Jag vill höra din åsikt

Det är tidigt söndag morgon. Min mobiltelefon ringer. Först blir jag en aning rädd, för vem ringer en söndag morgon klockan 07? Tänk om det har hänt något med mina nära och kära. Jag svarar därför en aning forcerat. Det tar ett antal sekunder innan jag förstår vem det är. Det är ingen fara med mina nära och kära, rösten tillhör en direktörskollega från en annan region. Hen säger sin början en gång till eftersom min förvåning i början av samtalet måste ha blockerat mig…”jag vill höra din åsikt”, säger hen.

Söndag morgon, strax efter 07. Jag glider ned för trapporna och sätter mig i vardagsrummets soffa. Jag låter min direktörskollega föra fram sitt ärende och låter min fundering kring valet av tidpunkt att ringa mig få vila i mitt bakhuvud. Min kollega berättar om dilemmat hen befinner sig i. Uppenbarligen ett knepigt läge. Jag ställer ett antal kontrollfrågor. Inser efter ett tag i samtalet att i det här fallet finns det ingen återvändo. Nu handlar det bara om att hantera framtiden på bästa sätt och lämna det som har hänt. Gjort är gjort.

Jag ger min direktörskollega min uppriktiga analys. Det märks att hen inte har fått ett sådant svar från någon i hens närhet tidigare. Direktörskollegan blir en aning sur märker jag. Ärlighet serverad i uppriktighet på ett ödmjukt sätt är svårslaget. Därför fortsätter jag att ge min syn på saken. Min direktörskollega, som är en aning uppskruvad, tackar till slut för samtalet och lägger på. Jag förstår att detta var inte det hen ville få höra.

Under veckan som går är jag upptagen med mycket som sker i vår region. Det blir långa arbetsdagar och jag förtränger söndagens tidiga morgonsamtal med min kollega. När torsdag kväll håller på att glida över till fredag morgon är jag kvar på jobbet. Min mobiltelefon vibrerar och på displayen ser jag hens namn. Ögonblickligen minns jag tillbaka till söndagsmorgonens samtal och jag svarar nyfiket. Hen är mycket lugnare nu. Dock märker jag att även om rösten visserligen är lugn finns det en underton av bitterhet. Hen berättar att tyvärr blev det med ärendet precis som jag hade förutspått. Bitterheten i hens röst var ett klassiskt utslag av att hen ville inte detta resultat. När vi lägger på avslutar hen med orden… ”det måste vara roligt att alltid ha rätt”, med tydlig sarkasm adresserat till mig. Jag tänker att det sistnämnda handlar inte om mig egentligen utan var ett resultat av hens nedstämdhet i nuet. Jag hade ju bara svarat på hens samtal tidigt en söndag morgon med uppmaningen att hen ville höra min åsikt.

Det har gått ett antal år nu sedan de där samtalen. Ganska många år faktiskt. Jag har inte varit i kontakt med min före detta kollega sedan dess. Jag har ibland funderat på det här med begreppet ”höra din åsikt”. För mig är det en inbjudan till att verkligen höra vad den man säger det till har att säga i själva ärendet. Detta utan att egentligen bedöma eller värdera dess svar. Tillit är ett underbart begrepp som inbegriper att man bjuder in någon annan i ens liv att delge en uppriktighet kring något. Vissa människor har dock svårt för att inte få sina egna värderingar och synpunkter bekräftade av någon annan när man ställer frågan kring om man vill höra den andra åsikt. Så här i efterhand gjorde jag ett klassiskt misstag. Jag skulle ha ställt en kontrollfråga innan jag svarade. Jag skulle ha frågat om vederbörande verkligen var redo för att höra min ärliga åsikt och vad kommer att hända ifall min åsikt går på tvärs med frågeställarens. Nu ställde jag inte de frågorna och hade därmed inte konsekvenstänket klart för mig.

Erfarenhet är en brutal lärare. Vi går igenom livet med dess upp- och nedgångar. För egen del har jag kommit väldigt långt i mitt tänk kring att ärlighet och sanningen gör en fri och jag lär mig något nytt varje dag. I alla fall tycker jag själv det (i all ödmjukhet). I fredags träffade jag en relativt ny vän på LUX på Lunds universitet. Efter att vi samtalat en stund kom så frågan från min vän efter att hen delgivit mig ett dilemma som vederbörande stod inför…”jag vill höra din åsikt”. Jag reste omedelbart tillbaka i tiden till mina samtal med min före detta direktörskollega. Omständigheterna nu var helt annorlunda men samtidigt var orden desamma. Jag vill höra din åsikt!

Den här gången ställer jag kontrollfrågorna. ”Är du beredd att höra min åsikt, även om min åsikt kanske går emot vad du innerst inne tycker? Kommer detta förändra vår relation?” Det blev en bra dialog kring förutsättningarna innan jag svarade hen. Vederbörande ville verkligen ha min ärliga åsikt och hen bedyrade att detta inte skulle göra något för vår framtida relation. Med det som uttalad bekräftelse gav jag så min uppriktiga åsikt. Jag märkte att mitt svar inte var vad min vän velat höra. Jag tänkte att nu har jag återigen hamnat i samma fälla, trots kontrollfrågorna. Vi skiljdes utanför LUX och jag åkte sedan till Haverdal över helgen. På tåget från Lund till Haverdal tänkte jag på termen ”jag vill höra din åsikt”. Den inbegriper ju ett förtroende i sig. Någon annan är nyfiken på att höra din åsikt. När jag coachar chefer eller projektledare brukar ett av de ämnen som oftast kommer upp till spörsmål vara hur man ska hantera de som tycker annorlunda. Jag brukar ge ett svar som de inte förväntar sig. ”Värna om dem som tycker annorlunda för de kan vidga både din förståelse men även ärendets innehåll.”

I morse fick jag så ett sms från min vän från LUX. Ett stort rungande tack fick jag eftersom min åsikt hade gjort att min vän fick en input till vederbörandes dilemma som gjort att hen tänkt helt annorlunda och saken hade fått en ny, positiv vändning. Jag log i mitt inre. Ibland finns det ett mått av lärande i att möta andra människor som är svårslaget.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: