Det är val idag. Nu för tiden inträffar demokratins nationaldag var fjärde år. När jag växte upp var det val var tredje år och kanske är denna förändring synonymt med det som kallas erfarenhet och att bli äldre, mycket ändras.

Jag är uppvuxen med tron att du berättar inte om vilket parti du röstar på men du diskuterar flitigt med nära och kära om politikens innehåll. Jag är uppvuxen med tron att det är viktigt att du får ventilera dina tyckanden och åsikter gentemot andra och att du på så sätt formar din egen uppfattning men dina egna tankar om det slutgiltiga politiska valet du gör behåller du inom dig. Jag är uppvuxen med värderingen att demokrati är viktigt och att du ska göra din röst hörd, den är värd att respektera och inget som är givet. Politik och dess innehåll är viktigt för oss alla, men vem och vad du röstar på är jag uppvuxen med att det är en privat sak och det håller du för dig själv.

Allt förändras och då jag med stort intresse följde min första valdebatt som jag kommer ihåg, mellan Palme och Fälldin, det måste ha varit inför 1976 års val, ni vet den där berömda Tv-valduellen i Scandinavium i september 1976 mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Tror det förresten var i samma veva som Tre Kronor laddade upp för premiären av Canada Cup med att besegra det mäktiga sovjetiska landslaget med 4–1. Ni som var med då kommer ihåg att när Sverige spurtade mot valet i september 1976 var det med en känsla att det smått omöjliga skulle kunna inträffa. Det skulle kunna bli ett maktskifte. I decennier hade Sverige varit en märklig kombination av utvecklad demokrati och enpartistat. Socialdemokraterna hade, möjligen undantaget sommaren 1936 och under samlingsregeringen, haft statsministerposten i 44 år. Så sent som 1968 nådde Socialdemokraterna över 50 procent av rösterna. Jag kommer ihåg hur det kändes lite som ett ödesval. Jag var visserligen bara ett barn men kände ändå av atmosfären. Kanske är det därför jag minns TV-debatten så starkt.

Jag har i vuxen ålder sett TV-debatten 1976. Palme är skicklig, så skicklig som historien givit honom. Fälldin svamlar och är inte alls lika retoriskt slipad. Varje inlägg är ett enda stort segerinlägg retoriskt för Palme vs Fälldin. Ändå vinner Fälldin mest sympatier. Jag har svårt att se denna TV-debatt i efterhand och förstå hur Fälldin kunde uppfattas som en segrare men så var det. Kanske var det så att Palmes belåtna leende då han fått in en smäll på Fälldin förstärktes i rutan och uppfattades som ett hångrin och intensiteten i blicken blev till ett vilt stirrande. Tittarna fick intrycket av att Palme var elak och Fälldin framstod som sympatisk. Jag har tagit lärdom av denna TV-debatt och tänkt mycket på den genom händelser i mitt liv. Palme förlorade debatten för att han var så mycket skickligare, vilket är en lärdom för oss alla. Det är inte alltid skicklighet, duktighet och den som vet mest som uppfattas som den bäste.

Om jag gör en jämförelse med nutida valrörelse så är det en milsvid skillnad. Då var debatten sakpolitik, nu handlar det mest om att prata illa om varandra och sätta etiketter på politiska motståndare som egentligen inte existerar. Jag har svårt för politiska debatter nu för tiden. Partiledarna framstår för mig som människor som medvetet levererar osanningar om andra för att förstärka sig själva. Som medvetet tar upp sakfrågor och förvränger dessa när de pratar om andra partiledares politik. Det har inte blivit sakfrågornas debatt längre utan pajkastningens val.

För mig är det därför bättre att läsa partiernas partiprogram än att lyssna på dagens partiledare. De kommer ändå aldrig ge mig saklig information utan kommer bara slänga ur sig etiketter om sina motståndare som sina motståndare ändå ej står för. Partiledarna må vara retoriskt slipade idag men i mina ögon amatörer när det handlar om att berätta om sitt eget partis sakpolitik.

Hela landskapet har förändrats på många sätt sedan min uppväxt. Om jag tar ett exempel. När jag växte upp var det en extrem åsikt att tycka att Sverige skulle tillhöra en militärallians (NATO), nu tycker nästan alla partier det och jag som är kvar i min uppfattning sedan barnsben står kvar i min uppfattning och då plötsligt är det jag som blivit extrem. Det finns mängder med frågor där jag står kvar i mina värderingar men då jag läser mina uppfattningar utifrån partiernas beskrivna sakpolitiska så inser jag att jag börjar bli utanför den politiska skalan. Jag har alltid värnat om Guds skapelse och att vi ska ta hand om vår natur och våra gåvor på bästa sätt, i den här valrörelsen känns det dock som en extrem åsikt.

Med det sagt så tänker jag ändå komma med en uppmaning. Gå och rösta. Våra förutsättningar i denna värld ser väldigt olika ut. Livet kan kännas djupt orättvist och är så också när vi föds in i ett liv med olika förutsättningar och olika privilegier. Vissa av oss bär på en livsresa som till synes verkar gå på en räkmacka, medan andras liv är till synes kantat av utmaningar och personliga problem. En del kan vi påverka själva, andra delar är vi i stort sett bara offer utifrån de omständigheter som sker. Vissas röster hörs tydligt i den offentliga debatten medan andras röster förblir utsagda i det tysta. Det är så livet är.

På valdagen är det dock så att alla våra röster hörs lika mycket. Det är det som är det fina med demokratin. Varje röst är lika mycket värd och ingen människa har fler röster än någon annan. Det går att påverka. Med det sagt vill jag slå ett slag för röster på partier som inte har odemokratiska värderingar, partier som inte gör åtskillnad på folk och folk. Jag vill slå ett slag för partier som värnar om våra demokratiska rättigheter, som värnar om Guds skapelse, vår natur och klimat och som är måna om att vi alla människor som lever här är lika mycket värda.

Gå och rösta på demokratins nationaldag!

/m

Det är tidigt söndag morgon. Min mobiltelefon ringer. Först blir jag en aning rädd, för vem ringer en söndag morgon klockan 07? Tänk om det har hänt något med mina nära och kära. Jag svarar därför en aning forcerat. Det tar ett antal sekunder innan jag förstår vem det är. Det är ingen fara med mina nära och kära, rösten tillhör en direktörskollega från en annan region. Hen säger sin början en gång till eftersom min förvåning i början av samtalet måste ha blockerat mig…”jag vill höra din åsikt”, säger hen.

Söndag morgon, strax efter 07. Jag glider ned för trapporna och sätter mig i vardagsrummets soffa. Jag låter min direktörskollega föra fram sitt ärende och låter min fundering kring valet av tidpunkt att ringa mig få vila i mitt bakhuvud. Min kollega berättar om dilemmat hen befinner sig i. Uppenbarligen ett knepigt läge. Jag ställer ett antal kontrollfrågor. Inser efter ett tag i samtalet att i det här fallet finns det ingen återvändo. Nu handlar det bara om att hantera framtiden på bästa sätt och lämna det som har hänt. Gjort är gjort.

Jag ger min direktörskollega min uppriktiga analys. Det märks att hen inte har fått ett sådant svar från någon i hens närhet tidigare. Direktörskollegan blir en aning sur märker jag. Ärlighet serverad i uppriktighet på ett ödmjukt sätt är svårslaget. Därför fortsätter jag att ge min syn på saken. Min direktörskollega, som är en aning uppskruvad, tackar till slut för samtalet och lägger på. Jag förstår att detta var inte det hen ville få höra.

Under veckan som går är jag upptagen med mycket som sker i vår region. Det blir långa arbetsdagar och jag förtränger söndagens tidiga morgonsamtal med min kollega. När torsdag kväll håller på att glida över till fredag morgon är jag kvar på jobbet. Min mobiltelefon vibrerar och på displayen ser jag hens namn. Ögonblickligen minns jag tillbaka till söndagsmorgonens samtal och jag svarar nyfiket. Hen är mycket lugnare nu. Dock märker jag att även om rösten visserligen är lugn finns det en underton av bitterhet. Hen berättar att tyvärr blev det med ärendet precis som jag hade förutspått. Bitterheten i hens röst var ett klassiskt utslag av att hen ville inte detta resultat. När vi lägger på avslutar hen med orden… ”det måste vara roligt att alltid ha rätt”, med tydlig sarkasm adresserat till mig. Jag tänker att det sistnämnda handlar inte om mig egentligen utan var ett resultat av hens nedstämdhet i nuet. Jag hade ju bara svarat på hens samtal tidigt en söndag morgon med uppmaningen att hen ville höra min åsikt.

Det har gått ett antal år nu sedan de där samtalen. Ganska många år faktiskt. Jag har inte varit i kontakt med min före detta kollega sedan dess. Jag har ibland funderat på det här med begreppet ”höra din åsikt”. För mig är det en inbjudan till att verkligen höra vad den man säger det till har att säga i själva ärendet. Detta utan att egentligen bedöma eller värdera dess svar. Tillit är ett underbart begrepp som inbegriper att man bjuder in någon annan i ens liv att delge en uppriktighet kring något. Vissa människor har dock svårt för att inte få sina egna värderingar och synpunkter bekräftade av någon annan när man ställer frågan kring om man vill höra den andra åsikt. Så här i efterhand gjorde jag ett klassiskt misstag. Jag skulle ha ställt en kontrollfråga innan jag svarade. Jag skulle ha frågat om vederbörande verkligen var redo för att höra min ärliga åsikt och vad kommer att hända ifall min åsikt går på tvärs med frågeställarens. Nu ställde jag inte de frågorna och hade därmed inte konsekvenstänket klart för mig.

Erfarenhet är en brutal lärare. Vi går igenom livet med dess upp- och nedgångar. För egen del har jag kommit väldigt långt i mitt tänk kring att ärlighet och sanningen gör en fri och jag lär mig något nytt varje dag. I alla fall tycker jag själv det (i all ödmjukhet). I fredags träffade jag en relativt ny vän på LUX på Lunds universitet. Efter att vi samtalat en stund kom så frågan från min vän efter att hen delgivit mig ett dilemma som vederbörande stod inför…”jag vill höra din åsikt”. Jag reste omedelbart tillbaka i tiden till mina samtal med min före detta direktörskollega. Omständigheterna nu var helt annorlunda men samtidigt var orden desamma. Jag vill höra din åsikt!

Den här gången ställer jag kontrollfrågorna. ”Är du beredd att höra min åsikt, även om min åsikt kanske går emot vad du innerst inne tycker? Kommer detta förändra vår relation?” Det blev en bra dialog kring förutsättningarna innan jag svarade hen. Vederbörande ville verkligen ha min ärliga åsikt och hen bedyrade att detta inte skulle göra något för vår framtida relation. Med det som uttalad bekräftelse gav jag så min uppriktiga åsikt. Jag märkte att mitt svar inte var vad min vän velat höra. Jag tänkte att nu har jag återigen hamnat i samma fälla, trots kontrollfrågorna. Vi skiljdes utanför LUX och jag åkte sedan till Haverdal över helgen. På tåget från Lund till Haverdal tänkte jag på termen ”jag vill höra din åsikt”. Den inbegriper ju ett förtroende i sig. Någon annan är nyfiken på att höra din åsikt. När jag coachar chefer eller projektledare brukar ett av de ämnen som oftast kommer upp till spörsmål vara hur man ska hantera de som tycker annorlunda. Jag brukar ge ett svar som de inte förväntar sig. ”Värna om dem som tycker annorlunda för de kan vidga både din förståelse men även ärendets innehåll.”

I morse fick jag så ett sms från min vän från LUX. Ett stort rungande tack fick jag eftersom min åsikt hade gjort att min vän fick en input till vederbörandes dilemma som gjort att hen tänkt helt annorlunda och saken hade fått en ny, positiv vändning. Jag log i mitt inre. Ibland finns det ett mått av lärande i att möta andra människor som är svårslaget.

/m

Jag kör mitt vanliga pass på MIND:s självmordslinje och försöker stötta enligt bästa förmåga. Det är för ovanlighetens skull relativt lugnt ett tag och plötsligt står ingen i kö efter tre intensiva samtal. Jag slår på TV:n lagom till att se på TV4:as Nyhetsmorgon att de ska intervjua Sveriges största ”youtuber”. Jag hör inte riktigt namnet och tänker att är man störst på YouTube måste jag veta vem det är. När de senare presenterar namnet så slår det mig att jag har ingen aning om vem vederbörande är.

Efter att jag har avslutat mitt pass på MIND och ska ta tag i dagens uppdrag kommer ändå en fundering upp i mitt huvud, hur det kommer sig att jag inte känner till Sveriges största ”youtuber”? Jag anser mig själv vara väl initierad i dagsaktuella saker och följer med i media dagligen. Läser tidningar, ser på nyheter och försöker följa med både i inrikespolitiken och i utrikespolitiken. Ändå känner jag inte till namnet på Sveriges största ”youtuber”. Jag är inte naiv, jag inser naturligtvis att det handlar om att jag sällan är inne på YouTube. Det är en rimlig förklaring och när jag delar mina reflektioner med en vän så skrattar hon bara. Jag blir först lite irriterad men sedan ställer hon mig verkligen mot väggen. Hon undrar om jag vet hur man går in på TikTok, och jag måste svara nekande på det. Hon undrar hur ofta jag går in och lyssnar och tittar på någon som heter Pärleros podd eller YouTube-kanal, och jag måste tyvärr svara att jag inte vet vem Pärleros är. Hon frågar hur ofta jag ser vad Bianca lägger ut på Instagram, och jag måste svara att jag visserligen vet vem Bianca är dotter till men att hon hade Instagram visste jag inte. Hon ger några andra exempel och gradvis tvingas jag erkänna att det verkar finnas en parallell värld som jag inte alls känner till, med människor som delar saker med varandra som helt går förbi min egen värld.

Dit man riktar sin uppmärksamhet är där man lever sitt liv, tänker jag efter att jag har sagt adjö till min vän. Jag går in och tittar på ett avsnitt av det som Sveriges största youtuber lagt ut, jag går in och tittar på Biancas Instagram, laddar ned ett poddavsnitt från Pärleros och jag letar reda på vad som läggs ut på TikTok. Jag vill inte vara utanför i en annan värld, jag vill i alla fall veta vad som försegår i den parallella världen men inser snabbt att det finns kanske en anledning att dessa inte är en del av min värld. Det som jag såg och hörde tillför mitt liv…ingenting. Absolut ingenting.

Jag känner mig dock en aning misslyckad fortfarande efter att ha kikat in i denna parallella värld. Är man störst på något, tillför man ju mycket till andra och uppenbarligen är det något jag missar. Att vara utanför är aldrig roligt. Det är modigt att gå sin egen väg, att välja att stå utanför något som alla andra vill vara en del av men samtidigt kan det vara ett ofrivilligt utanförskap och då känns det ensamt. Ofrivillig ensamhet är skadligt. Jag inser naturligtvis att målgruppen för denna parallella värld inte direkt är menat för någon som mig, men samtidigt kan jag tycka att vi som mänsklighet hör ihop, oavsett ålder och erfarenhet och vi berikar varandra i varje del av livet. Kanske kan de tillföra mig något, om jag är tillräckligt öppen och bejakande?

Jag ger det ytterligare en chans. När jag genomlider ytterligare ett avsnitt kring smink och lyssnar på ett allt för självklarhetsfullt samtal från Pärleros podd tänker jag att den parallella värld som jag oftast fördjupar mig i kring exempelvis Guds mysterium, Hammarskjölds teologi om den öppna skålen, Thomas a Kempis 1400-talsteologi, Johannes av Korsets ”själens dunkla natt” och Mäster Eckharts sinnrika predikningar från 1200-talet är en parallell värld som berikar mig massor men den kanske berikar väldigt få. Det är dit jag riktar min uppmärksamhet och det berikar mitt liv mycket, varför ska jag helt plötsligt gå in på YouTube, TikTok och lyssna på ointressanta poddar för att alla andra är där? Jag börjar skratta åt mig själv och mitt patetiska beteende att försöka vara där alla andra är. Så naivt och dumt.

När jag klickar ned avsnittet från Sveriges största youtuber och stänger av podden känner jag mig stärkt. Nu vet jag om denna parallella värld och jag har givit den en chans. Den gav mig inget men jag är samtidigt glad åt att andra kan finna nöje i en sådan värld. Kanske är jag för djupsinnig och borde bejaka en ytlighet mer? Eller inte? Hur det än är med den saken så tänker jag att det här med parallella världar är ändå något som jag ska tänka mer på i framtiden. Jag ska inte ta för givet att jag är välinformerad, för det är jag uppenbarligen inte. Jag ska inte ta för givet att min värld är den rätta och att det är den som flera borde bejaka, för så är det inte. Jag ska inte jämföra parallella världar såsom att min värld är bättre än din, för så är det inte. Alla vi som nu lever och som har levt på denna jord, lever våra olika liv och riktar vår uppmärksamhet åt olika saker. Det är nog egentligen inte svårare än så. Vi har olika intressen och lever i olika samtider och att det finns ett diversifierat landskap där vi som människor har förmånen att kunna rikta vår uppmärksamhet och finna mening i olika saker borde egentligen bara vara positivt. Vi är alla inskränkta i våra egna världar och vet sällan något om andras världar, kulturer eller vardag. Kanske är dagens lärdom för mig att bejaka nyfikenheten för varandras världar, för varandras vardag, för varandras intressen, för det är så vi behåller vår nyfikenhet livet ut och lär oss mycket på vår resa.

Min parallella värld är inte din men jag delar gärna med mig av min värld och är nyfiken på din värld. Låter inte det som en rimlig väg framåt?

/m

Vi är på väg från sommarstugan utanför Kalmar in till centrum. Längs infarten börjar nu valaffischerna bre ut sig. Min sambo och jag småpratar lite om den valkompass vi båda gjort och var någonstans vi hamnade utifrån våra svar. Valet närmar sig och jag känner mig mer vilsen än någonsin, inte på mig och var jag står i mina politiska värderingar utan mer var någonstans dessa värderingar hör hemma i det politiska landskapet. Jag är orolig. Kanske inte för politiken som sådan utan mer den samhällsdebatt, retorik och inriktning som sådan de senaste årens politiska retorik fört med sig. Jag kallar det att vi nu lever i post-sanningens tid. En tid jag känner att jag helst inte vill vara i, men jag har inget val, jag måste genomleva dessa politikers lögner och fake-news för de är plötsligt accepterade som en naturlighet.

För när jag växte upp upplevde jag att vi hade en annan syn på sanningen. Fakta gällde och det fanns liksom inget att diskutera om fakta. Fake-news eller alternativ fakta fanns säkert men de kom liksom inte fram. Fakta var obestridlig och det var sanningen. Naturligtvis fanns det, liksom nu, väldigt komplexa frågor som politiker försökte förenkla men det fanns liksom ingen som exempelvis hävdade att Sverige plötsligt blivit ett U-land, för det var ju bara att titta på fakta och Sverige var inget U-land i jämförelse med andra länder. Idag är det plötsligt OK att slänga sig med sådana uttalanden utan underbyggd fakta. I januari 2022 hävdade Alice Teodorescu i en tweet och i TV-intervjuer att ”Resan från i-land till u-land gick snabbt”. Även med dagens faktagranskning inser alla att Sverige är inget U-land. Eller det här exemplet, när högerpolitiker hävdar att Sverige befinner sig i ett inbördeskrig med tanke på mängden skjutningar (flera politiker har nämnt detta men även exempelvis Krister Thelin, tidigare bland annat domare vid FN:s krigstribunal). Även här talar fakta emot sådana uttalanden. Det inser väl alla, att faktamässigt befinner sig inte Sverige i något inbördeskrig. Eller ta partiledaren för SD och dennes påstående att kvinnofridsbrott i stor utsträckning är ett ”importerat problem”. Där finns det hur mycket fakta som helst för att olika typer av kvinnofridsbrott har funnits i Sverige och andra länder i alla tider, oavsett hur många som har invandrat eller varifrån människor de kommer.

På bara några år har svaren på frågor om hur situationen i Sverige är gått från fakta till åsikt. För mig är detta oerhört märkligt. Hur situationen i Sverige ser ut vid en given tidpunkt kan faktagranskas och ställas i jämförelse med exempelvis andra länder och är således inte en fråga om åsikter. Jag minns den amerikanska senatorn Daniel Patrik Moynihan och dennes klassiska citat ”You are entitled to your opinion. But you are not entitled to your own fact.” Dessa bevingade ord bär jag ofta med mig.

Vi lever dock i post-sanningens tid och i en tid då sekulariseringen tagit över retoriken. Det är klart att allt vore annorlunda om alla följde Jesus ord om att ”sanningen ska göra eder fria” men nu får jag acceptera att omvärlden ser ut som den gör. Åsikter framställs som fakta, oavsett sanningen eller ej. Detta har naturligtvis sina orsaker. Jag är inte naiv. Skälen till att politiker gör åsikter av sådant som är rena osanningar och kallar dessa fakta har ett syfte som naturligtvis är egoistiska men som ser ut att fungera. Jesus ord finns liksom inte inom dessa politikers gener.

Ta ett slående exempel som kommer från USA. Trots att det inte finns några som helst bevis för att det förekom valfusk i senaste presidentvalet och trots att ansvariga myndigheter slagit fast att det var ett av de säkraste valen någonsin fortsätter ledande republikaner med Trump i spetsen att hävda att Trump egentligen vann. Naturligtvis har de en tydlig agenda för detta. Opinionsundersökningar visar nämligen att en majoritet av republikanerna ett helt år efter valet tror att Biden vann på grund av valfusk, medan motsvarande andel bland demokraterna är två procent. Denna skillnad i åsikt, för det är ju inte en skillnad i fakta för fakta vet vi, har inte bara förlamat amerikansk politisk debatt utan den har även lett till ökad politisk polarisering och minskat valsystemets legitimitet. Som ett led i detta har dessutom republikaner på delstatsnivå tagit en mängd initiativ som syftar till att begränsa möjligheterna att rösta, särskilt bland minoritetsgrupper. Fakta har här således blivit en åsikt.

Ett annat globalt exempel som jag också tycker är märkligt är alla politiker som hävdar att det inte finns någon global uppvärmning. Här finns det överväldigande evidens för att de globala medeltemperaturerna är stigande och att mänskliga aktiviteter är den främsta orsaken. Jag vet inte hur många FN-rapporter jag har läst eller mängder av forskarrapporter med obestridlig fakta som vissa politiker, inte bara i Sverige utan runt om i världen, ifrågasätter. Även här handlar det om en agenda. Att göra en åsikt i denna fråga handlar naturligtvis om att man politiskt vill lägga satsningarna på annat än att rädda världen från en klimatkatastrof.

Allt detta gör mig som sagt väldigt orolig. Faktum är nämligen att en viktig förutsättning för att demokratin ska fungera är att människor är någorlunda informerade om politik och samhälle i vid mening och att det råder en bred enighet om vad som är sant respektive falskt. Att man helt enkelt är överens om vad som är fakta och vad som är åsikt. Spelet om sanningen, om fakta, om verkligheten har helt plötsligt ingen betydelse, det är åsikter som har betydelse i dagens samhälle och vem som bäst kan nå fram med just sin åsikt. Allt bottnar i att om man lyckas etablera en bild av verkligheten som understödjer och motiverar den politik man driver förbättras naturligtvis förutsättningarna för att man ska få acceptans eller gehör för just de politiska förslag man själv har.

Jag är orolig. Politiker och andra aktörer bortser allt mer från sanningen, forskningsresultat och fakta. Allt för att dessa inte passar in i deras politiska agenda. Istället skruvar de till sanningen och gör en åsikt av fakta och därmed kan de i princip säga vad som helst. Kampen om vem som har ”rätt” blir helt enkelt inte en fråga om sanning eller fakta. Det blir i princip en fråga i sig om vad som är sant respektive falskt, vilket egentligen borde vara ganska självklart. Vi i Sverige har otroligt bra statistik och det borde egentligen inte vara en fråga om vem som har rätt eller fel. Låt mig ta ett exempel. Om en person hävdar att våldsbrottsligheten har ökat under den senaste mandatperioden och en annan att den har minskat kan inte båda ha rätt, någon har helt enkelt fel. Men att medge att man har fel är just nu inte det som gäller som politiker. Istället går man åsiktsmässigt till motattack och hävdar med emfas att den andra har fel, även om statistiken säger att denne har rätt. Man låser sig vid sin åsikt och då låser sig även politiken. Det blir inte en politisk debatt som utgår från fakta och sanning utan från åsikt som inte har något som helst med verkligheten att göra. De politiska förslagen blir därför därefter……en aning märkliga.

Jag är orolig. Min fundering är hur vi kan bryta den här trenden för jag kan inte vara den enda som ser den här trenden? Kan vi på något sätt återigen kalla fakta för fakta och separera det från åsikter? Som alltid måste det väl börja med oss själva och för egen del ska jag göra allt för att jag själv i diskussioner ska hålla isär dessa begrepp. Hoppas att du också vill göra detsamma!

/m