För att se ljuset måste vi ibland gå in i mörkret

Jag avslutar ännu ett volontärpass på Mind. Idag var det mycket mörker i samtalen och jag reflekterar över det svåra och tuffa i livet som drabbar oss alla någon gång. Just nu läser jag inför min magisteruppsats mycket litteratur från Johannes av Korset och Dag Hammarskjöld. Den sistnämnda skrev några rader i sin dagbok som jag brukar bära med mig:

”Trons natt – så mörk att vi där icke ens få söka tro.”

En oerhört kraftig rad med ett innehåll som signalerar att när det är som mörkast i ens liv, då hjälper inte ens tron. Hammarskjöld citerar i samma avsnitt Johannes av Korsets dikt om ”trons natt”, den natt som vi identifierar med djup personlig kris. Hammarskjöld rör sig mycket kring natten och mörker. Det är år 1954 när han skriver raderna, hans andra år som Generalsekreterare, och utåt sätt verkar han inte gå igenom någon personlig kris just då.

Just det sistnämnda får mig att tänka på just resan till mörkret. Hammarskjöld har läst mycket teologisk litteratur när han skriver dessa rader och just Johannes av Korset skriver om ”trons natt” som ett uttryck för en rörelse, en resa, ett möte mellan den gudomlige och människan. Dock är människan ibland innesluten i sin egen dynamik, i sin egen uppfattning, i sin egen värld, vilket hindrar människan från att se något annat än mörker. Känner inget annat än ensamhet. Känner inget annat än övergivenhet. Det är där människan kan hamna och det är det jag tror Hammarskjöld menar när han skriver att ”trons natt – så mörk att där icke ens få söka tro.”

Hamnar vi inte alla där någon gång i våra liv? Där allt känns mörkt och meningslöst och du känner dig verkligen ensam. Jag avundas de som har en så stark tro att den räcker för att tända ett ljus i mörkret enbart genom att tro, men de jag samtalade med i morse, och utifrån egen erfarenhet, kan jag säga att när man är som djupast ned då känns det verkligen mörkt och det känns verkligen inte som att det finns något ljus. Då delar jag Hammarskjölds text: ”så mörk att där icke ens få söka tro”.

Kanske finns det dock en annan sida att se på saken? När människan inte är medveten om Gud styrs hon av sin egen livskraft och sin egen livsvilja. Denna binder dock människan till sina egna behov och önskningar, därför att hon inte har någon annan orienteringspunkt än sig själv. För Hammarskjöld är dock tro det som skiljer sig från allt som kan beskrivas objektivt. Han gör en klar distinktion mellan tron och allt som man kan bli medveten om rationellt. Tro är för Hammarskjöld inte en upplevelse av något i verkligheten, inte ens en åtföljande känsla vid upplevelsen, ty allt detta kan produceras av det mänskliga sinnet och då är det inte gudomligt. Tro har att göra med varat självt. Denna aning om livet självt kan man ofta endast bli medveten om då man är i mörkret, då man är i kris, då man är i en gränssituation. Det paradoxala blir därmed att i mörkret ser man plötsligt livet, en medvetenhet över livet som får ett slags evighetsvärde eftersom det i mörkret representerar något unikt och helt oupprepat ögonblick.

Denna natt, som först fyller människan med mörker, är på samma gång gudskärlekens födelse. Enbart Gud blir livets utgångspunkt för Hammarskjöld (och Johannes av Korset). Resan, rörelsen till mörkret blir därmed också resan till Gud, vilket innebär samtidigt ett återfinnande av människans inre väsen, när människan låter sig vägledas av trons inre ljus. Det tänds ett ljus i mörkret!

Oavsett hur du ser på livet och det andliga så finns alltid det ljusa och mörka runt omkring oss och inom oss. Allt kommer till syvende och sist att handla om hur vi hanterar dessa båda elementen i våra liv. Livet är inte alltid ljust men det jag har försökt att beskriva med Hammarskjölds och Johannes av Korsets djupa teologi är att det finns ljus även i mörkret. Det paradoxala kan ibland vara att för att kunna se ljuset måste vi gå in i mörkret eller som en annan klok uttryckte det…ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

/m