Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Okänt land
Jag vaknar tidigt. Relativt dålig sömn. Ger mig därför ut och springer istället för att fortsätta att ligga och vrida mig i sängen. Är vid en stuga över helgen i Haverdal. Oändliga sanddynor och härliga vågor som slår in mot stranden. Solen håller på att gå upp bakom trädtopparna.
Som vanligt ger jag mig ut med ett Hammarskjöld-citat i huvudet.
”Vidare drives jag in i ett okänt land.”
Hammarskjölds bok börjar med den här meningen. Han är mellan 20-25 år när han skriver detta. Även om han kallar det okänt land var han redan från tidig ålder inriktad mot den uppgift som skulle bli hans kall. Inriktningen var tydlig men samtidigt visste han inte exakt vilken denna uppgift skulle bli. Kanske var det detta han kallade okänt land?
För många var det i alla fall okänt att Hammarskjöld parallellt med sin ämbetsmannautövning brottades med existentiella frågor, den egna jag-upplevelsen, förhållandet mellan honom och Gud och det egna ansvaret för andra. Med en märklig exakthet ledde dessa existentiella grubblerier till att Hammarskjöld fick en klarhet i sitt sökande enbart några månader innan han utsågs till FN:s generalsekreterare. Han sade JA till någon eller något (som han senare skulle beskriva det).
Dag Hammarskjöld var verksam i den politiska världen även om han aldrig var politiker. Han såg sig själv som partipolitiskt obunden. Det offentliga uppdraget för Dag Hammarskjöld var helt enkelt personligt och inte förankrat i något partiprogram eller beslutat i någon partikongress. Han hade enbart sin egen övertygelse med sin egen livsåskådning, sin egen värderingskala, sin egen tro som grund. Här tänker jag att vi alla har något att lära från Hammarskjöld.
Oavsett om du är politiker eller ämbetsman eller arbetar i det privata näringslivet så är uppdraget just personligt. Mats Svegfors beskrev just detta i sin bok om Hammarskjöld, ”Den förste moderne svensken”, från 2005. Alla är vi människor av kött och blod och alla vi styrs och frestas i vår utövning av de krafter som omvärlden ger. Frågorna ställs hela tiden till politikern, ämbetsmannen eller den som arbetar i det privata om vad som driver en? Vilka värden omfattar just du? Är du i detta jobb för att berika dig själv, materiellt eller symboliskt? Har du bara förpliktelser mot dig själv och möjligen dina nära i familjen eller anser du dig ha förpliktelser mot din nästa varhelst du möter henne i arbetsliv eller ute i samhället i stort? Jag tror att dessa stora frågor som Dag brottades med varje dag, bör ställas varje dag även hos var och en av oss. Vad tror Du på? Varför söker Du människors förtroende? Vad vill Du förverkliga i andra människors tjänst?
När jag springer längs Haverdals kust kan jag inte låta bli att reflektera över Hammarskjöld och hans dagliga grubblerier kontra vår egen samtid. Vi lever i en alltmer individualiserad och egofixerad tid. I mångt och mycket är jag inte bekväm i den samtid som nu existerar där Hammarskjölds terminologi om okänt land efterföljs av meningen ”marken blir hårdare, luften mer eggande kall” är verklighet just nu. Med de inspel som förs i årets valrörelse med tydligt ”vi och dom” perspektiv och inspel om hur mitt perspektiv är det rätta och ditt är fel, så drives jag ut i ett okänt land som både är hårt och kallt.
Jag för en egen kampanj för ökad lyhördhet, ökad öppenhet, tolerans för allas olikheter och inte minst att vi alla bör hjälpa varandra, oavsett om det ger mig fördelar eller inte. Jag vill bort från egoism och in med det osjälviska. Hur kan jag navigera i detta okända land och bidra på bästa sätt med ett osjälviskt perspektiv?
Dag Hammarskjöld brottades med just dessa frågor livet igenom. Han besvarade dem i sin bok, ”Vägmärken”. I slutet av augusti 1961 skrev han den sista noteringen som finns i boken. Märkligt nog har då det okända landet bytts till säker mark. Dag Hammarskjöld avslutar sin bok så här:
”Men det är samma land. Och jag börjar känna kartan och väderstrecken”.
Kanske kan även jag så småningom säga att jag känner tillit till kartan och väderstrecken och har kommit förbi det okända. Hoppas kan man ju alltid!
/m
Jag vill höra din åsikt
Det är tidigt söndag morgon. Min mobiltelefon ringer. Först blir jag en aning rädd, för vem ringer en söndag morgon klockan 07? Tänk om det har hänt något med mina nära och kära. Jag svarar därför en aning forcerat. Det tar ett antal sekunder innan jag förstår vem det är. Det är ingen fara med mina nära och kära, rösten tillhör en direktörskollega från en annan region. Hen säger sin början en gång till eftersom min förvåning i början av samtalet måste ha blockerat mig…”jag vill höra din åsikt”, säger hen.
Söndag morgon, strax efter 07. Jag glider ned för trapporna och sätter mig i vardagsrummets soffa. Jag låter min direktörskollega föra fram sitt ärende och låter min fundering kring valet av tidpunkt att ringa mig få vila i mitt bakhuvud. Min kollega berättar om dilemmat hen befinner sig i. Uppenbarligen ett knepigt läge. Jag ställer ett antal kontrollfrågor. Inser efter ett tag i samtalet att i det här fallet finns det ingen återvändo. Nu handlar det bara om att hantera framtiden på bästa sätt och lämna det som har hänt. Gjort är gjort.
Jag ger min direktörskollega min uppriktiga analys. Det märks att hen inte har fått ett sådant svar från någon i hens närhet tidigare. Direktörskollegan blir en aning sur märker jag. Ärlighet serverad i uppriktighet på ett ödmjukt sätt är svårslaget. Därför fortsätter jag att ge min syn på saken. Min direktörskollega, som är en aning uppskruvad, tackar till slut för samtalet och lägger på. Jag förstår att detta var inte det hen ville få höra.
Under veckan som går är jag upptagen med mycket som sker i vår region. Det blir långa arbetsdagar och jag förtränger söndagens tidiga morgonsamtal med min kollega. När torsdag kväll håller på att glida över till fredag morgon är jag kvar på jobbet. Min mobiltelefon vibrerar och på displayen ser jag hens namn. Ögonblickligen minns jag tillbaka till söndagsmorgonens samtal och jag svarar nyfiket. Hen är mycket lugnare nu. Dock märker jag att även om rösten visserligen är lugn finns det en underton av bitterhet. Hen berättar att tyvärr blev det med ärendet precis som jag hade förutspått. Bitterheten i hens röst var ett klassiskt utslag av att hen ville inte detta resultat. När vi lägger på avslutar hen med orden… ”det måste vara roligt att alltid ha rätt”, med tydlig sarkasm adresserat till mig. Jag tänker att det sistnämnda handlar inte om mig egentligen utan var ett resultat av hens nedstämdhet i nuet. Jag hade ju bara svarat på hens samtal tidigt en söndag morgon med uppmaningen att hen ville höra min åsikt.
Det har gått ett antal år nu sedan de där samtalen. Ganska många år faktiskt. Jag har inte varit i kontakt med min före detta kollega sedan dess. Jag har ibland funderat på det här med begreppet ”höra din åsikt”. För mig är det en inbjudan till att verkligen höra vad den man säger det till har att säga i själva ärendet. Detta utan att egentligen bedöma eller värdera dess svar. Tillit är ett underbart begrepp som inbegriper att man bjuder in någon annan i ens liv att delge en uppriktighet kring något. Vissa människor har dock svårt för att inte få sina egna värderingar och synpunkter bekräftade av någon annan när man ställer frågan kring om man vill höra den andra åsikt. Så här i efterhand gjorde jag ett klassiskt misstag. Jag skulle ha ställt en kontrollfråga innan jag svarade. Jag skulle ha frågat om vederbörande verkligen var redo för att höra min ärliga åsikt och vad kommer att hända ifall min åsikt går på tvärs med frågeställarens. Nu ställde jag inte de frågorna och hade därmed inte konsekvenstänket klart för mig.
Erfarenhet är en brutal lärare. Vi går igenom livet med dess upp- och nedgångar. För egen del har jag kommit väldigt långt i mitt tänk kring att ärlighet och sanningen gör en fri och jag lär mig något nytt varje dag. I alla fall tycker jag själv det (i all ödmjukhet). I fredags träffade jag en relativt ny vän på LUX på Lunds universitet. Efter att vi samtalat en stund kom så frågan från min vän efter att hen delgivit mig ett dilemma som vederbörande stod inför…”jag vill höra din åsikt”. Jag reste omedelbart tillbaka i tiden till mina samtal med min före detta direktörskollega. Omständigheterna nu var helt annorlunda men samtidigt var orden desamma. Jag vill höra din åsikt!
Den här gången ställer jag kontrollfrågorna. ”Är du beredd att höra min åsikt, även om min åsikt kanske går emot vad du innerst inne tycker? Kommer detta förändra vår relation?” Det blev en bra dialog kring förutsättningarna innan jag svarade hen. Vederbörande ville verkligen ha min ärliga åsikt och hen bedyrade att detta inte skulle göra något för vår framtida relation. Med det som uttalad bekräftelse gav jag så min uppriktiga åsikt. Jag märkte att mitt svar inte var vad min vän velat höra. Jag tänkte att nu har jag återigen hamnat i samma fälla, trots kontrollfrågorna. Vi skiljdes utanför LUX och jag åkte sedan till Haverdal över helgen. På tåget från Lund till Haverdal tänkte jag på termen ”jag vill höra din åsikt”. Den inbegriper ju ett förtroende i sig. Någon annan är nyfiken på att höra din åsikt. När jag coachar chefer eller projektledare brukar ett av de ämnen som oftast kommer upp till spörsmål vara hur man ska hantera de som tycker annorlunda. Jag brukar ge ett svar som de inte förväntar sig. ”Värna om dem som tycker annorlunda för de kan vidga både din förståelse men även ärendets innehåll.”
I morse fick jag så ett sms från min vän från LUX. Ett stort rungande tack fick jag eftersom min åsikt hade gjort att min vän fick en input till vederbörandes dilemma som gjort att hen tänkt helt annorlunda och saken hade fått en ny, positiv vändning. Jag log i mitt inre. Ibland finns det ett mått av lärande i att möta andra människor som är svårslaget.
/m
Parallella världar
Jag kör mitt vanliga pass på MIND:s självmordslinje och försöker stötta enligt bästa förmåga. Det är för ovanlighetens skull relativt lugnt ett tag och plötsligt står ingen i kö efter tre intensiva samtal. Jag slår på TV:n lagom till att se på TV4:as Nyhetsmorgon att de ska intervjua Sveriges största ”youtuber”. Jag hör inte riktigt namnet och tänker att är man störst på YouTube måste jag veta vem det är. När de senare presenterar namnet så slår det mig att jag har ingen aning om vem vederbörande är.
Efter att jag har avslutat mitt pass på MIND och ska ta tag i dagens uppdrag kommer ändå en fundering upp i mitt huvud, hur det kommer sig att jag inte känner till Sveriges största ”youtuber”? Jag anser mig själv vara väl initierad i dagsaktuella saker och följer med i media dagligen. Läser tidningar, ser på nyheter och försöker följa med både i inrikespolitiken och i utrikespolitiken. Ändå känner jag inte till namnet på Sveriges största ”youtuber”. Jag är inte naiv, jag inser naturligtvis att det handlar om att jag sällan är inne på YouTube. Det är en rimlig förklaring och när jag delar mina reflektioner med en vän så skrattar hon bara. Jag blir först lite irriterad men sedan ställer hon mig verkligen mot väggen. Hon undrar om jag vet hur man går in på TikTok, och jag måste svara nekande på det. Hon undrar hur ofta jag går in och lyssnar och tittar på någon som heter Pärleros podd eller YouTube-kanal, och jag måste tyvärr svara att jag inte vet vem Pärleros är. Hon frågar hur ofta jag ser vad Bianca lägger ut på Instagram, och jag måste svara att jag visserligen vet vem Bianca är dotter till men att hon hade Instagram visste jag inte. Hon ger några andra exempel och gradvis tvingas jag erkänna att det verkar finnas en parallell värld som jag inte alls känner till, med människor som delar saker med varandra som helt går förbi min egen värld.
Dit man riktar sin uppmärksamhet är där man lever sitt liv, tänker jag efter att jag har sagt adjö till min vän. Jag går in och tittar på ett avsnitt av det som Sveriges största youtuber lagt ut, jag går in och tittar på Biancas Instagram, laddar ned ett poddavsnitt från Pärleros och jag letar reda på vad som läggs ut på TikTok. Jag vill inte vara utanför i en annan värld, jag vill i alla fall veta vad som försegår i den parallella världen men inser snabbt att det finns kanske en anledning att dessa inte är en del av min värld. Det som jag såg och hörde tillför mitt liv…ingenting. Absolut ingenting.
Jag känner mig dock en aning misslyckad fortfarande efter att ha kikat in i denna parallella värld. Är man störst på något, tillför man ju mycket till andra och uppenbarligen är det något jag missar. Att vara utanför är aldrig roligt. Det är modigt att gå sin egen väg, att välja att stå utanför något som alla andra vill vara en del av men samtidigt kan det vara ett ofrivilligt utanförskap och då känns det ensamt. Ofrivillig ensamhet är skadligt. Jag inser naturligtvis att målgruppen för denna parallella värld inte direkt är menat för någon som mig, men samtidigt kan jag tycka att vi som mänsklighet hör ihop, oavsett ålder och erfarenhet och vi berikar varandra i varje del av livet. Kanske kan de tillföra mig något, om jag är tillräckligt öppen och bejakande?
Jag ger det ytterligare en chans. När jag genomlider ytterligare ett avsnitt kring smink och lyssnar på ett allt för självklarhetsfullt samtal från Pärleros podd tänker jag att den parallella värld som jag oftast fördjupar mig i kring exempelvis Guds mysterium, Hammarskjölds teologi om den öppna skålen, Thomas a Kempis 1400-talsteologi, Johannes av Korsets ”själens dunkla natt” och Mäster Eckharts sinnrika predikningar från 1200-talet är en parallell värld som berikar mig massor men den kanske berikar väldigt få. Det är dit jag riktar min uppmärksamhet och det berikar mitt liv mycket, varför ska jag helt plötsligt gå in på YouTube, TikTok och lyssna på ointressanta poddar för att alla andra är där? Jag börjar skratta åt mig själv och mitt patetiska beteende att försöka vara där alla andra är. Så naivt och dumt.
När jag klickar ned avsnittet från Sveriges största youtuber och stänger av podden känner jag mig stärkt. Nu vet jag om denna parallella värld och jag har givit den en chans. Den gav mig inget men jag är samtidigt glad åt att andra kan finna nöje i en sådan värld. Kanske är jag för djupsinnig och borde bejaka en ytlighet mer? Eller inte? Hur det än är med den saken så tänker jag att det här med parallella världar är ändå något som jag ska tänka mer på i framtiden. Jag ska inte ta för givet att jag är välinformerad, för det är jag uppenbarligen inte. Jag ska inte ta för givet att min värld är den rätta och att det är den som flera borde bejaka, för så är det inte. Jag ska inte jämföra parallella världar såsom att min värld är bättre än din, för så är det inte. Alla vi som nu lever och som har levt på denna jord, lever våra olika liv och riktar vår uppmärksamhet åt olika saker. Det är nog egentligen inte svårare än så. Vi har olika intressen och lever i olika samtider och att det finns ett diversifierat landskap där vi som människor har förmånen att kunna rikta vår uppmärksamhet och finna mening i olika saker borde egentligen bara vara positivt. Vi är alla inskränkta i våra egna världar och vet sällan något om andras världar, kulturer eller vardag. Kanske är dagens lärdom för mig att bejaka nyfikenheten för varandras världar, för varandras vardag, för varandras intressen, för det är så vi behåller vår nyfikenhet livet ut och lär oss mycket på vår resa.
Min parallella värld är inte din men jag delar gärna med mig av min värld och är nyfiken på din värld. Låter inte det som en rimlig väg framåt?
/m
Acceptans i tre steg
Jag har ett sommarhus utanför Kalmar. Egentligen är det min mors föräldrahem, så att säga att det är mitt sommarhus är en aning förmätet. Jag är mer eller mindre sommaruppvuxen (om det finns något sådant ord) där. Varje sommar i mitt numer 53-åriga liv har jag spenderat i detta hus och runt omkring dess småländska marker. Jag kan varje stig, varje väg och varje del av huset. Varje gång jag lämnar huset känns det vemodigt. Jag gör alltid en extrarunda innan jag stänger, låser och åker därifrån. Går från rum till rum, insuper varje vrå, funderar på om rullgardinen skall dras ned lite till, kontrollerar igen om all el avstängd, om jag har tömt soporna, länsat skafferiet och stängt av spis och tv. Naturligtvis är allt redan i ordning men jag gör ritualen i alla fall. Att lämna gör ont. Det är alltid förknippat med vemod och sorg. Att släppa taget, att lämna något man älskar, om än tillfälligt, är svårt. Jag lämnar mitt paradis och åker åt ett annat håll.
Steg 1
Kanske är det så att lämna något man är fäst vid, oavsett om det handlar om sommarhus, relationer, arbeten eller något annat är alltid förknippat med vemod. Det är helt enkelt svårt att sätta punkt för något och gå vidare. För det är inte bara det att man lämnar något utan man rör sig ut mot framtidens ovisshet och då krävs det ett visst mod. Nu använder jag visserligen mitt sommarhus som en liknelse för det här med acceptans i livet men jag tycker ändå det är lite talande. Det handlar om att jobba med acceptans och lära sig att sätta punkt i tid för vissa saker, att ta sig an en ny uppgift och lämna ett gammalt, att välja bort något för att kunna prioritera något annat. Ens tid i livet är begränsat och du kan inte göra allt och du kan inte vara på fler ställen samtidigt. Att jobba med acceptans är en viktig del av livet.
För egen del har jag alltid haft lite av en inbyggd KBT-ådra inom mig. Jag jobbar mycket utifrån de förutsättningar som finns. Att älta något gammalt är efter den nyttiga läroreflektion som alltid bör ske, både ineffektivt och leder inte framåt. Dessutom om du går och grubblar på något gammalt så är du begränsad i din tankeverksamhet i att tänka nytt. Jag brukar därför vara ganska bra på att släppa det gamla och prioritera det nya. Här är acceptansen nyckeln till mycket. Jag har därför lärt mig, delvis genom den hårda skolan som kallas livserfarenhet, att lämna något, ta avsked av något och avsluta något utan att vara bitter eller fastlåst i det som aldrig blev eller det som kunde ha varit, är att arbeta med acceptans.
Steg 2
I hela mitt liv har jag försökt att komma ett steg ytterligare. När jag var 17 år kom jag för första gången i kontakt med Hammarskjölds Vägmärken och fick ta del av dennes ord såsom exempelvis om att tömma sig själv, om den öppna skålen, om att vara kärlet. Det tog några år innan jag förstod att här handlar det inte bara om acceptans utan här handlar det om ytterligare en nivå, nämligen att vad nuet än levererar för innehåll så acceptera det som om du själv har valt det. Det handlar om en konst i att möta tillvaron utan förutfattade meningar och att helt släppa taget om både dåtid och framtid. Att alltid arbeta med nuet som en vän och att inte göra nuet till din fiende. Att släppa alla tankar, känslor, handlingar som håller dig borta från nuet. Du är ett med nuet och acceptera nuet så som det är och handla därefter.
Jag har nu, när jag har kommit upp ett antal nivåer på min livsresa, fullt ut accepterat Hammarskjölds tankar kring den tomma skålen. Jag förstår vad han menar och jag lever därefter. Som alla andra är jag dock bara en människa och att överge mina förutfattade meningar eller fastna i några gamla tankar är något även jag hamnar i lite då och då men numer går det ganska snabbt för mig att hantera dessa tankar. Jag släpper dem helt enkelt efter ett snabbt konstaterande att de kom upp i mitt huvud och sedan accepterar jag livet som det kommer…varje sekund…varje ögonblick.
Att arbeta med acceptans är således egentligen bara ett steg på vägen på din livsresa. Det är möjligt att du aldrig kommer längre och då är det gott nog men vore det inte häftigt om du kom lika långt som Hammarskjölds ord förmedlar. I varje sekund accepterar du nuet, oavsett vad som sker, som om det vore du som valt allt som sker. Som om nuet är det enda som existerar, både i tanke, ord och handling. Du bejakar ödet i varje stund. Och när du har kommit så här långt på din livsresa då tvistar Hammarskjöld till det ytterligare en gång. Det är nämligen inte slut här.
Steg 3
Hammarskjöld skriver, Icke jag utan Gud i mig. Även här tog det några år för mig att förstå ordens betydelse. Det yttersta steget är således att inse att det är inte du som är subjektet längre. Det är inte du som gör acceptansen. Från att vara subjekt i sin tillvaro gör Hammarskjöld erfarenheten av Gud och gör Gud till det egentliga subjektet i ditt liv. Gud döljer sig i människans inre. Den som vill finna Gud måste därför bli helt tom på allt som inte är Gud och ”träda in i en djup andakt inom sig själv”. Det handlar således inte om vad nuet än levererar för innehåll så acceptera det som om du själv har valt det utan acceptera det som om det till och med är Guds val. Det är det som är nuet, det är det som är acceptansen, det är det som är det yttersta målet.
Icke jag utan Gud i mig!
/m
Inställning om varför är ofta avgörande
Jag är på väg från ett möte med en yrkesgrupp på US. Ett bra möte, trots bitvis ett relativt högt tonläge. Jag går lite i mina egna tankar när jag smiter förbi ett av vårdavdelningarnas allrum där patienterna kan titta på TV och umgås. Rummet är tomt, så när på en lokalvårdare som jag ser noggrant rengör TV:ns fjärrkontroll. Jag stannar upp och smygtittar på lokalvårdarens noggrannhet. Till slut går jag in i allrummet och presenterar mig. Lokalvårdaren stannar upp och jag frågar lite nyfiket om hennes arbetsuppgifter. Det blir ett intressant och tankeväckande samtal. Min fråga kring varför hon rengör fjärrkontrollen så noga besvarar lokalvårdaren med följande:
”Jag läste i tidningen att vårdrelaterade infektioner ökar här på US så jag tänkte att jag måste vara ännu mer noggrann i mitt jobb och jag tänkte att en fjärrkontroll är en potentiell smittbärare.”
Jag lämnade lokalvårdaren med en värme i mitt inre. Den senaste tiden hade städningen på våra sjukhus varit uppe som en het politisk fråga. Dels för att medarbetare upplevde att städningen blivit sämre över tid och dels det faktum att vårdrelaterade infektioner (VRI) ökade. Frågan var om städningen kunde vara en del i VRI-strategin för att minska infektionerna. Rent verksamhetsmässigt hade regionen lagt ut hela städningen på entreprenad. Politiskt var frågan, visserligen komplex, men också het utifrån det sistnämnda faktumet. Det fanns politiska intressen i att ta tillbaka städningen till egen regi med regionen som arbetsgivare kontra att fortsätta med entreprenadlösning och då skruva mer på kravbilden vid upphandlingen. Att jag närmade mig lokalvårdaren i dagrummet hade nog med den aktuella politiska frågan att göra.
När jag närmade mig kulverten för att smita ned i US katakomber mötte jag en annan lokalvårdare. Jag passade på att även fråga denna lokalvårdare om arbetsuppgifter med mera. Här möttes jag snabbt av en kritisk lokalvårdare som var missnöjd med det mesta. Till slut ställde jag även här en fråga, som ungefär lät så här: Vad känner du inför dina arbetsuppgifter? Jag fick ett helt annat svar av denna lokalvårdare:
”Jag gör det jag blir tillsagd, inte mer.”
De båda mötena lämnar mig inte. De hänger med mig under kvällen och natten. Jag tänker på de bådas inställning till sina arbetsuppgifter. Av uppenbara skäl var jag väldigt förtjust i den lokalvårdare jag mötte först. Att kunna lyfta sig bortom sina arbetsuppgifter och så påtagligt försöka att medverka till att minska regionens VRI imponerade på mig. Under natten bestämde jag mig för att försöka få den första lokalvårdarens inställning att genomsyra alla lokalvårdares grundsyn kring sitt arbete. På morgonen tog jag kontakt med högste chefen för lokalvårdarens företag. Jag berättade redan i telefon att jag ville boka in ett möte med chefen och den här specifika lokalvårdaren.
Sagt och gjort. En kväll en vecka senare stod chefen och lokalvårdaren utanför mitt tjänsterum. Jag märkte att lokalvårdaren var väldigt nervös så jag var snabb att retoriskt berömma henne för hennes sätt att arbeta och hennes inställning till sitt arbete. Jag beskrev ingående för chefen om utmaningarna kring VRI och la sedan till följande mening:
”Varför man utför sina arbetsuppgifter har betydelse.”
Vi hade sedan en lång och konstruktiv diskussion hur vi skulle kunna få lokalvårdarens inställning kring sina arbetsuppgifter att bli en grundläggande inställning hos alla lokalvårdare. Vi kom dock inte fram till något tydligt svar (delvis för att jag inte var chef för städföretaget). Jag var därför snabb på att boka ett nytt möte med chefen några veckor senare då han skulle återkomma med en handlingsplan.
Två veckor senare återkom chefen. Ett av förslagen var att de nyanställda i städföretaget skulle få en introduktion av några från regionen om VRI och viktigheten av att städa ordentligt. Visst skulle vi kunna ordna det, svarade jag. Dock tyckte jag att det bästa vore om den lokalvårdare jag träffat skulle göra introduktionen. Jag tyckte att hon var en exemplarisk förebild för andra lokalvårdare.
Några veckor senare, när jag och yngsta sonen är och handlar på ICA Maxi, är det någon som klappar mig på axeln för att få min uppmärksamhet. Jag vänder mig om och ser in i lokalvårdarens ögon. Hon strålar och säger tack. Jag frågar varför och så berättar hon att hon fått i uppdrag av sin chef att medverka i de kommande medarbetarutbildningarna på städföretaget och att hon dessutom fått ett särskilt lönetillägg för det. Därför tackade hon mig.
Jag ler åt henne och säger,
”Varför man gör sina arbetsuppgifter spelar roll.”
/m
Love is all you need
Vaknar upp och nynnar på Lennons gamla slagdänga från juli 1967. Har egentligen inte reflekterat så mycket på texten tidigare men nu inser jag att texten är i det närmast överdrivet enkel. Jag vill minnas att Lennon skrev låten inför något deltagande i någon internationell TV-tävling och då kanske textens enkelhet var nödvändig och låg naturligtvis helt rätt i tidens anda kring ”summer of love -67”. Funderar på det här med kärlek och enkelhet. Kanske hade ändå Lennon en stor poäng, hur trivialt enkelt texten än må vara. Love is all you need är kanske verkligen allt vi behöver? Att ge och få kärlek är kanske allt vi behöver här i livet?
Kärlek handlar om relationer. Det handlar om relationer till andra och till dig själv. Är du kristen inser jag att det nog är lite enklare det här med kärlek än för icke-troende. Då har du redan en relation med Gud och Gud är kärlek. Du känner dig älskad oavsett vem du är eller vad du gör. Du känner dig älskad oavsett vad du presterar eller icke-presterar men samtidigt eftersom du har en kärleksfull relation med Gud vill du ju också göra gott mot Gud. Det handlar om tillit och då vill du av kärlek och respekt mot Gud också leva ett gott och rättskaffens liv.
Är du icke-troende inser jag att det blir lite mer komplicerat. Du har då inte en naturlig kärleksrelation i ditt liv utan måste söka den någon annanstans. Du försöker få kärlek från dina föräldrar, partners, likes på sociala medier, statussymboler eller vad det än nu må vara. Vissa har förmånen att finna kärleken i sitt sökande och vissa har det inte och då kan livet kännas tufft.
Jag har alltid förvånats över personer som ser kärlek som ett substantiv. Något som enbart handlar om känslor. För mig har alltid kärlek varit ett verb, något mer än känslor, något du är och gör i relation till dig själv och någon annan. Det handlar om allt från värderingar, saker du gör, ord du säger, tankar du bär på till känslor både innanför och utanför ditt skinn. Kärlek är livet. Kärlek är Gud. Kärlek är allt. Om man säger så…ja, då kanske Lennons text är allt för simpel, hur genial den än må vara i sin enkelhet.
Kärlek måste vara ett val du gör i ditt liv. Många säger att motsatsen till kärlek är hat. Jag har aldrig riktigt förstått det. Jag tror nämligen att motsatsen är rädsla. Nu har jag visserligen läst Nya testamentet ett antal gånger och självklart är jag starkt influerad av Jesus och kanske inte helt objektiv men jag tror mycket klokt ligger i det Jesus förmedlar till oss. För Jesus var kärlek det viktigaste. Så här sa han enligt Matteus då han blev ställd inför ett test av några av de skriftlärda:
”När fariseerna fick höra hur han hade gjort saddukeerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: ´Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade honom: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna`.”
Otaliga är dessutom de ställen där han lugnar lärjungarna och sina följeslagare med orden ”Var inte rädda” eller ”Känn ingen oro”. Någon har till och med räknat dessa och det är ungefär 365-400 ställen i Bibeln där budskapet om att inte vara rädd/orolig förmedlas. För egen del finns det en röd tråd i budskapet, Jesus förmedlar att kärlek och älska Gud och andra medmänniskor är det största du kan göra och låt dig inte förledas in i motsatsen, det vill säga rädsla och oro.
Där kanske du har Lennons sammanfattning av Jesus budskap. Love is all you need! Låt dig inte förledas in i rädsla och oro över vad andra säger om dig, varför inte andra trycker likes på dina Instagrambilder, varför dina barn inte tillräckligt ofta (enligt dig) visar dig sin uppskattning, varför inte din partner tillräckligt ofta (enligt dig) säger att hen älskar dig. Budskapet är enklare än så. Du är redan älskad!
Samtidigt tänker jag att många blandar ihop kärlek/älskad med att vara lycklig. För mig är kärlek det grundläggande i livet och egentligen inte ett mål i sig för det är grunden i allt men du kan ju också tänka in kärlek som ett livsmål, för andra är kanske målet att vara lycklig. För egen del tänker jag att lycka och kärlek kan krocka med varandra. Om ditt mål är att vara lycklig kommer du att falera i kärlek. Det kanske låter konstigt men jag tänker så här. Kärlek/älskad gör oss inte alltid lycklig. Att vara lycklig är något som kommer och går i livet. Det går helt enkelt upp och ned i livet. Ibland känner du dig lycklig och glad och ibland är det tvärtom. Kärlek för mig är grunden, rötterna, det eviga som inte kan förändras. Kärlek är här för att stanna i mitt liv. Det finns alltid där, för du är alltid älskad!
Om mitt mål i livet är att vara lycklig kommer jag att falera i att exempelvis älska min partner för ibland krockar min lycka, ambition, vilja med min partners. Om däremot mitt mål i livet är kärlek så kommer jag att älska min partner oavsett om jag är lycklig eller inte. Jag tänker att det är därför som många som förespråkar på exempelvis sociala medier att lycka ska vara ditt mål samtidigt säger att då måste du sluta att bry dig om vad andra säger. För om du bryr dig om vad andra människor säger så älskar du dem och om du älskar dem behöver du ibland göra sådant som inte gör dig lycklig.
Jag tror därför att det var fullt medvetet att Jesus så tydligt sa, ”älska Gud och andra”, men sa inget om att ”älska dig själv”. Dels är du redan älskad som du är men också för att egofixerat kärleksletande utgår från rädsla och oro, något som Jesus tydligt upprepade flera gånger att vi inte skulle känna. Du är redan älskad som du är, du behöver inte leta efter saker, människor eller annat som tillfredsställer ditt ego. Däremot är ditt uppdrag att älska Gud och andra av hela ditt hjärta. Där har du kärlek, där har du Lennons text, där har du Love is all you need!
Idag fyller min älskade sambo år och denna text dedikerar jag till henne. Min kärlek till henne är obestridlig och evig. Den är verkligen ”all I need” för jag ser Gud i henne varje dag!
/m
Du är chef för att tjäna andra
Så är semestern slut för de flesta. Sommaren börjar gradvis glida över till höst. De vardagliga rutiner som man hade under våren och som man har försökt glömma under ett antal semesterveckor ska nu återupptas. För många innebär denna återgång en härlig återstart på en höst som kommer innebära nya härliga utmaningar men för andra kunde nog semestern varit längre och återstarten känns inte alls lika entusiastisk. När jag tittar ut över skolgården mitt emot vår lägenhet och hör barnens allt högre skrikande under en rast känner jag en viss sorg över att inte ha någonstans att gå tillbaka till, en viss sorg över att inte ha haft semester, en viss sorg över att inte ha några känslor kring om semestern har varit bra eller inte…för i mitt sammanhang har alltid en återgång till min arbetsplats varit något stort. Det har varit något av det viktigaste en chef kunde göra. Nämligen starta hösten på allra bästa sätt.
Jag minns tillbaka till mina många återgångar efter semesterperiodens slut. Rutinerna skulle återupptas och hösten inledas på bästa sätt. Jag har alltid varit bra på att leva i nuet och maximera de förmågor jag har i nuet så även om semestern känts bra eller dålig så var återgången alltid förenligt med positiva känslor. Som chef var det dessutom mitt jobb att sprida positivism till mina medarbetare.
Som gammal HR-direktör var ”reboarding” och ”onboarding” sådana där HR-flosklerbegrepp som berättade om att nu skulle medarbetarna komma tillbaka och återintroduceras in i arbetslivet igen. Termerna brukar framför allt användas för att beskriva processen där en medarbetare behöver återintroduceras till jobbet efter en längre tids frånvaro, till exempel efter föräldraledighet, sjukskrivning eller tjänstledighet men själva tankebanorna kunde appliceras även för tiden när alla medarbetare återkommer till arbetslivet efter en längre eller kortare tids semesterperiod.
Som gammal chef ägnade jag alltid den sista helgen innan jag började arbeta igen till att gå igenom strategier hur jag på bästa sätt skulle bemöta varje medarbetare som kom tillbaka från sin semester. Jag visualiserade i mitt huvud hur jag skulle bemöta varje medarbetare jag mötte med positivism. Jag tänkte noga igenom hur vi tillsammans skulle utveckla arbetsplatsen. Hur vi tillsammans skapade en ny och på många sätt en vidareutvecklad kultur på arbetsplatsen. Allt för att det inte skulle kännas som en återgång till något gammalt utan en återgång till något nytt, något positivt, något som inspirerar och som leder till nya stordåd. Som chef är detta något av det viktigaste du kan göra. Boosta dina medarbetare när de kommer tillbaka.
För som chef är det en komplex värld du måste hantera. Medarbetare är olika. Vissa sprudlar av energi oavsett semester eller inte och vissa är skeptiska, avvaktande och närmast blyga och vissa är negativa till allt. Du som chef måste lära känna varje medarbetare och veta innan dessa medarbetare kommer tillbaka hur du ska hantera dem var och en. Du måste göra ditt jobb – så enkelt är det.
Många chefer har många anställda under sig. Jag hade över 13 000 och då är det självklart att du inte kan känna alla. Du har dock din organisation till hjälp. Du har dina chefer och ni tillsammans måste skapa ”post-semester-processer”, inte bara för enskilda individer, utan för alla anställda. Och detta handlar inte främst om att medarbetarna ska bekanta sig med den egna rollen på nytt, utan om att organisationen som helhet behöver skapa en fungerande vardag i en ny höstperiod med nya och gamla utmaningar. Det räcker alltså inte med att öppna portarna och förvänta sig att allt ska börja tuffa på som vanligt. Innan alla medarbetare kan välkomnas tillbaka till arbetsplatserna behöver du som chef ta fram en strategisk plan för en framgångsrik höststart. Det är det som är ditt jobb som chef…det är därför du är chef.
För egen del har jag nu varit utan semester i 6 år nu eller 6 sommarmånader utan jobb. Inte haft något sammanhang, inte haft någon organisation att gå tillbaka till, inte haft förmånen att känna känslor inför en höststart hos en organisation. Kanske är det därför jag tänker och minns tillbaka till min sista helg av semestern och hur jag la upp positiva strategier inför varje medarbetares återkomst och hur min organisation på bästa sätt skulle utvecklas vidare. För som chef tänkte jag hela tiden att jag tjänade någon annan. Jag hade ett privilegierat uppdrag i att coacha, stötta och motivera andra till stordåd. Att varje minut försöka påverka andra människors arbetsliv så att de i sina uppdrag kunde nå graden av sin fulla potential, att de vidareutvecklades, att de nådde sina mål, att jag som chef medverkade till att dessa duktiga medarbetare kände arbetsglädje och stolthet. För egen del kan jag nu bara på avstånd hoppas att ni alla chefer där ute gör ert jobb. Skapa den bästa återstarten dina medarbetare kan få, för det är ditt jobb som chef. Du är inte chef för att du ska göra något åt dig själv, du är chef för att du ska tjäna andra. Så enkelt är det!
/m
Vem äger sanningen?
Vi är på väg från sommarstugan utanför Kalmar in till centrum. Längs infarten börjar nu valaffischerna bre ut sig. Min sambo och jag småpratar lite om den valkompass vi båda gjort och var någonstans vi hamnade utifrån våra svar. Valet närmar sig och jag känner mig mer vilsen än någonsin, inte på mig och var jag står i mina politiska värderingar utan mer var någonstans dessa värderingar hör hemma i det politiska landskapet. Jag är orolig. Kanske inte för politiken som sådan utan mer den samhällsdebatt, retorik och inriktning som sådan de senaste årens politiska retorik fört med sig. Jag kallar det att vi nu lever i post-sanningens tid. En tid jag känner att jag helst inte vill vara i, men jag har inget val, jag måste genomleva dessa politikers lögner och fake-news för de är plötsligt accepterade som en naturlighet.
För när jag växte upp upplevde jag att vi hade en annan syn på sanningen. Fakta gällde och det fanns liksom inget att diskutera om fakta. Fake-news eller alternativ fakta fanns säkert men de kom liksom inte fram. Fakta var obestridlig och det var sanningen. Naturligtvis fanns det, liksom nu, väldigt komplexa frågor som politiker försökte förenkla men det fanns liksom ingen som exempelvis hävdade att Sverige plötsligt blivit ett U-land, för det var ju bara att titta på fakta och Sverige var inget U-land i jämförelse med andra länder. Idag är det plötsligt OK att slänga sig med sådana uttalanden utan underbyggd fakta. I januari 2022 hävdade Alice Teodorescu i en tweet och i TV-intervjuer att ”Resan från i-land till u-land gick snabbt”. Även med dagens faktagranskning inser alla att Sverige är inget U-land. Eller det här exemplet, när högerpolitiker hävdar att Sverige befinner sig i ett inbördeskrig med tanke på mängden skjutningar (flera politiker har nämnt detta men även exempelvis Krister Thelin, tidigare bland annat domare vid FN:s krigstribunal). Även här talar fakta emot sådana uttalanden. Det inser väl alla, att faktamässigt befinner sig inte Sverige i något inbördeskrig. Eller ta partiledaren för SD och dennes påstående att kvinnofridsbrott i stor utsträckning är ett ”importerat problem”. Där finns det hur mycket fakta som helst för att olika typer av kvinnofridsbrott har funnits i Sverige och andra länder i alla tider, oavsett hur många som har invandrat eller varifrån människor de kommer.
På bara några år har svaren på frågor om hur situationen i Sverige är gått från fakta till åsikt. För mig är detta oerhört märkligt. Hur situationen i Sverige ser ut vid en given tidpunkt kan faktagranskas och ställas i jämförelse med exempelvis andra länder och är således inte en fråga om åsikter. Jag minns den amerikanska senatorn Daniel Patrik Moynihan och dennes klassiska citat ”You are entitled to your opinion. But you are not entitled to your own fact.” Dessa bevingade ord bär jag ofta med mig.
Vi lever dock i post-sanningens tid och i en tid då sekulariseringen tagit över retoriken. Det är klart att allt vore annorlunda om alla följde Jesus ord om att ”sanningen ska göra eder fria” men nu får jag acceptera att omvärlden ser ut som den gör. Åsikter framställs som fakta, oavsett sanningen eller ej. Detta har naturligtvis sina orsaker. Jag är inte naiv. Skälen till att politiker gör åsikter av sådant som är rena osanningar och kallar dessa fakta har ett syfte som naturligtvis är egoistiska men som ser ut att fungera. Jesus ord finns liksom inte inom dessa politikers gener.
Ta ett slående exempel som kommer från USA. Trots att det inte finns några som helst bevis för att det förekom valfusk i senaste presidentvalet och trots att ansvariga myndigheter slagit fast att det var ett av de säkraste valen någonsin fortsätter ledande republikaner med Trump i spetsen att hävda att Trump egentligen vann. Naturligtvis har de en tydlig agenda för detta. Opinionsundersökningar visar nämligen att en majoritet av republikanerna ett helt år efter valet tror att Biden vann på grund av valfusk, medan motsvarande andel bland demokraterna är två procent. Denna skillnad i åsikt, för det är ju inte en skillnad i fakta för fakta vet vi, har inte bara förlamat amerikansk politisk debatt utan den har även lett till ökad politisk polarisering och minskat valsystemets legitimitet. Som ett led i detta har dessutom republikaner på delstatsnivå tagit en mängd initiativ som syftar till att begränsa möjligheterna att rösta, särskilt bland minoritetsgrupper. Fakta har här således blivit en åsikt.
Ett annat globalt exempel som jag också tycker är märkligt är alla politiker som hävdar att det inte finns någon global uppvärmning. Här finns det överväldigande evidens för att de globala medeltemperaturerna är stigande och att mänskliga aktiviteter är den främsta orsaken. Jag vet inte hur många FN-rapporter jag har läst eller mängder av forskarrapporter med obestridlig fakta som vissa politiker, inte bara i Sverige utan runt om i världen, ifrågasätter. Även här handlar det om en agenda. Att göra en åsikt i denna fråga handlar naturligtvis om att man politiskt vill lägga satsningarna på annat än att rädda världen från en klimatkatastrof.
Allt detta gör mig som sagt väldigt orolig. Faktum är nämligen att en viktig förutsättning för att demokratin ska fungera är att människor är någorlunda informerade om politik och samhälle i vid mening och att det råder en bred enighet om vad som är sant respektive falskt. Att man helt enkelt är överens om vad som är fakta och vad som är åsikt. Spelet om sanningen, om fakta, om verkligheten har helt plötsligt ingen betydelse, det är åsikter som har betydelse i dagens samhälle och vem som bäst kan nå fram med just sin åsikt. Allt bottnar i att om man lyckas etablera en bild av verkligheten som understödjer och motiverar den politik man driver förbättras naturligtvis förutsättningarna för att man ska få acceptans eller gehör för just de politiska förslag man själv har.
Jag är orolig. Politiker och andra aktörer bortser allt mer från sanningen, forskningsresultat och fakta. Allt för att dessa inte passar in i deras politiska agenda. Istället skruvar de till sanningen och gör en åsikt av fakta och därmed kan de i princip säga vad som helst. Kampen om vem som har ”rätt” blir helt enkelt inte en fråga om sanning eller fakta. Det blir i princip en fråga i sig om vad som är sant respektive falskt, vilket egentligen borde vara ganska självklart. Vi i Sverige har otroligt bra statistik och det borde egentligen inte vara en fråga om vem som har rätt eller fel. Låt mig ta ett exempel. Om en person hävdar att våldsbrottsligheten har ökat under den senaste mandatperioden och en annan att den har minskat kan inte båda ha rätt, någon har helt enkelt fel. Men att medge att man har fel är just nu inte det som gäller som politiker. Istället går man åsiktsmässigt till motattack och hävdar med emfas att den andra har fel, även om statistiken säger att denne har rätt. Man låser sig vid sin åsikt och då låser sig även politiken. Det blir inte en politisk debatt som utgår från fakta och sanning utan från åsikt som inte har något som helst med verkligheten att göra. De politiska förslagen blir därför därefter……en aning märkliga.
Jag är orolig. Min fundering är hur vi kan bryta den här trenden för jag kan inte vara den enda som ser den här trenden? Kan vi på något sätt återigen kalla fakta för fakta och separera det från åsikter? Som alltid måste det väl börja med oss själva och för egen del ska jag göra allt för att jag själv i diskussioner ska hålla isär dessa begrepp. Hoppas att du också vill göra detsamma!
/m
Getsemanenatten
Det är söndag natt. Jag har legat vaken en stund. Lite för länge. Går upp och sätter mig vid datorn. Tänker att jag skriver ett blogginlägg till er istället.
Ser min slitna bok, ”Vägmärken”, av Dag Hammarskjöld ligga en bit ifrån mig. Tänker att jag slår upp en sida på måfå och skriver några rader utifrån vad jag får upp för citat. Jag tror inte på slumpen och ibland får jag det bekräftat på många olika sätt. Just i denna stund får jag upp ett väldigt passande citat utifrån mitt icke-sovande tillstånd.
”Tro är Guds förening med själen. Tro är – kan därför icke fattas, långt mindre identifieras med de formler i vilka vi omskriva detta som är – en una noche oscura. Trons natt – så mörk att vi där icke ens få söka tro. Det är i Getsemanenatten, där de sista vännerna sover, alla andra söker din undergång och Gud tiger, som föreningen fullbordas.” (Dag Hammarskjöld, ”Vägmärken”, sid 78)
Berättelsen om Getsemanenatten är central i den västerländska kulturtraditionen och den kristna hållningen. Den berör hopplöshet och hopp och handlar om hur Jesus den sista kvällen i frihet drar sig undan i Getsemaneträdgården i Jerusalem. Denna nytestamentliga berättelse påminner oss om de sista stunderna före Kristi död. De sista lärjungarna sover, alla andra söker Jesus undergång och bönen blir utan svar. I detta ögonblick, omedelbart före häktningen, inser Jesus att han inte kan undvika sitt öde, om han inte vill förneka sin egen väg. Han ser ingen utväg och ber till Gud att han måtte slippa denna kalk. Denna i dödsångest framförda innerliga bön blir varken bekräftad eller förnekad: Gud tiger. Den tigande Guden kvarstår enligt Markus till passionshistoriens slut, då Jesus dör med orden: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? (Mark 15:34; Ps 22:2)
Under 2000 år har denna berättelse använts för att spegla människors erfarenheter av att vara sedda och accepterade av någon eller något som inte överger oss ens i det allra mest utsatta. Dag Hammarskjölds text om Getsemanenatten följer intensivt mitt eget intresse för Getsemane som sådant men ännu mer tron och dess komplexitet mellan vad tro är och hur den kan stärka oss i den mest utsatta och ensammaste stunden vi ibland befinner oss i. Getsemanenatten och Hammarskjöld låter mig få bli en del av något som är svårt att beskriva objektivt men som vi intensivt upplever som sant i alla fall.
Ingången i Hammarskjölds text är ordet tro, som i första hand knyts till orden ”Guds förening med själen”. Naturligtvis lånat från Johannes av Korset. Därefter upprepas de första två öppningsorden, ”tro är”, medan begreppet ”förening” återvänder först mot styckets slut. I stycket däremellan försöker Hammarskjöld klargöra det inledande citatets betydelse. Raden efter öppningscitatet anger hur natten i raden därefter skall uppfattas. Tro är och kan därför inte höra samman med de formler med vilka vi objektivt beskriver verkligheten. Tro är något annat än det rationella och det vi kan förklara förnuftsmässigt. Tro blir därför något du måste bejaka för att få ta del av. I Hammarskjölds beskrivande text, med hänvisning till Johannes av Korset, beskrivs den natt då varje stöd försvinner. Denna natt, en sinnebild för människans fullständiga ensamhet, är på samma gång det ögonblick då föreningen fullbordas. En komplexitet som jag tänkte förklara närmare.
Början av ovanstående text påminner starkt om det radiotal som Hammarskjöld höll 1954. I det nämner Hammarskjöld att tro är något som skiljer sig från allt som kan beskrivas objektivt. Med denna formulering gör han en klar distinktion mellan tron och allt som man kan bli medveten om. Tro är för Dag Hammarskjöld inte ett försanthållande, inte heller en upplevelse av något i verkligheten, inte ens en åtföljande känsla vid upplevelsen, eftersom allt detta kan produceras av det mänskliga sinnet. Tro har att göra med ”varat självt”. Denna aning om livet självt kan man ofta endast bli medveten om i gränssituationer. Konfrontationen med döden, ofta omnämnd i Hammarskjölds texter, är en sådan gränsupplevelse som gjorde honom medveten om livet. Öga mot öga med döden får varje ögonblick ett evighetsvärde, därför att det representerar ett unikt och oupprepbart ögonblick. Samtidigt förnimmer man livets omedelbara anspråk vid denna gräns, där man inte längre har någonting att förlora. Ändå är det i detta område som enligt Hammarskjöld tron blir som en erfarenhet. Denna uttömning knyts till trons natt, som Johannes av Korset beskriver både i ”Själens dunkla natt” och ”Bestigningen av berget Karmel”. Båda böckerna utgör en utläggning av dikten Noche Oscura, vars första rad citeras av Dag Hammarskjöld på spanska.
Vilken nytta kan jag ha av Gud i dessa ensamma och utsatta situationer? Ingen, svarar Hammarskjöld. Kan låta märkligt men låt mig få ge er en liknelse först. Gud är som den mor som öppnar en tillitsfull famn för sitt barn som blir mobbad på skolgården och viskar att det är älskat oavsett vad alla andra säger, men som inte rusar in på skolgården och förintar barnets plågoandar. Om vi i den mörka Getsemanenatten tillgriper Gud som ett redskap för att försöka trolla fram en lösning kan det kännas som att Gud tiger, och då kanske vi tappar tron. Våra självupptagna förväntningar av Gud blir därmed ett hinder för att erfara Gud. Vi blir så självupptagna i att ropa ut till Gud att ”hjälp mig” att vi låser oss vid en Gud som inte omedelbart rusar till vår undsättning och löser vårt problem, så till den milda grad att vi inte märker den gudsnärvaro som faktiskt finns. Ofta är det först när vi vidgar blicken från oss själva till det större sammanhanget runtomkring som vi finner tröst. För Dag Hammarskjöld är inte Gud ett objekt eller instrument för att uppnå något, utan en relation med det stora okända, som bär i den svåra mänskliga kampen, som bär i ensamheten, som bär i hopplösheten, till och med i det yttersta mörker dit ingen annan orkar följa.
Kanske går det att finna tröst i att någon annan har varit i Getsemanenatten före oss, att man inte är helt ensam i sin ensamhet? Här är naturligtvis Jesus erfarenhet från just Getsemane en stor inspiration. Hebréerbrevets författare skriver ett 50-tal år efter händelsen i Getsemane att Jesus faktiskt blev bönhörd i Getsemane.
”Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till dem som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, av Gud kallad överstepräst, en sådan som Melkisedek” (Heb 5:7-10).
I Getsemane bad Jesus att få slippa lidandet (Mark 14:35 med paralleller) och här i Hebréerbrevet säger textförfattaren att Jesus blev bönhörd. Bönhörelsen tycks således inte hänga ihop med Jesus bön om att slippa lidandet eller att bägaren gick honom förbi utan tycks avse något annat. Biskop Johan Tyrberg menar att något ändå har hänt Jesus och att bönhörseln är mer att härröra till en ny styrka som har kommit mitt i bedrövelsen och när ångesten har försvunnit (Johan Tyrberg, ”Natten ska vika”, sid 48). Hammarskjöld visste detta efter år av bibelstudier och det är därför inte så konstigt att han avslutar sitt citat med att föreningen mellan Gud och Jesus fullbordas just i Getsemane.
Den totala ensamhet som Johannes av Korset beskriver i framför allt ”Själens dunkla natt” påminner starkt om den i ”Vägmärken” beskrivna natten. Natten är för Dag Hammarskjöld så mörk att vi där inte ens får söka tro. Detta paradoxala yttrande kan lätt förstås utifrån Johannes av Korsets skrifter. Trons natt uppvisar ju att det finns en klyfta mellan Gud och människan, en klyfta som inte kan överbryggas. Tron själv omöjliggör tron därför att den på ett obarmhärtigt sätt låter oss förstå att Gud är oåtkomlig. Dag Hammarskjöld förbinder nattens djup med Getsemanenatten och betonar den totala övergivenheten genom att kursivera orden ”och Gud tiger”.
Måste vi av detta dra slutsatsen att Gud lämnar människan när hon mest behöver honom? Utifrån Johannes av Korsets skrifter måste vi säga att det bara är så enligt människans erfarenhet. Människan upplever trons natt som en levande död. Vetskapen om att hon inte kan bryta sig ut ur sin egen värld hotar henne till undergång och grusar all förhoppning om svar. Johannes av Korset menar icke desto mindre att insikten om denna absoluta oförmåga har sitt ursprung i ett gudomligt ljus. Detta ljus låter människan förstå att varje sökande efter sig själv och fokus på sitt problem sätter hinder för förverkligandet av människans eget väsen. Människan upplever detta som nattens djup, som berövar henne varje stöd i sig själv.
För Dag Hammarskjöld innebär natten på samma gång en förlust av orienteringen när det gäller resan till tillvarons innersta källor. Han bar nog alltid tanken med sig att ”den längsta resan är resan inåt”. Det sista stödets försvinnande gör henne desperat därför att vägens fortsättning blockeras. Tiger Gud ändå? Johannes av Korset gör med hjälp av en bild klart hur vi skall uppfatta denna tystnad: Vi ser en solstråle som faller in genom fönstret. Ju renare och dammfriare det är, desto mindre syns den; men ju flera dammpartiklar det finns i luften, desto synligare blir den för ögat. Orsaken till detta fenomen är att det inte är ljuset självt som vi ser, ty ljuset är bara det medel varmed vi kan se det som det upplyser. Ljuset är blott synligt genom dammet som finns i luften. Om dammet inte fanns, skulle vi inte heller förnimma ljuset. På samma sätt blir Guds tystnad alltmer absolut när man utifrån sig själv i mindre grad hindrar ljuset. Så länge som vi utifrån oss själva hindrar Gud upplevs han som en icke-rörelse inom människan. När motståndet inte finns, då faller även Guds ”talande” bort. Gud tiger därför från och med det ögonblick då människan förintas för sig själv. I det mänskliga medvetandet är nattens djup därför både upplevelsen av den absoluta tystnaden och det totala främlingskapet av sig själv. Gud upplevs i denna tystnad som det totalt annorlunda som inte kan återföras till någonting som har med sig själv att göra. Människan upplever endast intets avgrund, därför att det inte finns någonting som kan fungera som orienteringspunkt. Endast frågandet återstår i en verklighet som så till den grad visas i sin motsats att man till slut tappar medvetenheten om svar.
Jag har upplevt en del Getsemanenätter i mina dagar. Upplevelsen är inte att jag står där utan svar utan att det blir en ny helhetskänsla. Tystnaden och tomheten förvandlar mig och fyller mig, nästan som att födas på nytt. Natten öppnar ögonen för en verklighet som alltid har varit där, men som utestängts genom självets dynamik. Den mystika döden är upptäckten att mitt innersta väsen ligger i det totala främlingskapet för mig själv. Detta påminner om ett annat Hammarskjöld citat som nämns strax ovanför Getsemanecitatet:
”Så såg jag att muren aldrig funnits, att ”det oerhörda” är här och detta, icke ett annat, att ”offret” är här och nu, alltid och allestädes – detta, att ”surrendered” vara vad Gud av sig, i mig, ger åt sig.” (”Vägmärken”, sid 78)
När jag nu läser igenom allt det jag har skrivit inser jag att det kanske blev en djup och reflekterande bloggtext denna gång. Kanske en aning svår för er som inte läst teologi eller bär på en tro. Samtidigt kan den kanske berika även dig. För visst kan du väl känna igen något av detta från ditt eget liv? Hur har du hanterat dina egna Getsemanenätter? För de existerar och de behöver hanteras.
/m
Är varför viktigare än vad?
Det är mitt i sommaren och jag jobbar på. Coachuppdrag, skribentuppdrag och några gudstjänster gör att jag håller mig flytande över sommaren. Tar en del extrapass för Mind och i övrigt försöker jag vara en bra människa. Önskar att jag vore mer sysselsatt och att jag fick ge mer av mig själv till andra människor men jag anpassar mig till rådande situation.
Har de senaste veckorna diskuterat med Dag Hammarskjöld under mina dagliga löpturer om hans inre resa. Ni vet, ”den längsta resan är resan inåt”. Mina diskussioner med Dag härrör kring en fundamental tanke, nämligen kring att ”varför man gör saker och ting kanske är viktigare vad man gör”. Låter det konstigt? Jag ska försöka förklara.
Eftersom jag är upplärd utifrån Dags filosofi om ”Respekt för Ordet”, blir Vad jag säger verkligen viktigt. Orden som vi uttalar är viktiga. De är som pilar som uttalas ut i evigheten, de når dig själv och din mottagare och är omöjliga att ta tillbaka. Du kan lindra dem ifall du kommer på att de uttalas fel men du kan aldrig ta tillbaka dem.
När jag läste pedagogik var Hur jag kommunicerar en viktig beståndsdel. Kroppspråket och röstläget var oftast helt avgörande för att förmedla något som du vill ska uppfattas trovärdigt och förtroendeingivande. Kombinationen mellan Ordet, det vill säga Vad du säger med ett Hur du säger i form av ett kroppsspråk med gester, hållning, ansiktsuttryck, röst, klädsel och tonfall en avgörande kunskap i mitt fortsatta liv. Under senare år har det dock, kanske med erfarenhetens behandling, insmugit sig ett Varför som jag numer kanske ser som den viktigaste beståndsdelen i mitt liv.
Jag har, som många av er som är intresserad av politik, samhälle och historia, sett presidentvalskampanjen mellan Kennedy och Nixon. Opinionsmässigt ledde Nixon klart inför den första TV-debatten i det amerikanska presidentvalet år 1960. Opinionsmässigt hände en hel del efter den TV-debatten. De som hört debatten via radio kunde inte riktigt förstå det. De som lyssnade på radio och enbart hörde Vad kandidaterna sa tyckte att Nixon var den som tog hem debatten. Däremot de som såg debatten via TV noterade även Hur kandidaterna förmedlade sina Ord. Kennedy utstrålade ett kroppsspråk fullt med självförtroende och pondus. TV-tittarna såg en kandidat som inte enbart förmedlade ord som de trodde på utan det minst lika viktiga kroppsspråket som förmedlade att han trodde mer på sig själv än innehållet i vad han förmedlade. Studiolamporna i TV-studion avslöjade en svettig Nixon som förmedlade ett kroppsspråk av osäkerhet när hans knäskada exempelvis gjorde att han förmedlade ett nervöst intryck. För TV-publiken blev Hur viktigare än Vad.
Ju mer jag tänker på det och ju mer jag fördjupar resonemanget med Dag om hans uttryck kring ”den inre resan” känner jag att Hur och Vad jag säger och gör har visserligen stor betydelse men de står i skuggan av Varför jag gör och säger saker. Naturligtvis spelar Hur en helt avgörande roll i form av hur vi uppfattar en annan människa. Om vederbörande uppfattas exempelvis arrogant eller trevlig. Vad en annan människa rent innehållsmässigt säger spelar en helt avgörande roll i fall vi håller med vederbörande eller inte. Att exempelvis ligga på sofflocket eller städa är också naturligtvis helt olika ”Vad vi gör” och ”Hur vi gör” delar i våra liv som påverkar uppfattningen om en annan människa. Det jag nu pratar om är inte dessa till synes ytliga saker utan det mer fundamentala Varför vi gör saker och ting. Våran inre motivationskraft, våra inre drivkrafter, vår inre kärna. Varför är något du inte alltid förmedlar till någon annan människa, däremot går det aldrig att lura varken dig själv eller Gud. Ditt varför är således ditt inre möte med Gud.
Som människa har du fått en fri vilja och inom de ramar vi som mänsklighet har dragit upp som etik och moral är du fri att göra som du vill. Du går omkring här på jorden och förmedlar/kommunicerar ditt Hur och Vad till både dig själv och till andra. Ditt Varför är dock det som definierar ditt inre jag, din kärna, den du innerst inne är. Låt mig ta ett exempel. Ifall du gör en tjänst åt en annan människa/en vän uppfattas det oftast gott från din medmänniska. Du uppfattas som snäll. Ditt varför du gör denna tjänst är dock helt avgörande menar jag. Gör du denna tjänst av egoistiska skäl för att du i din väns ögon ska uppfattas som snäll är det mindre värt i mina ögon än om du gör denna tjänst av skäl som bottnar i en genuin känsla av att du verkligen vill hjälpa din vän. Förstå mig rätt, att du gör en god handling överhuvudtaget är naturligtvis det viktigaste men i mitt resonemang om varför och mötet med Gud är varför du gör den goda handlingen helt avgörande. Om det handlar om det förstnämnda suktar du efter en uppskattning från din vän i form av ett tack eller kanske till och med att din vän ska bjuda tillbaka på något sätt. Handlar det om det sistnämnda förväntar du dig inget tillbaka. Ditt varför är således helt olika men det är samma vad du gör.
I dagens värld uppfattar jag att vi har drivits åt ett håll där egoistiska tankar är drivkraften i mångt och mycket och där ditt varför drivs av egoism. Det handlar mer om självkärlek än kärlek till andra. Ta mängden sociala meddelanden som egentligen enbart har till syfte att få så många likes eller följare som möjligt. Drivkraften är egoism. Kärleken till dig själv har blivit viktigare än kärleken du ger till andra människor utan egen vinning. För mig är det en märklig värld och en skrämmande utveckling.
Min fundering de senaste veckorna handlar därför mycket om kärlek och polariseringen mellan egenkärlek och kärlek till andra. Skillnaden mellan att älska sig själv mer än den kärlek jag känner till andra. Om mitt ego alltid går före andra, det vill säga mina medmänniskor, djur, natur, skapelsen och Gud? Det verkar precis som om vi sätter ”jaget” före ”andra” och det är inte riktigt den värld jag vill vara en del av. I den här sekulariserade världen vi idag lever i verkar det precis som om jag, jag, jag (me, me, me) kommer före min familj/vänner/andra människor, skapelsen och Gud.
Idag tänkte jag därför ge mig ut på en löptur med Dag och fundera på hur den här världen skulle se ut om vi som är människor istället skulle vända på ovanstående styckets resonemang och istället för att sätta mig och mitt ego i första rum sätta Gud först, omsorg om skapelsen som nummer två, våra medmänniskor som nummer tre och i sista hand oss själva. Vårt varför vi gör saker och ting skulle sannerligen rikta in sig på godhet åt andra utan egen vinnings skull och utan egoistiska skäl. Skulle inte det vara en bättre värld för oss alla?
/m
P.S. Dagens blogginlägg är naturligtvis inspirerat från Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” men även från Joh 15:12-13 D.S
Mats Uddin 