Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Vocation – fastan dag 6
Tack för all feedback jag har fått för mina första inlägg om fastan. Två av er läsare undrade varför jag inte bröt fastan i söndags som den kyrkliga traditionen påbjuder. Jag måste erkänna att jag är novis på det här med fyrtio dagars fasta och jag glömde helt enkelt bort att söndagar inte ingår i fasteperioden. När frågan ändå kom upp reflekterade jag lite kring det där med att inte fasta på söndagar. Jag måste erkänna att jag gillar det här med obrutenheten i livet. Att ha något kontinuerligt som pågår. Det känns märkligt att lite då och då bryta något som man påbörjat för att sedan återuppta det. Känns lite som att bryter man något börjar man om och jag vill ha kontinuitet. Jag har därför bestämt mig för att genomföra fastan även söndagar framöver. Fasteperioden blir då längre än fyrtio dagar fram till påskafton men det gör mig inget. Att undvara godis, minimera nyttjandet av sociala medier och dagliga andliga reflektioner gör mig bara gott.
Är återigen på vägarna. Denna dag resa från Linköping till Malmö. Lyssnar på en föreläsning i bilen men tankarna vandrar vidare, bort från föreläsarens röst och in i mitt inre. Har märkt att fastans reflektioner har en tendens att uppta hela mig och under de stunderna släpper jag omgivningen för en stund.
Har nördat ned i Olaus Petris spännande liv och utifrån gårdagens reflektion om drivkrafter fortsätter jag reflektionen med Luthers begrepp Vocation som Petri tog med sig från Wittenberg till Sverige, i alla fall Luthers tolkning av begreppet. Vocation betyder kallelse och Luthers syn på kallelse utgår från att det är Gud som skapar och gör allt gott. Människan blir då ett redskap i Guds händer som utför Guds goda handlingar, oavsett vad människan har för yrke eller för uppgift. Jag uppfattar det således som att kallelsebegreppet innefattar inte enbart olika yrkesrelaterade delar utan även livet i övrigt, såsom fader, moder, dotter, son mm. Gud har genom skapelsen omslutit hela världen och således givit möjlighet till alla människor att omslutas av Guds tro och vara heliga. Kloster är således inte idealet i Luthers värld. Luther kritiserade således den rådande katolska uppfattningen och menade att de som går i kloster eller är präster står inte närmare Gud för det utan alla kan ha en kallelse från Gud.
Det här med kallelse har jag försökt mig på tidigare i mitt liv. Jag har med sinnets hjälp försökt att bli det bästa jag kunde inom olika roller, både yrkesmässigt men även privat. Jag trodde exempelvis att mitt förra jobb var mitt livs kallelse men så var det ju inte. Nu är jag villrådig. Dagens reflektion blir därför kring syfte och mål med livet och inte minst nörda ned i vocation.
Den här fyrtiodagarsresan jag är inne på hoppas jag ska leda till en tydlighet avseende ett liv med mening. Eftersom jag har skiftat fokus från sinnet till själen hoppas jag innerligt att jag finner mitt livs mening utifrån Guds vilja. Skulle inte det vara det ultimata? Jag är nämligen fullständigt övertygad om att ett liv med ett tydligt syfte gör livet meningsfullt, det gör mig mer fokuserad, det ger mig en tydlig motivation och det förenklar hela min tillvaro.
Jag ser på min omgivning och ser att många lever för att skapa sig ett bestående värde genom framgångsrik karriär, rikedom, hus, bilar, lyx och skönhetsprodukter. Ju längre jag lever och ju mer jag reflekterar kring ovanstående ser jag allt detta som ytligheter och jag vill skapa något djupare. Något som skapar evinnerligt värde. Då jag ligger där på min dödsbädd vill jag kunna känna att jag har gjort något med min talang, förmåga och min förmån att leva just nu i form av att svara att jag använde dessa resurser så som Gud hade tänkt sig, inte så som jag själv ville i form av tillfredsställelse av egoistiska behov.
Den här fyrtiodagarsresan hoppas jag således ska svara på frågan, vad är mitt Vocation?
/m
Drivkrafter – fastan dag 5
Då är Vasaloppssöndagen till ända och jag är åter i Linköping. Klockan är strax läggdags och jag summerar ännu en dag i fastans tecken. Det blev en lång dag med morgonjogg klockan 04.00 i ett snöfyllt Stöten för att mellanlanda i Sälen, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg, Läde, Mora, Borlänge och slutligen åter hemma i Slaka, Linköping strax innan midnatt.
Under dagen fanns det många möjligheter till att bryta godisfastan eftersom både min son, min bror samt min far erbjöd mig vid olika tillfällen att smaka på deras inköpta godis. De är givmilda. Jag tackade vänligt nej med det efterföljande tillägget att jag fastar. Fastan avseende att minimera nyttjandet av sociala medier har fungerat utmärkt då jag har kört bil i princip hela dygnet.
Fastans andliga reflektion har naturligtvis upptagit en hel del av mina inre grubblerier idag. Jag valde ett tema kan man säga för vilket jag skulle reflektera kring. Redan under morgonens jogg bestämde jag reflektionstemat för dagen. Det fick bli frågeställningen, vad är det som driver människor att göra vissa saker eller på vems uppdrag agerar människor? För att uttrycka det en aning annorlunda, varför och för vem gör människor så som de gör?
Min fundering underlättades naturligtvis av att heja på alla tusen vasaloppsåkare som passionerat drevs framåt för att nå målet i Mora. Vissa snabbare än andra men alla som vinnare och alla drivna av en vilja att genomföra en stor prövning under en dag. Här kommer nu min högst personliga betraktelse över vad som driver människor utifrån en dag i Fäderns spår mellan Sälen och Mora. Utan inbördes rangordning och naturligtvis går områdena in i varandra:
- Rädsla – så aktuellt så här i Coronatider. Oavsett orsaker till sin egen oro och varför denna rädsla uppstår tror jag att det är många som låter sin rädsla styra sina val i livet.
- Bekräftelse – många drivs av ett behov av att känna in sin omgivnings förväntningar och låta sig styras av det man tror ger sig själv en egen bekräftelse.
- Bitterhet – något i ens livshistoria har gjort att man klamrar sig fast i oförrätter. Man låter vreden inta sin kropp och tanke och styras av viljan till upprättelse. I vissa stunder kan man ta på sig en offerroll.
- Materiella ting – oavsett hur mycket man har på bankkontot eller prylar hemma finns det många som drivs av viljan att skaffa mer. Antingen fler saker eller utöka sin rikedom. Drivkraften är densamma.
- Skuld – snarlik området kring bitterhet men jag väljer ändå en egen punkt för denna drivkraft. En människa kan känna skuld för något man gjort i det förgångna och klamra sig fast vid det och inte glömma det. Man låter nutiden styras av skuldkänslor.
Jag känner igen delar av mig själv i alla ovanstående områdena. Det är nog allmänmänskligt att känna så.
Varför säger jag allt detta. Jo, då jag genomgår min fyrtio dagars andliga reflektion med målet att komma ut på andra sidan som en annan människa måste jag ställa mig själv frågan vem jag är och vad är det som driver mig framåt i livet och framförallt hur vill jag vara som människa framöver. Jag ska ju lyssna mer på min själ än mitt sinne framöver – det har jag lovat mig själv. Då vill jag inte drivas av rädsla, ha ett egoistiskt bekräftelsebehov, låta gamla oförrätter ligga kvar, låta mig styras av ett behov av att få mer av materiella ting eller låta skulden tynga mig. Jag vill slå mig fri från allt detta och finna ett liv som ger mig mening på ett högre plan.
När jag slår igen datorn genomsyrar därför två tankar min kropp. Kanske inte så konstigt för dessa tankar har följt mig hela dagen. Speciellt vid besöket i Mora kyrka. Vem är jag och vem vill jag vara?
Har den här dagens temagenomgång lärt mig något så kanske det egentligen handlar om frågan – vem vill jag inte vara? Vilka drivkrafter vill jag inte låta mig styras av?
Jag reflekterar vidare.
God natt!
/m
Starkare – fastan dag 4
Jag önskar att jag var starkare i min tro. Allt verkar så självklart för de som har en stabil tro. Då är ditt liv ingen slump. Gud skapade dig för ett syfte. Du var redan inskriven i livets bok redan innan du föddes och eftersom Gud skapade dig för ett specifikt skäl har ditt liv en djup innebörd. Det låter ju fantastiskt. Eller hur? Då jag ser ut över det vidunderliga landskapet här i Sälenfjällen kan jag inte låta bli att känna en viss avundsjuka på de som har en så stark tro att inget verkar vara omöjligt.
Jag tvivlar och har nog alltid tvivlat. Känt mig lite som Tomas tvivlaren bland lärjungarna. Jag har läst Bibeln som en vanlig bok och försökt förnuftsmässigt ta till mig dess budskap. Som om man läser en instruktionsbok för en bil och om något till synes enkelt går sönder tar man fram instruktionsboken för att se hur man byter den trasiga delen mot en ny.
Det förnuftsmässiga fungerar inte längre nu när jag har bestämt mig för att gå själens väg. För mig är det dags att ge upp möjligheten att via tanke och erfarenhet få svar på alla mina frågor. Är det inte fascinerande att mänskligheten, trots alla århundraden av forskning och reflektioner, inte har kommit tillnärmelsevis närmare grundfrågan som alla någon gång ställer sig, varför finns jag och varifrån kommer allting?
Eftersom jag finns till och även du som läser detta tänker jag att vi finns till för att Någon vill det, eller är allt resultatet av en slump som har haft den osedvanliga förmågan att skapa hela universum? Är min hjärnas komplexitet resultatet av en tillfällighet? Är mina känslor resultatet av ingenting? Vi kommer nog aldrig komma närmare dessa svar genom förnuftsmässigt resonemang och användande av hjärnan. Jag vägrar att tvivla längre. Dags att låta själen regera.
Ovanstående har upptagit större delen av min dag idag. Det har varit en underbar dag med mycket sol och härlig skidåkning. Fastan fortsätter och jag avhåller mig från alltför mycket nyttjande av sociala medier samt håller mig ifrån godis. Det känns inte som någon uppoffring direkt. Egentligen inte heller mina andliga reflektioner. Kanske ska jag fortsätta efter fastans slut?
/m
Det magiska talet fyrtio – fastan dag 3
Inget blir som man har tänkt sig. Så låter ett talesätt som jag har respekt för och för mig blev uttrycket högst påtagligt igår kväll. Den här helgen blir därför inte riktigt som jag har tänkt mig men det blir bra ändå. Jag jobbar med acceptans och det är bara att gilla läget.
I går kväll då jag väntade på att min sambo, Anette, skulle komma med tåget från Malmö för vidare destination i bil mot Sälen ringer hon och säger att hennes far har blivit akut sjuk och att de väntade på ambulansen i Lund. Anette skulle ha skjutsat mig och min bror till och från Vasaloppet och följt oss längs färden. Nu fick jag tänka om och jag tog istället på mig rollen som chaufför och fick släppa drömmen om ett genomfört Vasalopp år 2020 med förhoppning om att allt går bra för svärfar på sjukhuset i Lund.
Nu är jag inte alltför ledsen för att det blev så här. Jag har faktiskt inte tränat en enda meter med längdskidor den här säsongen. Senast jag stod på ett par skidor var faktiskt i målfållan efter förra årets Vasalopp. Däremot har jag åkt några mil rullskidor längs Ribbersborgs strand. Det skulle således ha blivit ett mycket tungt lopp för mig men nu får det bli chaufför istället och coacha min bror. Min yngsta son fick därför möjlighet att följa med oss upp till Sälen och denna dag har istället gått i utförsåkningens tecken i backarna i Stöten tillsammans med honom. Min fasta avlöper annars väl. Jag håller mig borta ifrån godis och minimerar nyttjandet av sociala medier. Det stora jag sysselsätter mig med är den andliga reflektionen som jag lovade att jag skulle genomföra varje dag. Det fanns många tillfällen till reflektion idag då jag susade ned för backarna.
Jag tänkte på den resan jag har börjat med fasta i fyrtio dagar och reflekterade kring hur ofta siffran fyrtio uppkommer i Bibeln. Det måste verkligen vara ett magiskt tal. Det är nog så att Gud ser fyrtio dagar som en lämplig tidperiod för andlig förberedelse för något som kommer efter. Jag tänker exempelvis på dessa exempel i Bibeln:
- David förvandlas efter Goliats fyrtio dagars utmaning
- Moses förvandling efter fyrtio dagar på berget Sinai
- Noas livsförändring efter fyrtio dagar av regn
- Jesus förändring efter fyrtio dagar i öknen
- Lärjungarnas förändring efter fyrtio dagar tillsammans med Jesus efter uppståndelsen
Det finns säkert fler exempel men ovanstående exempel räcker för att ni skall förstå min reflektion kring det magiska runt talet fyrtio.
Gör man en resa under fyrtio dagar inför något som ska komma efter blir själva resan ett mål i sig. En slags förberedelse men man vet inte till vad. Möjligtvis Jesus undantaget från exemplen ovan men jag tror inte David, Moses, Noa samt lärjungarna visste vad som väntade dem efter dessa fyrtio dagar. De genomförde resan utan mål. Så även jag.
När jag skriver dessa rader är det snart midnatt och jag låter tankarna vandra fritt. Fyrtio dagars andlig resa. För mig, med en inre förhoppning, nästan önskan, om att något livsomvälvande ska komma efteråt. Att mitt liv, likt Davids, Noas, Moses och Jesus förändras för alltid. Är det för mycket begärt?Kanske kommer det visa sig att dagarna inte gav någon bestående inverkan på mitt liv eller så är det precis tvärtom.
En reflektion jag bär med mig innan jag släcker lampan är om det är så att det inte handlar om mig alls och min resa? Det kanske är ett alldeles för självcentrerat perspektiv och en aning egoistiskt? Det kanske inte alls handlar om vad jag vill ska hända och vad jag vill göra med mitt liv? Kanske ska jag vända på det under de här fyrtio dagarna och bara lyssna…och leta efter vad han vill att jag ska göra med mitt liv?
/m
Lätt packning – fastan dag 2
Då har jag strax klarat av fastans andra dag. Än så länge känner jag mig motiverad och allt avlöper enligt plan. Konstigt vore det väl annars, det är ju trots allt bara andra dagen in på en 40 dagars resa.
Under dagen har jag återkommit till något prästen sa igår under kvällspredikan.
”Du ska resa med lätt packning till påsken.”
Troligtvis menade hon att det var en metafor för fastans huvudbudskap, att välja bort något under 40 dagar. Fastans innehåll genomsyras ju av budskapet mindre och inte mer.
Rent fysiskt har jag alltid haft svårt för att resa lätt. Då jag hade ett arbete att åka till och från släpade jag alltid med mig mängder med papper i en väska fram och tillbaka. Vissa kvällar blev den bara ståendes innanför dörren här hemma och sedan tog jag med den tillbaka till jobbet. Oöppnad.
Då jag reser på exempelvis semester eller bara reser bort en weekend har jag en tendens att alltid ha med mig oanvända kläder på vägen hem. Jag packar således med mig för mycket.
Tänker på allt det här då jag nu står inför två fysiska packningar för närvarande. Som ni redan vet håller jag på att packa ned 23 års hem i flyttkartonger. Tvingas kasta, tvingas minimera. En annan resa jag står inför är att jag idag packar inför resa till helgens Vasaloppsområde. Reser till Sälen ikväll/inatt.
Återkommer till prästens budskap om att resa med lätt packning. Rent psykologiskt är det naturligtvis också en tydlig metafor för att inte ta med sig eller fastna i för mycket bagage från det förflutna. Det tynger ned din vardag i nuet. Släpp det gamla och lev i nuet. Lättare sagt än gjort.
Det som jag tycker är bland det svåraste som finns är att inte låta mina tankar ätas upp av saker som hänt i det förflutna och inte heller vara orolig för vad framtiden ska ge. Allt det äter upp nuet, till ingen nytta.
Medan jag packar min väska tänker jag på framtiden. Jag lovar mig själv en förbättring. Jag ska vara ytterst noggrann med vad jag väljer att fylla mina tankar med framöver. Jag ska packa lätt.
Hoppas annars ni hade en bra dag 2 på fastan. Ses i morgon igen. Då från Sälenfjällen.
/m
Askonsdagen – fastan dag 1
I juni förra året fyllde jag 50 år. Jag vet…jag är så ung.
Det blev en härligt underbar födelsedag i sällskap med mina närmaste. Under joggen den härliga junimorgonen då jag sprang ned till Kalmarsund och vände fick jag en tanke. Den har följt mig sedan dess och jag lever nu i dess kölvatten. Tanken var enkel men livsomvälvande. Under 50 år av mitt liv hade jag levt efter förnuftets väg och använt hjärnan i mitt liv. Nu när jag äntrade och steg in i mitt livs andra halvlek (vill ha kvar illusionen att jag lever i 100 år) skulle jag låta själen och mitt hjärta ta större plats. Om första halvlek var ämnad åt sinnet var det nu dags att använda själen i andra halvlek.
Sagt och gjort. Jag anmälde mig till Teologprogrammet vid Umeå Universitet och påbörjade studier på distans. Jag flyttade fokus från hjärna till hjärta och jag låter numer själens väg inta varje stund i mitt liv och slutligen arbetar jag med accepterande av allt som händer mig som om det vore menat för mig. Därför befinner jag mig ikväll, askonsdagen, på en mässa i Linköpings domkyrka. Det känns på något sätt självklart att jag är där. Vart finner jag annars själen?
Då jag knäböjer framför prästen och han sätter korset av aska på min panna känner jag att fastans första dag som inleds idag ska bli mitt livs första fasta. För mig har ordet fasta alltid förknippats med matintag eller snarare bristen på matintag. Under det senaste året har jag lärt mig att fasta inom kristendomen börjar 40 dagar före påsk och avslutas på påskafton och det behöver inte alls hänga ihop med mat. Under en fasta avstår du från något. Att fasta behöver således inte betyda att du avstår från att äta. En kristen fasta kan lika gärna vara att avstå från tv-tittande, godis, alkohol eller något annat.
Varje söndag bryts fastan. Det är fortfarande fastetid, men söndagarna får innehålla det man väljer bort under övriga fastan. Då jag lämnar prästen och går tillbaka till min bänkrad med en sotigare panna än tidigare bestämmer jag mig för mitt livs första fasteregler. Jag ska avstå från godis under den här perioden och jag ska minimera mitt användande av sociala medier. Istället ska jag ägna en del av varje dag åt reflektion. 40 dagar åt eftertanke och dagligt skrivande. Det får bli mina fasteregler år 2020. Som en färdkost till påsken.
En del av mina reflektioner kommer jag att behålla för mig själv men en del kommer jag att nedteckna åt er att läsa. Låt därför fastan börja.
/m
Saknar solen men ser ljuset
Som ni vet följer jag solens upp- och nedgångar. Tycker det i många stycken är ett fascinerande skådespel.
Jag följer min app och i morse stod jag där som vanligt då appen sa att soluppgången skulle förändra min värld. Klockan 07:24 skulle det ske men den senaste tiden är det enbart en ökad ljusstrimma som blir resultatet. Visserligen älskar jag när ljuset för bort det mörka men jag saknar solen. Saknar det starka, saknar skådespelet, saknar det andäktiga.
Ibland funderar jag på det här med ljusfenomen. De finns ofta beskrivna i Bibeln. Tänker exempelvis på lärjungarna på Förklaringsbrevet eller då Paulus möter Jesus i ett bländande ljus. Jag tänker att ljus måste vara ett av de vanligaste symbolerna i många av världens religiösa skrifter.
Vänder mina steg från åkerns vidsträckta mark och går in i huset igen. Tänder ett ljus och ställer på köksbordet och gör mitt morgonkaffe. Medan kaffemaskinen bubblar i bakgrunden ser jag in i ljuslågan på stearinljuset. Känner en sådan längtan efter en ljusglimt i mitt liv. Vill, likt Paulus, bli helt förändrad efter mötet med det ljusa. Vill gå från mörker till ljus.
Har alltid varit förundrad över Paulus livsresa. Från det mörka i hans liv då han förföljde, fängslade och mördade lärjungar och kristna efter Jesus död till omvändelsen att bli apostel efter ljusfenomenet och mötet med Jesus. Han går verkligen från det mörka till det ljusa.
Hans livsresa ger mig hopp. Om Gud låter en av hans största kritiker, en av hans värsta motståndare bli hans största ambassadör finns det hopp om vändningar i livet. Alla de som måste ha blivit irriterade och arga på Paulus omvändelse. Först slåss han och mördar de kristna för att efteråt bli deras vän och främsta företrädare. Kan tänka att många kristna i hans samtid inte såg den omvändelsen med speciellt blida ögon.
För mig blir det en berättelse att vem som helst kan få nåd hos Gud. Att Gud vänder det onda till något gott och kan han vända Paulus liv kan han vända mitt. Hoppet är det sista som överger en. Det räcker med en strimma ljus.
Därför står jag där på åkern imorgon igen klockan 07.21 och väntar in soluppgången. Hoppas på vändningen. Hoppas på ljuset.
/m
Det självklara
Det är några dagar innan jul. Snön har äntligen lagt sig efter en kylig decembermånad som dittills varit ett fiasko för skidentusiaster. Jag pulsar genom snön för ett tidigt morgonmöte uppe på US. Det är sådan där lätt snö som har fallit under minusgrader. Min längtan efter en vit jul kanske ändå håller på att besannas. Mörkret är fortfarande kompakt då jag går genom huvudentrén. Så här års gör inte solen entré förrän tidigast 08.45 och till dess återstår det några timmar.
Läkarmötet klockan 07.15 är hopkallat, utifrån vad jag har fått höra, ett massivt missnöje med lönesituationen. Läget är prekärt enligt Verksamhetschefen och ansvarig HR-chef. ”Du behöver komma och lugna ned stämningen”, säger de. Det får bli mitt uppdrag.
Jag har som vanligt förberett mig minutiöst och har tagit med mig diverse statistik och vår kompetensförsörjningsstrategi kan jag utantill. De powerpointbilder jag har förberett kommer förhoppningsvis att ge en hel del svar. Om det räcker för att ”lugna ned stämningen” vet jag inte men det kommer förhoppningsvis ge dem en mer nyanserad bild.
Jag träffar chefen och HR-chefen utanför lokalen. Dörren in till sammanträdesrummet är stängd. Chefen säger att läkarna sitter där inne och förbereder sig med frågor till mig. Jag sneglar på klockan och känner mig ändå i trygg förvissning om att jag kommer hinna att plugga in USB-minnet i datorn och få igång projektorn trots att jag får vänta utanför till precis innan mötet ska börja.
Klockan drar iväg och inte förrän 07.17 öppnas dörren. Jag får tillträde och vi kommer in i rummet. En stol står för sig själv mitt i en fyrkantig bordsformation. Runt omkring sitter ett 20-30-tal specialistläkare och ST-läkare. Det råder ingen tvekan om att stolen i mitten är avsedd för mig. Lokalen saknar projektor samt dator.
I all hast får jag tänka om. Jag går runt och handhälsar på samtliga och en liten glipa öppnas av två läkare och jag förstår att det är meningen att jag ska gå in i mitten och sätta mig där. De stänger bordrektangeln efter mig och jag är fångad i mitten. Samtliga sitter nu ned runt omkring med armarna i kors (i alla fall de flesta). Jag går fram till stolen och skjuter den åt sidan. Det får bli en stående presentation där jag själv kan styra stegen och ögonkontakterna.
Chefen som satt sig längs ena väggen hälsar mig välkommen kortfattat och sedan blir det tyst. Han lämnar över ordet till mig. Mitt tänkta upplägg med powerpoint och statistik är bara att glömma. Jag får improvisera. Bestämmer mig för att lägga upp en kort introduktion om mig själv, gå över till att övergripande beskriva hur den ekonomiska styrningen fungerar i vår organisation för att få en naturlig övergång till löneprocessen och sedan avsluta med deras specialitets löneutmaningar.
Upplägget går inledningsvis bra men då jag kommer till att beskriva den ekonomiska styrningen kommer första frågan. Visserligen en enkel fråga om hur verksamheten erhåller sina ekonomiska medel. Jag besvarar och fortsätter men då kommer nästa fråga. Denna gång är det någon som frågar om chefen själv får bestämma lönerna. Jag besvarar och gör en ny ansats. Då kommer en ny fråga om något kring den organisation verksamheten tillhör och om chefen får organisera verksamheten som vederbörande vill. Jag inser att jag helt enkelt får backa en hel del och ge dem en grundläggande introduktion i vår organisations styrning och ledning och om hur allt fungerar från politiska beslut till effektuering. Diskussionen och frågorna haglar. Jag märker att det gradvis blir en mer uppsluppen stämning och då klockan slår 08.00 och det är dags för mig att tacka för mig har vi ännu inte nått fram till den egentliga huvudfrågan – lönerna.
Jag får många tack för att jag kom och glada leenden då alla skingras. Verksamhetschefen, HR-chefen och jag blir till slut de enda som kvarstår i rummet. Jag är en aning missnöjd. Vi kom aldrig fram till det som jag var ditkallad för att diskutera. Istället blev det diskussion om enkla, självklara saker som organisation, ledning och styrning. Jag vädrar mitt missnöje med chefen och HR-chefen.
”Det blev ju bara massa frågor om självklarheter”, sa jag.
Verksamhetschefen ler och möter mina ögon. Det svar han ger mig bär jag med mig än idag. Det har säkert gått 8-10 år sedan det där morgonmötet. Ibland kommer jag på mig själv att minnas händelsen och det geniala svaret. Så enkelt. Han ger mig en lektion i att inte utgå från mig själv.
”Det som är självklart för dig är inte självklart för någon annan.”
/m
Ordet
Söndag och vi i mellersta sydsverige väntar in stormen. Vi känner det annalkande ovädret. Vi känner det komma men vi vet inte när. Jag söker mig till det trygga kyrkorummet. Det är Gudstjänst och jag vet att temat är Sexagesima och förväntar mig en predikan kring Johannesevangeliets 6:e kap över Jesu ord, ”De ord jag har talat till er är Ande och liv.”
Jag är aningen försenad och får ta bilen till kyrkan. Döm om min förvåning men på parkeringsplatsen är det nästan fullt med bilar. Normalt sett brukar vi bara vara en handfull kyrkobesökare och jag förstår instinktivt att det är Gudstjänst med dop. Mycket riktigt så får jag uppleva ett dop för lilla Selma under Gudstjänsten och min förhoppning om prästens predikan kring Ordet grusas. Det gör nu inget då dop är ett av de mer underbara händelserna en människa kan få uppleva, även om det i det här fallet är dop för en familj som är mig främmande.
Medan jag sitter i bänkraden kan jag inte låta bli att tänka på Ordet. Jesus mötte ofta människor som tog anstöt kring hans ord. Han vacklade aldrig. Jag önskar att jag vore lika stark. I Johannesevangeliet säger Jesus: ”De ord jag har talat till er är Ande och liv” (Joh 6:63). Det handlar om tillit, det handlar om trygghet, det handlar om trohet till Ordet.
Jag erkänner att jag i många stycken har tvivlat till vissa delar av Ordet i Nya Testamentet. Då jag funderar på vilka passager det handlar om framträder en röd tråd. Det handlar om de delar där Gud tar aktiv del i utvecklingen. Den första är naturligtvis Bebådelsen, där Gud via en ängel förmodar jag, säkerställer att Maria blir gravid. Den andra är Jesu dop där en röst, förmodligen Guds röst, ljuder och säger att ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Den tredje är stunden på Förklaringsberget där Jesus innersta krets av lärjungar (ledningsgruppen som jag brukar kalla den, bestående av Petrus, Jakob och Johannes) beskådar hur Jesus diskuterar sitt exodus med profeterna Moses och Elia. Där vänder Gud sig direkt till lärjungarna. Det enda stället i Nya Testamentet där Gud går förbi Jesus och pratar direkt med lärjungarna. Den sistnämnda är naturligtvis Uppståndelsen.
I mångt och mycket har jag accepterat Ordet i Nya Testamentet och ovanstående delar med förklaringen att evangelierna och Ordet i Nya Testamentet är något som vi människor knappast kan tänka oss fram genom vårt vanliga förnuft. Det existerar bredvid vår vardag men ger oss en nådens och frälsningens gåva med framtidshopp och glädje.
Det kan knappast vara ovanligt att vi människor sätter oss över Ordet i Nya Testamentet och ”dömer” över de sanningar som finns där utifrån vår egen livserfarenhet. Jag kan inte vara ensam om detta och jag sitter där i min bänkrad och tänker att jag som människa är alltför begränsad i mina tankar för att ta in storheten i Ordet.
Därför är det en särskild poäng att komma ihåg Jesus ord, ”mina ord är Ande och liv”. Jag kan logiskt försöka hålla mig ifrån Ordet men Guds ord förmedlar inte enbart kunskap och logik utan är så mycket mer. Det är en skapande kraft med en ande som väcker liv. Något händer med en läsare som lyssnar till orden. Likt mig själv var det många under Jesu tid som försökte förhindra hans ord, likväl som det sker idag. Vi människor kan försöka hindra Ordet men det underbara sker först då vi släpper det vi tror är det mest logiska utifrån vår begränsade livserfarenhet och öppnar upp oss helhjärtat, utan filter.
Då Gudstjänsten är slut går jag ut ur kyrkorummet och möter den vindpinade stormen. Jag njuter. Känner mig fri. Bejakar allt. Mumlar på ett annat klassiskt Johannesevangeliecitat och går mot bilen:
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh 1:1)
/m
Open Space och feedback
Av alla ställen som finns i världen så träffar jag på en av mina gamla medarbetare på Ribbersborgs cykelbana i Malmö. Vi har inte setts på flera år och det blir ett kärt återseende. Jag åker rullskidor och medarbetaren möter mig på sin cykel. Vi stannar upp och pratar en stund.
Jag har alltid svårt att ta emot beröm men medarbetaren strör lovord över mig och mitt chefskap och med rodnande hals hasplar jag ur mig ett tack. Vi pratar om gamla minnen och jag frågar vad medarbetaren gör nu och hen svarar att hen faktiskt vågat sig på en chefkarriär. Mycket tack vare mig som pushade och gav hen självförtroende.
”Kommer du inte ihåg feedback/återkopplingskulturen du införde”, säger medarbetaren.
Jag medger att den hade jag förträngt. Vi skiljs åt och jag lovar att höra av mig vid tillfälle nu när jag vet var medarbetaren arbetar. Rullar vidare på mina rullskidor. Det går lättare efter vårt spontana möte. Tänk vad lite beröm kan skänka en annan människa. Som alltid då man får positiv feedback går hjärnans belöningssystem igång och mitt dopamin rusar i höjden. De sista kilometrarna går lätt.
Då jag sätter mig i bilen och rullar hem till Limhamn kommer ett annat minne upp gällande beröm kontra negativ feedback. Kvällen innan hade jag, min sambo och mina svärföräldrar varit i Södra Sandby på en Open-spaceövning som Lunds kommun arrangerade för de som bor i Södra Sandby (Min svärmor har hus där.)
Mitt minne är från en liknande Open-space övning som jag var moderator för. Måste ha varit i början av 2000-talet och jag arrangerade en övning för cirka 1000 medarbetare.
För er som inte vet vad Open-space är så är det kortfattade svaret att det är en mötesteknik som Harrison Owen hittade på i mitten av 1980-talet. Hans idé var enkel. Han arrangerade många seminarier och det som många deltagare på dessa möten återkopplade var att det visserligen hade varit ett givande seminarium men det allra bästa under hela dagen hade varit pratstunderna med de andra deltagarna vid kafferasterna. Harrison bestämde sig därför för att skapa en konferensform där deltagarna själva utformar programmet och organiserar konferensen. En hel dags kreativt kafferep.
Jag har arrangerat många sådana övningar och det som man har som grundregler är fyra till antalet och så har man en så kallad lag. Det egna engagemanget och ansvarstagandet är hela tiden nyckeln till ett engagerat deltagande. De fyra grundreglerna är:
- Vilka som än kommer är rätt personer (kunskapen att finna lösningar finns i rummet)
- Vad som än händer är det enda som kunde hända (fokus på bästa möjliga insats i nuet. Att inte oroa sig för vad vi “skulle ha gjort om…”)
- När det än börjar är det rätt tid (kreativitet kan inte styras)
- När det är slut så är det slut (allt har ett slut men när det är slut vet vi inte. Ett ämne kan behandlas på kortare eller längre tid än planerat)
Så finns det en lag också:
- Använd fötterna. Du som deltagare har ett ansvar för att flytta dig till annan plats och du varken lär dig eller bidrar där du för tillfället sitter.
Det är i princip det du behöver veta för att förstå det här blogginläggets poäng.
Då går vi tillbaka till i början av 2000-talet. Jag arrangerar ett Open-space seminarium under en eftermiddag för cirka 1000 personer. Det är full aktivitet i rummet. Lokalen är väl anpassad för seminariet. Bra högtalarsystem. Stor öppen yta. Långväggar. Perfekt miljö helt enkelt.
Jag är i mitt esse och leder seminariet som planerat. Allt går bra. Jag minns att jag tyckte det var otroligt roligt. Kreativiteten flödar och vi får många listor att sedan ta med oss för vidare arbete. Då seminariet är slut får jag mycket beröm av deltagarna för min tydlighet och mitt engagemang. Arrangemangets välorganisering imponerar och jag är otroligt dopaminfylld då jag går därifrån.
På kvällen öppnar jag min mail och överst ligger ett mail med rubriken ”Tack för idag!”. Jag förstår att det således kan vara ytterligare en deltagare från dagens Open-space möte som vill ge mig feedback. Jag öppnar mailet och istället för positivism möter jag en lång svada med negativ kritik. Allt från kritik gällande mitt sätt att leda övning, till arrangemanget som sådant och att det var det larvigaste vederbörande varit på. Mailskrivaren kommer aldrig mer gå på någon Open-spaceövning i hela sitt liv.
Än idag, cirka tjugo år senare, ser jag mailets innehåll framför mig. Det var så oväntat. Jag har alltid varit förberedd på negativ kritik då man arrangerar olika seminarier men det var ändå något som stack hål i min självbild då jag läste mailet. Min dopamin försvann snabbt. Då jag lusläste kritiken handlade det mest om Open-space som mötesform än kritik till mig men ni vet hur det är med negativ kritik…allt blir personligt.
Vad vill jag säga med det här. Jo, det här med feedback/återkoppling är inte alltid lätt. Jag har alltid sagt till mina chefer att de ska slösa med beröm och se kritik som en gåva. Det är dessutom så att det var säkert ett 100-tal som gav mig positiv feedback efter min Open-space övning men det jag minns bäst är mailet från den missnöjde mailskrivaren. Negativ återkoppling är en gåva men den sätter sig hårt.
/m
P.S. Jag och den missnöjde mailskrivaren träffades någon vecka efter hans mail. Vi blev sedan mycket goda arbetskollegor. D.S.
Mats Uddin 