Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Ett andetag i taget
Vi besöker barnbarnet Isabelle. Hon är fyra veckor gammal och jag är helt förstummad över det lilla livets andetag som får hennes body att röra sig upp och ned med jämna mellanrum. Insikten slår mig att vi förenas i andetagen. Ända sedan vi föddes andas vi. Vi andas då vi cyklar, springer, går eller sover. Vi andas då vi ligger i TV-soffan och vi andas på väg till bussen. Andetagen är den förenande kraften mellan människor, oavsett ålder. Tunga eller lätta. Djupa eller ytliga.
Medan jag noterar Isabelles andetag tänker jag på att vi kan styra våra andetag, eller i alla fall en stund. Jag kan välja att hålla andan eller välja att andas snabbt. Vi kan välja att nonchalera andetagen och vi kan välja att tänka på dem. De existerar oavsett.
Mitt liv är som andningen. Det finns där oavsett omständighet. Livet finns där som en möjlighet eller katastrof. Det finns där så länge jag andas. Antingen lever jag eller så är jag död, antingen andas jag eller inte. Jag har under alltför lång tid tagit ett andetag i taget och sett verkligheten för vad den är. Hård och orättvis men samtidigt full med möjligheter. Jag har provat att följa med strömmen och jag har provat att släppa taget. Jag har provat att ta kontroll och jag har provat att styra. Det kan låta fatalistiskt men jag tycker egentligen ingen strategi har varit bra.
Ibland kan ett ögonblick behöva berättas om och om igen, ibland kan ett ögonblick försvinna utan reflektion. Jag är medveten om svårigheten att i svåra stunder beskriva med ord vad jag känner men det gäller även det omvända. Kanske är orden för fattiga ibland. Stunderna gör oss mållösa och stumma. Jag behöver ett språk som kan förmedla det ofattbara, den sorg och smärta men även glädje jag stundom känner. Då hemskheter händer ska det synliggöras. Likaså glädjestunder. För egen del lever jag för närvarande i en tystnad, ordlöshet och delvis stumhet. Det är inte bra och ger inte hopp för framtiden.
Isabelle föds till en värld där människor borde ge hopp om framtiden till varandra. En önskan om en hoppfull framtid. En sådan har jag, mer luttrad och sliten, sedan länge lämnat bakom mig men Isabelle borde få både en önskan och ett hopp om en bättre framtid. En bättre värld. Kanske kan de inte förenas, hopp och önskan? Det hoppfulla lämnar oss ibland, så har det gjort för mig, men önskan lever kvar. Jag lever fortfarande med en önskan om en bättre framtid. Kanske en aning naivt men önskan för mig är starkare än hoppet.
Det sägs att det sista som överger en är hoppet, jag har aldrig förstått det. Om det vore sant skulle jag vara död sedan länge. Jag brukar istället vända på meningen och säga att människan behöver hopp för att inte känna sig övergiven, för att inte känna sig utelämnad, för att inte känna sig ensam. Jag har förlorat allt men ändå lever jag vidare. Jag orkar resa mig trots att hoppet har försvunnit. Jag ser ljuset i allt det mörka. Det handlar mer om min tro på önskan än hopp. Det handlar mer om min tro.
Mitt första andetag var ett JA till livet, så även Isabelles. Vi vet inte hur många andetag vi har kvar. Hur långt sandkornen räcker ovanför midjan i timglaset men det jag vet är att mitt andra andetag var en utandning. Först kom inandningen sedan kom utandningen, så fortsätter det till timglaset är tomt. Kanske kan det även symbolisera livet? Ett andetag i taget är också en inandning och en utandning följt efter varandra. Det är inget vi kan bryta och bestämma oss för att nu kör jag istället två inandningar på varandra för att sedan låta tre utandningar följa. Vi kan helt enkelt inte styra det. Så även med livet. Vi kan inte alltid styra och bestämma, vi får leva på en önskan och i Isabelles fall även ett hopp.
Livet och livets mening har för mig de senaste tre åren försvunnit. Livet är utan mening och jag låter det förbli så. För många kanske det låter som om jag har givit upp men som jag sa här ovanför, min önskan finns kvar, det är livets mening som har försvunnit. För mig är det problematiskt att tro på livets mening med allt som har hänt mig. Hur kan det finnas en livets mening då jag ser katastrofer runtomkring i världen? Barn som lider? Övergrepp och fattigdom? Jag ställer egentligen en enkel fråga, Varför?, och jag saknar svar.
Kanske ställer jag helt enkelt fel fråga? Jag letar efter ett meningsfullt liv när jag egentligen ska låta andetagen bara flyta på. Jag kan ändå inte styra. Det kommer alltid en vår. Efter en natt gryr dagen. Nya frön slår rot och en ny dag skapar nya möjligheter. Kanske är det enklare än vad jag tror. Meningen med livet är inte given utan blir till då jag flyter med i andetagens rytm, då livet händer mig, en ny mening varje dag, varje stund.
Jag sneglar på Isabelle och hör hennes jollrande. Av hela mitt hjärta önskar jag henne en lättare livsresa än vad jag har fått. Kanske är det dock givet för både henne och mig och alla andra som lever på denna planet att vi aldrig kommer att vara nöjda. Det är inbyggt i våra gener att vi alltid kommer att skjuta över målet. Vi sätter upp höga förväntningar på våra liv och skjuter skarpt men vi missar och sedan lever vi våra liv med känslor av brist och otillräcklighet. Livet kanske handlar om att acceptera och lära sig leva med känslan av otillräcklighet. Jag önskar Isabelle ett lyckligt och framgångsrikt liv när jag kanske egentligen ska önska henne verktyg att hantera livets otillräcklighet.
När vi är med om något sorgligt eller skrämmande är det som om vi stannar i nuet. Det finns alltid en risk att vi upplever ögonblicket som en loop i våra huvuden och inte kommer vidare. I mångt och mycket gäller det att finna verktyg som gör att vi inte stannar i loopen, att vi inte stannar vid händelsen, att vi inte har möjligheten att gå vidare. Där kan andetagen hjälpa. Ett andetag i taget. Det är så jag lever vidare. Det är så jag lever mina dagar. Jag saknar språk och ord för det ofattbara men det jag har är mina andetag och det är gott nog.
/m
Mats Uddin 