En fotbollssupporters liv

Matchklockan står på 89 minuter och Falkenberg gör mål. Femtusenniohundrafemtio Kalmarsupportrar ropar ut sin frustration medan ett trettiotal Falkenbergssupportrar jublar. Jag sitter som vanligt på G-sektionen på 16:e raden och begraver mitt ansikte i mina händer. Det är inte sant. Kalmar kommer att förlora den här matchen också!

Den här säsongen måste gå till historien som den märkligaste i klubbens historia. Vi spelar stundtals briljant i många matcher men förlorar ändå. Sättet Kalmar spelar fotboll på är på många sätt bättre än på flera år men i motståndarnas straffområde händer ingenting. Små marginaler har gjort att vissa matcher bara har blivit fel resultatmässigt, trots ett fantastiskt spel. Ta t.e.x Östersund hemma eller Elfsborg borta. Den sistnämnda svider extra hårt. En 0-1 ledning från första halvlek vänder Boråsarna i den 87:e minuten och avgör sedan i den 94:e. Hur hårt var inte det?

Nu är vi där vi är. Falkenberg vänder den här matchen och besvikelsen är total hos oss på läktaren och naturligtvis bland spelare och ledare. Då vi vandrar ut från Guldfågeln i en lång frustrerade massrörelse sneglar jag på Cidden-citatet som hänger på sidan av trappnedgången. Det får mig ändå att känna en viss ödmjukhet.

På den gamla goda tiden på -70 och -80 talet spenderades alla somrar på sommarstället utanför Kalmar. Jag hängde en del på Åbyvallen i Läckeby eftersom Morbror och Moster var engagerade i den lokala fotbollsföreningen. Höjdarmatcherna var alltid då Läckeby mötte Nickebo – vilka derbymatcher! Vid Åbyvallen hängde också en viss Bengt Andersson men alla kallade honom Cidden. Smal och långhårig och bar en frisyr som senare skulle komma att kallas ”en typisk Glenn Strömbergfrisyr”. Då jag lärde känna honom jobbade han på Läckeby rör, om jag inte missminner mig. Han gav dock ut en del litterära alster och blev något av en lokal kändis. I början av -90 talet gav han ut en hel lyrikbok enbart tillägnad fotboll. Minns inte vilket år det var men jag kommer ihåg att boken blev recenserad i Sportspegeln (är nog enda boken som blivit det). Varje gång jag besöker Guldfågeln arena och läser hans underbara lyrik som står på väggen förflyttas jag tillbaka till Läckeby och mina ungdoms somrar. Bara det är värt inträdesbiljetten! Här kommer mitt absoluta Ciddenfavorit:

”Jag sprang mot mittcirkeln. Liedholm kom och klappade om mig. När Roma slog avsparken ropade morsan att det var mat”.

Sitter i bilen de trettio milen hem och sociala medier börjar pumpa ut känslorna efter eftermiddagens match. Det regnar mot vindrutan och smattret går rakt in i min själ.Tyvärr finns det inget objektivt eller sympatiskt i många av kommentarerna. Videoklipp sprids över tränarstabens konfrontation med några av supportrarna på hemmastå. Jag och min bror sitter i bilen och går igenom olika möjliga scenarior inför sista matchen mot Sirius nästa lördag. Vi har allt fortfarande i egna händer. Det är inte kört. Vi önskar båda att känslorna som nu sitter utanpå kläderna hos alla kan vändas till något kreativt. Min bror och jag är luttrade vi har varit med förr.

För mig började det faktiskt innan Allsvenskan. Året måste ha varit 1974 eller 1975. Det är sommar och vi spenderar den i sommarstugan som vi alltid gör. Jag sitter i baksätet på pappas bil. Vi har hämtat upp morbror Kalle i Läckeby och är på väg till Fredriksskans för att kolla på fotboll i division 2 södra. Jag är i spänd förväntan. I mitt huvud rullar namn som Franz Beckenbauer, Johan Crujff, Paul Breitner, Gerd Muller men även Ralf Edström, Roland Sandberg och Ronnie Hellström. I mitt inre kanske jag tänkte att det jag skulle få se på Fredriksskans motsvarade VM-74 års nivå.

Jag minns faktiskt inte något annat än bilfärden från min första match på Fredriksskans. Det skulle dock bli många fler med många härliga minnen. Det året jag fyller 10 år vet jag att vi krossade Öster med 5 eller 6-0. Måste har varit 1979. Det här är ett av de mest minnesvärda matcherna jag har tidigt minne ifrån. Tro det eller ej men det fanns faktiskt en tid då Östers IF spelade i allsvenskan och dessutom var ett topplag. Två år senare vinner vi Svenska cupen men sedan åker vi ur Allsvenskan då jag är 14 år. Efter detta värvades Billy Landsdowe och Peter Karlsson. Vi åker upp igen och de delar skytteligavinsten år 1985.

Sedan följer några tunga år men även en cupvinst 1987 trots att vi åker rakt ned till division 2 via en sejour i söderettan. 1997 vinner vi division 2 utan en enda förlust. Jag får mitt första barn och känner att den här dottern kommer att bringa tur och jag får rätt. Året efter vinner vi ligan. Återigen allsvenskt lag men underbart är kort. Vi åker direkt ur.

Mitt andra barn föds år 2000. Jag tänker att den här ungen kommer bringa tur. Vi har det dock tufft i superettan. Ett historiskt år. Första gången svensk fotboll har en nationell andradivision. Mina bröder, pappa och jag åker runt på många matcher. Det är en säsong som på många sätt liknar denna. Stundtals fantastiskt spel men alltför få mål och alltför många tappade poäng. Inför näst sista matchen mot IF Sylvia på Bollspelaren i Norrköping den 22:a oktober är läget kritiskt. Vi är nära nedflyttning. Jag minns att vi hade förlorat med uddamålet, 2-3 mot Sylvia hemma på Fredriksskans, och nu var det dags för returen. Min dåvarande fru, trött på sin fotbollssupportande makes ambition att alltid se Kalmarmatcher (kan förstå henne), var inte alltför glad i att jag for iväg för att titta på en match så jag tog med den nyfödde sonen och min treåriga dotter för att ändå stötta mitt lag. I halvlek såg det mörkt ut. Vi låg under med 0-2. Av någon outgrundlig anledning har jag en bra minnesbild över kaffekön på Bollspelaren. Glada Norrköpingsbor blandades med en och annan frustrerad Kalmarit. Vi med röda hjärtan var få på plats. Alltför få för att få kallas den 12:e spelaren.

I andra halvlek vänder vi upp till 2-2. Vi behöver dock en vinst. Klockan tickar allt snabbare mot den obestridliga slutsignalen. Trots det spännande läget måste jag byta blöja på min son. Det är bara att bita i det sura äpplet. Använder handikapptoaletten bakom ena målet. Ett snabbt byte och sedan ut igen. Precis då jag kommer ut igen ser jag hur Joakim Lantz tråcklar in det avgörande 2-3 målet. Jag håller upp min son och jublar. Min treåriga dotter sluter upp vid min sida efter att ha väntat på mig hos sin farbror. Hon undrar vad som hände inne på toaletten eftersom jag jublar då jag kom ut.

I början av 2000-talet åker vi sedan upp och ned igen. Harvar på. År 2004 föds min sista son och vi är återigen ett allsvenskt lag. Tänkte att han bringar tur med sig och det gör han. Kalmar FF gör en kanonsäsong. Ceasar Santins mål mot Hammarby i 3-0 vinsten på Söderstadion hör nog till de mål jag minns starkast. Jag stod precis i skottriktningen på bortaläktaren och såg målet komma direkt då bollen lämnade Santins fot.

Så är vi så framme vid guldsäsongen år 2008. Året innan hade varit fantastiskt. Nu var förväntningarna skyhöga. Kalmar spelade underbart och jag och min bror åkte ned den näst sista matchen och såg Kalmar utklassa IFK Norrköping på Fredriksskans med 6-0. En underbar kväll. Den hemfärden de 22 milen till Linköping är bland de bästa jag har upplevt. Tror det var den 2:a november. Jag stod på kortsidan. På bilden nedan tackar vi laget.

Dagen efter gör Elfsborg sitt när de slår Halmstad med 3-0. Nu hängde allt på sista matchen. Vi behövde vinst eller oavgjort mot Halmstad. Vid förlust hängde det på målskillnad. Elfsborg behövde vinna mot Gefle. Naturligtvis åkte jag, min elvaåriga dotter och mina två bröder till Örjans vall. Det är den 9:e november. Ruggigt höstväder men vad gjorde det. Jag skulle få se mitt älskade Kalmar spela en avgörande match om SM-guldet. Jag låter bilderna tala för sig själv. Det var en utomjordisk upplevelse. För evigt inristat i mitt hjärta.

Så är vi då tillbaka i bilen den 26:e oktober år 2019. Kalmar har precis förlorat den näst sista matchen i Allsvenskan för den här säsongen. Känslorna svallar hos många ser jag i sociala medier. Jag och min bror går igenom förutsättningarna för den sista omgången. De fyra sista lagen i tabellen just nu kan samtliga hamna på 23 poäng när säsongen summeras. Det blir en spännande match imorgon mellan AFC och Sirius inför sista omgången nästa lördag. Om alla fyra lagen hamnar på samma poäng då avgörs allt på målskillnad. Visst är guldstriden intressant men jag bryr mig om bottenträsket. Det är där känslorna är som störst, det är där passionen syns som bäst, det är där glädjen och besvikelsen yttrar sig som mest. Hade vi varit inblandade i guldstriden hade jag inte brytt mig om bottenträsket. Så är det att vara fotbollssupporter. Det är en naturlag.

Jag och min bror ser framåt, vi tittar inte bakåt. Vi är luttrade. Sista matchen går på Studenternas mot IK Sirius för mitt älskade Kalmar. Jag valde inte att hålla på Kalmar FF, laget valde mig den där bilresan år 1974-75. Därför är jag med er i med- och motgång. Därför står jag på Studenternas nästa lördag.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: