Det självklara

Det är några dagar innan jul. Snön har äntligen lagt sig efter en kylig decembermånad som dittills varit ett fiasko för skidentusiaster. Jag pulsar genom snön för ett tidigt morgonmöte uppe på US. Det är sådan där lätt snö som har fallit under minusgrader. Min längtan efter en vit jul kanske ändå håller på att besannas. Mörkret är fortfarande kompakt då jag går genom huvudentrén. Så här års gör inte solen entré förrän tidigast 08.45 och till dess återstår det några timmar.

Läkarmötet klockan 07.15 är hopkallat, utifrån vad jag har fått höra, ett massivt missnöje med lönesituationen. Läget är prekärt enligt Verksamhetschefen och ansvarig HR-chef. ”Du behöver komma och lugna ned stämningen”, säger de. Det får bli mitt uppdrag.

Jag har som vanligt förberett mig minutiöst och har tagit med mig diverse statistik och vår kompetensförsörjningsstrategi kan jag utantill. De powerpointbilder jag har förberett kommer förhoppningsvis att ge en hel del svar. Om det räcker för att ”lugna ned stämningen” vet jag inte men det kommer förhoppningsvis ge dem en mer nyanserad bild.

Jag träffar chefen och HR-chefen utanför lokalen. Dörren in till sammanträdesrummet är stängd. Chefen säger att läkarna sitter där inne och förbereder sig med frågor till mig. Jag sneglar på klockan och känner mig ändå i trygg förvissning om att jag kommer hinna att plugga in USB-minnet i datorn och få igång projektorn trots att jag får vänta utanför till precis innan mötet ska börja.

Klockan drar iväg och inte förrän 07.17 öppnas dörren. Jag får tillträde och vi kommer in i rummet. En stol står för sig själv mitt i en fyrkantig bordsformation. Runt omkring sitter ett 20-30-tal specialistläkare och ST-läkare. Det råder ingen tvekan om att stolen i mitten är avsedd för mig. Lokalen saknar projektor samt dator.

I all hast får jag tänka om. Jag går runt och handhälsar på samtliga och en liten glipa öppnas av två läkare och jag förstår att det är meningen att jag ska gå in i mitten och sätta mig där. De stänger bordrektangeln efter mig och jag är fångad i mitten. Samtliga sitter nu ned runt omkring med armarna i kors (i alla fall de flesta). Jag går fram till stolen och skjuter den åt sidan. Det får bli en stående presentation där jag själv kan styra stegen och ögonkontakterna.

Chefen som satt sig längs ena väggen hälsar mig välkommen kortfattat och sedan blir det tyst. Han lämnar över ordet till mig. Mitt tänkta upplägg med powerpoint och statistik är bara att glömma. Jag får improvisera. Bestämmer mig för att lägga upp en kort introduktion om mig själv, gå över till att övergripande beskriva hur den ekonomiska styrningen fungerar i vår organisation för att få en naturlig övergång till löneprocessen och sedan avsluta med deras specialitets löneutmaningar.

Upplägget går inledningsvis bra men då jag kommer till att beskriva den ekonomiska styrningen kommer första frågan. Visserligen en enkel fråga om hur verksamheten erhåller sina ekonomiska medel. Jag besvarar och fortsätter men då kommer nästa fråga. Denna gång är det någon som frågar om chefen själv får bestämma lönerna. Jag besvarar och gör en ny ansats. Då kommer en ny fråga om något kring den organisation verksamheten tillhör och om chefen får organisera verksamheten som vederbörande vill. Jag inser att jag helt enkelt får backa en hel del och ge dem en grundläggande introduktion i vår organisations styrning och ledning och om hur allt fungerar från politiska beslut till effektuering. Diskussionen och frågorna haglar. Jag märker att det gradvis blir en mer uppsluppen stämning och då klockan slår 08.00 och det är dags för mig att tacka för mig har vi ännu inte nått fram till den egentliga huvudfrågan – lönerna.

Jag får många tack för att jag kom och glada leenden då alla skingras. Verksamhetschefen, HR-chefen och jag blir till slut de enda som kvarstår i rummet. Jag är en aning missnöjd. Vi kom aldrig fram till det som jag var ditkallad för att diskutera. Istället blev det diskussion om enkla, självklara saker som organisation, ledning och styrning. Jag vädrar mitt missnöje med chefen och HR-chefen.

”Det blev ju bara massa frågor om självklarheter”, sa jag.

Verksamhetschefen ler och möter mina ögon. Det svar han ger mig bär jag med mig än idag. Det har säkert gått 8-10 år sedan det där morgonmötet. Ibland kommer jag på mig själv att minnas händelsen och det geniala svaret. Så enkelt. Han ger mig en lektion i att inte utgå från mig själv.

”Det som är självklart för dig är inte självklart för någon annan.”

/m