Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Livsmod
Ni är några personer som har hört av er angående min artikel och föreläsning kring livsmod. Jag bifogar länken till Lund östras församlingsblad här. Jag kopierar in hela artikeln i detta blogginlägg dessutom. Om ni är intresserade av föreläsning kring temat livsmod så utgår den naturligtvis från innehållet i artikeln men ursprunget är egentligen min bok Jag är paria. Är ni intresserad av en föreläsning – skicka DM – jag kommer gärna!
Artikeln i sin helhet:
Modet att leva
Jag sitter på ett tåg som ska ta mig från Malmö till Stockholm. Vi har precis lämnat stationen när tåget bromsar in för att sekunderna senare helt stanna. Konduktören ropar ut att en lastbil har kört in i en bro strax innan Lunds centralstation och nu får vi sitta still och invänta några inspektörers dom över om bron håller för överfart eller ej. Damen mitt emot mig börjar direkt att spy okvädesord om allt och alla och målar högljutt upp en bild över att det var väl ändå typiskt. Precis som hon anade innan resan skulle allt gå fel. Nu kommer hon aldrig att komma upp till systern i Stockholm. Jag försöker att lugna henne genom att säga att vi får avvakta och se. Det finns ju ändå inget vi som sitter här på tåget kan göra åt saken just nu i alla fall. Hon tystnar. Efter en stund säger hon till mig, ”Du är en sådan där som alltid ser nuet i ett annat perspektiv, va?”
Det är några månader sedan jag företog mig den där tågresan. Min medresenärs fråga till mig kommer upp som en påminnelse till mig lite då och då om att det mesta i livet handlar om perspektiv. Ett talesätt som finns är att perspektivet gör all skillnad i världen och jag är benägen att hålla med. Hur man bemöter uppkomna problem på jobbet, utmaningar hemma eller problem med sin hälsa beror mycket på vilket perspektiv man väljer att inta. Paulus säger att vi som är kristna kan glädja oss även när vi har det svårt, eftersom vi bär på en vetskap och ett hopp om att Gud arbetar i våra liv. För egen del kanske jag inte riktigt kan instämma i Paulus lite väl stoiska uttalande om att lidande kan vara glädjefullt men onekligen bär vi kristna på ett annat perspektiv.
När allt rullar på i livet och inga större bekymmer kommer upp längs ens livsväg är det lätt att leva. Begreppet livsmod blir då ett innehållslöst begrepp eftersom du egentligen inte behöver reflektera över modet att ta dig an livet. Däremot när det är tungt i livet, när problemen hopar sig, då är det bra med att ta till sig det här med perspektiv och reflektera över modet att leva. När jag tänker på livsmod och när meningslösheten tränger sig på tänker jag på Albert Camus och Sisyfos. Ni vet den där kända franska nobelpristagaren i litteratur som kanske mest är känd för sitt verk ”Pesten” och den där grekiska mytologikungen från Korinth. Camus slutord bär jag ofta med mig, ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”. Bilden när Sisyfos släpar sin stora sten uppför kullen för att sedan ideligen få börja om kan för många ses som ett evighetsarbete som måste leda till en oerhört negativ inställning till livet, det meningslösa måste för Sisyfos vara djupt depraverande. Kanske lever hoppet hos honom att stenen någon gång når sitt slutmål och han blir fri från detta evighetsarbete, men Camus påminner mig om att Sisyfos har inget hopp. Stenen kommer aldrig att nå sitt mål men Sisyfos är lycklig ändå. Sisyfos bär ändå på ett livsmod.
Meningslösheten i ett liv kan i många avseenden vara djupt deprimerande. Att ha ett liv med mening är på många sätt meningen med livet, men om man inte har ett liv med mening hur gör man då? Ja, det är då Camus och Sisyfos påminner mig om att man kan finna meningen i allt och bli lycklig görandes de mest banala sakerna. Du kan finna livsmod även i det mest meningslösa. Camus förmodade svar är i två korta meningar genial, ”Sisyfos hade accepterat meningslösheten. Det var därför han kunde vara lycklig”.
Att acceptera en meningslöshet känns tungt men att finna en lycka i det till synes meningslösa är hoppingivande. Att något ska ha en mening, att något ska vara meningsfullt, hänger intimt ihop med att utföra något och att detta utförandet ska leda till ett resultat. Att Sisyfos släpar på sin sten från punkt A till punkt B där friheten väntar bygger på att hela syftet med släpandet är att han ska nå punkten B för där väntar den hett efterlängtade friheten. Det är därför naturligt att tänka sig att Sisyfos tycker arbetet är meningslöst eftersom han aldrig når punkten B.
Det är nog också en vanlig tanke hos oss människor att tänka att bara vi når dit eller dit, bara vi får det där eller gör det där blir vi lyckliga. Camus har fått mig att tänka om, eller i alla fall ändrat min uppfattning en aning. Tänk om det är själva görandet som är grejen och inte målet? Tänk om det är släpandet av stenen som är det rika i livet, tänk om det är där meningen finns? Livsmod ligger i görandet inte i själva resultatet.
Om nu görandet är det viktiga bygger det på en annan viktig insikt som Camus också tar upp. I en värld utan mening vinner vi vårt värde i en medveten livsduglig hållning mot hopplösheten och samtidigt vinner vi en paradoxal kärlek till livet. Detta bygger på att vi finner ett nöje i själva görandet. Att Sisyfos till slut finner lyckan i att släpa en sten upp och ned för en kulle kan låta långsökt men det gör han faktiskt. Lyckan sitter i livet, han lever!
För mig brukar en del i mitt livsmod vara att läsa exempelvis Hammarskjöld, Kierkegaard, Bibeln men även att skriva ned egna tankar och försöka sätta ord på det där som skaver. Det finns alltid något att bygga livet på. Det lilla fröet du får fram genom ord kan vara det där lilla fröet som behövs för att återigen växa, återigen börja söka, återigen påbörja en resa.
”Det gör ont när knoppar brister”. Ibland läser jag Boyes dikt bara för att läsa dessa ord och få tiden att vara min medicin. Jag brukar dock inte alltid stanna vid knopparnas bristande. Hennes avslutande del i dikten är hoppfull och bär på ett av de finaste orden jag känner till. ”Då, när det är värst och inget hjälper…känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit.” Ordet Tillit är ett palindrom och symboliken är slående. Tillit fås både framifrån och bakifrån, både när du befinner dig på toppen av berget eller i dess djupaste dal. Ha tillit. Allt ordnar sig. Att leva med bilden av Sisyfos har för mig blivit ett andligt uppvaknande. Meningslösheten som jag ibland känner är inget jag räds för längre. Den bär på en lycka i sig. Den bär på livet. Den bär på livsmod.
/m
Vad en tidig morgon vid en brasa kan göra…
Spenderar helgen i stugan utanför Kalmar. Vi har precis installerat en enkel liten vedkamin. Jag är så lycklig. Ni anar inte. Nu sitter jag här, trots den tidiga morgonen, innan solen har gått upp och jag har tänt min kamin. Egentligen bara för att jag kan. Kanske för att jag måste. Jag vet inte. Att ha en kamin och se glöden i vedträden är en lisa för själen.
Efter att jag höll en gudstjänst i Gårdstånga kyrka i somras var det en äldre dam som dröjde sig kvar ett tag. Hon kom fram till mig och tackade mig för gudstjänsten och predikan. Jag minns att jag hade pratat i min predikan bland annat om vårt mänskliga behov av det andliga. Jag pratade om att känna Gud är att bli uppfylld av Gud, inte informerad om Gud. Det är hjärtat som förnimmer Gud inte vårt förnuft. I vårt samhälle som är uppbyggt så mycket på att kunna förklara allt rationellt kan det uppfattas som naivt att nämna det transcendenta, det immateriella, det vi inte kan ta på. Samtidigt finns det ett samspel mellan kropp, psyke och själ som de flesta av oss förstår. För egen del är jag övertygad om att det finns ett tomrum i varje själ som är reserverat för Gud, eller som Hammarskjöld säger, ”Icke jag utan Gud i mig”.
Damen berättade att hon råkat ut för något (kommer inte nedteckna vad det var) som satte hennes liv på spel. Hon omvärderade livet. Hon hade aldrig varit särskilt troende, som hon uttryckte det, men alltid lite andligt sökande. Nu gick hon i kyrkan på en gudstjänst för första gången sedan sin egen konfirmation, för 70 år sedan. Vi satte oss ned i en av bänkarna och jag lyssnade på hennes berättelse. Vid några enstaka tillfällen bekräftade jag henne men i övrigt lyssnade jag bara. Vi hade en fin stund tillsammans och när vi skiljdes åt tackade hon mig minst ett tiotal gånger, för vad är fortfarande oklart. För att jag lyssnade eller för att jag höll gudstjänsten?
Tron växer fram ur en brist, detta tomrum i själen, därför är det också en närvaro i dig, men en närvaro som är svår att beskriva. Det är en tro helt enkelt, omöjlig att beskriva och vi får ofta kämpa mellan tro och tvivel men ibland sker klara stunder av andlig klarsyn. Livet består av mängder med möten, inte minst med oss själva, men naturligtvis också med andra, med vår omvärld, med skapelsen, och om vi tillåter det…om vi accepterar det…ja, då finns det även ett möte med Gud. Om vi vill kan vi röra oss smidigt mellan alla dessa möten, men det bygger på att du accepterar samspelet mellan kropp, psyke och själ som en naturlig del av livet. Kanske var det den andliga klarsynen den äldre damen tackade mig för? Kanske hade hon nått sitt inre tomrum?
Att utveckla vår andliga klarsyn är i sig en resa, den längsta resan. På ett sätt är det att lära känna sig själv bättre, att lära känna ditt eget tomrum, din närvaro med Gud. Att mogna i andlig klarsyn är att inse att de möten jag har, oavsett om det är med mig själv eller med andra, är att du bär Gud med dig i allt och inse att du både är en förgänglig del av skapelsen men du är också bärare av evigheten och de eviga värden som det transcendenta bär med sig. Andlig klarsyn bär alltid frukt och du bär efter det alltid med dig en klarsynthet som leder till goda handlingar. Det är ”icke jag utan Gud i mig”, vilket för mig leder till insikten att det är Gud som tar över när du väl når den andliga klarsynen.
Kanske är det naturligt att frågor kring andlighet kommer ju längre upp i åren man kommer. Då blir en smalare livsväg naturlig för du ser ett slut som närmar sig. Att då fundera på det immateriella, det andliga, det som du känner men inte kan varken förklara eller ta på, blir mer konkret och har kanske mer personlig betydelse än när man är i 20-30-årsåldern. Här sitter jag framför min brasa och hör sprakandet från vedträden och känner lugnet. Jag tänker att funderingar kring andlighet kräver kanske dessutom en miljö av lugn och ro. Varje väg till andligheten är naturligtvis unik men för egen del är jag övertygad om att för att kunna lyssna inåt måste det finnas förutsättningar för det och då är en tidig morgon framför en brasa en fantastisk sådan stund.
Jag tror dock de flesta av oss har upplevt stunder då det hugger till i hjärtat, då vi är med om saker vi inte kan förklara, eller stunder då vi påminns om vad som egentligen är viktigt i livet. För den äldre damen jag träffade i Gårdstånga var det verkligen så. Ett uppvaknande som sker när vi noterar en hittillsvarande obevakad eller nedtryckt möjlighet och när vi beslutar oss för att följa den möjligheten. Plötsligt ser man världen med nya ögon och det är inte alltid som andra i din närhet förstår vad som sker med dig, men du vet, du förstår, du känner omläggningen.
Jag tycker så mycket om Hammarskjölds sätt att beskriva den andliga resan som en resa från perifin till mitten av oss själva. Pelle Bengtsson har fångat denna resan väl i sin skrift ”Mot enkelhetens punkt”, utifrån Hammarskjölds tankar. Pelle skriver så fint om att resan från periferi till centrum, trots titeln på Pelles skrift, inte är en enkel resa utan en resa med många omvägar. Når du centrum och punkten, ja, då skriver Pelle att du har kommit till en slags ”vara-punkt”. Den kan också kallas för vilopunkt. Där ditt inre inte är behärskat av den ängslan som vill lamslå och kontrollera, faller du i ett slags viloläge. Och då faller allt annat också i läge. Du lyssnar ostört och ser obrutet. Du kommer till verklig ro i denna punkt, du vidgar den ännu mer och den blir mer av en genomgångspunkt. Den öppnar sig inåt mot de egna djupen och utåt mot världen. I vissa ögonblick kan du erfara att det inte finns någon skillnad mellan inåt och utåt. Det finns bara Ett. Ett enda centrum – utan periferi.
Det är detta som Pelle kalla enkelhet – ditt centrum, eller som jag kallar det i detta blogginlägg, ditt tomrum för själen. En upplevelse av ”Ett-het med Gud”. Du kan också karaktärisera upplevelsen som en upplevelse av förbundenhet med allt som är. Paradoxalt nog är detta samtidigt ett tillstånd i vilket du är helt dig själv, en egen individ intensivt levande. En sådan upplevelse äger en universell struktur, enligt Pelle. Samtidigt är den ”strängt personlig”. Att få tillträde till denna punkt är något av det viktigaste i livet.
Jag brukar tänka att andlighet går bortom specifik religion. Hammarskjöld har lärt mig det. Ibland sammanfaller naturligtvis andlighet med religiös tillhörighet, men inte alltid. I den tid vi nu lever i känner jag att människor är i behov av andlig vägledning men kan bli skrämda av religiösa samfund och dess tillhörighet. Detta är djupt olyckligt eftersom Gud i viss mening då har försvunnit ut ur samhället. Jag bär en förhoppning om att det här inre tomrummet och längtan efter något mer i människors liv leder till allt mer andlig klarsynthet och det kan till slut ändå leda till att människor, såsom den äldre damen, vågar gå in i en kyrka och besöker en gudstjänst för första gången på 70 år.
Om inte, så hoppas jag ändå att fler vågar sig på att gå den inre resan, visserligen är det den längsta resan, resan inåt till enkelhetens punkt, till det inre tomrummet där närvaron av Gud väntar, men värt all möda i världen. Kanske gör du det vid en brasa, eller vid något annat ställe, det avgör du.
Lycka till på resan!
/m
Ingen vet vad du går igenom
Det är min dag nr 2 700. Jag har idag sprungit 2 700 dagar i rad, eller varje dag i 7 år, 4 månader och 22 dagar. Ibland får jag frågan om hur jag orkar springa varje dag, då brukar jag tänka hur jag skulle ha orkat leva vidare om jag inte hade sprungit varje dag.
För att springa varje dag är nämligen min medicin. Det är klart att de gånger man känner sig trött, sliten och vid ett tillfälle under alla dessa år hade jag feber, skulle man nog inte egentligen sprungit, men med långsam jogg i 2 km var run-streaken intakt. Run-streaken i sig är väl egentligen ingenting utan det handlar om det psykiska måendet för mig. Med allt skit jag har gått igenom så har löpningen verkligen varit min ”life-saver”. Alla ni som har läst min bok, Jag är paria, vet vad jag pratar om.
Ingen människa vet vad en annan människa tänker och går igenom. Jag tänker på det idag. Mina löprundor är tillfällen för mig att föra en dialog mellan mig och Gud om allt jag går och bär på. Du kan ju inte ljuga eller dölja något för dig själv och Gud, utan det är bara att öppna upp och bejaka dialogen. Helt underbart.
Under dagens löprunda resonerade vi mycket om valrörelsen och dess efterspel förstås men på något underligt sätt kom vi in på engelska konungahuset och den nyligen bortgångne Queen Elisabeth. Hela England och minst 15 andra länder har sorg. För egen del reflekterar jag bland annat kring längden hon satt som Drottning. Som 21-åring gav hon sitt berömda tal med orden ”I declare before you all that my whole life, whether it be long or short, shall be devoted to your service.” För mig säger det mycket om henne men också mycket om att det är viktigt för oss alla att sätta kallelsen före egot. Sätta andra före sig själv helt enkelt. Det här kan man ju tycka lite olika om, hennes farbror valde ju att sätta sin kärlek till sin kvinna före att tjäna som kung för England.
När Queen Elisabeth upplevdes som kyligast mot sina medborgare var nog efter princess Dianas tragiska bortgång. Även jag tyckte att hon borde ha visat sig lite mer öppen gentemot en sörjande nations befolkning. Det var dock flera år senare, tror det var en dokumentär 10 år senare (dvs år 2007) som jag förstod att jag och flera med mig kan ha missförstått Queen Elisabeth. I den här dokumentären spelades nämligen Queen Elisabeths tal upp när hon är åter i Buckingham palace efter att ha lämnat Skottland precis innan Dianas begravning. Hon säger där meningen ”as your Queen and as a grandmother”. Nyckeln för mig blev det sistnämnda….”grandmother”.
Hon stannade helt enkelt kvar i hemmets vrå och tog hand om sina sörjande barnbarn. Ingen vet vad en annan människa går igenom och här är ett sådant klassiskt exempel där hon prioriterade familjen före folket, på så sätt blev hon öppen för kritik men samtidigt diskuterade hon säkert med Gud om vad som var bäst för sina nära och kära och det var att stanna nära dem. Mänskligt och ödmjukt.
När jag avslutar min 2 700:e runda är det meningen, ”Ingen vet vad du går igenom”, som stannar kvar i mitt huvud. Går in i bokhyllan och tar fram en Fröding. Det får bli dagens avslutande tanke…imorgon är det dags för dag 2 701 🙂
”Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod,
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.”
/m
En ödmjuk text till politiker
Det har gått någon dag sedan valsöndagen. Jag hade en del att göra igår, vilket inte gjorde någonting för då fick jag chansen att reflektera en del över valet. I skrivande stund vet vi fortfarande inte hur det slutgiltiga valresultatet kommer att bli, men för detta blogginlägg saknar det betydelse. Min reflektion handlar istället om den polarisering och förskjutning från egen politik till aktiv pajkastning som nu blivit segmenterad hos politikerna, där inte minst den senaste valrörelsen är ett bra exempel.
Jag är uppvuxen i en liten småstad under -70 och -80 talet. Jag kommer från ett hem med arbetarklassrötter där politik och samhällsintresset kom med bröstmjölken. Att diskutera politik och samhällsutveckling har alltid varit både tillåtande och önskvärt i min familj. För egen del har jag dock sett Dag Hammarskjöld som en förebild. Ni vet en sådan där förebild som många tycker är tråkig, där intresset för politik finns men där det är närmast ett kall att inte vara politisk aktiv utan se fördelar hos alla partier. Att helt enkelt stå politisk obunden.
Under mina uppväxtår upplevde jag de politiska spänningarna kring politikens innehåll som väldigt spännande. Det var också under en tid då det var jämt mellan blocken och maktskifte skedde efter flera val (inte minst 1976, jämviktsvalet 1979 och 1982). Jag är också uppvuxen med att vilja höra vad politikerna har att berätta om sin egen förda politik. Om sin egen tro och uppfattning. Om sina egna tyckanden om vad som vore bäst politiskt. Detta låter kanske främmande för någon som växer upp idag, men tro det eller ej, när jag växte upp fanns det faktiskt politiker som berättade om sin egen politik och kastade inte retoriskt skit på andra.
Nu har pendeln helt vänt. När jag har lyssnat på partiledardebatterna, statsministerkandidatdebatterna eller enskilda politikerintervjuer under den här valrörelsen är det få som pratar om sin egen politik utan i stort sett alla lyfter upp ”andra sidans” upplevda politik och hur hemskt det är för oss alla om vi röstade på ”fel” sida. Under valdagen gick jag in på några Instagramkonton bara för att göra en liten egen analys. Jag tittade då på en reel från Lena Hallengren (S), som enbart berättade hur illa det skulle gå i samhället om vi röstade på (SD). Jag tittade på en reel från Ebba Busch (KD) som enbart innehöll retorik hur fel det gått i Sverige med S vid makten och gav ett antal exempel på det, varav minst två av dessa exempel kunde jag omedelbart inse att de exemplen hade ju inte S tagit beslut om utan var ett arv från tidigare borgerlig regering (exempelvis indelningen i elområden i Sverige). Jag tittade på en reel från Märta Stenevi (Mp) där det framfördes hur illa högerns klimatpolitik är. Jag tittade på en reel från Ulf Kristersson (M) som framförde hur illa det varit inom kriminalpolitiken de senaste åtta åren, men gav inga exempel på hur M skulle göra det bättre. Detta är bara några exempel och då har jag ändå inte nämnt hur politikerna försöker smeta på varandra olika etiketter och färger. Hur har det blivit så här? Tror politikerna att vi väljare inte längre vill ha politiskt innehåll beskrivet för oss utan istället vill höra hur deras uppfattning är om ”den andra sidan”? Varför har det gått från att ha varit att framföra sin egen politik till att prata skit om andra?
Det heter ju att vi får de politiker vi förtjänar. Jag antar att detta således är en del av vårt samhälle just nu. Där vi pratar illa om varandra, sätter etiketter på varandra som egentligen inte stämmer, hur vi misskrediterar varandra och hur vi gör allt för att framställa ”den andra” så ofördelaktigt som möjligt. För egen del vill jag inte ha ett sådant samhälle. I en demokrati tycker jag att det ska vara högt i tak och att man ska få tycka olika men när olikheterna inte ens framförs utan det är istället pajkastningen om ”den andra” som är det centrala, då har vi kommit en bra bit bort ifrån vår älskade demokrati.
Som ni vet brukar jag tänka på Jesus och den etiska modell med kärlek som budskap som han stod för. Kärlek åt alla, oavsett om du är fiende eller vän. Naturligtvis är det en ledstjärna för mig men även andra har haft Jesus som förebild. I detta sammanhang är det värt att nämna Martin Luther King jr som en juldagsmorgon år 1957 i en predikan framförde följande oförglömliga ord utifrån Jesus och hans kärleksbudskap gentemot fiender:
”Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate, only love can do that.”
Slutsaten är egentligen ganska enkel men just nu verkar få anamma dess praktikalitet. Om du inte gillar ”den andra” sidans retoriska sätt om hat och polarisering, polarisera då inte själv. Hat sprider hat, attack sprider attack och förakt genererar mer förakt.
För mig handlar det därför om att om du vill undvika hat i ett samhälle så sprider du istället kärlek. Jag har exempelvis läst om att politiker, oavsett partifärg, fått mängder med hat levererade till sig från politiska motståndare. Då handlar det dessutom sällan om hat utifrån ett politiskt retoriskt levererat innehåll utan mer utifrån en etikett man utläser på politikerns panna. Ett av de viktigaste områden för en politiker borde vara förståelse. Varför gör någon som den gör? Varför har den personen den och den uppfattningen? Det finns ofta skäl till varför en person har den eller den uppfattningen och för en politiker vore det vara det som är drivkraften istället för att kasta ”skit” på varandra.
Eftersom jag är en gammal HR-direktör och chef vet jag att det fungerar med att bekräfta bra beteenden och att det är mycket mer effektivt än att bestraffa dåliga beteenden. Tyvärr verkar det sistnämnda vara en del av denna samtid och denna valrörelse, eftersom effekten oftast är omedelbar men också kortsiktig. Att bekräfta bra beteenden ger en senare effekt och är mer långvarig och våra politiker är antagligen en produkt av sin egen samtid och därför styrs de av kortsiktiga konsekvenser.
För egen del är Martin Luther Kings ord, som han naturligtvis hämtat från Johannesevangeliet, en ledstjärna och jag tycker att det borde det vara även för vår samtids politiker. Nu kommer det naturligtvis ske eftervalsanalyser runt omkring landet hos de olika politikerna och ett ödmjukt medskick från mig är att fortsättningsvis i de politiska utspel ni ämnar göra, låt ljuset leda er. Tryck inte ned era politiska motståndare med ord som indikerar attack, idioti, utsmetade etiketter, förakt mm utan prata istället om er politik och sprid kärlek åt era politiska motståndare. Ha respekt för att andra tycker annorlunda och låt det stanna vid det. Det kallas demokrati. Om du vill att människor ska tänka annorlunda, ja då får du vara annorlunda. Om du vill att dina politiska motståndare inte ska sprida hat, ja, då får du sprida kärlek.
Lyssna på Jesus och Martin Luther King. De visste vad de pratade om.
Var ljuset och inte mörkret!
/m
Demokratins nationaldag
Det är val idag. Nu för tiden inträffar demokratins nationaldag var fjärde år. När jag växte upp var det val var tredje år och kanske är denna förändring synonymt med det som kallas erfarenhet och att bli äldre, mycket ändras.
Jag är uppvuxen med tron att du berättar inte om vilket parti du röstar på men du diskuterar flitigt med nära och kära om politikens innehåll. Jag är uppvuxen med tron att det är viktigt att du får ventilera dina tyckanden och åsikter gentemot andra och att du på så sätt formar din egen uppfattning men dina egna tankar om det slutgiltiga politiska valet du gör behåller du inom dig. Jag är uppvuxen med värderingen att demokrati är viktigt och att du ska göra din röst hörd, den är värd att respektera och inget som är givet. Politik och dess innehåll är viktigt för oss alla, men vem och vad du röstar på är jag uppvuxen med att det är en privat sak och det håller du för dig själv.
Allt förändras och då jag med stort intresse följde min första valdebatt som jag kommer ihåg, mellan Palme och Fälldin, det måste ha varit inför 1976 års val, ni vet den där berömda Tv-valduellen i Scandinavium i september 1976 mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Tror det förresten var i samma veva som Tre Kronor laddade upp för premiären av Canada Cup med att besegra det mäktiga sovjetiska landslaget med 4–1. Ni som var med då kommer ihåg att när Sverige spurtade mot valet i september 1976 var det med en känsla att det smått omöjliga skulle kunna inträffa. Det skulle kunna bli ett maktskifte. I decennier hade Sverige varit en märklig kombination av utvecklad demokrati och enpartistat. Socialdemokraterna hade, möjligen undantaget sommaren 1936 och under samlingsregeringen, haft statsministerposten i 44 år. Så sent som 1968 nådde Socialdemokraterna över 50 procent av rösterna. Jag kommer ihåg hur det kändes lite som ett ödesval. Jag var visserligen bara ett barn men kände ändå av atmosfären. Kanske är det därför jag minns TV-debatten så starkt.
Jag har i vuxen ålder sett TV-debatten 1976. Palme är skicklig, så skicklig som historien givit honom. Fälldin svamlar och är inte alls lika retoriskt slipad. Varje inlägg är ett enda stort segerinlägg retoriskt för Palme vs Fälldin. Ändå vinner Fälldin mest sympatier. Jag har svårt att se denna TV-debatt i efterhand och förstå hur Fälldin kunde uppfattas som en segrare men så var det. Kanske var det så att Palmes belåtna leende då han fått in en smäll på Fälldin förstärktes i rutan och uppfattades som ett hångrin och intensiteten i blicken blev till ett vilt stirrande. Tittarna fick intrycket av att Palme var elak och Fälldin framstod som sympatisk. Jag har tagit lärdom av denna TV-debatt och tänkt mycket på den genom händelser i mitt liv. Palme förlorade debatten för att han var så mycket skickligare, vilket är en lärdom för oss alla. Det är inte alltid skicklighet, duktighet och den som vet mest som uppfattas som den bäste.
Om jag gör en jämförelse med nutida valrörelse så är det en milsvid skillnad. Då var debatten sakpolitik, nu handlar det mest om att prata illa om varandra och sätta etiketter på politiska motståndare som egentligen inte existerar. Jag har svårt för politiska debatter nu för tiden. Partiledarna framstår för mig som människor som medvetet levererar osanningar om andra för att förstärka sig själva. Som medvetet tar upp sakfrågor och förvränger dessa när de pratar om andra partiledares politik. Det har inte blivit sakfrågornas debatt längre utan pajkastningens val.
För mig är det därför bättre att läsa partiernas partiprogram än att lyssna på dagens partiledare. De kommer ändå aldrig ge mig saklig information utan kommer bara slänga ur sig etiketter om sina motståndare som sina motståndare ändå ej står för. Partiledarna må vara retoriskt slipade idag men i mina ögon amatörer när det handlar om att berätta om sitt eget partis sakpolitik.
Hela landskapet har förändrats på många sätt sedan min uppväxt. Om jag tar ett exempel. När jag växte upp var det en extrem åsikt att tycka att Sverige skulle tillhöra en militärallians (NATO), nu tycker nästan alla partier det och jag som är kvar i min uppfattning sedan barnsben står kvar i min uppfattning och då plötsligt är det jag som blivit extrem. Det finns mängder med frågor där jag står kvar i mina värderingar men då jag läser mina uppfattningar utifrån partiernas beskrivna sakpolitiska så inser jag att jag börjar bli utanför den politiska skalan. Jag har alltid värnat om Guds skapelse och att vi ska ta hand om vår natur och våra gåvor på bästa sätt, i den här valrörelsen känns det dock som en extrem åsikt.
Med det sagt så tänker jag ändå komma med en uppmaning. Gå och rösta. Våra förutsättningar i denna värld ser väldigt olika ut. Livet kan kännas djupt orättvist och är så också när vi föds in i ett liv med olika förutsättningar och olika privilegier. Vissa av oss bär på en livsresa som till synes verkar gå på en räkmacka, medan andras liv är till synes kantat av utmaningar och personliga problem. En del kan vi påverka själva, andra delar är vi i stort sett bara offer utifrån de omständigheter som sker. Vissas röster hörs tydligt i den offentliga debatten medan andras röster förblir utsagda i det tysta. Det är så livet är.
På valdagen är det dock så att alla våra röster hörs lika mycket. Det är det som är det fina med demokratin. Varje röst är lika mycket värd och ingen människa har fler röster än någon annan. Det går att påverka. Med det sagt vill jag slå ett slag för röster på partier som inte har odemokratiska värderingar, partier som inte gör åtskillnad på folk och folk. Jag vill slå ett slag för partier som värnar om våra demokratiska rättigheter, som värnar om Guds skapelse, vår natur och klimat och som är måna om att vi alla människor som lever här är lika mycket värda.
Gå och rösta på demokratins nationaldag!
/m
Okänt land
Jag vaknar tidigt. Relativt dålig sömn. Ger mig därför ut och springer istället för att fortsätta att ligga och vrida mig i sängen. Är vid en stuga över helgen i Haverdal. Oändliga sanddynor och härliga vågor som slår in mot stranden. Solen håller på att gå upp bakom trädtopparna.
Som vanligt ger jag mig ut med ett Hammarskjöld-citat i huvudet.
”Vidare drives jag in i ett okänt land.”
Hammarskjölds bok börjar med den här meningen. Han är mellan 20-25 år när han skriver detta. Även om han kallar det okänt land var han redan från tidig ålder inriktad mot den uppgift som skulle bli hans kall. Inriktningen var tydlig men samtidigt visste han inte exakt vilken denna uppgift skulle bli. Kanske var det detta han kallade okänt land?
För många var det i alla fall okänt att Hammarskjöld parallellt med sin ämbetsmannautövning brottades med existentiella frågor, den egna jag-upplevelsen, förhållandet mellan honom och Gud och det egna ansvaret för andra. Med en märklig exakthet ledde dessa existentiella grubblerier till att Hammarskjöld fick en klarhet i sitt sökande enbart några månader innan han utsågs till FN:s generalsekreterare. Han sade JA till någon eller något (som han senare skulle beskriva det).
Dag Hammarskjöld var verksam i den politiska världen även om han aldrig var politiker. Han såg sig själv som partipolitiskt obunden. Det offentliga uppdraget för Dag Hammarskjöld var helt enkelt personligt och inte förankrat i något partiprogram eller beslutat i någon partikongress. Han hade enbart sin egen övertygelse med sin egen livsåskådning, sin egen värderingskala, sin egen tro som grund. Här tänker jag att vi alla har något att lära från Hammarskjöld.
Oavsett om du är politiker eller ämbetsman eller arbetar i det privata näringslivet så är uppdraget just personligt. Mats Svegfors beskrev just detta i sin bok om Hammarskjöld, ”Den förste moderne svensken”, från 2005. Alla är vi människor av kött och blod och alla vi styrs och frestas i vår utövning av de krafter som omvärlden ger. Frågorna ställs hela tiden till politikern, ämbetsmannen eller den som arbetar i det privata om vad som driver en? Vilka värden omfattar just du? Är du i detta jobb för att berika dig själv, materiellt eller symboliskt? Har du bara förpliktelser mot dig själv och möjligen dina nära i familjen eller anser du dig ha förpliktelser mot din nästa varhelst du möter henne i arbetsliv eller ute i samhället i stort? Jag tror att dessa stora frågor som Dag brottades med varje dag, bör ställas varje dag även hos var och en av oss. Vad tror Du på? Varför söker Du människors förtroende? Vad vill Du förverkliga i andra människors tjänst?
När jag springer längs Haverdals kust kan jag inte låta bli att reflektera över Hammarskjöld och hans dagliga grubblerier kontra vår egen samtid. Vi lever i en alltmer individualiserad och egofixerad tid. I mångt och mycket är jag inte bekväm i den samtid som nu existerar där Hammarskjölds terminologi om okänt land efterföljs av meningen ”marken blir hårdare, luften mer eggande kall” är verklighet just nu. Med de inspel som förs i årets valrörelse med tydligt ”vi och dom” perspektiv och inspel om hur mitt perspektiv är det rätta och ditt är fel, så drives jag ut i ett okänt land som både är hårt och kallt.
Jag för en egen kampanj för ökad lyhördhet, ökad öppenhet, tolerans för allas olikheter och inte minst att vi alla bör hjälpa varandra, oavsett om det ger mig fördelar eller inte. Jag vill bort från egoism och in med det osjälviska. Hur kan jag navigera i detta okända land och bidra på bästa sätt med ett osjälviskt perspektiv?
Dag Hammarskjöld brottades med just dessa frågor livet igenom. Han besvarade dem i sin bok, ”Vägmärken”. I slutet av augusti 1961 skrev han den sista noteringen som finns i boken. Märkligt nog har då det okända landet bytts till säker mark. Dag Hammarskjöld avslutar sin bok så här:
”Men det är samma land. Och jag börjar känna kartan och väderstrecken”.
Kanske kan även jag så småningom säga att jag känner tillit till kartan och väderstrecken och har kommit förbi det okända. Hoppas kan man ju alltid!
/m
Jag vill höra din åsikt
Det är tidigt söndag morgon. Min mobiltelefon ringer. Först blir jag en aning rädd, för vem ringer en söndag morgon klockan 07? Tänk om det har hänt något med mina nära och kära. Jag svarar därför en aning forcerat. Det tar ett antal sekunder innan jag förstår vem det är. Det är ingen fara med mina nära och kära, rösten tillhör en direktörskollega från en annan region. Hen säger sin början en gång till eftersom min förvåning i början av samtalet måste ha blockerat mig…”jag vill höra din åsikt”, säger hen.
Söndag morgon, strax efter 07. Jag glider ned för trapporna och sätter mig i vardagsrummets soffa. Jag låter min direktörskollega föra fram sitt ärende och låter min fundering kring valet av tidpunkt att ringa mig få vila i mitt bakhuvud. Min kollega berättar om dilemmat hen befinner sig i. Uppenbarligen ett knepigt läge. Jag ställer ett antal kontrollfrågor. Inser efter ett tag i samtalet att i det här fallet finns det ingen återvändo. Nu handlar det bara om att hantera framtiden på bästa sätt och lämna det som har hänt. Gjort är gjort.
Jag ger min direktörskollega min uppriktiga analys. Det märks att hen inte har fått ett sådant svar från någon i hens närhet tidigare. Direktörskollegan blir en aning sur märker jag. Ärlighet serverad i uppriktighet på ett ödmjukt sätt är svårslaget. Därför fortsätter jag att ge min syn på saken. Min direktörskollega, som är en aning uppskruvad, tackar till slut för samtalet och lägger på. Jag förstår att detta var inte det hen ville få höra.
Under veckan som går är jag upptagen med mycket som sker i vår region. Det blir långa arbetsdagar och jag förtränger söndagens tidiga morgonsamtal med min kollega. När torsdag kväll håller på att glida över till fredag morgon är jag kvar på jobbet. Min mobiltelefon vibrerar och på displayen ser jag hens namn. Ögonblickligen minns jag tillbaka till söndagsmorgonens samtal och jag svarar nyfiket. Hen är mycket lugnare nu. Dock märker jag att även om rösten visserligen är lugn finns det en underton av bitterhet. Hen berättar att tyvärr blev det med ärendet precis som jag hade förutspått. Bitterheten i hens röst var ett klassiskt utslag av att hen ville inte detta resultat. När vi lägger på avslutar hen med orden… ”det måste vara roligt att alltid ha rätt”, med tydlig sarkasm adresserat till mig. Jag tänker att det sistnämnda handlar inte om mig egentligen utan var ett resultat av hens nedstämdhet i nuet. Jag hade ju bara svarat på hens samtal tidigt en söndag morgon med uppmaningen att hen ville höra min åsikt.
Det har gått ett antal år nu sedan de där samtalen. Ganska många år faktiskt. Jag har inte varit i kontakt med min före detta kollega sedan dess. Jag har ibland funderat på det här med begreppet ”höra din åsikt”. För mig är det en inbjudan till att verkligen höra vad den man säger det till har att säga i själva ärendet. Detta utan att egentligen bedöma eller värdera dess svar. Tillit är ett underbart begrepp som inbegriper att man bjuder in någon annan i ens liv att delge en uppriktighet kring något. Vissa människor har dock svårt för att inte få sina egna värderingar och synpunkter bekräftade av någon annan när man ställer frågan kring om man vill höra den andra åsikt. Så här i efterhand gjorde jag ett klassiskt misstag. Jag skulle ha ställt en kontrollfråga innan jag svarade. Jag skulle ha frågat om vederbörande verkligen var redo för att höra min ärliga åsikt och vad kommer att hända ifall min åsikt går på tvärs med frågeställarens. Nu ställde jag inte de frågorna och hade därmed inte konsekvenstänket klart för mig.
Erfarenhet är en brutal lärare. Vi går igenom livet med dess upp- och nedgångar. För egen del har jag kommit väldigt långt i mitt tänk kring att ärlighet och sanningen gör en fri och jag lär mig något nytt varje dag. I alla fall tycker jag själv det (i all ödmjukhet). I fredags träffade jag en relativt ny vän på LUX på Lunds universitet. Efter att vi samtalat en stund kom så frågan från min vän efter att hen delgivit mig ett dilemma som vederbörande stod inför…”jag vill höra din åsikt”. Jag reste omedelbart tillbaka i tiden till mina samtal med min före detta direktörskollega. Omständigheterna nu var helt annorlunda men samtidigt var orden desamma. Jag vill höra din åsikt!
Den här gången ställer jag kontrollfrågorna. ”Är du beredd att höra min åsikt, även om min åsikt kanske går emot vad du innerst inne tycker? Kommer detta förändra vår relation?” Det blev en bra dialog kring förutsättningarna innan jag svarade hen. Vederbörande ville verkligen ha min ärliga åsikt och hen bedyrade att detta inte skulle göra något för vår framtida relation. Med det som uttalad bekräftelse gav jag så min uppriktiga åsikt. Jag märkte att mitt svar inte var vad min vän velat höra. Jag tänkte att nu har jag återigen hamnat i samma fälla, trots kontrollfrågorna. Vi skiljdes utanför LUX och jag åkte sedan till Haverdal över helgen. På tåget från Lund till Haverdal tänkte jag på termen ”jag vill höra din åsikt”. Den inbegriper ju ett förtroende i sig. Någon annan är nyfiken på att höra din åsikt. När jag coachar chefer eller projektledare brukar ett av de ämnen som oftast kommer upp till spörsmål vara hur man ska hantera de som tycker annorlunda. Jag brukar ge ett svar som de inte förväntar sig. ”Värna om dem som tycker annorlunda för de kan vidga både din förståelse men även ärendets innehåll.”
I morse fick jag så ett sms från min vän från LUX. Ett stort rungande tack fick jag eftersom min åsikt hade gjort att min vän fick en input till vederbörandes dilemma som gjort att hen tänkt helt annorlunda och saken hade fått en ny, positiv vändning. Jag log i mitt inre. Ibland finns det ett mått av lärande i att möta andra människor som är svårslaget.
/m
Parallella världar
Jag kör mitt vanliga pass på MIND:s självmordslinje och försöker stötta enligt bästa förmåga. Det är för ovanlighetens skull relativt lugnt ett tag och plötsligt står ingen i kö efter tre intensiva samtal. Jag slår på TV:n lagom till att se på TV4:as Nyhetsmorgon att de ska intervjua Sveriges största ”youtuber”. Jag hör inte riktigt namnet och tänker att är man störst på YouTube måste jag veta vem det är. När de senare presenterar namnet så slår det mig att jag har ingen aning om vem vederbörande är.
Efter att jag har avslutat mitt pass på MIND och ska ta tag i dagens uppdrag kommer ändå en fundering upp i mitt huvud, hur det kommer sig att jag inte känner till Sveriges största ”youtuber”? Jag anser mig själv vara väl initierad i dagsaktuella saker och följer med i media dagligen. Läser tidningar, ser på nyheter och försöker följa med både i inrikespolitiken och i utrikespolitiken. Ändå känner jag inte till namnet på Sveriges största ”youtuber”. Jag är inte naiv, jag inser naturligtvis att det handlar om att jag sällan är inne på YouTube. Det är en rimlig förklaring och när jag delar mina reflektioner med en vän så skrattar hon bara. Jag blir först lite irriterad men sedan ställer hon mig verkligen mot väggen. Hon undrar om jag vet hur man går in på TikTok, och jag måste svara nekande på det. Hon undrar hur ofta jag går in och lyssnar och tittar på någon som heter Pärleros podd eller YouTube-kanal, och jag måste tyvärr svara att jag inte vet vem Pärleros är. Hon frågar hur ofta jag ser vad Bianca lägger ut på Instagram, och jag måste svara att jag visserligen vet vem Bianca är dotter till men att hon hade Instagram visste jag inte. Hon ger några andra exempel och gradvis tvingas jag erkänna att det verkar finnas en parallell värld som jag inte alls känner till, med människor som delar saker med varandra som helt går förbi min egen värld.
Dit man riktar sin uppmärksamhet är där man lever sitt liv, tänker jag efter att jag har sagt adjö till min vän. Jag går in och tittar på ett avsnitt av det som Sveriges största youtuber lagt ut, jag går in och tittar på Biancas Instagram, laddar ned ett poddavsnitt från Pärleros och jag letar reda på vad som läggs ut på TikTok. Jag vill inte vara utanför i en annan värld, jag vill i alla fall veta vad som försegår i den parallella världen men inser snabbt att det finns kanske en anledning att dessa inte är en del av min värld. Det som jag såg och hörde tillför mitt liv…ingenting. Absolut ingenting.
Jag känner mig dock en aning misslyckad fortfarande efter att ha kikat in i denna parallella värld. Är man störst på något, tillför man ju mycket till andra och uppenbarligen är det något jag missar. Att vara utanför är aldrig roligt. Det är modigt att gå sin egen väg, att välja att stå utanför något som alla andra vill vara en del av men samtidigt kan det vara ett ofrivilligt utanförskap och då känns det ensamt. Ofrivillig ensamhet är skadligt. Jag inser naturligtvis att målgruppen för denna parallella värld inte direkt är menat för någon som mig, men samtidigt kan jag tycka att vi som mänsklighet hör ihop, oavsett ålder och erfarenhet och vi berikar varandra i varje del av livet. Kanske kan de tillföra mig något, om jag är tillräckligt öppen och bejakande?
Jag ger det ytterligare en chans. När jag genomlider ytterligare ett avsnitt kring smink och lyssnar på ett allt för självklarhetsfullt samtal från Pärleros podd tänker jag att den parallella värld som jag oftast fördjupar mig i kring exempelvis Guds mysterium, Hammarskjölds teologi om den öppna skålen, Thomas a Kempis 1400-talsteologi, Johannes av Korsets ”själens dunkla natt” och Mäster Eckharts sinnrika predikningar från 1200-talet är en parallell värld som berikar mig massor men den kanske berikar väldigt få. Det är dit jag riktar min uppmärksamhet och det berikar mitt liv mycket, varför ska jag helt plötsligt gå in på YouTube, TikTok och lyssna på ointressanta poddar för att alla andra är där? Jag börjar skratta åt mig själv och mitt patetiska beteende att försöka vara där alla andra är. Så naivt och dumt.
När jag klickar ned avsnittet från Sveriges största youtuber och stänger av podden känner jag mig stärkt. Nu vet jag om denna parallella värld och jag har givit den en chans. Den gav mig inget men jag är samtidigt glad åt att andra kan finna nöje i en sådan värld. Kanske är jag för djupsinnig och borde bejaka en ytlighet mer? Eller inte? Hur det än är med den saken så tänker jag att det här med parallella världar är ändå något som jag ska tänka mer på i framtiden. Jag ska inte ta för givet att jag är välinformerad, för det är jag uppenbarligen inte. Jag ska inte ta för givet att min värld är den rätta och att det är den som flera borde bejaka, för så är det inte. Jag ska inte jämföra parallella världar såsom att min värld är bättre än din, för så är det inte. Alla vi som nu lever och som har levt på denna jord, lever våra olika liv och riktar vår uppmärksamhet åt olika saker. Det är nog egentligen inte svårare än så. Vi har olika intressen och lever i olika samtider och att det finns ett diversifierat landskap där vi som människor har förmånen att kunna rikta vår uppmärksamhet och finna mening i olika saker borde egentligen bara vara positivt. Vi är alla inskränkta i våra egna världar och vet sällan något om andras världar, kulturer eller vardag. Kanske är dagens lärdom för mig att bejaka nyfikenheten för varandras världar, för varandras vardag, för varandras intressen, för det är så vi behåller vår nyfikenhet livet ut och lär oss mycket på vår resa.
Min parallella värld är inte din men jag delar gärna med mig av min värld och är nyfiken på din värld. Låter inte det som en rimlig väg framåt?
/m
Acceptans i tre steg
Jag har ett sommarhus utanför Kalmar. Egentligen är det min mors föräldrahem, så att säga att det är mitt sommarhus är en aning förmätet. Jag är mer eller mindre sommaruppvuxen (om det finns något sådant ord) där. Varje sommar i mitt numer 53-åriga liv har jag spenderat i detta hus och runt omkring dess småländska marker. Jag kan varje stig, varje väg och varje del av huset. Varje gång jag lämnar huset känns det vemodigt. Jag gör alltid en extrarunda innan jag stänger, låser och åker därifrån. Går från rum till rum, insuper varje vrå, funderar på om rullgardinen skall dras ned lite till, kontrollerar igen om all el avstängd, om jag har tömt soporna, länsat skafferiet och stängt av spis och tv. Naturligtvis är allt redan i ordning men jag gör ritualen i alla fall. Att lämna gör ont. Det är alltid förknippat med vemod och sorg. Att släppa taget, att lämna något man älskar, om än tillfälligt, är svårt. Jag lämnar mitt paradis och åker åt ett annat håll.
Steg 1
Kanske är det så att lämna något man är fäst vid, oavsett om det handlar om sommarhus, relationer, arbeten eller något annat är alltid förknippat med vemod. Det är helt enkelt svårt att sätta punkt för något och gå vidare. För det är inte bara det att man lämnar något utan man rör sig ut mot framtidens ovisshet och då krävs det ett visst mod. Nu använder jag visserligen mitt sommarhus som en liknelse för det här med acceptans i livet men jag tycker ändå det är lite talande. Det handlar om att jobba med acceptans och lära sig att sätta punkt i tid för vissa saker, att ta sig an en ny uppgift och lämna ett gammalt, att välja bort något för att kunna prioritera något annat. Ens tid i livet är begränsat och du kan inte göra allt och du kan inte vara på fler ställen samtidigt. Att jobba med acceptans är en viktig del av livet.
För egen del har jag alltid haft lite av en inbyggd KBT-ådra inom mig. Jag jobbar mycket utifrån de förutsättningar som finns. Att älta något gammalt är efter den nyttiga läroreflektion som alltid bör ske, både ineffektivt och leder inte framåt. Dessutom om du går och grubblar på något gammalt så är du begränsad i din tankeverksamhet i att tänka nytt. Jag brukar därför vara ganska bra på att släppa det gamla och prioritera det nya. Här är acceptansen nyckeln till mycket. Jag har därför lärt mig, delvis genom den hårda skolan som kallas livserfarenhet, att lämna något, ta avsked av något och avsluta något utan att vara bitter eller fastlåst i det som aldrig blev eller det som kunde ha varit, är att arbeta med acceptans.
Steg 2
I hela mitt liv har jag försökt att komma ett steg ytterligare. När jag var 17 år kom jag för första gången i kontakt med Hammarskjölds Vägmärken och fick ta del av dennes ord såsom exempelvis om att tömma sig själv, om den öppna skålen, om att vara kärlet. Det tog några år innan jag förstod att här handlar det inte bara om acceptans utan här handlar det om ytterligare en nivå, nämligen att vad nuet än levererar för innehåll så acceptera det som om du själv har valt det. Det handlar om en konst i att möta tillvaron utan förutfattade meningar och att helt släppa taget om både dåtid och framtid. Att alltid arbeta med nuet som en vän och att inte göra nuet till din fiende. Att släppa alla tankar, känslor, handlingar som håller dig borta från nuet. Du är ett med nuet och acceptera nuet så som det är och handla därefter.
Jag har nu, när jag har kommit upp ett antal nivåer på min livsresa, fullt ut accepterat Hammarskjölds tankar kring den tomma skålen. Jag förstår vad han menar och jag lever därefter. Som alla andra är jag dock bara en människa och att överge mina förutfattade meningar eller fastna i några gamla tankar är något även jag hamnar i lite då och då men numer går det ganska snabbt för mig att hantera dessa tankar. Jag släpper dem helt enkelt efter ett snabbt konstaterande att de kom upp i mitt huvud och sedan accepterar jag livet som det kommer…varje sekund…varje ögonblick.
Att arbeta med acceptans är således egentligen bara ett steg på vägen på din livsresa. Det är möjligt att du aldrig kommer längre och då är det gott nog men vore det inte häftigt om du kom lika långt som Hammarskjölds ord förmedlar. I varje sekund accepterar du nuet, oavsett vad som sker, som om det vore du som valt allt som sker. Som om nuet är det enda som existerar, både i tanke, ord och handling. Du bejakar ödet i varje stund. Och när du har kommit så här långt på din livsresa då tvistar Hammarskjöld till det ytterligare en gång. Det är nämligen inte slut här.
Steg 3
Hammarskjöld skriver, Icke jag utan Gud i mig. Även här tog det några år för mig att förstå ordens betydelse. Det yttersta steget är således att inse att det är inte du som är subjektet längre. Det är inte du som gör acceptansen. Från att vara subjekt i sin tillvaro gör Hammarskjöld erfarenheten av Gud och gör Gud till det egentliga subjektet i ditt liv. Gud döljer sig i människans inre. Den som vill finna Gud måste därför bli helt tom på allt som inte är Gud och ”träda in i en djup andakt inom sig själv”. Det handlar således inte om vad nuet än levererar för innehåll så acceptera det som om du själv har valt det utan acceptera det som om det till och med är Guds val. Det är det som är nuet, det är det som är acceptansen, det är det som är det yttersta målet.
Icke jag utan Gud i mig!
/m
Inställning om varför är ofta avgörande
Jag är på väg från ett möte med en yrkesgrupp på US. Ett bra möte, trots bitvis ett relativt högt tonläge. Jag går lite i mina egna tankar när jag smiter förbi ett av vårdavdelningarnas allrum där patienterna kan titta på TV och umgås. Rummet är tomt, så när på en lokalvårdare som jag ser noggrant rengör TV:ns fjärrkontroll. Jag stannar upp och smygtittar på lokalvårdarens noggrannhet. Till slut går jag in i allrummet och presenterar mig. Lokalvårdaren stannar upp och jag frågar lite nyfiket om hennes arbetsuppgifter. Det blir ett intressant och tankeväckande samtal. Min fråga kring varför hon rengör fjärrkontrollen så noga besvarar lokalvårdaren med följande:
”Jag läste i tidningen att vårdrelaterade infektioner ökar här på US så jag tänkte att jag måste vara ännu mer noggrann i mitt jobb och jag tänkte att en fjärrkontroll är en potentiell smittbärare.”
Jag lämnade lokalvårdaren med en värme i mitt inre. Den senaste tiden hade städningen på våra sjukhus varit uppe som en het politisk fråga. Dels för att medarbetare upplevde att städningen blivit sämre över tid och dels det faktum att vårdrelaterade infektioner (VRI) ökade. Frågan var om städningen kunde vara en del i VRI-strategin för att minska infektionerna. Rent verksamhetsmässigt hade regionen lagt ut hela städningen på entreprenad. Politiskt var frågan, visserligen komplex, men också het utifrån det sistnämnda faktumet. Det fanns politiska intressen i att ta tillbaka städningen till egen regi med regionen som arbetsgivare kontra att fortsätta med entreprenadlösning och då skruva mer på kravbilden vid upphandlingen. Att jag närmade mig lokalvårdaren i dagrummet hade nog med den aktuella politiska frågan att göra.
När jag närmade mig kulverten för att smita ned i US katakomber mötte jag en annan lokalvårdare. Jag passade på att även fråga denna lokalvårdare om arbetsuppgifter med mera. Här möttes jag snabbt av en kritisk lokalvårdare som var missnöjd med det mesta. Till slut ställde jag även här en fråga, som ungefär lät så här: Vad känner du inför dina arbetsuppgifter? Jag fick ett helt annat svar av denna lokalvårdare:
”Jag gör det jag blir tillsagd, inte mer.”
De båda mötena lämnar mig inte. De hänger med mig under kvällen och natten. Jag tänker på de bådas inställning till sina arbetsuppgifter. Av uppenbara skäl var jag väldigt förtjust i den lokalvårdare jag mötte först. Att kunna lyfta sig bortom sina arbetsuppgifter och så påtagligt försöka att medverka till att minska regionens VRI imponerade på mig. Under natten bestämde jag mig för att försöka få den första lokalvårdarens inställning att genomsyra alla lokalvårdares grundsyn kring sitt arbete. På morgonen tog jag kontakt med högste chefen för lokalvårdarens företag. Jag berättade redan i telefon att jag ville boka in ett möte med chefen och den här specifika lokalvårdaren.
Sagt och gjort. En kväll en vecka senare stod chefen och lokalvårdaren utanför mitt tjänsterum. Jag märkte att lokalvårdaren var väldigt nervös så jag var snabb att retoriskt berömma henne för hennes sätt att arbeta och hennes inställning till sitt arbete. Jag beskrev ingående för chefen om utmaningarna kring VRI och la sedan till följande mening:
”Varför man utför sina arbetsuppgifter har betydelse.”
Vi hade sedan en lång och konstruktiv diskussion hur vi skulle kunna få lokalvårdarens inställning kring sina arbetsuppgifter att bli en grundläggande inställning hos alla lokalvårdare. Vi kom dock inte fram till något tydligt svar (delvis för att jag inte var chef för städföretaget). Jag var därför snabb på att boka ett nytt möte med chefen några veckor senare då han skulle återkomma med en handlingsplan.
Två veckor senare återkom chefen. Ett av förslagen var att de nyanställda i städföretaget skulle få en introduktion av några från regionen om VRI och viktigheten av att städa ordentligt. Visst skulle vi kunna ordna det, svarade jag. Dock tyckte jag att det bästa vore om den lokalvårdare jag träffat skulle göra introduktionen. Jag tyckte att hon var en exemplarisk förebild för andra lokalvårdare.
Några veckor senare, när jag och yngsta sonen är och handlar på ICA Maxi, är det någon som klappar mig på axeln för att få min uppmärksamhet. Jag vänder mig om och ser in i lokalvårdarens ögon. Hon strålar och säger tack. Jag frågar varför och så berättar hon att hon fått i uppdrag av sin chef att medverka i de kommande medarbetarutbildningarna på städföretaget och att hon dessutom fått ett särskilt lönetillägg för det. Därför tackade hon mig.
Jag ler åt henne och säger,
”Varför man gör sina arbetsuppgifter spelar roll.”
/m
Mats Uddin 