fall ineffektiva nedstängningar verkligen de enda verktygen vi har?
Motiveringen för fortsatta restriktioner känns just nu märkligt. Dödligheten i enbart Covid mäts i promille för närvarande, belastningen på IVA är hög men inte överbelastande med tanke på den höga smittspridningen, RS-virus, vinterkräksjuka, säsongsinfluensa mm. Vi måste vänja oss med att, hör och häpna, även fortsättningsvis bli sjuka och dessvärre kommer vi även fortsättningsvis se de sköra och äldre tragiskt nog dö i säsongsliknande influenser. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli.
Låt oss därför möta dessa utmaningar med fokus på vårdens förändrade arbetssätt istället för samhällstyngda restriktioner, fokus på personaleffektiviseringar och överskott i regionernas kassa. Tillför vården mer resurser istället med förbättrade arbetssätt vilket leder till högre patientkontakt och utökade vårdplaster och förbättrad arbetsmiljö för vårdens medarbetare. Vi måste skala upp och inte ned.
Se där…en av årets första blogginlägg är klart och jag är tacksam att du orkade läsa ända hit.
/m
Ett stort blogg-tack till 15 000!
Det är alltid spännande att se den statistik som bloggen genererar. Jag är oerhört tacksam att min blogg läses överhuvudtaget. Mina tankar verkar uppenbarligen väcka något hos er som läser dessa rader och jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet för det.
Så här när ett nytt år infaller är det ju brukligt att se tillbaka på det gångna året och dra lärdomar inför framtiden. Jag måste dock erkänna att jag är mer av en framtidsmänniska som hela tiden har siktet framåt än en människa som ser bakåt och grubblar kring det förgångna. Däremot älskar jag historia, jag älskar att läsa om historiens alla människor som har gått före oss och som har utifrån sin tids samtid gjort mängder med erfarenheter. Allt för sällan tycker jag att vi i vår samtid drar lärdom av de som har gått före oss på denna jord…men det är ett annat blogginlägg…
Det här inlägget ska handla om ett stort tack…följt av några frågor. Nu har jag under lite mer än tre år haft denna hemsida och denna blogg. Den startade blygsamt under hösten 2018 och växte en del under 2019 för att under de två senaste åren (2020 och 2021) haft ungefär 15 000 unika besökare/läsare. Jag vet att 15 000 läsare inte kan mäta sig med de stora hemsidorna/bloggarna men för mig är det oerhört många och jag är mån om att ni, mina 15 000 läsare, får det ni vill ha.
Därför öppnar jag upp för funderingar och frågor kring vad ni vill att jag ska skriva om. Utifrån det som flest har kommenterat under dessa år har det varit inlägg kring mer djupa, personliga saker än exempelvis enskilda händelser såsom bokrelease. Frekvensen på inlägg får jag en del direktmeddelanden kring. En del (ivriga bloggläsare, kanske) vill att jag ska öka frekvensen av antalet blogginlägg överhuvudtaget. Det kan jag hålla med om. Antalet inlägg för år 2020 var nästan 100 medan det för år 2021 var enbart 50, vilket jag själv har som ambition att öka under 2022.
Avslutningsvis…ett stort tack till er 15 000 som läser min blogg och hoppas att ni även fortsättningsvis vill följa mig. Kommentera gärna detta inlägg, maila eller skicka DM med vad ni uppskattar med min blogg. Vad ni vill se mer av, respektive mindre.
Tusen tack!
/m
Den stora insikten i livet – lärdomar från 2021
Jag brukar inte be om en lättare väg eller att problem inte kommer upp längs min livsväg. För ett år sedan, just idag, gjorde jag ett undantag. Jag bad om ett lättare 2021 för oss alla. Vaccinationen stod inför dörren och det såg ut att på många sätt bli ett lättare 2021 än 2020. Nu vet vi att 2021 blev minst sagt lika tufft som 2020. Jag tänker därför inte be om ett lättare 2022.
Ens livsresa är inget du kan förutse. Jag är nu inne på mitt femte år som arbetslös. Mycket har hänt men det har inte varit den lättaste vägen. I mina böner ber jag därför inte Gud om att lösa mina problem eller att jag ska få en lättare livsresa utan jag ber om en större kraft att kunna acceptera de motgångar och prövningar som jag vet står framför mig. Det är så jag växer och det är så jag utvecklas som människa.
Att jobba med acceptans och acceptera vad som än kommer emot dig är på många sätt en ögonöppnare men det är också en prövning. Jag är tacksam för att flertalet runt omkring mig har arbete, att många är lyckliga och har bra liv men jag vet också att det är många som är ensamma och inte har det bra på sina livsresor. Jag tänker att så är livet för oss alla, det går upp och ned och vissa höjdpunkter eller dalgångar är högre eller djupare än andra. Det är så det kan vara men det är så det också ska vara. Det är det som det innebär att vara människa.
I dagarna slutför jag min teologexamen på Umeå Universitet. Jag får då en Teologie kandidat med inriktning exegetik. Till det ska läggas mina två andra examina, Ek kand i Ekonomi med inriktning nationalekonomi och Fil Mag i pedagogik med inriktning ledarskap. Tre examina, vem hade trott det då min livsresa började i arbetarklassens Flen.
Under året hade jag två releasefester. Två nya böcker som bar mitt namn fick nu lämna min trygga famn och finna sina vägar ut till läsarna. Även om jag inte direkt säljer stora mängder är jag tacksam för att ha världens bästa läsargrupp. Jag har fått närmare 100 enskilda direktmeddelanden från er läsare om er känsla efter att ha läst någon av mina två böcker som släpptes detta år. Det värmer verkligen att läsa allt ni berättar om hur ni har upplevt böckerna. Att sammanfatta alla är omöjligt men otroligt tacksam att ha fått så många som tyckt att Jag är paria är det här årets bästa bokupplevelse. Spår av dig har ännu inte funnits ute så länge men redan är det många som återkommit med att kommentera att det var en läsning som berörde dem djupt. Någon skrev att ”det var en av de mest tröstande och berörande böcker” hon någonsin läst. Tack! Verkligen, ett stort tack!
Under det här året påbörjade jag också ett ideellt volontärarbete. Jag bistår Mind i deras viktiga arbete att minska den psykiska ohälsan. Genom medmänskliga samtal, kunskapsspridning och påverkansarbete vill vi minska stigma och skam kring psykisk ohälsa och öka förutsättningarna för psykiskt välbefinnande för alla. Ett otroligt viktigt arbete som jag verkligen brinner för. Ett arbete som verkligen gör skillnad. Arbetet har fördjupat min insikt om att det finns många människor som är ensamma och som lider i det tysta.
Jag går nu in i 2022 med tacksamhet och tillförsikt. Det blir ett prövningarnas år, det vet jag redan, men jag jobbar med acceptans. Nu i januari påbörjar jag Pastoralteologisk grundkurs på kyrkans utbildningsinstitut i Lund samtidigt som jag tänkte skriva en magisteruppsats i teologi på Umeå universitet. Tyvärr har jag det senaste året (och kommer inte heller kunna få under det kommande) några CSN-medel. Politiker pratar om att det måste bli lättare för äldre att byta karriär och studera på äldre dagar men det är bara skitsnack. I Sverige får man CSN i 240 veckor, sedan får man inte mer, även om man har betalat tillbaka sina studielån sedan länge.
Så under 2022 måste jag finna nya inkomstkällor. Coacha fler chefer eller medarbetare till stordåd, skriva artiklar, föreläsa om ledarskap och förändringar, sälja fler böcker, utredningar, HR-uppdrag, pastorstjänsttimmar i nya församlingar…ja, ni hör, det finns oändligt med möjligheter.
Avslutningsvis. Är det något jag vill skicka med alla ni som läser detta inför år 2022 så är det följande:
1, Det finns alltid ett skäl till varför du träffar någon person. Antingen behöver du ändra något i ditt liv och då är det den här personen du nyss mött som ger dig en push på vägen, eller så behöver den personen du möter en push på sin livsresa. Oavsett vilket, ta hand om varandra och gör varje möte betydelsefullt.
2, Lycka är inte en tillfällighet eller ett resultat av något slumpartat. Lycka är en färdighet som du kan träna upp genom dina tankar. Den utgår från förmågan att se det du har och inte det du saknar.
3, Den stora insikten i livet kommer då du inser att det finns inget som får dig att må bättre än om du betyder något för en annan människa. Mitt föräldraskap, volontärsarbete, mitt coachande, min resa till präst och tidigare min långa chefsbana har lärt mig att det finns en paradox i att ju mer du fokuserar på dig själv ju sämre mår du då du egentligen skulle må så mycket bättre om du hjälpte någon annan.
Tack för i år! Vi ses nästa år!
/m
The show must go on
Det är den 22:a dec. Jag handlar julklappar och julmat, slår in paket, bokar om SJ-tåg som ställts in, städar, tvättar och däremellan försöker jag skriva på min uppsats. Det är som det ska vara dan, före dan, före dan. Det enda som saknas är snön, grönare gräsmatta är svår att få, även under sommaren.
Dock är jag en aning stressad förstår jag, för jag har helt glömt bort. Helt glömt bort att det är idag mailet kommer. Så klockan 14 går jag in på mailen men fortfarande inget. Jag går ned till tvättstugan och fortsätter. Tänker på slumpartade möten. Finns det sådant som slumpen? I min värld finns inte det, det är meningen att möten mellan olika människor sker. Det gäller att lista ut varför man träffas vid till synes slumpartade tillfällen.
Minnet går tillbaka 10 år i tiden. Det är den 22:a dec. Platsen är Stockholms central. Jag har varit på något direktörsmöte på SKL. Det är julrusch, tågförseningar och jag slår mig ned vid ett café på centralstationen, tar fram mina jobbpapper och börjar läsa. Tåget är en timme försenat så tanken fladdrar förbi ifall jag ska gå ut i Stockholmskvällen och besöka någon affär i väntan på tåget men då jag ser alla människor i omlopp får det stanna vid en tanke.
Det är fullt vid alla borden så när en kvinna kommer med sin nyligen inhandlade kopp kaffe, finns det enbart en stol ledig. Jag ser att hon sneglar sig omkring och jag möter till slut hennes blick och nickar som en tyst signal att det är ok att sätta sig mitt emot mig vid den lediga stolen. Hon tackar. Ett möte har uppstått mellan två främlingar som kunde ha stannat vid det. Vi kunde ha druckit ur våra respektive kaffekoppar, sneglat på våra respektive jobbpapper och sedan lämnat caféet lagom då våra respektive tågavgångar väntade. Nu blev det inte så. Nu blev det ett möte vi burit med oss sedan dess.
Då jag hänger upp tvätten tänker jag på varför jag är så fascinerad av möten. Dels hur de uppstår men också hur vi tar hand om det som uppkommit under mötet. Vissa möten existerar bara i stunden medan andra lever kvar…länge. Tillfälliga möten och relationer som varar en livstid. Möten som känns helt rätt, möten som känns helt fel, möten som är privata och möten som är offentliga. För mig har det alltid varit viktigt att ta vara på varje möte, kanske för jag har min grundsyn i att det inte finns några slumpartade möten, det finns enbart möten som är menade att bli till.
Åter till centralstationen. Jag och kvinnan mitt emot mig börjar prata med varandra. Det visar sig att vi båda har offentliga jobb och vi båda har chefsjobb i stora organisationer. Vi utbyter erfarenhet om jobbrelaterade delar. Kanske gör vi det av artighetsskäl, kanske gör vi det för att vi inte längre vill bläddra i våra respektive jobbpapper, oavsett skäl berättar vi om varandras utmaningar. Det blir ett trevligt och stimulerande samtal. Till slut måste jag tacka för mig, tåget väntar, då kommer nästa överraskning, vi ska med samma tåg.
Tvättstugan är äntligen klar. Jag återgår till datorn och loggar in på mailen. Där står det, samma rubrik som varje år, ”The show must go on”. Det känns befriande. Hon mailar fortfarande, hon har inte glömt. Jag läser raderna och skickar mitt svarsmail. Vi har nu gjort samma procedur i 10 år. Ett mail per år, ett svarsmail per år, inget mer.
Tåget rusar mot Östergötland. Slumpen…eller ödet har gjort att kvinnan jag fikade med hamnar i samma vagn, dock några säten ifrån varandrat. Efter Stockholm syd kommer hon bort till mig, sätet bredvid mig är ledigt. Vi fortsätter vårt samtal där det slutade. Nu kommer vi in på privata delar i våra respektive liv. Både hon och jag har gått igenom tuffa delar. Hon frågar om ett råd vid ett tillfälle i samtalet och jag stannar upp. Jag vet så lite om den här kvinnan och vad som försiggår i hennes tankar, vilket gör det sårbart och vanskligt att ge något råd. Istället för att ge henne ett råd svarar jag med en historia som hjälpt mig många gånger. Jag berättade om Freddie Mercury och hur han, trots hans sjukdom och trots alla svårigheter han brottades med, lyckades genomföra en av de bästa konsertturnéer man kan tänka sig genom ett mantra…”The show must go on”.
Nu, 10 år senare läser jag rubrikraden igen, ”The show must go on”. Mycket har hänt i våra respektive liv under dessa år. Både hon och jag har blivit befordrade och sagt upp oss. Jag har varit arbetslös, konsult och studerat, min vän har jobbat på men bytt jobb lite då och då. Nu har det gått 10 år sedan vi träffades. Min vän har hjälpt mig mycket, inte minst genom mailet den 22:a dec 2017, och jag har stöttat henne. Resultatet av ett möte, ett försenat tåg, och två främlingar som tog sig tid. Vi har enbart träffats en gång i livet…en gång…men den 22:a dec varje år hörs vi av genom en julhälsning på mail. Så även detta år.
”The show must go on”
/m
Mats Uddin 