Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Stunden är inne
Jag går in i en trädgård. Det kunde vara vilken trädgård som helst, men det är det inte. Den här trädgården är full med olivträd. Jag skymtar längre bort hur några människor håller på att skörda. Träden är nämligen fulla med oliver. Det är oktober och även om den här trädgården har fungerat som en trädgård i flera tusen år med olivträd så är det inte olivträden i sig som gör denna trädgård unik, det är nämligen den trädgård som jag har längtat efter att få besöka sedan konfirmationen och nu är jag äntligen här. Efter nästan 40 års väntan är jag äntligen här!
I Johannesevangeliet står det att lärjungarna går till andra sidan av Kidrondalen, strax utanför Jerusalem, till ”en trädgård”. Lukas skriver att de går till Olivberget, där man har utsikt över Kidrondalen. Markus och Matteus uppger dock en specifik plats, nämligen Getsemane. En fördel med att komma hit till Jerusalem är att läsa in landskapets beskrivningar så som de nedtecknats i evangelierna och sedan säga, ”Ja, det stämmer”. Beskrivningen om var Getsemane trädgård ligger stämmer precis i enlighet med evangeliernas beskrivning. Getsemane ligger i en dal mellan Jerusalem och det mycket branta Olivberget där man har utsikt över Kidrondalen. Olivberget, som står mellan Jerusalem och Betania (där Maria, Marta och Lasaros bodde), är bland annat täckt av judiska begravningsplatser. Platsen är vald för att judarna tror/trodde att det var här som Gud skulle börja döma världen (texter från bl.a. Joel och Sakarja tar upp detta). Varje gång Jesus gick den här vägen på sin väg till Getsemane måste han ha passerat dåtidens gravar och tänkt på döden, så kanske även efter den sista måltiden.
Det är nämligen efter den sista måltiden med lärjungarna som Jesus rör sig till Getsemane. Innan jag for till Jerusalem kunde jag inte tänka mig att Getsemane låg så nära Jerusalem. När Jesus vilade och bad i Getsemane måste han ha tittat länge på den heliga staden uppe på kullen och de gravar han passerat på sin väg genom Kidrondalen. Han tänkte vad han skulle göra? När jag går i trädgården kan jag inte låta bli att reflektera över att det fanns andra vägar från Getsemane. Om han gick åt motsatt håll skulle han vara ute i ödemarken, en tydlig flyktväg. Varför tog han inte den vägen? Eller rättare sagt…hur lyckades han komma till slutsatsen att den vägen han sedan valde blev den rätta?
Ni känner säkert till evangeliernas berättelse. Det står skrivet att Jesus tog med sig lärjungarna, evangelierna skiljer sig lite åt men det namnges att han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes, de tre som han brukar ta med då det är något speciellt på gång. Det står sedan att ”bävan och ångest” kom över honom. Ord som vittnar om starka känslor hos Jesus. Dessa känslor kommer först upp till ytan hos Jesus när han är ensam med sina tre närmaste lärjungar. Han ber dem att hålla sig vakna en bit bort medan han går och ber. Detta efter att ha vittnat om sina känslor till lärjungarna genom orden, ”min själ är bedrövad ända till döds”.
När jag går runt trädgården funderar jag på Jesus bedrövelse. Ifall han kände på sig att hans närmaste vänner skulle svika honom och skingras efter hans död räcker nog det som skäl för bedrövelse. Vi vet ju dock facit och Jesus anade nog vad som skulle komma att ske, nämligen gripandet, fängslandet, lidandet och den slutgiltiga döden, och det är verkligen skäl till att känna sig bedrövad. När jag går i trädgården kommer dock Psaltaren 42 upp i huvudet, ”Min själ är tyngd av sorg”, kanske anspelade Jesus på den versen när han sa att hans själ är bedrövad?
Lärjungarna borde ha blivit förskräckta över hans ord. Deras läromästare är ”bedrövad ända till döds”, deras Herre som varit så lugn, som de förlitat sig på och fått hjälp av så många gånger. Nu både hörde och såg de att Jesus våndades. Nu ber Jesus att lärjungarna ska stanna hos honom, visserligen en bit bort, men hålla sig vakna. Kanske säger han så för att göra klart för dem vad de ska göra för att de blir för skrämda för att tänka klart i den situationen.
Sedan börjar Jesus att be. Vi ska komma ihåg att genomgående i evangelierna så kommer det fram att Jesus ber ofta, så just det faktum är inget ovanligt för just den här trädgårdsvistelsen. I denna mörka stund ber han dock direkt till ”Abba”, vilket betyder ”Far” på arameiska. Jesus börjar alltså med ett väldigt familjärt och förtroligt tonfall. Härom dagen när vi gjorde studiebesök runt omkring i landet så hade vår guide, Joel, med sig sin son. När vi kom till Qumran så ropade sonen på sin far med just namnet ”Abba” och jag kunde inte låta bli att både bli lite häpen och hänförd över att höra sonen använda exakt samma namn som Jesus använde ungefär 2000 år tidigare.
Jesus går rakt på sak, ”Abba! Om du vill det så ta bort denna bägare från mig”. I Gamla Testamentet var ”bägare” ett begrepp som bland annat användes för lidande. När jag går där i Getsemane där Jesus uttalade dessa ord så kommer tre tankar upp i mitt huvud. För det första så bjöd inte Jesus ut sig till döden. Enligt Markusevangeliet säger Jesus, ”För dig är allting möjligt. Ta denna bägare ifrån mig”. Jesus är således tydlig med att framställa ett hopp om att han på något sätt ska få sin Fader på andra tankar och finna en annan lösning. Jesus önskar sig således inte döden för dödens skull, och likaså vill han säkert inte lida för lidandets skull. Han vänder sig således till sin Fader med en fråga om att frälsningen skulle kunna komma till folket på ett annat sätt än att han skulle komma att lida och dö. Enkelt uttryck, ”Gud, vill du verkligen det här?”
För det andra, det tycks som om Jesus vill fortsätta att leva och inte dö. Jag tänker att Jesus är på höjden av sitt livsverk. Han har spridit budskapet, han har samlat mängder med anhängare och han har botat många genom sina underverk. När det inte ett litet hopp inom honom att han ändå ska få fortsätta sin gärning här på jorden? Samtidigt måste han ha vetat att alla de saker som han har gjort under påskveckan har fått romarna och somliga av de judiska ledarna att reagera.
För det tredje, Jesus är fullständigt uppriktig och ärlig i denna stund. Han förställer sig inte och säger en sak till sin Fader, så som han tror att Fadern vill höra. Tvärtom. Jesus följer den tradition han är upplärd i, nämligen den judiska klagantraditionen. Han klagar genom att säga vad han vill och vad som tynger honom. Han förställer eller förtiger intet. Däremot kan jag inte låta bli att tänka på Jesus mänsklighet i denna stund. Jesus förstod nog inte varför det som han anade skulle ske, att det verkligen måste ske. En förtrolig relation med Fadern innebär dock att du ständigt är öppen för vad som än sker, även i svåra stunder.
Sedan kommer det som kanske är det viktigaste i hela Getsemaneberättelsen. Jesu bön slutar nämligen inte där. Jesus fortsätter genom att säga, ”Men inte som jag vill, utan som du vill”. Det hade varit lätt för Jesus att strunta i allt. Fly en annan väg. Ingen hade förebrått honom om han gått till lärjungarna och sagt att ”nu struntar vi i det här och flyr Jerusalem”. Istället vänder han sig i förtrolighet till ”Abba” och det blir då en relation som inte enbart handlar om att följa sin Faders vilja, istället blir det en mer tillitsfull relation med Fadern. Han litade helt och hållet på att om han gjorde det som Fadern ville, hur märkligt det än ter sig, så kommer det inte att bli fel. Därför blev han stärkt, nu visste han att Fadern var med honom och jag tror det är därför Hebreerbrevets författare skriver att Jesus blev bönhörd i Getsemane. Det kan låta märkligt när Jesus först ber om att få slippa bägaren men hela Getsemane visar på det tillitsfulla som skapas mellan människa (Jesus) och Gud (Fadern), och därmed bönhörd i så måtto att Gud är med mig även i det till synes omöjliga.
Berättelsen i Getsemane berättar mycket om Jesus men den säger också mycket om oss. Vem har inte sagt till Gud att ta denna bägare ifrån mig? Vem har inte stått inför något som ter sig helt omöjligt att klara av? Det svåraste är kanske att känna att något är oundvikligt, något kommer att hända som inte går att stoppa. Du känner dig maktlös och kanske säger till dig själv, ”det här händer inte.” Jag känner på en olivkvist och tänker att Jesus måste ha känt liknande frustration. Det svåra för mig i sådana situationer är att jag tänker att det är lätt att gripas av panik och ha svårt att se ”Guds vilja”. För Jesus var det tvärtom. Han avslutar med att förlita sig på sin Gud och forma sin egen vilja efter Faderns, trots den mörka stunden, trots våndan han kände, trots oron inför morgondagen.
Kallelsen att ge efter och gå bägarens/lidandets väg kan vi lära oss mycket av. För egen del har jag haft nytta av Getsemane i många situationer i mitt liv. Jag litar på att Gud är där, att Gud kommer att vara med i allt jag går igenom, alla de mörka nätter jag har. Jag biter inte bara ihop, knyter näven och strävar på, ensam och utan stöd. Någon är med. Lidandet är alltid svårt att förstå i stunden. Det var det säkert för Jesus den där stunden i Getsemane. Det var definitivt svårt för lärjungarna att förstå men om tre dagar förstår hela världen. Bägaren blir urdrucken. Stunden är inne. Han vet vad han måste göra.
För egen del tackar jag Jerusalem för att jag fick vandra i Jesus fotspår och vandra i Getsemane. En liten stund på jorden som jag alltid kommer att bära med mig.
/m
Komplexiteternas stad
Nu är vi inne på tredje dagen i Jerusalem. De två mornar jag har vaknat upp här har det blivit liknande morgonjoggs rundor. Jag håller mig borta från Mea Sherimkvarteren och springer istället från STI där vi bor och tar ned vid korsningen där Folke Bernadotte mördades för att springa ned till Jaffa Street och sedan bort till Old Town. Där blev det idag en längre runda ned mot Mount Zion för att sedan vända uppåt backen igen. Det är backigt i Jerusalem, vilket är bra för mina lungor.
Dagarna har annars innehållit intensiva föreläsningar på STI men vi hann med någon timme i Old Town igår och då såg jag Västra muren, Tempelberget och Klippmoskén (Klippdomen) för första gången. Vi får en heldagsguidning i Old Town under morgondagen så vi gick inte ned till Västra muren. Idag har vi haft föreläsningar under förmiddagen samt under kvällen men vi hade några timmar ledigt under eftermiddagen och då passade några av oss på att besöka Yad Vashem (förintelsemuseumet) här i Jerusalem. En oerhört påfrestande upplevelse som berörde mig djupt. Efter besöket på Yad Vashem gick vi upp på Mount Herzl och besökte alla gravarna och minnesmonumenten på dess topp. Herzls grav ligger på toppen av kullen, men även Yitzhak Rabin och Simon Perez m.fl. Vi var alla tagna av intrycken från Yad Vashem så vi sa inte så mycket till varandra. Kändes faktiskt skönt att vara tyst i andras sällskap.
När man befinner sig i Jerusalem är det svårt att inte beröras av det komplexa kring Israels historia, alla dessa krig, väpnade konflikter, ockuperade områden och inte minst Jerusalems komplexitet där tre religioner ser denna stad som en av sina heliga städer. I morse när jag sprang förbi korsningen där Bernadotte mördades tänkte jag på ifall det sett annorlunda ifall han fått leva och om hans förslag godkänts av FN? Kanske, kanske inte. Hur det än är har staden Jerusalem varit en så svår nöt att knäcka att den här staden har hållits utanför alla olika slags fredsförslag. Alla förslag har ju misslyckats och jag tänker att kanske borde man göra precis tvärtom. Lös ut knuten Jerusalem först och låt den komma under något enhetligt kontrollerande under internationell gemensam flagg så kanske det blir lättare att lösa resten. Just nu känns det ju dock som Israel har byggt in sig i bosättningarna på ockuperad mark i Västbanken, vilket gör att de har svårt att backa därifrån och ta hem egna bosättningar som man gjorde i Gaza.
Någon gång ska jag grotta ned mig ordentligt i allt det komplexa kring Israel och dess historia och hur framtiden kan te sig, men just nu fokuserar jag på Jesusrörelsen som uppkom just här under det första århundradet. Jag lär mig mer och mer för var dag och får allt fler insikter om det judiska arv vi trots allt har från Jesus, Paulus och de andra i den tidiga Jesusrörelsen. Paulus brev är de tidigast bevarade skriftliga uttrycken för en kristen tro men Paulus tyckanden och tro, utifrån dessa brev, är inte alltid så lätt att tolka. I Rom 10:4 och 11:7 kan man ju få intrycket att Paulus slänger den judiska lagen åt sidan och lämnar därmed Judendomen, till förmån för det nya (det som sedan blir Kristendomen). Dock får man hålla tungan rätt i mun och tolka det mer som Paulus brottningskamp med paradoxen judarnas fortsatta ställning som guds utvalda folk, trots ett avståndstagande från att tro på Kristus.
Nu har lugnet lagt sig en aning här i Jerusalem och det är mörkt sedan länge. Jag ska försöka samla alla intryck och strax gå och lägga mig. Oavsett om mina tankar hamnar hos Israels komplexa historia, de tre religionernas heliga platser i gamla stan, förintelsemuseumets alla intryck, Folke Bernadotte eller Paulus brottningskamp så är jag otroligt tacksam att få vara på plats. Jerusalem är på många sätt min drömresa och jag njuter av varje sekund.
/m
Jerusalem av en slump, eller?
Plötsligt öppnar sig landskapet och jag ser muren som omgärdar gamla staden. Det är en mäktig syn och samtidigt fylls jag av en andäktighet och vördnad som är svår att beskriva. Här ser jag målet för så mångas blickar genom historien, oavsett om det har handlat om korsfarare eller turister. Målet för religiösa likväl som kungar. Jerusalems murar är mäktiga, så är även dess historia, och nu är lilla jag här. Hur gick det egentligen till?
Om vi backar till våren, närmare bestämt till april, så är det sista dagen innan anmälan till höstens utbildningar på Universiteten. Jag vet att jag ska skriva min magisterexamen i teologi under hösten och tänker att jag nog kan hinna med någon mer kurs förutom uppsatsskrivande och mitt jobb som författare, frilansjournalist, coach och konsult. Sagt och gjort, jag läser som hastigast på nätet om en kurs som behandlar ämnet ”den tidiga Jesusrörelsen och Paulus inom dess judiska kontext”. Den ges vid Lunds Universitet och är en 7,5-poängare, vilket gör att jag borde hinna med den under hösten parallellt med alla mina övriga åtaganden. Jag anmäler mig.
Vid introduktionsdagen i augusti sitter jag så tillsammans med 11 andra kursdeltagare och förväntansfullt lyssnar på ämnets introduktion av professorn. Det låter lovande, tänker jag. Det blir nog en fantastisk kurs. Efter en stund säger professorn,
”Ja, så ska vi ju till Jerusalem i oktober också och på plats studera det vi läser om.”
Jag trodde först jag hörde fel, men det var sant. Jag hade anmält mig till en kurs som lät intressant utan att förstå att det i kursen ingick en resa till Jerusalem. Jag sneglade på alla andra kursdeltagare runt omkring i salen, det verkade bara vara jag som var ovetandes om denna information. Snabbt tittade jag på almanackan och undrade i mitt huvud hur jag skulle kunna få råd till den resan men på något sätt löste sig allt och nu är jag här. Ståendes utanför gamla stadens magnifika murar.
Oavsett om det var slumpen eller Guds dolda försyn som fört mig hit så stod jag nu här. Resans första dag och jag och en studiekamrat hade inte så mycket tid på oss innan vi skulle återsamlas på Svenska Teologiska Institutet men vi ville i alla fall smita iväg och se muren. Senare under veckan kommer vi att få en gedigen guidning inne i gamla staden så jag lät bara synen kring muren bli dagens höjdpunkt.
Om jag kan min historia rätt så omnämns Jerusalem första gången i egyptiska skrifter från 1400-talet f.Kr. Platsen där Jerusalem ligger kan inte ha varit någon självklar plats att grunda en stad på. När vi åkte hit från Tel Aviv tänkte jag på hur högt Jerusalem ligger i jämförelse. Jag läste sedan på att staden är belägen ca 800 meter över havet, med endast få naturliga vattenförekomster med öken på ena sidan och ett kargt landskap åt andra. Omkring år 1000 f.Kr erövrades staden av kung David och gjordes till israeliternas stad.
Davids son Salomo byggde ett palats med ett berömt tempel i staden. Staden förstördes 586 f.Kr av babylonierna. Herodes den store gjorde Jerusalem till sin residensstad 37 f.Kr. Han lät bygga ut templet och tempelplatsen. I samband med ett uppror år 70 e.Kr förstördes staden av romarna. Västra muren är den sista resten av de murar som omgav Herodes tempel i Jerusalem. De osmanska turkarna besatte staden från 1517 fram till 1917 då britterna kom. 1949 delades staden i en israelisk och en jordansk hälft. Den senare erövrades av israelerna i sexdagarskriget 1967 och hålls alltjämt besatt.
Muren som jag står och tittar på är en 12 meter hög mur som är byggd på 1500-talet av turkarna. Innanför denna mur finns de flesta av Jerusalems minnesmärken. Här finns Heliga gravens kyrka på den plats som utpekas som Jesus grav. Intill går Via dolorosa, Jesus lidandes väg. Tempelplatsen domineras av Klippmoskén som är en helig moské inom islam. Enligt traditionen gjorde Muhammed sin himmelsfärd från en klippa som finns inne i moskén. För judarna är naturligtvis platsen också helig, inte minst platsen där Salomos tempel låg, som passande nog är samma plats, nämligen Tempelplatsen, där Klippmoskén ligger. Tre religioner vördar således samma geografiska lilla plats. En kvadratmeter liten jordisk plätt där alla världens ögon ibland riktas kring dessa heliga platser.
Vi närmar oss muren och vi gör sedan enbart en symbolisk inmarsch genom Jaffa gate. Egentligen bara för att ha fått gå innanför murarna, egentligen bara för att vi är fria nog att kunna göra det, egentligen bara för att kunna få känna känslan av att ha varit innanför och inte stannat utanför. Det låter kanske löjligt men de få meter som det innebär att vara utanför eller innanför är som en lång resa i känsloregistret.
Vi låter det sedan stanna vid ett tiotal meter innanför muren. Jag är tyst, min studiekamrat är tyst och sedan vänder vi om och går till Svenska Teologiska Institutet. Jag låter känslan av att ha sett muren bli det stora idag, det räckte. Bara det var stort för mig. Undrar hur resten av veckan ska bli om synen av en mur höll på att golva mig?
/m
För att se ljuset måste vi ibland gå in i mörkret
Jag avslutar ännu ett volontärpass på Mind. Idag var det mycket mörker i samtalen och jag reflekterar över det svåra och tuffa i livet som drabbar oss alla någon gång. Just nu läser jag inför min magisteruppsats mycket litteratur från Johannes av Korset och Dag Hammarskjöld. Den sistnämnda skrev några rader i sin dagbok som jag brukar bära med mig:
”Trons natt – så mörk att vi där icke ens få söka tro.”
En oerhört kraftig rad med ett innehåll som signalerar att när det är som mörkast i ens liv, då hjälper inte ens tron. Hammarskjöld citerar i samma avsnitt Johannes av Korsets dikt om ”trons natt”, den natt som vi identifierar med djup personlig kris. Hammarskjöld rör sig mycket kring natten och mörker. Det är år 1954 när han skriver raderna, hans andra år som Generalsekreterare, och utåt sätt verkar han inte gå igenom någon personlig kris just då.
Just det sistnämnda får mig att tänka på just resan till mörkret. Hammarskjöld har läst mycket teologisk litteratur när han skriver dessa rader och just Johannes av Korset skriver om ”trons natt” som ett uttryck för en rörelse, en resa, ett möte mellan den gudomlige och människan. Dock är människan ibland innesluten i sin egen dynamik, i sin egen uppfattning, i sin egen värld, vilket hindrar människan från att se något annat än mörker. Känner inget annat än ensamhet. Känner inget annat än övergivenhet. Det är där människan kan hamna och det är det jag tror Hammarskjöld menar när han skriver att ”trons natt – så mörk att där icke ens få söka tro.”
Hamnar vi inte alla där någon gång i våra liv? Där allt känns mörkt och meningslöst och du känner dig verkligen ensam. Jag avundas de som har en så stark tro att den räcker för att tända ett ljus i mörkret enbart genom att tro, men de jag samtalade med i morse, och utifrån egen erfarenhet, kan jag säga att när man är som djupast ned då känns det verkligen mörkt och det känns verkligen inte som att det finns något ljus. Då delar jag Hammarskjölds text: ”så mörk att där icke ens få söka tro”.
Kanske finns det dock en annan sida att se på saken? När människan inte är medveten om Gud styrs hon av sin egen livskraft och sin egen livsvilja. Denna binder dock människan till sina egna behov och önskningar, därför att hon inte har någon annan orienteringspunkt än sig själv. För Hammarskjöld är dock tro det som skiljer sig från allt som kan beskrivas objektivt. Han gör en klar distinktion mellan tron och allt som man kan bli medveten om rationellt. Tro är för Hammarskjöld inte en upplevelse av något i verkligheten, inte ens en åtföljande känsla vid upplevelsen, ty allt detta kan produceras av det mänskliga sinnet och då är det inte gudomligt. Tro har att göra med varat självt. Denna aning om livet självt kan man ofta endast bli medveten om då man är i mörkret, då man är i kris, då man är i en gränssituation. Det paradoxala blir därmed att i mörkret ser man plötsligt livet, en medvetenhet över livet som får ett slags evighetsvärde eftersom det i mörkret representerar något unikt och helt oupprepat ögonblick.
Denna natt, som först fyller människan med mörker, är på samma gång gudskärlekens födelse. Enbart Gud blir livets utgångspunkt för Hammarskjöld (och Johannes av Korset). Resan, rörelsen till mörkret blir därmed också resan till Gud, vilket innebär samtidigt ett återfinnande av människans inre väsen, när människan låter sig vägledas av trons inre ljus. Det tänds ett ljus i mörkret!
Oavsett hur du ser på livet och det andliga så finns alltid det ljusa och mörka runt omkring oss och inom oss. Allt kommer till syvende och sist att handla om hur vi hanterar dessa båda elementen i våra liv. Livet är inte alltid ljust men det jag har försökt att beskriva med Hammarskjölds och Johannes av Korsets djupa teologi är att det finns ljus även i mörkret. Det paradoxala kan ibland vara att för att kunna se ljuset måste vi gå in i mörkret eller som en annan klok uttryckte det…ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.
/m
Om polarisering
Skriver en debattartikel i tidningen Dagen idag. Länk finns här! Artikeln behandlar den samtid vi idag har hamnat i där vi pratar illa om varandra och misskrediterar varandra helt medvetet. Jag ber nu i all ödmjukhet de politiska partierna att tänka till kring hur de i sina eftervalsanalyser kan tänka nytt och sluta polarisera. Jag ger i debattartikeln inget svar på varför vi har hamnat här, utan vill istället peka på att det finns en bättre väg framåt.
Ibland försvinner länkar till artiklar så jag bifogar min artikel här nedan i sin helhet:
Debattartikel införd i tidningen Dagen. Av Mats Uddin , organisationskonsult, frilansjournalist och prästkandidat i Lunds stift. 26 september 2022 05:00.
Sluta polarisera om du nu inte gillar polarisering!
Det heter att vi får de politiker vi förtjänar. Jag antar att detta således är en del av vårt samhälle just nu. Där vi pratar illa om varandra, misskrediterar varandra och gör allt för att framställa “den andre” så ofördelaktigt som möjligt, skriver Mats Uddin.
Nu väntar eftervalsanalys hos samtliga partier. Vissa partier gör det av nödvändighet, andra mer utifrån en positiv känsla. Oavsett vilket finns det några perspektiv som jag tycker samtliga bör väga in.
Jag är uppvuxen i en liten småstad under 1970- och 1980-talen. Att diskutera politik och samhällsutveckling har alltid varit både tillåtande och önskvärt i den miljö jag rört mig. För egen del har jag dock alltid sett Dag Hammarskjöld som ett slags förebild; någon för vilken det närmast är ett kall att inte vara politiskt aktiv utan tvärtom vinnlägga sig om att se fördelar hos alla partier. Att helt enkelt stå politiskt obunden.
Under mina uppväxtår upplevde jag de politiska spänningarna kring politikens innehåll som väldigt spännande. Också då var det jämt mellan blocken och maktskifte skedde efter flera val (inte minst 1976, jämviktsvalet 1979 och 1982). Jag uppskattade att höra vad politikerna hade att berätta om sin egen politik, om vad de själva ansåg vore bäst sakpolitiskt i olika frågor. Detta låter kanske främmande för någon som växer upp i dag, men tro det eller ej: När jag växte upp fanns det faktiskt politiker som berättade om sin egen politik utan att retoriskt kasta skit på andra.
Nu har pendeln helt vänt. När jag har lyssnat på partiledardebatterna, statsministerkandidatdebatterna eller enskilda politikerintervjuer är det få som pratar om sin egen politik. Tvärtom lyfter i stort sett alla upp den “andra sidans” upplevda politik och argumenterar för hur hemskt det är för oss alla om vi röstar på “fel” sida.
Under valdagen gick jag in på några Instagramkonton för att göra en egen liten analys. Jag tittade på reels från en socialdemokratisk minister, en statsministerkandidat på högerkanten och ett språkrör som enbart framförde “andra sidans” upplevda skevhet. En partiledare på högersidan gav ett antal exempel på hur fel det hade gått på grund av sittande regering, varav minst två som jag omedelbart kunde inse att inte S tagit beslut om, utan som var ett arv från tidigare borgerlig regering (exempelvis indelningen i elområden i Sverige). Detta är bara några exempel och då har jag ändå inte nämnt hur politikerna försöker smeta på varandra olika etiketter och färger. Hur har det blivit så här? Tror politikerna att vi väljare inte längre vill ha politiskt innehåll beskrivet för oss, utan i stället vill höra vilken deras uppfattning är om “den andra sidan”? Varför har politiker i hög grad gått från att framföra sin egen politik till att prata skit om andra?
Det är här eftervalsanalysen kommer in. Det heter ju att vi får de politiker vi förtjänar. Jag antar att detta således är en del av vårt samhälle just nu. Där vi pratar illa om varandra, sätter etiketter på varandra som egentligen inte stämmer, misskrediterar varandra och gör allt för att framställa “den andre” så ofördelaktigt som möjligt.
I en demokrati ska det vara högt i tak och man ska få tycka olika. Men när olikheterna inte ens framförs utan det i stället är pajkastning om “den andra” som blir det centrala, då har vi kommit en bra bit bort från det som gagnar politiken och vår älskade demokrati.
Den etiska modell med kärlek som grundbudskap som Jesus stod för är just nu långt borta. Ni vet, kärlek gentemot alla, oavsett om det är en fiende eller vän. I detta sammanhang är det värt att nämna Martin Luther King junior, som en juldagsmorgon år 1957 i en predikan framförde följande oförglömliga ord utifrån Jesus kärleksbudskap gentemot fiender: “Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate, only love can do that.”
Slutsatsen är egentligen ganska enkel, men just nu verkar få anamma dess praktikalitet. Om du inte gillar “den andra” sidans retoriska sätt om hat och polarisering, polarisera då inte själv. Hat sprider hat, attack sprider attack, och förakt genererar mer förakt. För mig handlar det därför om att om du vill undvika hat i ett samhälle så sprider du i stället kärlek.
Som gammal HR-direktör och chef vet jag att det fungerar att bekräfta bra beteenden och att det är mycket mer effektivt än att bestraffa dåliga beteenden. Detta är något samtliga partier bör ta med i sina eftervalsanalyser – det gäller båda sidor på den politiska skalan.
Ett ödmjukt medskick från mig till alla politiker är därför att fortsättningsvis, i de politiska utspel ni ämnar göra, låta ljuset leda er. Tryck inte ned era politiska motståndare genom etiketterande eller med ord som signalerar attack, idioti och förakt, utan prata i stället om er politik och sprid kärlek åt era politiska motståndare.
Respektera att andra tycker annorlunda och låt det stanna vid det. Det kallas demokrati. Om ni vill att människor ska tänka annorlunda, ja, då får ni vara annorlunda. Om ni vill att era politiska motståndare inte ska sprida hat, ja, då får ni sprida kärlek.
Lyssna på Jesus och Martin Luther King. De visste vad de pratade om. Var ljuset och inte mörkret!
/m
En sparv flyger genom rummet
Det är måndag och jag sitter och tittar på BBC:s sändning från Queen Elisabeths begravning. Det är en vacker ceremoni. Britterna kan verkligen det här med statsbegravningar. När de bär ut kistan från Westminster Hall för att dra kistan på en vagn de få hundra metrarna till Westminster Abbey kan jag inte låta bli att tänka på den första kungen som låg i Westminster Hall för allmän beskådan innan sin begravning.
Det är nu över 112 år sedan, nämligen maj 1910, då Edward VII låg tre dagar i Westminster Hall och sörjande kunde värdigt passera förbi kistan, precis som nu, och bedyra sin respekt till den avlidne. Jag har via BBC:s sändningar tidigare under veckan sett många buga, knäböja och en del göra korstecknet när de passerat förbi Queen Elisabeths kista. Kanske gjorde britterna likadant för 112 år sedan framför Edward VII:s kista?
Det berättas om att det mest anmärkningsvärda med Edward VII:s begravning var en predikan som professorn, kanon Henry Scott Holland (1847-1918), höll i St Pauls Cathedral i samband med Edward VII:s begravning. Du har säkert hört dess text, den omvandlades till en dikt. Inledningen går i alla fall så här,
”Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.”
Det är trösterika ord, en fin dikt, men samtidigt en väl förenklad gestaltning av döden. Historien efter dessa uttalade ord vet vi alla. Miljoner som dog i spanska sjukan och två världskrig. Då känns orden, ”Döden är ingenting alls”, närmast löjeväckande.
Samtidigt har jag nu erfarenhet av att få vara med på en hel del sorgesamtal och många nämner just att de vill att det ska vara en ljus och fin ceremoni och de gånger jag har haft förmånen att sitta hos döende är nästan det vanligaste som sägs att ”jag vill inte att gästerna på min kommande begravning ska vara ledsna”. Då kan Henry Scott Hollands ord finna sin rättmätiga plats. ”Döden betyder ingenting”.
För egen del har jag dock läst hela Henry Scott Hollands predikan som han höll den där maj-dagen år 1910. Lite längre ned i samma predikan över Henry VII:s död säger Holland så här,
”Vitt ljus bryter sig mot svärtan av en stängd kista, som slungas upp inför allas ögon, för att förkroppsliga den irreparable katastrofen av en död som har berört själva hjärtat av vårt nationella liv… Är detta allt som finns kvar? Är detta slutet på den kungliga livsglansen? Ah, då är döden en fruktansvärd sak. Den är blind. Det är dumt.”
Då är frasen ”Döden betyder ingenting” plötsligt långt borta. När man inte ser helheten kan det ibland vara svårt att närma sig det komplexa. Det Holland gjorde i sitt tal var att följa det klassiska retoriska knepet i form av tes, antites och syntes. ”Jag antar att vi alla svävar mellan två sätt att betrakta döden” är nämligen inledningen på hans predikan. Han fortsätter därefter med att uttrycka dessa två sätt. Först, ”Det gör allt vi gör här meningslöst och tomt.” Därefter kommer antitesen, som är ”Döden är ingenting alls”. Till sist kommer syntesen där både tes och antites möts i att vi är alla dödliga varelser och där både liv och död existerar, samtidigt.
Drottningens begravning har en fin underton men lite av ”Döden är ingenting alls” sentimentalitet över sig. Det är allvarligt, dystert och sorgligt men samtidigt, likt alla kristna begravningar, uttrycker den otvetydigt att döden är en realitet och i högsta grad en verklighet. Tes och antites möts i 1 Kor 15:22, där vi alla dör som Adam, enbart Gud är odödlig, men i uppståndelsen genom Kristus är Hollands predikan en fin sammanfattning, om man läser den i sin helhet.
Det extraordinära med drottningens begravning är att när vi tar bort det faktum att församlingen är full av monarker, statsministrar och presidenter och att den är i Westminster Abbey och predikan är av ärkebiskopen av Canterbury, men vad som sägs och den form av liturgi som används är anmärkningsvärt vanlig. Sånger, böner och tal kunde hållas vid vilken begravning som helst. Begravningen i sig är inte så lång och att Psaltaren 23 används, visar på ett sinnrikt sätt hur kallets tyngd på Drottningens axlar skedde genom en fiktiv oljesmörjelse och det löfte som Queen Elisabeth gav år 1953 både åt nationen och till Kristus.
För egen del kan jag inte låta bli att tänka att vi är alla lika inför döden. Drottningen höll sitt löfte och har nu lagt ned sitt ämbete. Monarkin går vidare till nästa generation, där även döden väntar någon gång i framtiden. Ingen är odödlig, endast monarkernas monark, nämligen Gud är odödlig. Vad som väntar på oss alla, det höljs i dunkelhet för oss alla. Det berättas att när Kung Edwin runt år 627 diskuterade med sina närmaste män om det här med kristendom var något för sitt folk, ja, då fick han berättat denna liknelse för sig,
”Det förefaller mig, o Kung, att detta nuvarande liv för människor på jorden, i jämförelse med den för oss okända tid, är som om du satt vid ditt middagsbord med dina adelsmän, med en uppvärmd sal, och att det regnade och det snöade och det haglade utanför och en sparv kom utifrån och flög snabbt genom hallen och den kom in genom ena dörren och flög ut genom den andra. Se! Under tiden som han var inne blev han inte berörd av vinterns storm. Men det är en blinkning och den kortaste tiden, men han kommer genast från vinter till vinter igen. Så då dyker dessa människors liv upp för en kort tid; vad som kom före eller vad som följer efter vet vi inte.”
Kanske är det så. Sparven flyger en kort stund genom rummet, liksom varje människas korta tid här på jorden. Vad som kommer före och vad som kommer efter….ja, det vet vi inte.
/m
Förlorarregering snart på plats
Ibland brukar jag slänga mig med uttryck som att ”det är märkligt att varje generation måste göra liknande misstag som tidigare generationer redan har gjort” eller ”varför lär vi oss inte av historien”. Självklart utvecklas samhällen och individer och förutsättningarna ser olika ut genom historien men jag tycker lärdomar från de som har gått före oss på denna jord borde trots allt vara lärdomar som även vi har nytta av idag. Eller?
Som jag i tidigare blogginlägg givit uttryck för så lever vi just nu i det som jag kallar post-sanningens tid, där sanningen har mindre betydelse i en värld där starkast åsiktsyttring tycks vara en vinnare (läs gärna tidigare blogginlägg här). Jag har formulerat det såsom att när vi pratar om post-sanningens tid handlar det om en acceptans av lögnen och att man egentligen inte bryr sig om sanningen. Detta eftersom alla ändå säger att man står för sanningen, så dess värde saknar egentligen betydelse.
Eftersom vi lever i en tid då vi inte lär av tidigare generationers erfarenheter och tar lätt på sanningen är vi ett lätt målbyte för enskilda individers tyckanden. Precis som Steve Tesich och Ralph Keyes har lärt oss kommer USA:s erfarenhet av post-sanningens tid så småningom också att speglas i ett valresultat. Så gjorde det exempelvis i presidentvalet 2016. Nu har det kommit till Sverige och det är egentligen inte så konstigt. Valet 2022 bekräftar, snarare än avfärdar, att vi nu lever i post-sanningens tid.
Jag tillhör dem som läser New York Times och Washington post dagligen. De båda tidningarna redogjorde för det svenska valresultatet genom att citera Reuters. Där skriver Reuters bland annat, ”The election marks a watershed in Swedish politics with the anti-immigration Sweden Democrats, a party with roots in the white supremacist fringe, on the threshold of gaining influence over government policy.” Visst är det så att valet är en vattendelare på många sätt, och inte minst genom att SD med sina rötter i vit-maktrörelsen, som Reuters skriver, blir valets stora vinnare. Man kan tycka att historien borde ha lärt oss att reducera vit-maktrörelser och inte se till att de växer och vi borde låta sanningsanspråket vägleda oss, inte lögnerna och starkast åsiktsyttranden, men icke. Post-sanningens tid har sannerligen visat sig i valresultatet.
När jag surfar omkring på Valmyndighetens hemsida inser jag att jag är i ett län där SD har gått fram mest i landet. Visserligen handlar det om de mindre kommunerna och inte i Malmö, där SD har backat med -1,5%, men det säger något om min egen omgivning och vår tid. Något annat slår mig också med årets valresultat, det är förlorarna som nu verkar ta plats i regeringen. Vi håller på att få en förlorarregering.
Regeringar brukar bildas efter val där partier som har erhållit ett ökat förtroende av valmanskåren vinner fler mandat och kan då bilda regering. Den regering som nu verkar vara på gång, om jag läser av talmansrundorna som citerats i media rätt, kommer en ny regering bestå av idel förlorare. Moderaterna backade med – 0,7%, Kristdemokraterna backade med – 1,0% och Liberalerna backade med 0,9%. Ihop samlar dessa tre 29% av rösterna, medan S ensamt samlar 30,3%. När den kommande regeringen lägger förslag i riksdagen kan således S ensamt samla mer röster emot det förslaget, det säger något om hur viktigt det är för denna förlorarregering att samverka, och då väljer man SD.
Trots att dessa tre förlorarpartier har befunnit sig i opposition i 8 år och således haft den retoriska makten att kunna skylla på regeringen för det mesta i vårt samhälle, vilket de också har gjort även om inte regeringen varit ansvarig för alla beslut (vi lever ju trots allt i post-sanningens tid), lyckades dessa tre inte få ökat förtroende. Faktum är att regeringsparterna de senaste 8 åren, S i alla 8 år och MP i 7 av åren, var vinnare i detta val. S ökade med 2% och MP med 0,7%. Trots det får vi således en förlorarregering efter detta val. Hur kommer det sig?
Ja, det är inte så svårt att räkna ut. Det stora vinnarpartiet, SD, ökade med 3% och alla som såg och läste DN-artikeln vid föregående val där Kristersson skakade hand med Hédi Fried, förintelseöverlevaren, som Kristersson gav löftet att hålla Sverigedemokraterna utanför makten, insåg att det löftet kan ju knappast Kristersson hålla ifall han vill bli statsminister. Alla med grundläggande matematiska kunskaper insåg att SD måste vara med i hans regeringsunderlag för att han skulle ha minsta möjlighet att bilda regering. Där är vi nu, 4 år senare. Meningarna går visserligen isär om vad Kristersson verkligen sade till Hédi Fried. Enligt Moderaterna lovade han att om den tidigare Alliansen kom till makten skulle den inte samarbeta med SD. Hédi Fried har tidigare meddelat DN att ”det stämmer som han säger”. DN-fotografen Paul Hansen, som fotade mötet mellan Kristersson och Fried, har dock skrivit att han var där och hörde löftet om att Ulf Kristersson ”aldrig, aldrig skulle gå med på något samröre med SD”. Vi lever ju trots allt post-sanningens tid så det där med vad som sades eller inte saknar kanske betydelse.
En annan förklaring är det självklara att de tre förlorarpartierna, M+KD+L, har knutit till sig en politisk samarbetspartner som blir det här årets valvinnare, SD, samtidigt som vinnarpartierna, S+MP, har knutit till sig de kvarvarande förlorarpartierna i detta val, nämligen C+V. Vem man väljer att ha som samverkande parti i sitt regeringsunderlag utanför regeringen är således helt avgörande.
Sverige kommer därför få en förlorarregering. Om vi går några val bort i tiden, till valet år 2010, så samlade dessa tre förlorarpartier 43% av rösterna. Tillsammans har de således tappat 14% (en tredjedel av deras röster) till årets val. De är alltså inte enbart en förlorare i årets val, utan även över tid. Att de får bilda regering har således enbart ett enda svar, de släpper in SD i maktens korridorer.
Det inflytande som SD kommer att få på denna förlorarregering är svårt att säga men eftersom SD:s valframgång är det enda skälet till att dessa tre partier får bilda regering borde inflytandet bli enormt. För egen del grubblar jag vidare kring om vi inte borde lämna post-sanningens tid snart och dessutom börja lära oss av historien. Kan vi finna en ny väg framåt genom att börja återta sanningen och lära av historien?
Valet 2026 kan kännas avlägset men för egen del ser jag fram emot det valet. Kanske har vi då lärt oss att vi måste lämna post-sanningen och kanske har vi dessutom lärt oss att det finns erfarenheter från historien vi kan ha nytta av. Kanske vägleder en av mina största förebilder oss in i framtiden. För egen del hoppas jag i alla fall det,
”Sanningen skall göra eder fria”
/m
Livsmod
Ni är några personer som har hört av er angående min artikel och föreläsning kring livsmod. Jag bifogar länken till Lund östras församlingsblad här. Jag kopierar in hela artikeln i detta blogginlägg dessutom. Om ni är intresserade av föreläsning kring temat livsmod så utgår den naturligtvis från innehållet i artikeln men ursprunget är egentligen min bok Jag är paria. Är ni intresserad av en föreläsning – skicka DM – jag kommer gärna!
Artikeln i sin helhet:
Modet att leva
Jag sitter på ett tåg som ska ta mig från Malmö till Stockholm. Vi har precis lämnat stationen när tåget bromsar in för att sekunderna senare helt stanna. Konduktören ropar ut att en lastbil har kört in i en bro strax innan Lunds centralstation och nu får vi sitta still och invänta några inspektörers dom över om bron håller för överfart eller ej. Damen mitt emot mig börjar direkt att spy okvädesord om allt och alla och målar högljutt upp en bild över att det var väl ändå typiskt. Precis som hon anade innan resan skulle allt gå fel. Nu kommer hon aldrig att komma upp till systern i Stockholm. Jag försöker att lugna henne genom att säga att vi får avvakta och se. Det finns ju ändå inget vi som sitter här på tåget kan göra åt saken just nu i alla fall. Hon tystnar. Efter en stund säger hon till mig, ”Du är en sådan där som alltid ser nuet i ett annat perspektiv, va?”
Det är några månader sedan jag företog mig den där tågresan. Min medresenärs fråga till mig kommer upp som en påminnelse till mig lite då och då om att det mesta i livet handlar om perspektiv. Ett talesätt som finns är att perspektivet gör all skillnad i världen och jag är benägen att hålla med. Hur man bemöter uppkomna problem på jobbet, utmaningar hemma eller problem med sin hälsa beror mycket på vilket perspektiv man väljer att inta. Paulus säger att vi som är kristna kan glädja oss även när vi har det svårt, eftersom vi bär på en vetskap och ett hopp om att Gud arbetar i våra liv. För egen del kanske jag inte riktigt kan instämma i Paulus lite väl stoiska uttalande om att lidande kan vara glädjefullt men onekligen bär vi kristna på ett annat perspektiv.
När allt rullar på i livet och inga större bekymmer kommer upp längs ens livsväg är det lätt att leva. Begreppet livsmod blir då ett innehållslöst begrepp eftersom du egentligen inte behöver reflektera över modet att ta dig an livet. Däremot när det är tungt i livet, när problemen hopar sig, då är det bra med att ta till sig det här med perspektiv och reflektera över modet att leva. När jag tänker på livsmod och när meningslösheten tränger sig på tänker jag på Albert Camus och Sisyfos. Ni vet den där kända franska nobelpristagaren i litteratur som kanske mest är känd för sitt verk ”Pesten” och den där grekiska mytologikungen från Korinth. Camus slutord bär jag ofta med mig, ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”. Bilden när Sisyfos släpar sin stora sten uppför kullen för att sedan ideligen få börja om kan för många ses som ett evighetsarbete som måste leda till en oerhört negativ inställning till livet, det meningslösa måste för Sisyfos vara djupt depraverande. Kanske lever hoppet hos honom att stenen någon gång når sitt slutmål och han blir fri från detta evighetsarbete, men Camus påminner mig om att Sisyfos har inget hopp. Stenen kommer aldrig att nå sitt mål men Sisyfos är lycklig ändå. Sisyfos bär ändå på ett livsmod.
Meningslösheten i ett liv kan i många avseenden vara djupt deprimerande. Att ha ett liv med mening är på många sätt meningen med livet, men om man inte har ett liv med mening hur gör man då? Ja, det är då Camus och Sisyfos påminner mig om att man kan finna meningen i allt och bli lycklig görandes de mest banala sakerna. Du kan finna livsmod även i det mest meningslösa. Camus förmodade svar är i två korta meningar genial, ”Sisyfos hade accepterat meningslösheten. Det var därför han kunde vara lycklig”.
Att acceptera en meningslöshet känns tungt men att finna en lycka i det till synes meningslösa är hoppingivande. Att något ska ha en mening, att något ska vara meningsfullt, hänger intimt ihop med att utföra något och att detta utförandet ska leda till ett resultat. Att Sisyfos släpar på sin sten från punkt A till punkt B där friheten väntar bygger på att hela syftet med släpandet är att han ska nå punkten B för där väntar den hett efterlängtade friheten. Det är därför naturligt att tänka sig att Sisyfos tycker arbetet är meningslöst eftersom han aldrig når punkten B.
Det är nog också en vanlig tanke hos oss människor att tänka att bara vi når dit eller dit, bara vi får det där eller gör det där blir vi lyckliga. Camus har fått mig att tänka om, eller i alla fall ändrat min uppfattning en aning. Tänk om det är själva görandet som är grejen och inte målet? Tänk om det är släpandet av stenen som är det rika i livet, tänk om det är där meningen finns? Livsmod ligger i görandet inte i själva resultatet.
Om nu görandet är det viktiga bygger det på en annan viktig insikt som Camus också tar upp. I en värld utan mening vinner vi vårt värde i en medveten livsduglig hållning mot hopplösheten och samtidigt vinner vi en paradoxal kärlek till livet. Detta bygger på att vi finner ett nöje i själva görandet. Att Sisyfos till slut finner lyckan i att släpa en sten upp och ned för en kulle kan låta långsökt men det gör han faktiskt. Lyckan sitter i livet, han lever!
För mig brukar en del i mitt livsmod vara att läsa exempelvis Hammarskjöld, Kierkegaard, Bibeln men även att skriva ned egna tankar och försöka sätta ord på det där som skaver. Det finns alltid något att bygga livet på. Det lilla fröet du får fram genom ord kan vara det där lilla fröet som behövs för att återigen växa, återigen börja söka, återigen påbörja en resa.
”Det gör ont när knoppar brister”. Ibland läser jag Boyes dikt bara för att läsa dessa ord och få tiden att vara min medicin. Jag brukar dock inte alltid stanna vid knopparnas bristande. Hennes avslutande del i dikten är hoppfull och bär på ett av de finaste orden jag känner till. ”Då, när det är värst och inget hjälper…känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit.” Ordet Tillit är ett palindrom och symboliken är slående. Tillit fås både framifrån och bakifrån, både när du befinner dig på toppen av berget eller i dess djupaste dal. Ha tillit. Allt ordnar sig. Att leva med bilden av Sisyfos har för mig blivit ett andligt uppvaknande. Meningslösheten som jag ibland känner är inget jag räds för längre. Den bär på en lycka i sig. Den bär på livet. Den bär på livsmod.
/m
Vad en tidig morgon vid en brasa kan göra…
Spenderar helgen i stugan utanför Kalmar. Vi har precis installerat en enkel liten vedkamin. Jag är så lycklig. Ni anar inte. Nu sitter jag här, trots den tidiga morgonen, innan solen har gått upp och jag har tänt min kamin. Egentligen bara för att jag kan. Kanske för att jag måste. Jag vet inte. Att ha en kamin och se glöden i vedträden är en lisa för själen.
Efter att jag höll en gudstjänst i Gårdstånga kyrka i somras var det en äldre dam som dröjde sig kvar ett tag. Hon kom fram till mig och tackade mig för gudstjänsten och predikan. Jag minns att jag hade pratat i min predikan bland annat om vårt mänskliga behov av det andliga. Jag pratade om att känna Gud är att bli uppfylld av Gud, inte informerad om Gud. Det är hjärtat som förnimmer Gud inte vårt förnuft. I vårt samhälle som är uppbyggt så mycket på att kunna förklara allt rationellt kan det uppfattas som naivt att nämna det transcendenta, det immateriella, det vi inte kan ta på. Samtidigt finns det ett samspel mellan kropp, psyke och själ som de flesta av oss förstår. För egen del är jag övertygad om att det finns ett tomrum i varje själ som är reserverat för Gud, eller som Hammarskjöld säger, ”Icke jag utan Gud i mig”.
Damen berättade att hon råkat ut för något (kommer inte nedteckna vad det var) som satte hennes liv på spel. Hon omvärderade livet. Hon hade aldrig varit särskilt troende, som hon uttryckte det, men alltid lite andligt sökande. Nu gick hon i kyrkan på en gudstjänst för första gången sedan sin egen konfirmation, för 70 år sedan. Vi satte oss ned i en av bänkarna och jag lyssnade på hennes berättelse. Vid några enstaka tillfällen bekräftade jag henne men i övrigt lyssnade jag bara. Vi hade en fin stund tillsammans och när vi skiljdes åt tackade hon mig minst ett tiotal gånger, för vad är fortfarande oklart. För att jag lyssnade eller för att jag höll gudstjänsten?
Tron växer fram ur en brist, detta tomrum i själen, därför är det också en närvaro i dig, men en närvaro som är svår att beskriva. Det är en tro helt enkelt, omöjlig att beskriva och vi får ofta kämpa mellan tro och tvivel men ibland sker klara stunder av andlig klarsyn. Livet består av mängder med möten, inte minst med oss själva, men naturligtvis också med andra, med vår omvärld, med skapelsen, och om vi tillåter det…om vi accepterar det…ja, då finns det även ett möte med Gud. Om vi vill kan vi röra oss smidigt mellan alla dessa möten, men det bygger på att du accepterar samspelet mellan kropp, psyke och själ som en naturlig del av livet. Kanske var det den andliga klarsynen den äldre damen tackade mig för? Kanske hade hon nått sitt inre tomrum?
Att utveckla vår andliga klarsyn är i sig en resa, den längsta resan. På ett sätt är det att lära känna sig själv bättre, att lära känna ditt eget tomrum, din närvaro med Gud. Att mogna i andlig klarsyn är att inse att de möten jag har, oavsett om det är med mig själv eller med andra, är att du bär Gud med dig i allt och inse att du både är en förgänglig del av skapelsen men du är också bärare av evigheten och de eviga värden som det transcendenta bär med sig. Andlig klarsyn bär alltid frukt och du bär efter det alltid med dig en klarsynthet som leder till goda handlingar. Det är ”icke jag utan Gud i mig”, vilket för mig leder till insikten att det är Gud som tar över när du väl når den andliga klarsynen.
Kanske är det naturligt att frågor kring andlighet kommer ju längre upp i åren man kommer. Då blir en smalare livsväg naturlig för du ser ett slut som närmar sig. Att då fundera på det immateriella, det andliga, det som du känner men inte kan varken förklara eller ta på, blir mer konkret och har kanske mer personlig betydelse än när man är i 20-30-årsåldern. Här sitter jag framför min brasa och hör sprakandet från vedträden och känner lugnet. Jag tänker att funderingar kring andlighet kräver kanske dessutom en miljö av lugn och ro. Varje väg till andligheten är naturligtvis unik men för egen del är jag övertygad om att för att kunna lyssna inåt måste det finnas förutsättningar för det och då är en tidig morgon framför en brasa en fantastisk sådan stund.
Jag tror dock de flesta av oss har upplevt stunder då det hugger till i hjärtat, då vi är med om saker vi inte kan förklara, eller stunder då vi påminns om vad som egentligen är viktigt i livet. För den äldre damen jag träffade i Gårdstånga var det verkligen så. Ett uppvaknande som sker när vi noterar en hittillsvarande obevakad eller nedtryckt möjlighet och när vi beslutar oss för att följa den möjligheten. Plötsligt ser man världen med nya ögon och det är inte alltid som andra i din närhet förstår vad som sker med dig, men du vet, du förstår, du känner omläggningen.
Jag tycker så mycket om Hammarskjölds sätt att beskriva den andliga resan som en resa från perifin till mitten av oss själva. Pelle Bengtsson har fångat denna resan väl i sin skrift ”Mot enkelhetens punkt”, utifrån Hammarskjölds tankar. Pelle skriver så fint om att resan från periferi till centrum, trots titeln på Pelles skrift, inte är en enkel resa utan en resa med många omvägar. Når du centrum och punkten, ja, då skriver Pelle att du har kommit till en slags ”vara-punkt”. Den kan också kallas för vilopunkt. Där ditt inre inte är behärskat av den ängslan som vill lamslå och kontrollera, faller du i ett slags viloläge. Och då faller allt annat också i läge. Du lyssnar ostört och ser obrutet. Du kommer till verklig ro i denna punkt, du vidgar den ännu mer och den blir mer av en genomgångspunkt. Den öppnar sig inåt mot de egna djupen och utåt mot världen. I vissa ögonblick kan du erfara att det inte finns någon skillnad mellan inåt och utåt. Det finns bara Ett. Ett enda centrum – utan periferi.
Det är detta som Pelle kalla enkelhet – ditt centrum, eller som jag kallar det i detta blogginlägg, ditt tomrum för själen. En upplevelse av ”Ett-het med Gud”. Du kan också karaktärisera upplevelsen som en upplevelse av förbundenhet med allt som är. Paradoxalt nog är detta samtidigt ett tillstånd i vilket du är helt dig själv, en egen individ intensivt levande. En sådan upplevelse äger en universell struktur, enligt Pelle. Samtidigt är den ”strängt personlig”. Att få tillträde till denna punkt är något av det viktigaste i livet.
Jag brukar tänka att andlighet går bortom specifik religion. Hammarskjöld har lärt mig det. Ibland sammanfaller naturligtvis andlighet med religiös tillhörighet, men inte alltid. I den tid vi nu lever i känner jag att människor är i behov av andlig vägledning men kan bli skrämda av religiösa samfund och dess tillhörighet. Detta är djupt olyckligt eftersom Gud i viss mening då har försvunnit ut ur samhället. Jag bär en förhoppning om att det här inre tomrummet och längtan efter något mer i människors liv leder till allt mer andlig klarsynthet och det kan till slut ändå leda till att människor, såsom den äldre damen, vågar gå in i en kyrka och besöker en gudstjänst för första gången på 70 år.
Om inte, så hoppas jag ändå att fler vågar sig på att gå den inre resan, visserligen är det den längsta resan, resan inåt till enkelhetens punkt, till det inre tomrummet där närvaron av Gud väntar, men värt all möda i världen. Kanske gör du det vid en brasa, eller vid något annat ställe, det avgör du.
Lycka till på resan!
/m
Ingen vet vad du går igenom
Det är min dag nr 2 700. Jag har idag sprungit 2 700 dagar i rad, eller varje dag i 7 år, 4 månader och 22 dagar. Ibland får jag frågan om hur jag orkar springa varje dag, då brukar jag tänka hur jag skulle ha orkat leva vidare om jag inte hade sprungit varje dag.
För att springa varje dag är nämligen min medicin. Det är klart att de gånger man känner sig trött, sliten och vid ett tillfälle under alla dessa år hade jag feber, skulle man nog inte egentligen sprungit, men med långsam jogg i 2 km var run-streaken intakt. Run-streaken i sig är väl egentligen ingenting utan det handlar om det psykiska måendet för mig. Med allt skit jag har gått igenom så har löpningen verkligen varit min ”life-saver”. Alla ni som har läst min bok, Jag är paria, vet vad jag pratar om.
Ingen människa vet vad en annan människa tänker och går igenom. Jag tänker på det idag. Mina löprundor är tillfällen för mig att föra en dialog mellan mig och Gud om allt jag går och bär på. Du kan ju inte ljuga eller dölja något för dig själv och Gud, utan det är bara att öppna upp och bejaka dialogen. Helt underbart.
Under dagens löprunda resonerade vi mycket om valrörelsen och dess efterspel förstås men på något underligt sätt kom vi in på engelska konungahuset och den nyligen bortgångne Queen Elisabeth. Hela England och minst 15 andra länder har sorg. För egen del reflekterar jag bland annat kring längden hon satt som Drottning. Som 21-åring gav hon sitt berömda tal med orden ”I declare before you all that my whole life, whether it be long or short, shall be devoted to your service.” För mig säger det mycket om henne men också mycket om att det är viktigt för oss alla att sätta kallelsen före egot. Sätta andra före sig själv helt enkelt. Det här kan man ju tycka lite olika om, hennes farbror valde ju att sätta sin kärlek till sin kvinna före att tjäna som kung för England.
När Queen Elisabeth upplevdes som kyligast mot sina medborgare var nog efter princess Dianas tragiska bortgång. Även jag tyckte att hon borde ha visat sig lite mer öppen gentemot en sörjande nations befolkning. Det var dock flera år senare, tror det var en dokumentär 10 år senare (dvs år 2007) som jag förstod att jag och flera med mig kan ha missförstått Queen Elisabeth. I den här dokumentären spelades nämligen Queen Elisabeths tal upp när hon är åter i Buckingham palace efter att ha lämnat Skottland precis innan Dianas begravning. Hon säger där meningen ”as your Queen and as a grandmother”. Nyckeln för mig blev det sistnämnda….”grandmother”.
Hon stannade helt enkelt kvar i hemmets vrå och tog hand om sina sörjande barnbarn. Ingen vet vad en annan människa går igenom och här är ett sådant klassiskt exempel där hon prioriterade familjen före folket, på så sätt blev hon öppen för kritik men samtidigt diskuterade hon säkert med Gud om vad som var bäst för sina nära och kära och det var att stanna nära dem. Mänskligt och ödmjukt.
När jag avslutar min 2 700:e runda är det meningen, ”Ingen vet vad du går igenom”, som stannar kvar i mitt huvud. Går in i bokhyllan och tar fram en Fröding. Det får bli dagens avslutande tanke…imorgon är det dags för dag 2 701 🙂
”Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod,
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.”
/m
Mats Uddin 