Lätt att vara kritiker

Jag och min sambo njuter av en påskmorgon då vi faktiskt inte har något inplanerat. Vi ser på Bodil Malmstens dokumentär på SVT play, ”Ett jävla liv”. Dokumentären tar avstamp från den enkla vardagen i Jämtländska Bjärme, den osäkra tillvaron som fosterbarn i Vällingby, följt av poetens författarskap till flytten till Finistère vid franska Atlantkusten. Som en röd tråd genom hela dokumentären ligger Malmstens kamp mot sitt inre mörker, vilket ofta kom till henne i samband med kritikers recensioner eller tyckanden.

För egen del har jag bara läst en enda bok av Malmsten, det är romanen ”Sista boken från Finistère” som jag tror utkom runt 2007-2008. Den är fantastisk. Framför allt uppskattar jag parallellspåret med Jobs bok som genomsyrar ”Sista boken från Finistère”. Dokumentären nämner inte så mycket innehållet i Malmstens böcker utan mer hennes svårigheter att leva med kritikers granskande ögon.

Då jag och min sambo senare under dagen gör en konstrunda i det Skånska landskapet kan vi inte låta bli att reflektera lite kring dokumentären och Malmsten. Av naturliga skäl kommer vi in på demonerna som genomsyrade Malmstens liv, kritikernas tuffa recensioner. Man kan tycka att om man väljer att arbeta med ett författarskap får man tåla att ens alster blir kritiskt granskade, samtidigt kan jag tycka att drivkraften hos en författare är inte alltid att publicera en roman utan det handlar mer om passionen att skriva. Säljandet och därtill hörande av kritik är en baksida av passionen. Så är det i alla fall för mig. Jag älskar att skriva. Där ligger min passion, och så kanske det även var för Bodil Malmsten.

Läser Aftonbladets nätupplaga på nätet och ledarartikeln från Lena Mellins hårda dom över Liberalernas förra partiledare Nyamko Sabuni. Artikeln har rubriken ”Sabuni var en usel partiledare för Liberalerna”. Jag tänker på hur lätt det är som journalist att kritisera andra genom någon minuts recensionsartikel som sedan får följder i ett helt liv för den som berörs. Jag tycker verkligen att maktens ledare ska granskas och bedömas, jag tycker att författares alster ska kritiseras, jag tycker att vi ska ha fri journalistik som innebär att man får tycka som man vill…det jag slås av är hur sociala mediedömande kring det personliga har slagit över till allmän journalistisk retorik. Numer är det svårt att i exempelvis Aftonbladet skilja på sak och person då man läser en artikel. Vad dessa artiklars innehåll gör för en människa är lätt att förstå. Fråga Bodil Malmsten, fråga Anna Kinberg Batra, fråga Nyamko Sabuni….fråga mig. Då vi hängs ut, med tvivelaktig sanningshalt, då är det inte det sakliga som är i första rummet utan det är personen. Det är lätt att sitta på åskådarläktaren och vara kritiker idag. Spy galla över någon känd person och sedan trycka på enter.

Jag skrev min bok ”Jag är paria” efter att ha blivit uthängd av en journalist där lögner genomsyrade artiklarna. Det handlade om lättköpta ideér från en journalist istället för att göra sitt jobb och ta reda på den komplexa sanningen. Det handlar numer om att göra det enkelt för sig som kritiker och så snabbt som möjligt tycka till om en person, sällan separeras sak och person längre.

För egen del kan jag förstå att Bodil Malmsten flydde långt bort från recensioner i Sverige och bosatte sig vid Atlantkusten. Ett slags flykt som också var ett sätt att rädda sig själv från en annars oundviklig undergång. För egen del flydde jag från Östergötland till Skåne, något som räddat mig. För egen del skulle jag gärna se ett större ansvarstagande från journalister istället för att deras objekt ser sig tvingade att fly. Kanske är det en önskedröm, vi bevittnar numer en ny medialogik där påhopp är tillåtet.

Se gärna Bodil Malmsten-dokumentären på SVT play. Den är tänkvärd. Ett annat alternativ är att köpa min bok, ”Jag är paria”…den är också tänkvärd…om jag får säga det själv.

/m

En kommentar på “Lätt att vara kritiker

  1. Det är skillnad på journalister och på klick-jagare. Tyvärr är journalister ett utrotningshotat yrke, utkonkurrerade av klick-jagare som skriver och sprider vad som helst för att generera klicks. Jag ser min prenumeration på Economist, DN, NYT och Washington Post som bistånd till de journalister som fortfarande jobbar hårt med att granska makten med seriös journalistik.

    Din ”Jag är Paria” är skrämmande men rekommenderas verkligen. Läs den, teckna en prenumeration för att stödja en journalist och sluta klicka på alla gratislänkar som sponsrar faktavrängare.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: