När en dörr stängs

Jag funderar ibland på vägskäl. Ni vet de där korsningarna som kommer i ens livsväg där flera alternativ uppenbarar sig och du är tvungen att fatta ett beslut. Ibland stannar du vid vägskälet för att fundera igenom noga vilken väg du tänker kommer att bli den bästa för dig. Ibland är beslutet enkelt och du fortsätter bara och noterar knappt att det fanns andra alternativa vägar men ibland kommer du till en korsning och du vet att dörren stängs bakom dig, du kan inte vända om, men samtidigt ser du inga andra vägar att ta. Du är innestängd, du är i ett vakuum, i ett rum där det inte finns andra dörrar att ta. Känner du igen dig? Det är då jag brukar tänka på ett talesätt som jag tycker mycket om,

”När en dörr stängs, öppnar Gud ett fönster.”

I min autofiktiva bok, ”Jag är Paria”, där huvudpersonen Robert Lundin, som i mångt och mycket är baserad på mig själv, befinner sig vid ett sådant vägskäl på sidan 384, vid Backåkra mellan Löderups strandbad och Sandhammaren, träffar han Adam. I verkliga livet är det just vid detta vägskäl i boken där min autofiktiva karaktär Robert Lundin och författaren själv, tar två olika vägar. Hittills i boken har de följts åt, nu skiljs de åt. Adam träffar de båda men mötet förändrar mitt liv för alltid åt ett håll jag inte ens kunde ha föreställt mig. När jag nämner ”Guds vägar äro outgrundliga” i mötet med Adam är det som om Gud öppnar ett fönster för mig. Adams respons finns bara delvis beskrivet i boken, i verkligheten gav han mig ytterligare en respons som jag för evigt bär med mig. Så många dörrar var stängda för mig och jag kunde inte gå tillbaka och jag såg inget fönster, förrän mötet med Adam öppnade ett nytt fönster, som tidigare varit dolt för mig.

Flera år senare står jag så inför 100-talet kyrkobesökare i St Petri kyrka i Malmö, med en magnifik kyrkokör bakom mig, och håller en predikan om Guds fönster. I mitt tidigare liv, innan dörrarna stängdes bakom mig, hade jag hållit många tal inför många enskilda och olika grupper. Att tala var mitt liv och inte minst älskade jag mötet med andra människor som kunde göra att både jag och de jag mötte berikades av vårt möte så till den grad att vi alla växte och blev en aning klokare efter vårt möte. Jag talade inför flera tusen vid olika konferenser, likväl som små grupper, likväl som enskilda. Egentligen spelade det ingen roll, mötet var det viktiga. Nu är Guds fönster öppnat åt ett annat håll för mig och för en stund när jag står där och predikar kommer en känsla av lugn över mig. Smärtan jag kände efter att alla dörrar stängts efter mig då, är en del av glädjen och friden jag känner nu.

Jag har funderat mycket på om det kan vara så att det alltid finns ett fönster någonstans? Finns det verkligen inte saker som är helt hopplösa? Finns det alltid en väg ut ur det till synes hopplösa genom ett Gudsfönster? Ibland kanske vi bara måste inse att det handlar om att stanna i det där rummet med dörren bakom oss och hantera nuet, trots att vi inte ser något fönster. Att vara i ett slags vänteläge, ett slags läge där livet tycks ta paus, där det inte går att ta tag i saker och ting utan du rör dig fram som i en slags dvala, oförmögen men ändå levande. Våga röra sig framåt men du vet inte vart.

Ibland när jag läser texter ur Bibeln eller ser den mänskliga tragedi som utspelar sig framför mig kring hur vi hanterar varandra på denna jord eller hur vi hanterar skapelsen så fylls jag ibland av en känsla av att dörren är stängd bakom oss utan att vi ser fönstret. Vi verkar inte kunna ta till oss av Bibelns grundläggande budskap om kärlek, eller att vi ska värna om skapelsen. Mänskliga rättigheter sätts ur spel och klimatkrisen genomsyrar allt. Det vi absolut måste göra enligt vetenskapen, verkar vi vara för oförmögna eller naiva till att få till. När jag läser FN:s senaste klimatrapport läser jag in att det finns forskare som menar att det är för sent. Vi kan inte vända det här. Klimatkrisen har gått för långt.

Då tänker jag återigen på att det är vi själva som har stängt dörren bakom oss. Vi kan inte vrida klockan tillbaka. Hela mänskligheten står vid ett vägskäl. Vi rör oss visserligen framåt i en slags dvala men vi verkar inte ha tagit in på en ny väg ännu. Kan det vara så att vi inte riktigt ser Guds fönster ännu? Om Gud ligger bakom vår fantastiska värld, visst kan det väl finnas ett fönster av hopp i alla fall? Ett Guds fönster som vi kan ta?

Det finns ett känt Luthercitat som du förmodligen hört och som på svenska lyder, ”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd i dag”. Det är ett tänkvärt citat. För mig handlar citatet om att aldrig ge upp, att alltid sträva vidare. När jag var i Wittenberg i våras och såg alla de träd som planterats till minne av 500-årsjubileet av reformationen, tänkte jag på detta citat. Nu vet jag att citatet om att plantera träd inte kommer från 1500-talet och Martin Luther, utan från en helt annan tid (andra världskriget och tiden därefter), men det säger ändå att citatet tillkom under en tid som var i desperat behov av hopp. Jag tänker att vi kan ta med oss mycket av sensmoralen i citatet in i vår tid, som ju också är en tid i desperat behov av hopp: ”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd i dag”.

Kanske är det så att när en dörr stängs öppnar Gud ett fönster, som vi med vår begränsning i det mänskliga perspektivet inte kan se ännu? Att leva tillsammans idag kanske kan få vara att hålla möjligheten öppen, att det kan vara på ett annat sätt, att det finns ett fönster på glänt någonstans och att vi får vara med. För egen del vet jag vad det kan göra med en människa när dörrarna stängs bakom dig och du är i väntan på att ett fönster ska öppnas. Det är hemskt men samtidigt är tilltron till att ett fönster ska öppnas också en erfarenhet som är på många sätt en existentiell erfarenhet som jag inte vill vara utan. Mötet med Adam, som jag beskriver i min bok, gav mig ett fönster. Kanske öppnas nya fönster för hela mänskligheten någon gång, i alla fall vill jag tro det.

Ibland får jag fortfarande beställningar på min bok, ”Jag är paria”. Till några har jag skrivit ett citat som dedikationstext,

”När en dörr stängs, öppnar Gud ett fönster”.

/m