Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Är vi kvar i 20-talet?
Då har vi kommit halvvägs in i mandatperioden och det börjar väl bli dags att så smått börja ladda upp inför valet 2022. De senaste årens utdragna regeringsbildning efter valet 2018, den till facto expeditionsministär som tvingades genomföra borgerlig budget och det så kallade januariavtalets 73 punktsprogram har gjort mig en aning besviken över det här landets oförmåga att hantera politik i praktiken. Samtidigt är det naturligtvis inte politikerna jag främst är besviken på utan det självklara i en demokrati att valresultatet inte alltid skapar en beslutsfähighet med tydlig majoritetsstyre för fyra år framåt, oavsett politisk åsikt.
Jag slötittar i soffan på den regeringsförklaring som vår statsminister lägger fram. Tänker att jag borde göra något annat men arbetslösheten har en tendens att göra mig inaktiv, rent av slö. En vän till mig påtalade dock att det kan jag gott unna mig med tanke på mina tidigare arbetsdagar på 16-18 timmar per dag i flera år. Han sa det i all välmening men jag tog det inte så.
Funderar på vad vi kommer att få se under de kommande två åren utifrån regeringsförklaringen. Mats Knutson kommenterar direkt att det kommer att bli två turbulenta politiska år…..som om det hittills varit lugnt, tänker jag. Medger dock att han har rätt. Statsministern betonar januariavtalet och att den är grunden för regeringens politik. För egen del funderar jag då hur frågorna kring arbetsrätt, turordningsreglerna och Preems utbyggnad på Lysekil ska lotsas igenom en svag regeringskoalition och en alltmer högljudd opposition både på vänster såsom högerflanken.
Naturligtvis lyfter statsministern pandemin och betonar det självklara att varje människa behöver ta ett sort ansvar i denna tid. Överhuvudtaget är det mycket självklarheter som kommer upp i regeringsförklaringen. Han betonar starkt att vi tillsammans ska jobba Sverige ut ur pandemin, ut ur krisen och bygga ett nytt, bättre Sverige. Är det någon som tycker tvärtom, funderar jag.
Januariavtalet har hittills hållit för alla prövningar men mycket har hänt sedan det slöts. På många sätt var det en annan tid då. Det kan låta märkligt men då var politiska frågor inriktad på skatter och välfärd nu handlar det om så mycket mer. Gängkriminalitet, det märkliga begreppet ”klaner”, migration, klimatkris, pandemi och ekonomisk återhämtning. Överlever samarbetet ända fram till valet år 2022 med de frågorna på bordet?
För att skåda framåt i kristallkulan brukar jag göra det märkliga att titta bakåt och lära av historien. Finns det någon tid i den svenska, politiska historien som liknar dagens? Jag skulle närmast vilja hänvisa till 1920-talets epok. Det var en tid då inget parti hade en dominerande makt inom svensk politik och därför brukar tiden kallas ”minoritetsparlamentarismens tid”. Om inte jag missminner mig hade Sverige under perioden som sträckte sig från 1920 till 1932 inte mindre än åtta olika regeringar och ingen av konstellationerna överlevde några val. Stabiliteten upprättades först då Per Albin Hansson fick ett bra valresultat för Socialdemokraterna vid andrakammarvalet år 1932. Han kunde då bilda en något så när stabil pakt med Bondeförbundet efter det och blockpolitiken föddes.
Idag känns det lite som om blockpolitikens dagar är borta. Under många år då jag växte upp hade Sverige fem partier i Riksdagen med tydliga uppdelningar i block, ett rött och ett blått. Nu är det åtta partier med en färgskala som jag mer ser som en palett än skarp och blocken skiftar mellan två-fyra beroende på fråga. Det lär ta tid innan en stabilitet uppnås igen.
Hur såg man då på 1920-talets politik? Kan vi lära oss något av denna epok av osäkerhet? Ja, det tycker jag. Medborgarna blev trötta på alla skiften och instabilitet i regeringsfrågan vilket till slut ledde till ett tydligare valresultat år 1932. Trots instabiliteten lyckades politikerna med en hel del reformer, inte minst inom skolområdet, ny skattereform, beslut inom arbetsmarknadsområdet och inrättandet av arbetsdomstol och nya kollektivavtal för att nämna några områden. Detta krävde en hel del smidighet och på många sätt nytänkande för att få igenom dessa reformer i det snåriga politiska landskapet.
Det som sedan ändrade allt var då Per Albin Hansson ”lånade” begreppet folkhemmet från högerpolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén. Denne hade i sin tur lånat begreppet från Tyskland. Efter Hanssons radiotal 1928 och de efterföljande åren med förtydliganden kring retoriken gällande begreppet blev det en tydlig vinst i valet år 1932. Utifrån dagens politiska läge då jag ligger här i soffan och ser regeringsförklaringen läsas upp tänker jag på 1920-talets instabila politiska landskap och Per Albin Hanssons sätt att bryta instabiliteten. Finns det något dagens politiker kan lära av historien? Det tycker jag. Det politiska landskap som fanns under 1920-talet liknar inte dagens men situationen kring ett svagt parlamentariskt läge är detsamma. Både hur reformer genomfördes och hur man tog sig bort från instabiliteten har nutida politiker mycket att lära av – cirka 90 år senare.
Det blir två spännande år framöver – för egen del vet jag hur det går. Titta på 1920-talet och lär…..
/m
Mats Uddin 