Möjligheternas horisont

September är här och de brandgula solnedgångarnas tid. Jag försöker att följa så många jag har tid till. Förmånen att bo vid Öresund med en canvas över Öresundsbron och det skymtande Köpenhamn bara ett stenkast från vår lägenhet underlättar naturligtvis. En annan är min app som jag nu har använt ett antal år där solens upp- och nedgångstider syns för varje dag.

Ibland är vädret inte till min fördel och då skymmer mörka moln solens färd nedför kustlinjen. Innerst inne vet jag att solen finns där bakom molnen och gör sin resa i alla fall men känslan är att jag har förlorat en dag eller att de mörka molnen tagit över och besegrat det ljusa. Ibland kommer en tanke upp i mitt huvud, tänk om ändå molnen kunde försvinna, men lika snabbt den uppstår, lika snabbt försvinner den för jag äger inte verktyget att få molnen att försvinna.

De senaste 25-30 åren har jag närt en tanke om att acceptera det faktum som presenteras för mig, oavsett presentationens ljus eller mörker. Det ljusa finns där bakom och verkar i det dolda, även om jag inte ser det verka. Jag får acceptera det som finns och det som presenteras för mig även om jag vet att det finns ljusare skyar bakom. Det är inget jag varken kan eller vill lägga någon energi på. Jag jobbar med acceptans och accepterar vädrets makter.

Det här har gjort att jag i mångt och mycket applicerar samma tankemodell på livet i övrigt. Jag lägger inte energi eller bedömer om saker som läggs fram för mig som varandes bra eller dåligt. Jag accepterar dem och utgår från dem då jag fattar beslut men jag lägger ingen energi på att önska att de lagts fram på ett annat sätt, ett bättre sätt, ett ljusare sätt, för det kan jag inte påverka och lägga energi och tankemöda på. Sådana tankar är onödiga och i mångt och mycket önskedrömmar.

Jag hade en underchef en gång som listade väldigt många hinder i vardagen för att hans verksamhet och han själv skulle kunna göra ett bra jobb. Vid varje månadsavstämning med mig som hans chef kom han med sin lista och vi gick igenom listan och kunde nästan alltid konstatera efter genomgången att ungefär 8 av 10 punkter på hans lista var ändå något varken han eller jag kunde göra någonting åt. Det kunde handla om ökade patientinflöden, ekonomiska förutsättningar, lokalbegränsningar eller utrustning som visserligen fungerade som de skulle men önskan om nyare och modernare system pockade på. Efter våra möten enades vi om att nästa månadsavstämning skulle listan enbart innehålla punkter som vi kunde göra någonting åt. Den här chefen tenderade dock alltid att återkomma med samma typ av lista.

Jag har funderat mycket på om jag lever ett mer begränsat liv eftersom jag sällan bedömer saker och ting som bra eller dåligt för mig, utan jag ser det mer som att nu hände det här, nu blev det så här, nu hamnade jag i den här situationen och då funderar jag istället på vad jag kan lära av den här situationen och hur jag kan agera utifrån det här. Jag tror innerligt på gåvan som ges till dig vid varje händelse eller personligt möte att det som händer dig händer dig av en orsak och du har vid varje situation en möjlighet att lära dig något. Jag lägger inte energi på att önska att situationen varit annorlunda eller önskat att det här inte inträffat, för sådana tankar är sällan fruktsamma och leder sällan framåt.

Det finns en trend på sociala medier med att ständigt visa upp sig själv i fördelaktig situation. Jag har svårt för konton på Instagram som är alltför ytliga och som visar upp bilder på sig själv. De flesta unga (i jämförelse med mig) så kallade influensers visar bilder på sig själv har jag förstått och jag hade gärna sett att de hade vänt på kameran och istället visat vad de ser. Är det en solnedgång? Är det ett köpcentrum? Är det en dator? Jag hade gärna sett människors begränsningar och hur de tacklar det. Människor som är beredda att investera tid och kraft i möten och relationer istället för att ifrågasätta den så fort ett problem dyker upp. Människor som är villiga att uthärda nedgångar, ångestattacker och sorg och låta den ingå som en naturlig del av livet. Visa upp det. Visa upp molnen, inte alltid en selfie i fördelaktig klädsel.

Igår sprang jag som vanligt längs Limhamns hamn och Sibbarps stränder, sneglandes ut mot Öresund och brons pontoner. Köpenhamn syntes knappt i det disiga och regntunga vädret som plötsligt kom in från väster. En timme tidigare hade det varit strålande väder men nu intog de mörka molnen min canvas. Jag vet att solen finns där bakom och verkar i det dolda. Den gör sin resa ändå. Så även jag. Jag gör min livsresa ändå, oavsett alla makter som vill mig illa, oavsett omständigheter, oavsett alla nedslagningar. Jag kan endast uppleva livet i dess helhet om jag är öppen för alla sidor av livet. Till livet hör både soluppgångar och solnedgångar, soliga dagar och regniga dagar, arbete och fritid, ungdomens dagar såsom ålderdomens dagar, skratt och gråt och medan jag springer längs stranden och regnet strilar ned tänker jag på att det är möjligt att det finns så mycket ångest för närvarande i vårt samhälle för att vi alla gör vårt bästa och yttersta, även i sociala medier, att försöka kväva och förskjuta vissa sidor av livet.

Jag stannar upp och sneglar bort mot horisonten. Det är en horisont med möjligheter även om den just nu är mörk och regntung. Jag tänker på att jag måste bejaka både glädje och sorg. Inte förskjuta den ena utan innerligt bejaka dem båda. För möjligheten finns om vi bejakar livet som det är och inte som i vår önskedröm.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: