Mitt i rusningen på Malmö central ropar en för mig okänd man åt mig:

”Ta hand om din njure!”

Det är ju inte varje dag man hör något sådant och jag blir en aning förvånad men sedan förstår jag sambandet när han lägger till:

”Jag läser din blogg.”

Det är märkligt hur hjärnan fungerar. Jag skriver dessa blogginlägg och ser på bloggstatistiken att ni är ungefär 8000 som läser mina inlägg men samtidigt tänker man inte på att det är människor som faktiskt läser inläggen. Som faktiskt tar del av mina tankar och erfarenheter via det skrivna ordet. Riktiga människor!

Jag vill tacka er alla. Både att ni läser och att ni hejar på mig när vi möts. För möten och ögonblick är det som driver mycket av mitt liv. Att helt enkelt ta vara på de ögonblick vi får.

Idag var annars en sådan där dag då det tåg jag brukar ta från Hyllie till Höör var inställt. Det gick från Österport till Kastrup men sedan var det inställda avgångar från Hyllie och Triangeln. Jag tog mig därför med ett annat tåg till Malmö C för att där sedan hoppa på tåget från Malmö C till Höör. Nu visade sig Öresundståg ha en allmänt dålig morgon, så tåget var 28 minuter försenad.

Nu gör inte det så mycket för mig. Då blir jag istället nyfiken på vad livet har att ge mig tillbaka under dessa väntande minutrar. Jag hamnade på en bänk vid sidan av den allmänna morgonrusningen i vänthallen och mannen bredvid undrade efter ett tag om jag hade en iPhone-laddare tillgänglig. Naturligtvis hade jag det och erbjöd honom att låna min medan jag väntade på tåget.

Med orden, ”Jag ser att du är präst…”, inledde han sedan en berättelse om ett fascinerande liv med upp- och nedgångar. Det är fascinerande hur min prästkrage kan väcka så många berättelser. Allt eftersom tiden för mitt försenade tåg hela tiden ändrades till en senare och senare tid, fortsatte vårt samtal. Den 76-åriga mannen hade verkligen levt ett liv som många skulle karaktärisera som tufft. Jag tackade efter ett tag livets omständigheter som erbjöd mig ett så pass försenat tåg att det här samtalet kunde förverkligas.

När tåget väl rullade in på perrongen tackade jag mannen för hans delande och med orden att ”du behöver den där laddaren bättre än mig” lämnade jag bänken. En tår föll från hans kind och jag gav honom Guds välsignelse.

Väl på tåget satt jag sedan och tänkte på alla dessa ögonblick som fyller ens liv med innehåll. Alla dessa stunder som uppstår utan förvarning. Vad gjorde det att jag blev en halvtimme försenad till jobbet. Jag blev en berättelse om en människas liv rikare och fick möta en livs levande bloggläsare mitt i rusningstrafiken på Malmö C.

Ta vara på dig och dina ögonblick, dessa är de enda du har.

/m

Jag och Anette har varit i Göteborg över helgen. Det var Göteborgsvarvet under lördagen och tanken var att jag skulle ha deltagit men tyvärr satte min njursten och den inopererade ”stenten” käppar i hjulet för mig. Nu fick jag beskåda loppet från supportersidan och bland annat heja på Anettes dotter, Malin, som genomförde loppet med bravur.

Under helgen har jag gått och funderat på olika platsers betydelse i ens liv. Genom årens lopp har jag visserligen spenderat ganska mycket tid i Göteborg men det känns ändå som en stad jag ständigt besöker men aldrig riktigt lär känna.

En stad som ständigt har dessa trafikbyggen som hindrar trafikrytmen, en stad som ständigt blandar regn och sol, en stad som ständigt finns på andra sidan om mitt liv. En stad med en spännande historia och stolta invånare. Jag har därför ställt frågan, både till mig och till Anette, vad betyder Göteborg för oss egentligen?

För egen del har en sådan fråga, till synes enkel, sedan utvecklats till en djupare fråga kring vad platser i ens liv egentligen betyder och vad de ger för mening till ens liv?

Alla människor har en kropp, ett psyke och en själ. För egen del försöker jag att hålla alla dessa tre i trim. Nonchalerar jag en del så är jag helt enkelt inte hel, då känner jag mig skadad. Livet består av relationer, till oss själva, till andra människor, till naturen, till olika platser och till det som är oändligt mycket större än oss själva. Även om vi instinktivt förstår att det finns mycket i våra liv som vi inte förstår försöker vi alltid testa gränser, erövra nya marker, finna nya vägar…men även söka oss till platser vi känner som trygghetens nästen. Platser vi instinktivt känner som är hemma för oss.

Jag skiljer inte på ett vanligt liv och ett andligt liv. Allt är mitt liv och det är en blandning av det inre och yttre livet. Ju mer jag går och tänker på det här med platsers betydelse för mig så kommer jag inte ifrån det här inre livet, dvs mitt inre rum, min inre plats, detta stillhetens näste dit jag ständigt återkommer till. Så ofta jag kan återkommer jag till det här inre rummet och de geografiska platser där jag befinner mig kan på olika sätt bidra till att mitt inre rum blommar eller inte.

En annan viktig komponent är vem jag spenderar tiden tillsammans med vid olika platser. Ibland kan jag känna att platsen har mindre betydelse, det viktiga är vem jag spenderar min tid med. Jag tror det ligger nedpräntad i vårt inre att livet ska delas, livet ska ske i relation med andra…och med Gud. Ingen människa är en ö och den här påtvingade ensamheten är inte bra för någon av oss. Ibland söker vi oss dock till ensamheten, den där frivilliga ensamheten, för att söka vårt inre rum, för att söka den där inre platsen som ger dig energi och reflektion.

Platser kommer och går i ditt liv. Liv är rörelse, liv är förändring, liv är avsked, liv är pånyttfödelse. Livet står aldrig still. Förändring pågår alltid, även där det till synes står still. Vissa platser i ditt liv besöker du kortvarigt, vissa platser blir bestående i ditt liv. Alla platser är dock till låns. Du äger inga platser, allt ska lämnas tillbaka, allt ska gå vidare.

För egen del finns det en plats som är beständig, som jag alltid återkommer till. Det är min egen inre plats, mitt eget inre rum. Kärlekens plats i mitt inre. Det spelar egentligen ingen roll var jag är, mitt inre rum är alltid där. Kärlekens källa och där finns alltid tillräckligt men brunnsinnehåll att ösa ur. Det sinar aldrig.

Ibland låter jag den yttre platsen ta en stor del av mitt liv och ibland låter jag den inre platsen ta över. Jag har kommit till insikten att min hemlängtan är inte till någon yttre, geografisk plats. Min hemlängtan är till relationer, till min egen relation med det eviga och till min familj och vänner. Där ligger min plats dit jag ständigt längtar. Min hemlängtan är mitt inre rum.

/m

Jag gråter längs min livsväg. Det spelar egentligen ingen roll vad jag ska göra eller vart jag är på väg. Tårarna kommer så fort jag vandrar ut från lägenheten eller kontoret. Tårarna följer numer min livsväg och jag är tacksam. Jag kallar dem därför för tacksamhetstårar.

Att bli äldre har sina för- och nackdelar. En av dess konsekvenser för mig är att tårvätska numer rinner längs mina kinder när jag är utomhus. Tårvätska bildas för att hålla hornhinnan fuktig hos oss alla. Extra mycket tårar produceras när man är ute i kyla och vind, men även i stark sol eller om man får något i ögat. Extra känslig blir vissa av oss ju äldre vi blir. Bland annat undertecknad.

Tacksamheten jag känner när tårarna rinner är för att jag får vara med lite till på denna jord. Jag får fylla ännu en dag med liv och uppleva ännu fler ögonblick. Ögonblick läggs till ögonblick och lilla jag får vara med lite till. Jag är tacksam för att få uppleva tårarna, jag har blivit äldre och jag är fortfarande vid liv, fortfarande nyfiken, fortfarande levnadsglad.

Oavsett livets upp- och nedgångar så är mina tårar där. De följer min livsväg och jag säger tyst ”tack” för mig själv varje gång de rinner. Det ger mig alltid en slags inre frid och ögonblick av stillhet som bär mig vidare en stund.

Skånes landskap är just nu inne i slutfasen av rapsens tid. Det är ett gul-grönt lapptäcke som möter mig längs min resväg mellan hem och arbete varje dag. Tåget färdas genom lapptäcket och tårarna jag bär utomhus är stilla en stund medan färden varar. Det är som om tiden står stilla och jag låter mig svepas in i nuet. Inget får störa stundens ögonblick, vare sig läsning eller musik i hörlurarna. Jag är tyst, tårarna är borta och jag låter landskapet bli min canvas.

När jag härom dagen var ute och gick i Höörs omgivningar efter ett hembesök hos en änka la jag märke till att tårarna inte rann längs mina kinder, trots en stilla vind. Jag blev fundersam och gick vidare. Förklaringen kom bakom ett hörn där ett gult rapsfält dök upp från ingenstans. Det var som om det existentiella ville förbereda mig för det magnifika med klara ögon utan tårvätska. Jag blev ståendes och tog in dofterna och färgerna. Ögonblick blev minuter innan jag vandrade vidare.

När rapsfältet lämnade mitt synfält kom tårarna och jag sa ”tack” och gick vidare längs min väg. Gråtandes.

/m

Vi såras och hamnar i lidandets tid under livets gång. Så är det bara. Ingen undantas, det är omöjligt att vandra här på jorden utan att såras. Under de senaste veckorna har jag funderat mycket kring lidandets frigörande kraft som enbart ges vid tillfällen när vi lider. För det finns något existentiellt som enbart nås genom lidande. Ett bibelcitat jag har burit med mig under de senaste 14 dagarna när jag har haft mina magsmärtor är Paulus ord i Andra Korinthierbrevet:

”Ty när jag är svag, då är jag stark.” (2 Kor 12:10)

Citatet påminner mig om att ingen av oss föds oövervinnerlig utan vi föds in i sårbarheten. Svaret på sårbarheten är inte prestation och kraft utan istället kärlek. När jag har gått och tänkt på Paulus ord blir därför svaret på vår sårbarhet att det måste finns utanför vår själva. Vi har inte full kontroll över våra liv och avståndet mellan sorg och glädje, mellan sjukdom och att vara frisk, är kort. Dock planerar vi och lever våra liv som om de gick att planera.

En kollega skickade till mig en ”krya”-hälsning när jag låg på sjukhuset men la även till orden ”passa på att lyssna in och ta med dig erfarenheten av vad detta lidande vill ge dig”. I jämförelse med de miljontals människor här i världen som verkligen lider, var inte mitt lidande särskilt märkvärdigt. Egentligen borde jag skämmas men jag ville ändå passa på att fundera lite kring lidandets potential. Kollegans ord stannade kvar hos mig.

På sjukhuset tänkte jag en del på att Guds ende son faktiskt föds in i denna värld som en sårbar människa. Han kunde ju ha kommit likt en stålman men istället föddes han in i denna värld som vem som helst av oss. Ett bräckligt småbarn helt beroende av sina föräldrar. I mitt eget lidande finns alltid orden ”var inte rädd” som genomsyrar Bibeln. Så var det även för Jesus. Han kunde ingenting men var ändå värd att älska för den han var, oavsett prestation, oavsett kraft, oavsett litenheten. Gud visade sin storhet genom att göra sig själv till en liten, sårbar människa.

Vi är älskade för de vi är, oavsett våra prestationer, och jag tänker att det är där Paulus är med sina ord ifrån andra Korinthierbrevet. I svagheten överlämnar jag mig åt något annat utanför mig själv. Jag kan inte av egen kraft göra något åt mitt lidande, starkheten kommer utifrån, från någon annan. Det bygger på att man är sårbar och delar upp sårbarheten i ”sår” och ”bar”. Jag bär mina sår (”sår”) och jag är ärlig (”bar”) med att jag har inte full kontroll över mitt liv och lidandet.

När ena systern tog bort ett av mina plåster från ena armvecket med orden ”det är bättre att det får lufta lite” blev det som om ytterligare en pusselbit fogades till mitt inre resonemang. Självklart ska såret vara öppet och luftas lite. För det är bara genom att låta såret vara öppet som det kan läkas. Det är bara genom att låta såret blöda en aning som det kan rena sig självt från bakterier. Det är bara genom att blottlägga sina svagheter, sina lidanden, sina problem som du kan växa. Kanske ligger det något ändå i att lidandet bär på en potential som vi bara når genom att lida?

Nu önskar jag att ingen ska behöva lida i onödan men kanske finns det viktiga lärdomar du enbart når genom sårbarheten. Sårbarhetens kraft ligger i livet och att vara ärlig över sina sår. När jag lämnar sjukhuset och under kvällen ligger i min säng får jag för mig att se en dokumentär på SVT play om Leonard Cohen. Det är som om det är någon annan än jag som väljer dokumentärsvalet. När jag trycker på play inser jag varför för bland det första jag hör är textraden:

”There is a crack, a crack in everything. That´s how the light gets in.”

För egen del har jag lärt mig massor av denna resa, bland annat att visa mig svag. Det är helt enkelt inte sunt att banalisera åtta dagar med konstant magsmärta. Det är bättre att ta hand om min sårbarhet!

/m

Jag säger till anestesiläkaren, anestesiskjuksköterskan och de övriga i sövningssalen att jag är lite rädd för att vakna mitt under operationen och inte kunna kommunicera att jag är vaken. Anestesiologen försöker att lugna mig med sina ord. Jag känner mig fortfarande orolig och tänker att jag tar väl till det jag brukar göra vid svåra situationer. Jag ber en bön. Plötsligt inser jag att jag ber den högt när jag liggandes på britsen i minimala sjukhuskläder ser hur sjukhuspersonalen står stilla och lyssnar på mig. Jag frågar om jag kan få be välsignelsen över oss. De nickar och släpper det de har för handen. Jag ber välsignelsen och sedan sövs jag. Ett fint ögonblick i en svår situation.

Om vi backar några dagar tidigare, nämligen Valborgsmässoaftons morgon. Jag vaknar kl 03:11 med en gigantisk, molande smärta i vänstra magtrakten. Jag har tidigare i livet haft liknande smärtor med förstoppningstendenser och tänker det är något liknande. Då brukar värken släppa efter någon timme. Jag tar några Alvedon och försöker att somna om men det går inte. Värken gör att jag är tvingad att vandra fram och tillbaka i köket. Där någonstans tänker väl ni…varför åker han inte in till akuten?…för jag är helt enkelt inte sån och tänker fortfarande att det är en tillfällig historia som går över. Jag väljer att åka till jobbet istället. Vi har personalmöte och lagom till detta möte börjar kl 09.00 släpper den värsta värken.

Jag tar det som intäkt för att det är en tillfällig magvärkshistoria och arbetar vidare. Sedan har varje dag tyvärr sett likadan ut. Molande värk hela tiden men de värsta plågorna har gått i skov. Maximerat Alvedon och Ipren. Tagit mig till Vårdcentralen där läkaren trodde det var inflammerad tarmficka så jag fick antibitika mot det. Inget hjälpte.

Jag har döpt, jag har begravt, jag har hållit gudstjänst i underbara Höör…något har stått på min agenda varje dag…förrän torsdag. Kanske är det den lilla detaljen som avgör allt. Inget kyrkligt inskrivet i almanackan och därmed fanns det möjlighet att verkligen göra något åt värken. Sagt och gjort. Jag väcker Anette runt 1-tiden på natten till torsdag och vi åker in till akuten på SUS i Malmö. Triageringen är som vanligt väldigt märklig men jag vankar av och an där i väntrummet och till slut släpps vi in.

Jag får en dos morfin, värken avtar en aning och jag kan för första gången sedan Valborg känna ett visst lugn i kroppen. 8 dagars värk. Även akutläkarna är inne på inflammerade tarmspåret tills jag får åka till en CT-röntgen och resultatet kommer. Akutläkaren häpnar när han säger att jag har gått med njurstensanfall i 8 dagar. Det är en klassisk 6-7 mm stor njursten som ligger och skaver vilket gör att jag har fått njursvikt.

Blir placerad på urologen under tidig torsdag morgon. Träffar vårdmedarbetare. Underbara människor. Sätts upp på akutlistan för operationstid för dubbel-kateter mellan njure och urinblåsa. Värken eskalerar och jag får mer morfin. Inser att min run streak är i fara när jag ska få dropp i katetern till armvecket. Innan dess har jag fortfarande tänkt att jag skulle lunka runt i sjukhusets korridorer för dag 3666, men att lunka runt med en droppåse blir svårt. Jag ber dem vänta med droppåsen. Springer 9 varv runt en korridorrbana på sjukhuset som jag hittar som mäter 211 meter och dagens runstreak är klar.

Operationen dröjer till natten. Kl 02:00 ber jag välsignelsen i sövningssalen och sedan dess bär jag ett cirka 24-30 cm långt dränagerör i urinledaren mellan njuren och urinblåsaren. Värken släpper direkt när jag har vaknat. Får åka hem på kvällen. Så otroligt tacksam för svensk sjukvård.

Dessa 8 dagar av värk, en välsignelse vid sövningen och en införd slang kommer jag för evigt bära med mig i mitt minne. När jag skriver detta inser jag att boven i dramat vilar fortfarande i mitt inre. Njurstenen är kvar. Hur den ska komma ut…ja, det är en annan historia som ännu inte är skriven! Den historien innehåller säkert också en bön och välsignelse, det gör de flesta av mina historier.

/m

Då fyller min run streak 10 år och jag firar i dagarna tre. Det kan låta konstigt men handlar egentligen om hur långt ett run streak-år är. Ett run-streak år är 365 dagar och eftersom jag har sprungit genom några skottår så firar jag 10 år egentligen idag…men jag väljer att se det lite som en födelsedag. Min run streak föddes 26 april 2015…så tänker att jag firar då.

Först och främst ett stort tack till er alla som har följt och stöttat min run streak-kampanj tillsammans med ACT. Den avslutas på söndag så passa på att ge ett sista bidrag. Nedräkningen kan du nå HÄR.

Som jag skrev när jag påbörjade nedräkningen så hinner mycket att hända i ens liv under en period av 10 år. Det är inte enbart att 10 år är en ansenlig tid, utan även att vi som människor och ens omgivning förändras under den här perioden. För egen del kan jag verkligen säga att jag har gått från ett liv till ett annat. Mycket har förändrats, inte minst jag själv. Lite skämtsamt brukar jag säga att det enda konstanta i mitt liv under dessa år har varit min löpning och under den här nedräkningen har jag verkligen fortsatt att konstatera detta faktum. Allt runt omkring mig kan förändras men den dagliga löpturen består.

Den 26:e april 2015 fick jag för mig att börja springa varje dag. En liten runda varje dag. Jag bestämmer mig för att miniminivån är 2 km men att det måste vara en träningsrunda med löpning som grund, således ej gång. Sagt och gjort. Genom mitt liv, som har vandrat från det ljusa, till det mörka för att sedan komma till ett nytt ljus, har löpningen funnits där. Det lilla och enkla har varit mitt motto men jag har gjort det varje dag. Utan undantag. Oavsett vad som har skett i livet, min löprunda har varit där. Nu firar jag alltså 10 år.

Jag vill också tacka ACT som varit min följeslagare i nedräkningen. Vi slår ett slag för folkhälsan med fysisk aktivitet varje dag. ACT är en fantastisk internationell bistånds- och utvecklingsorganisation. ACT bedriver utvecklingsarbete, utövar påverkan i internationella rättvisefrågor och utför katastrofinsatser genom olika partners. I denna värld behövs verkligen detta arbete och även det minsta lilla bidrag betyder så mycket. Precis som min run streak…det lilla (du behöver inte springa långt eller fort), det enkla (bara att snöra på sig skorna)…men du behöver göra det varje dag!

Nu tackar jag er alla och fortsätter att springa varje dag…för har jag infört detta i mitt liv så varför sluta?

Keep on running och ta hand om varandra!

/m

Jag erkänner att jag är en nationalekonomisk nörd. Utbildad på Linköpings universitet i slutet av 80-talet och i början av 90-talet så har ord som handelsbalans, bytesbalans och betalningsbalans varit något som alltid tilltalat mitt intresse. Tänker att vi är några få nördar som tycker om att diskutera Kommerskollegiums senaste statistik eller Världshandelsorganisationens (WTO) senaste pressmeddelande på en bar. Tills nu.

Helt plötsligt tycks alla vilja diskutera handelsbalansen som om det vore en åsikt. Trump har kastat in världen i kaos och med den även kaos för oss nördar för helt plötsligt tror sig alla vara nationalekonomer. Bakgrunden till de senaste dagarnas tull- och börskaos är USA:s handelsunderskott med omvärlden. Något som enligt Donald Trump uppstått på grund av att andra länder “blåst” och “plundrat” Amerika i decennier.

Men vad är ens handelsbalans? Det är egentligen inte så svårt. Det är helt enkelt skillnaden mellan hur mycket ett land säljer varor för till omvärlden, det som kallas export, och hur mycket som köps in utifrån, det som kallas import. Om importen är större än exporten uppstår ett underskott, om det är tvärtom blir det ett överskott. Om USA importerar mer än de exporterar så tar Trump det som en intäkt för att det landet ”lurar” USA. Då får man en liten ö där enbart pingviner bor som helt plötsligt får tullar på 10 % medan Ryssland som är i krig får 0 % i tullavgift.

Ingen människa i världshistorien skulle tro att merkantilismen skulle kunna återuppstå. Vi trodde att vi hade begravt den under 1800-talet. Adam Smith måste ligga och asgarva i sin grav nu när Trump inför tullar som baseras på handelsbalansen. Det här med att ett lands välstånd baseras på produktivitet verkar inte Trump och dennes administration ens reflektera kring. Hur kunde det bli så här? Jag tror jag i alla fall har svaret på var Trump fått sin inspiration ifrån.

För jag erkänner en annan sak också. Som om det inte vore nog att vara en nationalekonomisk nörd…jag är en teologisk nörd också. Som sådan är jag naturligtvis intresserad av hur en person som kallar sig kristen kan agera så okristerligt hela tiden. Jag tror jag vet svaret och det hänger ihop med hans sätt att hantera tullarna.

1977 gifter sig Donald Trump med sin dåvarande fru Ivana. Metodistpastorn Vincent Peale är den som förrättar vigseln. Peale skrev redan på 50-talet en bok som heter ”The power of positive thinking”. Boken är fylld med klyshiga råd som att ”tvivla är att bjuda in misslyckande” och min favorit ”föreställ dig i ditt huvud en tydlig mental bild på dig själv som lyckad, håll fast vid den bilden och ditt medvetande kommer leda dig dit”.

Man kan tro att pastorn är en självhjälpsguru och ingen kristen pastor men det är han. Peales tänkande och affirmationer bygger på tron att det är Gud som ger den lyckade dess makt och framgång. En så kallad framgångsteologi. Donald Trump köper det här med hull och hår. När Peale sedan viger Trump och hans andra fru, Melanie, läste jag i en intervju att Trump hade boken ”The power of positive thinking” att tacka för att han tog sig ut ur krisen under 90-talet.

Vad är då denna framgångsteologi som Trump är så besatt av och som gör att pastorer som Paula White kan komma nära Trump-administrationen? För ska vi vara ärliga så är deras budskap inte alls kristet. Självhjälpsformler som Peale snodde från Napoleon Hill på 30-talet kläddes i en kristen kontext och sedan blev det en smart paketering. För budskapet är som följer:

”Nedkalla Guds vilja genom att uttala saker som JAG ÄR stark, JAG ÄR smart, JAG är framgångsrik…så ser Gud till att du blir det.”

Det är här nationalekonomin och teologin förenas. För det handlar till slut om att via affirmationer bli Gud själv. Det handlar om att skapa sin egen verklighet genom visualisering, affirmation och att aldrig tvivla på att man har rätt. Det handlar till slut inte om att följa Jesus som den gode lärjungen utan det handlar till slut om att bli Gud själv. Det är därför sådana som Paula White kan predika om att välstånd och framgång är ett tecken på Guds favorisering. Därför kallar hon Donald Trump, ”Guds utvalde”. I Trumps ögon är han gudalik…ja Gud själv.

När Trump gör sina utspel handlar det därför inte om att leva i sanningen…han är sanningen själv. Människan har blivit Gud. Det handlar inte om att följa sanningen och göra det rätta för alla utsatta och utstötta utan istället fortsätta sin framgångsteologi och skapa sin egen sanning.

Vad kan vi andra göra? Ja, vi kan kanske sprida Jesus budskap ännu mer. Att helt enkelt stå upp för de svaga, de utstötta, de som lider. Att gå i Jesus fotspår och älska varandra, oavsett var vi kommer ifrån eller vad vi har för bakgrund. I Jesus värld finns det inga ”vi och dom” alla är vi Guds skapade människor och vi är alla som sådana skapade som Guds avbild. Låt oss stå upp för sanningen – inte det som Trump och hans framgångsteologi skapar.

”Jag är vägen, sanningen och livet.” och ”Du skall älska, din Gud, av hela ditt hjärta och hela din själ och av allt ditt förstånd och Du skall älska din nästa såsom dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”

/m

Det har gått några månader sedan Trumps installation. I valrörelsen sa Trump att han skulle införa tullar för att på så sätt ”hantera de orättvisor mot USA” som finns. Under installationstalet försökte jag därför räkna ut vad som i så fall skulle kunna vara en orättvishet mellan Europa och USA gällande handel. Jag tyckte Kommerskollegiums rapport innan valet om vad som förväntades utifrån respektive presidentkandidats agenda var en utomordentligt god analys (LÄS rapporten här).

Jag fick det till att ”orättvisan” skulle kunna vara 2,7% när det gäller tulleffekter mellan USA och Europa till den sistnämndas fördel. Allt över det skulle i så fall vara till USA:s fördel. Med viss förvåning ser jag i efterhand Trumps skylt från sin presskonferens om tullar där det nämns 39% som siffran som är en orättvisa mellan USA och Europa.

Går därför in och letar upp Världshandelsstatistiken och finner att Vita huset struntar i allt vad tullar är för något och gör en egen modell. De tar USA:s handelsunderskott med ett visst land och delar det med hur mycket det landet exporterar till USA. EU exporterade varor till USA för 605,8 miljarder dollar under 2024. USA:s handelsunderskott gentemot EU låg då på 235,6 miljarder. Dividerat ger det 39 procent, som Trump menar är EU:s “fördel”. Dessutom räknar Vita huset även med mervärdesskatt (moms) som ett handelshinder, trots att momsen betalas av köparen oavsett varifrån varan kommer. Kontrollerar uträkningen gentemot andra länder och finner att samma beräkningsgrund har skett rakt igenom.

Naturligtvis handlar detta om retorik från Trump-administrationen och lögner är ju deras vardag så att de gör egna beräkningar som inte har någon som helst grund i sanningen är inte så oväntat. Nu väntar säkert en eskalering av handelstullar tillbaka från andra länder och den som får betala allt är vi konsumenter, både invånare i USA och de som lever utanför i andra länder. Det är lätt att vilja bekämpa Trumps politik med liknande motmedel och då eskalerar allt i ett enda inflationsrace. För egen del ser jag därför att Europa visserligen höjer tullarna, men gör de för enskilda produkter som tydligt är kopplat till USA och inte rycks med i någon generell Trump-höjning.

Vad kan vi andra göra, vi som bara lever i denna värld och ser på när Trump leker diktator. Ja, det som jag gör är att helt enkelt strunta i att köpa amerikanskt. Det får helt enkelt bli några år framöver utan Pepsi max eller besök på McDonalds etc. Det går att leva bra ändå.

Låt helt enkelt Trump och USA vara. Låt ditt statement bli att strunta i det amerikanska ett tag, så gott det går. Gör medvetna val. Naturligtvis är det svårt att byta exempelvis Facebook mot något annat eftersom det inte riktigt finns något jämförbart alternativ. Använd i så fall Facebook för att reagera och slå ett slag för europeiska varor istället.

Så tänker jag – hur tänker du?

/m

Det finns något vackert med rutiner. För någon kanske begreppet rutiner leder till en känsla av ofrihet men för mig är det precis tvärtom. Jag älskar rutiner och oftast även regler. En run streak innehåller det bästa av dem båda.

Det finns sena kvällar eller tidiga morgnar när tanken på att ge sig ut och springa ter sig mindre lockande. Kanske känner du dig sliten och hängig och inte alls i form för ett löppass. Då brukar jag tänka på den gamla klostermunken, Benedict av Nursias ord för cirka 1500 år sedan:

”Bevara ordningen så ska ordningen bevara dig”.

I mitt liv handlar det om att även när jag inte orkar eller vill så gör jag det ändå, för det är förmodligen då jag behöver min löprunda som mest. Ordningen/rutinen bär mig även när jag inte orkar. Det är en bra regel.

För en run streak har egentligen bara två regler, du ska inom dygnets 24 timmar springa minst 1 mile. För egen del har jag satt upp ett eget mål att det måste vara minst 2 km. Det låter väl inte så farligt. Det borde ju vem som helst klara av och det är precis så det är. Vem som helst kan påbörja en run streak och klara de grundläggande reglerna om det inte vore för en enda sak…du ska göra det varje dag…oavsett hur du mår eller omständigheter. Inga undantag!

Det är här Benedict av Nursias ord hjälper mig att överleva min runs streak. Ordningen bevarar mig helt enkelt. För mig innebär det faktiskt en slags frihet. Du behöver helt enkelt inte tänka på frågan ifall du ska ge dig ut och träna utan ordningen finns där och säger till dig att du måste ut. Frågan är då enbart NÄR under dygnets timmar detta ska ske.

De flesta regler vi har hjälper oss att nå en större frihet, tänker jag. Det kanske låter märkligt men låt mig ta ett exempel. Tänk dig att du kör bil längs en landsväg. Det enda som skiljer din fil och den fil som går i motsatt riktning är målade streck i vägbanan. Hade vi inte lärt oss att lyda regeln om hur vi ska köra mellan de vita strecken i mitten av vägen så hade faktiskt varje bilfärd varit ett exempel på ofrihet med livet som insats.

Nu kanske någon invänder ock säger att sann frihet handlar om att få köra bilen lite var och hur man vill, och på ett sätt är det naturligtvis en sorts frihet men samtidigt är friheten begränsad till att det hela tiden existerar en slags otrygghet i den friheten att en mötande bil faktiskt kan komma och en krock är då oundviklig.

För mig ger ordning och regler när det gäller min run streak en stabilitet och en förutsägbarhet som skapar en slags frihet. Genom att bevara ordningen om en run-streak får jag rätt fokus. Det handlar inte om regler för reglernas skull, utan regler för frihetens skull. Det är en run streak!

Bevara ordningen…så överlever din run streak!

/m

Väntar på en försenad buss. Det är tidig morgon i Sveriges tredje största stad. Två andra medväntare står och trampar vid busshållplatsen, djupt försjunkna i sina mobiltelefoner och scrollandes med högertummen. Jag frågade vid något tillfälle min son vad det är för teknik alla använder sig av när de läser artiklar på mobilen. Han skrattade och sa att det är Tik-tok de tittar på och tum-tekniken är att de sveper snabbt fram nästa klipp.

Kände mig en aning dum för jag själv konsumerar hela tiden artiklar från olika tidningar världen över via min mobil och tänkte att jag hade en föråldrad tum-teknik…men så var inte fallet. Tik-tok har jag bara hört talas om, men vet dessvärre inte vad det är.

När bussen äntligen kommer och vi går på gör jag en observation att i princip samtliga på bussen har sina mobiltelefoner i handen och scrollar. Antar att inte alla använder Tik-tok men ingen reser på det sätt som jag är uppvuxen med…nämligen att låta mellanrummet ta plats.

Umberto Eco sa i en DN-intervju när jag var ungefär 24 år som har satt sig i mitt huvud:

”Jag har en tes om att det man uträttar, gör man i mellanrummen.”

Umberto Eco var i Stockholm och jag hade precis slukat hans bok ”I rosens namn”. Läste DN-intervjun och Eco hade någon teori om att precis som universum till stora delar består av tomma mellanrum och om all materia kramades ihop till en boll skulle den bli väldigt liten. Så är vårt liv, fullt med tomma utrymmen, stunder som uppstår när vi väntar på en buss, reser mellan två möten, tågresan mellan två stationer, när vi ligger i badkaret (om vi har något), eller väntar i köer. Vi måste helt enkelt ta vara på mellanrummen.

Umberto Eco var några år äldre än vad jag är nu när han gjorde den där DN-intervjun 1993. Jag förstår dock precis vad han menar. Jag tänker precis likadant när jag observerar alla dessa resenärer. Vi måste lära oss att återta utrymmet som uppstår när vi inget har att göra. Den där instinkten att fylla varje tid med innehåll lämnar inget utrymme till att lyssna på den inre rösten som talar till dig. Du konsumerar hela tiden något och matas ständigt med något, är det inte via dator, TV eller mobil så är det via hörlurar. Tystnaden och mellanrummet väljs bort.

När vi går av bussen och Öresundståget tar mig vidare till Höör sätter jag mig i den tysta kupén. Jag låter blicken vandra ut över det skånska landskapet allt eftersom vi färdas upp över fälten. Tillfälliga stopp längs vägen men annars en behaglig resa med solen uppstigande från öster. Njuter.

I kupén finns det en del som passar på att sluta sina ögon och vila, andra surfar på sina mobiler och en kvinna läser en lånad bok från Kristianstads bibliotek. Några sitter och tittar ut över landskapet och jag tänker att jag ändå delar med några andra den gemensamma strävan efter att ta vara på mellanrummet. Noterar dock att samtliga dessa har hörlurar. Inser till slut att jag är den enda som lever i tystnaden och i mellanrummet med landskapet som enda sällskap.

När vi är framme vid Höör vänder sig den läsande damen till mig när jag ska gå av och viskar:

”Jag har sett dig förrut. Du är lite utmärkande i din prästskjorta. Jag har alltid undrat över vad du grubblar på när du sitter och tittar ut över landskapet.”

Jag svarar henne tyst:

”Jag njuter av mellanrummet.”

Sedan går jag av.

/m