Okänt land

Jag vaknar tidigt. Relativt dålig sömn. Ger mig därför ut och springer istället för att fortsätta att ligga och vrida mig i sängen. Är vid en stuga över helgen i Haverdal. Oändliga sanddynor och härliga vågor som slår in mot stranden. Solen håller på att gå upp bakom trädtopparna.

Som vanligt ger jag mig ut med ett Hammarskjöld-citat i huvudet.

”Vidare drives jag in i ett okänt land.”

Hammarskjölds bok börjar med den här meningen. Han är mellan 20-25 år när han skriver detta. Även om han kallar det okänt land var han redan från tidig ålder inriktad mot den uppgift som skulle bli hans kall. Inriktningen var tydlig men samtidigt visste han inte exakt vilken denna uppgift skulle bli. Kanske var det detta han kallade okänt land?

För många var det i alla fall okänt att Hammarskjöld parallellt med sin ämbetsmannautövning brottades med existentiella frågor, den egna jag-upplevelsen, förhållandet mellan honom och Gud och det egna ansvaret för andra. Med en märklig exakthet ledde dessa existentiella grubblerier till att Hammarskjöld fick en klarhet i sitt sökande enbart några månader innan han utsågs till FN:s generalsekreterare. Han sade JA till någon eller något (som han senare skulle beskriva det).

Dag Hammarskjöld var verksam i den politiska världen även om han aldrig var politiker. Han såg sig själv som partipolitiskt obunden. Det offentliga uppdraget för Dag Hammarskjöld var helt enkelt personligt och inte förankrat i något partiprogram eller beslutat i någon partikongress. Han hade enbart sin egen övertygelse med sin egen livsåskådning, sin egen värderingskala, sin egen tro som grund. Här tänker jag att vi alla har något att lära från Hammarskjöld.

Oavsett om du är politiker eller ämbetsman eller arbetar i det privata näringslivet så är uppdraget just personligt. Mats Svegfors beskrev just detta i sin bok om Hammarskjöld, ”Den förste moderne svensken”, från 2005. Alla är vi människor av kött och blod och alla vi styrs och frestas i vår utövning av de krafter som omvärlden ger. Frågorna ställs hela tiden till politikern, ämbetsmannen eller den som arbetar i det privata om vad som driver en? Vilka värden omfattar just du? Är du i detta jobb för att berika dig själv, materiellt eller symboliskt? Har du bara förpliktelser mot dig själv och möjligen dina nära i familjen eller anser du dig ha förpliktelser mot din nästa varhelst du möter henne i arbetsliv eller ute i samhället i stort? Jag tror att dessa stora frågor som Dag brottades med varje dag, bör ställas varje dag även hos var och en av oss. Vad tror Du på? Varför söker Du människors förtroende? Vad vill Du förverkliga i andra människors tjänst?

När jag springer längs Haverdals kust kan jag inte låta bli att reflektera över Hammarskjöld och hans dagliga grubblerier kontra vår egen samtid. Vi lever i en alltmer individualiserad och egofixerad tid. I mångt och mycket är jag inte bekväm i den samtid som nu existerar där Hammarskjölds terminologi om okänt land efterföljs av meningen ”marken blir hårdare, luften mer eggande kall” är verklighet just nu. Med de inspel som förs i årets valrörelse med tydligt ”vi och dom” perspektiv och inspel om hur mitt perspektiv är det rätta och ditt är fel, så drives jag ut i ett okänt land som både är hårt och kallt.

Jag för en egen kampanj för ökad lyhördhet, ökad öppenhet, tolerans för allas olikheter och inte minst att vi alla bör hjälpa varandra, oavsett om det ger mig fördelar eller inte. Jag vill bort från egoism och in med det osjälviska. Hur kan jag navigera i detta okända land och bidra på bästa sätt med ett osjälviskt perspektiv?

Dag Hammarskjöld brottades med just dessa frågor livet igenom. Han besvarade dem i sin bok, ”Vägmärken”. I slutet av augusti 1961 skrev han den sista noteringen som finns i boken. Märkligt nog har då det okända landet bytts till säker mark. Dag Hammarskjöld avslutar sin bok så här:

”Men det är samma land. Och jag börjar känna kartan och väderstrecken”.

Kanske kan även jag så småningom säga att jag känner tillit till kartan och väderstrecken och har kommit förbi det okända. Hoppas kan man ju alltid!

/m