Ensamhetens lov

I år firar jag jul med barn och släktingar, vilket känns otroligt tacksamt och förmånligt. Som en gåva. Julen känns för mig som barnens högtid. Ju äldre jag blir ju mer uppskattar jag umgänget med släkt och vänner mer än själva julgåvor eller hetsen inför julhelgen.

Owe Wikström skrev för många år sedan en bok, ”Långsamhetens lov”, som blev en succé. I mångt och mycket var det en hyllning till ett mer långsammare liv med stunder av stillhet och reflektion. Boken skrevs innan mindfulness intog västvärlden. Jag ska ärligt säga att jag tog inte till mig mycket av innehållet i boken då den utkom. I mångt och mycket levde jag då ett liv som helt var inriktat på familjeliv och arbete. Stress var en naturlig del av mitt liv och att då bejaka långsamheten kändes avlägset. Som en fin tanke men ouppnåelig för egen del.

Nu när jag i mina teologstudier läser ”Den religiösa människan”, en annan av Owe Wikströms böcker som är en introduktion till religionspsykologi, passar jag på att läsa om ”Långsamhetens lov”. Under läsningen finner jag mig själv ta till mig budskapet på ett helt annat sätt än för 18 år sedan då jag läste boken förra gången. Naturligtvis är jag mycket äldre och med det följer en naturlig erfarenhet men jag tror också att min livssituation spelar en avgörande roll.

Jag har nu sjungit ”Ensamhetens lov” i snart 3 år. Varit utanför arbetsmarknaden och då andra lägger upp klipp på sociala medier om hur stressigt det är att kombinera arbete och övrigt liv och hinna med julen förstår jag dem till fullo. Jag har själv varit där. Jag har själv brottats med att få ihop alla pusselbitar. Nu lever jag ett helt annat liv och är ensam om arbetsdagarna.

Jag valde själv att lämna mitt jobb och det är klart att det spelar en avgörande roll. Min ensamhet i början var självvald. Nu några år senare är min ensamhet inte självvald längre och det är då tärandet uppstår. Att läsa teologi hjälper och att läsa ”Långsamhetens lov” ytterligare en gång hjälper. Lite som att finna egna läkemedel då marknaden apotek inte är öppen för mig. Jag får finna en egen väg att hantera ensamheten.

Som vanligt var jag uppe och såg soluppgången idag. Det var inte speciellt svårt då nästan hela förmiddagen förflutit innan solens entré, så här på årets kortaste och mörkaste dag! Stillheten här på landet gör en nästan andäktig och det är inte svårt att vid dessa stunder finna sig vara nära en andlig fördjupning. Då känns vägen uthärdlig och upplevelsen av saknad och oro är utbytt till förmån för en känsla av att ha hittat hem. Ensamheten är då stillhetens lov och jag känner mig ett med Owe Wikströms budskap i ”Långsamhetens lov”.

Ni som läser ända hit – tusen tack. Jag hoppas att ni får en underbar jul, oavsett om den sker i ensamhet eller i närhet av släkt och vänner.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: