Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Tydlighet – fastan dag 8
Jag fick alltid höra att jag var tydlig som chef. En egenskap som jag har haft nytta av genom åren, inte minst i det pedagogiska arbetet då jag kommunicerade olika vägval, beslut eller inriktningar. Samtidigt fick jag höra att jag var en god lyssnare och var en mästare på att ta beslut i rätt tid utifrån vad organisationen behövde vid just det tillfället organisationen befann sig i.
Nu när jag står utanför allting och beskådar verksamheter, media och politik från sidan är det just de två egenskaperna jag saknar hos nuvarande chefer och ledare. Var finns tydligheten och inkännandet idag? Inom hälso- och sjukvården ropar de flesta chefer på mer resurser istället för att göra jobbet och jobba med tydlig förändring med redan tilldelade resurser. Inom politiken vet jag mer om vad politiker tycker om andra politiker än om vad de själva tycker. Media pumpar ut ångestreklam för coronavirus som drabbar ett fåtal när mångdubbelt fler dör i exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar, cancer eller diabetes varje dag. Jag ska inte trötta ut er med egen frustration kring dessa frågor men ibland tycker jag en av mina chefläkare sa det bäst för många år sedan då ett annat virus hetsade upp media.
”Ta ett djupt andetag, lugna ned er och tvätta händerna!”
Tydlighet var ett ord som jag hade lättare att ta till mig då jag vandrade sinnets väg istället för nu då jag låter själen regera. Att ta logiska beslut utifrån de underlag man har till sitt förfogande var lätt då jag var chef. Att låta själen guida dig och ha en tydlig färdriktning är svårare med själen i förarsättet. I alla fall för mig. Det är som om den inre kompassen i mag- och hjärttrakten styr istället för hjärnan.
”Det känns rätt.”
Så sa en av mina chefer när vederbörande tog ett beslut som jag logiskt såg skulle leda helt åt helvete. Mycket riktigt, beslutet ledde till katastrofala efterdyningar. Jag har idag funderat mycket på om det ändå inte fanns en poäng med att det blev som det blev. Visserligen tog det oss i organisationen lång tid och mycket arbete för att rätta upp skutan efter chefens felaktiga beslut men processen i sig lärde oss mycket annat som vi sedan kunde dra nytta av, vilket vi aldrig kunnat veta ifall chefen tagit rätt beslut.
”Gud verkar i det fördolda.”
Det uppenbara är inte alltid det bästa är kanske lärdomen. Vi kanske ska ta felbeslut eller inte vara så tydliga för Gud vill att vi ska lära oss något. Jag kanske helt enkelt ska bortse från chefers oförmåga att arbeta med förändring i hälso- och sjukvården, politikers oförmåga till tydlighet och medias ångestrapportering. Det är kanske Guds vilja. Vi ska helt enkelt lära oss något.
/m
Tålamod – fastan dag 7
Sötsuget blev starkt igår kväll då vi slank in på ICA Malmborg för att handla lite nödvändiga livsmedelsprodukter. Svårt att passera alla chips- och godishyllor obemärkt. Nu klarade jag provet. Fastans del avseende godisförbud hålls därmed intakt.
Att minimera nyttjandet av sociala medier är svårare. Jag tror till viss del det hänger ihop med att jag var vag i min definition från början. Vad innebär egentligen att minimera nyttjandet av sociala medier.? Hur mycket är att minimera? Jag lovade mig själv att posta något varje dag men inte slösurfa på FB och Instagram. Inser nu att till nästa fasta ska jag nog göra som med godisförbud – avstå helt. Då uppstår inga tveksamheter.
Den dagliga andliga reflektionen är nog den som har fungerat allra bäst, och också upptagit mest tid. Jag ville ha det så och därför tar jag mig tid på dagarna att verkligen fördjupa mig i reflektioner.
Reflektionen dag nr 7 gav sig själv med hjälp av några av er trogna läsare. Jag har fått tillstånd att publicera tre meddelanden jag fick igår under dagen som hjälpte mig att reflektera. Självklart är avsändarna anonymiserade.
Några minuter efter att jag publicerade blogginlägg om fastan nr 6 fick jag ett meddelande från en gammal arbetskollega.
”Mats. Då jag läser ditt blogginlägg kommer tre bokstäver upp framför mig. Det är tre bokstäver som du sa till oss på X-enheten då du besökte oss år 2015. De tre bokstäverna har jag uppsatt på vår anslagstavla. De har hjälpt mig många gånger genom åren. Känns som om du behöver en påminnelse om dem. TTT”
TTT – visst kommer jag ihåg dem men ack så svårt att leva efter. Jag är i botten en rastlös själ och vill att saker och ting ska förverkligas omedelbart. Erfarenhetsmässigt har jag dock lärt mig att Ting Tar Tid (TTT). Ibland har jag lagt till ett G framför och får då Goda Ting Tar Tid (GTTT). När frustrerade medarbetare kom till mig som chef och jag såg irritationen i deras ögon att förändringen som de önskade skedde för sakta var GTTT ett bra mantra. Projektledare där tidsplaner såg ut att spricka och i frustration beklagade sig försökte jag lugna. I mitt eget huvud multiplicerade jag alltid med +50% för tidsplaner och budget för olika projekt. Genom årens lopp lärde jag mig att det är närmare sanningen än de ambitioner som läggs upp i fastlagda projektplaner innan projektstart.
Under eftermiddagen kom ett nytt meddelande. Denna gång från en för mig obekant person som jobbar i den organisation jag tidigare var chef över.
”Du behöver nog bara lite tålamod, Mats. Din väg framåt är utstakad, du behöver inte gå bakåt. Du vet redan hur det är att leda en stor organisation. Gud behöver inte ge dig den utmaningen igen. Du vet redan hur det är att minska kostnader för hälso- och sjukvården. Gud behöver inte ge dig den utmaningen igen. Du vet redan hur du boostar dina medarbetare och ger dem energi. Gud behöver inte ge dig den utmaningen igen. Du har redan gjort det. Jag är ett levande bevis för det. Du behöver något nytt. Något svårare. Ha tålamod.”
Då jag läste vederbörandes meddelande kände jag mig på bättre humör. Min tid kommer. Tålamod är dock svårt. Gårdagens reflektion kring kallelse gör att jag känner mig som att jag går i väntans tider och det tär på mig.
Sent igår kväll kom så ett nytt meddelande från en god vän.
”Förstår inte det här med kallelse och din själsliga resa men å andra sidan behöver jag inte fatta. Bara det blir bra för dig.Kan du inte bara strunta i att tänka så mycket och go with the flow istället så kanske din kallelse kommer.”
Min väns ord kan jag hålla med om. Kallelsen kan inte tänkas fram. Kallelsen kan inte kännas fram. Den uppenbarar sig bara då jag är redo. Tålamod och GTTT är rätt väg att gå. Jag vet att det inte finns några genvägar till själens mognad. All form av att försöka snabba på processen är dömt att misslyckas. Det krävdes många års chefskap innan jag visste hur man styr och leder en organisation. Det krävdes många år inom hälso- och sjukvårdsbranschen innan jag visste hur man sänker kostnaderna och bibehåller kvaliteten. Det krävdes många år som HR-direktör innan jag visste nyckeln till engagerade medarbetare. Med den erfarenheten borde jag veta att något mycket större, som en själs kallelse måste få ta tid.
Igår kväll innan jag somnade låg jag i min säng och funderade på orsakerna till varför saker måste få ta sin tid. Här listar jag några som kom upp i mitt huvud:
- Långsamhet gör att vi lär oss bättre. ibland måste vi göra om samma misstag flera gånger för att vi verkligen ska lära oss.
- Vi fastnar i gamla mönster. Vi måste frigöra oss från gamla bördor för att kunna gå vidare med något nytt. Antar att det är en av orsakerna till att många söker terapeutisk hjälp. De vet inte hur de släpper det gamla för att kunna gå vidare med något nytt.
- Ärlighet, ödmjukhet och sanning har alltid varit min ledstjärna. Ibland gör dock sanningen ont och det kan ibland vara svårt att erkänna att man har gjort misstag och fel och ödmjukt erkänna sina misstag och gå vidare.
- Förändring innebär alltid att man lämnar något. Det kan smärta och göra ont. Det kan vara svårt att gå ut i det okända utan att veta ifall det blir bättre än det man har nu. Varje förändring leder till något nytt men varje förändring leder inte alltid till en förbättring. Den vissheten gör ibland att människor förblir vid det kända istället för att förändra.
Jag är så tacksam att ni finns där ute och läser dessa rader. Det hjälper mig att gå vidare i mina funderingar. Jag inser att Gud verkar i mitt liv trots att jag inte ser en omedelbar förändring. Det gäller att ha tålamod i den vissheten. Ett steg i taget. Ett andetag i taget. Ett ögonblick efter det andra.
Goda Ting Tar Tid – ha tålamod!
/m
Vocation – fastan dag 6
Tack för all feedback jag har fått för mina första inlägg om fastan. Två av er läsare undrade varför jag inte bröt fastan i söndags som den kyrkliga traditionen påbjuder. Jag måste erkänna att jag är novis på det här med fyrtio dagars fasta och jag glömde helt enkelt bort att söndagar inte ingår i fasteperioden. När frågan ändå kom upp reflekterade jag lite kring det där med att inte fasta på söndagar. Jag måste erkänna att jag gillar det här med obrutenheten i livet. Att ha något kontinuerligt som pågår. Det känns märkligt att lite då och då bryta något som man påbörjat för att sedan återuppta det. Känns lite som att bryter man något börjar man om och jag vill ha kontinuitet. Jag har därför bestämt mig för att genomföra fastan även söndagar framöver. Fasteperioden blir då längre än fyrtio dagar fram till påskafton men det gör mig inget. Att undvara godis, minimera nyttjandet av sociala medier och dagliga andliga reflektioner gör mig bara gott.
Är återigen på vägarna. Denna dag resa från Linköping till Malmö. Lyssnar på en föreläsning i bilen men tankarna vandrar vidare, bort från föreläsarens röst och in i mitt inre. Har märkt att fastans reflektioner har en tendens att uppta hela mig och under de stunderna släpper jag omgivningen för en stund.
Har nördat ned i Olaus Petris spännande liv och utifrån gårdagens reflektion om drivkrafter fortsätter jag reflektionen med Luthers begrepp Vocation som Petri tog med sig från Wittenberg till Sverige, i alla fall Luthers tolkning av begreppet. Vocation betyder kallelse och Luthers syn på kallelse utgår från att det är Gud som skapar och gör allt gott. Människan blir då ett redskap i Guds händer som utför Guds goda handlingar, oavsett vad människan har för yrke eller för uppgift. Jag uppfattar det således som att kallelsebegreppet innefattar inte enbart olika yrkesrelaterade delar utan även livet i övrigt, såsom fader, moder, dotter, son mm. Gud har genom skapelsen omslutit hela världen och således givit möjlighet till alla människor att omslutas av Guds tro och vara heliga. Kloster är således inte idealet i Luthers värld. Luther kritiserade således den rådande katolska uppfattningen och menade att de som går i kloster eller är präster står inte närmare Gud för det utan alla kan ha en kallelse från Gud.
Det här med kallelse har jag försökt mig på tidigare i mitt liv. Jag har med sinnets hjälp försökt att bli det bästa jag kunde inom olika roller, både yrkesmässigt men även privat. Jag trodde exempelvis att mitt förra jobb var mitt livs kallelse men så var det ju inte. Nu är jag villrådig. Dagens reflektion blir därför kring syfte och mål med livet och inte minst nörda ned i vocation.
Den här fyrtiodagarsresan jag är inne på hoppas jag ska leda till en tydlighet avseende ett liv med mening. Eftersom jag har skiftat fokus från sinnet till själen hoppas jag innerligt att jag finner mitt livs mening utifrån Guds vilja. Skulle inte det vara det ultimata? Jag är nämligen fullständigt övertygad om att ett liv med ett tydligt syfte gör livet meningsfullt, det gör mig mer fokuserad, det ger mig en tydlig motivation och det förenklar hela min tillvaro.
Jag ser på min omgivning och ser att många lever för att skapa sig ett bestående värde genom framgångsrik karriär, rikedom, hus, bilar, lyx och skönhetsprodukter. Ju längre jag lever och ju mer jag reflekterar kring ovanstående ser jag allt detta som ytligheter och jag vill skapa något djupare. Något som skapar evinnerligt värde. Då jag ligger där på min dödsbädd vill jag kunna känna att jag har gjort något med min talang, förmåga och min förmån att leva just nu i form av att svara att jag använde dessa resurser så som Gud hade tänkt sig, inte så som jag själv ville i form av tillfredsställelse av egoistiska behov.
Den här fyrtiodagarsresan hoppas jag således ska svara på frågan, vad är mitt Vocation?
/m
Drivkrafter – fastan dag 5
Då är Vasaloppssöndagen till ända och jag är åter i Linköping. Klockan är strax läggdags och jag summerar ännu en dag i fastans tecken. Det blev en lång dag med morgonjogg klockan 04.00 i ett snöfyllt Stöten för att mellanlanda i Sälen, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg, Läde, Mora, Borlänge och slutligen åter hemma i Slaka, Linköping strax innan midnatt.
Under dagen fanns det många möjligheter till att bryta godisfastan eftersom både min son, min bror samt min far erbjöd mig vid olika tillfällen att smaka på deras inköpta godis. De är givmilda. Jag tackade vänligt nej med det efterföljande tillägget att jag fastar. Fastan avseende att minimera nyttjandet av sociala medier har fungerat utmärkt då jag har kört bil i princip hela dygnet.
Fastans andliga reflektion har naturligtvis upptagit en hel del av mina inre grubblerier idag. Jag valde ett tema kan man säga för vilket jag skulle reflektera kring. Redan under morgonens jogg bestämde jag reflektionstemat för dagen. Det fick bli frågeställningen, vad är det som driver människor att göra vissa saker eller på vems uppdrag agerar människor? För att uttrycka det en aning annorlunda, varför och för vem gör människor så som de gör?
Min fundering underlättades naturligtvis av att heja på alla tusen vasaloppsåkare som passionerat drevs framåt för att nå målet i Mora. Vissa snabbare än andra men alla som vinnare och alla drivna av en vilja att genomföra en stor prövning under en dag. Här kommer nu min högst personliga betraktelse över vad som driver människor utifrån en dag i Fäderns spår mellan Sälen och Mora. Utan inbördes rangordning och naturligtvis går områdena in i varandra:
- Rädsla – så aktuellt så här i Coronatider. Oavsett orsaker till sin egen oro och varför denna rädsla uppstår tror jag att det är många som låter sin rädsla styra sina val i livet.
- Bekräftelse – många drivs av ett behov av att känna in sin omgivnings förväntningar och låta sig styras av det man tror ger sig själv en egen bekräftelse.
- Bitterhet – något i ens livshistoria har gjort att man klamrar sig fast i oförrätter. Man låter vreden inta sin kropp och tanke och styras av viljan till upprättelse. I vissa stunder kan man ta på sig en offerroll.
- Materiella ting – oavsett hur mycket man har på bankkontot eller prylar hemma finns det många som drivs av viljan att skaffa mer. Antingen fler saker eller utöka sin rikedom. Drivkraften är densamma.
- Skuld – snarlik området kring bitterhet men jag väljer ändå en egen punkt för denna drivkraft. En människa kan känna skuld för något man gjort i det förgångna och klamra sig fast vid det och inte glömma det. Man låter nutiden styras av skuldkänslor.
Jag känner igen delar av mig själv i alla ovanstående områdena. Det är nog allmänmänskligt att känna så.
Varför säger jag allt detta. Jo, då jag genomgår min fyrtio dagars andliga reflektion med målet att komma ut på andra sidan som en annan människa måste jag ställa mig själv frågan vem jag är och vad är det som driver mig framåt i livet och framförallt hur vill jag vara som människa framöver. Jag ska ju lyssna mer på min själ än mitt sinne framöver – det har jag lovat mig själv. Då vill jag inte drivas av rädsla, ha ett egoistiskt bekräftelsebehov, låta gamla oförrätter ligga kvar, låta mig styras av ett behov av att få mer av materiella ting eller låta skulden tynga mig. Jag vill slå mig fri från allt detta och finna ett liv som ger mig mening på ett högre plan.
När jag slår igen datorn genomsyrar därför två tankar min kropp. Kanske inte så konstigt för dessa tankar har följt mig hela dagen. Speciellt vid besöket i Mora kyrka. Vem är jag och vem vill jag vara?
Har den här dagens temagenomgång lärt mig något så kanske det egentligen handlar om frågan – vem vill jag inte vara? Vilka drivkrafter vill jag inte låta mig styras av?
Jag reflekterar vidare.
God natt!
/m
Starkare – fastan dag 4
Jag önskar att jag var starkare i min tro. Allt verkar så självklart för de som har en stabil tro. Då är ditt liv ingen slump. Gud skapade dig för ett syfte. Du var redan inskriven i livets bok redan innan du föddes och eftersom Gud skapade dig för ett specifikt skäl har ditt liv en djup innebörd. Det låter ju fantastiskt. Eller hur? Då jag ser ut över det vidunderliga landskapet här i Sälenfjällen kan jag inte låta bli att känna en viss avundsjuka på de som har en så stark tro att inget verkar vara omöjligt.
Jag tvivlar och har nog alltid tvivlat. Känt mig lite som Tomas tvivlaren bland lärjungarna. Jag har läst Bibeln som en vanlig bok och försökt förnuftsmässigt ta till mig dess budskap. Som om man läser en instruktionsbok för en bil och om något till synes enkelt går sönder tar man fram instruktionsboken för att se hur man byter den trasiga delen mot en ny.
Det förnuftsmässiga fungerar inte längre nu när jag har bestämt mig för att gå själens väg. För mig är det dags att ge upp möjligheten att via tanke och erfarenhet få svar på alla mina frågor. Är det inte fascinerande att mänskligheten, trots alla århundraden av forskning och reflektioner, inte har kommit tillnärmelsevis närmare grundfrågan som alla någon gång ställer sig, varför finns jag och varifrån kommer allting?
Eftersom jag finns till och även du som läser detta tänker jag att vi finns till för att Någon vill det, eller är allt resultatet av en slump som har haft den osedvanliga förmågan att skapa hela universum? Är min hjärnas komplexitet resultatet av en tillfällighet? Är mina känslor resultatet av ingenting? Vi kommer nog aldrig komma närmare dessa svar genom förnuftsmässigt resonemang och användande av hjärnan. Jag vägrar att tvivla längre. Dags att låta själen regera.
Ovanstående har upptagit större delen av min dag idag. Det har varit en underbar dag med mycket sol och härlig skidåkning. Fastan fortsätter och jag avhåller mig från alltför mycket nyttjande av sociala medier samt håller mig ifrån godis. Det känns inte som någon uppoffring direkt. Egentligen inte heller mina andliga reflektioner. Kanske ska jag fortsätta efter fastans slut?
/m
Det magiska talet fyrtio – fastan dag 3
Inget blir som man har tänkt sig. Så låter ett talesätt som jag har respekt för och för mig blev uttrycket högst påtagligt igår kväll. Den här helgen blir därför inte riktigt som jag har tänkt mig men det blir bra ändå. Jag jobbar med acceptans och det är bara att gilla läget.
I går kväll då jag väntade på att min sambo, Anette, skulle komma med tåget från Malmö för vidare destination i bil mot Sälen ringer hon och säger att hennes far har blivit akut sjuk och att de väntade på ambulansen i Lund. Anette skulle ha skjutsat mig och min bror till och från Vasaloppet och följt oss längs färden. Nu fick jag tänka om och jag tog istället på mig rollen som chaufför och fick släppa drömmen om ett genomfört Vasalopp år 2020 med förhoppning om att allt går bra för svärfar på sjukhuset i Lund.
Nu är jag inte alltför ledsen för att det blev så här. Jag har faktiskt inte tränat en enda meter med längdskidor den här säsongen. Senast jag stod på ett par skidor var faktiskt i målfållan efter förra årets Vasalopp. Däremot har jag åkt några mil rullskidor längs Ribbersborgs strand. Det skulle således ha blivit ett mycket tungt lopp för mig men nu får det bli chaufför istället och coacha min bror. Min yngsta son fick därför möjlighet att följa med oss upp till Sälen och denna dag har istället gått i utförsåkningens tecken i backarna i Stöten tillsammans med honom. Min fasta avlöper annars väl. Jag håller mig borta ifrån godis och minimerar nyttjandet av sociala medier. Det stora jag sysselsätter mig med är den andliga reflektionen som jag lovade att jag skulle genomföra varje dag. Det fanns många tillfällen till reflektion idag då jag susade ned för backarna.
Jag tänkte på den resan jag har börjat med fasta i fyrtio dagar och reflekterade kring hur ofta siffran fyrtio uppkommer i Bibeln. Det måste verkligen vara ett magiskt tal. Det är nog så att Gud ser fyrtio dagar som en lämplig tidperiod för andlig förberedelse för något som kommer efter. Jag tänker exempelvis på dessa exempel i Bibeln:
- David förvandlas efter Goliats fyrtio dagars utmaning
- Moses förvandling efter fyrtio dagar på berget Sinai
- Noas livsförändring efter fyrtio dagar av regn
- Jesus förändring efter fyrtio dagar i öknen
- Lärjungarnas förändring efter fyrtio dagar tillsammans med Jesus efter uppståndelsen
Det finns säkert fler exempel men ovanstående exempel räcker för att ni skall förstå min reflektion kring det magiska runt talet fyrtio.
Gör man en resa under fyrtio dagar inför något som ska komma efter blir själva resan ett mål i sig. En slags förberedelse men man vet inte till vad. Möjligtvis Jesus undantaget från exemplen ovan men jag tror inte David, Moses, Noa samt lärjungarna visste vad som väntade dem efter dessa fyrtio dagar. De genomförde resan utan mål. Så även jag.
När jag skriver dessa rader är det snart midnatt och jag låter tankarna vandra fritt. Fyrtio dagars andlig resa. För mig, med en inre förhoppning, nästan önskan, om att något livsomvälvande ska komma efteråt. Att mitt liv, likt Davids, Noas, Moses och Jesus förändras för alltid. Är det för mycket begärt?Kanske kommer det visa sig att dagarna inte gav någon bestående inverkan på mitt liv eller så är det precis tvärtom.
En reflektion jag bär med mig innan jag släcker lampan är om det är så att det inte handlar om mig alls och min resa? Det kanske är ett alldeles för självcentrerat perspektiv och en aning egoistiskt? Det kanske inte alls handlar om vad jag vill ska hända och vad jag vill göra med mitt liv? Kanske ska jag vända på det under de här fyrtio dagarna och bara lyssna…och leta efter vad han vill att jag ska göra med mitt liv?
/m
Lätt packning – fastan dag 2
Då har jag strax klarat av fastans andra dag. Än så länge känner jag mig motiverad och allt avlöper enligt plan. Konstigt vore det väl annars, det är ju trots allt bara andra dagen in på en 40 dagars resa.
Under dagen har jag återkommit till något prästen sa igår under kvällspredikan.
”Du ska resa med lätt packning till påsken.”
Troligtvis menade hon att det var en metafor för fastans huvudbudskap, att välja bort något under 40 dagar. Fastans innehåll genomsyras ju av budskapet mindre och inte mer.
Rent fysiskt har jag alltid haft svårt för att resa lätt. Då jag hade ett arbete att åka till och från släpade jag alltid med mig mängder med papper i en väska fram och tillbaka. Vissa kvällar blev den bara ståendes innanför dörren här hemma och sedan tog jag med den tillbaka till jobbet. Oöppnad.
Då jag reser på exempelvis semester eller bara reser bort en weekend har jag en tendens att alltid ha med mig oanvända kläder på vägen hem. Jag packar således med mig för mycket.
Tänker på allt det här då jag nu står inför två fysiska packningar för närvarande. Som ni redan vet håller jag på att packa ned 23 års hem i flyttkartonger. Tvingas kasta, tvingas minimera. En annan resa jag står inför är att jag idag packar inför resa till helgens Vasaloppsområde. Reser till Sälen ikväll/inatt.
Återkommer till prästens budskap om att resa med lätt packning. Rent psykologiskt är det naturligtvis också en tydlig metafor för att inte ta med sig eller fastna i för mycket bagage från det förflutna. Det tynger ned din vardag i nuet. Släpp det gamla och lev i nuet. Lättare sagt än gjort.
Det som jag tycker är bland det svåraste som finns är att inte låta mina tankar ätas upp av saker som hänt i det förflutna och inte heller vara orolig för vad framtiden ska ge. Allt det äter upp nuet, till ingen nytta.
Medan jag packar min väska tänker jag på framtiden. Jag lovar mig själv en förbättring. Jag ska vara ytterst noggrann med vad jag väljer att fylla mina tankar med framöver. Jag ska packa lätt.
Hoppas annars ni hade en bra dag 2 på fastan. Ses i morgon igen. Då från Sälenfjällen.
/m
Askonsdagen – fastan dag 1
I juni förra året fyllde jag 50 år. Jag vet…jag är så ung.
Det blev en härligt underbar födelsedag i sällskap med mina närmaste. Under joggen den härliga junimorgonen då jag sprang ned till Kalmarsund och vände fick jag en tanke. Den har följt mig sedan dess och jag lever nu i dess kölvatten. Tanken var enkel men livsomvälvande. Under 50 år av mitt liv hade jag levt efter förnuftets väg och använt hjärnan i mitt liv. Nu när jag äntrade och steg in i mitt livs andra halvlek (vill ha kvar illusionen att jag lever i 100 år) skulle jag låta själen och mitt hjärta ta större plats. Om första halvlek var ämnad åt sinnet var det nu dags att använda själen i andra halvlek.
Sagt och gjort. Jag anmälde mig till Teologprogrammet vid Umeå Universitet och påbörjade studier på distans. Jag flyttade fokus från hjärna till hjärta och jag låter numer själens väg inta varje stund i mitt liv och slutligen arbetar jag med accepterande av allt som händer mig som om det vore menat för mig. Därför befinner jag mig ikväll, askonsdagen, på en mässa i Linköpings domkyrka. Det känns på något sätt självklart att jag är där. Vart finner jag annars själen?
Då jag knäböjer framför prästen och han sätter korset av aska på min panna känner jag att fastans första dag som inleds idag ska bli mitt livs första fasta. För mig har ordet fasta alltid förknippats med matintag eller snarare bristen på matintag. Under det senaste året har jag lärt mig att fasta inom kristendomen börjar 40 dagar före påsk och avslutas på påskafton och det behöver inte alls hänga ihop med mat. Under en fasta avstår du från något. Att fasta behöver således inte betyda att du avstår från att äta. En kristen fasta kan lika gärna vara att avstå från tv-tittande, godis, alkohol eller något annat.
Varje söndag bryts fastan. Det är fortfarande fastetid, men söndagarna får innehålla det man väljer bort under övriga fastan. Då jag lämnar prästen och går tillbaka till min bänkrad med en sotigare panna än tidigare bestämmer jag mig för mitt livs första fasteregler. Jag ska avstå från godis under den här perioden och jag ska minimera mitt användande av sociala medier. Istället ska jag ägna en del av varje dag åt reflektion. 40 dagar åt eftertanke och dagligt skrivande. Det får bli mina fasteregler år 2020. Som en färdkost till påsken.
En del av mina reflektioner kommer jag att behålla för mig själv men en del kommer jag att nedteckna åt er att läsa. Låt därför fastan börja.
/m
Saknar solen men ser ljuset
Som ni vet följer jag solens upp- och nedgångar. Tycker det i många stycken är ett fascinerande skådespel.
Jag följer min app och i morse stod jag där som vanligt då appen sa att soluppgången skulle förändra min värld. Klockan 07:24 skulle det ske men den senaste tiden är det enbart en ökad ljusstrimma som blir resultatet. Visserligen älskar jag när ljuset för bort det mörka men jag saknar solen. Saknar det starka, saknar skådespelet, saknar det andäktiga.
Ibland funderar jag på det här med ljusfenomen. De finns ofta beskrivna i Bibeln. Tänker exempelvis på lärjungarna på Förklaringsbrevet eller då Paulus möter Jesus i ett bländande ljus. Jag tänker att ljus måste vara ett av de vanligaste symbolerna i många av världens religiösa skrifter.
Vänder mina steg från åkerns vidsträckta mark och går in i huset igen. Tänder ett ljus och ställer på köksbordet och gör mitt morgonkaffe. Medan kaffemaskinen bubblar i bakgrunden ser jag in i ljuslågan på stearinljuset. Känner en sådan längtan efter en ljusglimt i mitt liv. Vill, likt Paulus, bli helt förändrad efter mötet med det ljusa. Vill gå från mörker till ljus.
Har alltid varit förundrad över Paulus livsresa. Från det mörka i hans liv då han förföljde, fängslade och mördade lärjungar och kristna efter Jesus död till omvändelsen att bli apostel efter ljusfenomenet och mötet med Jesus. Han går verkligen från det mörka till det ljusa.
Hans livsresa ger mig hopp. Om Gud låter en av hans största kritiker, en av hans värsta motståndare bli hans största ambassadör finns det hopp om vändningar i livet. Alla de som måste ha blivit irriterade och arga på Paulus omvändelse. Först slåss han och mördar de kristna för att efteråt bli deras vän och främsta företrädare. Kan tänka att många kristna i hans samtid inte såg den omvändelsen med speciellt blida ögon.
För mig blir det en berättelse att vem som helst kan få nåd hos Gud. Att Gud vänder det onda till något gott och kan han vända Paulus liv kan han vända mitt. Hoppet är det sista som överger en. Det räcker med en strimma ljus.
Därför står jag där på åkern imorgon igen klockan 07.21 och väntar in soluppgången. Hoppas på vändningen. Hoppas på ljuset.
/m
Det självklara
Det är några dagar innan jul. Snön har äntligen lagt sig efter en kylig decembermånad som dittills varit ett fiasko för skidentusiaster. Jag pulsar genom snön för ett tidigt morgonmöte uppe på US. Det är sådan där lätt snö som har fallit under minusgrader. Min längtan efter en vit jul kanske ändå håller på att besannas. Mörkret är fortfarande kompakt då jag går genom huvudentrén. Så här års gör inte solen entré förrän tidigast 08.45 och till dess återstår det några timmar.
Läkarmötet klockan 07.15 är hopkallat, utifrån vad jag har fått höra, ett massivt missnöje med lönesituationen. Läget är prekärt enligt Verksamhetschefen och ansvarig HR-chef. ”Du behöver komma och lugna ned stämningen”, säger de. Det får bli mitt uppdrag.
Jag har som vanligt förberett mig minutiöst och har tagit med mig diverse statistik och vår kompetensförsörjningsstrategi kan jag utantill. De powerpointbilder jag har förberett kommer förhoppningsvis att ge en hel del svar. Om det räcker för att ”lugna ned stämningen” vet jag inte men det kommer förhoppningsvis ge dem en mer nyanserad bild.
Jag träffar chefen och HR-chefen utanför lokalen. Dörren in till sammanträdesrummet är stängd. Chefen säger att läkarna sitter där inne och förbereder sig med frågor till mig. Jag sneglar på klockan och känner mig ändå i trygg förvissning om att jag kommer hinna att plugga in USB-minnet i datorn och få igång projektorn trots att jag får vänta utanför till precis innan mötet ska börja.
Klockan drar iväg och inte förrän 07.17 öppnas dörren. Jag får tillträde och vi kommer in i rummet. En stol står för sig själv mitt i en fyrkantig bordsformation. Runt omkring sitter ett 20-30-tal specialistläkare och ST-läkare. Det råder ingen tvekan om att stolen i mitten är avsedd för mig. Lokalen saknar projektor samt dator.
I all hast får jag tänka om. Jag går runt och handhälsar på samtliga och en liten glipa öppnas av två läkare och jag förstår att det är meningen att jag ska gå in i mitten och sätta mig där. De stänger bordrektangeln efter mig och jag är fångad i mitten. Samtliga sitter nu ned runt omkring med armarna i kors (i alla fall de flesta). Jag går fram till stolen och skjuter den åt sidan. Det får bli en stående presentation där jag själv kan styra stegen och ögonkontakterna.
Chefen som satt sig längs ena väggen hälsar mig välkommen kortfattat och sedan blir det tyst. Han lämnar över ordet till mig. Mitt tänkta upplägg med powerpoint och statistik är bara att glömma. Jag får improvisera. Bestämmer mig för att lägga upp en kort introduktion om mig själv, gå över till att övergripande beskriva hur den ekonomiska styrningen fungerar i vår organisation för att få en naturlig övergång till löneprocessen och sedan avsluta med deras specialitets löneutmaningar.
Upplägget går inledningsvis bra men då jag kommer till att beskriva den ekonomiska styrningen kommer första frågan. Visserligen en enkel fråga om hur verksamheten erhåller sina ekonomiska medel. Jag besvarar och fortsätter men då kommer nästa fråga. Denna gång är det någon som frågar om chefen själv får bestämma lönerna. Jag besvarar och gör en ny ansats. Då kommer en ny fråga om något kring den organisation verksamheten tillhör och om chefen får organisera verksamheten som vederbörande vill. Jag inser att jag helt enkelt får backa en hel del och ge dem en grundläggande introduktion i vår organisations styrning och ledning och om hur allt fungerar från politiska beslut till effektuering. Diskussionen och frågorna haglar. Jag märker att det gradvis blir en mer uppsluppen stämning och då klockan slår 08.00 och det är dags för mig att tacka för mig har vi ännu inte nått fram till den egentliga huvudfrågan – lönerna.
Jag får många tack för att jag kom och glada leenden då alla skingras. Verksamhetschefen, HR-chefen och jag blir till slut de enda som kvarstår i rummet. Jag är en aning missnöjd. Vi kom aldrig fram till det som jag var ditkallad för att diskutera. Istället blev det diskussion om enkla, självklara saker som organisation, ledning och styrning. Jag vädrar mitt missnöje med chefen och HR-chefen.
”Det blev ju bara massa frågor om självklarheter”, sa jag.
Verksamhetschefen ler och möter mina ögon. Det svar han ger mig bär jag med mig än idag. Det har säkert gått 8-10 år sedan det där morgonmötet. Ibland kommer jag på mig själv att minnas händelsen och det geniala svaret. Så enkelt. Han ger mig en lektion i att inte utgå från mig själv.
”Det som är självklart för dig är inte självklart för någon annan.”
/m
Mats Uddin 