Vördnad

Så var det då dags för mig att besöka Church of the Holy Sepulchre (Jesu gravkyrka) här i Jerusalem. Jag hade några dagar innan snabbt sprungit in där en kväll ensam mellan två föreläsningar. Nu skulle jag ge det en ordentlig chans. Jag och några studiekamrater gick därför till kyrkan på vår lediga dag. Innan besöket funderade jag på ifall jag verkligen skulle känna storslagenheten i att kyrkan är byggd över platsen där Kristus dog och blev begravd?

Som ni vet låg här Golgata under det första århundradet och ett outnyttjat stenbrott. Evangelierna uppger att Jesu grav var belägen ”nära” den plats där han korsfästes. Med tanke på kyrkans storlek är det således inte konstigt om nuvarande kyrkobyggnad inrymmer både Golgata samt begravningsplatsen. Det berättas att liturgiska samlingar inom den tidiga Jesusrörelsen hölls på denna plats fram till år 66 e.Kr. Kejsar Hadrianus fyllde igen stenbrottet ungefär år 40 e.Kr. När Kristendomen blev en statsreligion i Romarriket, första gången under 200-talet, anhöll biskopen i Jerusalem hos kejsaren om att få gräva fram Jesu grav. Det var nämligen känt bland de kristna var graven låg eftersom de hållit mässor på platsen. Historikern Eusebios från Caesarea har beskrivit vad som hände vid utgrävningen. Han beskriver att i takt med att jordlager på jordlager försvann kunde de bevittna var Jesu grav låg. Antagligen hade de tidigaste kristna innan år 40 f.Kr. märkt ut gravplatsen som nu några hundra år senare blev tydligt för de som grävde fram platsen.

På platsen byggdes en kyrka och folk strömmade dit fram till 1000-talet. Trots några år under muslimskt styre runt år 638 stod kyrkan kvar. Däremot försökte Kalif Hakim år 1009 att hugga sönder både kyrka, golgataklippan samt gravplatsen, och lyckades till viss del, men med hjälp av kristna pilgrimers insatser så återställdes allt. Gradvis började sedan en ny och större helgedom att uppföras på platsen. Nu tillkom mängder med små kor och så småningom ett klocktorn. Kyrkan led svår skada år 1808 genom en brand och en jordbävning år 1927. År 1959 enades katoliker, grekisk-ortodoxa och armenier om att reparera upp kyrkan, vilket också gjordes. Ibland läser jag om hur svårt det är för de sex nuvarande grupperna som sköter om kyrkan att enas i olika frågor, men av det syntes inget när jag var där.

När du står utanför kyrkan på det lilla mindre torg som huserar ingången får du ingen riktig bild av kyrkan och dess storslagenhet. Porten i sig är mäktig och när jag passerade kunde jag inte undgå att tänka på den muslimska familj som är betrodd att ansvara för nycklarna till denna byggnad och att de varje morgon klockan 04.00 öppnar portarna utförandes en viss ritual och att de stänger portarna varje dag klockan 20.00. Denna muslimska familj har ansvarat för denna nyckel i över 1300 år! Allt för att inte de kristna grupperna ska bråka om nycklarna. När du stiger in i kyrkan ser du rakt fram en målning i mosaik på väggen samt en marmorskiva på golvet. Enligt legenden las Jesus där efter korsfästelsen och smordes på platsen inför sin begravning. Den marmorplatta som ligger där är naturligtvis en senare variant (troligtvis 1100-tal) men det hindrar inte troende kristna att kyssa platsen och ha med sig olja som de ställer på stenblocket en stund.

Till vänster ligger sedan Jesu grav som är belägen under rotundan, i något som ser ut som en egen byggnad inne i kyrkan. När vi var där väntade en lång kö, kanske ett hundratal personer, på att få komma in. Därför gick vi mest runt i den stora kyrkan och sedan landade i den stora rotundan där vi slog oss ned ett tag och kände in stunden. Eftersom flertalet stod i kö till att besöka Jesu grav var det relativt få människor där vi satt. Det blev en fin stund som jag delade med mina studiekamrater. Innan vi gick ut från kyrkan satte jag mig på huk och la handen på stenen som markerar platsen där Jesu balsamering hade skett enligt legenden.

Idag vaknade jag tidigt och fick en ingivelse att jag bara måste besöka kyrkan igen och då när det är mindre folk där. Jag bestämde mig därför för att ta en tidig morgonjogg till kyrkan. Klockan 05.00 var jag på plats. Trots den tidiga morgonen pågick någon slags byggnadsreparation i den bortre delen av kyrkan, men det hördes ljudsirener från backande maskiner samtidigt som arameisk sång hördes från ena sidan av kyrkan. Jag var relativt ensam i kyrkan, förutom de präster som hade någon slags mässa i kyrkan. Jag gick först den smala trappan upp till andra våningen. Det kändes märkligt att ”gå upp” till platsen där korsfästelseplatsen sägs ha varit, innan jag insåg att hela kyrkan är byggd runt själva golgataklippan. Då blev det mäktigt och reellt på samma gång. Jesus släpade sig upp för denna klippa för att korsfästas längst upp och nu var jag där.

Där trappan tar slut fanns det flera mindre kapell som måste vara byggt på själva golgata. I mitten satt en nunna på huk framför ett vackert altare som pryddes av ikoner och lystes upp av lyktor. I övrigt fanns det ingen där. Jag satte mig på en bänk lite längre bak och intog rummet. Efter en stund kom det en annan kvinna som böjde sig ned och till synes gled in under altaret och stack ned sin hand i ett hål. Efter att kvinnan lämnat platsen gick jag fram och gjorde detsamma. Jag var rädd för att nunnan som nu satt en bit bakom mig skulle se mina hål i mina löpartajts när jag gled in under altaret men ignorerade ingivelsen att försöka täcka dessa med min högerhand. Istället satte jag mig på huk och lät min hand glida ned i hålet. Min hand rörde plötsligt på en kall sten och jag blev en aning förskräckt och ryckte snabbt ut handen. Jag insåg att jag känt på golgataklippan.

Efter att ha känt med handen på golgata tar jag mig ned igen och lägger handen på stenen som sägs ligga på platsen där Jesus liksveptes. Hela stenen luktar olivolja. Jag går fram till rotundan där Jesu gravplats ligger. Det är några arameiska präster som håller på med någon slags ceremoni och längre bort står andra präster och även dessa har någon slags mässa. Det blir många turer in och ut ur byggnaden för dessa präster med rökelser och välsignelse över både det ena och det andra. Framför mig står 4 amerikaner, vi är än så länge de enda som är där. Amerikanerna är ivriga att få komma in till gravplatsen, förstår jag av deras viskande sinsemellan som jag överhör. Jag ställer mig därför bakom dem som om vi står i en slags kö.

När mässan lider mot sitt slut frågar amerikanerna om de får gå in men prästen svarar att inga turister får gå in där förrän alla mässor är slut, runt 08.45. Den äldre amerikanska mannen blir irriterad och säger att de har blivit lovade, av vem är oklart, att få komma in. Den arameiska prästen skakar bara på huvudet och svarar, ”not possible”. Samtidigt kommer det fram till platsen vad som liknar en franciskanermunk. Den hetlevrade amerikanen med sällskap är nu väldigt högljudd och den arameiska prästen lämnar över något till munken och skakar bara på huvudet för att sedan lämna oss. Munken förklarar även han att 08.45 öppnas gravplatsen för turister. Detta upprör amerikanen och dennes sällskap ännu mer och nu börjar även de andra i sällskapet lägga sig i samtalet. Jag backar en aning. Munken ger till slut vika och släpper in oss, men jag avböjer, vet egentligen inte varför men tänker att jag inte vill gå in till gravplatsen i sällskap med högljudda amerikaner. Istället går jag och sätter mig en stund i det stora koret, lyssnar in platsen, innan jag lämnar kyrkan.

När jag påbörjar löpningen hem igen försöker jag sortera mina tankar kring upplevelsen och mina känslor som är kopplat till morgonens besök i kyrkan. Det känns så oerhört pråligt, ceremoniellt i överkant och väldigt turistiskt att gå runt i kyrkan som för mig är en plats för vördnad för en av mina största förebilders dödskamp, begravning och uppståndelse. Den vördnaden känns svår att ta fram, utan att reflektera över vad Jesus egentligen skulle ha tänkt kring allt det här som nu har blivit en prålig, turistisk, helig kyrka över denna plats.

Jag springer genom de små gränderna i gamla stan och möter några kvinnor och män som jag inser är på väg ned till Västra muren för att be. Jag sneglar på klockan och inser att jag har väldigt gott om tid innan morgonandakten och frukosten på STI. Bestämmer mig därför för att springa ned till Västra muren och känna in stämningen där. Jag har inte med mig någon kippa eller annan huvudbonad så jag inser att jag inte kommer att komma ända fram till muren men ned till torget i alla fall. Min gula löparjacka sticker ut som en glad färgklick bland de övrigas klädsel.

När jag så småningom lämnar Västra muren och springer hemåt igen till STI så tänker jag på vördnad för livet, Albert Schweitzers insiktsfulla bok. Ordet vördnad är djupt rotat inom mig och att ha ett vördnadsfullt förhållningssätt. Ett vördnadsfullt uppträdande både inåt och utåt, både hur du interagerar med din omgivning men även hur du tänker och är när ingen annan är där förutom du och Gud, är viktigt för mig. Att ha varit på två av de heligaste platserna du kan vara när det gäller Judendomen (Västra muren) och Kristendomen (Jesu Kristi kyrka) gör mig tacksam och full med vördnad inför det heliga och storslagna men även insiktsfull i så måtto att jag bär med mig det heliga och vördnadsfulla i mitt inre varje dag, oavsett var jag befinner mig. Jag behöver egentligen inte dessa heliga platser för att kunna känna vördnad och föra en dialog med Gud.

Martin Gore skrev ”Personal Jesus” i slutet av -80 talet åt sitt band Depeche Mode. Jag tycker om det personliga anslaget i texten…att ha en egen personlig Jesus…att ha sin egen dialog med Jesus. Johnny Cash gjorde sin tolkning i början av 2000-talet och den berörde mig mycket när den kom med hans mörka röst och hans gitarrspel. Kanske är det så för mig att den här insidan jag bär på är viktigare för mig än att uppleva storslagenheten i Jesu Kristi kyrka eller Västra muren? Missförstå mig rätt, det är vördnadsfullt och stort i sig att få uppleva dessa storslagna platser men det är ändå i insidan mötet med min Gud sker.

Jag springer längs muren och möter soluppgången över Olivberget. Tänker på det inre. Jag brukar kalla insidan för själens centrum där mötet med min Gud sker. Ett själens medelpunkt, som Johannes av Korset skriver. Vi har studerat mycket Paulus under vår utbildning här och med hans ord från Galaterbrevet ringandes i mina öron, ”Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20), stannar jag upp och tar några bilder över soluppgången. Jag blir ståendes några minuter. Vördnaden känns högst påtaglig.

Därifrån jag står ser jag ned på Kidrondalen och Getsemane. Tänker på själens dunkla natt hos Johannes av Korset där tystnaden är helig, den är åtråvärd. Det är genom tystnaden du bereder dig för mötet med Gud, och när Gud möter människan skapar Gud tystnadens möte med dig i ditt inre. Själens centrum, det är där vördnaden finns. I alla fall för mig.

Jag vänder om och springer hemåt och nynnar på Johnny Cash version av Personal Jesus:

”Your own, personal, Jesus
Someone to hear your prayers
Someone who cares
Your own, personal, Jesus
Someone to hear your prayers
Someone who’s there”

/m