Tankar inför jul….bloggkalender 8/24

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 8/24 – tankar kring barndomens tid och värdet av ett liv

Jag är i Flen hos mina föräldrar under den här veckan. Det är min barndomsstad. Förutom under sommaren och ett och annat jullov som spenderades i Kalmar är det här den staden där jag är uppvuxen och där mina första 19 år av mitt liv tog sin plats. Jag flyttade härifrån år 1988 och har egentligen bara åkt tillbaka sedan dess för att hälsa på mina föräldrar lite då och då. Nu spenderar jag en hel vecka här och det är en märklig känsla.

Även om jag rent intellektuellt har följt med i förändringarna i staden så har inte det känslomässiga gjort det. Att Stenhammarskolan har byggt in sin innergård har jag naturligtvis sett tidigare men varje gång jag nu springer förbi där på mina löprundor så är det fortfarande den gamla innergården som jag ser framför mig. Likaså är det för Nybbleskolan eller för vilken gata som helst som ändrat utseende. I mitt huvud är det precis som det var år 1988.

Mitt liv har gjort en resa sedan 1988. Medan jag springer mina löprundor genom denna stad och noterar den förändring som skett funderar jag på värdet av ett liv. Har mitt liv egentligen ett värde som bottnar i en uppväxt från Flen? All barndomstillbakablick kanske skapar en slags själslig tankeresa om ens livs värde. Det blev så här!

Nu när jag åter går/springer på Flens gator är jag en äldre man och ingen ungdom längre. Det är med en äldre mans ögon jag ser på en stad som jag lämnade som tonåring. Det är med en äldre mans erfarenhet i ryggen som jag nu ser tillbaka på mitt liv därifrån allt började. Kanske försöker jag rekonstruera det förflutna för att försöka förstå. Den naiva tonåringen är nu inte naiv längre men kanske lika nyfiken på livet?

Har jag egentligen ett behov av en tillbakablick? Det känns lite som en självupptagenhet eller nostalgi som saknar värde. Återigen detta begrepp i mitt huvud….ett livs värde! Om jag tillåter mig att gå tillbaka och reflektera över tidsresan från Flen då, till Flen nu, gör jag kanske ett riktigt själsarbete. Det har väl ändå ett värde i sig själv?

En reflektion som synliggör samband, mönster och leder till djupare förståelse om vem jag är och kan till och med leda till en insikt om vart jag är på väg. Låter pretentiöst när jag skriver det men kanske får själen möjlighet att växa och hjärtat möjlighet att förändras. Det kan göra mig en smula klokare och ge andra större medkänsla. En önskan att se under ytan, att få insikt om de djupare mönstren i mitt psyke, i mitt liv.

Detaljer, detaljer, detaljer. Jag får upp en mängd detaljer i mitt huvud från barndomens tid till enskilda detaljer från ögonblick senare i mitt liv. Jag försöker se mönstren, sambanden, men misslyckas. Jag tänker att bakom alla dessa detaljer finns en outtalad fråga till mig och väntar. Jag får dock inte korn på frågan och därmed inte heller svaret. Jag ser inte skogen för alla träden står i vägen. Det känns lite som att jag jagar en fråga men får bara upp ögonblicksdetaljer som står i vägen. Kvällens sena löprunda går igenom de centrala delarna av Flen. Jag springer förbi ställen där jag har mängder med minnen/ögonblick som fladdrar förbi. Det känns som små filmsnuttar som spelas upp längs hela vägen. Känner mig nästan psykiskt utmattad när jag är åter i föräldrahemmet.

Kanske är det så att dit jag är på väg och vart jag faktiskt hamnade är två helt olika saker? Som vanligt får jag upp ett Hammarskjöld-citat i huvudet på slutet av min löprunda. ”Mät inte bergets höjd förrän du nått toppen. Då ska du se hur lågt det var.” Jag har nog inget behov av att någon ska säga att jag är framme. Jag vet helt enkelt inte när jag är framme. Det enda jag vet är att allt började här. Det började här i Flen. Mitt liv har kanske ett värde först när jag mäter bergets höjd från dess topp? Det är kanske därför jag inte ser värdet här i Flen. Det var ju här allt började, inte dess slut.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: