Då är mitt livs första fasta slut. Den inleddes på Askonsdagen den 26:e februari och avslutades nu under påsken på Påskafton den 11:e april. Det blev till slut 46 dagar med dagliga andliga reflektioner och minimerande av godis och nyttjande av sociala medier. Hur gick det då?

Det har varit 46 fantastiska dagar. Jag har verkligen gjort en inre resa. Fastan inföll samtidigt som jag flyttade från Linköping till Malmö så jag gjorde under tiden även en fysisk resa. Jag väljer medvetet att använda just ordet resa för det har det verkligen varit. Jag lämnade på många sätt en annan Mats Uddin bakom mig för att efter 46 dagar landa i en ny Mats Uddin. Så känner jag det.

Jag har under resans gång förmedlat vissa nedslag på min inre resa i olika blogginlägg som ni har kunnat ta del av. Det har varit andliga reflektioner som berikat många har jag förstått. Tack för all positiv respons. Några av er har eftersökt fler blogginlägg men jag har medvetet valt att behålla några dagars reflekterande för mig själv. Det var trots allt min resa och min fasta. Två av er som följt min resa har föreslagit att jag ska skriva en 46 dagars reseguide och ge ut det som en bok så här i efterhand. I nuläget har jag inga sådana ambitioner men vi får se vad framtiden har att utvisa.

Däremot rekommenderar jag starkt er bloggläsare att göra en egen andlig fasta. Fundera på livets väsentligheter och vad i hela friden jag gör här på denna jord vid just denna tid. Låt ditt reflekterande fylla ditt inre med tankar och känslor som du sedan medvetet låter ta en stor plats i ditt liv under 40 dagar. (Min fasta blev till slut 46 dagar men det berodde på att jag inte gjorde uppehåll under söndagarna, vilket en kristen fasta stipulerar.) Skriv ned dina tankar och begrunda budskapet. Håll det för dig själv eller diskutera med dina nära och kära. Du väljer själv. Det är dina tankar, dina känslor, dina reflektioner…din fasta.

Covid-19 gjorde dessvärre att jag inte kunde avsluta min fasta med ett kyrkligt besök på Påskafton. Jag hade gärna velat göra det men nu blev det istället ett avslut framför TV:n, tittandes på Påvens mässa i en folktom Peterskyrka.

Ödet vill inte alltid som vi vill men det är ju precis det som är meningen med livet, att söka sin väg och njuta av dess uppgångar och nedgångar och förundras över den vackra resan.

/m

Jag kommer aldrig att ha ett problemfritt liv. Dagar då nyheterna enbart visar goda nyheter på TV:n eller då jag somnar efter en dag full med framgångsrika stunder. Dagar då jag upplever positiv feedback från alla jag möter eller då min dagliga löprunda känns som att sväva på moln. Det kommer aldrig att hända. Lika bra att ge upp den förhoppningen en gång för alla. Problem och utmaningar dyker upp. De drabbar rika människor såsom fattiga, de drabbar friska likväl som sjuka, de drabbar andliga människor såväl som sekulära och de drabbar dig och mig. Vi har dock fötts med ett recept eller snarare en förmåga för att hantera både med- och motgångar. Den förmågan kallas inställning eller förhållningssätt. En del människor låter sig övervinnas av problemen och en del övervinner problemen.

För egen del har jag alltid haft förhållningssättet att se problem som en gåva. Ibland har det varit lättare sagt än gjort. Mina tankar kan ibland låta egot ta över och då tycker egot att just det jag har drabbats av är djupt orättvist och jag mår skit som resultat. För det mesta orkar jag lyfta mig från egots försök att trycka ned mig och lyssna till själen. Det här problemet som jag har fått har jag fått för att jag ska växa och lära mig något. Det gör alltid ont att växa och det finns inget som heter smärtfritt problemlösande.

Dagens andliga reflektion handlar om gåvor som just jag får i mitt liv. Jag kallar problem och utmaningar en gåva. Problemen och utmaningarna vräker ned över mig som spöregnet en höstdag. Att finna min andliga vägvisare under de dagarna är inte lätt men jag låter disciplinen bli vägen framåt. Fortsätt simma, som Doris i filmen ”Hitta Nemo” skulle ha sagt. Jag fortsätter att simma hur vågigt och svårmanövrerat havet framför mig än är. Det är mödan värt. Jag ältar inte mina problem, för jag kommer inte bli en bättre människa av det. Jag blir inte en bättre människa av att räkna upp alla mina problem för mig själv. Jag förändrar min inställning och förhållningssätt istället och fortsätter simma.

Visst kan vi bli upprörda och irriterade då till synes oöverskådliga problem hopar sig över oss. Jag är dock väldigt förtjust i ett citat som Johannes skriver om i Johannesevangeliet kap 14 vers 27. Det låter så här:

”Känn ingen oro och tappa inte modet.” (Joh 14:27)

Kan det vara så att det finns ett övergripande syfte med varje problem som kommer i min väg? Har du någonsin tänkt att det kan vara meningen att problemen kommer vid just det här tillfället i ditt liv? Jag börjar mer och mer tro att det är så. Om man fortsätter att läsa i Johannesevangeliet kommer ett ytterligare Jesus-citat där man kan tolka honom som att han förvarnar oss efterföljande människor att vi kommer att få problem i våra liv:

”I världen får ni lida, men var inte oroliga.” (Joh 16:33)

Som jag redan konstaterat är ingen immun mot ondska, problem, utmaningar eller lidande. Så fort du har löst ett problem väntar ett nytt bakom hörnet. Naturligtvis är inte alla problem lika stora eller har lika stor påverkan/inverkan på ditt liv men det jag vill säga är att problem är en naturlig del av varje människas liv och så kommer det att förbli. Låt därför problemen bli språngbrädor för dig till något nytt. Se dem som gåvor som gör att du växer till en bättre version av dig själv. Petrus sa det effektfullt i Första Petrusbrevet som han skrev till kristna i Asien.

”Bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som händer er.” (1 Pet 4:12)

Eftersom jag nu genomgår en fasta där jag har lovat mig själv att ha djupa andliga reflektioner varje dag kan jag inte låta bli att analysera vidare på den gåvan som ett problem är. Om min teori stämmer är det alltså meningen att vi ska få problem/drabbas av utmaningar och det måste innebära att vi får dessa problem som gåva direkt från Gud. Vänta nu, kanske någon av er säger, menar du att Gud medvetet ger oss människor problem? Ja, det är nog precis det jag menar. Om man fortsätter mitt resonemang så är det kanske Guds sätt att föra oss människor närmare honom. Ta exempelvis då vi har det som jobbigast och svårast i livet, vänder vi oss då inte till Gud med en bön om hjälp? Då allt rullar på i livet kanske vi kommer på oss själva att tacka Gud men jag tror ändå att det är i nöden som det andliga perspektivet blir som störst.

Om du läser Bibeln ser du många exempel då Gud kunde ha ingripit och ”räddat” personer från motgångar. Här är några exempel, Jesus från att korsfästas, Josef från fängelset, Daniel från lejongropen eller Paulus från att bli skeppsbruten. Gud lät problemen drabba dessa människor och varje gång drogs människorna närmare Gud.

Vad som än är skälet till problem och utmaningar i livet har dagens andliga reflektion i alla fall fått mig att stärkas i min uppfattning att det är meningen att mina och våra problem ska drabba mig/oss. Det finns ett syfte, det finns en mening och det finns ett gott skäl. Det är inte säkert vi förstår syftet och det kanske inte heller är meningen. Hade vi förstått syftet hade vi kanske inte vuxit lika mycket efter att vi kommit förbi vårt hinder. Varje problem/utmaning är ett tillfälle att bygga en stark karaktär och att stärka min moral. Jag är ödmjuk och tacksam då jag konstaterar att mina problem är en gåva.

/m

I dag är det fastans dag nr 36 för mig. Jag har tyvärr inte hunnit att uppdatera denna blogg på senaste tiden men jag har fortsatt med min andliga fasta varje dag. Tack för alla uppmuntrade meddelanden om att ni saknar mina blogginlägg och er genuina undran hur det går med min fasta. Uppskattas!

Jag har lämnat en hektisk period bakom mig. Det har varit två veckors intensivt packande och flyttande som varit i fokus. Jag har naturligtvis fortsatt med mina teologiska studier och hunnit med en tentamen i systematisk teologi i förra veckan, mitt i allt flyttkaos.

Nu har jag lämnat Linköping för gott. Efter 32 år i Östergötland är det dags för något nytt. Jag tackar länet för att det på många sätt har skapat mig. Omdefinierat mig. Gjort mig starkare. Vänner och före detta kollegor kommer jag naturligtvis att sakna men nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv och jag ser hellre framåt än bakåt. Tack, Östergötland.

Kärleken och livet har istället fört mig till Skåne. Min ängel i livet, Anette, och jag bor nu tillsammans i en liten tvåa på Limhamn. Från 200 kvadratmeters villa med ett stort uthus bredvid på tomten fullt med 32 årigt insamlande av möbler och prylar till en tvåa på Limhamn. Livet ger och livet tar. Helt underbart! Nu är jag här istället.

Mina dagliga andliga reflektioner under dessa flyttdagar har varit fantastiska. Jag har skrivit ned dem och någon gång kanske jag delger er dem men just nu behåller jag dem för mig själv. Imorgon börjar jag åter med att ge er dagliga inlägg om min fasta. Om man ska sammanfatta mitt reflekterande under  de senaste veckorna med två ord skulle det kunna vara oro och panik.

Det är naturligt att känna oro i dessa Covid-19 tider. Oron tar sig olika uttryck. Som människor vill vi försöka fastslå vad som ska ske och vad som kommer att hända i framtiden. Vi vill helt enkelt kunna förutsäga stunden och dagen, vilket alltid har varit en omöjlighet, men mer än någonsin ser jag hur min omgivning spekulerar om framtiden som om det fanns ett givet svar.

För mig finns det olika sätt att förhålla sig till sin egen oro. Det mest naturliga är förstås att försöka undvika eller eliminera orsakerna till oron genom ökad kunskap, säkerhet och kontroll. Tyvärr ser jag exempel på hur människor i egen ambition att hantera sin oro bygger murar, beväpnar sig och förskansar sig kring illvarelser och själviskhet. Det finns mängder med exempel att lyfta under de senaste veckornas Covid-19 hantering.

För egen del försöker jag utveckla vad jag kallar en ”accepterande teologi”. Det innebär att jag sluter fred med min osäkerhet och accepterar vad som än kommer i min väg. Det okända, det ovissa, det ovälkomnande kan leda till trons frigörelse och en frimodighet och kreativitet som annars inte skulle kunna uppkomma. I den djupaste svackan eller den djupaste dalen kan vi ledas in i ny kunskap. En kunskap som har varit fördold för oss för att vi helt enkelt aldrig velat hamna där. Den kunskapen övergår vårt förstånd. Psaltarens text 139:6 säger väl det mesta, ”Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.”

Avslutningsvis så här på fastans 36:e dag. Ta hand om er. Lev gärna i ett accepterande tillstånd. Där finns det djup, fördold kunskap. Prova – det funkar!

Ses imorgon!

/m

Rent siffermässigt har jag kommit halvvägs in i fastan. Dock fastar jag även under söndagarna, vilket torde innebära att fasteperioden är längre än 40 dagar för mig. Vi får helt enkelt se hur lång min fasta blir fram till påskafton.

Då jag står mitt i flyttlådorna strax efter lunch och packar ned mina böcker ringer mobilen. Det är en gammal god vän som ringer och berättar att min Regiondirektörskollega Agneta Jansmyr förlorat kampen mot sin sjukdom idag. Jag sätter mig ned och låter tankarna vandra. Så ledsamt och sorgligt. Hon saknas mig direkt även om beskedet inte kom oväntat. Många minnesbilder fladdrar förbi från möten och stunder vi delat. Agneta var med sitt ledarskap och sin erfarenhet en stor inspirationskälla för mig då jag lärde känna henne i början av 2010-talet.

Det är hennes förmåga att stötta och vara personlig som gör henne unik för mig. Det är de personliga samtalen vi hade som jag mest kommer att minnas henne för. Hon är dessutom en av få, före detta kollegor, som velat fortsätta att ha kontakt med mig efter att jag sa upp mig från Regiondirektörsjobbet för tre år sedan och för det är jag henne evigt tacksam. Förra sensommaren, då jag passerade Jönköping/Värnamo, hade vi ett underbart samtal som jag nu bär med mig för evigt.

Som om det fatalistiska styr oss ibland tittar jag på den bok jag höll på att lägga ned i flyttlådan då jag fick beskedet. Det är en av de böcker som jag hade som kurslitteratur på Dartmouth och på IHI i Boston. En av de böcker som Agneta och jag pratade om för många år sedan kring den förändringsresa vi såg framför oss inom Hälso- och sjukvården. Vi delade en gemensam passion, att ständigt förändra våra verksamheter till gagn för medarbetarna och medborgarna. Ett oförtrutet arbete. Nu är vi båda långt ifrån dagens verksamheter.

Jag är säker på att vi kommer att mötas igen någon gång och fortsätta våra samtal. Dagens reflektion gav sig självt…även idag. Sorgen och döden blev dagens funderingar. De bet sig fast i mig och släppte mig aldrig. Inget lätt ämne men även svåra stunder och ämnen är en del av livet. Klockan är nu fyra på morgonen och en ny dag gryr strax. Skriver ned eftermiddagens och kvällens reflektion här nedan.

Tidigare reflektion bar ju temat tro och tvivel. Jag fortsatte på det spåret idag. Jag önskar nämligen att jag hade en starkare tro. Jag vill ha en starkare tro. Jag eftersträvar en starkare tro. Varför då? För då skulle bland annat döden vara lättare att hantera. Jag inbillar mig det i alla fall.

Eftersom jag läser teologi kan jag de kristna budskapen. Jesus kom till världen för att ge oss hopp och det hoppet gäller inte enbart detta liv utan sträcker sig bortom dödens gräns. Livet, döden och uppståndelsen, det är inte enkelt att förstå förnuftsmässigt men teologiskt är det kristna budskapet om hopp enkelt. Jesus har med sitt liv, sin död och sin uppståndelse besegrat döden och har således givit oss och de som gått före oss ett evigt liv!

En dag kommer döden att ta oss alla. Den dagen innebär sorg och tårar för de som lämnas kvar men för en troende är döden inte slutet. De kristnas död är en sorg som bär ett vitt skimmer omkring sig för döden kan inte skada någon. Den är vägen.

Snart är det påsk och den inleds i Bibeln med att Jesus samtalar med Marta i sorgehuset. Det som sedan följer med återuppväckelsen av Martas bror Lazarus känner du antagligen väl till. Den delen som jag alltid har tyckt om är dock dialogen mellan Marta och Jesus innan Lazarus återuppväckelse. Ungefär så här fortlöper den dialogen:

”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om”, säger Marta

”Din bror kommer att uppstå”, svarar Jesus

”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen”, säger Marta.

Då svarar Jesus. ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”

Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”

Återigen är tron nyckeln. Martas tro, den är stark, den är beundransvärd i det svåra. Det är en av Bibelns mest märkliga berättelser. Enligt min synpunkt det största undret Jesus gör, dvs återuppväcker Lazarus, men i dialogen här ovanför är fortfarande Lazarus död. Marta bär en sorg och saknad och har naturligtvis ingen vetskap om vad Jesus kommer att göra efter dialogens slut. För henne är det viktigaste att visa att hon tror så att brodern kommer att uppstå vid den sista dagen.

Sorgen och saknaden efter någon närstående hör till livets smärtsammaste stunder. Samma villkor gäller för alla. Ingen kan undkomma döden, de efterlevande kan inte undkomma smärtan men vår tro och hur stark den är kan göra en milsvid skillnad. Tron på uppståndelsen är det som i mångt och mycket särskiljer kristendomen från flertalet andra religioner. I de österländska finns naturligtvis befrielsen genom god karma, dvs egen förtjänst och de som inte tror på någonting alls beskriver sig själva som lyckligt ovetande. För dem är livet slut vid döden och jag antar att inför en sådan död känns det nog väldigt jobbigt. Det existerar inget hopp i alla fall.

Den som har en kristen tro lever således med både allvar och hopp. I berättelsen här ovan hoppades Marta att Jesus skulle komma medans det fanns hopp för Lazarus. Nu kom Jesus på den fjärde dagen efter Lazarus död och med den dialog som du nyss läst här ovan kan vem som helst tycka att Jesus var lite hånfull mot Marta och de sörjande. Lazarus var död. Kroppen började lukta och då tröstar Jesus genom att säga,

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om än han dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö”.

Marta är den starke i berättelsen. För henne var Jesus ord inte hånfullt utan fyllda med mening. Hos henne fanns ingen tvekan om det eviga hoppet. Jag tänker vidare att det finns två uppväckelser från de döda i det kristna budskapet utifrån den här berättelsen. Den ena och den som i mångt har definierat både Kristendomen och Judendomen är det som Marta säger till Jesus,

”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen”.

Jesus ord tröstar och jag antar bekräftar det Marta tror på,

”Den som tror på mig skall leva om han än dör”.

Samtliga troende tror därför på uppståndelse efter döden. Egentligen inget konstigt med det. De troende tror på en återförening med sina döda släktingar i himlen.

Däremot den andra uppståndelsen, ska vi kalla den uppväckelsen från de döda, som Jesus gör med Lazarus, den är unik. Den är speciell. Den är mer svårförståelig. Naturligtvis är den förebådande för oss som vet facit om Jesus eget öde ungefär en vecka senare men uppväckelsen finns också till för att Jesus verkligen ska visa att han råder över både liv och död. Lazarus får sin död uppskjuten av Jesus. Häri ligger skillnaden mot alla oss andra än Lazarus. Vid tidens ände uppstår vi för att aldrig mera dö.

I citatet här ovan pratar Jesus om de som gått före oss som om de var levande, ”…han skall leva om han än dör”. Jag vill så gärna tro att det är sant. Att jag ska sitta där med Agneta och diskutera förnyelsearbetet inom svensk hälso- och sjukvård eller bara umgås utan krav. En dag kommer det att ske. En dag då vi åter kommer att mötas. Nyckeln är tron. Om jag bara visste var nyckeln är.

/m

Jag tar mig till Slaka kyrka för deltagande i dagens gudstjänst, trots Covid-19. Tänker att även om det finns en smittorisk är det otroligt få som ändå brukar delta i Slakas gudstjänster och i tider av dessa har kyrkorummet en särskild helighet och trygghet kring sig.

I bilen på väg till kyrkan tänker jag på Martin Luther som på 1520-talet i skriften ”Ob man vor dem Sterben flihen mögen” ställer sig frågan om man bör fly från dödliga farsoter. Då Luther skrev orden härjade pesten som mest i Europa och naturligtvis fann Luther sig tvungen att som teolog förklara det religiösa motivet till pesten. Uppgiften var att tydliggöra vem som fick stanna kvar vid en pesthärjning och vilka som kunde fly men naturligtvis kom Luther även in på pestens orsaker och hur man kunde bemästra den.

Luthers svar i skriften kan förenklat summeras som ett enda starkt kärleksbudskap till de kristna att inte överge de sjuka i nödens tid, naturligtvis med mängder med hänvisningar till citat från NT av karaktären ”älska din nästa som dig själv” och ”vad ni vill att andra skall göra mot er, skall ni även göra för dem”. Han la även till några råd som verkar vara universella eller som jag i alla fall finner högst relevanta även idag. Han skrev att man ska lyssna på medicinsk expertis och följa deras råd, man skall inte utsätta sig för onödiga risker och man skall använda sig av sunt förnuft. Luther är naturligtvis Luther och han skulle inte vara Luther om han inte i skriften dessutom lyfter fram vikten av förtröstan, att ha tillit till Gud och att lita på sin tro.

Det sistnämnda bär jag med mig in till gudstjänsten och prästens predikotext är en reflektion över dagens Evangelietext. Även där kommer vikten av att tro upp. Ni vet den där texten då en pappa kommer fram till Jesus för att be om hjälp åt sin son som var besatt av en demon och hade det mycket svårt. ”Hjälp mig om du kan”, säger han. Jesus svarar honom att ingenting är omöjligt för den som tror och då svarar pappan tillbaka med några bevingade ord, ”Jag tror, hjälp min otro.”

På vägen hem efter gudstjänsten ger sig därför dagens fastereflektion av sig själv. Nyckeln till mycket heter tydligen tro! Tvivla inte, säger jag högt till mig själv men det är precis det jag gör. Jag har nog alltid gjort det eller om man skall vara extra tydlig, jag har varit kritiskt ifrågasättande kring mycket i bibeln och i det kristna budskapet.

Jag önskar många gånger att jag istället varit stark i min tro, att jag inte tvivlat eller varit skeptisk. Så mycket enklare allt hade varit. I alla fall inbillar jag mig det och så verkar ju både dagens Evangelietext samt Martin Luther tycka. Att tvivla är egentligen inget att eftersträva. Gåvan i livet borde vara att ha en stark tro. Tvivlandet kan visserligen hjälpa dig till tro efter ett antal funderingar men hade det inte varit bättre att tydligt kunna stå fast vid sin tro redan från början?

I min värld verkar jag vid varje ögonblick i livet samtidigt brottas med de båda begreppen, tro och tvivel.  Jag existerar någonstans däremellan. Ibland känner jag att mitt tvivel kan likställas med lidande, jag mår inte bra av att tvivla, samtidigt som jag intuitivt inte alltid kan tydligt säga att det här tror jag på. Även om det kanske skulle minimera mitt lidande.

Om jag reflekterar vidare är det nog så att jag bär en längtan efter att känna en trygghet i min tro. Att inte ständigt vara på väg. Att känna att jag nått fram. Kanske är det ett feltänk? Att ha en tro kanske inte alls innebär en tvärsäkerhet och att man bär en avsaknad av tvivel. Att ha en tro kanske också innebär en livsresa innehållande mängder med nya erfarenheter?

Vad händer om jag bestämmer mig för att inte tvivla, eller att tvivla på mitt eget tvivel? Vad skulle förändras då? Skulle jag bli säkrare på min tro? Frågan jag ställer mig själv blir nästan för mycket för att kunna ta in. Ska jag tro på mina tvivel och tvivla på min tro eller ska jag tro på min tro och tvivla på mina tvivel? 

Jag återvänder till dagens bibeltext och till pappan. ”Jag tror, hjälp min otro”, utropade han. Bibelns text lär oss att man kan be om hjälp också med att tro. Det är inget man måste klara på egen hand. Pappan har trots allt tillräckligt med tro. Tillräckligt för att han ska gå till Jesus och be om hjälp och han får det han ber om.

Då jag parkerar bilen hemma på gården igen och andas in den härliga slakaluften efter att ha öppnat upp bildörren slås jag av en insikt att jag kanske gör det hela för komplicerat. Kanske är det helt enkelt så att jag ska komma till Gud/Jesus oavsett om det handlar om tro eller tvivel. Det sägs ju att man ska komma till Gud med allt vi bär inom oss. Jag antar att det gäller även mina tvivel.

/m

Det är en solig och härlig dag här i södra mellansverige. Jag lutar stolen mot husväggen och dricker mitt kaffe. Borde egentligen fortsätta med att packa flyttlådorna fulla men finner ingen energi. Borde egentligen fortsätta läsa i kurslitteraturen men finner ingen läsro. Borde egentligen påbörja lunchmaten till min son och mig men låter nuet ta över.

Sluter ögonen och låter tankarna vandra fritt. Jag är novis på det här med fasta och dagliga reflektioner. De som har mer erfarenhet har säkert något schema eller struktur på hela fasteperiodens upplägg men jag har medvetet undvikit att googla fram olika fastestrategier. Jag låter varje dags reflektion få bli vad det blir. Jag låter tankarna vandra fritt och leda mig. Det är så jag vill ha det.

Hamnar i tankegångar kring viljan att leva ett genuint och ärligt liv. Ett liv där hela min person med förnuft och känslor är allestädes närvarande och alltid går åt samma håll. Att våga låta mig styras av mitt inre och inte utifrån. Ibland måste jag naturligtvis kompromissa, jag glider trots allt inte omkring som en egen ö utan några andra sociala kontakter i den här världen, men jag vill ändå nå så långt att jag vid varje beslutstillfälle i mitt liv känner att det här är mitt inres vilja och ambition.

Solens värmande strålar på mitt ansikte får mig att slappna av ännu mer och längtan efter ytterligare en vår och sommar ökar. Tänk att jag förhoppningsvis får vara med om ännu en årstidsjustering, ännu en svensk sommar. Jag öppnar ögonen och kisar mot solen. Tänker på de tre senaste årens tuffa period. Vill inte älta mer utan får en ingivelse att vända på begreppet. Tänk om de svårigheter du har är designat just för dig? Att de svårigheter du upplever just nu är precis de du behöver? Att svårigheterna är skräddarsydda just för dig?

Jag funderar vidare och tar som utgångspunkt ett resonemang om att jag accepterar att jag har en själ och att den försöker kommunicera med mig. Både mitt förnuft, låt oss kalla det sinne, och min själ försöker på sitt sätt visa mig rätt väg. Jag började ju dagens reflektion med att jag ville att hela min kropp, både sinne och själ, ska gå åt samma håll. Tänk om det är så att mitt sinne enbart utgår från det sinnet kan ta in här och nu och den erfarenhetsbank jag bär med mig medan själen har en helt annan förmåga och utgångspunkt. Tänk om den istället har ett evighetsperspektiv och ett helikopterseende glasklart för sig istället för sinnets begränsade perspektiv? Då är det inte så konstigt att jag inte alltid förstår vad själen vill – den måste ta till metoder som inte är förnuftsmässiga för att nå fram till mig. Den måste helt enkelt ibland ruska om mig och ge mig svårigheter för att jag helt enkelt ska växa som människa. Oförklarliga svårigheter som jag hamnar i är helt enkelt en del av själens språk. Kan det vara så?

Om ni köper mitt resonemang att jag har en själ, då accepterar vi ju att det finns mystiska eller oförklarliga element i våra liv. Vi är helt enkelt mer än vad vi förnuftsmässigt kan förklara. Utifrån det resonemanget kan man fördjupa sig ytterligare och tänka att själens spelplan rör sig mycket kring evigheten och vad det har för betydelse för vår tid här på jorden. Om själen kan se både tid och evighet kan den ju antagligen gestalta vad som är bäst för mig under den tid jag lever här på jorden. Inom mig bär jag således själens språk som om jag bara kunde finna rösten lättare kan vägleda mig till mitt bästa jordeliv. Vägleda mig till att bli den bästa versionen av mig själv.

Om jag följer det här resonemanget fullt ut innebär det således att själen medverkar till att ge mig problem och utmaningar för att jag helt enkelt ska vakna upp och inse vad som är rätt väg framåt. Inte nog med det utan de problem och utmaningar jag får är specialsydda för just mig. Det måste göra riktigt ont i mig för att jag ska vakna. Själen känner mig som person, känner till alla mina drömmar och hemligheter, och vet därför vad just jag behöver. Andra människors svårigheter är inte skräddarsydda för mig och mina är inte deras. Vi kan därför enbart ge råd men är oförmögna att veta storleken på andra människors lidande eller svårigheter.

Mina egna bekymmer finns inom mig och i tider känns de outhärdliga. Kanske för att själen tycker att nu måste jag verkligen lyssna eller så är outhärdligheten ett språk som just jag behöver som förberedelse inför något annat. Vad vet jag. Själens kunskap och vetskap om evigheten och vad som är bäst för mig vet bara själen.

Jag tar min kopp och lämnar husväggen. Tänker att själens språk är ett känsligt instrument. En kompass som jag behöver. Den visar alltid riktningen och den har aldrig fel. Hur ont det än gör.

/m

Lämnar Malmö för att åka hem till Linköping. Det blir min sista resa till Linköping där jag kan kalla det mitt hem. Om två veckor äger jag inget hem i Linköping och det känns både vemodigt och förhoppningsfullt på samma gång.

Jag får en ingivelse att inte åka den vanliga motorvägen hem. Tar småvägar genom Skåne, låter tiden passera medan jag lyssnar på föreläsningar i bilstereon. Den ena småorten efter den andra passeras. Efter ett tag passerar jag Hyllinge och funderar på var jag har hört talas om den orten? Det tar ett tag innan år 1918 fladdrar förbi mitt inre och polletten trillar ned. Spanska sjukan fick sitt första svenska fäste i Hyllinge. Har för mig att det var en besökare från Norge som tog smittan till Skåne.

Covid-19 upptar varenda nyhetssändning och tidning numer. Viruset kommer att vara hos oss ett tag nu. Det har nog samtliga förstått med uppenbar tydlighet. Det kommer att existera hos oss något år, nå sin peak i maj eller juni och sedan kommer det gradvis att klinga av. De som kommer att få viruset kommer att bli immuna och vad jag förstår ser det inte ut som om vi kommer att få något vaccin i närtid. Vi får helt enkelt lära oss att leva med denna osäkerhet och jag tycker faktiskt det finns en del hopp i det. Vi måste helt enkelt ändra våra beteenden. Saker och ting som vi har tagit för givet, såsom att delta och uppleva olika sportevenemang och kulturupplevelser får vi helt enkelt klara oss utan ett tag. För kanske första gången i våra liv får vi verkligen tänka efter vad som betyder något i våra liv. Vår hälsa, vår familjs hälsa, våra vänners, vår omgivnings och inte ta någonting för givet.

För verksamheter inom Hälso- och sjukvården är det här ett gyllene tillfälle att implementera nya arbetssätt som underlättar och minimerar fysiska besök. Det handlar om att nyttja den nya tekniken med digitala vårdkontakter, prevention, monitorering, digitala mätparametrar och AI. Det handlar om att minimera fysiska besök till vården. Fysiska besök är tids- och platsberoende och begränsar möjligheten till högre tillgänglighet och kan innebära smittorisk. Den nya tekniken som redan finns möjliggör både en fullgod kontakt med vården via digitalt möte men kan även påföras vissa digitala mätparametrar för att 24/7 kunna mäta hälsan. Distansmonitorering bör exempelvis vara standard vid kronisk sjukdom och digitala möten borde redan vara obligatoriskt redan idag. Det handlar om AI-baserade system vid granskningar av exempelvis mammografibilder eller annan diagnostik eller inläsningar av journaler. Allt ovanstående skulle redan ha levererats men nu kan man väl passa på att köra digitalt så mycket som möjligt.

Jag följer naturligtvis nyhetssändningar som alla andra även om jag tycker att journalister skapar mer rädsla och oro hos befolkningen än trygghet. Är fortsatt väldigt kritisk mot dagens journalism och har väldigt svårt att acceptera den bild som media förmedlar. Tycker att våra myndigheter gör ett bra jobb. Ser att media och olika tidningars ledare spär på oron genom att säga att Sverige hanterar krishanteringen fel, som om en journalistexamen med dennes ord väger högre än en smittskyddsläkares eller virologs.

Har svårt att i nuläget förstå varför vi ska stänga gränser, stänga skolor och låta en miljon barn/ungdomar gå hem med följd att en miljon föräldrar måste lämna sina jobb och också vara hemma som många i media tycker. Förstår att man gör detta i Danmark där man har ministerstyre och politiker har ett behov av att visa sig beslutsfähiga men vi i Sverige har ju kommit längre. Här lyssnar politiker på experter. Jag tycker att det är jättebra att bara riskgrupper ska testas för Covid-19. Ser att många i media tycker annorlunda. Många som inte tillhör riskgruppen och är sjuka och vanligt förkylda ska hålla sig hemma som vanligt. Varför stressa upp och testa dessa? Om de har haft Corona eller inte spelar väl i efterhand ingen större roll. Är man sjuk ska man ändå stanna hemma. Har därför svårt att förstå varför vi ens ska räkna hur många som drabbats av viruset. Vi har ju ändå ingen koll, det finns säkerligen ett högt mörkertal. Det är väl bara att tänka – ”jag är inte en riskgrupp, jag är ung/medelålder, är frisk i övrigt, just nu har jag en förkylning, jag stannar hemma tills jag blir frisk, om det är corona eller vanlig förkylning spelar väl ingen roll.”

Lyssnar på regeringens presskonferens i bilen. De fortsätter att ha en välbalanserad inställning till Covid-19. Känns sunt. De ger Socialstyrelsen befogenheter gällande sjukvårdsmateriel och slopar läkarintyg. Samtliga regioner har nog stenhård koll på sjukvårdsmateriel i alla fall eftersom de borde gjort leverantörsinventering mm utifrån Brexit redan, däremot kanske inte kommunerna har lika bra koll.

Funderar vidare på det här med beslut kontra beslutsfähighet. Jag fick ofta höra att jag var modig som chef som alltid tog beslut. Jag har den inställningen att det är alltid bättre att ta ett beslut utifrån all tillgänglig information man har vid beslutstillfället än att låta tiden gå och inte ta något beslut alls. Väldigt ofta blir det rätt och de få gånger det blir fel får man vara ödmjuk och erkänna sitt misstag. Ett icke-beslut är också ett beslut.

Just nu är det ingen som vet hur det här viruset kommer att fortskrida. Ingen kan se in i framtiden. Vem vet om Regeringen exempelvis gav ett uppdrag till Socialstyrelsen för sent, vem vet om vi skulle ha tagit andra beslut. I efterhand är allting lätt. Kanske skulle vi ha lyssnat mer på media än experterna och släckt ned hela Sverige? Panik är frihetens värsta fiende! Hundra år efter Spanska sjukan har vi facit. Kunskapen om virus och hur det sprids och muterar var nog närmast obefintligt år 1918. Idag är virologi och epidemiologi etablerade och välutvecklade discipliner. I media känns det inte alltid så – kanske känner de att det är som Hyllinge år 1918 igen.

I efterhand vet vi facit.

/m

Det blåser rejält i Malmö idag. Öresundsbron är stängd och jag höll på att blåsa bort då jag gjorde min dagliga löprunda. Åker till Lund. Besöker Domkyrkan och träffar min dotter Isabelle. Efter hennes föreläsning träffas vi på ett café, nästan folktomt. Corona har gjort sitt intrång i Lundabornas medvetande och cafévärlden är off limit.

Isabelle och jag har ett underbart samtal om studier, livet och framtiden. Ett sådant där ”må-bra” samtal och jag känner mig på ett ovanligt bra humör i blåsten då jag närmar mig Domkyrkan innan jag tar bilen hem till Limhamn.

Vid entrén står en skylt att det pågår en inspelning i kyrkan med tillägget att iakttag försiktighet. Jag tänker att mitt besök får vänta till en annan dag och jag vänder mig om. Något får mig dock att höra en röst i mitt huvud som säger ”Ske din vilja” från Matteus 6:10. Jag ändrar mig och vänder om och går in i kyrkan igen. Går förbi skylten och öppnar innerdörrarna. Funderar på det märkliga citatet från Bibeln då jag står i altargången. ”Ske din vilja” är inte något jag alltför ofta hör mig själv säga…om jag inte ber Fader vår förstås.

Jag sätter mig och beskådar en ljusteknikers arbete mitt i gången. Han arbetar med att installera någon ljuskälla framför en uppställd kamera. Det är tydligt att det förbereds för någon inspelning. Jag ser henne inte först men några meter framför mig på min högra sida sitter biskop emerita Caroline Krook med något slags manus i knät. Jag antar att det är hon som är det kommande intervjuoffret.

Jag lämnar min tillfälliga sittplats och tar vänstervarvet runt i kyrkan. Går fram till urnan som innehåller bibelcitat. Får med mig två lappar. Håller de i handen och jag läser dem inte förrän jag har gått färdigt runt kyrkan och jag står längst ned i gången igen.

Trofasthet och Bön. Jag nickar. Tänker på att vi ofta vill att livet ska utfalla på ett visst sätt. Vi sätter upp planer, skapar målsättningar och försöker förverkliga dem. Om livet sedan inte blir i enlighet med uppsatta planer tänker vi att någon vill oss illa eller att Gud inte är med oss. Det är som om vi försöker kontrollera Gud och dennes vilja genom att själva styra.

Jag sätter mig ned igen och sneglar på biskop emerita och de två bibelcitaten i min hand. ”Ske din vilja” kommer upp i mitt huvud igen och jag slås av insikten om hur ofta mina planer och målsättningar kommit upp från mitt ego och inte från min själ. De gånger mina planer emanerat från mitt ego har det varit svårt att genomföra planerna. Däremot då jag så här i efterhand förstår att planerna emanerat från min själ har planerna förverkligats genom att allt har rullat på enligt plan och bitarna har fallit på plats. Tricket är att veta och förstå då det är själen som styr och inte egot.

Under hela fasteperioden har jag försökt att aktivt lyssna på min själs röst. Reserverat tid för att dagligen lyssna. De senaste årens bakslag i mitt liv har fått mig att bli mer allvarlig och på ett sätt mer försiktig. Jag måste försöka släppa försiktigheten och inse att inga svårigheter eller motgångar är oöverkomliga, bara några hinder på vägen.

Jag återgår till gårdagens reflektion och funderar vidare på hur jag ska se skillnad på själens språk och egots språk? Båda kan ju låta ädla och uppriktiga men den ena vägen kan sedan visa sig leda helt fel medan den andra är den rätta med pusselbitar som faller på plats som följd.

”Ske din vilja”, mumlar jag och inser för sent att jag har sagt orden högt. Ser biskop emerita vända sig om åt mitt håll. Jag ljudar ett ”förlåt” med munnen. Hon nickar och ler.

Jag tänker vidare att inget får en människa att växa så mycket som att få en möjlighet att få uppleva motgångar. Det finns tillfällen då ingenting går enligt plan och allt du gör misslyckas. Kanske är det meningen utifrån ”ske din vilja”. Du ska kanske lära dig ödmjukhetens väg och att inte ta saker och ting för givet? Livet låter ingen komma undan genom en resa utan motgångar. Alla möter vi motgångar någon gång i livet. Vi behöver motgångar för annars skulle vårt ego bli alltför stort och vi skulle bli självcentrerade, självgoda och högfärdiga.

Livet strävar efter att göra oss mänskliga och ödmjuka. Vi växer genom mognad och erfarenhet och vi blir allt efter tidens gång mer och mer medvetna om våra fel och brister. Det gäller att ibland stanna upp och tro på sig själv, vara medveten om sina fel och brister, men ändå utföra sina planer. För vad har vi för val? Det enda sättet att veta ifall jag går själens väg eller egots är att fortsätta framåt och lära av erfarenheten. Lyssna till mitt inre, ha mod att lita på Guds vilja och fortsätta min väg. Tids nog visar det sig om det är rätt väg, visar det sig att det är fel väg, då får jag väl ha ödmjukheten att erkänna felvalet och rätta till mitt misstag.

Jag lämnar kyrkan och går ut i blåsten utanför. Sneglar på biskop emerita som ger mig en sista vink då jag öppnar porten. Det känns trösterikt. Jag har en plan. Jag fick den precis i form av tre bibelcitat. Ett kom upp i mitt huvud och de två andra fick jag serverat från en urna. Planen består av tre delar.

1, Ske Guds vilja – allt som sker i mitt liv händer av en orsak

2, Hav förtröstan – var trofast på den inslagna vägen

3, Be – i Jesu namn

Det är nog en plan som emanerar från själen – sanna mina ord!

/m

Onsdag förmiddag och jag är åter hantverkare. Tredje dagen i rad. Jag och husdjuret lyssnar på en föreläsning om de kristnas sakrament medan jag färdigställer det sista i lägenheten. Det blev bra. Jag är nöjd.

Då jag lämnar lägenheten på Västra hamnen och går mot bilen får jag för mig att ta en sen lunch på Waynes coffe. Beställer och sätter mig så att jag får Turning torso i blickfånget. Mår bra av att blicka upp på ett av Malmös nyare landmärken.

Precis då jag får min mat hör jag mitt namn nämnas bakom mig. Vänder mig om och möter en blick från historien. En gammal kollega från förr. Det blir ett kärt återseende. Det visar sig att Region Skånes regionkontor tydligen ligger i närheten. Min vän slår sig ned och berättar om kaoset kring sjukvården, den regionala utvecklingen och den bristande ledningsförmågan. Min vän är snäll och frågar varför jag inte hjälper till längre i regionvärlden. Det är sådana som jag som behövs, menar hon. Tydlig förändringsledare som får saker och ting att hända innan det händer. Inte som nu där chefer agerar efter att saker har hänt.

Hon är snäll, min vän. Jag berättar om att jag försöker finna själens röst istället. En hel bransch och gamla kollegor har vänt mig ryggen. Jag har inget val. Min vän står på sig och säger att det är för j-ligt det jag har blivit utsatt för. Kom tillbaka, du behövs mer än någonsin, säger hon. Strunta i själen, säger hon till slut och lämnar mig med Turning torso i blickfånget igen.

Jag äter min lunch och vandrar mot bilen. Tänker på min väns ord och mitt liv. Reflekterar över själen. Hela vår västerländska livsstil med dess uppfattningar, attityder, seder och bruk är självklarheter som inte kan ifrågasättas. Vi är stressade och jagar karriär eller försöker få ett livspussel att gå ihop men saknar alltid minst en pusselbit. Då jag jobbade saknade jag inte själen, varför letar jag så febrilt efter den nu? Är det för att tomrummet som finns i mitt liv behöver fyllas och då ropar jag efter själen? Är det för att jag tidigare var blind och nu ser jag igen eller är det så att ett själlöst liv existerar i stress medan ett själsligt liv existerar då man är arbetslös?

Mina funderingar ger mig ingen ro. Jag vet bara att när jag försöker lyssna på min själ lever jag närmare mitt sanna jag. Ibland känner jag att mitt ego behöver dödas för att jag ska nå min själ. Att egofixeringen hindrar mig från att nå min fullo potential. Mitt ego är starkt. Det är livskraftigt och stolt och väldigt listigt. Sinnet säger vad som är bäst för mig och jag går vilse ibland och tror att det är själens språk. Inser för sent att det är egot som förvillat mig.

Jag vill tro att mitt sökande når fram till sitt mål. Att jag finner nyckeln till själen. Att jag framöver läser mer med hjärtat än med huvudet. Att jag genuint kan säga att jag lever i sann rättfärdighet med själen som kapten. Jag vill skratta, le, dansa och njuta. Det är själens språk. Inte låta egot styra och säga att gör du det där så skämmer du ut dig själv.

Så till sinnet och egot säger jag slutligen. Jag skäms inte längre för något i mitt liv. Jag struntar inte i er, jag låter bara själen styra mitt liv framöver. Det kan bli bra men det kan också gå åt h-e. I vilket fall som helst så kan det ju knappast gå sämre än när jag lät förnuftet råda – dags för själen att ta över!

/m