Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Dags för andra halvlek….
Jag har som vanligt svårt att sova och går upp och tittar på sena fotbollsmatchen. Det är Seahawks som möter Vikings. Wilson mot Cousins. Låter matchen bli en kuliss framför mina ögon medan jag låter tankarna vandra fritt. Landar efter en stund hos dagens partiledardebatt. Den var också en kuliss framför mina ögon medan jag ägnade mig åt grekiskan. Inlämningsuppgift måndag morgon.
Var egentligen bara intresserad av att höra resonemanget kring arbetsrätten. Tycker egentligen det är absurt att vi har en regeringskris mitt i en pandemi men jag kanske är ensam om den uppfattningen. Man kan ju förstå om en kris hotade ifall det var förändringar av oerhörda mått eller förändringar som rubbade hela arbetsmarknaden, men något sådant kan i alla fall inte jag utläsa från Gudmund Toijers utredning.
Jag har naturligtvis läst utredningen, som den gamla HR-direktör och Arbetsförmedlingschef jag är. I början av sommaren lade justitierådet fram sitt utredningsförslag och jag kan ha missat något väldigt väsentligt i förslaget men det jag antar att man inte kommer överens om härrör sig från de föreslagna justeringarna av LAS, som förresten är från 1973. Enligt förslaget ska arbetsgivare få undanta fem medarbetare från turordningsregeln ”sist in, först ut” vid uppsägningar. Idag gäller undantaget två personer för företag med högst tio anställda. Dessutom finns ett förslag om ett slopande av möjligheten att ogiltigförklara uppsägningar av personliga skäl i företag med färre anställda än femton personer. Känns det som punkter som vi borde ha en regeringskris för?
Tycker egentligen att detta borde klaras upp utanför politiken. Klarade Lindberg och Elfström att komma överens 1938 borde man komma överens nu. Depressionens efterskalv eller ett förestående världskrig hindrade inte parterna att komma överens om betydligt svårare arbetsrättsliga knivigheter än vad som nu ligger på bordet. Såväl fack som arbetsgivare har ända sedan 1938 och det berömda Saltsjöbadsavtalet hyllat den svenska modellen. Avtalet från 1938 blev mönsterbildande. Normen är nu att arbetsmarknadens parter ska sluta avtal, utan inblandning av politik.
Undantaget från den svenska modellen, vilket i sig är en aning ironiskt i sammanhanget, är just LAS från 1973. Inför beslutet om LAS fanns från fackligt håll samt även från arbetsgivarna en tvekan i det kloka att lyfta anställningsskyddsfrågan till politisk beslutsnivå. Nu blev det så och det är väl ingen hemlighet att facken, främst LO, sedan dess har värnat om LAS-textens orubblighet. Jag antar att det var därför förhandlingarna mellan parterna sprack, turordningsreglerna och uppsägningsskälsförändringarna gick LO inte med på.
Det finns ju dock fortfarande möjlighet för parterna att komma överens. För egen del tycker jag att medling av oberoende part, som tillförts den svenska modellen under senare tid, har glömts bort i sammanhanget. Medlingsinstitutet finns att ta till eller annan oberoende part om så parterna vill. Jag själv har agerat medlare i många olika tvister och det har alltid varit fruktsamt att komma in med nya ögon vid en låst konflikt. Med nya ögon kan man som medlare ge parterna nya perspektiv och är medlaren skicklig kan till slut båda parter komma ifrån förhandlingsbordet och känna sig som vinnare. Båda parter måste ju dock ha en vilja till att komma överens…saknas den är det svårt även för en skicklig medlare.
För egen del tycker jag nog att vissa politiker och arbetsmarknadens parter borde värna om modellen mer än om små justeringar i en LAS-text från 1973. Som så många gånger förr tycker jag att dagens människor inte tar lärdom av historien och tar sig själva och sin egen tid på för stort allvar. Mellankrigstiden var en stökig period i svensk politik. Många regeringsbyten och många tvister på arbetsmarknaden. Regeringar avgick på grund av arbetstvister och det var allmänt stökigt på arbetsmarknaden. Visst minns man skotten i Ådalen 1931 som en stor händelse vilket till slut ledde fram till många gemensamma viljor att Sverige borde kunna uppnå någon form av arbetsfred på arbetsmarknaden. Då var vägvalet om det var via den politiska beslutsvägen arbetsfreden skulle uppkomma eller om det skulle vara via arbetsmarknadens parter.
Politikerna gick i början av 1936 alltmer ut och förespråkade en lagstiftning för att reglera arbetsmarknaden. Detta motsatte sig LO och SAF och med hotet om lagstiftning hängande över sig började de träffas under år 1936. Avtalet blev sedan klart två år senare. Den 20:e december år 1938 undertecknade LO-ordföranden August Lindberg och SAF-basen Sigfrid Edström det historiska avtalet som sedan dess bär namnet Saltsjöbadsavtalet. Båda sidor gjorde eftergifter, vilket i grunden förändrade arbetsmarknaden men även stabiliserade den.
Om nu dessa båda herrar kunde komma överens år 1938, med mycket värre förutsättningar och med betydligt mycket mer än några små justeringar i turordning och uppsägninsgskäl på bordet, vore det väl märkligt om parterna inte kunde kunna komma överens år 2020. Den svenska modellen är värd att kämpa för och väl värd att vårda. Om parterna inte kan komma överens denna gång så väntar lagstiftning, det står tydligt i punkt 20 i den januariöverenskommelse som regeringspartierna kommit överens med Centern och Liberalerna om. Där står det t.o.m. att utredningen som aviserades skulle komma med förslag om justeringar för en bättre arbetsmarknad, inklusive justeringar i LAS. Det är precis det jag tycker justitierådet har gjort.
Jag återgår till fotbollen. Vikings har dragit ifrån Seahawks, det är halvtidspaus. Jag antar att coacherna lägger upp taktiken och peppar sina spelare på bästa sätt inför den andra halvleken. Just nu hoppas jag att det är precis det arbetsmarknadens parter gör. De har halvtidspaus sedan de senast sa adjö till varandra. Remisstiden för Toijers förslag går ut den 26:e oktober. Då är matchen slut….dags att mötas igen efter att coacherna sagt sitt i pausen. Lycka till!
/m
Mats Uddin 