Mellan rätt och rätt

Sitter strax på flygplanet hem från Jerusalem. Är just nu på Ben-Gurion och väntar på att få stiga på planet. Jag har en helt fantastisk resa bakom mig. Har befunnit mig i en stimulerande lärmiljö under hela perioden och lärt mig och utbytt erfarenheter i sådana mängder att det kommer att ta lång tid att bearbeta. Jag skriver därför enbart ned några få reflektioner som jag får upp i huvudet just nu och lägger samtidigt upp lite bilder från vårt underbara ”hem” STI (Swedish Teological Institute), Jerusalem och några bilder från övriga Israel.

Som ni säkert vet skriver jag för närvarande på min magisteruppsats i Systematisk teologi samt försöker få inkomster genom mitt coachande, skrivande, konsultande och föreläsande. Utöver detta deltar jag även i en kvartsfartskurs på Lunds Universitet som heter ”Den judiska Jesusrörelsen: Jesus och Paulus i nytt ljus”. När jag anmälde mig till kursen i våras läste jag som hastigast på kurssidan om dess innehåll. ”Utifrån den senaste forskningen om Jesus, Paulus, andra templets judendom och den framväxande Jesusrörelsen presenterar kursen en ny syn på Jesus och Paulus och diskuterar hur dessa historiska gestalter kan förstås som representanter för antik judendom och betydelsen för förståelsen av uppkomsten av kristendomen som en ny religion”. Detta lät synnerligen intressant så jag anmälde mig till min första teologiska kurs på plats i Lund, eftersom jag tidigare enbart läst på distans i Umeå under hela Teologprogrammet.

Vid uppstartsträffen i augusti träffade jag de andra kursdeltagarna och kursledarna. Till min förvåning presenterade kursledningen att en stor del av kursen skulle förläggas till Jerusalem. Först trodde jag att de skämtade men insåg när jag noterade de andra kursdeltagarnas nickanden att det var sant. Vi skulle verkligen till Jerusalem. Visserligen självfinansierad resa men vilken fantastisk möjlighet till föreläsningar, studiebesök och lärande på plats i Israel, Jerusalem och på Swedish Teological Institute (STI). Sagt och gjort. Efter introduktionsdagen i Lund och två seminarier via Zoom och inläsning av kurslitteratur samt två PM-skrivande var vi så redo för Jerusalem!

Hur har det då varit? När jag nu lämnar Jerusalem går jag tillbaka i minnet till vad jag tänkte innan resan. Jag hade innan besöket i den heliga staden träffat väldigt få judar. Jag hade aldrig besökt en synagoga, aldrig deltagit i firandet av sabbaten eller någon annan judisk högtid. Ändå hade jag föreställningar om hur det skulle vara. Jag har alltid varit politisk och religiöst intresserad, så visst hade jag insyn i den komplexitet som omger Jerusalem kring de tre Abrahamitiska religionerna som samtliga ser Jerusalem som ”sin” heliga stad. Naturligtvis har jag under hela mitt liv följt Israels komplexa förhållande med sina arabiska grannar och inte minst den våldspiral som ekar genom landets historia. De otaliga fredsförslag som lagts fram har jag följt med stort intresse och ett tag under gymnasiet funderade jag på att skriva en uppsats i samhällskunskapen om mordet på Folke Bernadotte, när han var FN-medlare här i Israel den 17 september år 1948.

Med allt som har hänt i mitt liv och med min nya inriktning i livet med fördjupning i teologi kunde jag egentligen inte ha tänkt ut ett bättre resmål för mig just nu. Det var lite som en skänk från ovan. Mitt intresse för det politiska, historiska, religiösa tillsammans med fördjupningen i teologi blev en perfekt bakgrund för att ta sig an denna kurs och inte minst för att möta landet Israel och staden Jerusalem.

När jag nu sitter här innan planet ska lämna detta land och reflekterar tänker jag på att introduktionen på kursen var viktig. Att Jesus och Paulus var judar och såg sig själva som judar har jag egentligen alltid sett som en självklarhet men historiskt har inte minst kyrkofäder såsom Luther byggt upp en teologi med uppfattningen att Jesus och Paulus tog starkt avstånd från den judiska läran och bröt sig ur och att de genom sin nya lära skapade en ny religion som gradvis gick från en tidig Jesusrörelse till att bli kristendom. Nya testamentets författare beskriver dessutom motsättningen mellan judarna (fariséer och överstepräster) och Jesus ibland ganska ingående. Judarna framställs som lagiska människor där varje liten bokstav i lagen har betydelse men som glömt bort det viktigaste, nämligen kärleken och barmhärtigheten. Introduktionen i kursen och de böcker jag läste inom temat ”Paul within judaism” gav en mer nyanserad och på ett sätt tydligare bild med en delvis ny insikt kring Jesus och Paulus. Medan Jesus och Paulus i min tidigare förståelse, i alla fall traditionellt, anses ha befunnit sig i ett slags motsatsförhållande till judendom, påbörjades på 80-talet med E.P. Sanders bok, en process där dessa båda historiska figurer i ökande grad kom att ses som en del av andra templets judendom.

Under kursens gång, både innan resan, men inte minst under alla föreläsningar, gästföreläsningar och studiebesök har min förståelse gradvis blivit som en ny ögonöppnare för mig kring hur mycket vi egentligen har gemensamt med judarna. Den här skarpa motsättningen som de tidiga kyrkofäderna inte minst bidragit till mellan judendom på ena sidan och kristendom å den andra har verkligen kommit på skam i och med den här kursen. I stora drag…grovt sett…kan man säga att mycket handlar om att tänka i målgruppsperspektiv där Jesus mission i första hand är menad för den judiska målgruppen medan Paulus mission i första hand är menad för ”icke-judar”. Ser man det på det sättet finns frälsningen redan inlagd i den judiska lagen och löftet till det judiska folket från Gud för judarna medan Paulus mission var mycket att skapa en frälsningsväg för ”icke-judar”. Naturligtvis finns det mycket mer att säga om detta men jag nöjer mig så långt med detta enkla konstaterande.

Även deltagandet i det judiska gudstjänstlivet blev en liten ögonöppnare för mig. Vi var med under en stund i en lokal synagoga och fick höra Rabbins predikan (på engelska). Förutom synagogans hemska indelning där man separerar kvinnor och män var mitt intryck kring predikan och den efterföljande Torah-läsningen positiv. Den predikan som Rabbin höll kunde ha hållits i vilken kyrka som helst i Sverige, och även om jag inte förstod den efterföljande läsningen från Torahn så fick jag det förklarat för mig efteråt att de läst (och sjungit) från Predikaren. Egentligen förvånar det här kanske ingen. Israels Gud är ju även Jesus Gud och min Gud. En Gud som vi tror är densamma i all evighet. Judarna är nog de enda som ber mer eller mindre på samma sätt som Jesus bad, på samma språk, på samma synagogsgudstjänstvis och iakttar liknande högtidsdagar som han och lärjungarna gjorde.

Det här med frälsningsväg, kärleksbudskap, barmhärtighet mm har också blivit en ögonöppnare för mig hur mycket även judarna betonar detta. Exempelvis det som jag brukar benämna det kristna kärleksbudet om att ”älska din nästa såsom dig själv”, vilket jag nu förstår ligger mitt o Torahn, som en judisk sammanfattning av hela Torahn i Leviticus 19:18 med orden ”du skall älska din nästa såsom dig själv”.

Under tiden vi har varit i Jerusalem har olika högtider och sabbater avlöst varandra. Jag har lärt mig mycket om bland annat Sukkot (lövhyddohögtiden) som judarna firar till minne av israelernas ökenvandring ut ur Egypten. Dessa små lövhyddor har jag sett överallt. Jag har dessutom tänkt mycket på judarnas sabbatregler. Det blir högst påtagligt här eftersom sabbatsirenen ljuder in sabbaten varje helg likt ”hesa Fredrik” i Sverige. Jag fick förklarat för mig att i Exodus 31:12 ff nämns sabbaten som ett påbud från Gud om att ”Israels barn skall hålla sabbaten så att de firar den släkte efter släkte, såsom ett evigt förbund” och ”den skall vara ett evigt tecken mellan mig och Israels barn. Ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen vilade han och tog sig ro.”

Syftet med sabbaten är således att upprätthålla ett förbund mellan Israel och Gud, ett evigt förbund som aldrig ska upphöra. Evigt betyder för alltid och släkte för släkte betyder så länge det finns människor här på jorden. När sabbatsirenen ljöd i Jerusalem tänkte jag första gången jag hörde den att det var en märklig företeelse men andra helgen jag hörde den hade jag lärt mig det judiska perspektivet och tänkte annorlunda. Ljudsirenen blev plötsligt ett tecken på Guds trofasthet till det judiska folket. Gud håller sina löften och har inte brutit sina löftesord till det Israeliska folket.

För mig blev det efter den insikten lite svårare för mig att med stolthet kunna säga till andra judar att deras heliga skrift (Gamla testamentet/Hebreiska bibeln) också är en helig skrift för mig. Jag har definitivt inte läst alla olika föreskrifter och regler som står uppnämnd där och därmed inte heller sett dessa som särskilt viktiga för mig och min relation till Gud. Genom att läsa Leviticus en kväll insåg jag att det är väldigt många föreskrifter jag bryter mot, inte minst många av matföreskrifterna. Min fråga till mig själv blev därefter, vad menar jag när jag säger att jag tror även på det Gamla testamentet? Är den verkligen helig för mig såsom jag betraktar Nya testamentets texter? Jag måste erkänna att innan den här resan hade jag inte ens tänkt tanken att GT inte var helig och i högsta grad giltig för mig.

Efter den insikten blev det svårare för mig att säga att vi kristna och judar har en gemensam Bibel, nämligen GT, och sedan att vi kristna har tillägget i form av det Nya testamentet. Den gemensamma Bibeln må vara gemensam till innehållet men inte i viktighet, förhållningssätt eller giltighet. Om jag tror på en evig, gemensam Gud, borde det ju vara samma Gud som medverkat till uppkomsten av både Gamla och Nya testamentet. En annan insikt slog mig också när jag vandrade i Getsemane trädgård. Gamla testamentets texter var den enda Bibel Jesus och de första kristna hade. Det uppmuntrar mig verkligen till modet att närma mig GT-texterna med andra ögon.

Naturligtvis går det inte att bortse från att tänka på den politiska situation som omger Israel när man spenderar 11 dagar i landet, inte minst relationen mellan Israel-Palestina men även Israel och övriga arabländer. Det finns en slags ”välja sida” mentalitet i Sverige som jag alltid har haft svårt för. Med en närstudie kring historiens vingslag inser alla som läser historien kring människorna och länderna i den här regionen samt judarnas historia att det är synnerligen komplext och sannerligen inte enkelt att ”välja sida”. Frågan kring vem som är den gode och vem som är den onde är dock en ganska självklar fråga att ställa sig i de flesta konflikter. Från Jerusalem har jag följt nyheterna från Sverige om att vi har fått en ny regering och jag noterar att många ställer sig just den frågan, är den nya regeringen god/bra eller ond/dålig? Så har det nog varit i de flesta tider. Under Vietnam-kriget, vem var god och vem var ond, under andra världskriget, vem var god och vem var ond, i många filmer vi tittar på, vem är god/hjälte och vem är ond/skurk. Så även i Israel-Palestina konflikten. Det är inte alltid lätt att säga vem som är god och vem som är ond. Efter att ha spenderat lite tid i området tänker jag att den konflikten inte är en fråga om god eller ond, vem som har rätt och vem som har fel, jag skulle mer karaktärisera det som en tragedi, en krock mellan rätt och rätt.

Palestinierna är nämligen i Palestina eftersom det är deras hemland, och det är det enda hemlandet för dem. De Israeliska judarna är i Israel eftersom det inte finns något annat land i världen som judarna kan kalla sitt hem. Som individer finns det naturligtvis det men inte som nation. Palestinierna har testat, motvilligt, att bo i andra länder, såsom Libanon, Syrien, Egypten och Irak och de har lärt sig den tuffa vägen att det enbart är Palestina som de kan kalla sitt hem. De är inte önskade någon annanstans. På något sätt ger den insikten mig tanken att det här förenar dem båda. Det judiska folket och Palestinierna har haft liknande nutidshistoriska erfarenhet. Judarna kickades verkligen ut ur Europa före och under andra världskriget, precis som Palestinierna kickades ut från Palestina och övriga arabländer.

Det finns därför bara rätt och rättigheter i denna konflikt. Palestinierna vill ha och har rätt till det land de kallar Palestina likväl som judarna vill ha exakt samma land och har minst lika mycket rätt till det. Samtidigt gör de inte lätt för sig att acceptera varandra. När vi åker från Qumran upp till Kafarnaum på vår utflyktsdag åker vi igenom Västbanken. Jag noterar de olika Israeliska bosättningarna lite här och var som således sker på ockuperad mark. Frågan är hur dessa bosättare, som nu börjar närma sig över 400 000 människor (och lägg även till nästan 300 000 judar i Östra Jerusalem så är det över 600 000 judar) ska någonsin kunna lämna de bosättningarna? När Israel tog beslutet om att lämna Gazaremsan år 2005 och ta hem bosättarna där blev det ett himla liv, och då pratar vi om ungefär 8000 judar. Hur de i framtiden ska kunna ta liknande beslut och lämna Västbanken ser jag som nästintill en omöjlighet med det antalet judar som nu är bosatta där. Under hela tiden vi har varit här har dessutom Israels polis jagat en palestinier som mördade en kvinnlig polis dagen innan vi ankom Jerusalem. Det har hovrat drönare över oss varje natt. Det är påtagligt hur våldsamheter kryper nära inpå den här konflikten.

Rätt eller rätt? Jude eller icke-jude? Kristen eller jude? Kristus och Paulus, judar eller kristna? Vi har diskuterat mycket kring dessa frågor och mängder med andra frågor under de dagar vi har varit i det heliga landet. Vi har haft fantastiska föreläsningar, helt underbara kursledare, gästföreläsare i toppklass och inte minst haft kreativa diskussioner inpå småtimmarna nästan varje kväll kring allt det vi har lärt oss. Vi har haft högt i tak och berikat varandra massor. Det har varit en otrolig lärandemiljö som är svår att uppnå ifall vi inte hade åkt till detta land. Jag skulle tro att liknande lärnivå hade varit en omöjlighet att uppnå utan denna resas inslag i kursen.

Paulus är inte alltid lätt att förstå. Innan jag åkte hit tänkte jag att en av resans mål för mig var att förstå honom lite bättre. Jag tror att det målet har uppfyllts. Han är visserligen fortfarande en komplex man som inte alltid är så intuitiv. Det som jag numer inser är dock att Paulus verkligen skriver till icke-judar/hedningar. Målgruppen är således inte alla utan han vänder sig till de som inte är judar. På så sätt blir det lättare att förstå exempelvis hans Romarbrev eller Galaterbrev. När han exempelvis skriver, ”Om ni låter omskära er, har ni ingen nytta alls av Kristus” (Gal 5:2) så talar han inte till judar utan till icke-judar. Vi vet att det fanns många i den tidiga Jesusrörelsen som tänkte att de kunde bli bättre kristna genom att hålla Torahn eller genom olika laggärningar men Paulus påminner dem ideligen i sina brev att de blivit inympade i Israel genom Jesus Kristus och inte på något annat sätt.

Om jag nu läser Paulus klassiska vers ur Gal 3:28, ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” med lite andra ögon inser jag att Paulus inte menade att det nu är slut på skillnaden mellan judar och kristna. Istället tänker jag att Paulus menade att nu har ni icke-judar/hedningar också del i Israel. Nu är det inte bara judarna. Här kan med fördel en jämförelse göras med Rom 3:29, ”Annars skulle väl Gud bara vara judarnas Gud? Nog är han väl en Gud för andra folk också (hedningarna)? Ja, självklart är han en Gud för alla.”

Rätt eller rätt? Vem har rätt och vem har fel? Ofta har jag befunnit mig mellan rätt och rätt i Jerusalem och det har faktiskt varit fantastiskt. Jag lämnar nu Jerusalems backiga landskap med nya insikter, nya erfarenheter och nya vänner. Med insikten om den nära relationen mellan kristna och judar och den tidiga Jesusrörelsens tankar i det andra templets tid kommer jag att landa som en delvis ny människa i Sverige om några timmar. Innan flyget har jag läst Pär Lagerkvist och hans bok ”Den knutna näven” från 1934 som min handledare Jayne tipsade mig om. Jag avslutar med några rader från hans bok, hela boken har berört mig, läs den vid tillfälle, den är fortfarande väldigt aktuell:

”En gräns som är satt för livet. En linje som ringlar sig fram utefter bergsryggens långa krön, utefter Oljeberget. På ena sidan Kidrons dal med olivträden och vårens alla blommor – den glesa grönskan trängande sig upp mot krönet, tills den hejdas, når sin utsatta gräns. Och på den andra ökenbergen, störtande sig vilda, förbrända ner i ett dödsrike av sönderfrätta, hisnande avgrundsdjup. Med dödens eget hav längst där nere.”

/m