Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Längtar tillbaka till Jimmy Carter
Det är kväll i sommarhuset. Jag har värme-elementen redo men behöver ännu inte ha dem igång. Det känns fortfarande varmt. Hösten har gjort sitt intrång men jag förlänger sommaren med någon vecka i sommarhuset.
I natt är det första debatten mellan Trump och Biden. Sätter alarmet på min Iphone till 02.55. Vi har CNN och BBC world. Båda sänder debatten.
Tänker på Jimmy Carter. Kommer på mig själv att jag gör det ganska ofta nuförtiden. Ni vet den där demokratiska politikern, guvernören och presidenten i USA. År 1976, då relativt okänd, valdes han till USA:s president efter att ha besegrat den sittande republikanska presidenten Gerald Ford i presidentvalet. Hans kanske största framgång som president var Camp David-avtalen 1978 som innebar ett fredsavtal mellan Egypten och Israel. Carters sista år som president tyngdes av gisslandramat 1979 på amerikanska ambassaden i Iran, ett misslyckat försök att fritaga gisslan, bensinkris, och den sovjetiska invasionen av Afghanistan. Efter att ha haft höga opinionssiffror under de första åren dalade Carters popularitet starkt under 1980. Den första politiska kampen, nomineringen i demokraternas interna val, mot Ted Kennedy, klarade han, men han förlorade presidentvalet mot republikanernas kandidat Ronald Reagan. Den 20 januari 1981, bara minuter sedan Carter lämnat Vita huset, släpptes de 52 amerikanska medborgare som hållits som gisslan i amerikanska ambassaden i Teheran, Iran, vilket var slutet på det 444 dagar långa gisslandramat i Iran.
Efter sin presidentperiod blir Carter internationell medlare. Han har varit medlare i olika militära konflikter och valbevakare i latinamerikanska och afrikanska stater. Dessutom var hälsovård en huvuduppgift för honom. Han bidrog till att miljoner människor blev av med parasiten guineamask.Världskända blev Carters medlingsinsatser i Haiti och Bosnien och Hercegovina 1994. För sina ansträngningar för fred och mänskliga rättigheter fick Carter 2002 Nobels fredspris.
Jag har alltid varit imponerad av denna man. Han fick inte de bästa förutsättningarna under sitt presidentskap med en motsträvig kongress och han hade inte den bästa PR-mässiga framtoning under valet 1980 men hans innehållsmässiga budskap har alltid varit fyllt av intellektuell, hög nivå. Känns långt ifrån dagens president i USA.
För egen del läste jag år 2006 (kan ha varit år 2007 också) Carters bok, ”Palestine: Peace Not Apartheid”. Hans analys om att Israels fortsatta expansion av bosättningar på Västbanken är det viktigaste hindret för fred i Mellanöstern delar jag. Naturligtvis blir boken hårt kritiserat i Israel. Den blir extra hårt kritiserad då han i boken lyfter att situationen i Västbanken påminner om Sydafrika under apartheid, bland annat eftersom israeler och palestinier lever under olika juridisk reglering. Boken, och särskilt anklagelsen om apartheid, har lett till kraftiga reaktioner från israelvänner i USA. Organisationen Anti-Defamation League har anklagat honom för antisemitism och ledande demokrater har distanserat sig från Carter.
Utan att försöka släta över kritiken mot Carters argument i boken eller hans presidentskap så medger jag att jag ibland längtar tillbaka till en tid då Amerikas president trots allt förmedlade budskap med en viss intellektuell nivå. Jag längtar tillbaka till Jimmy Carter. Ett av problemen eller jag kanske ska säga utmaningen med att leva i denna tid är att intellektuell nivå och erfarenhet inte premieras. Jag känner mig som ett levande exempel på det. Jimmy Carter – ett annat. Ett av Jimmy Carters mest vågade och djärva tal höll han i juli 1979. Jag har sett det många gånger och imponerats av tydligheten, framsyntheten och att en politiker så tydligt säger vad som måste göras, trots att det skadar honom som politiker.
Jag pratar naturligtvis om Carters så kallade “crisis of confidence”-tal. Både historiker och statsvetare är överens om att talet skadade Carters presidentskap men för egen del tycker jag att vi alla, och inte minst de som nu försöker bli presidenter i USA, borde ta lärdom från talet. För demokraterna kan talets tydlighet i sin uppriktighet och villighet att undersöka rötterna till allmän oenighet och missnöje och para ihop ärlig analys med tydliga handlingsplaner kunna hjälpa demokraterna att komma i kontakt med desillusionerade väljare.
Det var sommaren 1979. Mitt bland striderna om gasledningarna och en våldsam strejk av oberoende lastbilsförare ville Carter inte bara hålla ett nytt tal om den pågående energikrisen. Istället drog han sig tillbaka till Camp David i tio dagar, där han träffade ledare från den politiska, affärsmässiga, religiösa, ekonomiska och akademiska sektorn. Hans mål? Att diagnostisera de bakomliggande hindren som gjorde det så svårt för landet att samlas för att lösa energiproblemet.
Carter var djupt påverkad av sin 29-åriga medarbetare, Patrick Caddell. Med stöd av dennes egna undersökningsdata och hans tolkningar av verk som Christopher Laschs 1979-bästsäljare, ”The Culture of Narcissism”, hade Caddell drivit tanken att landets problem i stort sett var andliga och existentiella. Historikern Kevin Mattson förklarar att i ett långt aprilmemo, ”Caddell hade gjort en sak för presidenten att leverera en jeremiad till nationen, för att berätta för sina landsmän hur de hade fallit från bättre tider men kunde återvända till nationell storhet.”
Carter inledde sitt ovanliga tal med att läsa en lista med kritik som han hade fått från externa rådgivare och vanliga amerikaner. En av hans anonyma kritiker hävdade: ”Du ser inte folket tillräckligt längre.” En annan uppmanade honom att ”prata med oss … om en förståelse för vårt gemensamma bästa.” Ytterligare en annan klagade: ”Jag känner mig så långt från regeringen. Jag känner att vanliga människor utesluts från politisk makt. ” Många av kommentarerna, sa Carter, avslöjade en känsla av ”moralisk och … andlig kris” bland amerikaner.
Presidenten, en engagerad baptist och någon gång söndagsskolelärare, tog denna ”förtroendekris” på allvar. Han vann valet 1976 med löften om att läka landets sår på 60-talet och återställa tillförlitligheten för presidentskapet efter Watergate-skandalen. Så 1979 klagade han över att ”i en nation som var stolt över hårt arbete, starka familjer, nära sammanslutna samhällen och vår tro på Gud, för många av oss tenderar nu att dyrka självförlåtelse och konsumtion.” Den enda gångbara vägen framåt, som Carter såg det, var mot ett ”gemensamt syfte och återställandet av amerikanska värden.”
Förutom att tukta personlig eftergivenhet hävdade Carter att de politiska ledarnas oförmåga att agera och arbeta för det allmänna bästa bidrog till att andan förlorades. ”Det du ser för ofta i Washington och på andra håll runt om i landet,” sade han, ”är ett regeringssystem som verkar oförmöget att agera. Du ser en kongress vriden och dras åt alla håll av hundratals välfinansierade och kraftfulla specialintressen. ”
Till en början fungerade denna uppriktighet. Talet berörde omedelbart en gemensam röst med det amerikanska folket, som översvämmade Vita huset med positiva samtal och bokstäver. En undersökning från New York Times/CBS News som togs kvällen efter adressen visade ett 11-poängs hopp i presidentens jobbgodkännande (från 26 till 37 procent).
Tidningsredaktörer över hela landet var mer splittrade. Birmingham News ansåg till exempel att talet ”saknade … seghet.” Republiken Arizona beklagade: ”Nationen ställde inte in Carter för att höra en predikan. Det ville ha svar. Det fick dem inte. ” Ytterligare andra berömde honom för hans ärlighet. ”Jimmy Carter gör sitt bästa för att tala obehagliga sanningar och visa oss vägen ut ur en period av nationell fara”, menade Kansas City Star.
Carters misslyckande kom inte från själva talet utan från den passivitet (och dåligt rekommenderade åtgärder) som följde. Först försummade han att skissera en plan för att fixa den påstådda förtroendekrisen. Han klargjorde till exempel inte hur man kan begränsa USA: s överdrivna konsumtion utan att ytterligare äventyra en ekonomi med hög arbetslöshet och inflation. Sedan, i ett försök att utrota illojalitet i sin administration, drev han ut flera medlemmar av sitt kabinett, vilket signalerade svaghet.
Sådan oro bleknade i jämförelse med kaoset som kom nästan fyra månader senare i form av gisslan i Iran. Iranska studenter stormade USA: s ambassad i Teheran och tog 52 amerikanska diplomater och medborgare fångna. För varje dag som gick utan en resolution (totalt 444) verkade Carter och hans rådgivare mer och mer belägrade.
Då började Carters kritiker att beväpna idén om ”sjukdom” som hade cirkulerat bland journalister före hans tal. Termen blev en förödande epitel när den tillämpades på hans påstådda misslyckade presidentskap. Siffror som var så olika som demokraten Ted Kennedy och republikanen Ronald Reagan stärkte en nu dominerande berättelse om adressens nedslående ton och dess skyldighet för det amerikanska folket för svårigheter som faktiskt härrörde från Carters egen brist på ledarskap.
Till hösten blev talet kampanjfoder för Reagan. ”Jag finner inget nationellt sjukdomstillstånd”, sa han när han började sitt försök att avlägsna Carter. ”Jag finner inget fel med det amerikanska folket.” Istället använde Reagan soliga bilder och retorik för att föreslå det största hindret för att ”göra [Amerika] stort igen”, som hans slogan för kampanjen uttryckte det, var den olyckliga och döda ”jordnötsbonden” i Vita huset. Reagan visade hur politiskt effektivt det kan vara att uppmuntra amerikaner att ignorera djupare kulturella problem och att sätta sitt blinda förtroende för deras lands storhet. Reagen gjorde ingen hemlighet att han var intellektuellt svagare än Carter, han var dock mer rapp i munnen och hade mycket bättre PR-folk.
Ändå har denna strategi, även om den var effektiv, gjort lite för att lösa de politiska och moraliska frågor som Carter uppmanade nationen att möta. Dilemma som polarisering och förlust av förtroende för regeringen har bara försämrats sedan år 1979. När amerikanerna ser fram emot valet 2020 är det värt att tänka på Carters försäkran om att ”vi kan återfå vår enhet” som mer än en tom plattform. Det kan ta någon som är villig, som Carter var sommaren 1979, att berätta det amerikanska folket vad de behöver höra, även om det gör ont.
Grundläggande, hårda frågor -Vilken typ av nation vill vi vara? Vad måste vi göra individuellt och kollektivt för att komma dit? Blir vi lyckligare av konsumtion? Däri ligger i kärnan i Carters ofta felaktiga och missförstådda tal. Det är också frågor som hans demokratiska efterträdare, Biden och hans demokratiska ledarstab, borde omvandla till ett nytt tal och inte minst med frågor ställda till sin republikanska motståndare, Trump, och till det amerikanska folket. Dessa demokrater kan också lära något av Carters misstag. Framgångsrika ledare måste våga ställa de tuffa frågorna men sedan förbinda sig att hjälpa sina väljare att hitta svaren på dem.
Då jag förbereder mig för att se nattens debatt hoppas jag på en viss intellektuell nivå. Är jag naiv? Kanske, men samtidigt kan jag inte låta bli att hoppas på en repris. En ny Jimmy Carter, ett nytt unikt tal….med efterföljande handlingsplan. Det vore något.
/m
Mats Uddin 