Open Space och feedback

Av alla ställen som finns i världen så träffar jag på en av mina gamla medarbetare på Ribbersborgs cykelbana i Malmö. Vi har inte setts på flera år och det blir ett kärt återseende. Jag åker rullskidor och medarbetaren möter mig på sin cykel. Vi stannar upp och pratar en stund.

Jag har alltid svårt att ta emot beröm men medarbetaren strör lovord över mig och mitt chefskap och med rodnande hals hasplar jag ur mig ett tack. Vi pratar om gamla minnen och jag frågar vad medarbetaren gör nu och hen svarar att hen faktiskt vågat sig på en chefkarriär. Mycket tack vare mig som pushade och gav hen självförtroende.

”Kommer du inte ihåg feedback/återkopplingskulturen du införde”, säger medarbetaren.

Jag medger att den hade jag förträngt. Vi skiljs åt och jag lovar att höra av mig vid tillfälle nu när jag vet var medarbetaren arbetar. Rullar vidare på mina rullskidor. Det går lättare efter vårt spontana möte. Tänk vad lite beröm kan skänka en annan människa. Som alltid då man får positiv feedback går hjärnans belöningssystem igång och mitt dopamin rusar i höjden. De sista kilometrarna går lätt.

Då jag sätter mig i bilen och rullar hem till Limhamn kommer ett annat minne upp gällande beröm kontra negativ feedback. Kvällen innan hade jag, min sambo och mina svärföräldrar varit i Södra Sandby på en Open-spaceövning som Lunds kommun arrangerade för de som bor i Södra Sandby (Min svärmor har hus där.)

Mitt minne är från en liknande Open-space övning som jag var moderator för. Måste ha varit i början av 2000-talet och jag arrangerade en övning för cirka 1000 medarbetare.

För er som inte vet vad Open-space är så är det kortfattade svaret att det är en mötesteknik som Harrison Owen hittade på i mitten av 1980-talet. Hans idé var enkel. Han arrangerade många seminarier och det som många deltagare på dessa möten återkopplade var att det visserligen hade varit ett givande seminarium men det allra bästa under hela dagen hade varit pratstunderna med de andra deltagarna vid kafferasterna. Harrison bestämde sig därför för att skapa en konferensform där deltagarna själva utformar programmet och organiserar konferensen. En hel dags kreativt kafferep.

Jag har arrangerat många sådana övningar och det som man har som grundregler är fyra till antalet och så har man en så kallad lag. Det egna engagemanget och ansvarstagandet är hela tiden nyckeln till ett engagerat deltagande. De fyra grundreglerna är:

  • Vilka som än kommer är rätt personer (kunskapen att finna lösningar finns i rummet)
  • Vad som än händer är det enda som kunde hända (fokus på bästa möjliga insats i nuet. Att inte oroa sig för vad vi “skulle ha gjort om…”)
  • När det än börjar är det rätt tid (kreativitet kan inte styras)
  • När det är slut så är det slut (allt har ett slut men när det är slut vet vi inte. Ett ämne kan behandlas på kortare eller längre tid än planerat)

Så finns det en lag också:

  • Använd fötterna. Du som deltagare har ett ansvar för att flytta dig till annan plats och du varken lär dig eller bidrar där du för tillfället sitter.

Det är i princip det du behöver veta för att förstå det här blogginläggets poäng.

Då går vi tillbaka till i början av 2000-talet. Jag arrangerar ett Open-space seminarium under en eftermiddag för cirka 1000 personer. Det är full aktivitet i rummet. Lokalen är väl anpassad för seminariet. Bra högtalarsystem. Stor öppen yta. Långväggar. Perfekt miljö helt enkelt.

Jag är i mitt esse och leder seminariet som planerat. Allt går bra. Jag minns att jag tyckte det var otroligt roligt. Kreativiteten flödar och vi får många listor att sedan ta med oss för vidare arbete. Då seminariet är slut får jag mycket beröm av deltagarna för min tydlighet och mitt engagemang. Arrangemangets välorganisering imponerar och jag är otroligt dopaminfylld då jag går därifrån.

På kvällen öppnar jag min mail och överst ligger ett mail med rubriken ”Tack för idag!”. Jag förstår att det således kan vara ytterligare en deltagare från dagens Open-space möte som vill ge mig feedback. Jag öppnar mailet och istället för positivism möter jag en lång svada med negativ kritik. Allt från kritik gällande mitt sätt att leda övning, till arrangemanget som sådant och att det var det larvigaste vederbörande varit på. Mailskrivaren kommer aldrig mer gå på någon Open-spaceövning i hela sitt liv.

Än idag, cirka tjugo år senare, ser jag mailets innehåll framför mig. Det var så oväntat. Jag har alltid varit förberedd på negativ kritik då man arrangerar olika seminarier men det var ändå något som stack hål i min självbild då jag läste mailet. Min dopamin försvann snabbt. Då jag lusläste kritiken handlade det mest om Open-space som mötesform än kritik till mig men ni vet hur det är med negativ kritik…allt blir personligt.

Vad vill jag säga med det här. Jo, det här med feedback/återkoppling är inte alltid lätt. Jag har alltid sagt till mina chefer att de ska slösa med beröm och se kritik som en gåva. Det är dessutom så att det var säkert ett 100-tal som gav mig positiv feedback efter min Open-space övning men det jag minns bäst är mailet från den missnöjde mailskrivaren. Negativ återkoppling är en gåva men den sätter sig hårt.

/m

P.S. Jag och den missnöjde mailskrivaren träffades någon vecka efter hans mail. Vi blev sedan mycket goda arbetskollegor. D.S.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: