Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Jag tillhör de få
Är volontär på Mind och kör mitt pass tidigt idag. Det blir därför en tidig morgon här på landet. Vi flyttade ut hit i förrgår och de tidiga mornarna då solen bryter igenom morgondiset tillhör alltid något av livets rofyllda ögonblick då man känner sig ett med naturen, ett med skapelsen. Försöker därför alltid att möta soluppgången, idag gick den upp 05.31 här i Södra Sandby. Landsvägen här utanför brukar under vardagarna vara vältrafikerad men då solen vandrar upp är tystnaden total och jag känner mig som en av de få som får uppleva skådespelet.
Efter mitt volontärjobb scrollar jag igenom nyhetsflödet och naturligtvis upptar det hemska kriget i Ukraina mycket av nyhetsrubrikerna. Noterar att Vänsterpartiets partiledare uttalar sitt stöd för en folkomröstning om svenskt medlemskap i NATO, något jag kan förstå med utgångspunkt i att det är ett viktigt beslut och att beslutet bör ha en bred folklig acceptans men för egen del förordar jag inte en folkomröstning. Frågan är komplex och i sann demokratisk anda har vi valt våra företrädare till Riksdagen och dessa bör kunna fatta ett klokt beslut å våra vägnar. Detta säger jag även om jag är pacifist och motståndare till militärallianser, en av de få kvarvarande skulle jag tro av opinionsläget.
Som vad det verkar av den allmänna opinionen, politiker och medias nyhetsrapportering verkar jag vara en av de få som ser NATO-medlemskapet med skepsis och oro. Då jag läser Washington Posts eller New York Times nätupplagor slås jag av hur enkelt vi i Sverige verkar ha köpt den amerikanska militärstrategiska retoriken om att den amerikanska militarismen är god och att ju fler länder som är med i NATO, desto bättre. I några artiklar i de båda amerikanska tidningarna som jag följer problematiseras visserligen president Bidens uttalande om att regimskifte i Ryssland vore det bästa (något han sedan tog tillbaka) men flertalet artiklar, de flesta, för en kompromisslös hållning mot omvärlden, inklusive Ryssland, och gärna ser ett svagt Ryssland utan en uns av vilja till kompromisser.
Det är Amerikanska världsbilden som dominerar just nu, både här i Sverige men även i övriga västvärlden. NATO är de goda och det känns lite som en återgång till State of the Union i september 2001 då president Bush deklarerade, ”Every nation, in every region, now has a decision to make. Either you are with us, or you are with the terrorists.” För mig ter sig detta perspektiv märkligt. Även i den svenska debatten låter det som om den amerikanska bilden är den ”rätta” och någon större diskussion/debatt om vad mer som kunde ha gjorts för att förhindra Putins idiotiska krig mot Tjetjenien, Georgien och nu i 8 år mot Ukraina verkar inte diskuteras. Vad är det för intressen som driver Putin och hur kan internationell folkrätt undermineras gång på gång av uppblåsta manliga ledare så att de tillåts få göra lite som de vill? Putins krig mot näraliggande stater har ju pågått länge, för egen del är jag ute efter komplexa analyser som bättre svarar upp mot vad vi tillsammans kan göra för att vi ska skapa en bättre stabilitet i världen, inte blint anamma den enkla amerikanska världsbilden om att ”vi är de goda och om ni inte är med oss är ni de onda”.
Det finns otroligt mycket behjärtansvärt engagemang som sker runt omkring vårt avlånga land för Ukraina och dess lidande folk. För mig ter det sig dock märkligt hur vi jämför olika krigshandlingar som om det fanns en skala. Krig för mig är krig och inte acceptabla på något sätt oavsett var de utförs och av vem som än håller i vapnet. Rysslands krig mot de näraliggande staterna är vansinniga men hur skulle ett krig som initieras av NATO på den här skalan vara mycket bättre? Bara för att vi plötsligt är med i de godas gäng, eller?
Det är ju inte så länge sedan FN kom ut med sina rapporter kring hur USA begick krigsbrott på krigsbrott i Gulfkriget under 1990-talet. Hur USA torterat krigsfångar, hur förbjudna vapen används illegalt, hur infrastrukturer i olika länder där USA:s krigsmaskin verkat plötsligt slagits sönder. Hur kan dessa krig på en moralistisk skala vara ”bättre” och ”mer motiverat” än andra? För mig är det så att våld föder våld och USA och NATO har skapat mer fiender än vänner genom årens lopp och hur vi i Sverige nu plötsligt bara ska glömma historien, gå med i NATO förbehållslöst och bli en del av en våldsallians övergår mitt förnuft. Jag verkar dock vara en av de få som tycker så här.
Jag efterlyser grundliga diskussioner kring den komplicerade och komplexa världsbild som för närvarande är vår spelplan. Att enkelspårigt enbart köpa amerikanska synsättet är för mig alldeles för naivt. Kommer ni ihåg då USA under Gulfkriget bombade sönder Irak för att sedan lägga sanktion mot sanktion mot landet för att skapa lidande mot befolkningen så att man sedan, år 2003, kunde invadera landet och detta utan att landet inte hade något med 9/11 att göra? Bush försvarade detta handlande med att ”vi agerar i förebyggande syfte. För att rädda landet”. Nästan likt Putins retorik kring Ukraina-invasionen…”för att rädda landet”.
För egen del känns det redan som vi i Sverige är med i NATO. Vi har accepterat den världsbild som förmedlas av NATO och USA. De är de goda och så fort kritiska röster som efterlyser en debatt/diskussion kring hur vi kan ha hamnat i denna situation och vill ha en djupare diskussion, ja, då kommer åsikten om att man går i Putins ledband. Jag tillhör dem, kanske de få, som skäms över alla de mänskliga handlingar, både från väst och från öst, som orsakat andra människors lidande. Vi överger våra ideal ideligen och gång på gång försöker vi inordna oss i vem som är den gode och vem som är den onde…vem vi ska tillhöra och vem vi ska hata…vem som är vän och vem som är fiende. Sanningen är att vi värderar krigshandlingar olika, vi värderar människoliv olika och vi värderar olika vem som begår dessa hemska brott.
För mig som nu har levt i efterföljderna av Andra världskrigets fasansfullhet och gått igenom Kalla krigets dagar och alla terrorhandlingar som skett och sker runtomkring världen sedan dess efterlyser en mer sansad diskussion i Sverige och världen. En diskussion som tar avstamp i hur vi alla människor som lever på denna planet är sammanflätade med varandra i ett komplicerat system där vi alla bär både godhet och ondska inom oss. Ondskan finns inte alltid hos den andra sidan, den vi kallar fienden, även vi bär ondskan inom oss och när vi går med i NATO…för det verkar snarare bli NÄR än OM vi går med i NATO…ja, då bär vi i allra högsta grad ondskan och dess historia med oss i form av diverse krigsbrott.
Jag går ut i vår trädgård och noterar fåglarna. Kanske är jag en av de få som tror att det finns en väg framåt utan att tillhöra någon krigsallians. En ensam fågel sätter sig i min närhet och sjunger sin drill. Det är vår och jag inser att det är sista våren här innan Sverige är med i NATO. Jag blir vemodig och fågeln tycks känna av mitt tillstånd och sjunger ännu högre. Det är vackert.
/m
Ingen sjuårskris
Då firar jag sju år med dagliga löprundor. Den 26:e april 2015 påbörjade jag den första löprundan på en resa som har hållit i sig sedan dess. Löpning varje dag är en livsstil och jag bejakar den fullt ut. Det är något med runstreakens avsaknad av krav på tempo, distans eller tid på en viss sträcka som tilltalar mig. Prestationen ligger istället på att varje dag komma ut en stund och få lite frisk luft, oavsett väder. Att vara en stund med sig själv och reflektera över dagen och livet. Att låta tid och rum stanna upp och jogga en stund i den ibland hetsiga vardagen är egentligen inget annat än ren njutning och ska jag vara helt ärlig förstår jag inte varför inte fler håller på med runstreak.
I skrivande stund har runstreak dock exploderat som fenomen och på nätet. Det har till och med skrivits böcker om fenomenet. Den ursprungliga svenska gruppen på Facebook, som bara var några få, har exploderat till en grupp på över 10 000 medlemmar. Sverige har till och med fått en egen lista i statistiken på den internationella föreningen (http://www.runeveryday.com). Jag följer utvecklingen med glädje. Otroligt roligt att se att fenomenet växer. Jag ligger visserligen sexa på den svenska listan över längst streak men jag har alltid sett det här med run streak som något personligt. Du tävlar inte mot någon, du gör det för din egen skull. Därför är det så roligt att peppa andra som också genomför sin run streak. Låta sig inspireras av andras berättelser och delge sina erfarenheter.
Jag är fullständigt övertygad om att kroppen är skapad för att vara i rörelse och att vi är beroende av fysisk aktivitet för att vi ska må bra. Utifrån våra levnadsvanor är det många människor, både vuxna och barn, som inte når upp till de globala rekommendationerna om fysisk aktivitet. Att genomföra en run streak är på många sätt ett universalpiller för god hälsa och gott humör. Jag rekommenderar det till alla.
För egen del har det här blivit en livsstil. Det är ingen belastning utan bara något jag gör varje dag, som att borsta tänderna. Jag ger mig bara ut på en daglig runda någon gång då det passar under dagen. Jag har också hittat mina rutiner då jag exempelvis genomför Vasaloppet. Numer joggar jag mina två kilometer innan start längs startgärdet innan start. Det blir som en slags uppvärmning och jag får in min dagliga run streak samtidigt.
En stor utmaning är dock att variera sig. Av naturliga skäl sker de mesta löpturerna till och från mitt hem. Både tempo och runda tenderar att bli samma varje dag. Även här finns det en mental utmaning i att tänka nytt och genomföra något nytt. Att springa varje dag i sju år innehåller naturligtvis en del utmaningar i övrigt. Tidigt märkte jag att den utmaning jag nu påbörjade var något helt annat än att träna inför ett maratonlopp. Några hela vilodagar var naturligtvis inte att tänka på men med variation i tempo och längd kunde korta pass i lågt tempo närmast beskrivas som vilodagar. Mitt dåvarande arbete krävde ibland 16-18 timmars arbetsdagar, vilket naturligtvis påverkade mina dagliga löpturer och ibland var jag på resande fot väldigt tidigt med långa arbetsdagar samt kvällsarbete vilket fick till följd att jag fick gå upp runt 3 på morgonen vissa dagar för att få till en löptur den dagen. Det som underlättade var att det fanns ingen press på snabbhet under löpturerna eller någon speciell längd utöver one mile. Snabbt började jag vänja mig vid 2-3 kilometerspass då jag hade ett pressat jobbschema och runt 5-10 kilometerspass andra dagar.
Fysiskt var det därför ingen större svårighet för mig att få till passen, däremot mentalt. Vissa dagar då jag kom hem från jobbet efter en lång och hård arbetsdag kunde klockan närma sig 23 och då var jag inte så jättesugen på att snöra på mig löparskorna och ge mig ut men det var bara att slå bort negativa tankar och köra en runda.
Några andra utmaningar jag hamnade i under det första årets run streak handlade om andra fysiska utmaningar som krockade med min streak. I augusti 2015 körde jag Ironman i Kalmar (3.86 km simning, 18,2 mil cykel och slutligen 42,2 km löpning). Dagen efter en sådan genomkörare var det således bara att stylta iväg på stela ben på en 2 kilometers löptur. Det var minst sagt en utmaning. En annan handlade om Vasaloppet i mars 2016. Jag bestämde mig för att genomföra min dagliga löptur i Mora efter att jag hade gått i mål. Sagt och gjort. Löparskorna var nedpackade i väskan som åkte med lastbilen från Sälen till Mora och som väntade på mig på planen utanför omklädningsrummet. Tanken var god men att efter ett genomfört Vasalopp, ta sig till omklädningsrummet via arrangörens buss, hämta upp sin väska utanför, gå in i omklädningsrummet (stor gympasal), snöra på sig löparskorna och sedan ut i snön igen och jogga två kilometer utanför omklädningsrummet var inte det lättaste, men det gick.
Utmaningarna fortsatte mestadels kring logistiken. Ibland blev det väldigt sena löpturer, nära midnatt, och ibland blev det väldigt tidiga mornar. Hösten 2016 fick jag däremot några dagars maginfluensa och det blev naturligtvis en försvårande omständighet men jag lyckades springa mina kilometrar mellan kräkattackerna. Våren 2017 händer en stor smäll i mitt liv. Jag väljer att lämna mitt jobb efter mycket tvekan. Det är ett tufft beslut för mig men de dagliga löpturerna håller mitt humör uppe. Lite terapeutiskt rensar jag både huvud och kropp. Hösten samma år skrivs det lögner om mig i massmedia och jag gräver ned mig i självömkan. Det är ytterst nära att jag ger upp min streak men på något sätt är det här med att hålla igång en kontinuerlighet, vad det än må handla om, en omständighet som påverkar mig starkt. Det ska mycket till att bryta, inte ens lögner i media ska få mig på fall. Under mina löpturer bestämmer jag mig för att förlåta dem alla som gjort mig orätt istället för att stämma för förtal och gå till motattack. Den löprundan jag bestämmer mig för den strategin kommer jag fortfarande ihåg som en av mina bästa rundor. Det är också under den rundan jag bestämmer mig för att skriva en bok om allt (”Jag är paria”).
Den största fysiska utmaningen som drabbar mig är en tredagarsfeber jag drabbas av i juli 2019. En dag når termometern över 39 grader. Jag genomför mina dagliga löprundor med febernedsättande tabletter i kroppen och med min sambo löpandes bredvid mig. Det går mycket sakta men två kilometers löpning varje dag genomförs och jag känner mig märkligt nog inte rädd, utan snarare tvärtom, oövervinnerlig. När feberdimmorna och smärtan lagt sig känner jag mig stärkt av att ha klarat av även denna pärs, med streaken intakt.
En av de vanligaste frågorna kring min ”streak” handlar just om det här med sjukdomar och om jag aldrig blir sjuk. Jag blir sällan sjuk och jag tror att jag har mina dagliga löpturer att tacka för det. Ägnar man sig åt fysisk aktivitet varje dag så fungerar det som ett slags vaccin mot förkylningar och andra sjukdomar. Jag har under dessa fem år haft en maginfluensa och en tredagarsfeber. Jag tror också att min streak är skadeförebyggande. Innan min streak hade jag i omgångar problem med både knä och hälsenor. Numer känner jag inget sådant. Sedan barnsben har jag astma- och pollenallergi. Under vissa dagar när vädret är emot oss allergiker är det tungt men den dagliga aktiviteten är också något som mildrar min astma.
En stor utmaning är dock att variera sig. Av naturliga skäl sker de mesta löpturerna till och från sitt hem. Både tempo och runda tenderar att bli samma varje dag. Även här finns det en mental utmaning i att tänka nytt och genomföra något nytt.
För er som har frågor eller andra funderingar är ni välkomna att höra av er. Bilderna som jag lagt in här och där i detta blogginlägg är hämtade från mina löprundor. Egentligen är det hela ganska enkelt. Ut och spring, varje dag och glöm inte att njuta av dina rundor. Det gör jag!
/m
Det ljusa i mörkret
Sitter på Horse and House i Linköping och tar en gravöl…det har varit en tung dag.
”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
Vi har lämnat påsken, en passionsvecka som inrymmer både mörker och ljus, där Jesus är världens ljus. Livets ljus. Idag bär jag sorgens färg både på utsidan och insidan, en av mina närmaste och bästa vänner begravdes idag. En bortgång allt för tidigt. Prästen börjar sitt griftetal med Jesu uppståndelse under påsken…jag hade inte börjat med det.
Kan inte låta bli att känna mig som om jag vore mellan ljus och mörker just idag, som att vara i en skärningspunkt mellan livets dynamiska sidor. Dessa två sidor för livet som omsluter oss. Vid hennes kista är jag mitt i den skärningspunkten, mellan mörker och ljus. Påskens berättelser är en resa som till sist låter ljuset övervinna mörkret, där ljuset och hoppet segrar. För mig är det svårt att inte annat än att se mörker idag.
För ljuset var det gemensamma liv vi delade. Alla stunder på arbetet, alla fester, de sena kvällarna, alla upprymda middagarna, bilturerna och inte minst samtalen, alla dessa samtal, som alltid inleddes med en kram. Det var ljust även om samtalen inte alltid handlade om glädje. Det var ljust även om livet bjöd på upp- och nedgångar. Det var ljust för vi levde i nuet, i presens, inte i imperfekt som idag.
Två starka minnen poppar upp. 2008 och jag genomgår en tuff skilsmässa. Jag befinner mig i mörkret. Susanne är där, som ljuset som lyser i mörkret, trots att hon också genomgår en tuff skilsmässa. 2017 och jag lämnar mitt arbete och genomgår en tuff period. Jag är i mörkret. Susanne ringer, ringer och ringer. Hon är ljuset, jag svarar inte för jag är i mörkret.
Johannescitatet i början av detta inlägg vevas runt i mitt huvud under hela begravningsakten,
”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Ljuset lyser även i mörker”
Minnena får bli ljusstrimman där ljuset sipprar in även i mörkret. Jag låter minnena vara ljuset kring allt det vi delade tillsammans och allt det du betydde för mig och för så många andra. Låta minnena vara ljuset, likväl som stearinljusets låga vittnar om att ljuset lyser i mörker. Sorgen och saknaden kan bli något fint där minnena är precis som ljuset som övervinner mörkret. Hela begravningsgudstjänsten är ju en enda stor önskan om att låta hoppets ljus få sista ordet, där minnena är i centrum och där vi önskar att den gryende morgonen bär ett ljus som öppnar evigheten.
I alla fall jag bär en tro att minnena och ljuset blir ett hopp om att vi efter livet får finnas till i en gemenskap med Gud, som är annorlunda än det vi upplevt här. Vad som finns bortom detta liv, vet ingen, när evigheten omsluter oss och vi vilar tryggt i Guds famn. Liksom påskens berättelser leder till ljus och hopp vilar jag nu i förvissningen om en evighet utan tid och rum där Guds trygghet omsluter min vän och mig på alla sidor. Kanske var det så prästen menade men inte sa då vederbörande höll sitt griftetal.
Jag höjer mitt glas för dig Susanne idag! Love you!
/m
Lätt att vara kritiker
Jag och min sambo njuter av en påskmorgon då vi faktiskt inte har något inplanerat. Vi ser på Bodil Malmstens dokumentär på SVT play, ”Ett jävla liv”. Dokumentären tar avstamp från den enkla vardagen i Jämtländska Bjärme, den osäkra tillvaron som fosterbarn i Vällingby, följt av poetens författarskap till flytten till Finistère vid franska Atlantkusten. Som en röd tråd genom hela dokumentären ligger Malmstens kamp mot sitt inre mörker, vilket ofta kom till henne i samband med kritikers recensioner eller tyckanden.
För egen del har jag bara läst en enda bok av Malmsten, det är romanen ”Sista boken från Finistère” som jag tror utkom runt 2007-2008. Den är fantastisk. Framför allt uppskattar jag parallellspåret med Jobs bok som genomsyrar ”Sista boken från Finistère”. Dokumentären nämner inte så mycket innehållet i Malmstens böcker utan mer hennes svårigheter att leva med kritikers granskande ögon.
Då jag och min sambo senare under dagen gör en konstrunda i det Skånska landskapet kan vi inte låta bli att reflektera lite kring dokumentären och Malmsten. Av naturliga skäl kommer vi in på demonerna som genomsyrade Malmstens liv, kritikernas tuffa recensioner. Man kan tycka att om man väljer att arbeta med ett författarskap får man tåla att ens alster blir kritiskt granskade, samtidigt kan jag tycka att drivkraften hos en författare är inte alltid att publicera en roman utan det handlar mer om passionen att skriva. Säljandet och därtill hörande av kritik är en baksida av passionen. Så är det i alla fall för mig. Jag älskar att skriva. Där ligger min passion, och så kanske det även var för Bodil Malmsten.
Läser Aftonbladets nätupplaga på nätet och ledarartikeln från Lena Mellins hårda dom över Liberalernas förra partiledare Nyamko Sabuni. Artikeln har rubriken ”Sabuni var en usel partiledare för Liberalerna”. Jag tänker på hur lätt det är som journalist att kritisera andra genom någon minuts recensionsartikel som sedan får följder i ett helt liv för den som berörs. Jag tycker verkligen att maktens ledare ska granskas och bedömas, jag tycker att författares alster ska kritiseras, jag tycker att vi ska ha fri journalistik som innebär att man får tycka som man vill…det jag slås av är hur sociala mediedömande kring det personliga har slagit över till allmän journalistisk retorik. Numer är det svårt att i exempelvis Aftonbladet skilja på sak och person då man läser en artikel. Vad dessa artiklars innehåll gör för en människa är lätt att förstå. Fråga Bodil Malmsten, fråga Anna Kinberg Batra, fråga Nyamko Sabuni….fråga mig. Då vi hängs ut, med tvivelaktig sanningshalt, då är det inte det sakliga som är i första rummet utan det är personen. Det är lätt att sitta på åskådarläktaren och vara kritiker idag. Spy galla över någon känd person och sedan trycka på enter.
Jag skrev min bok ”Jag är paria” efter att ha blivit uthängd av en journalist där lögner genomsyrade artiklarna. Det handlade om lättköpta ideér från en journalist istället för att göra sitt jobb och ta reda på den komplexa sanningen. Det handlar numer om att göra det enkelt för sig som kritiker och så snabbt som möjligt tycka till om en person, sällan separeras sak och person längre.
För egen del kan jag förstå att Bodil Malmsten flydde långt bort från recensioner i Sverige och bosatte sig vid Atlantkusten. Ett slags flykt som också var ett sätt att rädda sig själv från en annars oundviklig undergång. För egen del flydde jag från Östergötland till Skåne, något som räddat mig. För egen del skulle jag gärna se ett större ansvarstagande från journalister istället för att deras objekt ser sig tvingade att fly. Kanske är det en önskedröm, vi bevittnar numer en ny medialogik där påhopp är tillåtet.
Se gärna Bodil Malmsten-dokumentären på SVT play. Den är tänkvärd. Ett annat alternativ är att köpa min bok, ”Jag är paria”…den är också tänkvärd…om jag får säga det själv.
/m
Försvarslogik
Befinner mig på ett tåg på väg norrut. Sitter bredvid en äldre dam som förmedlar att hon är helt färdig efter att ha varit hos barnbarnen under påsken här i Malmö. Jag visar bilder på mina barnbarn och hon visar bilder på sina, vi skämtar om hur annorlunda det är att vara med barnbarnen till skillnad då man själv hade småbarn. Plötsligt blir damen bredvid mig tyst. Jag vrider mitt ansikte åt hennes håll. Hon sover.
Påsken 2022 kom och gick. Jag avslutade min praktik och tjänstgjorde under några gudstjänster. Påsk innebär också konstrundor här i Skåne. I år åkte jag och min sambo runt längs den sydvästra delen av länet. Fantastisk konst blandades med nitlotter. Vi stannade till och fikade och läste vid Falsterbo strand. Vårvädret var ödmjukt mot oss och vi stannade ett bra tag och njöt.
Medan vi passerar det ena vitsippelandskapet efter det andra utanför tågets fönster tänker jag på samtidens fokus på NATO-medlemskap. Mitt ressällskap bredvid mig, den sovande damen, uttryckte innan hon slocknande en fundering kring detta då vi i allmänna ordalag berörde Ukraina. Hon uttryckte en skepsis till NATO och la till ”jag förstår inte hur det kan bli bättre att lägga alla våra skattepengar på NATO”. Jag korrigerade henne inte kring försvarsbudget och medlemskap i NATO men hennes ord om skattepengar till försvaret stannar kvar hos mig.
Som ni vet är jag gammal Regiondirektör och som chef för en offentlig myndighet fanns det ju alltid en form av önskan att erhålla mer medel för hål att fylla dem med verksamhet saknades ju inte direkt. En utmaning för en chef för en stor offentlig organisation är naturligtvis att leva med knappa resurser och ständigt prioritera. Att hantera skattepengar är en uppgift som man ska göra respektfullt och hela tiden tänka på medborgarens bästa. När nöden ibland blev som störst, något cancerflöde som stoppades upp eller något annat som fick uppmärksamhet, kunde politikerna ibland omprioritera och meddela stort att de gör en extra satsning på det eller det området. Oftast handlar det ju då om ett behov som jag som Regiondirektör eller annan chef sett och som vi påtalat för politikerna. Vi som tjänstemän tog dessutom fram finansieringsplan och omprioriteringar i budgeten för att möjliggöra dessa extra satsningar.
Med den erfarenheten som grund slås jag nu av de svenska politikernas plötsliga vilja att strö pengar över försvaret. Målet är att Sveriges försvarsbudget ska växa till två procent av BNP till år 2028. Oppositionen delar den viljan, även om de ser en snabbare tidsplan, om jag förstår dem rätt. Det som känns märkligt för mig är att försvarets tjänstemän i form av ÖB eller andra har påtalat behovet och prioriteringar för detta. Här pratar vi tvärtom…det är politikerna som vänder sig till ÖB med en önskan om att bara strö pengar. För vad jag kan se är det inte något specifikt behov som ska tillgodoses. Några omoderna ubåtar, några JAS som behöver bytas ut eller Per Albin Hansson-linjen från Andra världskriget som behöver upprustas igen. Nej, här handlar det om politiker som bara strör pengar.
Bakgrunden förstår vi alla. Kriget i Ukraina har skapat en slags masshypnos i Sverige kring behovet av att strö pengar till försvaret. Det är naturligtvis en fruktansvärd katastrof i Ukraina med mänskligt lidande till en grad som är svårt att ta in, men vad tror politikerna ska bli bättre utifrån det faktumet om vi bara strör mer pengar på försvaret? Jag förstår inte logiken…om det finns någon logik?
Om vi nu är så rädda för att Putins nästa drag är att anfalla Sverige, som för övrigt aldrig varit en del av Sovjet/Ryssland historiskt, vad är det då som säger att just två procent är det bästa? Om jag ser förstörelsen som sker på husen i östra Ukraina just nu då verkar det inte futtigt med två procent…varför inte lägga 50% av vår BNP på försvaret i så fall. Kanske ska vi lägga ned all välfärd såsom vård, skola och omsorg och lägga hela vår budget på försvaret…det kanske skyddar oss från Putin?
Respekten för att hantera skattepengar tycker jag ska sitta djupt i både politiker och offentighetsanställda. Det handlar om att varje dag oerhört medvetet ta rätt beslut så att varje krona verkligen används på bästa sätt. Att som nu strö pengar över försvaret handlar mer om politik som tillgodoser en masshypnos än något annat, men är det egentligen det smartaste vi kan göra just nu? Jag bara frågar…för mig verkar det mer handla om populism än ansvarsfullhet.
Mitt ressällskap vaknar till och vi börjar prata om skogarna vi passerar i det småländska landskapet istället. Det visar sig att damen är från Dalarna och ska byta tåg i Mjölby. Dackefejden och Vasaloppet blir därför ett naturligt samtalsämne…långt från tvåprocentmålet.
/m
I don´t mind you comin’ here…
Jag vet inte hur det är med er, ni kanske gör detsamma, men vissa dagar går jag och nynnar för mig själv på någon låt som tillfälligtvis poppar upp i mitt huvud. De flesta gånger är det någon vers från en låt som jag under många års lyssnande älskar att spela. Ibland är det från någon låt som just för stunden är populär men som jag egentligen inte tycker om. Idag hände något märkligt, jag vaknade upp med en textrad i huvudet från en låt som jag inte lyssnat på sedan flera år tillbaka och som jag egentligen inte tyckte om då den var populär. Så här börjar låttexten:
”I don’t mind you comin’ here”
Helgen för mig har varit hektisk. Egentligen inte haft en enda ledig stund. Sådana där helger som jag älskar men samtidigt finns längtan efter att spendera helgen med min älskade sambo och då jag inte får göra det…är det en saknad som gror. Då textraden och låten poppade upp i mitt huvud nynnade jag den tyst för mig själv medan jag stack ut och sprang en runda i det underbara vädret. Låten var på repeat i mitt huvud under hela löprundan:
”I don’t mind you comin’ here
And wastin’ all my time
‘Cause when you’re standin’ oh so near
I kinda lose my mind”
Allt eftersom löpturen tog mig den sedvanliga turen ned till Limhamns hamn för att få en skymt av bron och tillbaka lät jag texten i låten tala till mig. Jag fastnade naturligt för den första textraden om att ”jag inte har något emot att du kommer hit, trots att jag uppenbarligen känner att du slösar min tid”. Jag har en inställning i livet och det är att varje möte med en människa är ett tillfälle att växa som människa. Det finns helt enkelt inga möten där du slösar din tid i möten med andra människor, dessa möten är tillfällen som givits dig som gåvor för att du ska växa som människa i mötet och ett tillfälle där du ger av dig själv till en annan medmänniska på denna jord.
Vän av ordning kan ju naturligtvis invända och säga att negativa människor, fiender, ovänner lägger hen inte sin tid på. En annan kan ju invända och säga att hens tid är dyrbar och känner hen att ett möte med en annan människa eller en grupp människor inte ger hen något så vill inte hen ägna ens en sekund mer i tid på det mötet. Jag tillhör skaran människor som tycker annorlunda. Jag ägnar gärna min tid åt människor som till synes vid en första anblick inte ger mig något, då går mitt huvud på högvarv och jag tänker för mig själv, ”vilket intressant möte…undrar vad det är jag ska lära från den här människan eller ge som gåva till den här människan”.
Några verser senare går låten så här:
”It doesn’t matter where you’ve been
As long as it was deep, yeah”
Jag tänker att det är precis så det är. Det spelar egentligen ingen roll var du kommer ifrån eller vad du varit med om, men alla människor har ett djup och det spelar en roll. Alla människors djup spelar roll. Alla människors djup är viktigt.
För mig finns det mängder med sakar jag inte kan kontrollera. Att oroa mig för saker jag inte kan kontrollera har jag svårt för. Varför oroa sig för sånt? Att oroa sig över något man ändå inte kan påverka ger ingenting och du slösar bara massa tid på att oroa dig i onödan. Min kloka dotter sa vid något tillfälle, ”Pappa, du har en inbyggd KBT och ACT-ådra inom dig”, och så är det kanske. Jag har dessutom inget behov av att jämföra mig med andra människor överhuvudtaget. Varför ska jag göra det? Dock ser jag på sociala medier hur andra människor verkar jämföra sitt liv med andras och för mig är det en märklig företeelse. Om jag hela tiden jämför mig med andra kommer jag inte bara att trycka ned mig själv, då? Jag inspireras av andra istället och gläds åt andra människors framgångar.
När jag kommer hem efter en löprunda med texten i huvudet känner jag mig inspirerad. Jag har gjort något jag älskar, nämligen tagit en löprunda, och dessutom låtit mig inspireras av morgonens låttext i mitt huvud. Då jag utanför lägenheten träffar på en granne låter jag min textrad verka i full blom. Vi stannar upp och pratar en stund och det finns inget i den pratstunden som gör att jag känner att min tid slösas. Tvärtom. Pratstunden berikar mig och jag tänker för mig själv…”vilket intressant möte…undrar vad det är jag ska lära från den här människan eller ge som gåva till den här människan”.
När jag sedan kommer in i lägenheten igen sätter jag på The Cars låt från 1978 ”Just what I needed”. Det märkliga är att jag inte har lyssnat på den på flera år, men ändå haft den i huvudet på ”repeat” hela morgonen.
/m
Tålamod – kärlek, hopp och tro
En man tar med sina barn på en uteservering i södra delen av Malmö. Jag iakttar dem på avstånd. Det är en av vårens soliga dagar och de väljer att njuta av solen med kanelbullar, kaffe och barnen får varsin pärondryck. Det ena barnet sitter snällt och dricker sin dryck och äter på sin bulle, den andra har mer ”myror i brallan” och springer upp och ned från sin sittplats. Han studsar upp ibland och springer fram till det staket som avskiljer uteserveringen från övriga torget. Pappan börjar med att i lugn samtalston tillrättavisa sin son om att sitta still. Efter några tillrättavisningar som inte visar sig ha någon som helst effekt på pojkens beteende brister det för pappan som skriker till sin pojke och lägger till ett antal svordomar. Jag ser rädslan i pojkens ögon som sedan sätter sig och är lugn…för en stund… innan han börjar studsa upp och ned på stolen igen. Det rastlösa ligger uppenbarligen i pojkens DNA. Till slut lämnar familjen serveringsstället när fadern fått nog. Tålamod som begrepp kommer upp i mitt huvud. Tålamod är en dygd för alla föräldrar.
Mina tankar glider över till att vara kristen i en sekulariserad värld, det kräver nämligen tålamod. Tålamod med andras tyckanden och beteenden är kärlek, tålamod med oss själva i denna oroliga tid är hopp och tålamod med att Gud är med oss i allt som händer och sker är tro. Kanske har du fått förmågan att vara tålmodig i alla dessa sammanhang och i alla relationer, då säger jag till dig…gratulerar…för oss andra är tålmodighet en egenskap som vi ständigt får brottas med. Att acceptera samtiden som den är, de situationer du hamnar i och vara tålmodig i hoppet om en bättre och föränderlig värld är en dygd i sig. Att vara tålmodig i hoppet om en bättre framtid är svårt i en orolig tid, att stå kvar hos Gud då det känns som om Gud är frånvarande är att vara tålmodig med Gud och att vara kristen i vårt sekulariserade land med en omgivning där majoriteten inte ser en naturlighet i en tro är att vara tålmodig i kärlek till andra människor. Jag hävdar med emfas att jag är tålmodig, både i kärlek, hopp och med Gud, men samtidigt är det inget som går naturligt utan tvärtom, ibland är det hårt jobb med mig själv. Då finns det några aspekter som jag brukar kunna lyfta fram som hjälper mig. Vill delge dig några av dessa här nedan.
Jag har stor respekt för att Gud har valt att i kärlek ge oss människor gåvan med en fri vilja. En kärleksgåva till oss människor som gör att vi exempelvis kan välja vilka vi vill älska och vilka vi vill umgås med, utan någon annans påverkan. Det innebär också friheten att välja att tro på Gud eller att inte tro på Gud. Det är helt enkelt en gåva. Detta innebär naturligtvis också att vi får acceptera att Gud inte kan lägga sig i vår värld och styra och ställa, för då är det inte en fri vilja för oss människor längre. Nackdelen är naturligtvis att sådana som Putin kan agera som han själv vill i en sådan värld och starta ett hemskt krig. Vi kan då naturligtvis be om att Gud sänder helig Ande som låter godheten till slut segra men samtidigt kan vi ju inte begära att Gud ska lägga sig, för då blir ju inte Gud en Gud som ger den fria viljan till oss som gåva, utan då har vi helt plötsligt en Gud som agerar som en kung och styr och ställer som denne vill. Jag är därmed tålmodig i att respektera de förutsättningar som ges oss människor.
Jag har stor respekt för de som väljer att tvivla på Guds existens eller till och med väljer att tro att Gud inte existerar. Faktum är att jag som kristen kan ibland känna en mer samhörighet med ateister än med gudstroende. Med vissa ateister delar jag känslan av en frånvarande Gud i världen, men jag tycker de gör en felaktig tolkning av frånvaron. Den bottnar för en ateist i en övertygelse att Gud inte existerar, för mig handlar det mer om en annan slags tålmodighet, en tålmodighet i tro, hopp och kärlek som fördjupar min känsla av tålmodighet med Gud.
Jag bedömer att tålmodighet är nog det som är den största skillnaden mellan de som tror på en Gud och de som inte tror. Båda kan dela uppfattningen om en frånvarande Gud men drar helt olika slutsatser utifrån den känslan. Ateister och religiösa fanatiker förenas ibland i att ta alltför lättvindigt på begreppet Gud, för mig är Gud i allra högsta grad ett stort mysterium och vi måste vara tålmodiga, på gränsen till uthålliga i överkant, kring det faktum att vi människor kommer aldrig förstå det gudomliga mysteriet. Vi får helt enkelt acceptera och vara tålmodiga kring Guds mysterium.
Om Guds närvaro skulle vara lättillgängliga för oss människor tror jag inte det egentligen skulle behövas någon tro överhuvudtaget. En mognad i tro handlar för mig mer om att acceptera och uthärda stunder när Gud förefaller långt borta eller förblir dold för oss. Vi behöver egentligen inte en tro när allt i vardagen rullar på där vi kan ta del av det som människornas fantasi, sinnesuttryck och verklighet skapar. Det är när de där mörka, ovissa och svåra tillfällena inträffar då vi behöver tron som mest. Trons roll är då inte att förklara Guds existens eller inte utan att lära oss att leva tålmodig i mysteriet. Då är vi tålmodiga i tron och hoppet kring Guds kärlek.
Paulus ord om ”tro, hopp och kärlek” blir för mig innebörden i att vara tålmodig med Gud. Det är för mig tre sätt att uppleva en gudsnärvaro. Det är en upplevelse som ibland går igenom mörka perioder och ibland genom ljusa perioder. Ibland kan det ens vara svårt att finna vägen framåt överhuvudtaget och ibland måste vi bara ned i det där mörkaste hålet för att finna vägen framåt igen. Jag är övertygad om att det är den rätta vägen att gå, även om den innehåller mörka grottor, för Gud uppehåller sig inte bara vid ytan, utan Gud är med oss även i mörkret. Om vår relation till Gud enbart byggde på en känslomässig bedömning där vi gör ett avvägande om vår övertygelse håller eller inte, kan vi skaffa den relativt snabbt över att kalkylera kring orsaks- och kedjesamband i världen, och komma fram till en slutsats att Gud inte existerar. Så är jag övertygad om att de flesta gör. För mig blir det resonemanget för enkelt och ytligt. Jag är tålmodig i komplexiteten kring en gudsnärvaro eller känslan av en gudsfrånvaro.
De där stunderna när mörker, kaos, oro är vår vardag, när vi faller över i en allmän känsla av rädsla, då brukar jag tänka på Nietzche. Han lät i sin bok sin karaktär vara vansinnig och utropa att ”Gud är död” där tillägg som ”Vart är vi på väg?” och ”Vem orsakade brottet mellan solen och jorden” utgör för många en logisk slutsats av en orolig värld. Om vi lägger till händelserna i Ukraina, Andra världskrigets grymhet, Hiroshima eller 11:e september i New York, är det inte så konstigt att det är en grogrund för ateism. Dessa ser upplevelsen av människors grymhet och känslan av Guds frånvaro i dessa stunder som en intäkt för att Gud inte existerar. Jag ser istället känslan av Guds osynlighet som grundsten för min tro. Utan den ”smärtsamma” upplevelsen av en frånvarande Gud är det svårt att greppa innebörden av ett religiöst sökande. Jag är övertygad om att en mogen tro måste införliva ett accepterande av att det är naturligt att det finns människor som ser ateism som en självklarhet, att det finns de som tvivlar och att det finns de som allt för lättvindigt accepterar Guds existens. För mig innebär således min tro ett visst mått av mysterium och det innebär ju de facto att jag inte sitter inne med sanningen utan min övertygelse bygger på att mysteriet inte kommer att avslöjas för oss förrän vid tidens slut. Tålamod med Gud och tålamod i mysteriet är därmed min dygd.
För mig handlar det nog till slut inte om min tro eller andras tro. För mig handlar det nog egentligen om Gud tror på mig. Grundfrågan blir då ifall Gud har tålamod med mig? Jag visar tålamod inför livets svåra frågor, dess mysterium, motstår frestelsen att hoppa av den här livsresan eller göra något annat dumt och slutligen har tålamod med Gud som inte alltid känns närvarande. Allt detta bygger på en tillit där tron innebär en relation där Gud är tålmodig med mig och jag är tålmodig med Gud. Tro är ingenting vi gör utan det är mer en tillitsfull relation. Jag är av uppfattningen att vi egentligen kan ta ganska lätt på vår tro eller kunskap kring vår övertygelse över Guds existens eller inte. För mig är det viktiga att jag har en tillitsfull relation med Gud och att Gud tror på mig. Det är här allvaret ligger, det är här trons hjärta förenas med Guds tålamod med oss. Guds ovillkorliga kärlek på oss människor blir graden av vår frihet. I min värld ger Gud oss denna frihet, trots vetskapen om att vi hanterar denna frihet på ett minst sagt tvivelaktigt sätt genom krig och andra våldsamheter som hemska avarter av denna frihet.
Jag är övertygad om att tålamod i detta sammanhang är uppdelat i en relation mellan Gud och oss och innebär således att vi båda ska ha tålamod med varandra. Gud talar inte till oss bara genom sitt ord utan också genom sin frånvaro. Det gäller att vi lyssnar och lyssnar aktivt. Gud är ett mysterium och likt Aquino kan jag intellektuellt övertyga mig själv och andra kring Guds existens men jag måste tillägga att ingen av oss egentligen vet vem Gud är (vad Gud innerst inne är i sig själv) och hurdan Gud är, och vad verbet är betyder då det syftar på Gud. För mig övergår Gud alla mina samlade erfarenheter och bredden på mitt förnuft. Gud är helt enkelt större än vad jag kan föreställa mig och Gud är definitivt inte samma ting eller av denna värld där jag befinner mig i. Som jag tidigare nämnde, hade Gud varit ”vanlig” och ”lättåtkomlig” hade vi inte haft någon mening med en hängiven tro, inget mod och inget mänskligt hopp. Samtidigt finns det en paradox i Bibeln där vi kan läsa om en Gud som är som ett ogenomträngt mysterium samtidigt som Gud skapade människan till sin avbild. Var och en av oss är således en Guds avbild samtidigt som Guds oförklarliga mysterium kan ses i världens oändliga mångfald. Gud förblir ett stort mysterium men samtidigt är Gud i allra högsta grad närvarande och uppmärksam på vårt liv. Vår uppmärksamhet mot Gud, andra människors icke-uppmärksamhet mot Gud är grunden för Guds agerande. För egen del närmar jag mig Hammarskjöld och mystikernas sätt att se på Gud där tron är ett tillstånd. En tro som inte bara berör människans andliga resa utan även dennes själ. Där tron är något vi människor inte kan förklara och acceptera genom erfarenheter i vardagen, utan något som faller utanför vårt förnuft, något på gränsen till det oerhörda, som Hammarskjöld brukade skriva. Tron som en erfarenhet utanför det registrerade dagliga medvetandet. Tron som något mystiskt. Tron som en erfarenhet som inte kan förklaras med rationella resonemang. En tro som är ett livsmysterium.
Jag har grubblat länge på om detta innebär en separation mellan sinne och själ. Om tro är något mystiskt kan den inte förklaras genom ett aktivt sinnestillstånd. Således antar jag att Dag och mystikerna skiljde på dessa båda ord och definierade själ som något där Gud aktivt påverkar mig, medan sinnet är något mer förnuftsmässigt som kan förklaras genom observationer och iakttagelser av verkligheten. Sinnet är således tänkandet, kännandet och handlingen hos den enskilda människan, medan själen är Guds mötesarena där den enskilda människan möter Guds gudomlighet. I själen uppstår således mötet mellan Gud och människa. Guds inverkan på våra liv sker därför inte utanför oss, utan inom oss. Något som berör oss. Något som vi känner. Något utanför det oerhörda. Där det inte finns några rationella svar. Där medvetandet inte kan finna några förklaringar genom iakttagelser. Att tro är något en människa väljer att göra. Det finns således ingen möjlighet till förening med Gud om en människa inte aktivt tror. Vi kan således inte nå Gud genom förnuftsmässigt resonemang. En förening med Gud existerar endast genom att tro, och då med mötesplatsen själen. Du måste öppna upp och acceptera Gud som en vital del av ditt liv. Det faktum att många människor inte längre tror är således inget bevis för att Gud inte existerar, utan det anger snarare att det för människorna i vår tid upplevs svårt att rationellt nå Gud.
Så där ja…har ni läst ända hit…ja, då gratulerar jag er…då är ni sannerligen tålmodiga!
/m
Jag funderar på ordet tröst
Jag kör bilen lite planlöst. Det är lördag och vädret här i Skåne är fullständigt magiskt. Visserligen blåser det en del men inte ett moln syns till på en klarblå himmel och temperaturen har passerat det tvåsiffriga. Våren har sannerligen anlänt.
Känslomässigt befinner jag mig någonstans mellan maktlöshet och att känna mig tom. Det är när livet drabbar oss som maktlösheten känns som störst, mumlar jag. Jag funderar på ordet tröst men finner inget rationellt svar på vad tröst egentligen innebär. Inte just nu i alla fall.
Det började i förrgår. Jag satt i Zoom-möte och såg på min mobils display att en gammal kollega från Arbetsförmedlingstiden för cirka 20 år sedan ringer mig. Jag svarar inte men då kommer ett skriftligt meddelande att jag borde ringa tillbaka. Jag anar att något har hänt och pausar mitt deltagande i Zoom-mötet. Det märkliga är att jag får en inre insikt om vad det kan handla om och när jag ringer upp min gamla kollega och hör henne säga att det gäller ett dödsfall är det precis som om jag redan fått informationen och redan vet vem det handlar om. Mina instinkter visar sig tyvärr vara rätt och när jag hör min gamla kollega uttala namnet har jag redan för mig själv sagt hennes namn.
Bilen kör nästan av sig självt, denna lördag förmiddag. Igår tog jag mig inte för annat än att gå tillbaka i minnesbanken och minnas vår tid tillsammans. Det blev ett välbehövligt avbrott i mina tankar då jag ägnade eftermiddagen hos barnbarnen. De är sannerligen Guds gåva till mig. Som balsam för min själ. Idag kör jag bilen mot Österlen. Det får bli ytterligare en dag med reflektion.
Vi fick nästan 30 års vänskap ihop. 1994 träffades vi för första gången och sedan har vi följts åt. Nu på senare år när jobbet upptog min mesta tid och när jag flyttade till Malmö hördes vi av mer sällan. För en månad sedan hördes vi av senast. Jag sneglar på mitt sista sms till henne. Det är ett stort rött hjärta.
Jag tänker på tröst. Att ge tröst är att finnas där för någon, att lindra någons lidande, att ge kärlek, hopp och trygghet. Att lyssna, ta kontakt, behålla kontakt, göra något tillsammans och erbjuda praktisk hjälp. Jag kan handboken när det gäller att trösta andra, hur är det med att trösta sig själv?
För många år sedan läste jag en bok som heter ”Älska dig själv”. Jag tror det var en amerikansk psykolog vid namn Dyer som skrivit boken. Full med floskler om att ta kontroll över sitt liv, sluta bry sig om vad andra tycker och istället älska sig själv. Jag minns att jag tyckte det lät klokt, när jag läste boken, nu för tiden tycker jag att egoismen och individualismen inte är något eftersträvansvärt längre, du får gärna tycka om dig själv men i första hand är kärlek för mig relationer och för mig är det bästa sättet att ta hand om mig själv att umgås och bry mig om andra.
Bilen stannar först vid Kåseberga småbåtshamn. Det är tidigt på förmiddagen så jag är ensam vid Ale stenar. Tänker på relationer då jag står mitt i fornlämningen. Relationen till dig själv och relationen till andra. För mig finns även en tredje relation, och det är relationen med Gud. Ofta har jag en inre dialog med mig själv som även inkluderar Gud. Dag Hammarskjöld skrev så passande att ”den längsta resan är resan inåt” och det kan jag sannerligen hålla med om. Djupt inom mig är det som om det finns både mitt medvetna ego som ibland spelar mig ett spratt och så finns det den där lugna, hoppfulla och kärleksfulla delen där jaget touchar det gudomliga. Det är den jag försöker finna denna lördag då jag står mitt i fornlämningen, Ales stenar, för det är den delen som tröstar mig.
Jag åker vidare till Backåkra. För er som har läst min andra bok, Jag är paria, så var det här min huvudkaraktär Robert mötte Adam. Platsen betyder mycket för mig och jag sätter mig en stund vid meditationsplatsen. Även här är jag ensam.
Ett annat citat från Hammarskjöld som är passande denna dag kommer upp i mina tankar, ”Icke jag utan Gud i mig”. Även om jag fysiskt må vara ensam är jag aldrig ensam. Det finns en tröst i det. Även om tron aldrig kan vara en objektiv lära, ingen av oss har ju någon garanti för att just vår tro är den rätta, så finns det ändå en inre trygghet i att tron stöttar och hjälper i stunder av mörker. Att vara människa handlar om att förhålla sig till sin omvärld, om vad man ska prioritera men för mig handlar det också om ens inre. Om att försonas och acceptera den jag faktiskt är, oberoende av makt, pengar, status och position. Ju äldre jag blir ju mer övertygad blir jag av att det viktigaste man kan göra för att finna tröst, är att släppa taget om det förflutna, om det som inte hände, om det som kunde ha varit, om allt det som inte blev som man hoppats på. Det handlar om att släppa taget om tanken och känslan kring att låta det gjorda vara ogjort och det som har hänt att låta det vara ett ”icke ha hänt”. Att helt enkelt släppa taget.
När jag sitter där vid PAX-stenen minns jag tillbaka till alla våra härliga stunder tillsammans. Det finns många. Vi hade roligt tillsammans. Vreden som väcks i mig om att du lämnade oss för tidigt finns där och pockar på mina tankar men jag låter inte den känslan ta över. Det kan ibland vara sunt att umgås med sin inre ilska. Jag tänker ofta på Jesus som gick bärsärkagång i templet när han såg orättvisor, samtidigt som Bibeln säger ”...låt inte solen gå ned över er vrede...” Jag visar min vrede i stunden men jag låter den inte stanna kvar i mig, det får inte bli en bitterhet.
När jag lämnar Backåkra för att åka in till Klosterkyrkan i Ystad för att tända ett ljus för min vän är värmen inom mig tillbaka. Maktlösheten och tomheten finns där fortfarande men begreppet tröst har jag tröskat igenom några gånger nu och för det är jag tacksam. Det har värmt mig. Då ljuset tänds i kyrkan vet jag att du är nära mig. Jag sätter mig en stund och sneglar på altaret och ljusbäraren. För mig finns det i det något som jag aldrig kan mista. Oavsett hur lyckad eller misslyckad jag är i livet så finns det en kärlek som aldrig sviker. Som jag alltid kan återvända till, som aldrig sinar, som jag aldrig kan förlora…något som är min djupaste tröst i denna stund… och full av nåd. Oändlig nåd.
/m
Det vore ett statement
Det är torsdag morgon och jag vaknar upp. Drömmen stannar kvar i mig en stund och jag slumrar in igen. Jag drömmer att Sveriges statsminister kallar till presskonferens. Mediauppbådet är stort. Pressreleasen som är utskickad innan presskonferensen har enbart innehållit en kortfattad information om att landets statsminister ska avslöja något stort. Regeringens ”spindoctors” har gjort sitt jobb och förmedlat att något stort är på gång så rummet är därför fullt av förväntansfulla journalister. Pressreleasen är så där lagom triggande som rubriktörstande journalister alltid hungrar efter. Kan det handla om medlemskap i NATO eller ännu mer medel till försvarsmakten? Ryktena cirkulerar.
Tidpunkten är noga utvald. Morgonsändningarna i radio och TV har pumpat ut information om nuläget kring kriget i Ukraina, intervjuer med oroliga svenskar om att kriget kan komma hit, oljeprisernas påverkan på bensinpriset, världsekonomin som svajar, rykten om en inflation som snart stiger och intervjuer med den svenska överbefälhavaren som återigen kommer med ytterligare krav på ökade resurser till försvarsmakten. Kraven på landets regering är tydliga från opinionen. En tydlig militär upprustning som ett svar på Rysslands aggressiva tonläge mot väst och krigshandling mot Ukraina.
Från sidan kommer plötsligt statsministern och försvarsministern och går fram till de två pulpeterna som står längst fram. Sorlet i rummet avtar efter att fotoblixtarna gjort sitt. Statsministern tar till orda:
”Välkommen till denna presskonferens. Idag har regeringen fattat ett inriktningsbeslut för de kommande åren. Sverige är en nation som är stolt över vår historiska neutralitet och alliansfrihet. Sedan Lissabonfördragets inträde år 2009 är dock Sverige, som ni alla vet, bundet av en solidaritetsplikt till andra medlemsstater i EU (artikel 222 EU:s funktionsfördrag), när det gäller allt från terroristattacker och naturkatastrofer till katastrofer som orsakas av människor, till exempel krigssituationer. Solidariteten består i att medlemsstaterna och EU ska bistå varandra med militära resurser och stöd. Vidare har EU en bestämmelse om kollektivt självförsvar. Enligt artikel 42 i fördraget om EU framgår det att om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd. Solidaritetsplikten och den allmänna lojalitetsprincipen inom EU ställer höga krav på Sverige, både att hjälpa andra länder och verka på ett sätt som inte motverkar EU:s intressen. Sverige är därför inte alliansfritt och heller inte neutralt utifrån vårt EU-medlemskap men med det medlemskap som grund har Sverige visat att den militära alliansfriheten bidrar till stabilitet och kontinuitet i vår del av världen och ska därför fortsatt vara en viktig del av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Sveriges regering följer noga utvecklingen i Ukraina och de folkrättsbrott som Rysslands president gjort sig skyldig till. Likaså delar vi den oro och lidande som drabbat Ukrainas befolkning, likväl som vi delar lidandet med medborgare som drabbas av krigets fasansfulla kraft på andra platser i vår värld, nu och de senaste åren, såsom Syrien, Nigeria, Yemen, Etiopien, Sahel, Myanmar, Irak, Afghanistan, Södra Sudan, Kongo, Venezuela med flera. Vi är många som delar maktlösheten men det löper ett osynligt band mellan de drabbade och oss. Deras lidande är även vårt lidande och deras oro är även vår oro.”
Det surras lite bland journalisterna I pressrummet att än så länge har det inte framförts något egentligen nytt i statsministerns upplästa text. Samtidigt som journalisterna i sitt inre konstaterar det öppnars statsministern upp för en ny text efter en tankepaus. Det är som om hon tar sats, vilket gör att sorlet tystar. Efter att hon mött kamerorna med sin blick fortsätter hon.
”Med detta som grund konstaterar regeringen att vi är inte olika folk med våra medmänniskor här på denna jord. Nationsgränser är en konstruktion och vi är i första hand människor som hänger ihop med andra människor. Det är som om vi är delar av samma kropp och då en del av kroppen lider, lider de de andra delarna också. Rysslands president vill med sina ord och handling så rädsla hos oss alla, vi ska inte låta det ske. Oron delar vi med våra medmänniskor men hot ska inte mötas med rädsla. Det är dags att vi ledare tar ansvar för denna värld och våra medmänniskor. Att vara en del av denna värld innebär att vara snälla mot varandra och det är en styrka, inte en svaghet. Därför gör Sveriges regering det starkaste de kan göra. Med omedelbar verkan påbörjar Sverige nedmontering av sitt försvar. Inriktningsmålet är att Sverige ska bli en pacifistisk nation. Försvarsministern får en ny titel och även ett nytt innehåll, från och med idag har Sverige ingen försvarsminister utan en fredsminister med ansvar för att säkerställa en pacifistisk nation. Det nuvarande försvarsanslaget försvinner och regeringen ämnar under höstpropositionen återkomma med exakt vad dessa miljarder ska användas till men jag kan redan nu säga att en förstärkning av äldrevården ingår i den satsningen.”
Journalisterna är knäpptysta. Ingen hade förväntat sig detta.
”Regeringen sänder här och nu ett mycket starkt budskap idag till världens ledare. Vägen till framtiden är inte att svara på Putins agerande och hot med rädsla och ökad militarisering, det är precis det han vill för då kan han använda det i sin retorik på hemmaplan om ökat hot från andra länder, vägen framåt är istället fred och demilitarisering. Det är att vara en stark nation och att vara en ansvarsfull medborgare på denna planet. Från och med nu är regeringens inriktning att vara en pacifistisk, fredsbevarande, antimilitaristisk nation. Tack, nu är vi redo för att ta emot era frågor.”
Jag vaknar upp och känner mig stärkt. Tänk om vår statsminister kunde visa sådant ledarskap, då skulle jag vara stolt. Någon nation måste helt enkelt gå före. Någon ledare måste ställa sig upp och säga att fred och demilitarisering i handling är vägen framåt. Det skulle få ringar på vattnet och flera nationer skulle följa efter. Även medborgare skulle följa efter. Till slut skulle även det ryska folket följa efter och Putin vore därmed en slagen president. Någon ledare måste helt enkelt gå före. Vore inte det ett statement värdig en stark ledare och en stolt nation?
Släpar mig upp till soffan och slår på TV:n. Ser en intervju med statsministern och inser att drömmen får stanna vid en dröm. Kanske är jag den sista pacifisten i detta land, men jag är en stolt sådan. Önskar ibland att drömmar slår in…
/m
Psykologiska kontraktet – tillit
Det är feb eller mars år 2014. Krimkrisen pågår och jag är på väg till Söderköpings brunn för att återigen föreläsa för ett gäng chefer om ledarskap. Föreläsningen går bra, engagerat gäng som ställer många initierade frågor. I en paus får jag frågan om hur jag ser på Putins ledarskap i Ryssland. Händelsen poppar upp i mitt minne då jag på Instagram ser en bild av Putin och hans distanserade förhållande till sina närmaste chefer i ett gigantiskt rum. På bilden sitter Putin på en hög stol långt ifrån sina chefer som i bortre delen av rummet sitter på vad som liknar pinnstolar. Jag minns inte exakt vad jag svarade frågeställaren den där gången på Söderköpings brunn men det var något i stil med att Putin är urtypen av en Auktoritär ledare som har som i sin ledarfilosofi kräver fullständig lydnad gentemot honom. Han reglerar gärna i detalj och trivs i en miljö som präglas av rädsla och lydnad. Han drar sig inte för att använda bestraffning av vad han anser är fel och avvikelser.
Den här ledarfilosofin är fjärran från den ledarfilosofi jag har praktiserat genom hela mitt liv. Egentligen började det år 1996. Jag läser då Anthony Giddens första gången och hans uppdelning i förmoderna och moderna tillitsmiljöer. Året efter blir jag chef för första gången och det där ordet tillit som Giddens använder försöker jag praktisera i min vardag som chef. Jag tror det är år 1998 då jag läser Peter Herriots bok om ”Trust and transition”. Tillitsbegreppet får ännu mer substans för mig och jag tar till mig av Herriots tes om att tillit är ett grundläggande antaganden om mellanmänskliga förhållanden, som mer eller mindre medvetet styr våra beteenden (i alla fall i en demokrati). År 2000 kommer sedan Gunnar Aronssons bok, ”Tillitens ansikten”, och därmed är min ledarfilosofi klar. Boken är den sista spiken jag behöver för att formulera min ledarfilosofi som jag sedan dess praktiserat.
Tillit har på senare år blivit ett modeord inom ledarfilosofin och jag tycker naturligtvis i grunden att det är bra. Däremot finns det väldigt många olika uppfattningar om vad en ledarfilosofi som bygger på tillit egentligen innebär och jag har sett många exempel på då man använder begreppet tillit i ord men visar i handling allt annat än tillit. Ett slående exempel är när en chef säger att ”jag har tillit till mina medarbetares förmåga att lösa detta problem” men sedan i handling sänder ut detaljbeskrivning på detaljbeskrivning hur. medarbetarna ska arbeta och dessutom avdelar någon för att följa upp/kontrollera att medarbetarna just gör det som detaljbeskrivningen beskriver. Det är att säga tillit men agera tvärt emot.
Jag kan tänka mig att så många använder begreppet tillit är det faktum att ordet instinktivt låter som något eftersträvansvärt. En känsla av tillit gör att vi känner ett lugn och kan vara närvarande i stunden. Vår oro dämpas och tankarna håller sig på sin plats och fladdrar inte iväg till något ovidkommande. Att uppleva tillit betyder att världen blir lite mer förutsägbar vilket reducerar osäkerhet och därmed minskar upplevelsen av stress. Den psykologiska kärnan i tillit är att människor och ting är pålitliga. Ur ett ledarskapsperspektiv säger det sig självt att detta är eftersträvansvärt, vem vill inte ha medarbetare som är närvarande i stunden, som inte oroar sig för framtiden och som koncentrerar sig på sin produktivitet.
År 2011 börjar Rothstein och andra prata om Tillit som begrepp och modeordet är uppfunnet. Ordet sprider sig till flera discipliner och till slut tror alla att de vet vad begreppet innebär. År 2016 börjar till och med regeringen använda begreppet och initierar den så kallade Tillitsdelegationen för att komma till bukt med det missnöje som finns kring den detaljstyrning som många medarbetare i den offentliga sektorn upplever att NPM (New Public Management) medfört. Att det i exempelvis regionmiljön, vilket jag verkade i vid den här tiden, var regeringen själva som ofta efterfrågade uppföljningar som skapade meradministration ”på golvet” ville inte riktigt regeringens företrädare kännas vid. Istället infördes en meningslös Tillitsdelegation som några år efter släppte en 500-sidig första rapport. Läs den inte, enbart massa självklarheter och floskler och inget matnyttigt. Läs hellre ”Tillitens ansikten” av Gunnar Aronsson från 2000, så lär du dig mer om Tillit.
På mina ledarskapsföreläsningar pratar jag ofta om det så kallade psykologiska kontraktet. Eftersom tillit är ett viktigt kitt i mellanmänskliga relationer finns det goda motiv att utforska tillitsskapande och tillitsförstörande aktiviteter. Utifrån den insikten har det vuxit fram något som kallas osynliga eller psykologiska kontrakt mellan grupper och individer. Psykologiska kontrakt står för icke-utsagda ömsesidiga förväntningar eller förpliktelser som finns mellan olika parter, exempelvis mellan arbetsgivare (chef) och arbetstagare (medarbetare) men också i mellanmänskliga relationer utanför arbetslivet. Upplevelse av kontraktsförändringar och kontraktsbrott kan betyda att grundläggande tillit ersätts av grundläggande misstro, minskad framtidstro och arbetsmotivation. Detta gäller inte minst inom offentlig sektor. Den har historiskt haft ett mycket stabilt kontrakt som på senare år försvagats, den svenska modellens kärnvärden – anställningstrygghet mot lojalitet.
Med ovanstående som kunskap borde regeringen och Tillitsdelegation förstå att tillit kan inte nås genom en uttänkt strategi där tillit bara sådär kan införas. Stevrin skriver redan år 1998 i sin avhandling (Stevrin, P (1998): Tillitskrisen – om tillit, misstro och kontroll i det framväxande informationssamhället) att tillit är en sidoeffekt av andra handlingar och aktiviteter. Något man visar genom sina handlingar och som man då erhåller i form av ett psykologiskt kontrakt. Alltför uttalade syften att skapa tillit med olika försäkringar gör våra intentioner suspekta och tillitsskapande uppfattas då som att det är något skumt. Strategiskt tänkande kan undergräva tilliten. Ett slående exempel är hur svårt det är att åstadkomma inbördes fred mellan parterna i ett inbördeskrig om den svurne fienden plötsligt visar vänlighet, detta kan då uppfattas som beräknande och inte som ärligt.
Tillitsbaserat ledarskap för mig är således något som en ledare visar varje dag. Där transparens och öppenhet skapar en miljö av delaktighet i en verksamhet. En verksamhet är egentligen inget annat än mängder med olika relationer och relationer mår bäst av ömsesidighet som präglas av ett psykologiskt kontrakt som i bred delaktighet strävar mot gemensamma, dialogiserade och accepterade mål. Relationer mår bäst när de är i balans. När en part har mer makt i relationen än den andra parten ökar tendensen att relationen blir dysfunktionell och det är naturligtvis en ofrånkomlig del av att vi inom en verksamhet har olika roller och olika ansvar. Här kommer det psykologiska kontraktet in där vi litar på varandra. Det balanserar relationen och om en part i en relation har mer information än den andra bygger tilliten och det psykologiska kontraktet på att alla litar på att alla får den information som de behöver i rätt tid och rätt mängd. Om exempelvis medarbetare upplever att de inte får samma tillgång till viktig information som påverkar deras arbete växer oron och tilliten minskar.
Relationer mår bäst i balans och ju mer jag visar att jag litar på dig, desto större är chansen att du också kommer att lita på mig. Detta leder in oss till en självklar slutsats och det är att allt handlar om vad vi gör och inte vad vi säger. Tillit är ett palindrom, det stavas likadant både framlänges och baklänges, vilket signalerar till oss alla att tillit går åt båda hållen. I detta sammanhang kan jag inte låta bli att tänka på moder Teresa. Jag vet inte om det är sant men det sägs att Moder Teresa en gång var inbjuden att tala på en internationell ledarskapskonferens. När det var hennes tur klev hon fram till mikrofonen och sade: ”Jag har två frågor till er när det gäller ledarskap. Känner ni dem ni leder? Tycker ni om dem?” Sedan gick hon sin väg. Tillit bygger på att man tar sig tid att lära känna varandra och att man då skapar det där psykologiska kontraktet där vi litar på varandra och vill varandra väl.
Den där dagen i Söderköping år 2014 gav jag ett svar på hur jag uppfattade Putins ledarskap. Putin är så långt ifrån Tillitsbaserad ledarskap som man kan komma. Hans psykologiska kontrakt är mer ett kontrakt som bygger på psykopati. Tillit för honom är säkert mer ett ord som handlar om formell maktposition och lydnad. Låt oss för stunden lämna Putins psykopatiska ledarstrategi och istället försöka implementera tillit, det kommer vi alla tjäna på.
/m
Mats Uddin 