Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 12/24 – tankar kring att leda team/grupper

Då har vi kommit halvvägs in i bloggkalendern och jag tänkte bjuda på ett möte jag hade på tågresan från Flen till Malmö i förrgår. Jag fick möjligheten att på tåget sitta bredvid en av alla dessa unga chefer som vi har i landet. Det blev ett spännande möte med samtal kring de utmaningar som hon hade som ny chef i en verksamhet som verkligen krävde ett nytänk. Det som förvånade var att hon hade deltagit i ett ledarprogram i sin region men som inte hade givit henne mycket kring hur det är att vara ledare och bygga upp ett effektivt team runt omkring sig. När jag nämnde Susan Wheelan och hennes forskning om effektiva team svarade chefen att hon aldrig hört talas om henne. Jag fortsatte och frågade om hon kände till ”the Female Factor” och den forskning från 2011 som Harvard presenterade från professor Anita Woolley och Thomas W. Malone. Likaså blev det ett nekande svar från chefen där. Då vände jag på frågan och frågade vad man får med sig som ny chef i en region? Vad får man egentligen lära sig om att leda sin ledningsgrupp och att säkerställa ett effektivt team? Svaret gjorde mig modfälld. Det visade sig att man får inte med sig så mycket….egentligen ingenting…

Hur är det möjligt att vi klär på våra chefer så lite kunskaper om ett av de viktigaste områden som en chef måste bemästra, nämligen att leda sin ledningsgrupp till att bli ett effektivt team? Jag gav henne därför grundläggande kunskaper som hon flitigt antecknade. Jag berättade om de tre nyckelområden som en ledare måste säkerställa när chefen bygger sitt team, nämligen intellektuell mångfald, psykologisk säkerhet och ett syfte som är värt att kämpa för. Naturligtvis är det sällan dessa tre faller på plats av sig själv utan du som chef måste göra jobbet. Dessa aspekter kräver ledarskap, antingen i form av en individ eller en grupp människor som tillsammans leder ett team. Team behöver ledare som inser när mer intellektuell mångfald behövs, som bygger upp psykologisk säkerhet inom en grupp och som tar ett organisatoriskt uppdrag och gör det till en sak värd att kämpa för.

Chefen antecknade flitigt och för mig kändes det bra att kunna delge henne av mina erfarenheter samtidigt som jag var lite bestört av att denna basala kunskapen inte var given att delges nya chefer. Att inte tänka på den intellektuella mångfalden i sitt team är ju närmast tjänstefel som chef. Wolley och Malones forskning måste ju vara baskunskap för alla chefer. Forskningen visar enkelt och tydligt hur könsmångfald kan skapa mer intellektuell mångfald och därmed mer värde. Forskarna tittade på många olika team, och de fann att när ett team innehöll fler kvinnor tog de också bättre beslut. Det gäller nästan alla andra mått på mångfald, så länge det fortsätter att ge en underliggande intellektuell mångfald. Intellektuell mångfald inkluderar alla aspekter av en persons eller grupps åsikter, erfarenheter och perspektiv. Människor som kommer från olika bakgrund eller som har olika livserfarenheter tenderar att ha olika perspektiv, när en grupp olika människor arbetar tillsammans tenderar de att vara bättre på att lösa problem än människor som tycker likadant eller har samma erfarenheter. Ytterst är jobbet för ett team att lösa problem. Om alla kommer från samma bakgrund eller är utbildade i samma system eller kommer från samma kulturella bakgrund eller samma kön, tenderar de idéer som de genererar att vara, ja, desamma. Men när alla dessa element varieras inom medlemmarna i ett team, kommer utbudet av möjliga idéer som de genererar att vara mycket bredare och att hitta rätt idé som löser problemet blir mycket mer sannolikt.

Att inte lägga till tankar kring psykologisk säkerhet är också tjänstefel som chef. Även om de flesta verksamheter inser att de behöver sträva efter intellektuell mångfald, kämpar många team med det faktum att trots sin intellektuella mångfald inte alla medlemmar känner sig fria att dela med sig av sina idéer. De känner inte att de kan bidra fullt ut. Det är här psykologisk säkerhet kommer in. Psykologisk säkerhet är måttet på hur fria människor i ett team känner att dela sina idéer, sina erfarenheter och hela sig själva med varandra. Detta påverkar inte bara de idéer som bidrar och diskuteras utan också hur villiga människor känner att ta risker och erkänna eventuella misstag. Psykologisk säkerhet gör teammedlemmar mer villiga att skicka in galna idéer som kan leda teamet i en ny och annorlunda riktning – vilket kan leda till genialitet. Naturligtvis tipsade jag chefen om Amy Edmondsons forskning (vilket chefen självklart inte hade hört talas om förut).

Det tredje och sista elementet som ledningsgrupper måste ha är ett gemensamt syfte som är värt att kämpa för. Vi har vetat länge om vikten av delad vision, delad mission och delade syften för att driva teamets prestation. Ofta kan dock en organisations uppdragsbeskrivningar eller syftesförklaringar vara för vaga för specifika team att internalisera och tillämpa på sitt dagliga arbete. Eftersom de är vaga introducerar de inte en av nyckelaspekterna för att få en grupp att knyta an och arbeta mot – ett överordnat mål. När något är värt att kämpa för är det mer än viktigt – det är heligt. Människors dagliga arbete förvandlas från arbete som behöver göras och till arbete som behövs för att försvara dessa värderingar eller sprida dem vidare. Gruppmedlemmarna får en starkare känsla av gruppidentitet. Kampen i sig definierar kämparna, binder dem till varandra. Som ett resultat av det slutar de med att arbeta lika mycket för varandra som de arbetar för uppdraget.Syfte, uppdrag och vision är alla oerhört viktiga. Men när man tittar på fantastiska lag – de lag som konsekvent skapar värde eller de som förändrar världen – brukar de säga att deras syfte är värt att kämpa för.

När vi sa hej då till varandra tror jag chefen hade fått med sig det väsentliga. Nu skulle hon hem och bygga en fantastisk ledningsgrupp sa hon. Jag svarade med ett lycka till!

Läs mer:

Amy Edmondson on psychological safety

Susan Wheelan and effective teams

”The female factor” av Wolley och Malone

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 11/24 – tankar kring att välja

Ibland bläddrar jag bara bland alla Netflix filmer eller serier utan att hitta något jag vill titta på. Jag vet inte om du känner igen dig, men ibland känns det som om jag hittar ingenting, trots att utbudet är enormt. Det är klart att någonstans finns det en film som passar mig, men trots letandet så kan det ibland sluta med att jag inte väljer att titta alls.

För många år sedan lärde jag mig 10/10/10-metoden. Det handlar om att göra ett val samt om det valet kommer att påverka dig på kort eller lång sikt. Om du tar ett beslut, hur kommer du att må kring det valet om 10 minuter= Om 10 månader? Eller om 10 år? Ett beslut om en film att titta på känns som ett typiskt 10-minutersbeslut. 10 min in i filmen vet du ofta om du har valt rätt eller fel.

Vi tar egentligen allihopa olika beslut varje dag, oavsett om det har att göra med vår fritid eller jobbet. Om du tittar tillbaka på de saker som störde dig för ett tag sedan kommer du kanske att inse att även de “dåliga” besluten kan ha lett till något bra. Jag tänker att det därför är viktigt att du inte tänker alltför mycket på om det blir rätt beslut eller ej. Du bör istället analysera alla möjligheter och konsekvenser rörande vad som kan hända. Om du blir alltför besatt över att ta rätt beslut så har du antagit att du på något sätt kommer att bli belönad för en sak och straffad för en annan. Du blir så att säga besatt av frågan kring felaktiga och rätt beslut. För att du ska kunna ta ett beslut så tänk på att du iallafall kommer lära dig något när du tar det. Huruvida det alternativ du väljer är bra eller inte kommer dock många gånger bero på hur engagerad du är.

När du måste ta ett beslut kommer din intuition och dina känslor rörande situationen att påverka dig mycket. Även om beslutet i sig inte påverkar dig så kommer du iallafall känna dig emotionellt påverkad efter att du har tagit beslutet. När du bemöts av olika alternativ kommer du tvivla på vad som är rätt eller fel. Det enda du då kan göra är att låta tiden gå, se vad som händer och korrigera ditt beslut ifall nödvändigt.

Många beslut för med sig ett dolt alternativ att “inte göra någonting alls”. Det är dolt eftersom vissa tror att detta alternativ är detsamma som att inte besluta sig. Inget kunde vara längre från sanningen. Att besluta sig för att inte göra något är också ett beslut. Det är inte nödvändigtvis ett dålig beslut, och det medför ofta nya lösningar som du kanske tycker bättre om. Många gånger väljer vi dock att inte göra något eftersom detta orsakar minst omedelbar effekt. Eller så är det för att det är det val som krävde minst ansträngning eller det som gör att du inte behöver ta ansvar för konsekvenserna. I dessa tre fall är det oftast inte bra att inte göra något. Det kanske kommer ge en viss lindring på kort sikt, men på längre sikt kommer det antagligen att leda till ångest.

När jag sitter där och letar film ska jag kanske inte straffa mig själv för hårt ifall jag trots allt väljer en film jag inte tycker om. Misstag kräver att man rättar till dem eller att man hittar en lösning, men det krävs inte något straff. Det finns inget viktigt eller komplicerat beslut som inte innebär en viss uppoffring. Att dra nytta av möjligheter ger dig självförtroende att skapa dem när du går igenom tuffa tider och de inte verkar visa sig av sig själva. Det är inte bara viktigt att veta hur man drar nytta av en möjlighet, utan även hur du skapar en, och att du har viljan och intelligensen att fortsätta framåt då tåget inte anländer till stationen.

Det värsta du kan göra när du ska ta ett beslut verkar därför vara att sträva efter att inte begå ett misstag. nästa gång jag väljer och vrakar bland filmutbudet kommer jag helt enkelt bara att välja en film och gå vidare i livet!

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 10/24 – tankar kring hur korkade vi är

Det är mycket snack om elpriser just nu. Av naturliga skäl. Elpriserna har ju skenat likt en börskurs under -80 talet. Igår höll dessutom nuvarande regeringen en presskonferens, eller man kanske ska säga ett 45 minuters seminarie, om temat att hålla igen på elanvändningen i hemmet. Ett seminarie som även den förra regeringen kunde ha hållit i detta läge, om de varit i regeringsställning. Man kan naturligtvis fundera på timingen eftersom svenskarna de senaste två månader verkligen har minskat sin elanvändning med mellan 15-20% jämfört med förra året. Det här seminariets avsikt kan man ju då fundera kring. Det handlar nog dessvärre mer om mediautrymme än innehållets akuta situation.

Med det här som grund kan man inte låta bli att reflektera lite över det här med att sitta i regering kontra att vara i opposition. Det var ju inte många månader sedan, vår nuvarande näringsminister gick ut som oppositionspolitiker och kritiserade den dåvarande regeringens liknande budskap som hon själv höll under dagens presskonferens/seminarie. Då åskådliggjorde hon det genom att ”pausad dammsugning löser inte elbristen”. Idag sa hon exakt samma sak, dvs det är viktigt för oss alla att pausa dammsugning när det är så här tuffa tider med elen. Det tydliggör bara att det är en sak att vara oppositionspolitiker och en annan att sitta i regeringen.

Det är väl inte värre än att konstatera just det, att det är olika att vara i opposition kontra att ha makten. Det förstår vi nog alla. Det nya som Trump-eran fört med sig är dock den här ministerns sätt att hantera frågor kring den här uppenbara skillnaden. Det var naturligtvis relevant för henne som oppositionsledare att kritisera en regering på hennes vinklade sätt med en stylad bild med en gammal dammsugare inför en skogliknande bakgrund. Nu sitter hon vid makten och lika självklart är det för henne att stå i maktens pressrum och vädja till oss alla om att pausa dammsugningen. Det är två perspektiv och det är sånt som händer när man byter perspektiv och det hade naturligtvis inte varit något konstigt om hon just sagt det till alla. ”Nu är jag vid makten och då har jag ett perspektiv, då satt jag i opposition och hade ett annat perspektiv”. Istället går hon i Trumps ledband och försvarar allt genom att säga att den kritik hon hade mot förra regeringen visst var berättigad och rätt med sin dammsugarbild som grund. Hur detta hänger ihop logiskt är svårt att förstå, förutom att vi som följer politik har lärt oss att det är så den nya politiken agerar. ”Vi har aldrig fel, vi skyller allt på den föregående makten”.

Frågan är varför vi nöjer oss med dessa politiker som hela tiden skyller på andra? Sociala medier flödar nu över av det självklara som att ministern sa en sak före valet och en annan sak nu. Det fattar vi väl alla så varför gå med i det spelet? Varför inte lyfta oss ytterligare en nivå och fundera på varför vi har fått politiker som alltid svarar att det är den andres fel. Är vi verkligen så korkade att vi nöjer oss med att raljera över det självklara att en oppositionspolitiker säger en sak innan valet och en annan sak efter valet när man hamnar i maktställning. Det är väl inte så konstigt. Det märkliga är att vi har blivit så vana vid att politikerna svarar helt obehindrat att de hade rätt även när de hade fel för de skyller alltid på den andre. Är det den nivån vi vill ha i vårt politiska landskap?

Den här el-priskrisen är mer komplex än att skylla på den andra. Det är en el-marknad som är avreglerad som vissa politiska partier stod bakom att avreglera. Det är en prissättning som marknaden reglerar. Det är en tillgångsfråga som politiskt även handlar om hur vi ska hantera miljöfrågan. Den ena sidan skyller på att den ena sidan avvecklat kärnkraften alltför snabbt medan den andra sidan pratar om att den andra inte hanterade effektskatten rätt. Beskyllningar hit och dit men vi är ju inte så korkade att vi inte kan vår historia. Politiker tycks tro att vi har kort minne men det har vi ju inte. Att skylla på den ene eller den andre är inget vi går på.

Vi som varit med ett tag vet att alliansregeringen fattade beslut år 2009 om avvecklingslagen och att det då återigen blev lagligt att förnya kärnkraften. Det innebar att det inte längre blev något förbud om att bygga ny kärnkraft, med vissa förbehåll förstås. Man fick bara bygga på vissa särskilda platser mm. Samtidigt ville ju alliansen minska beroendet av kärnkraft. Ni kommer väl ihåg resonemanget om ”det tredje benet” med det förnybara. Just då hade väl inte det här med avvecklingslagen någon speciell betydelse. Historiskt kanske effektskatten har haft större betydelse. Ni vet den skatt som infördes år 2000 på kärnkraft. Den infördes ju efter en politisk debatt om det här med ”överpriser” som man tyckte att el-leverentörena tog. Sedan följde ju ett antal år då olika regeringar höjde den här effektskatten. Socialdemokratiska regeringen år 2006 och alliansen 2008 och slutligen S+Mp+V innan elpriserna sjönk och då blev ju effektskatten en sådan belastning för elproducenterna (närmare en tredjedel av kostnaden blev en skattekostnad) och då tog den förra regeringen bort effektskatten i samband med energiöverenskommelsen år 2016. Man kan således säga att det finns två energiöverenskommelser, dels 2009 där allianspartierna kom överens om att man accepterade utbyggnad av nya kärnkraftsreaktorer men att kärnkraften skulle bära sina egna kostnader, det vill säga utan statliga subventioner. Samtidigt beslutades att subventioner skulle ges till vindkraft och solkraftverk. Överenskommelsen som offentliggjordes den 5 februari 2009 innebar ett genombrott för de borgerliga partierna som fram tills det datumet varit splittrade i energifrågan, framförallt med anledning av Centerpartiets tidigare motstånd till kärnkraft. Sedan kom överenskommelsen med bred politisk enighet år 2016 med målet om 100% förnybar elproduktion år 2040 där det slogs fast att avvecklingslagen om kärnkraft inte kommer att återinföras. Kärnkraftsparentesen blev förlängd genom att inom ramen för maximalt tio reaktorer tillåta nybyggnation på befintliga platser. Tillstånd kunde ges för att successivt ersätta nuvarande reaktorer i takt med att de nådde sin ekonomiska livslängd.

Tanken var ju att skapa långsiktiga spelregler för elmarknadens aktörer. Mycket handlade om att skapa förutsättningar för att allt kring el skulle hanteras av marknaden. I början diskuterades exempelvis el-certifikat, som senare togs bort. (En parentes är att även vi som då var regiondirektörer hade diskussion vid några möten om det här med el-certifikat för att säkra elen för våra respektive regioner…men det är en annan diskussion).

Med den här historiegrunden kan man väl säga att alla partier, förutom i vissa fall V och SD, har äran att kunna säga att man är delaktig i dagens elpolitiska situation. Med de regler som nu gäller är det därmed svårt att säga att den ena eller den andres sida har varken rätt eller fel. Efter år 2016 är det således en marknadssituation som avgör hur el-producenter agerar. Allt utifrån politiska överenskommelser där de flesta politiska partierna varit med. Att då skylla på den ena eller den andra är naturligtvis inget som vi väljare i detta avlånga land tycker är så särskilt klokt. Vi vet att sanningen är mer komplex än så. Vi är inte korkade, eller?

Det tycks dock som om vi är så korkade att vi dels tycker det är konstigt att en politiker säger en sak i opposition och en annan sak i maktposition. Är det verkligen så konstigt? Vi är tydligen också så korkade att vi tillåter våra politiker att alltid skylla på den andra sidan. Trots att vi vet att sanningen är mer komplex än så. Det tycks dessutom som att vi accepterar politiker som medvetet, som retorik, alltid säger att man i alla tider hade rätt. Oavsett om man var i opposition eller i maktposition. Är vi verkligen så korkade?

Är det inte så att vi vill ha politiker som står för en viss politisk inriktning och som för fram det. Som står för sin politik och inte pratar om andras politik. Som inte skyller på andra utan utgår hela tiden från sitt. Vi fattar att det är en sak att säga att man vill sänka bensinpriset med X% innan valet men att det blir ett annat resultat efter valet då man sitter vid makten. Vi fattar att man kan hålla fram en dammsugare som oppositionspolitiker och raljera kring den då förda regeringens politik och sedan i maktsituation tvingas ändra sig helt och själv föra fram dammsugarens avhållande. Vi fattar det.

Det som vi inte fattar är varför man inte säger som det är. Det vill säga att ”jag sa det där som opposition och det här säger jag som makthavare”. Att erkänna att det är skillnad. Att erkänna att jag hade fel. Att erkänna att vallöften är en sak och att realpolitik är en annan. Att erkänna att sin egen politik framförd i opposition är en annan sak än realpolitik i maktposition. Det sägs ju att vi får de politiker vi förtjänar och just nu verkar vi vilja acceptera politiker som skyller på andra och hävdar att man alltid haft rätt. Är vi verkligen så korkade?

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 9/24 – tankar kring Guds tystnad

Jag tog en tur med mina föräldrar till och från Linköping idag. Vi hälsade på hos två av mina barn. Det blev en härlig dag. Så underbart att få träffa och hålla om mina barn igen. Jag träffar dem tyvärr inte alltför ofta nu när de är vuxna och lever sina egna liv långt ifrån sin gamla far.

Idag har jag närt en fundering kring Guds tystnad som följt mig under hela dagen. I vår samtid, där teologin (kunskap om Gud) och religionen är långt ifrån de flesta av oss människor, kan jag som kristen ibland känna att jag har mer gemensamt med ateisterna, skeptikerna och agnostikerna än med de där tvärsäkra religionsmänniskorna. Med en viss sorts ateister/skeptiker delar jag nämligen känslan av en frånvarande Gud ibland. Jag känner mig ofta betryckt av Guds tystnad och att Gud känns långt bort. Jag gör dock en helt annan tolkning än ateisterna, som jag upplever gör en förhastad tolkning av Guds tystnad, och de nöjer sig med att svara att Gud inte finns. Jag tänker precis tvärtom.

Jag tänker att om Gud hade varit lättillgänglig hade Gud inte varit det där transcendenta mysterium vilket jag tror att Gud är. Ett mysterium går inte att lösa. Vi måste vara tålmodiga och uthålliga. Om tecknen för Guds närvaro låg helt öppen för vem som helst att ta till sig, skulle det nog inte behövas någon tro. En mognad i tron handlar för mig om att acceptera och uthärda stunder när Gud förefaller långt borta eller förblir dold för oss. Det som är uppenbart och bevisligt kräver ingen tro. Vi behöver ingen tro när orubbliga sanningar uppdagas för oss som vi kan komma åt enkelt via våra sinnen. Vi behöver tron i det där mörka, i de där gråzonerna, i de där stunderna när livet vänds upp och ned, när det är svårt, när Guds tystnad kan liknas vid en kall och mörk natt.

Det finns något universellt i den där mörka natten där tron och mötet med Gud finns. Jag tänker på den gamla Psaltartexten om Dödsskuggans dal, eller Johannes av Korsets texter om Själens dunkla natt eller Dag Hammarskjölds texter om Snart stundar natten. Gemensamt för dem alla är att vi ibland måste ned i den där djupaste avgrunden för att få möta Gud och där rätt väg framåt uppdagas för oss. Gud uppehåller sig inte synligt för oss vid ytan, utan det är i det mörka vi kan mötas.

Tron är på ett sätt en gåva som överskrider mänskligt förnuft. Om vår relation till Gud enbart byggde på en övertygelse om att Gud existerar, som vi utan ansträngning kan skaffa oss genom att göra en känslomässig bedömning över en universell orsaks- och verkanskedja skulle det inte vara det jag tänker på när jag talar om tro. Johannes av Korset menar att tron är en ljusstråle som Gud själv använder för att tränga igenom mörkret i människans liv. Om det är så finns Gud i den beröring som görs från ljusstrålen, på samma sätt som solen, från ett oerhört långt avstånd, når ända fram till jorden med sina värmande solstrålar. Precis som med solen förekommer det naturligtvis förmörkelser i vår relation med Gud.

Ibland tänker jag att vi människor befinner oss under historiska ögonblick väldigt långt ifrån Guds ljusstråle. Långt bort från alla solar. Jag tänker naturligtvis på när det är och har varit krig eller andra hemskheter. Då finns det naturligtvis människor som likt Nietzsche utropar ”Gud är död” eller ”det finns ingen Gud”. Det finns dock andra, och jag tillhör dem, som ser upplevelsen av Guds tystnad och Guds osynlighet i den här världen som utgångspunkten för tron. Guds osynlighet är helt enkelt en grundläggande faktor för tron.

Jag är övertygad om att en mogen tro måste införliva de upplevelser som andra kallar ”Guds död” eller mindre dramatiskt uttryckt, Guds tystnad. Jag säger helt enkelt inte till ateisterna att de har fel, jag säger att de brister i tålamod och att deras sanning är en ofullständig sanning. Med detta sagt ska det samtidigt sägas att ”min sanning” är ju också ofullkomlig, för annars skulle jag ju inte kunna kalla Gud ett mysterium. Jag är helt enkelt öppen för mysteriet som inte kommer att uppenbaras för mig förrän vid tidens slut.

Därför kan jag med stolthet säga att jag lyssnar och lär mig från alla jag möter, även från de som inte delar min tro. Ateismen kan ju faktiskt också bana väg för Gud. I varje möte med en annan människa lär jag mig samtidigt något om mig själv och därmed gör mötet att jag både kan se ljuset i den andra människan och närma mig mitt inre, i den längsta resan, som Hammarskjöld kallar den.

Det är detta jag har gått och funderat på idag, denna fredag i december. Vad har ni tänkt på?

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 8/24 – tankar kring barndomens tid och värdet av ett liv

Jag är i Flen hos mina föräldrar under den här veckan. Det är min barndomsstad. Förutom under sommaren och ett och annat jullov som spenderades i Kalmar är det här den staden där jag är uppvuxen och där mina första 19 år av mitt liv tog sin plats. Jag flyttade härifrån år 1988 och har egentligen bara åkt tillbaka sedan dess för att hälsa på mina föräldrar lite då och då. Nu spenderar jag en hel vecka här och det är en märklig känsla.

Även om jag rent intellektuellt har följt med i förändringarna i staden så har inte det känslomässiga gjort det. Att Stenhammarskolan har byggt in sin innergård har jag naturligtvis sett tidigare men varje gång jag nu springer förbi där på mina löprundor så är det fortfarande den gamla innergården som jag ser framför mig. Likaså är det för Nybbleskolan eller för vilken gata som helst som ändrat utseende. I mitt huvud är det precis som det var år 1988.

Mitt liv har gjort en resa sedan 1988. Medan jag springer mina löprundor genom denna stad och noterar den förändring som skett funderar jag på värdet av ett liv. Har mitt liv egentligen ett värde som bottnar i en uppväxt från Flen? All barndomstillbakablick kanske skapar en slags själslig tankeresa om ens livs värde. Det blev så här!

Nu när jag åter går/springer på Flens gator är jag en äldre man och ingen ungdom längre. Det är med en äldre mans ögon jag ser på en stad som jag lämnade som tonåring. Det är med en äldre mans erfarenhet i ryggen som jag nu ser tillbaka på mitt liv därifrån allt började. Kanske försöker jag rekonstruera det förflutna för att försöka förstå. Den naiva tonåringen är nu inte naiv längre men kanske lika nyfiken på livet?

Har jag egentligen ett behov av en tillbakablick? Det känns lite som en självupptagenhet eller nostalgi som saknar värde. Återigen detta begrepp i mitt huvud….ett livs värde! Om jag tillåter mig att gå tillbaka och reflektera över tidsresan från Flen då, till Flen nu, gör jag kanske ett riktigt själsarbete. Det har väl ändå ett värde i sig själv?

En reflektion som synliggör samband, mönster och leder till djupare förståelse om vem jag är och kan till och med leda till en insikt om vart jag är på väg. Låter pretentiöst när jag skriver det men kanske får själen möjlighet att växa och hjärtat möjlighet att förändras. Det kan göra mig en smula klokare och ge andra större medkänsla. En önskan att se under ytan, att få insikt om de djupare mönstren i mitt psyke, i mitt liv.

Detaljer, detaljer, detaljer. Jag får upp en mängd detaljer i mitt huvud från barndomens tid till enskilda detaljer från ögonblick senare i mitt liv. Jag försöker se mönstren, sambanden, men misslyckas. Jag tänker att bakom alla dessa detaljer finns en outtalad fråga till mig och väntar. Jag får dock inte korn på frågan och därmed inte heller svaret. Jag ser inte skogen för alla träden står i vägen. Det känns lite som att jag jagar en fråga men får bara upp ögonblicksdetaljer som står i vägen. Kvällens sena löprunda går igenom de centrala delarna av Flen. Jag springer förbi ställen där jag har mängder med minnen/ögonblick som fladdrar förbi. Det känns som små filmsnuttar som spelas upp längs hela vägen. Känner mig nästan psykiskt utmattad när jag är åter i föräldrahemmet.

Kanske är det så att dit jag är på väg och vart jag faktiskt hamnade är två helt olika saker? Som vanligt får jag upp ett Hammarskjöld-citat i huvudet på slutet av min löprunda. ”Mät inte bergets höjd förrän du nått toppen. Då ska du se hur lågt det var.” Jag har nog inget behov av att någon ska säga att jag är framme. Jag vet helt enkelt inte när jag är framme. Det enda jag vet är att allt började här. Det började här i Flen. Mitt liv har kanske ett värde först när jag mäter bergets höjd från dess topp? Det är kanske därför jag inte ser värdet här i Flen. Det var ju här allt började, inte dess slut.

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 7/24 – tankar kring att leda till och genom förändring

Jag har precis inlett vår ledardag, där ungefär 500 av våra chefer träffas. Det är förmiddagspaus och kaffe serveras i den stora foajén. Som högsta chef i organisationen märker jag tydligt hur vissa chefer söker sig till mig och vill prata med mig medan andra drar sig undan. Jag försöker att hinna prata med så många som möjligt vid dessa tillfällen och det är när en av de nya cheferna på ett av våra sjukhus möter min blick som jag går vederbörande till mötes och inleder en dialog. Hon berömmer mitt inledningsanförande men har modet att ge mig viss kritik, hon säger nämligen att hon inte tyckte om att jag sagt något i stil med att ”vi chefer måste alltid leda både till och genom förändring”. Jag frågar vederbörande om vad det är specifikt i det citatet som hon inte tycker om. Hon fortsätter genom att säga att hon längtar alltid efter ”när allt är klart” i en verksamhet för då kan man börja jobba. ”Förändringar är alltid förenat med motstånd och frustration”, lägger hon till. Jag tar till mig det hon säger men lägger samtidigt till ”att då är det nog svårt att vara chef i vår organisation som hela tiden bygger på att vi förändras och försöker bli bättre hela tiden”.

Mötet med den här chefen minns jag fortfarande eftersom vederbörande mailade något år senare till mig med budskapet, ”nu förstår jag vad du menar”. Vi hade sedan en mailkonversation där jag vet att jag skickade lite forskningsmaterial från Johan Galtung om hans teorier kring förändring och motstånd som chefen i alla fall sa att hon uppskattade. Den här episoden och det här mötet fick sin upprepning för någon månad sedan då en frustrerad sjukhuschef, som jag tidigare coachat, hörde av sig. Återigen liknande frustration om förändring med orden ”jag önskar att allt vore klart så vi kan jobba på i lugn och ro”.

På ett sätt kan jag verkligen förstå det här med frustrationen ur ett chefsperspektiv. Att ständigt möta motstånd, eftersom förändringar på ett sätt alltid innebär förflyttning från ett tillstånd till ett annat, är naturligtvis oerhört tufft. I en ständigt föränderlig värld är dock en av chefens viktigaste uppgift att leda till och genom förändring. En uppgift som är nödvändig, men samtidigt också en potentiell källa till frustration för både chefer och medarbetare. Vi har nog alla upplevt hur vi möter på olika former av motstånd i grupper, och för all del hos oss själva, när vi leder och genomgår förändring.

Det jag tycker är en av de vanligaste misstagen en chef/ledare gör är det jag brukar kalla det fundamentala attributionsfelet. Det vill säga att identifiera motståndet/motståndarna till förändringen men förklara motståndet genom olika individers inre egenskaper. Att helt enkelt sätta etiketter på medarbetare och beteckna någon som ”krånglig” eller ”bakåtsträvare”. Detta bidrar knappast till att lösa situationen och ger därför ofta en oriktig eller ofullständig bild av verkligheten. Här tänker jag att Galtungs forskning ofta hjälper oss.

Galtung beskriver tre perspektiv hur vi undviker som chefer att hamna i en fälla kring det här med förändringsmotstånd. För det första att det finns sakfrågor där det faktiskt kommer att bli till det sämre vid en förändring och att detta naturligt kan leda till en konflikt. Vid all form av förändring kommer inte allt att kunna tillgodoses för då kan vi lika gärna stanna kvar vid nuet. För det andra att själva förändringens genomförande måste ske på ett respektfullt och inkluderande sätt. Det kan handla om att ta in medarbetares synpunkter men inte bara för att efterhöra deras åsikter utan mer betona deras kompetens. Att kommunicera mycket och lyssna mycket är nyckeln i all form av förändringsarbete. För det tredje, glöm inte att ta in den känslomässiga aspekten i arbetet. All form av förändring leder för vissa till rädsla och oro. Det är naturligt. Att som chef tolka in en del av motståndet till förändringen genom att vara observant på de känslor och tolkningar som medarbetarna gör av förändringen är ofta helt avgörande. Leder förändringen till rädsla och oro? Vilka sanningar skapas och förstärks genom ryktesspridning? Här gäller det som chef att hela tiden vara lyhörd och vara kontextmedveten genom att trycka på vikten av att kontinuerligt beskriva samtiden och hur verksamheten passar in och påverkas av samtiden. Denna förståelse av kontexten där verksamheten befinner sig i, gör att tolkningar lättare hamnar i linje med verkligheten.

För egen del skulle jag gärna vilja lägga till två punkter till Galtungs lista. Nyckeln kring att skapa delaktighet kan inte nog betonas. Denna delaktighet måste ske redan innan förändringsresans början. Detta är nog det svåraste som finns eftersom förändringsarbete sällan är tillfälliga projekt utan något som ständigt sker. Vissa förändringar är dock större än andra. Om ni gemensamt med medarbetarna kan beskriva er kontext och därmed formulera förändringsbehoven kontexten ger, är förändringsprocessen redan förankrad och kan genomföras med mindre motstånd jämfört med en där problem- och behovsbeskrivning uttrycks av högre chef eller till och med chefer ännu högre upp i organisationen. En annan sak som lätt glöms bort är att ändå hylla de små segrarna och det som har varit. En effekt av en förändringsresa är att det samtidigt blir väldigt enkelt att kritisera ett gammalt arbetssätt. Glöm inte bort att all förändring sker i ljuset av det som vi gör idag.

Jag delgav dessa tankegångar till sjukhuschefen som inte alls hört talas om Johan Galtung. Vi hade sedan en intressant konversation om den norska professorns arbete kontra KASAM och Antonovsky. Det får jag dock delge er vid ett annat tillfälle!

Se där, även dagens chefer kan kanske lära sig något från gamla norska sociologer!

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 6/24 – tankar kring ett före och ett efter

Definierar du någonsin ditt liv utifrån ett före och ett efter? En tid före något som skedde och en tid efter det som skedde. Det där dråpslaget som hände. Det där samtalet, den där chockerande upptäckten, den där orättvisa behandlingen eller den där brytningen du aldrig såg skulle komma. Den där stölden, den där falska anklagelsen, den där tidpunkten då hen lämnade dig, den där stunden du tog emot beskedet. Den där stunden som du ser som ditt livs knivegg, vändpunkten i historien om ditt liv, ditt eget Kristi kors. Det blir som en slags tydlig skiljelinje i tiden där ett svart streck dras på ett vitt papper. En linjal kan sedan mäta hur långt det var innan strecket och hur långt det hittills är efter strecket. Livet före och livet nu. Kan du ens komma vidare efter något sådant? Går det?

I den stunden allt skedde exploderade det liv som du hade. Ett liv du älskade och hatade men det var ditt liv. Nu hamnar du i en molande djup svacka med en känsla av vilsenhet och trasighet. Människor omkring dig verkar leva vidare sina liv som om ingenting hänt. De stressar fram till synes oberörda. Medan du själv flämtar efter luft och darrar som ett asplöv. Du vill fly men vet inte vart. Helst vill du vända tillbaka men inser att bortom korset, det svarta strecket, knivseggen kommer du aldrig tillbaka och det smärtar dig djupt.

Nu distanserar du dig från händelsen. Det var ju inte ditt fel, det var deras. Att lägga skulden på de andra lättar bördan något. Ilskan är initialt kreativ. Ju längre du bär på en ilska och hat och skyller på andra desto mer ökar dock din smärta. Till slut påverkar den inte bara dig, den påverkar alla i din omgivning. Du blir en annan människa med en inre smärta som du utagerar. Tyvärr blir det till slut de som minst förtjänar det, de som älskar dig mest och vill dig väl som får ta den största smällen. Du inser att så här kan du inte fortsätta.

Det är då du återtar kommandot i ditt liv. Det är då du bestämmer dig för att den person eller de personer som har skadat dig i händelsen inte ska ta mer tid i anspråk av ditt liv. De har tagit tillräckligt mycket från dig. De har funnits med dig alltför länge. Du kan dock inte reducera bort verkligheten, det som har hänt. Du kan dock bestämma vad du ska göra med händelsen, ditt kors, ditt streck, din knivsegg. Låt den bli en vacker blomma av kombinationen lidande och skönhet. Det är möjligt att släppa taget om det vi vill släppa taget om men ändå bära med oss det som ett vackert minne som innehåller smärta. Livet är både smärta och glädje. Låt ditt före inte definiera ditt efter. Bestäm själv vad du vill behålla i ditt liv och vad du vill släppa. Gör två högar, precis som vid en flyttrensning, och skriv behåll på en hög med minnen och kasta på en annan. 

Låt inte händelsen, den där smärtan, skrivas in i ditt nya liv. Låt inte smärtan förstöra din framtid. Du är ärrad av en händelse som du nu bär med dig för alltid men du har lämnat allt vid korset, precis som det ska vara. Lämna allt vid korset! 

Så gjorde jag.

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 5/24 – tankar kring vårdplatser

Det är nu över 5 år sedan jag pensionerades som Regiondirektör. Ibland när jag hör patientberättelser eller vårdanställda berätta om vardagsexempel hugger det till i mig. Det finns så mycket potential till förbättringar och jag har svårt att förlika mig med tanken att jag inte får vara med och förändra vården till det bättre. För att förändra till det bättre går det definitivt.

Ta bara det här med inställningen till vårdplatser. Hade vi oändligt med resurser och mängder med kompetenta medarbetare skulle vi naturligtvis ha fler vårdplatser. De senaste 15-20 åren har det dock både kommit prognoser från regionala och statligt håll om att tillgången på exempelvis sjuksköterskor kommer gradvis att minska. Det har också skett. Fortfarande finns det dock förslag som läggs fram i våra regioner som bygger på en ökad bemanning av sjuksköterskor. Hur dumt är inte det? Varje sådant förslag leder ju enbart till att fördröja nödvändig utveckling och insikt till att tänka nytt. Skulle dessa förslag lyckas med att realiseras genom ökad bemanning innebär det ju de facto att det fattas någon annanstans. Att sjuksköterskor flyttas runt. Vi har ju som sagt inte oändliga resurser.

På vissa håll behövs det säkert fler vårdplatser, mitt inlägg handlar egentligen inte om det utan om inställningen. Jag vet att med fler vårdplatser blir belastningen per anställd faktiskt mindre eftersom mycket tid idag läggs på in- och utskrivningar, kontroller och kontakt med samverkande aktörer såsom kommuner mm. Dock är det just inställningen kring vad varje medarbetare lägger sin tid på som behöver ses över. Det handlar om arbetets innehåll med nuvarande resurser på plats som ger den framtidsinriktade vården. Se till att skapa utrymme inom redan befintligt system. Det är det som är utmaningen. Sjukvårdens medarbetare kommer inte att bli fler, så då återstår ju enbart att titta på dess innehåll. Där ligger förändringen.

Pengar verkar inte vara problemet. Nyligen kastades ju pengar över alla regioner efter pandemin, trots att det inte direkt handlade om att ge ersättning för vård som fått vänta. Den gamla regeringen öste pengar över regionerna och kommunerna utan någon som helst effektivitetsredovisning. Flera regioner ger och kommer att utöka högre ersättning i obekväm arbetstid, tyvärr ett feltänkt eftersom det ställer yrkesgrupper mot varandra eftersom alla inte får höjd ob. Dessutom leder OB-tänket bort ifrån diskussionen om arbetets innehåll och fokuserar istället på arbetstid. All ersättning borde istället koncentreras till lön och medarbetarnas arbetsuppgifter. Där finns förändringen, där finns utvecklingen. Premiera de som levererar, premiera inte arbetstid.

Kanske är jag för gammal för att leda hälso- och sjukvårdsorganisationer. Det är ju komplexa organisationer men jag tycker nog man gör det onödigt svårt för sig med onödiga förslag som innebär utökad bemanning och införande av ytterligare OB-ersättning. Det är inte det som är utveckling, det kallas stagnering.

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 4/24 – tankar kring förlåt

Under de senaste dagarna har jag intensivt grubblat på det här med förlåt och förlåtelse. Det började med att en av mina läsare skickade ett mail efter att ha läst min andra bok, Jag är paria. Hon hade lånat boken på biblioteket och hade inga större förväntningar innan läsningen men skrev efter utläsning att det måste vara den bästa boken som finns kring temat förlåtelse. Jag tackade i ett svarsmail och någon timme senare träffar jag en kär vän som berättar en egenupplevd berättelse där just ordet förlåt uttalades. Efter dessa av varandra oberoende händelser har jag fastnat i grubblerier kring begreppen förlåt och förlåtelse.

Ni som har läst min bok, Jag är paria, vet att min läsares upplevelser var också ett underliggande tema för hela boken. Vem kan ge förlåt och för vad? Till vem ger man sitt förlåt och vem kan i så fall svara genom att ge förlåtelse? Jag problematiserar kring de begreppen i boken så det här blogginlägget blir ur en annan infallsvinkel.

Jag tillhör en av dem i detta land som fortfarande ber ”Fader vår” med jämna mellanrum. Ja, jag vet. Den gamla varianten. Nu för tiden heter ju bönen ”Vår fader” men jag har svårt att vänja mig vid den nya varianten. I bönen sägs så småningom ”och förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåta dem som står i skuld till oss”. Vad betyder det egentligen? Att bli förlåten och att förlåta andra? I den tro som jag bär med mig är förlåtelse viktigt eftersom det har med befrielse och upprättelse att göra men jag tänker att även om det inte vore ett religiöst fenomen så är skuld och förlåtelse något högst mänskligt.

Ordet förlåt och inte minst förlåtelse är komplexa och komplicerade ord utifrån dess innehåll. Ibland tänker jag att vissa använder begreppet förlåt allt för lättvindigt och nästan lite likgiltigt. I barndomen kanske man lärde sig att ordet hade en otrolig effekt när det uttalades ifall man hade gjort något som ens föräldrar inte tyckte om. Man sa förlåt och sedan var det bra med det. Det var ett ord som verkade sudda ut ansvaret för vad man gjort. När man sagt sitt förlåt var det bara att gå vidare. Då var det sagt som måste sägas.

För andra är förlåtelse förknippat med kränkning. Man har tvingats säga förlåt och därmed ta på sig en skuld som kanske inte ens var ens egen. Få saker kan vara så förnedrande. Jag minns fortfarande hur jag i lågstadiet såg på hur kompisar hoppade ut ur klassrumsfönstret ned i snöhögen nedanför och sedan sprang runt skolan och in i klassrummet igen. Det var naturligtvis en högst förbjuden handling. Vid ett tillfälle gjorde sig en av mina klasskamrater illa vid nedhoppat, i alla fall skrek han högt och i empati för att se hur illa det var ställt med honom lutade jag mig ut i fönstret och ropade något i stil med, ”hur gick det”, precis när fröken kom in i klassrummet och såg mig stå vid fönstret. Jag förstår att hon trodde att jag var i färd med att hoppa ut. Det var bara att säga förlåt för något jag inte hade gjort.

För några andra är förlåtelsen fylld av prestation. Det var så man skulle säga för att göra, inte minst Gud nöjd. Genom att säga ett förlåt kunde man räkna med att få uppskattning tillbaka. Ungefär som det lilla barnet belönas när det vid rätt tillfälle sagt eller gjort rätt saker. Jag kan tänka mig att detta kan utvecklas till ett tvångsmässigt beteende. Man försöker göra sig värd att älskas genom att ständigt upprepa sitt förlåt.

För den som kämpar med skam i sitt liv får ofta ett kluvet förhållande till ordet förlåt. Å ena sidan längtar man efter befrielse som bekräftar och befriar men å andra sidan blir ordet ännu en påminnelse om det som man redan visste. Man är så dålig att man behöver förlåtelse.

För egen del försöker jag alltid hålla isär skam och skuld. Så även när det gäller förlåt. Förlåtelse förutsätter nämligen skuld. Skamen kan uppstå för något du är medan skulden uppstår för något du gjort. En skamkänsla kan du aldrig be om förlåtelse för eftersom det handlar om något du är, medan skulden däremot den är något bra för den tar tag i din ansvarskänsla och därmed en möjlighet till både att be om förlåt men även att få förlåtelse.

Förlåtelsen är därför alltid för mig en fråga om en process. Behovet av förlåtelse börjar med att kärleken sviks. Man handlar omänskligt, någon handlar omänskligt mot dig. Ånger/känna skuld har i min syn alltid blivit det första steget på vägen mot förlåt-else. Ånger behöver inte vara en känsla utan är nog oftast en insikt. Jag vet att jag gjort fel. Jag vill dessutom göra så att det, om möjligt, inte återupprepas. Ånger är nog ofta ganska krasst förknippat med vår vilja. Det andra steget är bekännelsen. Här formulerar jag inför Gud, en medmänniska och eller mig själv min skuld. De högt formulerade orden gör ansvartagandet tydligare. Här blir det dolda ofta synligt. Situationer får nämnas vid sitt rätta namn. Lögnen förvandlas till sanning. Därefter kommer gottgörelsen. Detta är en del av ansvarstagandet.

Om någon handlar orätt mot dig då? Hur är det med ”liksom vi förlåta dem som stå i skuld till oss”? Min läsare som lånat min bok Jag är paria på biblioteket undrade hur jag kunde vara så storsint och förlåta dem som gjort mig så orätt. Mitt svar handlar inte om storsinthet, det handlar om att lära sig av mästaren. Jag har alltid föredragit Lukasevangeliets beskrivning av Jesus på korset mer än de andra Evangelisternas beskrivning. I Lukas ser vi en förlåtande Jesus som säger de bevingade orden, ”Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” En Jesus som hellre ger förlåtelse än ropar uppåt med frågan ”Varför”. Det är starkt att säga förlåtelse när man lider som mest och säga så till de som orsakar ens egen död. När många vänder mig ryggen, vill jag helst gå till motattack men jag viskar till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.

Den smala vägen är svår att följa men ge inte upp. Oavsett omständighet som drabbar dig finns det en given väg – Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Det svåraste återstår dock och det finns ej nedskrivet i Evangeliernas texter. Jesu förlät alla där han hängde på korset. Jag skulle ge vad som helst för att få veta om han också förlät sig själv. Jesus var mänsklig. Han gjorde självfallet fel och hade sina brister som alla vi andra. Vad sa han till sig själv?

Mitt grubblande de senaste dagarna, eller snarare de senaste åren har handlat om detta…… om jag likväl som Jesus säger Lukasevangeliets bevingade ord, Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör, till alla runtomkring mig som jag tycker gör mig orätt…… Förlåter jag samtidigt mig själv?

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 3/24 – tankar kring HR-mallar.

En av de chefer jag coachar ringde mig häromdagen. Vederbörande hade som vanligt mycket att göra. Extra mycket just nu inför allt som måste hinnas med inför jul. Sjukhuset fungerade väl men just nu var irritationen tydligen stor kring någon HR-mall som cirkulerade bland cheferna. Mallen skulle fyllas i utifrån ett medarbetarsamtal som var tvungen att registreras innan jul. Det lät nästan som att mallen i sig var det viktigaste, inte själva samtalet mellan chef-medarbetare. Jag kom med det något opportunistiska svaret att strunta i mallen. ”Det kan jag ju inte göra”, sa chefen. Jag stod på mig och fick mer vatten på min kvarn då jag hörde hur läget var i verksamheten

Tydligen byggde mallen på att man skulle ha ett medarbetarsamtal mellan chef-medarbetare per år. Ett samtal per år. Jag var tvungen att efterhöra om jag hört rätt men tydligen var det så. Mallen byggde på just det samtalet. Inte konstigt att det fanns en mall då. Har man bara ett samtal per år mellan chef-medarbetare…ja, då måste ju det samtalet verkligen bli rätt.

Jag tänker att vi egentligen behöver kasta väldigt många mallar i soptunnan och införa lite tillitsbaserat förhållningssätt istället. Lite sunt förnuft. Det är klart att en chef ska ha väldigt många samtal med sina medarbetare under ett år, kanske flera samtal varje dag! Vi måste ha chefer som vill vara chefer och som ges förutsättningar för att kunna vara det genom att vara närvarande i verksamheten. Självklart kan inte medarbetargrupperna vara allt för stora då. Cheferna ska vara duktiga på att leda, umgås, inspirera, stötta, finnas där, vara nyfikna på sina medarbetares drivkrafter och inte minst vara den som ger medarbetarna i sin tur förutsättningar för att leverera. För det är inte cheferna som är verksamheten, det är medarbetarna.

För mig handlar ibland ledarskap om att kasta mallar i soptunnan. Medledarskap är ett bra begrepp där både medarbetare och utsedda chefer leder verksamheten tillsammans framåt. För alla är varandras arbetsmiljö – glöm inte det!

/m