Jag läser senaste demokratirapporten från V-Dem (läs rapporten här). När jag läste den förra rapporten hade precis Ryssland påbörjat sitt fullskaliga krig mot Ukraina. Visst var demokratiländerna på väg ned även då, men en sådan här dyster rapport var länge sedan jag läste. Demokratin är på förfall.

TV kanalernas nyhetssändningar visar olika protester från olika delar av världen. Massdemonstrationer ägde rum över hela Turkiet efter att myndigheterna grep och fängslade Ekrem Imamoglu, Istanbuls borgmästare och ledande utmanare till den långvariga presidenten Erdogan. Maktspelet verkar handla om att cementera landets övergång till autokrati.

Demonstranter samlades i Tel Aviv och i Jerusalem i ett försök att hindra Israels premiärminister Benjamin Netanyahu från att avsätta den högsta tjänstemannen, Ronen Bar, för Shin Bet, landets underrättelsetjänst, som en del av hans egen strävan att behålla makten. Luktar autokrati.

Protestanterna kämpar mot strömmen i en tid där auktoritär politik bara vinner mer mark. Den senaste rapporten från V-Dem Institute, som mäter hälsan hos demokratier i mer än 200 länder runt om i världen, fann att nästan tre fjärdedelar av världens befolkning lever i samhällen som kategoriseras som ”autokratier”. Det är den högsta andelen sedan 1978. För första gången på mer än två decennier kategoriserade den fler samhällen som autokratier än demokratier.

USA står tyvärr för en del av historien om demokratiskt tillbakafall. Trump-administrationens utrensning av federal byråkrati, dess påtryckningstaktik på universiteten och tvivelaktiga beslut gällande om det är lagligt eller ej gällande exekutivt maktutövande, tar landet in på okänt territorium.

Emellanåt läser jag New York Times och Aziz Huq, en juridikprofessor vid University of Chicago, intervjuades nyligen för New York Times. Han menade på att Vita husets ansträngningar förvandlade landet ”till en helt annan typ av konstitutionell ordning, en som inte längre kännetecknas av lagar som binder tjänstemän och som kan upprätthålla lag och ordning”. Lagen ”blir ett verktyg för att skada fiender” men ”binder inte dem som styr.”

”USA verkar nu vara på väg mot en övergång bort från demokrati under president Trump”, sa Staffan I. Lindberg, den ledande statsvetaren som är involverad i sammanställningen av V-Dems analys, i ett uttalande.

Netanyahu i Israel, Erdogan i Turkiet och Orban i Ungern är bara exempel på närmande av autokratiskt styre. Ryssland är ju redan där och nu har vi Trump…står Sverige på tur?

Frågan är hur detta ska vändas? För säga vad man vill, men i en demokrati måste vi ju också acceptera att andra politiska yttranden kan övertyga väljare och få majoritet, vilket man i en demokrati måste acceptera. Det tillhör spelreglerna – men att låta demokrati bli autokrati – det är något helt annat. USA, Israel, Turkiet och Ungern är på god väg.

Frågan är om en mer sansad politik kan få genomslagskraft när dessa högerkrafter verkar i dessa länder? Även vi i Sverige har ju högern som styr just nu…är vi därför också på väg ditåt? Kritiker av exempelvis vår regerings politik möts ju allt som oftast av en retorik som liknar uppenbara lögner, ”whataboutism” eller retoriska icke-svar. Se bara på regeringens klimatpolitik där miljöministern utan att blinka säger att Sverige når klimatmålen när alla vet att vi inte gör det. Sanningen för högerpolitiker har liksom ingen betydelse längre, så även i autokratier.

I omvärlden handlar det mycket om egenintresse – där kanske vi inte riktigt är i Sverige ännu…Netanyahus kritiker ser hans manövrar att avskaffa Ronen Bar, som en del av ett större spel för att stoppa korruptionsutredningar som involverar hans styre såväl som undersökningar av Israels misslyckanden med att förhindra attacken den 7 oktober 2023 av den militanta gruppen Hamas.

Under onsdagen försökte Netanyahu göra ungefär som Trump i USA…skylla på andra…”I Amerika och i Israel, när en stark högerledare vinner ett val, beväpnar vänsterpartiet Deep State rättssystemet för att omintetgöra folkets vilja”, skrev Netanyahu på sociala medier. ”De kommer inte att vinna på något av ställena!”

I Erdogans Turkiet har en gammal och genuin ”Deep State” för länge sedan rensats ut och anpassats till presidentens högernationalistiska regering. Nu använder makthavarna sitt otillbörliga inflytande över domstolarna och andra stora medborgerliga institutioner för att eliminera Imamoglu som ett potentiellt hot mot Erdogan och hans styrande parti.

Imamoglu och dussintals andra personer arresterades på grund av anklagelser om korruption som tjänstemän i hans republikanska folkpartiet, eller CHP, fördömde. För säkerhets skull annullerades Imamoglus universitetsbetyg även av Istanbuls universitet – ett annat drag, trodde kritikerna, som användes av regeringen för att diskvalificera den populära politikern från att tävla i framtida val.

Analytiker och åskådare noterade det dämpade internationella svaret på utvecklingen gällande både Israel och Turkiet. Betydande kritik kommer inte heller att komma från Trump-administrationen, som har nedprioriterat förespråkande för demokrati runt om i världen när den försöker se över den amerikanska regeringens politik på hemmaplan.

”Amerika bryr sig inte som det brukade göra. Mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, jämlikhet, friheter – det är inte högst upp på agendan längre”, sa Bilal Bilici, en turkisk parlamentariker från Imamoglus parti. Han pekade på ett framväxande sammanhang där ”autokrater ger mer utrymme till sina autokratiska motsvarigheter.”

Turkiet ses ofta i samma ljus som Ungern, där den illiberale nationalistiske premiärministern Viktor Orban har befäst sitt partis grepp om makten och försvårat för oberoende institutioner – från press till domstolar. Ekon i Washington blir allt starkare.

Orban har njutit av Trumps återkomst. ”EU strular och vet inte om det har en framtid, och i så fall vad det kommer att bestå av”, sa Orban i veckan. ”USA har makten och medlen, medan unionen inte har några.”

Nationalister och autokrater är mer bekväma att se världen genom stormaktskonkurrensens prisma, och Trump har inte gjort någon hemlighet av sin avsky för öppna alliansåtaganden och de liberala värderingar som ligger till grund för det transatlantiska förhållandet. ”Jag kan säga med en hög grad av tillförsikt att presidenterna Putin och Trump förstår varandra väl, litar på varandra och har för avsikt att gradvis gå längs vägen för att normalisera de rysk-amerikanska relationerna”, sa Kremls talesman Dmitrij Peskov på onsdagen. ”När det gäller den nya världsordningen har president Putin alltid talat om behovet av att bygga relationer baserade på ömsesidig respekt, ömsesidigt förtroende och ömsesidig nytta. Detta är vad som händer nu.”

För egen del kan jag bara se på när allt detta händer. Jag lever än så länge i en demokrati…men frågan är hur länge till? Autokratier är kanske nästa generations demokrati…vare sig vi vill det eller ej.

/m

Cirkeln sluts mellan 1892 och 2025 tänker jag när jag ser presskonferensen där Mark Carney väljs till Kanadas nya premiärminister. Jag tänker direkt på McKinley. Kanske på ett annat sätt än när Trump hyllar honom.

Jag har följt Mark Carney ett tag som den nationalekonom jag är. Tycker att han har skött både Kanadas och Storbritanniens riksbanker med bravur genom turbulenta ekonomiska tider. Inte minst under den stora finanskrisen år 2008 skötte han Kanadas ekonomiska kris med bravur. Det var nog mycket det som gjorde att engelsmännen utsåg honom till riksbankschef för sitt stolta imperium, den första icke-engelska sedan dess start år 1694. I förrgår valde Kanadas liberaler den tidigare centralbankschefen att ersätta premiärminister Justin Trudeau. Tänker att det nog kan vara ett smart drag eftersom nationen står inför ekonomisk krigföring och hot mot sin suveränitet från president Donald Trump.

Vi vet hur Rysslands president Vladimir Putin tänker och tycker om Ukraina. I tal och skriftliga manifest har Putin förkastat legitimiteten hos sin grannes suveränitet och till och med dess identitet. Han ser Ukraina som en del av en större rysk nation, och ukrainsk historia som en fotnot under ett större ryskt arv. Den ukrainska kulturen är enligt hans uppfattning en parentes. Integriteten hos Ukrainas folk och dess gränser betyder ingenting för Putins Ryssland, som har ockuperat ukrainskt territorium sedan 2014. Och det ukrainska folkets självständiga, demokratiska strävanden är även det något som Putin ser ned på. Jag funderar om inte Trump tänker lika dant om Kanada som Putin tänker om Ukraina?

Till de flesta européers förtret har president Donald Trump upprepat några av Putins diskussionspunkter om Ukraina. Han har anklagat Nato för att ha drivit Ryssland till en invasion och Kiev för att inte önska fred därefter. Efter att Ryssland lanserade fler missilangrepp mot ukrainska städer förra veckan och dödade civila, verkade Trump försvara Putin. ”Jag tror faktiskt att Putin gör vad vem som helst skulle göra,” sa Trump till reportrar i Vita huset och antydde med det att Moskva pressades på att utföra krigshandlingar. Trumps narrativ om hur han tycker att Zelenskyj startade kriget, att Zelenskyj är en diktator och den förnedring han gav Zelenzkyj i Vita huset är bara ytterligare bevis för att Trump går i Putins fotspår, men frågan är om han tänker sig göra en Putin mot Kanada? Det vill säga verkligen invadera Kanada?

Det skenbara brottet Trump provocerade fram i relationerna mellan USA och Kanada kan inte förklaras bara genom hans ideologiska merkantilism och tro på tullar som ett effektivt tvångsverktyg. Trump har en liknande yxa att slipa med Mexiko, men han har bara ifrågasatt Kanadas nödvändighet att vara oberoende och suverän. Kanadensiska tjänstemän, inklusive den avgående premiärministern Justin Trudeau, är övertygade om att Trumps bråk om att göra Kanada till den 51:a staten är äkta och att han ser ut att vilja förstöra den kanadensiska ekonomin som en väg till en framtida annektering av USA.

Enligt New York Times luftade Trump, som upprepade gånger har beskrivit Trudeau som ”guvernör”, mer än bara sina kända klagomål om handelsobalanser i telefonsamtal med den kanadensiska premiärministern i början av förra månaden. Trump sa till Trudeau ”att han inte trodde att fördraget som avgränsar gränsen mellan de två länderna var giltigt och att han vill revidera gränsen”, rapporterade Times.

Trump är inte på väg att dra en Putin och invadera med sin militär över den kanadensiska gränsen. Inte ännu i alla fall men narrativet är tydligt likt Putins om Ukraina. Även om det inte finns något skramlande av sablar eller mobilisering av styrkor, har Vita huset kopplats till flera potentiella fientliga drag, inklusive möjligheten att skära Kanada ur det mångåriga nätverket ”Five Eyes” för att dela intelligens, skrota befintliga avtal om förvaltningen av de stora sjöarna och stora revideringar av det nuvarande militära samarbetet över den nordamerikanska landmassan.

Jag vill minnas att under 1812 års konflikt med Storbritannien var Kanada en viktig pusselbit i konflikten. Har till och med för mig att Ontario och Quebec blev intagna av amerikanska styrkor. Detta får jag dock låta vara osagt…jag kan minnas fel. Det som jag dock känner till är 1890 års ”Tariff Act”, mycket kopplat till William McKinley, som försökte ekonomiskt ”mobba in” Kanda i USA.

Trump är således inte den första i amerikas historia att försöka ta över Kanada. Trump ser mycket McKinley och den eran av höga amerikanska tullar som ett bevis på en ”guldålder” genererad av stora handelshinder. Som ett tecken på sitt uppenbara intresse för territoriell expansion undertecknade Trump en verkställande order efter sin invigning som hyllade McKinley, som en president som ”heroiskt ledde vår nation till seger i det spansk-amerikanska kriget”.

Det ironiska är att de tullar som hyllats av Trump, och som de amerikanska republikanerna då försvarade för att försvaga Kanada, inte uppnådde sina mål. De stora kostnaderna för vanliga amerikaner ledde till ett katastrofalt nederlag för republikanerna under mellanårsperioden 1892. Och det stärkte Kanadas framtida politiska identitet till skillnad från USA.

Kanske är det där verkligheten slår tillbaka mot Trump år 2025? 1892 års lärdom är att det inte bara höjde priserna för människor i USA, utan Kanada började verkligen gå ihop och bli mer nationalistiska och anpassade sig mycket mer till Storbritannien. Så deras handel med Storbritannien och Europa sköt i höjden under de kommande åren. Och det flyttade verkligen USA längre bort från Kanada och fick dem mer att känna sig som en del av det brittiska imperiet. Känns det igen?

Cirkeln sluts därmed med Mark Carney som premiärminister i Kanada. Den före detta centralbankschefen för både Kanada och Storbritannien ser nog därför också tillbaka på McKinley och dennes tid, men på ett helt annat sätt än Trump.

Go Kanada!

/m

Ja, då är det Askonsdag igen och årets fasteperiod inleds. Genom årens lopp har jag skrivit väldigt många blogginlägg om det här med fastans syfte och mål så det känns som att jag låter det bero den här gången. För den som är nyfiken är det ett tips att använda sökfönstret på min hemsida och skriva in sökordet Fasta och ni får upp många historiska blogginlägg om detta ämne.

En av de mer lästa är den reflektion jag gjorde efter 2023 års fasteperiod. Den når du här (Årets fasta är slut!). Ett annat populärt blogginlägg har varit om den inre resan som jag skrev år 2022, den når du här (Fastan dag 1 – den inre resan).

Årets fasteperiod startar idag den 5 mars och tar traditionsenligt slut på skärtorsdagen den 17 april. Då är vi nämligen framme vid korset, Jesus korsfästelse på långfredagen. Det är 40 dagar ifall man hoppar över söndagarna.

I år är jag villrådig. Vad ska min fasteperiod innehålla? Jag har gått och grubblat några veckor nu och funderat hit och dit. Ska jag avstå från något? Ska jag tillföra något i mitt liv? Ska jag följa någon av alla dessa fastekalendrar som olika församlingar runt omkring vårt avlånga land ger ut? Ska jag helt och hållet göra en inre fördjupad resa detta år?

Min villrådighet kan bero på flera olika saker. Dels vill jag gärna leva som den helige Benedictus skriver i sin regel från 500-talet till sina munkvänner. Han rekommenderar att en munks liv varje dag ska präglas av fastetiden. Med det vill han naturligtvis sända ut budskapet att varje dag i livet bör präglas av ett visst mått av allvar och att det inte bara är under en speciell fasteperiod som munken ska sona sina försummelser. Varje dag är en möjlighet till att ödmjukt tänka på botgöring och förändring. Jag vill därför gärna tro att jag redan under alla livets dagar lever i en ständig fasteperiod med daglig bot och bättring.

En annan del är att jag redan idag gör en hel del repetitiva saker i mitt liv. Springer varje dag, ber bön varje dag och jag försöker låta min inre resa bli en ödmjuk resa gentemot alla i min närhet och de jag möter. Detta gör jag ju redan idag, oavsett fasteperiod eller ej. Så min fråga till mig själv blir då i all ödmjukhet, vad ska jag fokusera extra på under den här fasteperioden?

Det är med dessa tankar jag intar Höörs askondagsmässa. Jag har precis avslutat ett sorgesamtal med en familj vars man/far jag ska begrava om 14 dagar. Först tänkte jag åka hem till Malmö men väljer att stanna kvar över mässan. Min prästkollega håller en fin mässa och vi får våra kors på respektive panna.

När jag tar emot askan inser jag att jag bekänner mitt släktskap med alla som har gått före mig på denna jord. Denna värld av stoft. Jag är redo att avstå alla föreställningar som finns kring egen makt. Jag är stoft och kommer att förbli stoft. Jag står inför Gud och förkunnar att jag inte är Gud, indirekt erkänner jag den avgrund som skiljer oss åt. Gud är det jag inte är, ändå bär jag väsen från Gud inom mig. Varje dag. Jag lever i paradoxen fullt ut.

”Kom ihåg att du är stoft och stoft ska du åter bli”.

Min prästkollegas ord erinrar mig om passagen i 1:a Mos tredje kapitel där Adam för ett ögonblick har försökt att leva som Gud och Gud säger (jag tänker att Gud yttrar dessa ord lite med besvikelse i rösten):

”Du ska slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden. Ty av den är du tagen, jord är du och jord ska du åter bli”.

Adams felsteg var att han såg sig som jämbördig med Gud. Han glömde att hans andliga natur hade skänkts av honom utifrån nåd. Det ord som för oss alla betyder gratis och som inte kan erhållas genom egen förtjänst eller prestation.

När jag åker hem med mitt kors på pannan tänker jag på mötet med sorgehuset. Det är ofta i Bibeln att namnet bär på en slags djupare innebörd. Tänker på stoft, aska och Adam. Jag tänker på den jord jag använder när jag ska begrava vederbörande om två veckor. ”Av jord är du kommen…”. När Gud säger till Adam att han måste slita för sitt bröd i sitt anletes svett tills att han vänder åter till jorden så tänker jag på det hebreiska ordet jord, nämligen adamah. Det kan även betyda bördig eller fruktbar jord, i motsats till det torra land som i begynnelsen steg upp från vattnet.

I en av Bibelns skapelseberättelser böjer sig Gud ned på sjätte dagen till adamah, tar lite jord och formar Adam, det vill säga människan. Är inte det en fin berättelse? Påminnelsen på Askonsdagen är att berätta för Adam, människan, att människan åter ska bli jord (adamah). ”Kom ihåg var du är ifrån, varifrån du har kommit.”

När jag sitter där och åker hem tänker jag på människans villkor. Att leva mitt liv med blicken mot påskens mysterium handlar om att återställa det som har gått förlorat. Att ödmjukt svara Gud att leva i förtröstan på Guds nåd. Vår åkallan att Gud böjer sig ned, rör vid oss, formar oss i sin hand och återskapar oss. Jag tänker på det uppenbara, nämligen att allt annat skapade Gud med sitt ord, människan skapade Gud med sin hand.

Då landar plötsligt min fasta för år 2025. Insikten kommer som en blixt från en klar himmel. Det är ödmjukheten som får bli min fasta. Det finns inget nedvärderande i att inse att jag är stoft. Det är ju Gud som gör en kärlekshandling och böjer sig ned och formar oss. Om vi fortsätter att vara den ödmjuke människan som vi är ämnad att vara kommer Gud fortsätta att böja sig ned och omfamna oss varje dag. Med min prästkollegas predikan ringande i mina öron att det kanske handlar mer om att tillföra något i ens liv än att ta bort så tänker jag mer ödmjukhet och mer öppna upp mitt hjärta för att Gud ska verka i mig. Det får bli kvällens tanke gällande fasta 2025! Ödmjukhet och öppna upp mitt hjärta för Gud att verka i mig.

Vad blir fastan för dig?

/m

Är på Bohus fästning och går omkring tillsammans med släkt och vänner. Har bonusbarnbarnet Isabelle på axlarna och vi njuter av livet. Vi sjunger lite och vi pratar om fästningen. Jag berättar om freden i Roskilde 1658 och dess konsekvenser, vilket bland annat innebar att den här fästningen blev svensk. Jag berättar om pietisten Thomas Leopold som satt fängslad här i 32 år på 1700-talet. Isabelle vill helst sjunga men är snäll och lyssnar på mina historieberättelser.

När vi senare under kvällen lämnar Göteborg för att ta tåget hem kan jag inte låta bli att gå igenom en del bilder från dagen i min kamera. Anette har skickat en bild på bland annat mig och Isabelle. Vi ser väldigt glada ut. Så där glada som två människor är som lever i nuet och låter det förflutna ligga och som inte tänker på morgondagen utan låter stunden ha sin egen tonalitet. Bohus fästning bär på mycket, nu bär den också på ögonblicken när vi skrattade oss runt en tidig vårdag under nådens år, 2025.

Min fru slumrar till lite och jag läser en bok av Sven-Eric Liedman under tågresan hem. Jag bryter av med Gustaf Auléns ”Kyrkan och nationalsocialismen” från 1944. Mitt ex är osprättat och jag vill både ha kakan men ändå ha den kvar, det vill säga jag vill läsa boken men ändå låta den vara osprättad. Det är en förstautgåva så jag låter den vara.

Kan ändå läsa vissa delar och läser bland annat dessa rader:

”Nu i den allmänna förödelsens tid, nu då allt vacklar, nu då vi, efter allt som rivits ner, måste bygga upp igen, nu då vi liksom måste börja om från början, är det ingen annan råd än att våra blickar åter vändes till den Gud som är livets grundlag, förutsättningen för all mänsklig samlevnad, till all mänsklig gemenskap.”

Jag suger in orden och låter dem verka en stund i mig. Orden är skrivna år 1944, kanske 1943, men publicerade år 1944, mitt under andra världskriget. Det känns lite som om de lika gärna kunde vara skrivna i nutid, med tanke på USA:s senaste helomvandling i sin politik och med Rysslands aggressiva krig mot Ukraina sedan 2014. När Karl X Gustaf avslutade det första dansk-svenska kriget med freden i Roskilde och när bland annat Bohus fästning blev svenskt skrivs Gud in i fredsavtalet…lite som livets grundläggande förutsättning.

När Aulén skriver sina ord är det andra världskriget. Hans bok skrivs för att eftervärlden ska lära sig något och inte göra om samma misstag. Det finns stunder i historien när man önskar att man hade haft boken och kunnat i alla fall säga att historien har visat åt vilket håll vi inte ska ta för annars gör vi om samma misstag. USA verkar ha valt en administration som helt har missat alla lärdomar som någonsin har skrivits.

Donald Trump, denna historielösa charlatan, bestämmer sig den 28:e februari 2025 för att hålla en offentlig avrättning av Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj. Inte med vapenarsenal utan med mobbning som redskap. Det hägrade spöket om ett tredje världskrig hanteras i det offentliga rummet som ett slags reality-TV.

Trump, flankerad av sina ja-sägare, JD Vance och Marco Rubio, välkomnade Zelenskyy till Ovala rummet bara för att skälla, förringa och slutligen avfärda honom som en nolla. Ukrainas president hade gjort det allvarliga misstaget att komma till Vita huset utan en kostym, företrätt sitt folk, sitt land, hedrat sina soldater som dagligen dör vid frontlinjen mot de ryska inkräktarna men samtidigt ödmjukt tackande för den support han erhållit från det amerikanska folket. Misstaget…han tackade inte Trump personligen.

I Trumps värld finns det inget utrymme för värdighet utan enbart underdånigt krälande. Antingen tackar man honom personligen, oavsett för vad, eller så är man en nolla. ”Du spelar med tredje världskriget”, skällde Trump på Zelenskyy och betedde sig som en barnrumpa i en sandlåda. ”Antingen gör du en deal med oss, eller så är vi ute.” Budskapet var kristallklart: Ge upp ditt land till Putin, eller så låter vi amerikaner er ruttna där borta på europas bakgård.

När Zelenskyj ödmjukt försökte förklara, som vilken rationell människa som helst, att diplomati kräver mer än att göra någon slags ”deal” när man har med en psykotisk autokrat som Vladimir Putin att göra, ryckte JD Vance in och gnällde över att det var ”respektlöst” att diskutera sådant inför amerikanska medier. Som om det verkliga problemet här var vad som förmedlas ut i media, inte själva Rysslands aggressiva krigshandlingar mot ett oskyldigt demokratiskt land.

”Har du någonsin sagt tack någon gång?” Vance fortsatte att håna Zelenskyj medan alla vet, inklusive Vance, att Zelenskyj otaliga gånger har ekat ut sin stora tacksamhet till både USA och europas länder. ”Du måste vara tacksam”, lade Trump till. Detta är vad amerikansk diplomati har utvecklats till. Glöm allt historiskt, glöm andra världskriget, första världskriget, glöm Auléns ord, glöm sanningen. Det är en ny era nu. USA är i samröre med despoter och Putin sitter i Moskva och ler. Han har fått precis som han har velat. Nu styr han även USA.

När Bohus fästning blev svenskt gjorde danskarna ytterligare några försök, under främst 1670–talet att återta förlorad mark. Det lyckades inte. Bohus fästning är fortfarande svenskt. Den 25 februari 1658 var det danskt och dagen efter var det svenskt. I efterhand kan man alltid konstatera att vissa datum är som knivskarpa gränser.

För egen del har jag målat upp måndagen den 20 januari år 2025 som en sådan nutidsgräns. Det var då USA valde att lämna sitt historiska arv av att vara den moraliska väktaren för världen. Trump blev president igen och alla visste vad som skulle ske. Mötet med Zelenskyj i Vita huset bekräftade min nutidsgräns. Amerika får vi nu lämna åt sitt öde, jag och Isabelle fortsätter att sjunga på Bohus fästning.

/m

Jag är i Göteborg. Tidig morgon. Har sovit en stund men låter tankarna vandra fritt när mörkret fortfarande omger oss. Om några timmar kommer den grå Göteborgsdimman smyga in över oss och sedan får vi hoppas att solens ljus bryter igenom under dagen. Det känns lite som i allegori med storpolitikens värld just nu. Vi lever i en dimma och vi får hoppas på att ljuset bryter fram snart.

Läser en del kommentarer från gårdagens presidentmöte mellan Zelenskyj och Trump. För egen del hade jag en trevlig middag här i Göteborg och missade spektaklet. Ser i efterhand mötet på sociala medier. Är inte förvånad över mötets karaktär. När mobbare (Trump/Vance) möter en demokratisk vald president i ett land som är i krig (Zelenskyj), kan det nog inte sluta på något annat sätt.

När Trump blev vald insåg nog de flesta att 108 års tid av att USA:s president var den fria världens ledare var över. Förvåningen var därför inte så stor när han lierade sig med Putin. Han levererar ju bara sin härskarpolitik och mobbare söker sig till varandra. Naturligtvis lever vi alla på hoppet och tänkte att kanske kan det här ändå leda till fred för Ukraina…men ska jag vara ärlig så hade jag svårt redan från början att se hur en sådan skulle vara möjlig när det invaderade landets president inte ens verkade vara inbjuden till förhandlingsbordet och europas politiska ledare satt och sov.

Det är dock inte så konstigt att europeiska ledare inte har hängt med eller att vi hela tiden hoppas på ljuset. För vi har levt i en annan världsordning med en annan logik än den som nu existerar i över 108 år. När USA tog över stafettpinnen efter Storbritannien som världens mäktigaste land och inledde ett slags moraliskt ledarskap över världen när de slöt upp bakom ententen i första världskriget år 1917 byggde det på att USA valde en president vart fjärde år som delade moraliska värderingar kring rätt och fel, sanning och lögner och inte minst hur diplomati går till. Vi blev vana vid den världsordningen och vi är uppvuxna med dess logik. Det är nog därför jag läser en hel del kommentarer i medier kring hur förvånade man är över Trump…egentligen ganska märkligt…han levererar ju bara sin härskarteknik som han alltid gjort.

Nu är frågan vem/vilka som tar över stafettpinnen när USA har lämnat rollen som den fria världens ledarnation? När USA:s president själv är en söndrande härskare. Historien har utsatt oss människor för olika prövningar, omprövningar, krig, elände men vi har alltid gått vidare. Vi får inte ge upp hoppet. Det är dock en ny världsordning nu och det positiva med gårdagens möte i Vita huset är att ingen kan tvivla längre på att USA har lämnat den fria världen och gått över till den mörka sidan där söndra och härska är ledstjärna, inte moral och etik. Låt oss dock inte ge upp hoppet.

/m

Jag är ju präst…”så gräv där du står”…här kommer en text, som i vår sekulariserade värld där få läser de gamla texterna, kan verka djup…men ibland önskar jag att de lärdomar som ändå ges i profeternas och evangeliernas texter kan även få verka i vår samtid…oavsett trosuppfattning.

Ni vet när det inte alltid blir som man vill…Trots goda föresatser, trots goda förberedelser och trots minutiös planering blir inte allting som man vill ibland. För är det inte så för oss alla, att vi ibland målar upp i vår inre bild en helt perfekt väg framåt, om hur det ska bli, men så blir det inte riktigt så?

Vi är visserligen inte naiva, så vi förstår att vägen framåt inte alltid är helt spikrak, men vi tänker ändå att allt ordnar sig och sedan blir det som vi har tänkt oss. Vi kanske till och med tänker in Gud i sammanhanget och ber en bön om att Gud ska hjälpa oss så att det kommer att blir bra. Så blir det precis tvärtom, det blir allt annat än bra och det blir något helt annat. Ja, då bukar jag tänka på Jesaja 55,

”Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar.”

Det är helt ok att bli frustrerad över att det inte blev som du ville. Du kan till och med bli arg på Gud, Gud tål det. För egen del blir jag nog mest fundersam och ställer mig två frågor: Varför blev det som det blev och vad kan jag lära mig av det här?

För vi vet ju inte ur ett Gudomligt evighetsperspektiv varför saker och ting sker på det sättet som det sker. Vi är människor, vår tid och vår kunskap här är alltför begränsad. Vi måste helt enkelt vila i en tro på att allt vilar i något större än oss själva.

Varje gång saker och ting inte går min planerade väg brukar jag tänka att det finns en otrolig gåva till lärdom och erfarenhet i det. Jag vilar i något större som säger till mig…lär dig nu. Ta med dig det här och fortsätt att väx.

”Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar”

Men…kanske någon invänder…finns det inget rättesnöre man kan använda så att mina planer ändå är i linje med Guds planer? Att mina vägar i alla fall närmar sig Guds vägar? Att det oftare går ”min” väg. Ja, då ger Jesaja kap 55 oss flera ledtrådar.

Dels inleds kapitlet med versen 55:1 som slår fast att man ska vända sig till Gud: ”Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten.” Riktningen att vända sig till Gud är således utgångspunkten.

Sedan i vers 8 kommer det som jag redan har citerat: ”Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar.” Att vända sig till Gud handlar således inte om att alltid få det som man själv vill. Vad handlar det i så fall om?

Ja, svaret får vi ungefär 700 år efter att Jesaja skriver sina ord. Då ställer sig nämligen en yngling upp i templet i Judéen och säger:

”Om någon är törstig, så kom till mig och drick, den som tror på mig, ur hans inre ska flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.”

Och det är där Jesaja-texten och evangelietexten förenas. I stunden där Jesus säger sina ord. Orden och riktningen får liv. Kanske vågar vi släppa lite ibland och acceptera att det nu inte blev som vi planerat – det blev något annat, men jag följer ändå Guds väg genom det levande ordet…nämligen Jesus och hans kärleksbudskap. Går jag alltid kärlekens väg genom att ”älska mina medmänniskor” så går jag alltid rätt väg.

Det blir inte alltid som jag har tänkt mig….det blev något annat….men jag vandrar så när Guds väg jag bara kan.

/m

I helgen såg jag delar av Zelenskyjs presskonferens inför årsdagen av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Kan inte låta bli att känna Hammarskjölds anda vila över hans ordval. Vid ett tillfälle sa han så här:

”Om jag behöver lämna den här stolen är jag redo att göra det. Jag kan också tänka mig att byta ut den mot ett Natomedlemskap för Ukraina.”

Den ukrainska lagen förbjuder val under tiden landets krigslagar gäller. De har varit på plats sedan Ryssland inledde sin invasion 2022, så uttalandet från Zelenskyj har nog ingen större betydelse men jag kan ändå inte låta bli att associera uttalandet från Zelenskyj till Hammarskjölds tjänande ledarskap. Att tjäna en organisation handlar aldrig om att göra det för egen vinnings skull. Att tjäna handlar om att göra det för sitt folk, de man är till för.

Ni som kan er historia vet att Dag Hammarskjöld höll ett liknande tal i FN:s generalförsamling den 3:e oktober 1960. Bakgrunden var att Hammarskjöld hade genom sitt resoluta agerande i Afrika, och främst i Kongo, retat upp stormakterna som hade stora intressen i Afrikas kolonialisering. Sovjetunionen var en av dessa supermakter som visade sitt missnöje som starkast och krävde öppet Hammarskjölds avgång. På det svarade Hammarskjöld på ett sätt som skulle vara svårt att säga idag när vi lever i post-sanningens tidsålder men som jag gärna ser som grunden i vårt samhälle. Så här sa han bland annat,

”När ett påstående upprepas några gånger är det inte längre ett påstående, det är ett etablerat faktum, även om inga bevis framförs till dess stöd. Fakta är emellertid fakta, och de verkliga fakta finns här tillgängliga för var och en som bryr sig om sanningen. De som åberopar historien kommer förvisso att bli hörda av historien. Och de kommer att få finna sig i dess dom, sådan den avkunnas på grundval av fakta människor med fria sinnen och fasta övertygelse att endast på en granskning av sanningen kan en framtid i fred byggas.”

Hammarskjöld slår således fast i sin retorik att sanningen och fakta alltid bör ligga till grund för fred. Folk ska inte basera sin tro på lögner utan på att det finns en sanning. I det klimatet kan sedan en ledare fritt utveckla sina tankar och agenda. Hammarskjöld fortsätter sedan med att besvara anklagelserna från Sovjetunionen om de lögner som de spridit att Hammarskjöld ”rättfärdigat blodiga brott i Kongo” genom att säga detta,

”Personen betyder ingenting, men det gör institutionen. Personen som har ansvaret som högste tjänsteman bör avgå om han försvagar den verkställande myndigheten: han bör stanna om det är nödvändigt för att bevara den.”

Makten tjänar organisationens syfte och inte den enskilde ledaren. Organisationen är till för dess medlemmar och inte till för ledaren. Hammarskjöld betonar detta gång på gång. Han lägger dessutom till att en ledare ska vara till för de svagaste medlemmarna,

”Genom att avgå skulle jag därför i nuvarande svåra och farliga läge kasta organisationen för alla vindar. jag har ingen rätt att göra detta, ty jag har ett ansvar gentemot alla de medlemsstater för vilken organisationen är av avgörande betydelse, ett ansvar som har försteget framför alla andra hänsyn:”

Hammarskjöld och Zelenskyj, på två sidor om historien. Deras ledarskap kan ses som tjänande en organisation eller en sak, där deras egen ambition blir underordnad organisationens mål och syfte. För egen del har jag alltid haft liknande ledarskap i alla de organisationer där jag har fått förmånen att leda en verksamhet. Jag har svårt att se ett annat alternativ, men vi ser ju hur andra ledare, inte minst i dagens USA eller högerkrafter i Europa står för ett annat ledarskap. Det är naturligtvis problematiskt.

Hammarskjöld avslutade sitt tal den 3:e oktober 1960 med orden,

”Det är inte Sovjetunionen eller för den delen någon av de andra stormakterna som behöver Förenta Nationerna för sitt skydd, det är alla andra. I den meningen är organisationen framför allt deras organisation, och jag är djupt övertygad om den klokhet varmed de kommer att kunna använda den och vägleda de. Jag kommer att stanna på min post min ämbetstid ut som organisationens tjänare i alla dessa nationers intressen, så länge de önskar att jag skall göra detta.”

Nu får vi hoppas att inte historien upprepar sig. Det tjänande ledarskapet är det enda rätta, men som ni vet ledde det ledarskapet till Hammarskjölds död och i vår nutid ses det tjänande ledarskapet som en svaghet hos vissa. För egen del ser jag det som det omvända. Det är en styrka att kunna som Zelenskyj och Hammarskjöld överlämna sig själva helt i organisationens bästa. En styrka fler borde följa.

/m

Jag är med några arbetskollegor i Lund när det är dags för den stilla minuten för att hedra offren och de drabbade från skolskjutningen i Örebro. Det känns fint att få stå och dela minuten med kollegor men även med hela Sverige som står still under en minut. I mitt huvud kommer en dikt av H.C. Andersen upp när några dansktalande personer går förbi vårt sällskap, till synes ovetande om den nationellt utlysta minnesminuten. Dikten går så här:

Det är tungt, förbannat tungt att dö medan hjärtat ännu är ungt.

Tänker på alla dessa unga människor som i ett vansinnesdåd förlorade möjligheten att åldras, att få leva ut sina drömmar, att få upptäcka livets upp- och nedgångar. De fråntogs möjligheten att leva livet, vad som än väntade dem. Det känns tungt…

Orden är ibland innehållslösa och det går inte att med ord beskriva en själs innersta språk, men jag tycker H.C. Andersens dikt ändå förmedlar det som vi alla kan dela…det är tungt. Naturligtvis finns det grader i det tunga och de som stod offrens närmast bär naturligtvis en sorg vi andra inte kan föreställa oss. Vår statsminister har under veckan som gått försökt sätta ord på det tunga men det han säger är innehållslöst för mig. Han har via sin politik ägnat sin regeringstid åt att trycka bort medmänsklighet och öppenhet och låtit splittring och misstro blivit en del av vårt gemensamma samhälle…så även om hans ord kan vara rätt i stunden är människan bakom statsministerrollen borta.

Komvux och SFI ska vara trygga platser i vårt samhälle liksom alla skolmiljöer. Vi ska inte behöva begränsa oss och tänka på det värsta varje gång vi går till sådana miljöer. Istället ska dessa platser genomsyras av möjligheter och framtidskraft. De ska vara hoppets kapell i en värld som annars kan begränsa ens manöverutrymme.

Hur ska vi förbereda oss för de svåraste dagarna som kommer och orka att resa oss när det tyngsta har hänt? För även om inte Örebro skett så vet vi att det går inte att leva ett liv utan omskakande erfarenheter. De goda upplevelserna i ett liv varvas med skuggiga dagar där det svåra genomsyrar varje fiber.

För egen del håller jag gärna fast vid det som varit kyrkans budskap i två tusen år nu. Oavsett om det har varit goda eller onda dagar, oavsett fredstid eller krigstid, oavsett tunga eller glädjefulla dagar. Kyrkan har hela tiden hållit fast vid att vi inte har fått ett löfte om att slippa det tunga, det svåra, det sorgefulla, utan löftet är att vi är inte ensamma och att kärlekens makt är starkare än både ondskans och dödens makt. I två tusen år har vi fått lyfta bägaren och sagt att ”kärleken är starkare än döden” och att vi inte ska bemöta ondskan med hämnd och förbittrade ta till våldshandlingar utan svara med kärlek som återupprättar och läker sår.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Rom att ”ingenting ska kunna skilja oss från Guds kärlek” och ur det synsättet är det en en begriplig paradox att döden och det onda väcker godhet, gemenskap och engagemang till liv, vilket inte minst manifesterades under den tysta minuten. De döda får vi inte tillbaka men våra liv kan väckas till goda handlingar och låta de goda värderingarna förena oss.

På så sätt tänker jag att det onda dådet kan inte göras ogjort, de avlidna får vi inte tillbaka, de drabbades sorg kan inte försvinna men dådets efterdyningar kan förena oss alla i kärlekshandlingar. Där det finns mycket kärlek finns det också mycket sorg, där det finns mycket godhet blir det också mycket styrka.

Så med H.C. Andersens dikt ringande i mina öron om att ”det är tungt, förbannat tungt att dö medan hjärtat ännu är ungt”, låter jag ändå hoppet vila i mitt inre. Det finns ingenting som sliter så hårt på oss som att sörja och därför ska vi vara snälla mot varandra och de som drabbats som mest och låta kraven och måstena ligga ned ett tag. Om vi fortsätter att söka varandras medmänsklighet i denna tid finns förutsättningar för att låta kärleken blomstra.

Jag avslutar med en av mina favoritförfattares ord från hennes bok, ”Ett år av magiskt tänkande”, som utkom runt år 2005 där hon försöker sätta ord på den sorg hon bär på när hon förlorade sin man. Joan Didion beskriver i dessa två rader det självklara, men som vi verkar ibland ha så svårt att hantera,

”Du ska inte fråga den som sörjer om hon är hungrig. Du ska ge henne något att äta.”

Pax!

/m

Livet går inte alltid i ens väg. När allt skiter sig och man bara kan skratta åt skiten brukar jag säga till mig själv, ”Guds vägar äro outgrundliga”. Det är helt enkelt ord som jag brukar säga till mig själv när saker och ting inte går som jag vill, eller inte går som förväntat.

Guds vägar äro outgrundliga.

Ni som har läst min bok ”Jag är paria” eller deltagit i någon av mina föreläsningar vet att jag använde uttrycket vid en speciell stund när jag träffade en främling en vårdag på Backåkra. Det var sällan använt i mitt vokabulär innan dess, men sedan dess använder jag det flitigt till mig själv.

Citatet används titt som tätt som en svensk motsvarighet till engelskans ”The Lord works in mysterious ways”. Poängen brukar vara att något besvärligt kan bli till något riktigt bra i slutändan.

Varken det svenska eller det engelska uttrycket är direkta citat från Bibeln, även om de uppenbarligen har fått inspiration från ett antal texter på detta tema. Det engelska uttrycket tror jag kommer från en psalm från 1700-talet, av den brittiske poeten William Cowper ”God moves in mysterious ways”. Psalmens budskap är att vi ska lita på Guds nåd och kärlek även när det verkar som dystrast.

Den svenska motsvarigheten är hämtat från Romarbrevet 11:33, i alla fall i 1917 års version (ni vet ju att jag har en förkärlek till 1917 års version):

”O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!
Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar”

Det gemensamma för alla dessa uttryck, på svenska och engelska, är på något sätt att av Gud kan vi förvänta oss vad som helst, ja egentligen det oförväntade. Gud verkar på det sätt som Gud själv vill. Gud låter sig inte fångas in och låter sig inte heller styras. Gud sitter inte still och väntar utan verkar och agerar. Gud väljer sina redskap och vägar helt utan att vi kan påverka det. Ja, Gud är i ett ständigt pågående utan något slut, en närvarande Gud som tar tillfället i akt.

Det här brukar jag ändå se som en liten lärdom till mig själv när saker och ting inte går som förväntat. Jag försöker att inte förvänta mig att allt ska gå precis som jag har tänkt hela tiden för jag vet ju att det inte är ”min väg”. Därför kanske man ändå ska lämna lite plats hela tiden längs en väg för det oförväntade, för att ge Gud plats att agera. Det är nog inte helt fel. Ibland tänker jag att Gud vill skaka om oss och tvinga oss ut ur vår egen trygghetszon genom att använda sig av det oväntade. Det får oss att växa.

I söndags tvingade jag Höörs och Munkarps gudstjänstfirare att sjunga psalm 364. Egentligen är den nog musikmässigt ganska svår men den innehåller en första vers vars text jag älskar. Så här går sista delen av första versen:

”Upplys min själ och ge den liv att jag i dig förbliver. Var själv ett ljus på all min stig, och led mig du den väg du vill, åt dig jag helt mig giver.”

Text från 1694. ”Åt dig jag helt mig giver”. Orden tycker jag säger så mycket till oss även idag, även om de är skrivna för 300 år sedan.

För visst är det lätt att vårt sinne fördunklas av egoistiska tankar. Ibland leder de oss rätt men de kan också sluta oss till att inte vara öppna för det där oväntade, för det där som vi inte vet.

Gud lovar oss inte ett lätt och bekymmerslöst liv, men lovar att vara med oss alla dagar, till tidens slut. Vi är inte ensamma. Vi är Guds barn.

”Upplys min själ och ge den liv att jag i dig förbliver. Var själv ett ljus på all min stig, och led mig du den väg du vill, åt dig jag helt mig giver.”

Guds vägar äro outgrundliga!

/m