Stunden är inne

Jag går in i en trädgård. Det kunde vara vilken trädgård som helst, men det är det inte. Den här trädgården är full med olivträd. Jag skymtar längre bort hur några människor håller på att skörda. Träden är nämligen fulla med oliver. Det är oktober och även om den här trädgården har fungerat som en trädgård i flera tusen år med olivträd så är det inte olivträden i sig som gör denna trädgård unik, det är nämligen den trädgård som jag har längtat efter att få besöka sedan konfirmationen och nu är jag äntligen här. Efter nästan 40 års väntan är jag äntligen här!

I Johannesevangeliet står det att lärjungarna går till andra sidan av Kidrondalen, strax utanför Jerusalem, till ”en trädgård”. Lukas skriver att de går till Olivberget, där man har utsikt över Kidrondalen. Markus och Matteus uppger dock en specifik plats, nämligen Getsemane. En fördel med att komma hit till Jerusalem är att läsa in landskapets beskrivningar så som de nedtecknats i evangelierna och sedan säga, ”Ja, det stämmer”. Beskrivningen om var Getsemane trädgård ligger stämmer precis i enlighet med evangeliernas beskrivning. Getsemane ligger i en dal mellan Jerusalem och det mycket branta Olivberget där man har utsikt över Kidrondalen. Olivberget, som står mellan Jerusalem och Betania (där Maria, Marta och Lasaros bodde), är bland annat täckt av judiska begravningsplatser. Platsen är vald för att judarna tror/trodde att det var här som Gud skulle börja döma världen (texter från bl.a. Joel och Sakarja tar upp detta). Varje gång Jesus gick den här vägen på sin väg till Getsemane måste han ha passerat dåtidens gravar och tänkt på döden, så kanske även efter den sista måltiden.

Det är nämligen efter den sista måltiden med lärjungarna som Jesus rör sig till Getsemane. Innan jag for till Jerusalem kunde jag inte tänka mig att Getsemane låg så nära Jerusalem. När Jesus vilade och bad i Getsemane måste han ha tittat länge på den heliga staden uppe på kullen och de gravar han passerat på sin väg genom Kidrondalen. Han tänkte vad han skulle göra? När jag går i trädgården kan jag inte låta bli att reflektera över att det fanns andra vägar från Getsemane. Om han gick åt motsatt håll skulle han vara ute i ödemarken, en tydlig flyktväg. Varför tog han inte den vägen? Eller rättare sagt…hur lyckades han komma till slutsatsen att den vägen han sedan valde blev den rätta?

Ni känner säkert till evangeliernas berättelse. Det står skrivet att Jesus tog med sig lärjungarna, evangelierna skiljer sig lite åt men det namnges att han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes, de tre som han brukar ta med då det är något speciellt på gång. Det står sedan att ”bävan och ångest” kom över honom. Ord som vittnar om starka känslor hos Jesus. Dessa känslor kommer först upp till ytan hos Jesus när han är ensam med sina tre närmaste lärjungar. Han ber dem att hålla sig vakna en bit bort medan han går och ber. Detta efter att ha vittnat om sina känslor till lärjungarna genom orden, ”min själ är bedrövad ända till döds”.

När jag går runt trädgården funderar jag på Jesus bedrövelse. Ifall han kände på sig att hans närmaste vänner skulle svika honom och skingras efter hans död räcker nog det som skäl för bedrövelse. Vi vet ju dock facit och Jesus anade nog vad som skulle komma att ske, nämligen gripandet, fängslandet, lidandet och den slutgiltiga döden, och det är verkligen skäl till att känna sig bedrövad. När jag går i trädgården kommer dock Psaltaren 42 upp i huvudet, ”Min själ är tyngd av sorg”, kanske anspelade Jesus på den versen när han sa att hans själ är bedrövad?

Lärjungarna borde ha blivit förskräckta över hans ord. Deras läromästare är ”bedrövad ända till döds”, deras Herre som varit så lugn, som de förlitat sig på och fått hjälp av så många gånger. Nu både hörde och såg de att Jesus våndades. Nu ber Jesus att lärjungarna ska stanna hos honom, visserligen en bit bort, men hålla sig vakna. Kanske säger han så för att göra klart för dem vad de ska göra för att de blir för skrämda för att tänka klart i den situationen.

Sedan börjar Jesus att be. Vi ska komma ihåg att genomgående i evangelierna så kommer det fram att Jesus ber ofta, så just det faktum är inget ovanligt för just den här trädgårdsvistelsen. I denna mörka stund ber han dock direkt till ”Abba”, vilket betyder ”Far” på arameiska. Jesus börjar alltså med ett väldigt familjärt och förtroligt tonfall. Härom dagen när vi gjorde studiebesök runt omkring i landet så hade vår guide, Joel, med sig sin son. När vi kom till Qumran så ropade sonen på sin far med just namnet ”Abba” och jag kunde inte låta bli att både bli lite häpen och hänförd över att höra sonen använda exakt samma namn som Jesus använde ungefär 2000 år tidigare.

Jesus går rakt på sak, ”Abba! Om du vill det så ta bort denna bägare från mig”. I Gamla Testamentet var ”bägare” ett begrepp som bland annat användes för lidande. När jag går där i Getsemane där Jesus uttalade dessa ord så kommer tre tankar upp i mitt huvud. För det första så bjöd inte Jesus ut sig till döden. Enligt Markusevangeliet säger Jesus, ”För dig är allting möjligt. Ta denna bägare ifrån mig”. Jesus är således tydlig med att framställa ett hopp om att han på något sätt ska få sin Fader på andra tankar och finna en annan lösning. Jesus önskar sig således inte döden för dödens skull, och likaså vill han säkert inte lida för lidandets skull. Han vänder sig således till sin Fader med en fråga om att frälsningen skulle kunna komma till folket på ett annat sätt än att han skulle komma att lida och dö. Enkelt uttryck, ”Gud, vill du verkligen det här?”

För det andra, det tycks som om Jesus vill fortsätta att leva och inte dö. Jag tänker att Jesus är på höjden av sitt livsverk. Han har spridit budskapet, han har samlat mängder med anhängare och han har botat många genom sina underverk. När det inte ett litet hopp inom honom att han ändå ska få fortsätta sin gärning här på jorden? Samtidigt måste han ha vetat att alla de saker som han har gjort under påskveckan har fått romarna och somliga av de judiska ledarna att reagera.

För det tredje, Jesus är fullständigt uppriktig och ärlig i denna stund. Han förställer sig inte och säger en sak till sin Fader, så som han tror att Fadern vill höra. Tvärtom. Jesus följer den tradition han är upplärd i, nämligen den judiska klagantraditionen. Han klagar genom att säga vad han vill och vad som tynger honom. Han förställer eller förtiger intet. Däremot kan jag inte låta bli att tänka på Jesus mänsklighet i denna stund. Jesus förstod nog inte varför det som han anade skulle ske, att det verkligen måste ske. En förtrolig relation med Fadern innebär dock att du ständigt är öppen för vad som än sker, även i svåra stunder.

Sedan kommer det som kanske är det viktigaste i hela Getsemaneberättelsen. Jesu bön slutar nämligen inte där. Jesus fortsätter genom att säga, ”Men inte som jag vill, utan som du vill”. Det hade varit lätt för Jesus att strunta i allt. Fly en annan väg. Ingen hade förebrått honom om han gått till lärjungarna och sagt att ”nu struntar vi i det här och flyr Jerusalem”. Istället vänder han sig i förtrolighet till ”Abba” och det blir då en relation som inte enbart handlar om att följa sin Faders vilja, istället blir det en mer tillitsfull relation med Fadern. Han litade helt och hållet på att om han gjorde det som Fadern ville, hur märkligt det än ter sig, så kommer det inte att bli fel. Därför blev han stärkt, nu visste han att Fadern var med honom och jag tror det är därför Hebreerbrevets författare skriver att Jesus blev bönhörd i Getsemane. Det kan låta märkligt när Jesus först ber om att få slippa bägaren men hela Getsemane visar på det tillitsfulla som skapas mellan människa (Jesus) och Gud (Fadern), och därmed bönhörd i så måtto att Gud är med mig även i det till synes omöjliga.

Berättelsen i Getsemane berättar mycket om Jesus men den säger också mycket om oss. Vem har inte sagt till Gud att ta denna bägare ifrån mig? Vem har inte stått inför något som ter sig helt omöjligt att klara av? Det svåraste är kanske att känna att något är oundvikligt, något kommer att hända som inte går att stoppa. Du känner dig maktlös och kanske säger till dig själv, ”det här händer inte.” Jag känner på en olivkvist och tänker att Jesus måste ha känt liknande frustration. Det svåra för mig i sådana situationer är att jag tänker att det är lätt att gripas av panik och ha svårt att se ”Guds vilja”. För Jesus var det tvärtom. Han avslutar med att förlita sig på sin Gud och forma sin egen vilja efter Faderns, trots den mörka stunden, trots våndan han kände, trots oron inför morgondagen.

Kallelsen att ge efter och gå bägarens/lidandets väg kan vi lära oss mycket av. För egen del har jag haft nytta av Getsemane i många situationer i mitt liv. Jag litar på att Gud är där, att Gud kommer att vara med i allt jag går igenom, alla de mörka nätter jag har. Jag biter inte bara ihop, knyter näven och strävar på, ensam och utan stöd. Någon är med. Lidandet är alltid svårt att förstå i stunden. Det var det säkert för Jesus den där stunden i Getsemane. Det var definitivt svårt för lärjungarna att förstå men om tre dagar förstår hela världen. Bägaren blir urdrucken. Stunden är inne. Han vet vad han måste göra.

För egen del tackar jag Jerusalem för att jag fick vandra i Jesus fotspår och vandra i Getsemane. En liten stund på jorden som jag alltid kommer att bära med mig.

/m