författare/konstnär/coach/föreläsare
Jag har alltid varit svag för ögonblick i historien. Dels då man ser tillbaka på sitt eget liv och i en återblick kan definiera ögonblick som olika vändpunkter eller minnesvärda händelser. Dels då man inbegrips i en dialog med någon annan person om något ögonblick som förändrat dennes liv och slutligen ögonblick som man läser om som har upplevts av historiska personer.
Min far släktforskar och ibland fladdrar många ögonblick ur mina anfäders öden förbi min minnesbank. Ögonblick då jag gärna velat vara en fluga och på avstånd fått bevittna händelsen. Kanske båtturen på Mellösasjön som på 1800-talet tar några av mina släktingars liv eller beslutstillfällena då några av mina släktingar tar det slutgiltiga beslutet att lämna Sverige för att pröva lyckan i Amerika.
Det finns naturligtvis många beslutstillfällen i historien man gärna velat vara närvarande och bevittna/lyssnat på. Några exempel följer här. 10:e januari år 49 f.v.t utanför floden Rubicon. Golgata en påsk ungefär år 33. Varför inte den 6:e november år 1632 utanför den tyska staden Lutzen. Fords theatre i Washington den 14:e april 1865 eller varför inte Stockholms slott den 13:e mars år 1809. Vid Latinska bron i Sarajevo den 28:e juni år 1914 är naturligtvis ett annat historiskt ögonblick.
Ja, historiska ögonblick är det inte ont om. Vi i lilla Sverige har dock få ögonblick som kan kallas Världsomspännande ögonblick. Som har påverkat en hel värld, liknande Gavrilo Princip. En svensk Örebroare fick dock bevittna något stort som har påverkat oss alla mer eller mindre. Jag har fascinerats länge över både ögonblicket och svenskens liv och öde. Ögonblicket är ett av Världshistoriens vattendelare. En sådan där händelse som alla efter att det skedde vet om att det hände. Ett sådant där ögonblick där du som läser det här har påverkats ofantligt mycket av, vare sig du vill det eller inte. Det fanns minst en svensk som var på plats. Han hette Olof Pettersson och kom från Örebro.
Olof föddes som sagt var i Örebro. Hans pappa, Peter, var smed och mamman hette Kristina. Olof fick tidigt gå i trivialskola i Örebro och då han var ungefär 23 år påbörjade han teologistudier i Leipzig i Tyskland. Där blev han dock kortvarig. Redan efter några månader bytte han studieort. Kanske influerad av att det fanns bättre lärare i den nya studieorten eller kanske var det något annat som lockade. Det får vi aldrig veta. Olof tog i alla fall sitt lilla bohag och flyttade.
Ögonblicket som den här texten berör sker den 31:a oktober. Hösten har intagit hela staden. Löven ligger delvis på marken och de som fortfarande är kvar på träden väntar in nästa månads vind. Olof och hans studiekamrater går på de stenbelagda gatorna och diskuterar ett rykte. Någon råkade överhöra ett samtal som utspelade sig mellan två av deras lärare. Studiekamraterna, och naturligtvis även Olof, inspireras mycket av den ena läraren, deras teologie doktor, som i samtalet var upprörd över arbetsgivarens agerande. Den upprörda läraren hade fått nog. Han skulle skicka ett brev till sin arbetsgivare, Albrekt, och skicka med sin avhandling. Nu fick det bära eller brista. Det hade gått för långt. Han skulle dessutom spika upp avhandlingen på kyrkporten.
Det tisslades och tasslades mycket den här dagen bland teologistudenterna. Var det verkligen sant. Skulle han våga att skicka brevet och bifoga avhandlingen? Skulle han dessutom göra det hela offentligt genom att spika upp avhandlingen på kyrkporten, ja, då visste alla studenter att det skulle ta hus i helsicke. Arbetsgivaren skulle inte bli nöjd och naturligtvis riskerade den populära läraren både sitt rykte men även sitt arbete på Universitetet.
Eftermiddagen infaller och det börjar samlas en hel del studenter och lärare vid kyrkporten. Kommer han våga? Är ryktet falskt? Olof och hans studiekamrater är i spänd förväntan. Några oroar sig för att det här kommer att vara slutet för deras populära lärare medan andra ser ögonblicket som något spännande oavsett konsekvenserna. Efter en stunds väntan kommer så huvudpersonen själv. Han bär vad som troligtvis är hans avhandling i ena handen och hammare och spik i den andra handen. Med rak rygg och tydligt fokuserad blick går han rakt igenom folkhavet som samlats utanför porten. Olof är så nära att han nästan kan känna sin lärares kåpa. Läraren är enbart tio år äldre än Olof men för Olof är teologie doktorn den mest erfarna och inspirerande människan han har träffat. Då läraren lyfter upp pappret och spikar fast det i ekdörren läser Olof rubriken. ”Disputatio pro declaratione virtutis indulgentiarum”.
Det finns naturligtvis mycket mer att säga och många lärdomar att dra från den här dagen, den 31:a oktober år 1517. Exakt hur det gick till och vad exempelvis Olof tänkte kommer vi aldrig att få veta. Kritik mot en arbetsgivare finns på alla arbetsplatser och att just den här kritiken ska bli det som splittrar hela arbetsgivarens idé och värdegrund i två delar kunde nog knappast någon ana den där höstdagen år 1517. Knappast Olof och inte huvudpersonen heller skulle jag tro.
Är det inte så med ögonblick? Det är sällan man förstår storheten förrän efteråt och ögonblick som vi tror ska bli stora bleknar oftast bort med tiden eller fördunklas i skenet av andra händelser som istället blir viktiga ögonblick i ens liv. Vi kommer aldrig få veta vad Olof tänkte då han bevittnade sin lärares handling att spika upp sin avhandling på kyrkporten vid Slottskyrkan i Wittenberg. Själva handlingen i sig var nog inte särskilt unik eftersom det tydligen var kutym vid universitetet i Wittenberg att offentliggöra disputationer genom att sätta upp dem på kyrkporten.
För Olof själv blev åren i Wittenberg livsavgörande. Sin läromästares idéer och kritik mot sin arbetsgivare, den katolska kyrkan, tog han med sig till Sverige. Där träffade han en annan svensk, vid namn Gustav Eriksson i Stockholm. Olof Pettersson blev Olaus Petri och Gustav Eriksson blev Gustav Vasa. Resten är historia som man brukar säga.
/m