Det ljusa i mörkret

Sitter på Horse and House i Linköping och tar en gravöl…det har varit en tung dag.

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Vi har lämnat påsken, en passionsvecka som inrymmer både mörker och ljus, där Jesus är världens ljus. Livets ljus. Idag bär jag sorgens färg både på utsidan och insidan, en av mina närmaste och bästa vänner begravdes idag. En bortgång allt för tidigt. Prästen börjar sitt griftetal med Jesu uppståndelse under påsken…jag hade inte börjat med det.

Kan inte låta bli att känna mig som om jag vore mellan ljus och mörker just idag, som att vara i en skärningspunkt mellan livets dynamiska sidor. Dessa två sidor för livet som omsluter oss. Vid hennes kista är jag mitt i den skärningspunkten, mellan mörker och ljus. Påskens berättelser är en resa som till sist låter ljuset övervinna mörkret, där ljuset och hoppet segrar. För mig är det svårt att inte annat än att se mörker idag.

För ljuset var det gemensamma liv vi delade. Alla stunder på arbetet, alla fester, de sena kvällarna, alla upprymda middagarna, bilturerna och inte minst samtalen, alla dessa samtal, som alltid inleddes med en kram. Det var ljust även om samtalen inte alltid handlade om glädje. Det var ljust även om livet bjöd på upp- och nedgångar. Det var ljust för vi levde i nuet, i presens, inte i imperfekt som idag.

Två starka minnen poppar upp. 2008 och jag genomgår en tuff skilsmässa. Jag befinner mig i mörkret. Susanne är där, som ljuset som lyser i mörkret, trots att hon också genomgår en tuff skilsmässa. 2017 och jag lämnar mitt arbete och genomgår en tuff period. Jag är i mörkret. Susanne ringer, ringer och ringer. Hon är ljuset, jag svarar inte för jag är i mörkret.

Johannescitatet i början av detta inlägg vevas runt i mitt huvud under hela begravningsakten,

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Ljuset lyser även i mörker”

Minnena får bli ljusstrimman där ljuset sipprar in även i mörkret. Jag låter minnena vara ljuset kring allt det vi delade tillsammans och allt det du betydde för mig och för så många andra. Låta minnena vara ljuset, likväl som stearinljusets låga vittnar om att ljuset lyser i mörker. Sorgen och saknaden kan bli något fint där minnena är precis som ljuset som övervinner mörkret. Hela begravningsgudstjänsten är ju en enda stor önskan om att låta hoppets ljus få sista ordet, där minnena är i centrum och där vi önskar att den gryende morgonen bär ett ljus som öppnar evigheten.

I alla fall jag bär en tro att minnena och ljuset blir ett hopp om att vi efter livet får finnas till i en gemenskap med Gud, som är annorlunda än det vi upplevt här. Vad som finns bortom detta liv, vet ingen, när evigheten omsluter oss och vi vilar tryggt i Guds famn. Liksom påskens berättelser leder till ljus och hopp vilar jag nu i förvissningen om en evighet utan tid och rum där Guds trygghet omsluter min vän och mig på alla sidor. Kanske var det så prästen menade men inte sa då vederbörande höll sitt griftetal.

Jag höjer mitt glas för dig Susanne idag! Love you!

/m