Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 4/24 – tankar kring förlåt

Under de senaste dagarna har jag intensivt grubblat på det här med förlåt och förlåtelse. Det började med att en av mina läsare skickade ett mail efter att ha läst min andra bok, Jag är paria. Hon hade lånat boken på biblioteket och hade inga större förväntningar innan läsningen men skrev efter utläsning att det måste vara den bästa boken som finns kring temat förlåtelse. Jag tackade i ett svarsmail och någon timme senare träffar jag en kär vän som berättar en egenupplevd berättelse där just ordet förlåt uttalades. Efter dessa av varandra oberoende händelser har jag fastnat i grubblerier kring begreppen förlåt och förlåtelse.

Ni som har läst min bok, Jag är paria, vet att min läsares upplevelser var också ett underliggande tema för hela boken. Vem kan ge förlåt och för vad? Till vem ger man sitt förlåt och vem kan i så fall svara genom att ge förlåtelse? Jag problematiserar kring de begreppen i boken så det här blogginlägget blir ur en annan infallsvinkel.

Jag tillhör en av dem i detta land som fortfarande ber ”Fader vår” med jämna mellanrum. Ja, jag vet. Den gamla varianten. Nu för tiden heter ju bönen ”Vår fader” men jag har svårt att vänja mig vid den nya varianten. I bönen sägs så småningom ”och förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåta dem som står i skuld till oss”. Vad betyder det egentligen? Att bli förlåten och att förlåta andra? I den tro som jag bär med mig är förlåtelse viktigt eftersom det har med befrielse och upprättelse att göra men jag tänker att även om det inte vore ett religiöst fenomen så är skuld och förlåtelse något högst mänskligt.

Ordet förlåt och inte minst förlåtelse är komplexa och komplicerade ord utifrån dess innehåll. Ibland tänker jag att vissa använder begreppet förlåt allt för lättvindigt och nästan lite likgiltigt. I barndomen kanske man lärde sig att ordet hade en otrolig effekt när det uttalades ifall man hade gjort något som ens föräldrar inte tyckte om. Man sa förlåt och sedan var det bra med det. Det var ett ord som verkade sudda ut ansvaret för vad man gjort. När man sagt sitt förlåt var det bara att gå vidare. Då var det sagt som måste sägas.

För andra är förlåtelse förknippat med kränkning. Man har tvingats säga förlåt och därmed ta på sig en skuld som kanske inte ens var ens egen. Få saker kan vara så förnedrande. Jag minns fortfarande hur jag i lågstadiet såg på hur kompisar hoppade ut ur klassrumsfönstret ned i snöhögen nedanför och sedan sprang runt skolan och in i klassrummet igen. Det var naturligtvis en högst förbjuden handling. Vid ett tillfälle gjorde sig en av mina klasskamrater illa vid nedhoppat, i alla fall skrek han högt och i empati för att se hur illa det var ställt med honom lutade jag mig ut i fönstret och ropade något i stil med, ”hur gick det”, precis när fröken kom in i klassrummet och såg mig stå vid fönstret. Jag förstår att hon trodde att jag var i färd med att hoppa ut. Det var bara att säga förlåt för något jag inte hade gjort.

För några andra är förlåtelsen fylld av prestation. Det var så man skulle säga för att göra, inte minst Gud nöjd. Genom att säga ett förlåt kunde man räkna med att få uppskattning tillbaka. Ungefär som det lilla barnet belönas när det vid rätt tillfälle sagt eller gjort rätt saker. Jag kan tänka mig att detta kan utvecklas till ett tvångsmässigt beteende. Man försöker göra sig värd att älskas genom att ständigt upprepa sitt förlåt.

För den som kämpar med skam i sitt liv får ofta ett kluvet förhållande till ordet förlåt. Å ena sidan längtar man efter befrielse som bekräftar och befriar men å andra sidan blir ordet ännu en påminnelse om det som man redan visste. Man är så dålig att man behöver förlåtelse.

För egen del försöker jag alltid hålla isär skam och skuld. Så även när det gäller förlåt. Förlåtelse förutsätter nämligen skuld. Skamen kan uppstå för något du är medan skulden uppstår för något du gjort. En skamkänsla kan du aldrig be om förlåtelse för eftersom det handlar om något du är, medan skulden däremot den är något bra för den tar tag i din ansvarskänsla och därmed en möjlighet till både att be om förlåt men även att få förlåtelse.

Förlåtelsen är därför alltid för mig en fråga om en process. Behovet av förlåtelse börjar med att kärleken sviks. Man handlar omänskligt, någon handlar omänskligt mot dig. Ånger/känna skuld har i min syn alltid blivit det första steget på vägen mot förlåt-else. Ånger behöver inte vara en känsla utan är nog oftast en insikt. Jag vet att jag gjort fel. Jag vill dessutom göra så att det, om möjligt, inte återupprepas. Ånger är nog ofta ganska krasst förknippat med vår vilja. Det andra steget är bekännelsen. Här formulerar jag inför Gud, en medmänniska och eller mig själv min skuld. De högt formulerade orden gör ansvartagandet tydligare. Här blir det dolda ofta synligt. Situationer får nämnas vid sitt rätta namn. Lögnen förvandlas till sanning. Därefter kommer gottgörelsen. Detta är en del av ansvarstagandet.

Om någon handlar orätt mot dig då? Hur är det med ”liksom vi förlåta dem som stå i skuld till oss”? Min läsare som lånat min bok Jag är paria på biblioteket undrade hur jag kunde vara så storsint och förlåta dem som gjort mig så orätt. Mitt svar handlar inte om storsinthet, det handlar om att lära sig av mästaren. Jag har alltid föredragit Lukasevangeliets beskrivning av Jesus på korset mer än de andra Evangelisternas beskrivning. I Lukas ser vi en förlåtande Jesus som säger de bevingade orden, ”Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” En Jesus som hellre ger förlåtelse än ropar uppåt med frågan ”Varför”. Det är starkt att säga förlåtelse när man lider som mest och säga så till de som orsakar ens egen död. När många vänder mig ryggen, vill jag helst gå till motattack men jag viskar till mig själv, Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.

Den smala vägen är svår att följa men ge inte upp. Oavsett omständighet som drabbar dig finns det en given väg – Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Det svåraste återstår dock och det finns ej nedskrivet i Evangeliernas texter. Jesu förlät alla där han hängde på korset. Jag skulle ge vad som helst för att få veta om han också förlät sig själv. Jesus var mänsklig. Han gjorde självfallet fel och hade sina brister som alla vi andra. Vad sa han till sig själv?

Mitt grubblande de senaste dagarna, eller snarare de senaste åren har handlat om detta…… om jag likväl som Jesus säger Lukasevangeliets bevingade ord, Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör, till alla runtomkring mig som jag tycker gör mig orätt…… Förlåter jag samtidigt mig själv?

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 3/24 – tankar kring HR-mallar.

En av de chefer jag coachar ringde mig häromdagen. Vederbörande hade som vanligt mycket att göra. Extra mycket just nu inför allt som måste hinnas med inför jul. Sjukhuset fungerade väl men just nu var irritationen tydligen stor kring någon HR-mall som cirkulerade bland cheferna. Mallen skulle fyllas i utifrån ett medarbetarsamtal som var tvungen att registreras innan jul. Det lät nästan som att mallen i sig var det viktigaste, inte själva samtalet mellan chef-medarbetare. Jag kom med det något opportunistiska svaret att strunta i mallen. ”Det kan jag ju inte göra”, sa chefen. Jag stod på mig och fick mer vatten på min kvarn då jag hörde hur läget var i verksamheten

Tydligen byggde mallen på att man skulle ha ett medarbetarsamtal mellan chef-medarbetare per år. Ett samtal per år. Jag var tvungen att efterhöra om jag hört rätt men tydligen var det så. Mallen byggde på just det samtalet. Inte konstigt att det fanns en mall då. Har man bara ett samtal per år mellan chef-medarbetare…ja, då måste ju det samtalet verkligen bli rätt.

Jag tänker att vi egentligen behöver kasta väldigt många mallar i soptunnan och införa lite tillitsbaserat förhållningssätt istället. Lite sunt förnuft. Det är klart att en chef ska ha väldigt många samtal med sina medarbetare under ett år, kanske flera samtal varje dag! Vi måste ha chefer som vill vara chefer och som ges förutsättningar för att kunna vara det genom att vara närvarande i verksamheten. Självklart kan inte medarbetargrupperna vara allt för stora då. Cheferna ska vara duktiga på att leda, umgås, inspirera, stötta, finnas där, vara nyfikna på sina medarbetares drivkrafter och inte minst vara den som ger medarbetarna i sin tur förutsättningar för att leverera. För det är inte cheferna som är verksamheten, det är medarbetarna.

För mig handlar ibland ledarskap om att kasta mallar i soptunnan. Medledarskap är ett bra begrepp där både medarbetare och utsedda chefer leder verksamheten tillsammans framåt. För alla är varandras arbetsmiljö – glöm inte det!

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 2/24 – tankar kring bojkott.

Delger er lite tankar kring bojkott av VM i Qatar. Som ni säkert vet har ordet bojkott sitt ursprung från engelskans ”boycott” som kommer från de irländska arrendatorerna som på 1880-talet vägrade att arbeta för egendomsförvaltaren Charles Boycott. Från min barndom ekar minnena av bojkotterna från OS 1980 och 1984. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var tråkigt att USA bojkottade de olympiska sommarspelen i Moskva 1980. Jag älskade ju idrott så naturligtvis var det tråkigt att de bästa inte var med. Som en konsekvens av USA:s bojkott vägrade Sovjetunionen att delta i Los Angeles 1984. Sedan har vi ju den relativt framgångsrika bojkotten av Sydafrika, som på grund av apartheidsystemet, inte fick vara med på något alls och inga musiker fick turnera i landet. Jag kommer ihåg att Queen blev rejält dissad i media efter att ha struntat i kulturbojkotten och spelade i Sydafrika.

Idag finns mängder med anledningar att bojkotta fotbolls-VM i Qatar. Landet mutade till sig
mästerskapet. Arenorna har byggts av gästarbetare under slavlika former. Qatar är en diktatur med vidriga förhållanden för kvinnor och hbtq-personer. Begränsad press- och yttrandefrihet. Begränsad förenings- och mötesfrihet och orättvisa rättegångar. Det är faktiskt svårt att finna skäl till att titta.

Det här med bojkott är dock inte lätt. Jag kommer ihåg att jag sa att jag skulle bojkotta OS i Kina år 2008, men sedan satt jag ändå och tittade på några av OS-sändningarna. Människorättsituationen lyftes dock rejält inför OS 2008 och när det blev dags för OS igen i Kina 2022 blev det återigen diskussion om bojkott. En hel del länder gjorde en så kallad diplomatisk bojkott och sände inga tjänstemän till de olympiska spelen. Jag satt dock framför TV:n och tittade. När det var eurovision i Israel var det också tal om bojkott, har dock inget minne att jag tittade på det programmet i alla fall, men det handlade nog inte om bojkott utan mer om tristess. När det gäller Qatar har jag slutat att titta på PSG:s matcher och ska jag vara ärlig har jag svårt även för saudiägda Newcastle eller Abu Dhabis Manchester city.

Som ni förstår är frågan om bojkott svår men vissa bojkotter tycker jag är lättare än andra. När både Qatars regim inte upprätthåller mänskliga rättigheter och FIFA hanterar mästerskapet märkligt gör det lättare för mig att säga nej till mästerskapet. Jag bestämde mig tidigt för egen bojkott, trots att jag älskar fotboll. Nu måste jag erkänna att Sveriges frånfall gjorde det lättare för mig att ta det beslutet, men jag hade nog bojkottat ändå. Man kan inte bortse från att det är svårt att ens finna anledningar att överväga att se matcherna om man känner att man ställer sig bakom mänskliga rättigheter. Det är för stort glapp mellan mina grundläggande värderingar om alla människors lika värderingar och hur dessa värderingar hanteras i Qatar och av FIFA.

Glädjande nog är det fler än jag som bojkottar detta mästerskap. Dock har jag hört alla varianter av olikheter då det gäller typer av bojkott. Vissa verkar enbart bojkotta lite grand. Den känslomässig bojkotten innebär att man ser matcherna men helt utan engagemang. En selektiv bojkott innebär att du tittar bara på några väl utvalda matcher och att du ser mellan fingrarna då TV:n är på. En tredje variant är att du gör någon slags kompensationsbojkott. Du ser matcherna men samtidigt skänker du pengar till någon mänsklig rättighetsorganisation. Avslutningsvis har jag hört talas om ”Dag Hammarskjöldbojkotten”. Den innebär en ”tyst diplomati”-bojkott där du drar ned ljudet på TV:n när du tittar på VM.

För egen del håller jag strikt på bojkottregeln att inte titta alls. Det är enklast så. Du kan ju trots allt inte ljuga för Gud och för dig själv.

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 1/24 – tankar kring att åldras.

Idag tjuvlyssnade jag på en äldre man på bussen hem från mitt åtagande som ängel i St Petris julspel här i Malmö. Mannen satt och beklagade sig för sin medpassagerare över hur svårt livet har blivit för de äldre här i Sverige. Hans vän höll med. De båda herrarna kan ha varit i 80-årsåldern. Egentligen var det enbart den ene mannen som pratade medan den andre hela tiden höll med. Innehållet i samtalet blev bara värre och värre. Mannen beklagade sig över allt. Sitt liv, sitt boende, sin familj, Malmö som stad, politiker och inte minst den icke-existerande respekt som han tyckte att de äldre fick av de yngre. Jag gick av bussen innan de båda herrarna, så deras ordväxling låg kvar hos mig under gångturen hem.

Just nu håller jag på att läsa en bok som heter ”att åldras på andlig väg” och dess första kapitel handlar om att du ska se ålderdomen som en gåva, som en nåd. Gång på gång behöver vi nog säga det till varandra, eftersom vi på många sätt lever i en tid där de äldre kanske hamnar på undantag eller hamnar i ett slags utanförskap. Trots att vi på jorden, inte bara i väst, blir äldre och äldre tycks statusen för de äldre bli sämre och sämre. Vi verkar ha en bild av att livet tillhör ungdomens tid och att erfarenhet och ålderdom är mindre värt.

I biblisk tradition är det lite tvärtom. Jag tänker exempelvis på Symeon och Hanna, som tar emot Jesusbarnet i Jerusalems tempel, lite som representanter för hela det gamla förbundet men även som representanter för de äldre, de visa, de erfarna. För mig finns det en slags viktighet i att ta del av äldres visdom och vittnesbörd, samtidigt som jag tänker att de äldre har nytta och glädje av att ta del av ungdomars erfarenheter. För mig hänger nämligen både det ungdomliga och åldrandet ihop. Det är som om livet kan förklaras vid en dag och erfarenheterna från förmiddagen kan du ha nytta av under eftermiddagen för att sedan fira på kvällen. Morgonens viktiga inslag i livet kan under kvällens reflektion få en underordnad betydelse men samtidigt är den reflektionen guld värd och värd att delge andra som står inför sitt livs första morgon.

Naturligtvis har varje fas i livet sin egen uppgift, det finns en viss skönhet i varje ålder. De 80-åriga herrarna jag mötte på bussen hade ju alla åldrar till denna dag inom sig. De har ju också en gång i livet varit den där 7-åriga pojken i skolan eller den där tonåringen som var vilse eller den där 60-åriga mannen som började att tänka pension. Alla dessa åldrar och upplevelser har de inom sig. För egen del kan jag dock bara konstatera att på ålderns höst (jag är nog där nu) framträder ibland saker som inte märktes när livet var fullt av andra aktiviteter. Det är som om en särskild visdom uppkommer gradvis ju mer dagar du fyller ditt liv med. Det är som om ålderdomen ger plats åt värden i livet som utan tvekan är viktiga för hela livet men som inte kommer till en förrän du är där, då du närmar dig väldigt många livsdagar. Kanske är det detta som Dag Hammarskjöld delvis menar då han skriver att ”den inre resan är den längsta resan”.

För att se ålderdomen som en gåva, som en nåd gäller det nog dock att vara ödmjuk. Vi kanske har haft ett liv där vi fått kämpa mycket och på slutet kan vi inte klara oss själva. Det är naturligtvis ett mycket tungt kors att bära. Att till slut bli så beroende av andra människor att allt hänger på andra människors godhet. I vissa fall tilltar ensamheten och upplevelsen blir att man känner sig övergiven. Mycket av det som tidigare i livet kändes meningsfullt har försvunnit och kvar står en bristande självkänsla. Den människa som har ynnesten att ha en tro kan ofta i de situationer skatta sig lycklig, för man är förvissad om att man aldrig är ensam, men för alla andra….?

Vi lever i ett prestationssamhälle där den senaste prestationen är ett med den man är. Det är en värld där du måste göra dig förtjänt av allt. Det är dessutom en värld där du till många delar måste lägga ut bilder på sociala medier, ofta ytliga bilder, som kan ge dig likes och en känsla av att människor uppskattar dig. Jag tänker att i Bibeln existerar inte ordet prestation eller yta. I Bibeln krävs det en helt annan inställning till livet, det åvilar ett lugn i vissheten om att du är bra och älskad precis som du är, oavsett prestation eller yta. Kan inte den vissheten också skänka ett lugn på ålderns höst? Mina 80-åriga bussresenärer är ju älskade precis som de är, oavsett vad de möter för utmaningar.

Att bli gammal och få nåden med ett långt liv är en lång process. En viktig och på många sätt fundamental del av denna process utgörs av ens sociala närmiljö, vilket för mig omfattar livets alla områden såsom försörjning, omvårdnad, familj, vänner, tillgivenhet, sociala kontakter men även ynnesten av ett andligt stöd i livet. Vi är sociala varelser som vill ha relationer i våra liv och problemet för oss som håller på att bli gamla i detta samhälle, i denna tid, kanske är att vi har tappat vår andliga kompass, vår andliga relation.

Som Paulus skrev till församlingen i Korinth ungefär år 50…..”Vi utgör alla en och samma kropp”! Dags att åldras andligt.

/m

Det är lördag morgon och jag har en dag framför mig med skrivande på min magisteruppsats. Läser först Sydsvenskan som vi har i pappersform under helgerna. Saknar Per T Ohlssons krönikor något oerhört. Det är nu strax över 1 år sedan han gick bort. Jag finner mig ofta läsandes tidningen och fundera över vad Per T Ohlsson hade haft att säga om det här.

Min läsning fastnar vid en intervju med den nya migrationsministern, Maria Malmer Stenergard, som är orolig att antalet asylsökande ökar till över 15 000 i år. Återigen funderar jag på vad Ohlsson hade sagt om den intervjun.

När jag läser intervjun färdas jag tillbaka i minnet exakt sju år. Det är på dagen sju år sedan jag var på regiondirektörsmöte på dåvarande SKL i Stockholm (19/11 2015). Jag och alla mina regiondirektörskollegor träffade dåvarande GD:n för migrationsverket, Anders Danielsson, under kvällen. Det var en mycket stressad GD vi mötte. Inte så konstigt. Om jag minns rätt så kom det under fyra månader den hösten över 135 000 asylsökande till Sverige. Jag minns fortfarande hans ord, ”hela den svenska reglerade invandringen är på väg att kollapsa, hela systemet krakelerar”.

Nu klarade vi 2015 års flyktingströmmar och tänker att vi nog borde klara även bråkdelen av det som den nuvarande ministern således är orolig för. Jag tänker ofta att perspektiv är bra att ha med sig. 2015 års flyktingkris var naturligtvis oerhört tuff för hela systemet. Stor oenighet i EU kring synen på omplaceringar inom unionen för flyktingarna. Flera medlemsstater införde tillfälliga inskränkningar inom Schengenområdet och Dublinförordningen respekterades inte. När de överfulla flyktingbåtarna fyllde medelhavet under 2015, med flera förlisningar och dödsfall som följd, minns jag att jag satt där på regiondirektörsmötet och lyssnade på den stressade generaldirektören och tänkte att här måste väl ändå vi som bebor denna planet se oss alla som världsmedborgare och inte i första hand dela upp oss i flyktingar kontra fasta medborgare i ett privilegierat land?

Ack så fel jag hade. Gränsdragningarna har bara ökat sedan dess. Att se oss som världsmedborgare och sudda bort alla landsgränser och se oss i första hand som människor oavsett var vi bor är så långt ifrån dagens politik som det bara går. När jag läser intervjun med den nya migrationsministern inser jag hur naiv jag är. Jag läser hennes uttalande om ”tuffare tag väntar” följt av ” vi måste värna försörjning i första hand för de som bor här”. Hon lägger till att hon vill ha ett angiverisystem, ”om man träffar på en person som vistas här illegalt ska man ha en skyldighet att meddela polis och Migrationsverk”. I hennes huvud är det långt ifrån att tänka världsmedborgare, det är långt ifrån att tänka att vi är alla lika. I den nya ministerns huvud är det rätt att göra åtskillnad på ”vi” och ”dom”. Långt ifrån mina grundläggande värderingar.

Jag undrar vad Per T Ohlsson skulle ha skrivit i sin krönika? Han hade nog reflekterat över de stora flyktingkriserna efter de stora världskrigen och tagit in nutidens politik i speglingen av dessa flyktingkriser. Kanske hade han resonerat kring efterdyningarna av Bosnienkrigets flyktingkris, 2015 års flyktingkris och dagens gränssättande poltik. Jag hade älskat att läsa hans analys. För hur det än är, och vad man än har för politisk åsikt, känner jag att en initierad analys med historiskt perspektiv med jämförelse kring dagens politik är något jag saknar.

/m