Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Julen 1914
En gammal direktörskollega ringde till mig i fredags och bad om ett råd. Tyvärr hade det helt kört ihop sig mellan två av direktörens medarbetare. Den ena konflikten efter den andra avlöste varandra och detta hade ibland lamslagit ledningsgruppens möten. Min kollega hade försökt med allt. Nu undrade vederbörande om jag, ”som gammal HR-räv och gammal chef”, som kollegan uttryckte det, hade något råd. Jag svarade att ”även om jag varken är någon räv eller speciellt gammal” hade jag alltid råd att ge.
Efter att vi pratat vidare om det hela förstod jag att den här konflikten satt djupt. Väldigt djupt. Vissa konflikter gör ju det och dessutom verkade den ha fått hålla på under en så pass lång tid att de inblandade inte riktigt visste roten till konflikten. Många olika försök hade gjorts att bryta mönstret. Jag gav en hel del råd och till slut la jag till med det tunga artilleriet, krigsvintern 1914.
Föga förvånande frågade min gamla kollega vad jag menade. De flesta gör det då jag nämner krigsvintern 1914. Jag berättade den korta versionen:
”Första krigsvintern och snart är det jul år 1914. Juldagsmorgonen väntar på dig. Längtan hem till familjen värker inombords. Även om det bara varit krig i ett antal månader kan offren redan räknas till hundra tusentals. Det hänger mycket ihop med de öppna slagfälten som till slut blir de nedgrävda skyttegravarnas krig. Djupa, leriga, smutsiga och allmänt ruggiga diken.
Alla stridande, både tyskar och engelsmän, längtar hem. De är trötta, långt hemifrån och i ständig skräck för att dö. Du sitter där i ditt dike och vaktar tillsammans med dina engelska kamrater. Hundra meter bort sitter fienden nedgrävda i sitt dike. Det är kallt. Minusgrader under hela natten. Morgonens strålande ljus är fortfarande några timmar bort vilket gör nattens mörka himmel med dess prickar till stjärnor ditt enda hopp. Plötsligt ser du en ljusstrimma som slår mot andra sidan dikeskanten. Du vänder dig sakta om och höjer huvudet för att försöka lokalisera källan till ljuset. Det verkar komma från fiendesidan. Du tror inte dina ögon. Det verkar vara en upplyst julgran.
Långt borta hör du sång. En melodislinga som är dig välbekant men sjungen på ett annat språk. Du och dina kamrater skjuter några salvor mot julgranen på andra sidan. Ingen motreaktion från fienden. Ni sänker era vapen och lyssnar på julvisorna från andra sidan. Trots det vansinniga reser du dig sakta och kravlar dig upp ur skyttegraven. Du höjer dina armar för att visa att du reser dig upp med fred i sinnet. Några av dina kamrater följer ditt exempel. Ni börjar att gå mot fiendens skyttegrav med höjda armar. Du ser några huvuden röra sig vid fiendens dikeskant. Deras sång förstärks ju närmare du och dina kamrater kommer. Ni börjar sjunga med i melodislingan på ”rätt” språk. Det hugger till i dig då du ser allt fler tyskar kravla sig upp ur deras skyttegrav. Du fortsätter att sjunga dig igenom din impuls att börja skjuta. Till slut är du så nära att du ser ögonvitorna hos fienden.
Ni fortsätter att sjunga för att försöka överrösta varandra. Fler och fler lämnar respektive skyttegrav och ”ingenmanslandet” fylls upp med förbrödande soldater. Du vet det inte nu, men det här är början på en juldag då du tillsammans med dina edsvurna fiender kommer att spela fotboll med tomma konservburkar, begrava stupade soldater, dela din ranson och konjak med en fiendesoldat från Hamburg och sjunga dig igenom en juldag.”
Jag slutar där och väntar på min kollegas reaktion.
-”Och det var den korta versionen menar du”, säger min kollega till slut. ”Hur som helst. Vi vet ju båda att kriget inte tog slut där. Jag menar konflikten fortsatte ju.”
-”Ja, men poängen är att det finns hjärta och värme även i den djupaste konflikten. Ibland är vi så trollbundna av ilska och aggressivitet att vi glömmer det mänskliga. Ibland är det bara vapenstillestånd som återstår och försöka finna det mänskliga. Hitta det som förenar istället för det som söndrar. Det finns alltid något mellanmänskligt hos alla människor där mänskliga värden finns djupt hos båda parter”, svarar jag.
Vi avrundade vårt samtal. Om någon vecka ska vi höras igen. Är otroligt nyfiken på fortsättningen.
/m
En fotbollssupporters liv
Matchklockan står på 89 minuter och Falkenberg gör mål. Femtusenniohundrafemtio Kalmarsupportrar ropar ut sin frustration medan ett trettiotal Falkenbergssupportrar jublar. Jag sitter som vanligt på G-sektionen på 16:e raden och begraver mitt ansikte i mina händer. Det är inte sant. Kalmar kommer att förlora den här matchen också!
Den här säsongen måste gå till historien som den märkligaste i klubbens historia. Vi spelar stundtals briljant i många matcher men förlorar ändå. Sättet Kalmar spelar fotboll på är på många sätt bättre än på flera år men i motståndarnas straffområde händer ingenting. Små marginaler har gjort att vissa matcher bara har blivit fel resultatmässigt, trots ett fantastiskt spel. Ta t.e.x Östersund hemma eller Elfsborg borta. Den sistnämnda svider extra hårt. En 0-1 ledning från första halvlek vänder Boråsarna i den 87:e minuten och avgör sedan i den 94:e. Hur hårt var inte det?
Nu är vi där vi är. Falkenberg vänder den här matchen och besvikelsen är total hos oss på läktaren och naturligtvis bland spelare och ledare. Då vi vandrar ut från Guldfågeln i en lång frustrerade massrörelse sneglar jag på Cidden-citatet som hänger på sidan av trappnedgången. Det får mig ändå att känna en viss ödmjukhet.
På den gamla goda tiden på -70 och -80 talet spenderades alla somrar på sommarstället utanför Kalmar. Jag hängde en del på Åbyvallen i Läckeby eftersom Morbror och Moster var engagerade i den lokala fotbollsföreningen. Höjdarmatcherna var alltid då Läckeby mötte Nickebo – vilka derbymatcher! Vid Åbyvallen hängde också en viss Bengt Andersson men alla kallade honom Cidden. Smal och långhårig och bar en frisyr som senare skulle komma att kallas ”en typisk Glenn Strömbergfrisyr”. Då jag lärde känna honom jobbade han på Läckeby rör, om jag inte missminner mig. Han gav dock ut en del litterära alster och blev något av en lokal kändis. I början av -90 talet gav han ut en hel lyrikbok enbart tillägnad fotboll. Minns inte vilket år det var men jag kommer ihåg att boken blev recenserad i Sportspegeln (är nog enda boken som blivit det). Varje gång jag besöker Guldfågeln arena och läser hans underbara lyrik som står på väggen förflyttas jag tillbaka till Läckeby och mina ungdoms somrar. Bara det är värt inträdesbiljetten! Här kommer mitt absoluta Ciddenfavorit:
”Jag sprang mot mittcirkeln. Liedholm kom och klappade om mig. När Roma slog avsparken ropade morsan att det var mat”.
Sitter i bilen de trettio milen hem och sociala medier börjar pumpa ut känslorna efter eftermiddagens match. Det regnar mot vindrutan och smattret går rakt in i min själ.Tyvärr finns det inget objektivt eller sympatiskt i många av kommentarerna. Videoklipp sprids över tränarstabens konfrontation med några av supportrarna på hemmastå. Jag och min bror sitter i bilen och går igenom olika möjliga scenarior inför sista matchen mot Sirius nästa lördag. Vi har allt fortfarande i egna händer. Det är inte kört. Vi önskar båda att känslorna som nu sitter utanpå kläderna hos alla kan vändas till något kreativt. Min bror och jag är luttrade vi har varit med förr.
För mig började det faktiskt innan Allsvenskan. Året måste ha varit 1974 eller 1975. Det är sommar och vi spenderar den i sommarstugan som vi alltid gör. Jag sitter i baksätet på pappas bil. Vi har hämtat upp morbror Kalle i Läckeby och är på väg till Fredriksskans för att kolla på fotboll i division 2 södra. Jag är i spänd förväntan. I mitt huvud rullar namn som Franz Beckenbauer, Johan Crujff, Paul Breitner, Gerd Muller men även Ralf Edström, Roland Sandberg och Ronnie Hellström. I mitt inre kanske jag tänkte att det jag skulle få se på Fredriksskans motsvarade VM-74 års nivå.
Jag minns faktiskt inte något annat än bilfärden från min första match på Fredriksskans. Det skulle dock bli många fler med många härliga minnen. Det året jag fyller 10 år vet jag att vi krossade Öster med 5 eller 6-0. Måste har varit 1979. Det här är ett av de mest minnesvärda matcherna jag har tidigt minne ifrån. Tro det eller ej men det fanns faktiskt en tid då Östers IF spelade i allsvenskan och dessutom var ett topplag. Två år senare vinner vi Svenska cupen men sedan åker vi ur Allsvenskan då jag är 14 år. Efter detta värvades Billy Landsdowe och Peter Karlsson. Vi åker upp igen och de delar skytteligavinsten år 1985.
Sedan följer några tunga år men även en cupvinst 1987 trots att vi åker rakt ned till division 2 via en sejour i söderettan. 1997 vinner vi division 2 utan en enda förlust. Jag får mitt första barn och känner att den här dottern kommer att bringa tur och jag får rätt. Året efter vinner vi ligan. Återigen allsvenskt lag men underbart är kort. Vi åker direkt ur.
Mitt andra barn föds år 2000. Jag tänker att den här ungen kommer bringa tur. Vi har det dock tufft i superettan. Ett historiskt år. Första gången svensk fotboll har en nationell andradivision. Mina bröder, pappa och jag åker runt på många matcher. Det är en säsong som på många sätt liknar denna. Stundtals fantastiskt spel men alltför få mål och alltför många tappade poäng. Inför näst sista matchen mot IF Sylvia på Bollspelaren i Norrköping den 22:a oktober är läget kritiskt. Vi är nära nedflyttning. Jag minns att vi hade förlorat med uddamålet, 2-3 mot Sylvia hemma på Fredriksskans, och nu var det dags för returen. Min dåvarande fru, trött på sin fotbollssupportande makes ambition att alltid se Kalmarmatcher (kan förstå henne), var inte alltför glad i att jag for iväg för att titta på en match så jag tog med den nyfödde sonen och min treåriga dotter för att ändå stötta mitt lag. I halvlek såg det mörkt ut. Vi låg under med 0-2. Av någon outgrundlig anledning har jag en bra minnesbild över kaffekön på Bollspelaren. Glada Norrköpingsbor blandades med en och annan frustrerad Kalmarit. Vi med röda hjärtan var få på plats. Alltför få för att få kallas den 12:e spelaren.
I andra halvlek vänder vi upp till 2-2. Vi behöver dock en vinst. Klockan tickar allt snabbare mot den obestridliga slutsignalen. Trots det spännande läget måste jag byta blöja på min son. Det är bara att bita i det sura äpplet. Använder handikapptoaletten bakom ena målet. Ett snabbt byte och sedan ut igen. Precis då jag kommer ut igen ser jag hur Joakim Lantz tråcklar in det avgörande 2-3 målet. Jag håller upp min son och jublar. Min treåriga dotter sluter upp vid min sida efter att ha väntat på mig hos sin farbror. Hon undrar vad som hände inne på toaletten eftersom jag jublar då jag kom ut.
I början av 2000-talet åker vi sedan upp och ned igen. Harvar på. År 2004 föds min sista son och vi är återigen ett allsvenskt lag. Tänkte att han bringar tur med sig och det gör han. Kalmar FF gör en kanonsäsong. Ceasar Santins mål mot Hammarby i 3-0 vinsten på Söderstadion hör nog till de mål jag minns starkast. Jag stod precis i skottriktningen på bortaläktaren och såg målet komma direkt då bollen lämnade Santins fot.
Så är vi så framme vid guldsäsongen år 2008. Året innan hade varit fantastiskt. Nu var förväntningarna skyhöga. Kalmar spelade underbart och jag och min bror åkte ned den näst sista matchen och såg Kalmar utklassa IFK Norrköping på Fredriksskans med 6-0. En underbar kväll. Den hemfärden de 22 milen till Linköping är bland de bästa jag har upplevt. Tror det var den 2:a november. Jag stod på kortsidan. På bilden nedan tackar vi laget.
Dagen efter gör Elfsborg sitt när de slår Halmstad med 3-0. Nu hängde allt på sista matchen. Vi behövde vinst eller oavgjort mot Halmstad. Vid förlust hängde det på målskillnad. Elfsborg behövde vinna mot Gefle. Naturligtvis åkte jag, min elvaåriga dotter och mina två bröder till Örjans vall. Det är den 9:e november. Ruggigt höstväder men vad gjorde det. Jag skulle få se mitt älskade Kalmar spela en avgörande match om SM-guldet. Jag låter bilderna tala för sig själv. Det var en utomjordisk upplevelse. För evigt inristat i mitt hjärta.
Så är vi då tillbaka i bilen den 26:e oktober år 2019. Kalmar har precis förlorat den näst sista matchen i Allsvenskan för den här säsongen. Känslorna svallar hos många ser jag i sociala medier. Jag och min bror går igenom förutsättningarna för den sista omgången. De fyra sista lagen i tabellen just nu kan samtliga hamna på 23 poäng när säsongen summeras. Det blir en spännande match imorgon mellan AFC och Sirius inför sista omgången nästa lördag. Om alla fyra lagen hamnar på samma poäng då avgörs allt på målskillnad. Visst är guldstriden intressant men jag bryr mig om bottenträsket. Det är där känslorna är som störst, det är där passionen syns som bäst, det är där glädjen och besvikelsen yttrar sig som mest. Hade vi varit inblandade i guldstriden hade jag inte brytt mig om bottenträsket. Så är det att vara fotbollssupporter. Det är en naturlag.
Jag och min bror ser framåt, vi tittar inte bakåt. Vi är luttrade. Sista matchen går på Studenternas mot IK Sirius för mitt älskade Kalmar. Jag valde inte att hålla på Kalmar FF, laget valde mig den där bilresan år 1974-75. Därför är jag med er i med- och motgång. Därför står jag på Studenternas nästa lördag.
/m
Ögonblick
Har svårt att sova. Skriver därför några rader om ett av de finaste ord jag känner till: Ögonblick
Just nu när jag skriver detta är det mitt ögonblick. Jag är ensam här och någon annans ögonblick känner jag inte till. När du läser dessa rader är det ditt ögonblick men det är framtid för mig i skrivande stund. I ditt ögonblick kommer du kanske tänka på mitt skrivande av dessa rader som att han skrev det i förfluten tid.
Det mesta som sker i detta ögonblick, när du läser det här, har du glömt i morgon. Vad du hade på dig för kläder, om du kände någon doft eller om det var någon annan som påkallade din uppmärksamhet. Visserligen kommer ditt ögonblick av läsning av dessa rader läggas på ditt minne i dina tankar men ögonblicket är sedan borta för evigt.
Framtiden och dåtiden finns endast i dina och mina tankar. Det enda som existerar är ögonblicket. Tankar om framtiden och minnen från förr är något helt annat än just det här ögonblicket. Du kan visserligen välja att använda det här ögonblicket till att minnas tillbaka till tidigare upplevda ögonblick eller drömma dig framåt till ögonblick som du skulle vilja få uppleva men då har du förbrukat ett ögonblick av ditt liv som kunde använts till verklig upplevelse.
Någon kan naturligtvis invända mot ovannämnda resonemang och säga att du använde ögonblicket till något fantastiskt. Du använde ögonblicket till att visualisera något som inte finns hos någon annan. Vare sig du tänkte på dåtid eller framtid tänkte du på något som enbart existerar i dina tankar. Det är också ett kreativt handlande av ett ögonblick.
Visserligen kan man se det så men jag vet inte hur dina tankar om dåtid och framtid ser ut. Det kanske liknas vid en inre sekvens av en biofilm som spelas upp för ditt inre. Är det så? Om du då jämför med ögonblicket där du nu är och den omgivning du har runtomkring dig just nu. Är det inte mycket skarpare bildkvalitet på det här ögonblicket? Tar du inte in dofter, ljud och känslor på ett helt annat sätt i det nuvarande ögonblicket än i dina tankar om förflutet ögonblick? Så är det i alla fall för mig.
Jag brukar tänka att jag lever i två parallella världar. Samtidigt. En värld som utspelar sig i den verkliga världen med ständiga ögonblick och en annan värld i mina tankar kring förflutna eller drömmar om kommande ögonblick. Jag kan välja att vara fullt närvarande i det här ögonblicket eller gå in i tankevärlden. Mitt liv, mina val.
Jag har alltid varit fundersam på människor som väljer att ägna större delen av sina nuvarande ögonblick åt tankevärlden. T.ex. oroa sig inför något de ska göra i framtiden eller vara rädda för något som eventuellt kan komma att hända. De låter således det nuvarande ögonblicket gå förbi och överlåtas åt tankevärlden och något som enbart existerar i deras huvuden. Deras liv, deras val.
I detta ögonblick väljer jag nu att sluta skriva dessa rader och med alla mina sinnen ta in detta ögonblick. Det kommer aldrig att komma ett annat ögonblick som detta. Det kommer aldrig bli möjligt för mig att uppleva detta igen. Om jag inte väljer att upplåta ett ögonblick i framtiden till att försöka återskapa detta ögonblick i min tankevärld som då är tankar om ett förflutet ögonblick. Men det är ett helt annat ögonblick och inget jag tänker ägna någon tanke åt nu!
Ses snart igen!
/m
Rätt frågor är detsamma som personlig utveckling
Jag är allmänt nedstämd. Sitter i vardagsrummet och försöker läsa kurslitteratur. Mobiltelefonen ringer och jag motstår impulsen att låta den vara. Det är en av mina gamla underchefer som ringer. Vederbörande har nyligen lämnat arbetslivet och hon vill tacka mig för alla år jag var vederbörandes chef. Samtalet får mig på andra tankar och mitt humör blir bättre. Vi pratar gamla minnen och jag märker att jag till och med skrattar. Genuint och ärligt. Känns befriande.
I slutet av samtalet säger min gamla arbetskollega att jag var den bästa chefen vederbörande haft under hela sitt arbetsliv. Säkert menat som en uppmuntran och komplimang men det får mitt humör att åter vändas nedåt. Jag får fram ett tack och vi avslutar samtalet.
Återgår till mina sysslor men samtalet gnager i mitt huvud. Jag blev alltför ställd i slutet av samtalet för att göra det jag brukar göra – ställa kontrollfrågor. Det finns en fråga som slår nästan allt. Det är det enkla ordet Varför? Visserligen tackade jag efter att jag fick ett beröm men ett antal svar saknas mig. Jag skulle naturligtvis ha efterhört vad exakt i mitt ledarskap det var som vederbörande uppskattade.
Frågornas styrka i positiv feedback var något jag lärde mig på mitt första chefsjobb på Arbetsförmedlingen i Valdemarsvik. Nu pratar vi mitten av -90 talet och jag var en ung och ambitiös arbetsförmedlingschef. Det var på många sätt det perfekta första chefsjobbet. Jag hade inte mer än 9-10 medarbetare. Hela arbetslaget kunde man samla runt ett sammanträdesbord. Här gjorde jag mina viktiga första läroår som chef.
Jag märkte att positiv feedback till medarbetare tog bättre om jag via frågor hjälpte dem att bekräfta sig själva. Visst berömde jag dem enskilt och i grupp men oftast efter att jag ställt ett antal frågor så att medarbetarna själva fick tänka efter vad det var som gjort att det eller det hände. Exempel på frågor kunde vara:
- Vad var det som gjorde att du lyckades den här gången?
- Vilka egenskaper hos dig var du tvungen att ta fram för att det skulle gå vägen?
- Vad identifierade ni som gruppens framgångsfaktor för att nå ända fram?
I början tror jag det kändes märkligt för medarbetarna att jag ställde så många frågor om deras sidor/egenskaper/framgångsfaktorer. Jag märkte dock ganska snabbt att medarbetarna växte och blev tryggare allt efter tiden gick. De blev mer medvetna om sina egna starka sidor och även sidor som behövde utvecklas, och detta egentligen bara för att jag ställde de där extra frågorna.
Du som är ny chef – ett tips från en gammal och erfaren – ställ frågor. Det får dina medarbetare att växa.
/m
Joh 8:32 – sanningen
Ända sedan ungdomsåren har jag varit fascinerad av Johannesevangeliets kap 8 vers 32. Versens budskap har försatt mig i situationer jag inte sett komma och den har både räddat mig och gjort att mitt liv förändrats radikalt. Framförallt är det versens sista fem ord som jag har haft ett livslångt grubblande kring. Jag har alltid försvarat och försökt leva enligt dess budskap.
”Sanningen skall göra eder fria.”
Naturligtvis vet alla som kan sin Bibel att hänvisa till Joh 14:6 och förklara ordet ”sanningen” med att Jesus menar att han själv är sanningen. För egen del väljer jag att tro att Jesus hade ett dubbelbottnat budskap i sina ord. Även om han hänvisade till sig själv då han pratade om sanningen kan han även ha menat det bokstavligen. Vi ska helt enkelt alltid agera sanningsenligt i både ord och handling.
Jag har under senare år tyckt att mänskligheten drivit allt längre ifrån ”Sanningen”. Att ljuga, luras och förleda andra har visat sig vara framgångsrikt. Långt ifrån det som jag tror Jesus ville med sina ord. Jag ska ta några exempel.
Vi har blivit vana vid att hantera ”fejknyheter” i vardagen. Medvetna nyheter som är påhittade för att förvirra läsaren och för att maximera exempelvis webbtrafik till ett givet mål. Vi har blivit vana vid att hantera sociala medier där det som visas upp knappast kan karaktäriseras som sanningen utan istället alltför ofta idealbilder eller så kallade fasader. Vi har blivit vana vid att se på fotbollsmatcher där spelarna ”faller lätt” för att på så sätt lura domaren till att tillskansa sig en fördel i form av frispark/straff. Vi vet att det finns de som på arbetsplatser medvetet tar åt sig äran från någon annans jobb eller skyllt bort eget misstag. Vi vet att många förnekar otrohet eller spelmissbruk. Vi vet att en stormakt har försökt rättfärdiga en militär insats genom lögner inom ramen för världssamfundet FN. Vi vet att USA har en president som kommit till makten genom att ha manipulerat sanningen och vridit på fakta inför alla. Vi vet att det finns journalister som bortser från fakta för att undanhålla sanningen från läsarna. Vi vet att det finns politiker som medvetet ljuger för att rättfärdiga sin ståndpunkt/åsikt.
Mängder med andra exempel kan du säkert själv fylla på med. För egen del räcker allt det här ovanstående som ett bevis på att världen är långt ifrån ”sanningen”. Kanske tycker du att det inte gör någonting? Kanske vill du ha det så? Jag, däremot, tycker att jag blir mer och mer alienerad med min egen samtid. Jag har svårt att förlika mig med en värld där förljugenhet är det ledande språket.
Min sambo och jag hade en intressant diskussion i helgen. Den utgick från detta resonemang – vad skulle hända om alla följde Jesus ord till punkt och pricka? Alla var tvungna att prata sanning i varje del av ens liv. Skulle världen bli bättre eller sämre?
Jag hävdade med emfas att världen skulle vara en bättre värld att leva i. Min sambo var inte riktigt lika säker. Vad tror du? I alla fall skulle det vara befriande att veta att alla tidningars artiklar var sanna. Att allt man såg på sociala medier var ärliga budskap. Att alla politikers ord var sanningsenliga. Det skulle dessutom vara lite mer intressant att se på Nyhetsmorgon på TV 4 för att se vad programledarna egentligen tycker om någon inbjuden artists sånginsats eller gästs agerande. Visst skulle den världen vara lite mer intressant?
Johannesevangeliet är intressant ur många aspekter då det gäller ordet sanning. Faktum är att det är den enda evangelisten som nämner att Pilatus frågar Jesus: Vad är sanning? Pontus Pilatus får inget svar enligt Joh. Kanske ligger det i sakens natur. Hade Jesus svarat Pilatus hade han bara upprepat sig själv. Vi vet ju svaret.
”Sanningen skall göra eder fria.”
/m
Håller inte med dig, Mats!
Jag fick ett mail. Kände inte igen avsändarnamnet men rubriken vittnade om att jag hade gjort något som vederbörande inte höll med om.
Så här stod det:
Rubrik: Håller inte med dig, Mats!
Mailtext: Jag läste din bok förra året. Tyckte att det var en av de bästa historiska böcker jag har läst. Därför har min dotter letat upp din blogg och jag läser nu den med stort intresse. Härom veckan skrev du om en ny app du skaffat. Då jag själv saknar app var det svårt för mig att relatera till just det men din text om motsatserna tog jag del av och kände stor igenfaktor kring. Däremot när du skrev att mellanrummen har sina tjusningar och att det kanske är mellanrummet som är det åtråvärda måste jag protestera å det grövsta. Mitt liv består av ett enda stort mellanrum och det är tiden i väntan på döden som är förnedrande. Jag hade gärna varit levande eller död, inte i det här mellanrummet.
Mvh
XX
Avsändarens sista meningar fick mig att stanna upp. De grep tag i mig och lämnade mig inte. Hela helgen var orden med mig. Ständigt återkommande. Det fanns stunder då jag ville besvara mailet men jag fann inga ord. I natt tog jag till slut mod till mig under Cowboys vinstmatch mot Eagles.
Jag skrev att jag beklagade. Att orden hade berört mig och lämnat mig med både funderanden, nyfikenhet och bestörtan. Jag bad om att få kontakta avsändaren, vilket jag inte trodde vederbörande ville. Döm om min förvåning då ett svar kom relativt omgående i natt med en enda rad. Ett telefonnummer.
I förmiddags ringde jag upp min okända mailskrivare. Det blev ett fantastiskt samtal och jag fick vederbörandes godkännande att skriva dessa rader. Vi samtalade om den djävulska sjukdomen cancer, våra flyktiga och korta liv, Gud, teologi och mellanrummen. Om hur allt kan ändras under bråkdelen av en sekund. Vederbörande berättade sin historia och jag min. Jag öppnade mig till främlingen och berättade om allt hemskt som jag tycker hänt i mitt liv. Om en stalker som förstörde mitt liv, om tidningsrubriker som bygger på journalisters medvetna lögner och två och ett halvt års arbetslöshet. Mina ord kändes plötsligt så futtiga då hon avbröt mig och frågade om vilken inställning jag hade till aktiv dödshjälp. Jag snubblade fram några ord till denna främling som lyssnade. Vår konversation fortsatte i en timme men nu när jag skriver dessa rader under kvällen har jag burit med mig samtalet hela dagen.
Min nya vän avslutade vårt samtal med trösterika ord som summerade ett djupt samtal. Det borde ha varit jag som gav min nyfunna vän tröst men det blev det omvända:
”Tack för din bok, dina texter och det här samtalet. Du har ordets gåva. Om allt är över imorgon har du i alla fall nått fram till en själ i världen. Det är fler än de flesta.”
Så kan det gå då man tar mod till sig och ringer upp någon som inte håller med en.
/m
Föreläsning med mersmak – när livet kallar…
Jag försöker att hålla ett öppet och bejakande sinne till allt som kommer i min väg. Det är inte alltid lätt. Ibland vill man bara gräva ned sig och säga nej till allt. Känna sig som en struts och gräva ned sitt huvud i sanden.
Att leva i total öppenhet och ta emot det livet ger en i form av glädje och besvikelser med ett bejakande förhållningssätt kräver antagligen erfarenhet. Så är det i alla fall för mig. Jag har fått min beskärda del av framgångar och misslyckanden. Att se på dessa, till synes motsatser, men bejaka dem båda för att de lär dig något, är svårt och för mig tog det många år innan jag såg på misslyckanden som något bra.
Nu har jag lärt mig att bejaka motgångar och se dem som hävstång till ett nytt och förbättrat liv. En skärva av mitt liv och mina erfarenheter bjöd jag på under min föreläsning under förra veckan. Trots rädslan och våndan jag kände innan, tog jag mig igenom det och har nu kommit ut på andra sidan som en bättre människa. Jag har också fått tillbaka feedback från deltagarna. Här är några av dessa:
- Brutalt ärlig, nästan så att det gjorde ont
- Du måste fortsätta, fler måste få höra detta
- Förändring – here we come
- Inspiration och verktyg paketerat med ödmjukhet
Alla fina ord från deltagarna och inte minst all positivism från er som läst mitt inlägg efter föreläsningen (finns här om du inte läst ännu) ger mig viljan att fortsätta. Tusen tack!
Jag har därför bestämt mig för att paketera min föreläsning så att fler kan få höra och inspireras av min resa.
Ni når information om min föreläsning via denna länk: Inspirationsföreläsning som berör – att gå från motgångar till varaktiga förbättringar
/m
Gärna med din personliga touch…
I dag kastade jag mig ut och gjorde en personlig föreläsning. Jag var rädd, väldigt rädd. För vad åhörarna skulle tycka, om förväntningarna de haft som inte infriades, om glåporden som skulle komma. Ja, jag var rädd för allt!
Det var kallt på morgonen. Det gjorde inte saken bättre. Jag hade lovat en gammal vän att komma och medverka en stund under hans planeringsdag med sina medarbetare. Han gav mig en timme och han ville att jag skulle prata om medarbetarskap och ledarskap. Två ämnen jag kan utan och innan. Då vi kom överens om min medverkan för någon månad sedan la han till några ord som gjorde mig benägen att där och då tacka nej….”gärna med din personliga resa som touch”.
Vid bokningstillfället var jag bara glad att någon ville ha med mig att göra så trots min tvekan tackade jag JA. Något jag nu på morgonen satt i min bil och ångrade rejält. Samtidigt…det kunde ju inte bli värre än vad jag redan hade det.
Väl vid kursgården var jag rejält nervös. Tror alla märkte det. Då jag kom satt alla och tog en förmiddagsfika. Min stund skulle vara direkt efter fikat. Jag tog en kaffekopp och hälsade på alla men mina händer skakade, kaffet jag fick kunde jag inte få ned en endaste liten klunk ifrån, jag pratade forcerat och stammade fram vissa hälsningsfraser. Låt oss så här efteråt bara konstatera att mina så viktiga första tre sekunder inför en ny grupp var fullständigt katastrofala.
Vi gick till grupprummet. Det var varmt i lokalen. Det gjorde inte saken bättre. Jag lyckades få fram mitt bildspel och efter min väns introduktion stod jag så ensam framför en grupp som jag skulle inspirera. Något jag har gjort hundratals gånger men den här gången var det speciellt. Den här gången hade jag bestämt mig för att göra denna föreläsning den mest personliga jag någonsin gjort.
Något hände där framme. Jag kan bäst beskriva det som att köra bil eller cykla. Jag var åter i förarsätet och visste exakt hur jag skulle framföra mitt fordon. Trots några misstag här och där gick inledningen bra. Hade förberett mig väl med få men speciella bilder som förstärkte mitt budskap. Kände att deltagarna var med mig…tror jag…man vet ju aldrig som föreläsare.
Så kom det oundvikliga ungefär mitt i föreläsningen. Jag började bli alltmer personlig. Min powerpoint visade meningen ”Det är i motvind en drake flyger”. Det var mitt tecken till mig själv. Nu skulle jag ge mig ut på okänd mark. Berätta om personliga delar. Jag vävde in allt. Klyschor i stil med ”Det är lätt att visa sig stark då allt går bra, det är i krisen det visar sig vilken karaktär Du som människa har” samt ”Det finns två delar som definierar Dig som människa. Ditt tålamod när Du inte har något…och Din attityd när Du har allting.”
Jag berättade till slut allt. Mina erfarenheter från att hängas ut i media för något man tycker är oförtjänt. Hur personliga samtal med någon man såg som en vän kan vändas emot dig. All negativitet på sociala medier. Hur media medvetet väljer att publicera uttalanden från en utan att man har uttalat sig. Hur ensam man är när alla vänder en ryggen. Hur alla negativa erfarenheter kan vändas till tillgångar. Hur man kort sagt gräver ned sig till att man reser sig med ett leende. Jag höll inte tillbaka någonting. Det formligen forsade ur mig och till slut kom jag på mig själv att snegla på klockan.
Min timme hade gått. Det var plötsligt slut. Några frågor i helgrupp hanns inte med men min vän sa till alla då han tackade av mig att jag stannar kvar efteråt under bensträckarpausen ifall någon hade någon fråga. Jag nickade men det var en vit lögn. Innerst inne ville jag fly trots applåderna jag fått efter min föreläsning. Det gick bra att stå framför alla och ”hålla låda” men direkt när det var slut kom ångesten och rädslan. Flyktbenägenheten var stor.
Det blev några mardrömslika sekunder då alla reste sig. Jag noterade nämligen allas ansikten. Det kan låta märkligt men jag hade inte sett dem under hela föreläsningen. Nu såg jag leendena, nu såg jag de raka mungiporna och jag tolkade in allt. Det formligen flödade av känslor. Jag måste ha svettats kopiöst i den varma lokalen.
Så kom den första personen fram till mig och jag kände det som om jag skulle dö. Hon nickade åt mig men jag kunde inte avläsa av hennes ansiktsuttryck vad hon tyckte om föreläsningen. Kunde inte avgöra om hon ville slå till mig eller krama mig. Till slut kom beviset. Det jag längtat efter. Leendet. Hon gav mig en stor kram och sa att det var det bästa hon lyssnat på. Jag besvarade hennes kram. Flera kom fram och berömde mig. De sa hur inspirerande jag varit. Hur de kommer bära med sig mina ord länge.
Jag växte som människa och jag njöt. Då min vän kom fram till mig som den siste i lokalen då alla hade gått ut la han sin ena hand om min kind. Då kände jag mina tårar som runnit längs mina kinder. Undrar för hur länge?
/m
Ny app
Jag har en ny app. Den har fått mig att fundera på motsatser samt mellanrum. Kanske blev ni nyfikna, kanske inte men vi tar det från början i alla fall.
Under de senaste åren har jag haft svårt att somna. Jag ligger där och vänder och vrider men kommer inte till ro. Ältar något som fastnar och sedan är det kört. Ibland ger jag upp och går ned och slötittar på något som Tv erbjuder och somnar till slut i soffan. Ibland tvingar jag mig själv att ligga kvar i sängen, läser något ur en bok och till slut somnar jag in med lampan tänd. Egentligen är detta inget som stör mig, förutom en sak. Jag har vridit en aning på dygnet och vaknar senare än vad jag gjorde då jag hade ett arbete. Jag vill tillbaka till att vara en morgonmänniska.
Det var med den här bakgrunden jag för ett tag sedan läste om en app som varje dag visar solens upp och nedgångar. Naturligtvis känner den av var man befinner sig och därför anpassar den tiden utifrån din position. Jag såg genom denna app min chans att vakna med solen. Det kunde säkert hjälpa mig. Jag skulle helt enkelt tvinga mig själv att gå upp med solen. Föga anade jag att denna app skulle bli mitt nya beroende.
Innan jag går och lägger mig sätter jag väckarklockan enligt solens uppgång. Jag ger mig själv tio minuters försprång. Således vaknar jag nu varje dag, oavsett nattliga bestyr (läsning eller Tv-tittande), tio minuter innan appens uppgivna soluppgång. Höstens intåg har naturligtvis hjälpt mig med allt senare soluppgångar men det fungerar faktiskt. Jag är på väg att åter bli en morgonmänniska.
Vissa mornar har varit rena drömmen. Ett utomordentligt skådespeleri som ingen canvas kan mäta sig med när de första solstrålarna bryter horisonten. Andra mornar har badat i ett grått dis och erbjudit en rörelse från mörkt grått till ljusare grått. Inte alltför roligt. Helst vill jag stå där och beskåda den vackraste av alla soluppgångar men egentligen spelar vädret ingen roll. Stunden att vara ett med soluppgången, oavsett väder, är bara det berikande. Det får mig nämligen att fundera på livet och dess innehåll.
De senaste dagarnas tidiga uppgångar har fått mig att fundera på det här med ljus och mörker. Jag antar att jag inte är ensam om att hellre befinna mig i ljuset än i mörker. Samma geografiska plats, i mitt fall altanen eller där tomtgränsen övergår i östgötaslättens oändliga åkermark eller utsikten över Öresundsbron vid Limhamn, erbjuder både mörker och ljus men på olika tider av dygnet. Allt annat kan vara konstant runt omkring mig men ljuset vinner alltid över mörkret då jag ser soluppgången. Vilken lycka!
I spelet mellan motsatserna, ljus och mörker, finns det alltid en tydlig vinnare för mig. Ljuset är segraren som bryter mörkrets välde. Så är det inte alltid då det gäller motsatser, eller? Jag menar det finns inte alltid en klar vinnare. Det är klart att jag hellre är glad än ledsen, positiv istället för negativ eller vill köpa en produkt jag vill ha billigt istället för dyrt. Däremot spelar det kanske mindre roll om jag väljer en svart handduk istället för en vit då jag ska torka mig. I alla fall har det mindre betydelse för mig.
Däremot ger två motsatser mig tydliga val. Antingen tar jag höger eller vänster vid nästa korsning. Antingen väljer jag den sura karamellen eller den söta. Antingen vill jag ha ett större bord eller ett mindre. Yin och yang har alltid fascinerat mig. Ni vet säkert men för säkerhets skull ger jag er en förklaring om vad Yin och Yang är. Begrepp inom kinesisk filosofi som symboliserar ytterligheter. Yin och yang är universums urkrafter med två halvor som tillsammans skapar en helhet. När någonting är helt är det per definition oförändrat och komplett. När du delar någonting i två halvor, halva symbolen är mörk och halva är ljus, rubbas balansen i denna helhet. Detta får de bägge halvorna att jaga varandra eftersom de försöker hitta en ny balans. Ordet yin betyder “den skuggiga sidan” och yang betyder “den soliga sidan”.
Symbolen av Yin och Yang får mig att uppfatta världen genom att dela upp den i motsatser. Jag uppfattar ljus och mörker, hårt och mjukt, varmt och kallt. Allt jag uppfattar har en motsats och det är genom motsatsen som jag ofta definierar ett fenomen och också väljer att definiera fenomenet som gott eller ont. Lägg dock märke till motsatsens lilla prick i den andra halvans motsatsfärg. Motsatser behöver varandra och finns inuti den andra. Annars känner vi oss aldrig hela.
Var är man då om man befinner sig mitt emellan ytterligheterna? På väg någonstans men inte landat ännu. Hur mår man där? Ta t.ex. mellanrummet mellan vaken och sömn. Ni vet då dimbanken ligger och man antingen är på väg att somna eller på väg att vakna. Man sover inte men man är inte heller vaken. Eller när solens strålar är precis vid horisonten. Det är varken ljust eller mörkt. Det är något mellanläge.
För egen del vill jag gärna vara i tydlighetens land. Antingen är det ljust eller mörkt. Antingen mår jag bra eller dåligt. Antingen är det vinter eller sommar. Ibland fastnar jag dock i mellanlandet och det är faktiskt inte så dumt heller. Stunden då solen går ned innan mörkret har vunnit eller mikrostunden då jag känner att jag håller på att somna men ännu inte gjort det. Mellanrummen har sina tjusningar och kanske är det faktiskt mellanrummet som är de åtråvärda. Det är där motsatserna blir som tydligast. Där ljuset tar över mörkret men ännu inte gjort det.
Så imorgon går jag upp innan soluppgången och njuter av mellanrummet. Njuter av att se mörkret övervinnas av ljuset. Njuter av att ha varit där. Njuter av att ha sett en ny dag nalkas. Hoppas att du också njuter av mellanrummet. Du kan skaffa en app – det underlättar.
/m
En studie i makt
När jag för några nätter sedan letade efter en servett i en låda (ni som har läst mitt förra blogginlägg förstår varför) kom jag över några anteckningar från en sedan länge glömd chefs-/arbetslags-/lednings- gruppsutveckling jag var involverad i. Har man som jag varit chef i över 25 år och suttit i diverse ledningsgrupper har man varit med om en del. Ett av de ögonblick som jag tyvärr hade förträngt hittade jag anteckningar ifrån under min nattliga lådövning. Jag är glad att jag hittade mina gamla anteckningar för de berikade en nattlig timme. Bestämde mig då för att delge er mitt ögonblick.
Vi måste gå tillbaka ett antal år i tiden. Långt, långt före en sådan som Thomas Eriksson slog dank på DISC-teorin med sin bok ”Omgiven av idioter”. Långt, långt före det var allmän kunskap att en bra chef ser sina medarbetare som huvudpersoner och inte som birollsaktörer och långt, långt före KBT och ACT gjorde intrång i mänsklighetens medvetande. Ni måste således ha lite ”historisk ödmjukhet” och inte döma nedanstående aktörer för hårt. Det var en annan tid helt enkelt.
Jag satt i en ledningsgrupp men blev av min chef beordrad att bistå en annan chef som hade det en aning tufft. Naturligtvis var det en aning kontroversiellt för det kunde ju innebära att den chefen jag skulle stötta kunde få problem med tilliten hos sina medarbetare om det blev känt att vederbörande behövde stöttning av en annan chef. Vi kom överens om att vi till chefens medarbetare skulle säga att deras chef och jag gick ett gemensamt chefsprogram och att ett av momenten i utbildningen var att vi skulle ”gå i varandras fotspår” för att lära av varandra. Det blev en perfekt ”täckmantel”.
Under några dagar, lite då och då, spenderade jag tid hos min chefskollega. Observerade, iakttog och antecknade. Jag var med vid enskilda möten, som naturligtvis alla inblandade sagt ok till, personalmöten samt ledningsgruppsmöten. Mina anteckningar blev sedan ett utmärkt diskussionsunderlag för chefen och mig då vi enskilt gjorde våra reflektioner. Det var dessa anteckningar jag hittade längst ned i en låda klockan två på natten härom dagen.
Efter ett antal veckors arbete tillsammans skissade jag till slut upp mina slutanteckningar till chefen. Jag kallade dem, ”En studie i makt”. Chefen som jag skulle bistå blev först fundersam kring varför jag valt ett sådant namn men efter att vi pratat igenom innehållet höll vederbörande med om att det var ett perfekt namn. Jag kunde naturligtvis ha använt DISC eller Jung eller någon annan och grupperat in i olika färger men det hade naturligtvis bara varit en förenkling av en komplex materia. vilket ett arbetslag är. Jag valde istället ordet ”makt”.
Utgångspunkten i mitt arbete var nämligen – vad är det som motiverar medarbetare OCH chefer i ett arbetslag? I många av de situationerna där chefen var involverad hamnade vederbörande i makt och påverkanssituationer. Det blev otroligt tydligt för mig som oberoende part att beskåda det hela. Jag delade till slut in olika möten/observationer i grupperna;
maktgrupp 1 – där drivkraft och prestationer sammanfaller med verksamhetens mål
maktgrupp 2 – där egenintresse och ambition leder bort från verksamhetens mål
Vi diskuterade sedan igenom indelningen och kom fram till att det kommunikativa förhållningssätt som jag tyckte chefen skulle fundera kring då jag lämnat vederbörande bottnade mycket i makt. Den som är chef har makt automatiskt med ett otroligt ansvar men även medarbetarnas drivkrafter kunde naturligtvis skönjas i egen maktutövning eller underkastelse eller något annat.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur vårt samtal fortsatte men enligt mina anteckningar gjorde vi tydligen ytterligare indelningar i dessa områden:
- organisatorisk tydlighet/spelregler
- ansvar/befogenheter
- egoistiska drivkrafter
- frånsägelse av egen drivkraft
Det finns mängder med annat klotter och andra iakttagelser i mina anteckningar men längst ute i marginalen har jag på slutet skrivit, ”Tomas Tranströmer”. Det tog en bra stund innan jag förstod vad jag menat. Ska jag vara ärlig var jag faktiskt tvungen att gå till mina bokhyllor och leta upp Tranströmers samlade dikter. Det tog en stund men till slut fann jag den. Dikten jag antagligen såg så självklar en gång i tiden att den hamnade i marginalen för mina anteckningar:
”Det händer men sällan att en av oss verkligen ser den andre: ett ögonblick visar sig en människa som på ett fotografi men klarare och i bakgrunden någonting som är större än hans skugga.”
Ledarskap handlar om kommunikation. Att se varandra, hur vi bemöter varandra, hur vi behandlar varandra. Vi har ett stort ansvar, att behandla varandra med respekt. Egentligen vet vi alldeles för lite om varandra för att kunna avgöra den andre personens förväntningar, värderingar eller ambitioner. Med ett kommunikativt förhållningssätt som inbegriper aktivt lyssnande och empati har vi ändå en bra grund att stå på.
Nu valde jag tydligen att skriva Tomas Tranströmer i marginalen. Jag valde något annat också. Allra sist i anteckningarna har jag skrivit något som gör att jag skriver dessa rader. Det verkar som om det var det sista chefen och jag diskuterade. Så här står det i mina anteckningar:
”XX och jag överens om felaktigheten med Matteus.”
Tydligen har chefen och jag diskuterat Matteusevangeliets ”den gyllene regeln”. Jag har ett svagt minne av, bekräftas tyvärr inte av mina anteckningar, att jag tyckte chefen hade ett gott syfte med att ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad” men att vederbörande hamnade vid vissa situationer fel med detta förhållningssätt. Att jag ändå avslutar mina anteckningar med en hänvisning till Matteusevangeliet borde innebära att vi diskuterade att ändra chefens förhållningssätt en aning till ”Behandla andra såsom de vill bli behandlade.”
Hur det gick för chefen och verksamheten efter våra samtal – det låter jag förbli en hemlighet.
/m
Mats Uddin 