Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Getsemanenatten
Det är söndag natt. Jag har legat vaken en stund. Lite för länge. Går upp och sätter mig vid datorn. Tänker att jag skriver ett blogginlägg till er istället.
Ser min slitna bok, ”Vägmärken”, av Dag Hammarskjöld ligga en bit ifrån mig. Tänker att jag slår upp en sida på måfå och skriver några rader utifrån vad jag får upp för citat. Jag tror inte på slumpen och ibland får jag det bekräftat på många olika sätt. Just i denna stund får jag upp ett väldigt passande citat utifrån mitt icke-sovande tillstånd.
”Tro är Guds förening med själen. Tro är – kan därför icke fattas, långt mindre identifieras med de formler i vilka vi omskriva detta som är – en una noche oscura. Trons natt – så mörk att vi där icke ens få söka tro. Det är i Getsemanenatten, där de sista vännerna sover, alla andra söker din undergång och Gud tiger, som föreningen fullbordas.” (Dag Hammarskjöld, ”Vägmärken”, sid 78)
Berättelsen om Getsemanenatten är central i den västerländska kulturtraditionen och den kristna hållningen. Den berör hopplöshet och hopp och handlar om hur Jesus den sista kvällen i frihet drar sig undan i Getsemaneträdgården i Jerusalem. Denna nytestamentliga berättelse påminner oss om de sista stunderna före Kristi död. De sista lärjungarna sover, alla andra söker Jesus undergång och bönen blir utan svar. I detta ögonblick, omedelbart före häktningen, inser Jesus att han inte kan undvika sitt öde, om han inte vill förneka sin egen väg. Han ser ingen utväg och ber till Gud att han måtte slippa denna kalk. Denna i dödsångest framförda innerliga bön blir varken bekräftad eller förnekad: Gud tiger. Den tigande Guden kvarstår enligt Markus till passionshistoriens slut, då Jesus dör med orden: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? (Mark 15:34; Ps 22:2)
Under 2000 år har denna berättelse använts för att spegla människors erfarenheter av att vara sedda och accepterade av någon eller något som inte överger oss ens i det allra mest utsatta. Dag Hammarskjölds text om Getsemanenatten följer intensivt mitt eget intresse för Getsemane som sådant men ännu mer tron och dess komplexitet mellan vad tro är och hur den kan stärka oss i den mest utsatta och ensammaste stunden vi ibland befinner oss i. Getsemanenatten och Hammarskjöld låter mig få bli en del av något som är svårt att beskriva objektivt men som vi intensivt upplever som sant i alla fall.
Ingången i Hammarskjölds text är ordet tro, som i första hand knyts till orden ”Guds förening med själen”. Naturligtvis lånat från Johannes av Korset. Därefter upprepas de första två öppningsorden, ”tro är”, medan begreppet ”förening” återvänder först mot styckets slut. I stycket däremellan försöker Hammarskjöld klargöra det inledande citatets betydelse. Raden efter öppningscitatet anger hur natten i raden därefter skall uppfattas. Tro är och kan därför inte höra samman med de formler med vilka vi objektivt beskriver verkligheten. Tro är något annat än det rationella och det vi kan förklara förnuftsmässigt. Tro blir därför något du måste bejaka för att få ta del av. I Hammarskjölds beskrivande text, med hänvisning till Johannes av Korset, beskrivs den natt då varje stöd försvinner. Denna natt, en sinnebild för människans fullständiga ensamhet, är på samma gång det ögonblick då föreningen fullbordas. En komplexitet som jag tänkte förklara närmare.
Början av ovanstående text påminner starkt om det radiotal som Hammarskjöld höll 1954. I det nämner Hammarskjöld att tro är något som skiljer sig från allt som kan beskrivas objektivt. Med denna formulering gör han en klar distinktion mellan tron och allt som man kan bli medveten om. Tro är för Dag Hammarskjöld inte ett försanthållande, inte heller en upplevelse av något i verkligheten, inte ens en åtföljande känsla vid upplevelsen, eftersom allt detta kan produceras av det mänskliga sinnet. Tro har att göra med ”varat självt”. Denna aning om livet självt kan man ofta endast bli medveten om i gränssituationer. Konfrontationen med döden, ofta omnämnd i Hammarskjölds texter, är en sådan gränsupplevelse som gjorde honom medveten om livet. Öga mot öga med döden får varje ögonblick ett evighetsvärde, därför att det representerar ett unikt och oupprepbart ögonblick. Samtidigt förnimmer man livets omedelbara anspråk vid denna gräns, där man inte längre har någonting att förlora. Ändå är det i detta område som enligt Hammarskjöld tron blir som en erfarenhet. Denna uttömning knyts till trons natt, som Johannes av Korset beskriver både i ”Själens dunkla natt” och ”Bestigningen av berget Karmel”. Båda böckerna utgör en utläggning av dikten Noche Oscura, vars första rad citeras av Dag Hammarskjöld på spanska.
Vilken nytta kan jag ha av Gud i dessa ensamma och utsatta situationer? Ingen, svarar Hammarskjöld. Kan låta märkligt men låt mig få ge er en liknelse först. Gud är som den mor som öppnar en tillitsfull famn för sitt barn som blir mobbad på skolgården och viskar att det är älskat oavsett vad alla andra säger, men som inte rusar in på skolgården och förintar barnets plågoandar. Om vi i den mörka Getsemanenatten tillgriper Gud som ett redskap för att försöka trolla fram en lösning kan det kännas som att Gud tiger, och då kanske vi tappar tron. Våra självupptagna förväntningar av Gud blir därmed ett hinder för att erfara Gud. Vi blir så självupptagna i att ropa ut till Gud att ”hjälp mig” att vi låser oss vid en Gud som inte omedelbart rusar till vår undsättning och löser vårt problem, så till den milda grad att vi inte märker den gudsnärvaro som faktiskt finns. Ofta är det först när vi vidgar blicken från oss själva till det större sammanhanget runtomkring som vi finner tröst. För Dag Hammarskjöld är inte Gud ett objekt eller instrument för att uppnå något, utan en relation med det stora okända, som bär i den svåra mänskliga kampen, som bär i ensamheten, som bär i hopplösheten, till och med i det yttersta mörker dit ingen annan orkar följa.
Kanske går det att finna tröst i att någon annan har varit i Getsemanenatten före oss, att man inte är helt ensam i sin ensamhet? Här är naturligtvis Jesus erfarenhet från just Getsemane en stor inspiration. Hebréerbrevets författare skriver ett 50-tal år efter händelsen i Getsemane att Jesus faktiskt blev bönhörd i Getsemane.
”Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till dem som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, av Gud kallad överstepräst, en sådan som Melkisedek” (Heb 5:7-10).
I Getsemane bad Jesus att få slippa lidandet (Mark 14:35 med paralleller) och här i Hebréerbrevet säger textförfattaren att Jesus blev bönhörd. Bönhörelsen tycks således inte hänga ihop med Jesus bön om att slippa lidandet eller att bägaren gick honom förbi utan tycks avse något annat. Biskop Johan Tyrberg menar att något ändå har hänt Jesus och att bönhörseln är mer att härröra till en ny styrka som har kommit mitt i bedrövelsen och när ångesten har försvunnit (Johan Tyrberg, ”Natten ska vika”, sid 48). Hammarskjöld visste detta efter år av bibelstudier och det är därför inte så konstigt att han avslutar sitt citat med att föreningen mellan Gud och Jesus fullbordas just i Getsemane.
Den totala ensamhet som Johannes av Korset beskriver i framför allt ”Själens dunkla natt” påminner starkt om den i ”Vägmärken” beskrivna natten. Natten är för Dag Hammarskjöld så mörk att vi där inte ens får söka tro. Detta paradoxala yttrande kan lätt förstås utifrån Johannes av Korsets skrifter. Trons natt uppvisar ju att det finns en klyfta mellan Gud och människan, en klyfta som inte kan överbryggas. Tron själv omöjliggör tron därför att den på ett obarmhärtigt sätt låter oss förstå att Gud är oåtkomlig. Dag Hammarskjöld förbinder nattens djup med Getsemanenatten och betonar den totala övergivenheten genom att kursivera orden ”och Gud tiger”.
Måste vi av detta dra slutsatsen att Gud lämnar människan när hon mest behöver honom? Utifrån Johannes av Korsets skrifter måste vi säga att det bara är så enligt människans erfarenhet. Människan upplever trons natt som en levande död. Vetskapen om att hon inte kan bryta sig ut ur sin egen värld hotar henne till undergång och grusar all förhoppning om svar. Johannes av Korset menar icke desto mindre att insikten om denna absoluta oförmåga har sitt ursprung i ett gudomligt ljus. Detta ljus låter människan förstå att varje sökande efter sig själv och fokus på sitt problem sätter hinder för förverkligandet av människans eget väsen. Människan upplever detta som nattens djup, som berövar henne varje stöd i sig själv.
För Dag Hammarskjöld innebär natten på samma gång en förlust av orienteringen när det gäller resan till tillvarons innersta källor. Han bar nog alltid tanken med sig att ”den längsta resan är resan inåt”. Det sista stödets försvinnande gör henne desperat därför att vägens fortsättning blockeras. Tiger Gud ändå? Johannes av Korset gör med hjälp av en bild klart hur vi skall uppfatta denna tystnad: Vi ser en solstråle som faller in genom fönstret. Ju renare och dammfriare det är, desto mindre syns den; men ju flera dammpartiklar det finns i luften, desto synligare blir den för ögat. Orsaken till detta fenomen är att det inte är ljuset självt som vi ser, ty ljuset är bara det medel varmed vi kan se det som det upplyser. Ljuset är blott synligt genom dammet som finns i luften. Om dammet inte fanns, skulle vi inte heller förnimma ljuset. På samma sätt blir Guds tystnad alltmer absolut när man utifrån sig själv i mindre grad hindrar ljuset. Så länge som vi utifrån oss själva hindrar Gud upplevs han som en icke-rörelse inom människan. När motståndet inte finns, då faller även Guds ”talande” bort. Gud tiger därför från och med det ögonblick då människan förintas för sig själv. I det mänskliga medvetandet är nattens djup därför både upplevelsen av den absoluta tystnaden och det totala främlingskapet av sig själv. Gud upplevs i denna tystnad som det totalt annorlunda som inte kan återföras till någonting som har med sig själv att göra. Människan upplever endast intets avgrund, därför att det inte finns någonting som kan fungera som orienteringspunkt. Endast frågandet återstår i en verklighet som så till den grad visas i sin motsats att man till slut tappar medvetenheten om svar.
Jag har upplevt en del Getsemanenätter i mina dagar. Upplevelsen är inte att jag står där utan svar utan att det blir en ny helhetskänsla. Tystnaden och tomheten förvandlar mig och fyller mig, nästan som att födas på nytt. Natten öppnar ögonen för en verklighet som alltid har varit där, men som utestängts genom självets dynamik. Den mystika döden är upptäckten att mitt innersta väsen ligger i det totala främlingskapet för mig själv. Detta påminner om ett annat Hammarskjöld citat som nämns strax ovanför Getsemanecitatet:
”Så såg jag att muren aldrig funnits, att ”det oerhörda” är här och detta, icke ett annat, att ”offret” är här och nu, alltid och allestädes – detta, att ”surrendered” vara vad Gud av sig, i mig, ger åt sig.” (”Vägmärken”, sid 78)
När jag nu läser igenom allt det jag har skrivit inser jag att det kanske blev en djup och reflekterande bloggtext denna gång. Kanske en aning svår för er som inte läst teologi eller bär på en tro. Samtidigt kan den kanske berika även dig. För visst kan du väl känna igen något av detta från ditt eget liv? Hur har du hanterat dina egna Getsemanenätter? För de existerar och de behöver hanteras.
/m
Är varför viktigare än vad?
Det är mitt i sommaren och jag jobbar på. Coachuppdrag, skribentuppdrag och några gudstjänster gör att jag håller mig flytande över sommaren. Tar en del extrapass för Mind och i övrigt försöker jag vara en bra människa. Önskar att jag vore mer sysselsatt och att jag fick ge mer av mig själv till andra människor men jag anpassar mig till rådande situation.
Har de senaste veckorna diskuterat med Dag Hammarskjöld under mina dagliga löpturer om hans inre resa. Ni vet, ”den längsta resan är resan inåt”. Mina diskussioner med Dag härrör kring en fundamental tanke, nämligen kring att ”varför man gör saker och ting kanske är viktigare vad man gör”. Låter det konstigt? Jag ska försöka förklara.
Eftersom jag är upplärd utifrån Dags filosofi om ”Respekt för Ordet”, blir Vad jag säger verkligen viktigt. Orden som vi uttalar är viktiga. De är som pilar som uttalas ut i evigheten, de når dig själv och din mottagare och är omöjliga att ta tillbaka. Du kan lindra dem ifall du kommer på att de uttalas fel men du kan aldrig ta tillbaka dem.
När jag läste pedagogik var Hur jag kommunicerar en viktig beståndsdel. Kroppspråket och röstläget var oftast helt avgörande för att förmedla något som du vill ska uppfattas trovärdigt och förtroendeingivande. Kombinationen mellan Ordet, det vill säga Vad du säger med ett Hur du säger i form av ett kroppsspråk med gester, hållning, ansiktsuttryck, röst, klädsel och tonfall en avgörande kunskap i mitt fortsatta liv. Under senare år har det dock, kanske med erfarenhetens behandling, insmugit sig ett Varför som jag numer kanske ser som den viktigaste beståndsdelen i mitt liv.
Jag har, som många av er som är intresserad av politik, samhälle och historia, sett presidentvalskampanjen mellan Kennedy och Nixon. Opinionsmässigt ledde Nixon klart inför den första TV-debatten i det amerikanska presidentvalet år 1960. Opinionsmässigt hände en hel del efter den TV-debatten. De som hört debatten via radio kunde inte riktigt förstå det. De som lyssnade på radio och enbart hörde Vad kandidaterna sa tyckte att Nixon var den som tog hem debatten. Däremot de som såg debatten via TV noterade även Hur kandidaterna förmedlade sina Ord. Kennedy utstrålade ett kroppsspråk fullt med självförtroende och pondus. TV-tittarna såg en kandidat som inte enbart förmedlade ord som de trodde på utan det minst lika viktiga kroppsspråket som förmedlade att han trodde mer på sig själv än innehållet i vad han förmedlade. Studiolamporna i TV-studion avslöjade en svettig Nixon som förmedlade ett kroppsspråk av osäkerhet när hans knäskada exempelvis gjorde att han förmedlade ett nervöst intryck. För TV-publiken blev Hur viktigare än Vad.
Ju mer jag tänker på det och ju mer jag fördjupar resonemanget med Dag om hans uttryck kring ”den inre resan” känner jag att Hur och Vad jag säger och gör har visserligen stor betydelse men de står i skuggan av Varför jag gör och säger saker. Naturligtvis spelar Hur en helt avgörande roll i form av hur vi uppfattar en annan människa. Om vederbörande uppfattas exempelvis arrogant eller trevlig. Vad en annan människa rent innehållsmässigt säger spelar en helt avgörande roll i fall vi håller med vederbörande eller inte. Att exempelvis ligga på sofflocket eller städa är också naturligtvis helt olika ”Vad vi gör” och ”Hur vi gör” delar i våra liv som påverkar uppfattningen om en annan människa. Det jag nu pratar om är inte dessa till synes ytliga saker utan det mer fundamentala Varför vi gör saker och ting. Våran inre motivationskraft, våra inre drivkrafter, vår inre kärna. Varför är något du inte alltid förmedlar till någon annan människa, däremot går det aldrig att lura varken dig själv eller Gud. Ditt varför är således ditt inre möte med Gud.
Som människa har du fått en fri vilja och inom de ramar vi som mänsklighet har dragit upp som etik och moral är du fri att göra som du vill. Du går omkring här på jorden och förmedlar/kommunicerar ditt Hur och Vad till både dig själv och till andra. Ditt Varför är dock det som definierar ditt inre jag, din kärna, den du innerst inne är. Låt mig ta ett exempel. Ifall du gör en tjänst åt en annan människa/en vän uppfattas det oftast gott från din medmänniska. Du uppfattas som snäll. Ditt varför du gör denna tjänst är dock helt avgörande menar jag. Gör du denna tjänst av egoistiska skäl för att du i din väns ögon ska uppfattas som snäll är det mindre värt i mina ögon än om du gör denna tjänst av skäl som bottnar i en genuin känsla av att du verkligen vill hjälpa din vän. Förstå mig rätt, att du gör en god handling överhuvudtaget är naturligtvis det viktigaste men i mitt resonemang om varför och mötet med Gud är varför du gör den goda handlingen helt avgörande. Om det handlar om det förstnämnda suktar du efter en uppskattning från din vän i form av ett tack eller kanske till och med att din vän ska bjuda tillbaka på något sätt. Handlar det om det sistnämnda förväntar du dig inget tillbaka. Ditt varför är således helt olika men det är samma vad du gör.
I dagens värld uppfattar jag att vi har drivits åt ett håll där egoistiska tankar är drivkraften i mångt och mycket och där ditt varför drivs av egoism. Det handlar mer om självkärlek än kärlek till andra. Ta mängden sociala meddelanden som egentligen enbart har till syfte att få så många likes eller följare som möjligt. Drivkraften är egoism. Kärleken till dig själv har blivit viktigare än kärleken du ger till andra människor utan egen vinning. För mig är det en märklig värld och en skrämmande utveckling.
Min fundering de senaste veckorna handlar därför mycket om kärlek och polariseringen mellan egenkärlek och kärlek till andra. Skillnaden mellan att älska sig själv mer än den kärlek jag känner till andra. Om mitt ego alltid går före andra, det vill säga mina medmänniskor, djur, natur, skapelsen och Gud? Det verkar precis som om vi sätter ”jaget” före ”andra” och det är inte riktigt den värld jag vill vara en del av. I den här sekulariserade världen vi idag lever i verkar det precis som om jag, jag, jag (me, me, me) kommer före min familj/vänner/andra människor, skapelsen och Gud.
Idag tänkte jag därför ge mig ut på en löptur med Dag och fundera på hur den här världen skulle se ut om vi som är människor istället skulle vända på ovanstående styckets resonemang och istället för att sätta mig och mitt ego i första rum sätta Gud först, omsorg om skapelsen som nummer två, våra medmänniskor som nummer tre och i sista hand oss själva. Vårt varför vi gör saker och ting skulle sannerligen rikta in sig på godhet åt andra utan egen vinnings skull och utan egoistiska skäl. Skulle inte det vara en bättre värld för oss alla?
/m
P.S. Dagens blogginlägg är naturligtvis inspirerat från Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” men även från Joh 15:12-13 D.S
Mitt i sommaren och jag springer på
Idag var det min 2642:e löprunda i rad. Med den har jag sprungit alla dagar i 7 år, 2 månader och 25 dagar. Jag har visserligen alltid varit en person som har sprungit. Tävlingslöpte i min ungdom och har ett antal klassikerlopp, maratonlopp och Ironman bakom mig. Dock är det 7 år, 2 månader och 26 dagar sedan jag bestämde mig för att börja räkna dagarna i rad jag sprang.
Några av mina mest lästa blogginlägg handlar om min löpning. Det verkar alltid finnas frågor kring hur jag håller mig frisk eller ifall jag verkligen springer när jag är sjuk. Vad jag tänker på när jag springer och vad som är mitt mål. Jag tänkte inte göra ett blogginlägg som upprepar mig så jag hänvisar till tidigare blogginlägg om ni är nyfikna och ännu inte har läst. Här har ni länk till min 2000:e dag, länk till när jag beskriver lite mer om konceptet Run streak, länk till när jag firade lite mer än fem års löpning och sista länken till inlägg om min uteblivna sju-årskris.
Det här blogginlägget kommer istället att fokusera på de där rundorna som känns så där andäktiga, så där vördnadsfulla, så där högtidliga att man bara njuter av varje steg. För mig finns det en hel del sådana rundor men jag ska delge er två. Som inspiration och som möjlig sommarläsning.
Grundläggande uppoffring
Att ställa klockan tidigt och ge sig ut och springa innan övriga världen har vaknat är något alldeles särskilt. Naturligtvis kan man vara trött när klockan ringer och vid vissa av dessa tillfällen känns sängens värme och kuddens mjukhet extra skön. Det är dock då du inte får tvivla. Det är då du stärker dig själv med att sätta dig upp på sängkanten och tacka Gud för att du kom upp. När du sätter fötterna på golvet har du egentligen gjort det tuffaste jobbet. Nu väntar belöningen i form av en tidig morgonjogg. Nu väntar världen på dig!
Första löprundan
Den första löprundan jag ska berätta om inträffade på våren i Paris för 12-13 år sedan. Jag hade gått igenom en tuff skilsmässa några år tidigare och tänkte att jag ville resa med mina föräldrar någonstans för att passa på att umgås med dem. Sagt och gjort, jag berättade att jag ville resa någonstans i Europa med dem men det fanns en regel, jag ville resa med dem var för sig – inte tillsammans. Det blev på så sätt två fantastiska resor där jag fick möjlighet att på djupet umgås med mina föräldrar. Det enda jag inte förutsett och tänkt kunde inträffa var att de valde samma resmål, men det gjorde de. Det blev Paris två gånger för mig det året.
Det är tidigt på morgonen. Jag och mor kom till Paris dagen innan. Under kvällen bestämde jag mig för att gå upp tidigt och köra en morgonjogg. Klockan ringer 04.30. Jag är trött. Smyger till toaletten för att inte väcka mor. Där har jag lagt mina löpkläder och skor kvällen innan. Klockan 04.45 går jag ut ur hotellrummet och lägger hotellnyckeln i byxornas bakficka. Då jag kommer ned till hotellentrén kommer jag inte ut. Hotellets dörrar, glasdörrar, är stängda. Jag fumlar fram hotellnyckeln men den fungerar inte. Jag går till receptionsdisken men ingen syns till. Vad gör jag nu?
Det är en liten reception och det finns endast en ingång till hotellet. Ingen skylt finns heller som informerar om entréns öppettider. När jag står där lutad mot hotellreceptionens disk och som bäst funderar på vad jag ska göra hör jag vad som låter som snarkningar bakom mig. Jag vänder mig om och lutar mig lite över disken. Mycket riktigt. Nedanför disken, på golvet, ligger en liten fransk farbror och sover. Jag harklar mig lite lätt och möter farbrorns förskräckta ögon då han vaknar till. Jag förklarar mitt ärende på engelska om att jag inte kommer ut för en tidig morgonjogg. Jag möts av farbrorns huvudskakningar och vad som jag förmodar är franska okvädesord som kommer ut ur hans mun. Han går fram till ena väggen och bakom en gardin trycker han på en knapp och ett litet klick hörs och sedan kan jag gå ut.
Jag lämnar farbrorn, hotellet och min sovande mamma och börjar jogga. Det är stelt. Jag känner att jag är trött och stel. Mörkret vilar fortfarande tungt över Paris gator och gatlysena är mitt sällskap denna stund. Det är förvånansvärt folktomt. En och annan morgonpigg skoterförare och bilist möter jag men några turistflanörer eller stressade parisianare på väg till jobbet lyser med sin frånvaro. Jag springer mot centrum och det börjar kännas lättare. För varje steg och för varje andetag börjar stelhet och trötthet försvinna in i imperpefkt. Jag är i nuet och tillsammans med den friska luften gör det att andra andningen kommer relativt snabbt.
Det som i min planering skulle bli en enkel morgonrunda på några kilometer ändras i stunden. Jag bryr mig inte om varken tid, fart eller kilometer. Jag springer och springer. Då jag efter Avenue Niel springer ned på Avenue Marc-Mahon ser jag Triumfbågen torna upp sig vid avenyns slut. Ett par morgonpigga japaner möter mig vid triumfbågen, annars är det folktomt. Jag ryser av välbehag då jag andäktigt springer rakt över Place Charles de Gaulle och bredvid Triumfbågen och sedan ned på Champs-Elysées. Näst intill folktomt.
Nu börjar solens strålar färga nederdelen av den svarta himmelen. Istället för att springa rakt ned till Place de la Concorde viker jag höger vid Avenue Winston Churchill och har Hotel des Invalides framför mig. Springer runt och ser Napoleons tomb. Ger mig sedan bort mot Luxembourg-trädgården för att springa upp precis vid Notre-Dame. Löper sedan längs Seine till Louvren och genom Tuilerie-trädgården för att komma fram vid Place de la Concorde. För första gången tittar jag på klockan och inser att jag sprungit en bra bit. Känner mig inte trött. Tänker att jag borde ge mig hemåt men ser Eiffeltornet torna upp sig på vänster sida.
Jag tar ett snabbt beslut och springer över Pont le Concorde och längs Seine på andra sidan når jag till slut Eiffeltornet. Här stannar några japanska turister mig för att de vill att jag ska ta en bild på dem med Eiffeltornet i bakgrunden. Morgonsolens strålar når nu tornet. Jag tänker när jag tar bilden att om tio år när dessa turister tittar på sina bilder från Paris så kommer de kanske fundera på vem som egentligen stod bakom kameran och tog bilden.
Efter Eiffeltornet har jag för mig att jag springer upp via Place du Trocadero och sedan tillbaka till hotellet. Morgonsolen har nu väckt Paris och gatorna börjar fyllas av tidiga och morgonpigga parisianare. Dörren till hotellet är stängt och min rumsnyckel fungerar inte. Nu står jag återigen inför ett dilemma. Hur göra? Denna gång utanför och kommer inte in. Jag kikar in genom fönstren och ser farbrorn i receptionen. Han skrattar till när han ser mig och skakar på huvudet som om han retas. Han tänker inte släppa in mig. Jag noterar dock det underliggande ironiska leendet hos honom och han går sakta till sidan av väggen, trycker på knappen och släpper in mig. Han pratar något franskt som jag inte förstår med ett stort leende över sina läppar. Min mor sover fortfarande när jag smyger in i vårt hotellrum. En morgonjogg i Paris är avklarad och jag känner mig väldigt nöjd.
Andra löprundan
Året är 2014 och det är vår. Jag och mina barndomsvänner befinner oss för första gången på Island. Vi har övernattat i Reykjavik några nätter och nu är det första dagen som vi ger oss ut på landsbygden och sover på ett B&B mitt ute i ingenmanslandet. Vi har sedan länge avvikit från Riksväg 1. Tidigt på morgonen ger jag mig iväg. Jag tränar inför Kalmar Ironman så det var inplanerat 20 km morgonlöpning i min träningsplanering. Utanför B&B äger stillheten och naturen allt. Landskapet är bedövande med lavafält och höga berg i blickfånget. Spovarna ljuder hela tiden från fälten.
Det finns bara en väg så frågan är åt vilket håll jag ska springa. Bestämmer mig för att ta motsatt håll mot därifrån vi kom med bil igår kväll. Det får bli 10 km åt ett håll och 10 km hem. Ställer klockan och ger mig iväg.
Det blåser en del men i övrigt är det en fin morgon. Solens strålar har precis kommit upp ovanför fälten och luften är mycket frisk. Jag springer i kortbyxor även om det är under 10 grader. Stegen går relativt lätt. Asfalten och den bedårande omgivningen gör att jag driver upp tempot ofrivilligt. Det går lätt. Mycket lätt. Efter en liten kulle stöter jag dock på första hindret. Asfalten tar plötsligt slut och en grusväg får bli min fortsatta väg. Det gör mig inget. Vägen är hårt packad.
Bakom ett hörn känner jag mig iakttagen och tittar åt sidan och mycket riktigt…. ett 10-tal får dyker upp. De springer iväg i takt med att jag flåsar förbi. Jag noterar att det står ett antal får mitt på vägen längre fram. Jag tänker att de flyttar nog på sig. De står dock blick stilla. Min ingivelse att de flyttar på sig börjar dock krackelera en aning när de inte gör minsta tecken på att vilja röra på sig. Mitt tempo är relativt högt och plötsligt inser jag att det är jag som måste väja. Jag ger mig ned i dikeskanten och springer förbi dem. Efter en stund vänder jag mig om. Fåren är borta. Det var helt enkelt en styrkedemonstration om vem som ägde vägen.
Efter exakt 10 km enligt gps:n från min klocka ligger en av de minsta kyrkor jag har sett på vänster sida av vägen. Mitt ute i ingenstans. Innan jag reste hit läste jag någonstans att Island har 360 kyrkor och de allra flesta är ensligt belägna, utsatta för väder och vind. I mitt huvud spelas bilder upp över hur hotade vissa kyrkor måste vara av glaciärer och potentiella lavautbrott. Det lilla kyrktornet har ett svart kors längst upp och jag sparar det korset i min minnesbank när jag vänder och springer tillbaka.
Runt 17 -18 km börjar det gå tungt och jag sneglar på klockan. Inser att jag har sprungit alldeles för fort. Det här är inte en morgonjogg utan ett snabbt distanspass. Märkligt. I mitt huvud gick det mycket saktare. Då jag ser hustaket på vårt B&B får jag en ingivelse att fortsätta någon kilometer och se vad jag får för halvmarathontid. Sagt och gjort. Spurtar nästan sista kilometern. Än idag är detta en av mina bästa halvmarathontider i mitt liv.
Avslutning
Oavsett hur snabbt eller långt jag springer så är det löpturen i sig som är målet. Det är nuet, det är ett med stegen, naturen och att uppleva varje tanke med stilla andäktighet. Numer lämnar jag min klocka hemma. Jag mäter varken kilometrar eller tar någon tid. Jag njuter och kommer att fortsätta att göra så…så länge jag kan. Jag hoppas att jag har inspirerat någon av er till att snöra på er löparskorna…eller kanske fått en reslust till Paris eller Island. Det bjuder jag på! Just do it!
/m
Mitt i sommaren och jag coachar på
Ibland förundras jag över chefer som verkar vara chefer för sin egen skull. Som om det skulle vara ett mål i sig, att bli chef. Sedan när någon väl har givit dem förtroendet att bli chef verkar de inte veta hur man gör. Visst är vi alla noviser från början men har man haft som mål att bli chef väldigt länge, ja då borde man ha tänkt igenom vad det innebär och varför man vill vara chef. Att vara chef är ett förtroendeuppdrag och själva chefsrollen i sig handlar om att coacha andra till att prestera maximalt. Så enkelt…och svårt är det.
Det är mitt i sommaren och jag coachar på distans ett antal personer. Det är så otroligt roligt. Det tycker både jag och mina adepter. En av de personer jag coachar har som mål att bli chef (hen är inte chef idag) och förra veckan ställde jag frågan om varför vederbörande vill bli chef. Idag kom svaret…”jag vill bli chef för att kunna coacha andra till stordåd”. Då kände jag att jag hade lyckats i min coachning.
För visst är det så att du behöver vara lika mycket coach som ledare och kunna lyssna och sätta dig in i varje människas förutsättningar. Som coach hjälper du andra att nå sina mål och därmed maximerar ni tillsammans företagets möjlighet att lyckas. Arbetet har nu för tiden för många blivit en livsstil. Gränsdragningen mellan arbete och fritid har gradvis suddats ut. Som chef står du hela tiden inför nya utmaningar som innefattar att se till dina anställdas hela livssituation. Om du förväntar dig full insats från dina medarbetare, måste du också veta vad som driver dem och hur de kan motiveras.
Därför fungerar coachning som ledarstil. Du måste lära känna dina medarbetare på djupet, precis som en coach. Att coacha någon har länge varit ett begrepp i idrottsvärlden där en coach tränar och stöttar teamet och varje individ i teamet. Allt för att prestera på topp när det gäller. I idrottens värld har det länge handlat om att coacha exempelvis fotbollsspelare individuellt men även som lag. Det gäller att lära känna varandra så varje spelare exakt vet hur sin medspelare vill ha bollen serverad till sig för att maximera just den andres prestation. Likadant är det i arbetslivet.
Det coachande ledarskapet fungerar väl utifrån det nya värderingsstyrda arbetsklimatet där den personliga utvecklingen ofta värderas högre än till exempel löneutvecklingen. Där utvecklingen mot mer flexibla och lärande organisationer med större individuellt ansvarstagande och förmåga att snabbt reagera på omvärldens och marknadens ändrade förutsättningar gör att coachandet sätter individens utveckling i fokus.
Fortfarande behövs den traditionella chefsuppgiften som innebär att fatta beslut, leda och fördela arbetsuppgifter, ge riktlinjer och tala om vad som gäller. Men det handlar ännu mer än när jag för trettio år sedan började mina chefssteg att leda andra genom visioner, helhetsperspektiv, individuell coachning som säkerställer att alla är med och inte minst att hjälpa medarbetarna att leda sig själva. Det klassiska medledarskap håller fortfarande.
/m
P.S. Vill även du ha en coach oavsett vad du nu har framför dig? Hör av dig! Jag coachar alla, oavsett roll och situation. D.S
Livet är skört – en mörk morgon
Efter många års erfarenhet från att ha upplevt både uppgångar och motgångar kan jag med emfas säga att det finns inget rätt eller fel sätt att reagera på när krisen/olyckan sker. Det är bara att acceptera att reaktionen kommer och att den är som den är och tillåt dig själv att reagera som du gör. Kanske kommer du inte känna igen dig själv, må så vara. Det är inte speciellt märkligt om vi agerar lite irrationellt och hamnar i en slags chock eller förnekelsefas kring vad som skett. Vi vet helt enkelt inte hur vi ska agera rationellt.
Igår eftermiddag skickade en vän till mig ett sms om att det ryktades om att det var Ing-Marie som var kvinnan som var offret för det vansinniga dådet i Almedalen. Jag hamnade omedelbart i någon slags förnekelsefas och sa till mig själv att det kan inte vara sant. Denna levnadsglada människa som sprudlade av liv och energi och som brann för att minska den psykiska ohälsan kan inte ha fallit offer för vad det verkar från en människa som uppenbarligen har psykiska besvär. Att falla offer för de man kämpar för.
Jag arbetade i Östergötland och Ing-Marie arbetade på det nationella planet på SKL (nuvarande SKR). Det slumpade sig så att det första nationella nätverk jag hamnade i som regional HR-strateg blev ett nätverk inom det psykiatriska området, med Ing-Marie som samordnare. Året måste ha varit 2006 eller 2007 och jag sög i mig allt som Ing-Marie bjöd mig på. Klokskap, erfarenhet och inte minst goda råd. Jag kom från Arbetsmarknadsverket och hade ytterst lite erfarenhet av psykiatrin som ämnesområde och som verksamhetsområde. Att i det läge få lotsas in av Ing-Marie var en ynnest.
När jag sedan blir HR-stabschef och HR-direktör fortsätter jag arbeta med psykiatrin kring bland annat kompetensförsörjningen. Det blir en hel del träffar med Ing-Marie kring dessa frågor. När jag sedan blir Regiondirektör kommer många andra frågor på min agenda och efter att jag lämnade Östergötland har Ing-Marie och jag enbart haft kontakt via sociala medier. Vi glider ifrån varandra.
Det finns dock ett tillfälle jag vill dela med mig av. Det är från Almedalen år 2016. Jag har precis avslutat en träff med mina kollegor i Kalmar (Krister) och Jönköping (Agneta) som träffades väldigt snabbt för att prata igenom den medverkan vi skulle ha dagen efter i Dagens Medicins program.
Jag har några timmar över och jag strosar runt kring de olika tälten och på de olika gatorna. En som vanligt leende Ing-Marie möter jag på en av gatorna. Vi stannar upp och pratar med varandra, mestadels om alla de programpunkter som Ing-Marie medverkar i. Hon beklagar sig över att hon inte har möjlighet att få gå runt och välja bland alla de kvalitativa seminarier som ges eftersom hon själv modererar eller står i panelen på många seminarier under detta års Almedal. Jag säger att jag har ett relativt luftigt program. ”Vad bra, då kan du hänga med på mitt nästa program”, säger Ing-Marie.
Sagt och gjort. Jag följer med på Ing-Maries nästa seminarie. Jag minns inte så mycket från själva seminariets innehåll mer än att det handlade om läkarprofessionen och om den kunde jämföras med förra tidens prästroll. Det var en diskussion där ärkebiskopen hade ett lättsamt samtal med Ing-Marie och någon mer (som hälsade välkommen) kring innehållet i de samtal som framkommer i mötena mellan människor och läkare respektive människor och präst. Med tanke på min nyfikenhet kring prästyrket önskar jag att jag minns bättre kring vad som sades.
Livet ville inte att vi skulle mötas någon mer gång i Almedalen, Ing-Marie. Detta var sex år sedan och jag har inte varit i Almedalen sedan dess. Nu sitter jag här och tänker att du fattas oss redan, samtidigt som himlen blivit en ängel rikare. Ingen av oss kan lämnas oberörda av detta vansinniga dåd. Det är en morgon som helt enkelt är lite mörkare och lite tyngre än andra morgnar. Den svenska demokratins yttersta kraft, det fria Almedalen, där vi alla i öppenhet kan mötas drabbas av detta illdåd. Låt oss innerligt hoppas att detta inte innebär framtida begränsningar i det öppna samhället.
Med dessa rader och minnen vill jag sända ett stort hjärta och tanke till Ing-Marie och hennes familj. Vi är många som är med er i denna sorg. I Ing-Maries anda vill jag uppmana alla att gå ut i livet och bemöt varandra med öppenhet, värme och tillit. Denna dag och alla andra dagar. Lyssna gärna på Ing-Maries kloka ”tankar för dagen” som hon förmedlade i SR. Det senaste bara några dagar efter Rysslands invasion i Ukraina. För egen del kommer jag ihåg de tankar hon förmedlade i februari 2019, tror jag det var. Så kloka tankar om varför vi människor vill göra andra människor illa.
Du hade så mycket mer att ge oss…morgonen är lite mörkare idag.
/m
Spara på ögonblick
Tåget är försenat och jag förstår att damen bredvid mig på Espresso House vid centralstationen ska med samma tåg. En djup suck kommer över hennes läppar när vi båda hör högtalarröstens meddelande om ytterligare förseningar. Vi börjar konversera och efter ytterligare några utrop i högtalaren inser vi att tåget är en timme försenat. Inget att göra någonting åt utan bara att bli kvar i stunden och invänta tåget.
Damen bredvid mig är pensionär och ska åka upp till en väninna i Uppsala. De ska sedan gå på någon slags frimärksmässa under helgen, om jag förstår henne rätt. Hon frågor om jag samlar på något och jag svarar att även jag samlade på frimärken när jag var yngre. Sedan hör jag mig själv lägga till orden, ”numer samlar jag bara på ögonblick. Du vet ögonblick av känslor och möten som dessa. Jag bevarar dem i min minnesbank”. Hon skrattar till och säger något i stil med att ”ja, man behöver ju inte samla på saker om man inte vill”.
Till slut kommer det försenade tåget och ögonblicket med damen är förbi. Jag träffar henne inte mer och nu har det gått väldigt många år sedan det mötet. Minnet av mötet poppar upp i mitt inre när jag i bilen hem efter att ha skjutsat min sambo till busshållplatsen vid Gårdstånga lyssnar på Peter leMarcs samlingsskiva från -92 som heter ”Fångade sånger och stulna ögonblick”. Det är något med ordet ögonblick som fastnar.
Jag tänker på Viktor Frankl, ni vet den där österrikiska neurologen och psykiatrikern som efter att ha överlevt fyra koncentrationsläger under andra världskriget skrev boken ”Livet måste ha mening”. Jag har läst boken ett flertal gånger. Enligt Frankl är en viktig källa till mening i livet det vi skapar och det vi ger. Jag tolkar Frankl att det handlar om vad vi skapar och vad vi ger i vår vardag, till andra. Det handlar om ögonblick i relationer där vi ger av vår tid, vårt intresse, vår nyfikenhet och vår kärlek.
Människan mår helt enkelt bra att få skapa och ge något av sig själv till en annan människa. Själva grunden för ögonblick med andra i exempelvis arbetslivet handlar ju om ögonblick av samarbete och samverkan där alla bidrar med sin tid, sitt kunnande och sitt engagemang. Jag tänker att jag själv lider av altruism. Jag mår helt enkelt bra av osjälviskhet, av att ge till någon utan krav på motprestation eller utan krav på egen vinning. Hammarskjöld skulle säkert använt begreppet självutgivelse istället medan vi i nutid kanske mer kallar det självuppoffring. Visst är jag medveten om att det finns mycket egoism i vår samtid men det förändrar inte min syn på mening och på Frankls grundläggande budskap. Om jag möter en främling så ler jag och bjuder vad jag kan på mig själv. Jag tror nämligen godhet smittar. En egoistisk människa som varken bjuder på leenden eller vänlighet tror jag inte i grunden mår så bra eftersom känslor och beteenden smittar till andra så möter nog den egoistiska människan samma typ av beteenden från andra. Det man ger får man tillbaka.
Frankl har också ett annat begrepp. Han kallar det upplevelsevärden. Enligt min tolkning handlar det om de ögonblick vi får i livet, de upplevelser vi får vara med om. Det kan vara solnedgången över Öresund, likväl som den stressade stunden under morgonrusningen i tunnelbanan. För egen del värdesätter jag stort de ögonblick jag delar med andra. Visst har jag ibland behov av egen tid, exempelvis mina dagliga löprundor, men de bästa ögonblicken har jag nog tillsammans med andra. Nu när jag skriver det här tänker jag att det nog egentligen handlar om ögonblick av delande. Ögonblick av delande med andra. Jag delar helst upplevelsen med solnedgången över Öresund med exempelvis min sambo istället för att vara själv i stunden. Lika vacker solnedgång men inte samma känslomässiga meningsfullhet.
I helgen tog jag lokaltrafiktåget över till Köpenhamn och strosade runt några timmar på Köpenhamns gator, med vad som kändes som miljoner andra, för att se på första etappen av tour de France. Ett ögonblick som jag uppskattade mycket. En häftig ”once-in-a-lifetime” experience då touren knappast lär återkomma någon mer gång till Köpenhamn (?). Medan jag strosade omkring där och njöt av dessa världscyklister och tog in publikhavets glädje tänkte jag på Frankl. Det var verkligen ett häftigt ögonblick för mig att strosa omkring i Köpenhamn men det riktigt meningsfulla hade varit om jag fått dela upplevelsen med någon annan. Nu gick jag själv här och trots miljonpubliken kände jag mig stundtals ensam.
På sätt och vis handlar kanske även de ögonblicken om ett delande. Hammarskjöld skriver om ”den inre resan” och på något sätt är även de upplevelser och ögonblick jag hade på Köpenhamns gator som ett delande med mig själv. Mitt ”yttre jag” som tar in allt jag upplever får dela ögonblicket med mitt ”inre jag”. Kanske är det därför jag älskar att jogga och löpträna varje dag? Det handlar om att dela ett ögonblick med naturen där jag känner mig ett med skapelsen och delar en stund mellan mitt yttre jag och mitt inre jag.
Jag svänger in med bilen på baksidan av huset samtidigt som leMarc sjunger en vers ur ”Ett troget hjärta”. Versraderna gjorde att jag gick in och skrev denna bloggtext:
”Du vet att aldrig, aldrig, aldrig
Kommer ett ögonblick igen
Nej aldrig, aldrig aldrig, som dom var just då, min vän
Men upp med hakan, sorgsen, vi lever än
Jag kan ta på mej allt, du kan beskylla mej
Jag är så bra på att förgöra dej
Men du ska få min allra bästa lögn
Ett löfte jag vill ge”
Visst är det så som leMarc sjunger. ”Aldrig kommer ett ögonblick igen”. Det kan kännas stressande i sig men samtidigt går jag tillbaka till mitt möte med damen på Espresso house. Samlar jag varje ögonblick i minnesbanken så har jag dem bevarade. Ögonblickssamlande ska inte vara stressrelaterat utan mer njutningsfullt och meningsfullt.
Gå därför ut och ta vara på ögonblicken, ta vara på stunderna, samla på ögonblicken. De är livets gåva till dig och kanske kan du ge dem vidare till någon annan vid tillfälle. Då blir det som leMarc sjunger i en annan av hans odödliga låtar:
”När vi blir gamla och kanske glömda
Ger jag dig de ögonblick jag sparat på
Detta blir ett av de sätt jag åtrår dig på
Bara ett av de sätt jag åtrår dig på”
/m
Med folkrättens rätt att förhindra krig
Vi åker till biblioteket i Södra Sandby. De har ”meröppet” så vi kan sitta där och jobba likväl som i stugan. Här är vi ju dessutom omgivna av böcker och tidningar, något jag älskar. Min sambo behöver dessutom utskriftsmöjligheter så då fungerar ”meröppet” perfekt.
För egen del har jag skrivit det jag ska göra från mina uppdragsgivare för denna vecka (ge mig gärna mer uppdrag – ni som läser detta :-)). Känner mig rastlös och tar fram böcker ur den historiska sektionen. Bläddrar förstrött i olika faktaböcker kring första världskriget. Bläddrar sedan i någon bok kring Balkanländernas historia och fastnar för ett kapitel om den internationella tribunalen i Haag (ICC). Tydligen firade tribunalen 20 år i förra veckan.
Jag tänker att den ryska invasionen har blåst nytt liv i ett internationellt rättssystem som allmänt setts som tandlöst och ineffektivt. I centrum står just tribunalen i Haag. Domstolen inrättades för att åtala de mest allvarliga internationella brotten, inklusive folkmord. På två decennier har tribunalen fått kritik för att de bara fällt tre krigsförbrytelser och fem för att ha stört rättvisan. Det har, föga förvånande, visat sig vara utmanande att få misstänkta till domstolens säte i Haag. Ledare i Afrika har dessutom i flera år anklagat domstolen för partiskhet. Stormakterna, dvs, Ryssland, Kina och USA, har dessutom vägrat att acceptera domstolens jurisdiktion. Detta har naturligtvis inte hjälpt att effektivt skapa ett internationellt rättssystem eftersom rättssystemet därmed släpper de mäktigaste länderna.
Kriget i Ukraina har dock satt fokus på detta med folkrätt högt på agendan igen. Om jag förstår saken rätt har en aldrig tidigare skådad global ansträngning för att undersöka och åtala krigsförbrytelser satts igång. Detta med hjälp av både lokala och internationella utredare som reser ut över det krigshärjade landet för att samla bevis på ryska illdåd, även när striderna fortsätter.
Fokus på krigsförbrytelser har också förnyat intresset för frågor om styrkor och begränsningar av internationell rätt när det gäller att begränsa aggression och ålägga ansvar.
Tre ryska soldater har redan dömts i ukrainska domstolar. Pengar och resurser har strömmat in för att hjälpa den ukrainska riksåklagaren, Iryna Venediktova, att utreda de nästan 20 000 påstådda brotten mot krigslagarna som hennes team har registrerat. Internationella brottmålsdomstolen i Haag, som öppnade sin egen undersökning i mars, skickade sin största fältutplacering någonsin till Ukraina. I sammanhanget är det värt att nämna att USA skickade sin justitieminister, Merrick Garland, till Ukraina, där han tillkännagav skapandet av justitiedepartementets ansvarsgrupp för krigsförbrytelser, som ska styras av den amerikanske ”nazistjägaren” Eli Rosenbaum.
Den internationella uppmärksamheten återspeglar det fräcka i Rysslands kränkningar av krigets lagar. Bilder av massgravar, bombade sjukhus och barn som saknar lemmar, i kombination med upprörande berättelser om våldtäkt, tortyr och tvångsdeportation, har väckt utbredd moralisk upprördhet. Min fundering gäller dock också i sammanhanget de konflikter där västvärlden är medskyldig, då är inte den internationella uppmärksamheten kring folkrätt så utbredd.
Ni minns väl George W. Bush-administrationen och hur de drog tillbaka USA:s underskrift från domstolens grundfördrag, med hänvisning till farhågor för att amerikanska tjänstemän, militärer eller trupper skulle kunna ställas inför rätta. ”Internationella brottmålsdomstolen är oroande för USA,” sa Bush till reportrar i juli 2002, när hans krig i Afghanistan var nästan ett år gammalt och när han lade grunden för en invasion av Irak. Denna invasion förverkligades sedan, av flera klassad som omotiverad och olaglig.
Jag tänker också på när USA stoppade ett försök från tribunalen i Haag år 2003 i att utreda brott som begåtts i Afghanistan. Även Trump-administrationen hindrade tidigare ICC-åklagaren Fatou Bensouda för hennes försök att undersöka möjliga amerikanska krigsförbrytelser i den konflikten. Även om Biden-administrationen hävde sanktionerna, valde den nuvarande åklagaren Karim Khan förra året att inte fokusera på eventuella brott av amerikanska trupper där.
När det gäller Rysslands invasion har dock USA vänt sig till Haag, utan att gå så långt som att bli part i den. Det känns som om att nu då hela övriga världen fördömer Ryssland, då är en internationell tribunal ok, men inte om det gäller konflikter där USA själv är inblandade i. Jag kan känna en viss dubbelmoral i det tänket.
Kanske är detta dock chansen världen får, för att se och skapa ett ökat värde, som nästan alla länder kan acceptera kring en internationell folkrättsdomstol. Kina och Ryssland lär väl även fortsättningsvis stå utanför ICC men kanske kan kriget i Ukraina möjliggöra en större acceptans hos exempelvis USA.
För egen del måste jag nog tillstå, som den pacifist jag är, att det största brottet i alla konflikter bör väl rimligen vara igångsättandet av själva kriget som sådant. Här saknar tribunalen jurisdiktion överhuvudtaget, nämligen för själva krigsutbrottet i sig. Vore inte det något som en internationell folkdomstol eller FN-organ borde ha som det absolut viktigaste mål, att förhindra och lagföra de som inleder en konflikt?
Några tisdagsfunderingar från ett bibliotek i södra Skåne.
/m
Livsresan från stillhet till frid
Jag sitter ensam på landet i en stuga utanför Södra Sandby. Om man undantar den bitvis hårt trafikerade landsvägen utmed husets framsida är det stillheten som råder i den trädgård som breder ut sig på baksidan. Det är långt från stadens myller eller hetsens och stressens Almedal just nu.
Minnet går tillbaka till alla de åren jag var ansvarig för våra arrangemang i Almedalen eller alla de panelsamtal och debatter jag medverkade i. Det känns avlägset nu när stillheten växer i mitt inre här på landet.
Visst var det roliga år men samtidigt en ytlig värld som enbart handlade om att synas. Jag vet att jag uttalade mig i lokalmedia varje år och svarade på journalisternas frågor om varför vi satsade skattepengar på att åka till Almedalen. Jag blev bättre och bättre på att finna hållbara argument. Samtidigt är det svårt att bortse ifrån att nyttan i att synas på Almedalen är en kortvarig ögonblicksföreteelse som sällan skapar långvariga värden.
Det största värdet är nog att det är lätt att mötas i Almedalen. Alla är ju där inom samhälle, politik och affärsliv. Att mingla och skapa värdefulla möten är lätt och det är där du kan skapa värdena, de bestående intrycken, de bestående mötena mellan personer som kan leda till något stort. Jag minns knappt någon av våra tältaktiviteter men jag minns mötena. Jag minns människorna. Många har jag fortfarande kontakt med.
Jag läser ofta ur Vägmärken, Dag Hammarskjölds bok. Stillheten är ett ofta förekommande begrepp i hans värld. Jag kan förstå det. Stunder av stillhet har alltid haft väldigt positiv effekt på mitt sätt att vara effektiv och beslutsfähig. För Dag Hammarskjöld var stillheten en nödvändighet för att han skulle klara av sitt tuffa uppdrag. Stillheten och tystnaden var en nödvändig motvikt till den intensiva FN-verksamheten och en förutsättning för att han kunde fatta kloka beslut i konflikter med freden som ledstjärna.
När Dag Hammarskjöld invigde meditationsrummet i FN sa han:
”Inom oss alla finns en kärna av stillhet omgiven av tystnad. Här i denna byggnad, där så många arbetar och debatterar för fred, behövs ett rum, som är avskilt för tystnad i yttre mening och stillhet i inre mening. Här finns inga andra symboler, inget som distraherar eller stör stillheten i vårt inre … Enligt ett urgammalt ordspråk karaktäriseras ett kärl av sitt tomrum och inte av sina väggar. Det ankommer på var och en av oss, som besöker detta rum, att fylla tomrummet med det som vi själva finner i vår kärna av stillhet.”
För Dag Hammarskjöld, likväl som för mig, spelar de medeltida mystikerna och deras tänkande en stor roll för mig. Deras tid och värld var en helt annan men de landade i många sanningar som vi i dagens självupptagna värld har förträngt eller inte velat ta till oss. Just stillheten är jag säker på att Dag ”lånade” från Johannes av Korset, Thomas af Kempis och Mäster Eckhart. Samtliga tre nämner stillhet och frid i vördnadsfulla termer.
För egen del går jag ett steg längre än Dag och jag tänker även på frid, inte bara stillhet. Det är möjligt att även Dag såg på resan från stillhet till frid. Han benämnde ju den längsta resan som resan inåt och då kanske han tänkte på resan från stillhet till frid. När ni tänker på stillhet och frid kanske ni ser dem som synonymer, som utbytbara begrepp som beskriver samma sak. För mig är det stor skillnad på dem, egentligen ett livs erfarenheter och upplevelser emellan. Ungefär som skillnaden mellan att vara på Almedalen och i en stuga utanför Södra Sandby.
Inspirerad av de medeltida mystikerna som levde ett inrutat liv med bön och reflektion kan jag tänka mig att även de separerade begreppen. Frid var målet och stillheten ett medel. Liknande känner jag. Kanske är det det som är mödan värd med vår strävan här på jorden, att finna frid. Mystikerna hade säkert delat upp det i fem steg och sagt att stillhetens frukt är bönen, det första viktiga steget där du pratar med Gud. Det andra steget är resultatet av bönen, nämligen tro. Har du tro når du det tredje steget som är kärlek, både att ge och ta emot kärlek. Du går då in i det fjärde steget som är tjänande, du tjänar och utför kärlekens handlingar och resultatet av ditt tjänande är frid. Du har därmed vandrat från stillhet till frid genom fem steg.
För mig är det en livslång resa att färdas från stillhet till frid. Kanske når jag aldrig fram? Till alla de som är stressade och befinner sig på Almedalen just nu, i en ytlig värld, ser de säkert ingen skillnad på stillhet och frid. För dessa är de synonymer som kan liknas vid ett modernt begrepp som semester. För mig är det så långt därifrån det bara kan gå att komma. Jag tänker att många människor nöjer sig med stillheten, på sin höjd under semestern, men de når aldrig längre. Frid finns inte för dem. Stillheten kan de ordna själva och jag delar den bilden. Stillheten kan du själv frambringa genom lugn och stilla harmoni men den verkliga friden kan du bara ta emot från Gud. Den kan du inte själv erhålla. Den blir ett resultat av din strävan. Vägen kan vara svår, ogenomtränglig och bitvis hård men den är väl värd att vandra.
För har vi egentligen något val? Att vandra mellan stillhet och frid ser jag som det mest naturliga att göra med stillhet, kärlek och tjänande som ledstjärnor. Finns det någon annan väg?
Nu har jag givit dig färdbeskrivningen. Fem steg på vägen mellan stillhet och frid. Vägen är lång så min uppmaning är…att ta första steget. Börja gå.
/m
Göra det omöjliga
Jag sitter i stugan och pustar ut efter en dag med olika frilansjobb, kurs i att restaurera gamla hus med lera och naturligtvis läsande och skrivande. Slår på TV:n och det är friidrott från stadion. Tror förresten att mitt personliga 3000 meter banrekord är från stadion. Vi pratar -80 tal och en sen kväll med löpning i stadionlyse. Jag minns fortfarande mjölksyran som sprutade sista varvet.
Tänker på det omöjliga och att göra det möjligt. Oxford den 6:e maj 1954. Läktarna fullsatta. Solen spred en varm värme. Friidrott i världsklass. Höjdhopp, häcklöpning, kulstötning med fantastiska deltagare och fantastiska resultat. Alla åskådare väntade dock på ett enda lopp. Den klassiska ”engelska milen” skulle avgöras i slutet av tävlingarna. Sju löpare skulle ställa sig på startlinjen, dock anlände Miller som åskådare och förstod först på plats att han var anmäld och gav walk over.
Sex löpare ställde sig på startlinjen. Det hade tävlats i grenen ”den engelska milen” länge och det var många som sa att det var omöjligt att komma under 4.00 minuter. Ingen hade någonsin lyckats springa under 4.00 minuter. Det var helt enkelt en magisk gräns, omöjlig att passera.Mängder med tävlingar hade passerat och mängder med lopp hade slutat med resultat mellan 4.01-4.10. Det verkade helt enkelt vara en fysiskt omöjlig gräns, i alla fall skrev tidningarna det.
Startskottet gick och löparna var iväg. Två farthållare hade anlitats. Dels Cris Brasher och dels Chris Chataway. Trots dessa farthållare tog Roger Bannister ledningen redan det första varvet. Det gick fort. Väldigt fort. Tempot skulle inte hålla, det tänkte nog alla som satt i publiken. Drömgränsen var ju omöjlig. Bannister skulle tvingas att minska farten.
När Bannister närmade sig upploppet var dock publiken i extas. Skulle det omöjliga trots allt vara möjligt. När Bannister passerade mållinjen stannade klockan på 3:59,4. Det omöjliga hade hänt. Drömgränsen var krossad!
Efter detta lopp blev det stora löpsedelsrubriker. Det omöjliga hade hänt. Det som varit så svårt visade sig nu vara möjligt och redan veckan efter var det ytterligare en löpare som sprang under drömgränsen. Efter några månader hade faktiskt ett tiotal löpare sprungit den omöjliga ”engelska milen” under 4 minuter. Alla visste ju nu att det inte var omöjligt. Den omöjliga gränsen verkade mer finnas i löparnas huvud som tankar mer än i deras fysiska kroppar.
Varför skriver jag detta? Jo, jag tänker att i oss alla finns det omöjliga gränser. Vi målar upp omöjliga tankar som säger till oss att just det där är en omöjlighet, eller att just det där kommer aldrig att funka. Gränserna är olika för olika människor men det är mänskligt att sätta upp gränser för vad man tror är möjligt. Det kanske handlar om att det är omöjligt att få det där yrket man drömmer om. För någon annan kanske det handlar om att det är omöjligt att bli tillsammans med den där personen som man drömmer om att bli tillsammans med. För någon annan kanske det handlar om att det är omöjligt att bli frisk från den sjukdom man lider av. För någon verkar det omöjligt att Gud finns eller att Gud älskar varje människa så som den är. Det finns mängder med olika skäl som bekräftar hur omöjligt det är. Det största hindret finns dock inom oss själva. För ingenting gör något möjligt ifall vi har föreställningen och inbillar oss att det är omöjligt. Fråga Roger Bannister. Han trodde att det omöjliga var möjligt och plötsligt trodde många att det var möjligt.
Behöver du en coach i livet? Hör av dig så gör vi upp en plan tillsammans. Tillsammans göra vi det omöjliga möjligt!
/m
Förändringsvilja
Jag befinner mig i vår sommarstuga utanför Kalmar. Det är årets varmaste dag och jag håller på att krevera. Det är dock bara att gilla läget. Det finns ingen kyla någonstans helt enkelt, varken inne eller ute. Det är olidligt varmt och jag accepterar förutsättningarna. Ingen idé att göra motstånd mot vädrets vilja till förändring.
Värmen påminner mig om förändringar och en varm sommardag för några år sedan när jag var kallad till ett personalmöte på en klinik. Jag hade uttalat mig i media om förändringsarbete och den lokala tidningen hade ett citat som jag tydligen hade sagt som var i stil med, ”arbetar man i hälso- och sjukvårdsbranschen är förändring det nya normaltillståndet”. Citatet/uttalandet hade retat upp en del på just den här kliniken som upplevde att förändring var absolut det sista de behövde utan de längtade efter arbetsro efter ett tufft år med en tuff personalsituation. Ett ytterst mänskligt och förstående sätt att se på det hela efter en tuff period.
Jag vet att jag funderade på förändringsvilja när jag gick genom sjukhusets kulvert innan jag kom fram till sammanträdesrummet. När jag kom in i sammanträdesrummet och mötte personalen fick jag först berätta bakgrunden kring mitt uttalande. Om att förändring är något eftersträvansvärt. Att det visst finns perioder av lugn även i en förändringsresa. Att förändring inte är något tillfälligt. Jag mötte en hel del motstånd i form av åsikter kring att det var arbetsro som just den här kliniken behövde. Att förändring inte alls var något eftersträvansvärt.
Medan jag lyssnade på medarbetare som vittnade om deras motstånd till förändring började jag ställa frågor till dem om det inte var något som de innerst inne ville förändra. Funkade allt egentligen perfekt på kliniken? Gradvis smög det fram mängder av idéer och så småningom hade vi en fantastisk stund tillsammans där förändring var i fokus. Några veckor senare fick jag ett mail från en av de mest kritiska läkarna som varit som mest högljudd på mötet som tackade mig för att jag hade kommit och lyckats vända på viljan till förändring. Så uttryckte han sig…viljan till förändring.
När jag gick därifrån vet jag att jag tänkte på något som en av sjuksköterskorna sagt. ”Att här i regionen är det cheferna som vet bäst och att det är de som planerar all form av förändring”. Med den åsikten förstod jag bättre den till viss mån berättigad kritik som personalen initialt kände. Det motstånd jag upplevde härstammade således ur en upplevd avsaknad av delaktighet i beslutsprocessen kring förändring.
Kruxet med mitt uttalande var egentligen, ungefär som jag befinner mig nu i tillståndet kring det olidligt varma vädret, det gäller bara att förstå och acceptera. Det kan säkert skapa ett mått av förståelse för den aktuella förändringen, men den skapar samtidigt en uppgivenhet som kommer ta sig uttryck i reducerad inre motivation. Utmaningen ligger inte i att medarbetare gör motstånd mot förändringar utan utmaningen ligger i att chefer och organisationer har skapat förutsättningar som ger upphov till förändringsmotstånd hos medarbetarna. Så länge det finns arbetsplatser med chefer som tror att de alltid vet bäst, så länge kommer det också finnas ett behov av kontraproduktiva metoder. Så länge det finns medarbetare som upplever att förändringarna kommer uppifrån utan deras delaktighet i beslutsprocessen, ja, då får man som chef räkna med ett visst motstånd.
För egen del är jag en varm anhängare av att se medarbetare som kapabla att själva bidra med ansvarstagande förändringsvilja. Då blir inte förändringsmotståndet en stor fråga. Tvärtom blir krav på förändring ett tillfälle att dra nytta av hela verksamhetens samlade kompetens och skapa utrymme för engagemang och medinflytande och samtidigt höja kvaliteten i besluten. Självklart kräver detta ett närmast totalt transparent ledarskap, långtgående delegering och hela tiden uppmuntran och feedback kring hur verksamhetsutvecklingen fortskrider.
Se där…då hade jag inte fel…. ”arbetar man i hälso- och sjukvårdsbranschen är förändring det nya normaltillståndet”. Normaltillståndet ska väl vara en chef som är duktig på kommunikation, delegerar långtgående och hela tiden ger konstruktiv feedback! Som på vilken arbetsplats som helst!
Om nu bara värmen kunde minska…puh…
/m
Mats Uddin 