Tankar inför jul….bloggkalender 4/24

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 4/24 – tankar kring förlåt

Under de senaste dagarna har jag intensivt grubblat på det här med förlåt och förlåtelse. Det började med att en av mina läsare skickade ett mail efter att ha läst min andra bok, Jag är paria. Hon hade lånat boken på biblioteket och hade inga större förväntningar innan läsningen men skrev efter utläsning att det måste vara den bästa boken som finns kring temat förlåtelse. Jag tackade i ett svarsmail och någon timme senare träffar jag en kär vän som berättar en egenupplevd berättelse där just ordet förlåt uttalades. Efter dessa av varandra oberoende händelser har jag fastnat i grubblerier kring begreppen förlåt och förlåtelse.

Ni som har läst min bok, Jag är paria, vet att min läsares upplevelser var också ett underliggande tema för hela boken. Vem kan ge förlåt och för vad? Till vem ger man sitt förlåt och vem kan i så fall svara genom att ge förlåtelse? Jag problematiserar kring de begreppen i boken så det här blogginlägget blir ur en annan infallsvinkel.

Jag tillhör en av dem i detta land som fortfarande ber ”Fader vår” med jämna mellanrum. Ja, jag vet. Den gamla varianten. Nu för tiden heter ju bönen ”Vår fader” men jag har svårt att vänja mig vid den nya varianten. I bönen sägs så småningom ”och förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåta dem som står i skuld till oss”. Vad betyder det egentligen? Att bli förlåten och att förlåta andra? I den tro som jag bär med mig är förlåtelse viktigt eftersom det har med befrielse och upprättelse att göra men jag tänker att även om det inte vore ett religiöst fenomen så är skuld och förlåtelse något högst mänskligt.

Ordet förlåt och inte minst förlåtelse är komplexa och komplicerade ord utifrån dess innehåll. Ibland tänker jag att vissa använder begreppet förlåt allt för lättvindigt och nästan lite likgiltigt. I barndomen kanske man lärde sig att ordet hade en otrolig effekt när det uttalades ifall man hade gjort något som ens föräldrar inte tyckte om. Man sa förlåt och sedan var det bra med det. Det var ett ord som verkade sudda ut ansvaret för vad man gjort. När man sagt sitt förlåt var det bara att gå vidare. Då var det sagt som måste sägas.

För andra är förlåtelse förknippat med kränkning. Man har tvingats säga förlåt och därmed ta på sig en skuld som kanske inte ens var ens egen. Få saker kan vara så förnedrande. Jag minns fortfarande hur jag i lågstadiet såg på hur kompisar hoppade ut ur klassrumsfönstret ned i snöhögen nedanför och sedan sprang runt skolan och in i klassrummet igen. Det var naturligtvis en högst förbjuden handling. Vid ett tillfälle gjorde sig en av mina klasskamrater illa vid nedhoppat, i alla fall skrek han högt och i empati för att se hur illa det var ställt med honom lutade jag mig ut i fönstret och ropade något i stil med, ”hur gick det”, precis när fröken kom in i klassrummet och såg mig stå vid fönstret. Jag förstår att hon trodde att jag var i färd med att hoppa ut. Det var bara att säga förlåt för något jag inte hade gjort.

För några andra är förlåtelsen fylld av prestation. Det var så man skulle säga för att göra, inte minst Gud nöjd. Genom att säga ett förlåt kunde man räkna med att få uppskattning tillbaka. Ungefär som det lilla barnet belönas när det vid rätt tillfälle sagt eller gjort rätt saker. Jag kan tänka mig att detta kan utvecklas till ett tvångsmässigt beteende. Man försöker göra sig värd att älskas genom att ständigt upprepa sitt förlåt.

För den som kämpar med skam i sitt liv får ofta ett kluvet förhållande till ordet förlåt. Å ena sidan längtar man efter befrielse som bekräftar och befriar men å andra sidan blir ordet ännu en påminnelse om det som man redan visste. Man är så dålig att man behöver förlåtelse.

För egen del försöker jag alltid hålla isär skam och skuld. Så även när det gäller förlåt. Förlåtelse förutsätter nämligen skuld. Skamen kan uppstå för något du är medan skulden uppstår för något du gjort. En skamkänsla kan du aldrig be om förlåtelse för eftersom det handlar om något du är, medan skulden däremot den är något bra för den tar tag i din ansvarskänsla och därmed en möjlighet till både att be om förlåt men även att få förlåtelse.

Förlåtelsen är därför alltid för mig en fråga om en process. Behovet av förlåtelse börjar med att kärleken sviks. Man handlar omänskligt, någon handlar omänskligt mot dig. Ånger/känna skuld har i min syn alltid blivit det första steget på vägen mot förlåt-else. Ånger behöver inte vara en känsla utan är nog oftast en insikt. Jag vet att jag gjort fel. Jag vill dessutom göra så att det, om möjligt, inte återupprepas. Ånger är nog ofta ganska krasst förknippat med vår vilja. Det andra steget är bekännelsen. Här formulerar jag inför Gud, en medmänniska och eller mig själv min skuld. De högt formulerade orden gör ansvartagandet tydligare. Här blir det dolda ofta synligt. Situationer får nämnas vid sitt rätta namn. Lögnen förvandlas till sanning. Därefter kommer gottgörelsen. Detta är en del av ansvarstagandet.

Om någon handlar orätt mot dig då? Hur är det med ”liksom vi förlåta dem som stå i skuld till oss”? Min läsare som lånat min bok Jag är paria på biblioteket undrade hur jag kunde vara så storsint och förlåta dem som gjort mig så orätt. Mitt svar handlar inte om storsinthet, det handlar om att lära sig av mästaren. Jag har alltid föredragit Lukasevangeliets beskrivning av Jesus på korset mer än de andra Evangelisternas beskrivning. I Lukas ser vi en förlåtande Jesus som säger de bevingade orden, ”Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” En Jesus som hellre ger förlåtelse än ropar uppåt med frågan ”Varför”. Det är starkt att säga förlåtelse när man lider som mest och säga så till de som orsakar ens egen död. När många vänder mig ryggen, vill jag helst gå till motattack men jag viskar till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.

Den smala vägen är svår att följa men ge inte upp. Oavsett omständighet som drabbar dig finns det en given väg – Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Det svåraste återstår dock och det finns ej nedskrivet i Evangeliernas texter. Jesu förlät alla där han hängde på korset. Jag skulle ge vad som helst för att få veta om han också förlät sig själv. Jesus var mänsklig. Han gjorde självfallet fel och hade sina brister som alla vi andra. Vad sa han till sig själv?

Mitt grubblande de senaste dagarna, eller snarare de senaste åren har handlat om detta…… om jag likväl som Jesus säger Lukasevangeliets bevingade ord, Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör, till alla runtomkring mig som jag tycker gör mig orätt…… Förlåter jag samtidigt mig själv?

/m

2 kommentarer på “Tankar inför jul….bloggkalender 4/24

  1. Funderar på orden ”förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. Innebär det acceptans?

    Gilla

    • Ja, det skulle jag nog säga. Acceptera i alla fall situationen/ödet – däremot kanske man fortsätter att grubbla kring om det samtidigt innebär att förlåta sig själv?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: