Tankar inför jul….bloggkalender 9/24

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 9/24 – tankar kring Guds tystnad

Jag tog en tur med mina föräldrar till och från Linköping idag. Vi hälsade på hos två av mina barn. Det blev en härlig dag. Så underbart att få träffa och hålla om mina barn igen. Jag träffar dem tyvärr inte alltför ofta nu när de är vuxna och lever sina egna liv långt ifrån sin gamla far.

Idag har jag närt en fundering kring Guds tystnad som följt mig under hela dagen. I vår samtid, där teologin (kunskap om Gud) och religionen är långt ifrån de flesta av oss människor, kan jag som kristen ibland känna att jag har mer gemensamt med ateisterna, skeptikerna och agnostikerna än med de där tvärsäkra religionsmänniskorna. Med en viss sorts ateister/skeptiker delar jag nämligen känslan av en frånvarande Gud ibland. Jag känner mig ofta betryckt av Guds tystnad och att Gud känns långt bort. Jag gör dock en helt annan tolkning än ateisterna, som jag upplever gör en förhastad tolkning av Guds tystnad, och de nöjer sig med att svara att Gud inte finns. Jag tänker precis tvärtom.

Jag tänker att om Gud hade varit lättillgänglig hade Gud inte varit det där transcendenta mysterium vilket jag tror att Gud är. Ett mysterium går inte att lösa. Vi måste vara tålmodiga och uthålliga. Om tecknen för Guds närvaro låg helt öppen för vem som helst att ta till sig, skulle det nog inte behövas någon tro. En mognad i tron handlar för mig om att acceptera och uthärda stunder när Gud förefaller långt borta eller förblir dold för oss. Det som är uppenbart och bevisligt kräver ingen tro. Vi behöver ingen tro när orubbliga sanningar uppdagas för oss som vi kan komma åt enkelt via våra sinnen. Vi behöver tron i det där mörka, i de där gråzonerna, i de där stunderna när livet vänds upp och ned, när det är svårt, när Guds tystnad kan liknas vid en kall och mörk natt.

Det finns något universellt i den där mörka natten där tron och mötet med Gud finns. Jag tänker på den gamla Psaltartexten om Dödsskuggans dal, eller Johannes av Korsets texter om Själens dunkla natt eller Dag Hammarskjölds texter om Snart stundar natten. Gemensamt för dem alla är att vi ibland måste ned i den där djupaste avgrunden för att få möta Gud och där rätt väg framåt uppdagas för oss. Gud uppehåller sig inte synligt för oss vid ytan, utan det är i det mörka vi kan mötas.

Tron är på ett sätt en gåva som överskrider mänskligt förnuft. Om vår relation till Gud enbart byggde på en övertygelse om att Gud existerar, som vi utan ansträngning kan skaffa oss genom att göra en känslomässig bedömning över en universell orsaks- och verkanskedja skulle det inte vara det jag tänker på när jag talar om tro. Johannes av Korset menar att tron är en ljusstråle som Gud själv använder för att tränga igenom mörkret i människans liv. Om det är så finns Gud i den beröring som görs från ljusstrålen, på samma sätt som solen, från ett oerhört långt avstånd, når ända fram till jorden med sina värmande solstrålar. Precis som med solen förekommer det naturligtvis förmörkelser i vår relation med Gud.

Ibland tänker jag att vi människor befinner oss under historiska ögonblick väldigt långt ifrån Guds ljusstråle. Långt bort från alla solar. Jag tänker naturligtvis på när det är och har varit krig eller andra hemskheter. Då finns det naturligtvis människor som likt Nietzsche utropar ”Gud är död” eller ”det finns ingen Gud”. Det finns dock andra, och jag tillhör dem, som ser upplevelsen av Guds tystnad och Guds osynlighet i den här världen som utgångspunkten för tron. Guds osynlighet är helt enkelt en grundläggande faktor för tron.

Jag är övertygad om att en mogen tro måste införliva de upplevelser som andra kallar ”Guds död” eller mindre dramatiskt uttryckt, Guds tystnad. Jag säger helt enkelt inte till ateisterna att de har fel, jag säger att de brister i tålamod och att deras sanning är en ofullständig sanning. Med detta sagt ska det samtidigt sägas att ”min sanning” är ju också ofullkomlig, för annars skulle jag ju inte kunna kalla Gud ett mysterium. Jag är helt enkelt öppen för mysteriet som inte kommer att uppenbaras för mig förrän vid tidens slut.

Därför kan jag med stolthet säga att jag lyssnar och lär mig från alla jag möter, även från de som inte delar min tro. Ateismen kan ju faktiskt också bana väg för Gud. I varje möte med en annan människa lär jag mig samtidigt något om mig själv och därmed gör mötet att jag både kan se ljuset i den andra människan och närma mig mitt inre, i den längsta resan, som Hammarskjöld kallar den.

Det är detta jag har gått och funderat på idag, denna fredag i december. Vad har ni tänkt på?

/m