Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör
Det är mörka tider. Novembervädret har pendlat mellan grått och ännu mer grått för att avbrytas med svart natt. Vissa kvällar har jag kommit på mig själv att tända varenda lampa i hela huset bara för att maximera ljus och skapa en illusion av hopp. I söndags vände allt. Ett nytt år inleddes med första advent. Ett nådens år med ljus och framtidstro. Det kommer inte bli lätt med alla mörka moln som finns runtomkring oss men jag är optimistisk och framtiden andas förväntan.
Sitter och lyssnar på mäktig orgelackompanjemang. Första advent inleds som sig bör med gudstjänst. För en gångs skull är kyrkan nästan full. Advent lockar. I adventsljusstakarna fladdrar lågorna och i fönstren lyser stjärnor. December är en månad som färdas mot ett enda mål – Betlehem.
För egen del sitter jag i min bänkrad och funderar på lidande. Det finns så mycket krig, fattigdom, elände i världen så mina egna bekymmer känns futtiga. Evangelietexten berättar om ”Hosiana, Davids son, välsignad vare han”, om Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna under jubel. Vi vet ju alla vad som väntar. Folket jublar men bara några dagar senare vänder alla honom ryggen och han får utstå lidande och slutligen död.
Ordets makt är stort. Jesus, som inte är någon vanlig kung, kommer inte med vapen eller hot om krig för att vinna landvinningar eller återta Jerusalem från det romerska styret. Han har istället ordets makt och med det får han de som redan har makten, de skriftlärda och romerska ståthållarna, att tappa fattningen. Han säger saker som är så listiga att de inte kommer åt honom, trots att de på alla möjliga sätt försöker. Jag tänker på sådana ord som:
”den som är utan synd kan kasta den första stenen”
”sabbaten är till för människan, inte människan för sabbaten”
”ge kejsaren det som tillhör kejsaren”
Dessa är exempel på saker där de försöker nästla in honom i ett hörn kring tydliga regler som de hoppas att han ska bryta emot genom att ge svar som gör att de kan peka på honom som en falsk profet, en falsk människa och därmed fängsla honom och till slut döda honom. De lyckas till slut, genom falska anklagelser, dessa maktens män. Gjord till åtlöje och långt ifrån den upphöjde som red in i Jerusalem bara några dagar innan under massornas jubel.
Evangelierna eller för den delen Aristoteles etiska konklusion om vad som är ”det rätta eller goda mänskliga handlings- och levnadssättet” har alltid gått längs min livsväg. Jesu liv är en etisk livshållning som pekar på en väg framåt. Du behöver säkert inte vara troende, även om det underlättar, för att se Jesu som en etisk förebild med ordets makt som sitt vapen.
Han gör det dock inte lätt för oss men det är väl det som är meningen. Vägen är smal. Det är ödmjukhetens väg och jag följer den förbehållslöst. Det är dock evinnerligt svårt att alltid leva upp till förebilden, idealet. Ibland vill man bara skrika, slåss och gå till motattack mot upplevda orättvisor. Det är sannerligen mänskligt men inte den smala väg som Jesus lärt oss. När Jesu lider som mest på korset är han omgiven av många. Där fanns de som hatade honom. Medlemmarna ur det Stora rådet som hånade honom. Där fanns de närmaste vännerna och hans mor. Där fanns de som skötte sitt jobb som vakter och gärna tjänade lite extra på exempelvis hans kläder. Vid korset hängde även två brottslingar. Slutligen fanns det säkerligen en övrig folkmassa av nyfikna.
När Jesus säger: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”, vilka syftar han på då? Antagligen tänker han på dem allesammans – på oss allesammans. För vem är du där på Golgata? Vilken grupp tillhör du? Hatarna? Vännerna? Vakterna/arbetarna? Brottslingarna? De nyfikna?
Jag har alltid föredragit Lukasevangeliets beskrivning av Jesus på korset mer än de andra Evangelisternas beskrivning. I Lukas ser vi en förlåtande Jesus som säger de bevingade orden., ”Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” En Jesus som hellre ger förlåtelse än ropar uppåt med frågan ”Varför”. Det är starkt att säga förlåtelse när man lider som mest och säga så till de som orsakar ens egen död.
Då jag själv blev mobbad i skolan för mina ”skorrande” R för att jag inte lärt mig prata ”rent” ville jag helst gå till motattack men jag viskade till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. När jag senare i arbetslivet blev uthängd i media genom lögner, ville jag helst gå till motattack men jag viskade till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. När jag inte fick arbetslöshetsersättning med motiveringen att du är egenföretagare även om du inte tjänar några pengar, ville jag helst gå till motattack men jag viskade till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. När många vänder mig ryggen, vill jag helst gå till motattack men jag viskar till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.
Den smala vägen är svår att följa men ge inte upp. Oavsett omständighet som drabbar dig finns det en given väg – Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Det svåraste återstår dock och det finns ej nedskrivet i Evangeliernas texter. Jesu förlät alla där han hängde på korset. Jag skulle ge vad som helst för att få veta om han också förlät sig själv. Jesus var mänsklig. Han gjorde självfallet fel och hade sina brister som alla vi andra. Vad sa han till sig själv?
Nu när jag hänger på mitt eget kors och säger Lukasevangeliets bevingade ord, Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör, till alla runtomkring mig som jag tycker gör mig orätt. Förlåter jag samtidigt mig själv?
/m
En kommentar på “Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”
Kommentera
Mats Uddin 
Blev Jesu’ bön besvarad? Naturligtvis, Han bad inom gudomen och målsättningen med Hans offer var att hela skapelsen inklusive människan skulle bli upprättad.
http://www.absoluteall.blogspot.se.
http://www.tentmaker.org
Kristendomens historia uppvisar några paradigmskiften; Den fria församlingen, andedop, under och tecken som ska ”följa de som tror”. Det kan, sent omsider, möjligen bli ett till, nämligen att den tro som de första församlingarna hade om Jesu’ försonings totala omfattning återigen blir den gängse, den som Paulus återkommer till gång på gång.
GillaGilla