En ödmjuk text till politiker

Det har gått någon dag sedan valsöndagen. Jag hade en del att göra igår, vilket inte gjorde någonting för då fick jag chansen att reflektera en del över valet. I skrivande stund vet vi fortfarande inte hur det slutgiltiga valresultatet kommer att bli, men för detta blogginlägg saknar det betydelse. Min reflektion handlar istället om den polarisering och förskjutning från egen politik till aktiv pajkastning som nu blivit segmenterad hos politikerna, där inte minst den senaste valrörelsen är ett bra exempel.

Jag är uppvuxen i en liten småstad under -70 och -80 talet. Jag kommer från ett hem med arbetarklassrötter där politik och samhällsintresset kom med bröstmjölken. Att diskutera politik och samhällsutveckling har alltid varit både tillåtande och önskvärt i min familj. För egen del har jag dock sett Dag Hammarskjöld som en förebild. Ni vet en sådan där förebild som många tycker är tråkig, där intresset för politik finns men där det är närmast ett kall att inte vara politisk aktiv utan se fördelar hos alla partier. Att helt enkelt stå politisk obunden.

Under mina uppväxtår upplevde jag de politiska spänningarna kring politikens innehåll som väldigt spännande. Det var också under en tid då det var jämt mellan blocken och maktskifte skedde efter flera val (inte minst 1976, jämviktsvalet 1979 och 1982). Jag är också uppvuxen med att vilja höra vad politikerna har att berätta om sin egen förda politik. Om sin egen tro och uppfattning. Om sina egna tyckanden om vad som vore bäst politiskt. Detta låter kanske främmande för någon som växer upp idag, men tro det eller ej, när jag växte upp fanns det faktiskt politiker som berättade om sin egen politik och kastade inte retoriskt skit på andra.

Nu har pendeln helt vänt. När jag har lyssnat på partiledardebatterna, statsministerkandidatdebatterna eller enskilda politikerintervjuer under den här valrörelsen är det få som pratar om sin egen politik utan i stort sett alla lyfter upp ”andra sidans” upplevda politik och hur hemskt det är för oss alla om vi röstade på ”fel” sida. Under valdagen gick jag in på några Instagramkonton bara för att göra en liten egen analys. Jag tittade då på en reel från Lena Hallengren (S), som enbart berättade hur illa det skulle gå i samhället om vi röstade på (SD). Jag tittade på en reel från Ebba Busch (KD) som enbart innehöll retorik hur fel det gått i Sverige med S vid makten och gav ett antal exempel på det, varav minst två av dessa exempel kunde jag omedelbart inse att de exemplen hade ju inte S tagit beslut om utan var ett arv från tidigare borgerlig regering (exempelvis indelningen i elområden i Sverige). Jag tittade på en reel från Märta Stenevi (Mp) där det framfördes hur illa högerns klimatpolitik är. Jag tittade på en reel från Ulf Kristersson (M) som framförde hur illa det varit inom kriminalpolitiken de senaste åtta åren, men gav inga exempel på hur M skulle göra det bättre. Detta är bara några exempel och då har jag ändå inte nämnt hur politikerna försöker smeta på varandra olika etiketter och färger. Hur har det blivit så här? Tror politikerna att vi väljare inte längre vill ha politiskt innehåll beskrivet för oss utan istället vill höra hur deras uppfattning är om ”den andra sidan”? Varför har det gått från att ha varit att framföra sin egen politik till att prata skit om andra?

Det heter ju att vi får de politiker vi förtjänar. Jag antar att detta således är en del av vårt samhälle just nu. Där vi pratar illa om varandra, sätter etiketter på varandra som egentligen inte stämmer, hur vi misskrediterar varandra och hur vi gör allt för att framställa ”den andra” så ofördelaktigt som möjligt. För egen del vill jag inte ha ett sådant samhälle. I en demokrati tycker jag att det ska vara högt i tak och att man ska få tycka olika men när olikheterna inte ens framförs utan det är istället pajkastningen om ”den andra” som är det centrala, då har vi kommit en bra bit bort ifrån vår älskade demokrati.

Som ni vet brukar jag tänka på Jesus och den etiska modell med kärlek som budskap som han stod för. Kärlek åt alla, oavsett om du är fiende eller vän. Naturligtvis är det en ledstjärna för mig men även andra har haft Jesus som förebild. I detta sammanhang är det värt att nämna Martin Luther King jr som en juldagsmorgon år 1957 i en predikan framförde följande oförglömliga ord utifrån Jesus och hans kärleksbudskap gentemot fiender:

”Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate, only love can do that.”

Slutsaten är egentligen ganska enkel men just nu verkar få anamma dess praktikalitet. Om du inte gillar ”den andra” sidans retoriska sätt om hat och polarisering, polarisera då inte själv. Hat sprider hat, attack sprider attack och förakt genererar mer förakt.

För mig handlar det därför om att om du vill undvika hat i ett samhälle så sprider du istället kärlek. Jag har exempelvis läst om att politiker, oavsett partifärg, fått mängder med hat levererade till sig från politiska motståndare. Då handlar det dessutom sällan om hat utifrån ett politiskt retoriskt levererat innehåll utan mer utifrån en etikett man utläser på politikerns panna. Ett av de viktigaste områden för en politiker borde vara förståelse. Varför gör någon som den gör? Varför har den personen den och den uppfattningen? Det finns ofta skäl till varför en person har den eller den uppfattningen och för en politiker vore det vara det som är drivkraften istället för att kasta ”skit” på varandra.

Eftersom jag är en gammal HR-direktör och chef vet jag att det fungerar med att bekräfta bra beteenden och att det är mycket mer effektivt än att bestraffa dåliga beteenden. Tyvärr verkar det sistnämnda vara en del av denna samtid och denna valrörelse, eftersom effekten oftast är omedelbar men också kortsiktig. Att bekräfta bra beteenden ger en senare effekt och är mer långvarig och våra politiker är antagligen en produkt av sin egen samtid och därför styrs de av kortsiktiga konsekvenser.

För egen del är Martin Luther Kings ord, som han naturligtvis hämtat från Johannesevangeliet, en ledstjärna och jag tycker att det borde det vara även för vår samtids politiker. Nu kommer det naturligtvis ske eftervalsanalyser runt omkring landet hos de olika politikerna och ett ödmjukt medskick från mig är att fortsättningsvis i de politiska utspel ni ämnar göra, låt ljuset leda er. Tryck inte ned era politiska motståndare med ord som indikerar attack, idioti, utsmetade etiketter, förakt mm utan prata istället om er politik och sprid kärlek åt era politiska motståndare. Ha respekt för att andra tycker annorlunda och låt det stanna vid det. Det kallas demokrati. Om du vill att människor ska tänka annorlunda, ja då får du vara annorlunda. Om du vill att dina politiska motståndare inte ska sprida hat, ja, då får du sprida kärlek.

Lyssna på Jesus och Martin Luther King. De visste vad de pratade om.

Var ljuset och inte mörkret!

/m