Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Ordet
Söndag och vi i mellersta sydsverige väntar in stormen. Vi känner det annalkande ovädret. Vi känner det komma men vi vet inte när. Jag söker mig till det trygga kyrkorummet. Det är Gudstjänst och jag vet att temat är Sexagesima och förväntar mig en predikan kring Johannesevangeliets 6:e kap över Jesu ord, ”De ord jag har talat till er är Ande och liv.”
Jag är aningen försenad och får ta bilen till kyrkan. Döm om min förvåning men på parkeringsplatsen är det nästan fullt med bilar. Normalt sett brukar vi bara vara en handfull kyrkobesökare och jag förstår instinktivt att det är Gudstjänst med dop. Mycket riktigt så får jag uppleva ett dop för lilla Selma under Gudstjänsten och min förhoppning om prästens predikan kring Ordet grusas. Det gör nu inget då dop är ett av de mer underbara händelserna en människa kan få uppleva, även om det i det här fallet är dop för en familj som är mig främmande.
Medan jag sitter i bänkraden kan jag inte låta bli att tänka på Ordet. Jesus mötte ofta människor som tog anstöt kring hans ord. Han vacklade aldrig. Jag önskar att jag vore lika stark. I Johannesevangeliet säger Jesus: ”De ord jag har talat till er är Ande och liv” (Joh 6:63). Det handlar om tillit, det handlar om trygghet, det handlar om trohet till Ordet.
Jag erkänner att jag i många stycken har tvivlat till vissa delar av Ordet i Nya Testamentet. Då jag funderar på vilka passager det handlar om framträder en röd tråd. Det handlar om de delar där Gud tar aktiv del i utvecklingen. Den första är naturligtvis Bebådelsen, där Gud via en ängel förmodar jag, säkerställer att Maria blir gravid. Den andra är Jesu dop där en röst, förmodligen Guds röst, ljuder och säger att ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Den tredje är stunden på Förklaringsberget där Jesus innersta krets av lärjungar (ledningsgruppen som jag brukar kalla den, bestående av Petrus, Jakob och Johannes) beskådar hur Jesus diskuterar sitt exodus med profeterna Moses och Elia. Där vänder Gud sig direkt till lärjungarna. Det enda stället i Nya Testamentet där Gud går förbi Jesus och pratar direkt med lärjungarna. Den sistnämnda är naturligtvis Uppståndelsen.
I mångt och mycket har jag accepterat Ordet i Nya Testamentet och ovanstående delar med förklaringen att evangelierna och Ordet i Nya Testamentet är något som vi människor knappast kan tänka oss fram genom vårt vanliga förnuft. Det existerar bredvid vår vardag men ger oss en nådens och frälsningens gåva med framtidshopp och glädje.
Det kan knappast vara ovanligt att vi människor sätter oss över Ordet i Nya Testamentet och ”dömer” över de sanningar som finns där utifrån vår egen livserfarenhet. Jag kan inte vara ensam om detta och jag sitter där i min bänkrad och tänker att jag som människa är alltför begränsad i mina tankar för att ta in storheten i Ordet.
Därför är det en särskild poäng att komma ihåg Jesus ord, ”mina ord är Ande och liv”. Jag kan logiskt försöka hålla mig ifrån Ordet men Guds ord förmedlar inte enbart kunskap och logik utan är så mycket mer. Det är en skapande kraft med en ande som väcker liv. Något händer med en läsare som lyssnar till orden. Likt mig själv var det många under Jesu tid som försökte förhindra hans ord, likväl som det sker idag. Vi människor kan försöka hindra Ordet men det underbara sker först då vi släpper det vi tror är det mest logiska utifrån vår begränsade livserfarenhet och öppnar upp oss helhjärtat, utan filter.
Då Gudstjänsten är slut går jag ut ur kyrkorummet och möter den vindpinade stormen. Jag njuter. Känner mig fri. Bejakar allt. Mumlar på ett annat klassiskt Johannesevangeliecitat och går mot bilen:
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh 1:1)
/m
Open Space och feedback
Av alla ställen som finns i världen så träffar jag på en av mina gamla medarbetare på Ribbersborgs cykelbana i Malmö. Vi har inte setts på flera år och det blir ett kärt återseende. Jag åker rullskidor och medarbetaren möter mig på sin cykel. Vi stannar upp och pratar en stund.
Jag har alltid svårt att ta emot beröm men medarbetaren strör lovord över mig och mitt chefskap och med rodnande hals hasplar jag ur mig ett tack. Vi pratar om gamla minnen och jag frågar vad medarbetaren gör nu och hen svarar att hen faktiskt vågat sig på en chefkarriär. Mycket tack vare mig som pushade och gav hen självförtroende.
”Kommer du inte ihåg feedback/återkopplingskulturen du införde”, säger medarbetaren.
Jag medger att den hade jag förträngt. Vi skiljs åt och jag lovar att höra av mig vid tillfälle nu när jag vet var medarbetaren arbetar. Rullar vidare på mina rullskidor. Det går lättare efter vårt spontana möte. Tänk vad lite beröm kan skänka en annan människa. Som alltid då man får positiv feedback går hjärnans belöningssystem igång och mitt dopamin rusar i höjden. De sista kilometrarna går lätt.
Då jag sätter mig i bilen och rullar hem till Limhamn kommer ett annat minne upp gällande beröm kontra negativ feedback. Kvällen innan hade jag, min sambo och mina svärföräldrar varit i Södra Sandby på en Open-spaceövning som Lunds kommun arrangerade för de som bor i Södra Sandby (Min svärmor har hus där.)
Mitt minne är från en liknande Open-space övning som jag var moderator för. Måste ha varit i början av 2000-talet och jag arrangerade en övning för cirka 1000 medarbetare.
För er som inte vet vad Open-space är så är det kortfattade svaret att det är en mötesteknik som Harrison Owen hittade på i mitten av 1980-talet. Hans idé var enkel. Han arrangerade många seminarier och det som många deltagare på dessa möten återkopplade var att det visserligen hade varit ett givande seminarium men det allra bästa under hela dagen hade varit pratstunderna med de andra deltagarna vid kafferasterna. Harrison bestämde sig därför för att skapa en konferensform där deltagarna själva utformar programmet och organiserar konferensen. En hel dags kreativt kafferep.
Jag har arrangerat många sådana övningar och det som man har som grundregler är fyra till antalet och så har man en så kallad lag. Det egna engagemanget och ansvarstagandet är hela tiden nyckeln till ett engagerat deltagande. De fyra grundreglerna är:
- Vilka som än kommer är rätt personer (kunskapen att finna lösningar finns i rummet)
- Vad som än händer är det enda som kunde hända (fokus på bästa möjliga insats i nuet. Att inte oroa sig för vad vi “skulle ha gjort om…”)
- När det än börjar är det rätt tid (kreativitet kan inte styras)
- När det är slut så är det slut (allt har ett slut men när det är slut vet vi inte. Ett ämne kan behandlas på kortare eller längre tid än planerat)
Så finns det en lag också:
- Använd fötterna. Du som deltagare har ett ansvar för att flytta dig till annan plats och du varken lär dig eller bidrar där du för tillfället sitter.
Det är i princip det du behöver veta för att förstå det här blogginläggets poäng.
Då går vi tillbaka till i början av 2000-talet. Jag arrangerar ett Open-space seminarium under en eftermiddag för cirka 1000 personer. Det är full aktivitet i rummet. Lokalen är väl anpassad för seminariet. Bra högtalarsystem. Stor öppen yta. Långväggar. Perfekt miljö helt enkelt.
Jag är i mitt esse och leder seminariet som planerat. Allt går bra. Jag minns att jag tyckte det var otroligt roligt. Kreativiteten flödar och vi får många listor att sedan ta med oss för vidare arbete. Då seminariet är slut får jag mycket beröm av deltagarna för min tydlighet och mitt engagemang. Arrangemangets välorganisering imponerar och jag är otroligt dopaminfylld då jag går därifrån.
På kvällen öppnar jag min mail och överst ligger ett mail med rubriken ”Tack för idag!”. Jag förstår att det således kan vara ytterligare en deltagare från dagens Open-space möte som vill ge mig feedback. Jag öppnar mailet och istället för positivism möter jag en lång svada med negativ kritik. Allt från kritik gällande mitt sätt att leda övning, till arrangemanget som sådant och att det var det larvigaste vederbörande varit på. Mailskrivaren kommer aldrig mer gå på någon Open-spaceövning i hela sitt liv.
Än idag, cirka tjugo år senare, ser jag mailets innehåll framför mig. Det var så oväntat. Jag har alltid varit förberedd på negativ kritik då man arrangerar olika seminarier men det var ändå något som stack hål i min självbild då jag läste mailet. Min dopamin försvann snabbt. Då jag lusläste kritiken handlade det mest om Open-space som mötesform än kritik till mig men ni vet hur det är med negativ kritik…allt blir personligt.
Vad vill jag säga med det här. Jo, det här med feedback/återkoppling är inte alltid lätt. Jag har alltid sagt till mina chefer att de ska slösa med beröm och se kritik som en gåva. Det är dessutom så att det var säkert ett 100-tal som gav mig positiv feedback efter min Open-space övning men det jag minns bäst är mailet från den missnöjde mailskrivaren. Negativ återkoppling är en gåva men den sätter sig hårt.
/m
P.S. Jag och den missnöjde mailskrivaren träffades någon vecka efter hans mail. Vi blev sedan mycket goda arbetskollegor. D.S.
Olof Pettersson från Örebro
Jag har alltid varit svag för ögonblick i historien. Dels då man ser tillbaka på sitt eget liv och i en återblick kan definiera ögonblick som olika vändpunkter eller minnesvärda händelser. Dels då man inbegrips i en dialog med någon annan person om något ögonblick som förändrat dennes liv och slutligen ögonblick som man läser om som har upplevts av historiska personer.
Min far släktforskar och ibland fladdrar många ögonblick ur mina anfäders öden förbi min minnesbank. Ögonblick då jag gärna velat vara en fluga och på avstånd fått bevittna händelsen. Kanske båtturen på Mellösasjön som på 1800-talet tar några av mina släktingars liv eller beslutstillfällena då några av mina släktingar tar det slutgiltiga beslutet att lämna Sverige för att pröva lyckan i Amerika.
Det finns naturligtvis många beslutstillfällen i historien man gärna velat vara närvarande och bevittna/lyssnat på. Några exempel följer här. 10:e januari år 49 f.v.t utanför floden Rubicon. Golgata en påsk ungefär år 33. Varför inte den 6:e november år 1632 utanför den tyska staden Lutzen. Fords theatre i Washington den 14:e april 1865 eller varför inte Stockholms slott den 13:e mars år 1809. Vid Latinska bron i Sarajevo den 28:e juni år 1914 är naturligtvis ett annat historiskt ögonblick.
Ja, historiska ögonblick är det inte ont om. Vi i lilla Sverige har dock få ögonblick som kan kallas Världsomspännande ögonblick. Som har påverkat en hel värld, liknande Gavrilo Princip. En svensk Örebroare fick dock bevittna något stort som har påverkat oss alla mer eller mindre. Jag har fascinerats länge över både ögonblicket och svenskens liv och öde. Ögonblicket är ett av Världshistoriens vattendelare. En sådan där händelse som alla efter att det skedde vet om att det hände. Ett sådant där ögonblick där du som läser det här har påverkats ofantligt mycket av, vare sig du vill det eller inte. Det fanns minst en svensk som var på plats. Han hette Olof Pettersson och kom från Örebro.
Olof föddes som sagt var i Örebro. Hans pappa, Peter, var smed och mamman hette Kristina. Olof fick tidigt gå i trivialskola i Örebro och då han var ungefär 23 år påbörjade han teologistudier i Leipzig i Tyskland. Där blev han dock kortvarig. Redan efter några månader bytte han studieort. Kanske influerad av att det fanns bättre lärare i den nya studieorten eller kanske var det något annat som lockade. Det får vi aldrig veta. Olof tog i alla fall sitt lilla bohag och flyttade.
Ögonblicket som den här texten berör sker den 31:a oktober. Hösten har intagit hela staden. Löven ligger delvis på marken och de som fortfarande är kvar på träden väntar in nästa månads vind. Olof och hans studiekamrater går på de stenbelagda gatorna och diskuterar ett rykte. Någon råkade överhöra ett samtal som utspelade sig mellan två av deras lärare. Studiekamraterna, och naturligtvis även Olof, inspireras mycket av den ena läraren, deras teologie doktor, som i samtalet var upprörd över arbetsgivarens agerande. Den upprörda läraren hade fått nog. Han skulle skicka ett brev till sin arbetsgivare, Albrekt, och skicka med sin avhandling. Nu fick det bära eller brista. Det hade gått för långt. Han skulle dessutom spika upp avhandlingen på kyrkporten.
Det tisslades och tasslades mycket den här dagen bland teologistudenterna. Var det verkligen sant. Skulle han våga att skicka brevet och bifoga avhandlingen? Skulle han dessutom göra det hela offentligt genom att spika upp avhandlingen på kyrkporten, ja, då visste alla studenter att det skulle ta hus i helsicke. Arbetsgivaren skulle inte bli nöjd och naturligtvis riskerade den populära läraren både sitt rykte men även sitt arbete på Universitetet.
Eftermiddagen infaller och det börjar samlas en hel del studenter och lärare vid kyrkporten. Kommer han våga? Är ryktet falskt? Olof och hans studiekamrater är i spänd förväntan. Några oroar sig för att det här kommer att vara slutet för deras populära lärare medan andra ser ögonblicket som något spännande oavsett konsekvenserna. Efter en stunds väntan kommer så huvudpersonen själv. Han bär vad som troligtvis är hans avhandling i ena handen och hammare och spik i den andra handen. Med rak rygg och tydligt fokuserad blick går han rakt igenom folkhavet som samlats utanför porten. Olof är så nära att han nästan kan känna sin lärares kåpa. Läraren är enbart tio år äldre än Olof men för Olof är teologie doktorn den mest erfarna och inspirerande människan han har träffat. Då läraren lyfter upp pappret och spikar fast det i ekdörren läser Olof rubriken. ”Disputatio pro declaratione virtutis indulgentiarum”.
Det finns naturligtvis mycket mer att säga och många lärdomar att dra från den här dagen, den 31:a oktober år 1517. Exakt hur det gick till och vad exempelvis Olof tänkte kommer vi aldrig att få veta. Kritik mot en arbetsgivare finns på alla arbetsplatser och att just den här kritiken ska bli det som splittrar hela arbetsgivarens idé och värdegrund i två delar kunde nog knappast någon ana den där höstdagen år 1517. Knappast Olof och inte huvudpersonen heller skulle jag tro.
Är det inte så med ögonblick? Det är sällan man förstår storheten förrän efteråt och ögonblick som vi tror ska bli stora bleknar oftast bort med tiden eller fördunklas i skenet av andra händelser som istället blir viktiga ögonblick i ens liv. Vi kommer aldrig få veta vad Olof tänkte då han bevittnade sin lärares handling att spika upp sin avhandling på kyrkporten vid Slottskyrkan i Wittenberg. Själva handlingen i sig var nog inte särskilt unik eftersom det tydligen var kutym vid universitetet i Wittenberg att offentliggöra disputationer genom att sätta upp dem på kyrkporten.
För Olof själv blev åren i Wittenberg livsavgörande. Sin läromästares idéer och kritik mot sin arbetsgivare, den katolska kyrkan, tog han med sig till Sverige. Där träffade han en annan svensk, vid namn Gustav Eriksson i Stockholm. Olof Pettersson blev Olaus Petri och Gustav Eriksson blev Gustav Vasa. Resten är historia som man brukar säga.
/m
Nöjda medarbetare
Fick ett mail ifrån en HR-konsult i ett av Norrlandslänen. Vederbörande hade hört talas om att jag hade en bra strategi då jag som HR-direktör arbetade för att få Nöjda medarbetare. Jag svarade kortfattat med en uppmaning om att skippa ordet Nöjd och istället byta ut det till Engagerad. Det var det jag gjorde som HR-direktör.
Vederbörande tackade för svaret. Det dröjde någon vecka och sedan återkom HR-konsulten med ett nytt mail där hon fortsatte att tacka för mitt råd men att det inte hade slagit rot i hennes organisation. Där var Nöjd ett så pass etablerat begrepp att både fack och arbetsgivare tyckte det lät märkligt att byta ut ordet. De ville ju ha Nöjda medarbetare.
Jag tog fasta på den sista meningen i hennes mail och gav ett längre svar. Alla arbetsgivare vill ha nöjda medarbetare. Det är inget konstigt med det. Man vill ha medarbetare som tycker om sitt arbete, pratar väl om sin arbetsgivare och är tillfreds med sina arbetsuppgifter. Jag ville dock ha något mer. Jag ville ha medarbetare som utmanade, som var engagerade, som testade gränser och som gav dig som chef/arbetsgivare möjligheten att se eventuella lösningar ur flera aspekter/infallsvinklar. Jag ville ha medarbetare som ökade engagemanget i organisationen, som ville vara en del av en framgångsrik organisation, som ville vara med och förbättra varje dag, som är organisationens främsta ambassadörer och som ger sina kollegor möjligheten att växa. Nöjda medarbetare är inte densamma som prestation, däremot är engagerade medarbetare alltid något som är förknippat med aktivitet eller prestation. Nöjd kan man vara genom att bara gå in genom dörren till sin arbetsplats. Engagemang kräver något mer. Jag är fullständigt övertygad om att det är engagerade medarbetare som ger nöjda medarbetare, inte tvärtom.
Mitt mailsvar gick iväg och den här gången dröjde det bara någon timme innan HR-konsulten svarade med det som egentligen är den kluriga frågan. Den som alla arbetsgivare brottas med. Den som är den viktigaste att ställa.
”Ok, men hur gör man för att få engagerade medarbetare?”
Det mina vänner tar jag betalt för att besvara. Jag är nämligen arbetslös men jag har svaret!
/m
Alienerad med min egen samtid
Sitter på Espresso House i Limhamn. Har en inlämningsuppgift på tre sidor om komparativ ecklesiologi som ska vara inne senast under morgondagen. Känner mig inte stressad men vore bra att få uppgiften överstökad.
Bredvid mig sitter två väninnor och pratar intensivt. Den ena väninnan har varit på apoteket och inhandlat munskydd. Hon berättar högljutt för alla att hon hade turen att få tag i de sista munskydden inför viruset som kommer hit. Hon har sannerligen läst både tidningar och sett på TV att viruset snart är här. Hon kommer att klara sig för hon är förberedd.
Jag häpnar och funderar ett ögonblick om jag sitter på ett café i södra Sverige och inte i Kina. Snor åt mig en Sydsvenskan som ligger i stolsätet bredvid och tänker att jag bläddrar i den medan jag låter ecklesiologin i mitt huvud vila lite. Artklar om brottslighet och människor som känner sig otrygga fladdrar förbi. Jag får en ingivelse att kolla lite fakta och går in på Brottsförebyggande rådets hemsida och Polisens hemsidor. Noterar att statistiken säger att brottsligheten i Malmö aldrig varit så låg på tjugo år.
Lägger ifrån mig tidningen. Känner mig alienerad i min egen samtid. Det är inte bara ytliga reflektioner över att melodifestivalen för mig börjar bli en icke-händelse för att den är så generande undermålig, sociala mediers banala värld eller frustrationen över att ledarskapet inom hälso- och sjukvården i det här landet börjar närma sig pinsamhetsnivåer. Media spär på oskyldiga medborgares naiva bild över verkligheten. Jag har visserligen alltid varit kritisk åt journalistkåren men det här börjar gå överstyr. Kanske har det med min ålder att göra, försöker jag muntra bort min ingivelse.
Kvinnan bredvid har skärrat upp sin väninna. Båda lämnar Espresso House. Jag skulle ha velat stoppa dem och sagt det jag tycker att massmedia borde ha sagt till dem. De borde ha sagt att visst kan det se hemskt ut att se människor i heltäckande vita skyddskläder från TV-inslagen från Kina. Visst kan det se ut som om munskydd hjälper då TV-bilder pumpar ut bilder på människor från Japan och Kina som alla bär munskydd. Visst kan det se ut som om Uppenbarelseboken apokalyps är här men sanningen är en annan. En helt annan.
Sanningen är att vanliga munskydd hjälper inte mot smittan. Risken att coronaviruset ska nå till Espresso House i Limhamn är ytterst liten. Har vi inte lärt oss något från hysterin kring Sars år 2003 eller Mers år 2012? Lugna ned er. Ska ni vara oroliga för något ska ni vara det för antibiotikaresidensen istället, inte för Coronaviruset. Det är den som media borde resonera kring. Penicillinet har räddat miljontals men snart är den tiden förbi. FN:s rapport från samordningsgruppen mot antimikrobiell resistens, Interagency Coordination Group on Antimicrobial Resistance (IACG) larmade förra året om att om inte länderna agerar snabbt och gör kraftiga åtgärder kommer antibiotikaresistenta infektioner att kosta omkring tio miljoner människor livet varje år omkring 2050. De samhällsekonomiska skadorna kommer att bli lika stora som den finanskrisen 2008-2009 åsamkade världen. Redan 2030 kan antibiotikaresistens ha tvingat in 24 miljoner människor i extrem fattigdom.
Massmedia borde vara som hökar på livsmedelsindustrin att tänka om och inte göda djuren fulla med antibiotika för att få dem att växa snabbare. Massmedia borde vara som hökar på läkemedelsindustrin att finna nya antibiotikamediciner. Massmedia borde vara som hökar på läkare och på de nya nättjänsterna att inte skriva ut mer antibiotika än nödvändigt. Massmedia borde vara som hökar på politiker världen över för att efterhöra vad de gör för att öka forskningen kring antibiotikaresidens och att ny antibiotika produceras.
Istället ser jag massmedia skriva spaltmeter om en undermålig sångtävling en lördag på bästa sändningstid, om hur Coronaviruset gör att vi ska akta oss och absolut inte resa någonstans och om hur hemskt det blivit i Malmö utifrån brottslighetens eskalerande.
Jag känner mig alienerad med min samtid och återgår till ecklesiologin.
/m
12:e november 1983
Det är den 12:e november år 1983. Jag befinner mig på konfirmationsläger på Stjärnholms slott utanför Oxelösund. Långt från trygga föräldrahemmet. Spökhistorier berättades kvällen innan och jag har en natt bakom mig där jag har haft svårt att sova. Nu sitter jag och övriga konfirmationsdeltagare i en stor sal och vår konfirmationsledare ställer frågan till oss om vi har en sista fråga innan maten väntar. Jag ska precis räcka upp handen då min kamrat på ena sidan håller ned min arm, vänligt men bestämt.
”Uddin! Inte en enda fråga till från dig. Jag är hungrig.”
Jag fattar vinken och lägger ned min ambition. Strax efteråt bryter vi alla upp och vissa är redan i matsalen då jag skjuter in min stol. Prästen har på något sätt ändå noterat att jag ville ställa en fråga så hon sluter upp vid min sida då vi lämnar den stora salen och frågar.
”Vad var det du ville fråga mig om?”
Först blir jag lite paff att hon noterat min föresats att ställa en fråga men finner mig snabbt. Jag ställer frågan, eller snarare min fundering, som jag har skrivit upp på baksidan av det stencilerade materialet vi under gårdagen fått ut.
Jag håller er lite på halster innan ni får reda på min fundering. För några veckor sedan var mina föräldrar på besök hos mig. Min mor hade med sig min gamla konfirmationsbok hon sparat åt mig under alla dessa år. Jag kände igen framsidan och några av bilderna då jag bläddrade i boken.
Längst bak låg några stencilerade papper, bland annat det material vi tog del av på Stjärnholms slott. När jag sagt farväl till mina föräldrar satte jag mig tillrätta i min soffa och bläddrade i boken. Det var en otrolig tidsresa att läsa sina egna anteckningar och bokens text. Jag vände på det stencilerade pappret och såg min fundering. Så här stod det:
”Bibeln verkar skriva om två olika Jesus på korset. Vilken är rätt? Matteus och Markus som berättar om Jesus som är desperat och vänder sig uppåt till sin Gud med frågan, ”Min Gud varför har du övergivit mig” medan Lukas berättar om en lugnare Jesus som hängande på korset säger ”Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. Vilken Jesus är den riktiga?”
Min fundering har sedan följt mig i livet. Ibland känner jag att det är en förmån att ha fått lära känna två olika varianter av Jesus på korset. Den mer desperata som ropar efter hjälp och den andra mer trygga som förlåter alla, även de som dödar honom.
Likt den desperata Jesus som Matteus och Markus beskriver honom ropar jag ibland efter hjälp även om jag inte får något svar. Jag vill så gärna att Gud ska komma till min undsättning. Hjälpa mig från orättvisor. Befria mig från bekymmer, men det händer inte. Jag fortsätter ändå att ropa.
Likt den lugna Jesus som Lukasevangeliet beskriver honom är nog ändå den Jesus som jag känner mig närmast besläktad med. Det är en otroligt svår livsresa att göra. Ständigt förlåta dem som gör dig orätt. Att alltid vara ödmjuk och att aldrig låta egoismen segra. Det är så jag vill se Jesus framför mig. Det är så jag vill leva.
Längre ned på stencilen ser jag till slut några nedkrafsade krusiduller. Har inte sett dem förut men nu lyser de starkt. Med en 14 årings spretiga handstil på väg till matsalen gåendes bredvid en präst har jag tydligen nedtecknat prästens svar.
”Båda är rätt.”
/m
Femtio procent
Det är torsdag eftermiddag en vinterdag år 2009. Jag pulsar i snön på väg till att coacha en chef. Han har svårt att få förändringar accepterade av sin personalgrupp och han vill därför ha råd hur han kan göra annorlunda. Jag minns att snön yrde och jag kände mig som en snögubbe då jag kom fram till chefens lilla kryp-in. Dörren var stängd och jag knackade på. En välkänd röst hördes inifrån och då jag öppnade dörren reagerade jag först på hans välstädade skrivbord. Inte ens en penna låg framme.
Jag satte mig i besöksstolen och chefen började berätta om sina tre senaste försök till att förändra verksamheten. I mina öron var det inte speciellt stora förändringar chefen försökt att genomföra. Det lät snarare som att han medvetet gjort små försök för att han kände på sig att förändringarna skulle möta motstånd och i kongruens med det så vågade han inte testa något större. Jag antecknade och funderade. Ställde ett antal kontrollfrågor och noterade ett mönster.
Chefen namngav tre personer som han hela tiden talade om med respekt i rösten. Han uttalade att det gällde att ha de tre med sig i förändringsarbetet, annars var det kört. Han återkom hela tiden till de här tre personerna. Jag började att ställa frågor om förändringsviljan och förändringsattityden hos personalgruppen. Chefen målade upp en bild av att alla medarbetare innerst inne ville förändra verksamheten men på grund av omständigheter ingen kunde förutse hade de senaste förändringsarbetena helt misslyckats.
För att känna chefen lite närmare på pulsen ifrågasatte jag hans bild av att alla medarbetare var förändringsbenägna. Jag förslog att han istället skulle föreställa sig att han alltid hade med sig en fjärdedel av personalstyrkan oavsett vilka förslag på förändringar han än kom med. En annan fjärdedel hade han alltid emot sig. Det gällde för honom att försöka få de resterande femtio procenten i mitten att acceptera och bli positivt inställda till hans förändringar.
Chefen tyckte att mitt resonemang var en aning teoretiskt men då jag underbyggde det med en del forskning accepterade han motvilligt mina tankegångar. Vi kom överens om att han skulle pröva ett antal nya förändringsidéer och då tänka lite i banorna kring de femtio procenten. Koncentrera sig på dem. Jobba mycket tillsammans med dem.
Hur gör jag med de tre medarbetarna som verkligen måste vara med på båten, frågade han. Innan jag gav honom ett svar kom vi överens om att träffas igen om några månader för att se hur allt avlöpt. Bland det sista jag sa till chefen var att se de tre viktiga personerna som en del av den fjärdedel han alltid hade emot sig. Fokusera inte på dem – koncentrera dig på de femtio procenten. Med ett visst motstånd i rösten kom vi överens om att ses igen efter tre-fyra månader och att han då verkligen skulle ha testat mitt synsätt.
Det var en solig vårdag. Kavajen kändes överflödig. Jag gick samma steg som jag hade tagit några månader innan men då i ett vinterlandskap. Nu var det grönt och pollenväder. Jag knackade på samma dörr och noterade att skrivbordet nu hade fått ett antal papper bredvid datorskärmen. Vet inte varför men jag la även märke till den blå pennan som låg på pappershögen.
Chefen mötte mig med ett leende. Hur har det gått, frågade jag mer än nyfiken. Han log och svarade.
”Numer är jag en varm anhängare av teorin kring de femtio procenten!”
/m
Fylla på mer än du förbrukar
Jag hade en underchef en gång som alltid var stressad. Kom alltid några minuter för sent med andan i halsen till varje möte. Beklagade sig hela tiden och sa att han hade så mycket att göra. Nästan som ett mantra. Då vi upprättade hans individuella plan, då vi hade våra medarbetarsamtal, var en av punkterna alltid att han skulle ha som mål att hitta en lugnare chefsstil.
Det höll någon vecka efter våra medarbetarsamtal och sedan var han tillbaka i gamla mönster igen. Igår ringde han och ville prata av sig lite. Det var något annorlunda i hans röst och trots att vi varken träffats eller hört av varandra på flera år kunde jag läsa av att han var mycket lugnare. Jag frågade honom vad det berodde på. Det är ditt fel, svarade han. Då blev jag förstås nyfiken.
Det visade sig att min underchef hade lämnat chefsbanan bakom sig. Jag beklagade men han sa att det var det bästa som hänt honom. Det var vårt sista planeringssamtal som till slut hade fällt avgörandet. Jag hade nämligen skrivit upp en mening åt honom på den individuella planen som han hade burit med sig. Till slut lät han orden få vägleda honom och han tog beslutet att sluta. Nu var han tillbaka i sin profession och han trivdes ypperligt.
Jag blev naturligtvis extremt nyfiken på vad jag hade skrivit upp åt honom som påverkat honom så mycket. Han skrattade och sa att jag hade skrivit den här meningen:
”Du måste fylla på mer än vad du förbrukar.”
Med tanke på hans stressiga chefsstil förstod jag exakt vad jag avsett den där gången för många år sedan. Vissa människor bränner helt enkelt ut sig utan att förstå det. De är rädda för att inte hinna med allt i livet att de helt enkelt glömmer bort att leva. De glömmer bort att investera. Min chefsvän var en sådan person. Meningen med att ”fylla på mer än vad du förbrukar” som jag ville sända med honom var helt enkelt att boka in stunder med sig själv där man tar sig tid att fylla på livskontot. Investeringar i form av en god film, bra bok, träning, promenad med sin fru runt Stångån…ja, ni fattar.
Då vi avslutat vårt samtal kände jag mig dock ambivalent. Min chefsvän verkade må bra men samtidigt hade jag påverkat honom till att avbryta sin chefskarriär och det bara med en enda mening. Ordens makt! Min vän bedyrade att jag inte behövde beklaga att han slutat som chef. Tvärtom ville han tacka mig. Han insåg till slut att han förbrukade mer än han investerade och då var beslutet enkelt.
Jag har alltid varit av den uppfattningen att livet handlar om att hitta en god balans mellan att tömma sig och att fylla på. I det vågspelet kan inte tömmandet vinna utan det måste vara investeringarna i aktiviteter som fyller på ditt livskonto som måste vinna! Jag själv springer varje dag och det kan låta stressande för en del men för mig är det en aktivitet som ger ett påfyllande på livskontot. Det gäller att hitta aktiviteter som passar just dig. Det är otroligt viktigt, oavsett vilket jobb du nu har.
Så en sista uppmaning till er alla som läser detta:
”Fyll på mer än vad du förbrukar.”
/m
LMX – fyra år för sent!
Det ringde på mobilen och trots att det var ett nummer jag inte kände igen fick jag för mig att svara. Det visade sig vara en man som presenterade sig som forskarstuderande på ett av våra Universitet. Han ville bjuda in mig till ett LMX-seminarie.
”Vad sa du att du sa sa du?” svarade jag lite skämtsamt med en viss nyfikenhet i rösten.
”Ett LMX-seminarie. Det är faktiskt tack vare dig vi ska ha seminariet”, svarade han.
Jag förstod fortfarande mycket litet om vad mannen menade och hann tänka att vederbörande måste ha ringt fel. Det klarnade dock då han berättade att LMX är en förkortning av Leader-Member-Exchange och kommer från en studie från USA där LMX är olika mått för att mäta korrelationen mellan chefens beteende och medarbetarnas prestationer. Så fort hann sa det klickade det till i mitt bakhuvud och jag kom ihåg studien från Gottfredson och Aguinis som jag tog del av år 2015 och 2016 i mitt dåvarande jobb. Studien hade släppts 2015 men verifierades under sommaren 2016 genom publicering.
Jag läste studien med stort intresse för att det samtidigt det året (år 2016) fördes en stor diskussion inom den svenska hälso- och sjukvården om tillit som begrepp mellan professionerna men också mellan chefer och medarbetare. Den så kallade Tillitsdelegationen initierades och fick sitt uppdrag av regeringen. I regionen försökte jag införa en mer tillitsbaserad kultur och studien var en av de forskningsunderlagen jag läste med stort intresse.
Själva slutsatserna i studien var väl ganska självklara såsom jag minns dem, att prestationerna hos medarbetarna i mångt och mycket bygger på kvaliteten i tilliten mellan chefen och medarbetarna men också hur viktigt det är att relationen bygger på respekt, ömsesidig positivism och att både chef och medarbetare står bakom den andre och stöttar hela tiden. Däremot det som stack ut var studiens omfattning. En riktig meta-studie med flera ”cases” och uppemot 1 miljon observationer. Snacka om underlag!
Jag minns att jag tog kontakt med en del av våra svenska universitet för att efterhöra om svensk forskning i ämnet men möttes av idel frågetecken. Ingen av de universitet jag då tog kontakt med forskade kring detta.
Döm om min förvåning då denna man nu ringer närmare fyra år senare och säger att de funderar på att dra igång en svensk LMX-studie. Det är det seminariet ska handla om. Forskaren blev lite tveksam till sin erbjudna inbjudan då vederbörande hörde att jag inte längre arbetade kvar på regionen. Jag gjorde pinsamheten lätt för honom och tackade själv nej till hans inbjudan. Då vi avslutade samtalet tänkte jag att de ligger minst fyra år efter sin tid.
För den intresserade så finns studien här
/m
Journalist och välfärd
Fick ett sms från en journalist som frågade om jag ville uttala mig om årets Dagens medicins ranking över sjukhus. Tydligen hade den publicerats idag eller igår men jag följer tyvärr inte den tidningen längre. Jag svarade kortfattat med ett vänligt ”Nej, tack”. Då kom ett snabbt svar med en ny fråga om ”Varför? Du lyckades ju.” Den frågan ignorerade jag bara med en frustrerad känsla. Bemödade mig inte ens att svara. Vilken fråga och konstaterande från journalisten. Som om en hel regions sjukvårdsarbete hänger på Regiondirektören. Absurt!
Tog mig ut till Maxi för att handla. Träffade på en gammal kollega från sjukhuset. Han frågade hur det var och jag körde det gamla vanliga och beklagade mig. Arbetslöshet tär. Han var snäll och jag gjorde det jag brukar undvika, nämligen fråga hur vederbörande har det på jobbet. Han beklagade sig och sa att det bara är snack om pengar nu för tiden, eller brist på pengar. Det är väl ingen skillnad från förr svarade jag. Visserligen inte men på din tid var det i alla fall prat om förbättringsarbete vilket vi inte alls pratar om nu svarade han. Det tror jag nog försökte jag medlidsamt att släta över hans kommentar med. Då han glider iväg med sin kundvagn säger han en avslutande kommentar om att det är tur att vi i alla fall har Stockholm som blöder då får ju hela landet nya Välfärdsmiljoner av politikerna. Alltid något.
Jag åker hem men kan inte släppa varken morgonens journalist eller min gamla chefskollega på ICA Maxi. Jag har under lång tid varit frustrerad över politikernas prat om extra miljoner till Välfärden samtidigt står jag ju utanför hela den sektorn just nu och därav kanske min frustration. Nu aviserades det 5 extra miljarder till välfärden av regeringen och deras stödpartier. Jag hade ett mantra då jag jobbade som chef att fokusera på de pengar vi har och göra så effektiv välfärd som möjligt av dem och inte ropa efter pengar som vi inte har.
Nu låter kanske det mantrat dumt tycker du som läser detta. Behövs det inte mer pengar till välfärden? Jo, det är just det som är poängen. Det kommer alltid att behövas mer pengar till välfärden. Det är det som är själva välfärdens kärna. Vi vill alltid ha fler händer i vården, alltid ha den bästa vården eller äldreomsorgen och alltid ha den bästa kirurgin. Vi ska dessutom kräva det. Vi som jobbar i välfärden behöver dock fokusera på att göra det vi kan på allra bästa sätt och därmed fokusera på effektivitet och resursutnyttjande, inte på mer pengar. Fokuserar vi alltför mycket på pengar vi inte har missar vi vad vi är anställda för att göra.
Men med befolkningsökningen, dyrare teknik och allt fler äldre ökar inte behovet av insatser då, tänker kanske någon. Jo, absolut men vi vet redan att den ökningen matchas inte av skatteunderlag om vi så fick ytterligare 50 miljarder till välfärden. Låt oss därför istället fokusera på den viktigaste frågan i välfärden – nuvarande arbetssätt är inte ett alternativ som håller. Arbeta på att förändra, förenkla och förbättra istället. Välfärden behöver använda redan tillgängliga resurser på ett mycket mer effektivt sätt. Det är välfärdens utmaning istället för mer pengar! Spär vi på med mer pengar utan att förändra arbetssätten är det som att kasta pengarna i sjön.
Lätt för dig att säga, som står utanför. Du vet inte hur hårt trycket är, kanske någon säger. Mitt svar har alltid och kommer alltid vara detsamma. Jag förstår att trycket är hårt men varför ska det hindra oss från att tänka annorlunda och göra annorlunda. Sverige har redan en fantastisk hög täthet av professionella yrkesgrupper, låt oss fokusera på hur deras kompetens används på bästa sätt istället. Här är några delar som jag tycker borde lyftas mer. Ingen inbördes ordning och det övergripande mantrat är – nuvarande arbetssätt måste förändras:
- Sverige är för litet för att vi ska konkurrera med varandra mellan olika regioner. Ett exempel är inom primärvården där bland annat konkurrens leder till att en grupp hyrläkare åker land och rike runt med ökade kostnader till följd. Sverige är precis lagom stort för att alla regioner bör kunna jobba ihop och göra gemensamma behovsanalyser och stötta varandra istället.
- Minimera fysiska besök till vården. Speciellt till primärvården. Fysiska besök är tids- och platsberoende och begränsar möjligheten till högre tillgänglighet. Nu finns det teknik som både möjliggör en fullgod kontakt med vården via digitalt möte som dessutom kan påföras vissa digitala mätparametrar för att 24/7 kunna mäta hälsan. Distansmonitorering bör t.e.x bli standard vid kronisk sjukdom och digitala möten borde bli obligatoriska som första kontakt.
- Allt som tekniken kan göra, låt den göra det. Det svåra är att fasa ut medarbetare som arbetar inom dessa områden. Det kräver bra ledarskap och bra medledarskap. Fasa in teknik så mycket som möjligt. Jag pratar om exempelvis digitala kontakter där KBT ges via webkontakt och nät, AI-baserade system vid granskningar av mammografibilder eller annan diagnostik såsom vid ögonsjukdomar eller hudsjukdomar. AI-baserade inläsningar av journaler. Realtidsdata utifrån bärbara sensorer i hemmet. Monitorering i hemmet. Robothjälp vid rehabilitering. Ja, du fattar…det finns hur mycket som helst.
- Prevention. Det heter ju Hälso- och sjukvård. Allt för mycket fokus ligger på den senare delen. Allt större fokus borde ligga på hälsa och prevention. ”Mota Olle i grind”. Här finns hur mycket som helst att göra. Med tillgång till ny teknik inom DNA-området, nya kliniska värdebarometrar och evidensbaserad forskning kring livsstilsfaktorer kan vi undvika och ge stöd innan kostsam vård uppstår med patientlidande som följd. Identifiera de som riskerar att senare i livet hamna i vårdkarusellen innan de hamnar där.
- Även om vi arbetar hårt med prevention kan mycket av den vård som måste ske vid sjukhusen förändras redan idag. Det finns omotiverade skillnader i medelvårdstid mellan olika sjukhus. Omotiverade skillnader i hur länge äldre vårdas utanför sjukhusen i samverkan mellan primärvård och kommunernas äldreomsorg. Omotiverade skillnader i hur redan utskrivningsklara patienter hanteras. Omotiverade skillnader kring hur återinläggningar hanteras. Omotiverade skillnader i VRI. Omotiverade skillnader i personaltäthet per vårdplats. Ja, ni fattar…här måste det finnas massor att göra utifrån best-practice. Lär av varandra.
- Ökade ekonomiska medel har en tendens att drunkna i den komplexitet som genomsyrar svensk hälso- och sjukvård. Jag har alltid tyckt att större genomgripande förändringar såsom regionövergripande gemensamma projekt skadar mer än tillför. För att inte tala om nationella projekt. En region är komplex och svår att leda och styra. Specifika verksamheters förbättringsarbete bör utgå från den kunskap som står verksamheten nära. Skapa inte övergripande projekt utan ställ istället verksamhetsspecifika krav. Låt proffsen få vara proffs. Förstärk därför de kritiska frågorna och ställ krav på verksamhetsspecifika förbättringsarbeten istället för gemensamma regionövergripande projekt.
Ja, det var lite av mina eftermiddagsfunderingar. Allt ovan nämnda ställer naturligtvis krav på att verksamheter har bra ledare. Välfärden har helt enkelt inte råd med dåliga chefer. Skapa tillit. Det är bättre än alla ytterligare välfärdsmiljoner tillsammans.
Avslutar med två bilder från 2016 då undertecknad hälsade statsministern välkommen till det som då var Sveriges bästa sjukhus och vid prisutdelningen.
/m
Mats Uddin 