Demokratins nationaldag

Det är val idag. Nu för tiden inträffar demokratins nationaldag var fjärde år. När jag växte upp var det val var tredje år och kanske är denna förändring synonymt med det som kallas erfarenhet och att bli äldre, mycket ändras.

Jag är uppvuxen med tron att du berättar inte om vilket parti du röstar på men du diskuterar flitigt med nära och kära om politikens innehåll. Jag är uppvuxen med tron att det är viktigt att du får ventilera dina tyckanden och åsikter gentemot andra och att du på så sätt formar din egen uppfattning men dina egna tankar om det slutgiltiga politiska valet du gör behåller du inom dig. Jag är uppvuxen med värderingen att demokrati är viktigt och att du ska göra din röst hörd, den är värd att respektera och inget som är givet. Politik och dess innehåll är viktigt för oss alla, men vem och vad du röstar på är jag uppvuxen med att det är en privat sak och det håller du för dig själv.

Allt förändras och då jag med stort intresse följde min första valdebatt som jag kommer ihåg, mellan Palme och Fälldin, det måste ha varit inför 1976 års val, ni vet den där berömda Tv-valduellen i Scandinavium i september 1976 mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Tror det förresten var i samma veva som Tre Kronor laddade upp för premiären av Canada Cup med att besegra det mäktiga sovjetiska landslaget med 4–1. Ni som var med då kommer ihåg att när Sverige spurtade mot valet i september 1976 var det med en känsla att det smått omöjliga skulle kunna inträffa. Det skulle kunna bli ett maktskifte. I decennier hade Sverige varit en märklig kombination av utvecklad demokrati och enpartistat. Socialdemokraterna hade, möjligen undantaget sommaren 1936 och under samlingsregeringen, haft statsministerposten i 44 år. Så sent som 1968 nådde Socialdemokraterna över 50 procent av rösterna. Jag kommer ihåg hur det kändes lite som ett ödesval. Jag var visserligen bara ett barn men kände ändå av atmosfären. Kanske är det därför jag minns TV-debatten så starkt.

Jag har i vuxen ålder sett TV-debatten 1976. Palme är skicklig, så skicklig som historien givit honom. Fälldin svamlar och är inte alls lika retoriskt slipad. Varje inlägg är ett enda stort segerinlägg retoriskt för Palme vs Fälldin. Ändå vinner Fälldin mest sympatier. Jag har svårt att se denna TV-debatt i efterhand och förstå hur Fälldin kunde uppfattas som en segrare men så var det. Kanske var det så att Palmes belåtna leende då han fått in en smäll på Fälldin förstärktes i rutan och uppfattades som ett hångrin och intensiteten i blicken blev till ett vilt stirrande. Tittarna fick intrycket av att Palme var elak och Fälldin framstod som sympatisk. Jag har tagit lärdom av denna TV-debatt och tänkt mycket på den genom händelser i mitt liv. Palme förlorade debatten för att han var så mycket skickligare, vilket är en lärdom för oss alla. Det är inte alltid skicklighet, duktighet och den som vet mest som uppfattas som den bäste.

Om jag gör en jämförelse med nutida valrörelse så är det en milsvid skillnad. Då var debatten sakpolitik, nu handlar det mest om att prata illa om varandra och sätta etiketter på politiska motståndare som egentligen inte existerar. Jag har svårt för politiska debatter nu för tiden. Partiledarna framstår för mig som människor som medvetet levererar osanningar om andra för att förstärka sig själva. Som medvetet tar upp sakfrågor och förvränger dessa när de pratar om andra partiledares politik. Det har inte blivit sakfrågornas debatt längre utan pajkastningens val.

För mig är det därför bättre att läsa partiernas partiprogram än att lyssna på dagens partiledare. De kommer ändå aldrig ge mig saklig information utan kommer bara slänga ur sig etiketter om sina motståndare som sina motståndare ändå ej står för. Partiledarna må vara retoriskt slipade idag men i mina ögon amatörer när det handlar om att berätta om sitt eget partis sakpolitik.

Hela landskapet har förändrats på många sätt sedan min uppväxt. Om jag tar ett exempel. När jag växte upp var det en extrem åsikt att tycka att Sverige skulle tillhöra en militärallians (NATO), nu tycker nästan alla partier det och jag som är kvar i min uppfattning sedan barnsben står kvar i min uppfattning och då plötsligt är det jag som blivit extrem. Det finns mängder med frågor där jag står kvar i mina värderingar men då jag läser mina uppfattningar utifrån partiernas beskrivna sakpolitiska så inser jag att jag börjar bli utanför den politiska skalan. Jag har alltid värnat om Guds skapelse och att vi ska ta hand om vår natur och våra gåvor på bästa sätt, i den här valrörelsen känns det dock som en extrem åsikt.

Med det sagt så tänker jag ändå komma med en uppmaning. Gå och rösta. Våra förutsättningar i denna värld ser väldigt olika ut. Livet kan kännas djupt orättvist och är så också när vi föds in i ett liv med olika förutsättningar och olika privilegier. Vissa av oss bär på en livsresa som till synes verkar gå på en räkmacka, medan andras liv är till synes kantat av utmaningar och personliga problem. En del kan vi påverka själva, andra delar är vi i stort sett bara offer utifrån de omständigheter som sker. Vissas röster hörs tydligt i den offentliga debatten medan andras röster förblir utsagda i det tysta. Det är så livet är.

På valdagen är det dock så att alla våra röster hörs lika mycket. Det är det som är det fina med demokratin. Varje röst är lika mycket värd och ingen människa har fler röster än någon annan. Det går att påverka. Med det sagt vill jag slå ett slag för röster på partier som inte har odemokratiska värderingar, partier som inte gör åtskillnad på folk och folk. Jag vill slå ett slag för partier som värnar om våra demokratiska rättigheter, som värnar om Guds skapelse, vår natur och klimat och som är måna om att vi alla människor som lever här är lika mycket värda.

Gå och rösta på demokratins nationaldag!

/m