Julen 1914

En gammal direktörskollega ringde till mig i fredags och bad om ett råd. Tyvärr hade det helt kört ihop sig mellan två av direktörens medarbetare. Den ena konflikten efter den andra avlöste varandra och detta hade ibland lamslagit ledningsgruppens möten. Min kollega hade försökt med allt. Nu undrade vederbörande om jag, ”som gammal HR-räv och gammal chef”, som kollegan uttryckte det, hade något råd. Jag svarade att ”även om jag varken är någon räv eller speciellt gammal” hade jag alltid råd att ge.

Efter att vi pratat vidare om det hela förstod jag att den här konflikten satt djupt. Väldigt djupt. Vissa konflikter gör ju det och dessutom verkade den ha fått hålla på under en så pass lång tid att de inblandade inte riktigt visste roten till konflikten. Många olika försök hade gjorts att bryta mönstret. Jag gav en hel del råd och till slut la jag till med det tunga artilleriet, krigsvintern 1914.

Föga förvånande frågade min gamla kollega vad jag menade. De flesta gör det då jag nämner krigsvintern 1914. Jag berättade den korta versionen:

”Första krigsvintern och snart är det jul år 1914. Juldagsmorgonen väntar på dig. Längtan hem till familjen värker inombords. Även om det bara varit krig i ett antal månader kan offren redan räknas till hundra tusentals. Det hänger mycket ihop med de öppna slagfälten som till slut blir de nedgrävda skyttegravarnas krig. Djupa, leriga, smutsiga och allmänt ruggiga diken.

Alla stridande, både tyskar och engelsmän, längtar hem. De är trötta, långt hemifrån och i ständig skräck för att dö. Du sitter där i ditt dike och vaktar tillsammans med dina engelska kamrater. Hundra meter bort sitter fienden nedgrävda i sitt dike. Det är kallt. Minusgrader under hela natten. Morgonens strålande ljus är fortfarande några timmar bort vilket gör nattens mörka himmel med dess prickar till stjärnor ditt enda hopp. Plötsligt ser du en ljusstrimma som slår mot andra sidan dikeskanten. Du vänder dig sakta om och höjer huvudet för att försöka lokalisera källan till ljuset. Det verkar komma från fiendesidan. Du tror inte dina ögon. Det verkar vara en upplyst julgran.

Långt borta hör du sång. En melodislinga som är dig välbekant men sjungen på ett annat språk. Du och dina kamrater skjuter några salvor mot julgranen på andra sidan. Ingen motreaktion från fienden. Ni sänker era vapen och lyssnar på julvisorna från andra sidan. Trots det vansinniga reser du dig sakta och kravlar dig upp ur skyttegraven. Du höjer dina armar för att visa att du reser dig upp med fred i sinnet. Några av dina kamrater följer ditt exempel. Ni börjar att gå mot fiendens skyttegrav med höjda armar. Du ser några huvuden röra sig vid fiendens dikeskant. Deras sång förstärks ju närmare du och dina kamrater kommer. Ni börjar sjunga med i melodislingan på ”rätt” språk. Det hugger till i dig då du ser allt fler tyskar kravla sig upp ur deras skyttegrav. Du fortsätter att sjunga dig igenom din impuls att börja skjuta. Till slut är du så nära att du ser ögonvitorna hos fienden.

Ni fortsätter att sjunga för att försöka överrösta varandra. Fler och fler lämnar respektive skyttegrav och ”ingenmanslandet” fylls upp med förbrödande soldater. Du vet det inte nu, men det här är början på en juldag då du tillsammans med dina edsvurna fiender kommer att spela fotboll med tomma konservburkar, begrava stupade soldater, dela din ranson och konjak med en fiendesoldat från Hamburg och sjunga dig igenom en juldag.”

Jag slutar där och väntar på min kollegas reaktion.

-”Och det var den korta versionen menar du”, säger min kollega till slut. ”Hur som helst. Vi vet ju båda att kriget inte tog slut där. Jag menar konflikten fortsatte ju.”

-”Ja, men poängen är att det finns hjärta och värme även i den djupaste konflikten. Ibland är vi så trollbundna av ilska och aggressivitet att vi glömmer det mänskliga. Ibland är det bara vapenstillestånd som återstår och försöka finna det mänskliga. Hitta det som förenar istället för det som söndrar. Det finns alltid något mellanmänskligt hos alla människor där mänskliga värden finns djupt hos båda parter”, svarar jag.

Vi avrundade vårt samtal. Om någon vecka ska vi höras igen. Är otroligt nyfiken på fortsättningen.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: