För några månader sedan gick det upp för mig att jag kommer att ha semester under hela augusti. Det är fortfarande lite av en overklighetskänsla att jag har ett arbete som ger mig semester. Det kan låta märkligt men det var först när andra började gå på semester i mitten av juni som det gick upp för mig att även jag kommer att få gå på semester.

Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till det här med semester. Har egentligen haft hela mitt yrkesverksamma liv. Det handlar inte om att jag inte kan släppa jobbet och helt koppla av utan det handlar mer om att jag älskar mitt jobb och även under semestern vill jag tänka på och utveckla mitt jobb. Jag har en vilja att hela tiden utveckla mig och att då helt stänga av jobbtankar under en period är mig främmande.

När jag var regiondirektör, och under alla dessa chefsår från 1997 – 2017 med olika chefsjobb, så hade jag alltid möjlighet att ha en ersättare som gick in för mig och var min tf under den period jag var på semester. Trots det tänkte jag mycket på jobb och var engagerad i hur det gick på jobbet även under min semester. Inte så att jag ständigt var uppkopplad men varje dag var det nog något jobbrelaterat, även under min mest intensiva semesterperiod.

Så hände det som jag inte hade förutsett hända. Jag lämnade regiondirektörsjobbet i april 2017 och tänkte att jag snabbt får ett nytt jobb. Det blev inte så, jag var arbetslös under perioden 2017-2024. Under 7 år hade jag varken arbete eller semester. Jag skrev böcker, föreläste, chefscoachade en del men det var ytterst i marginalen. Så det här med semester fanns inte i min värld.

2021-2023 arbetade jag extra varje sommar i Eslövs pastorat. Jag var tjänstebiträde och höll gudstjänster och andakter. Det blev flera somrar där jag såg fram emot att få jobba så mycket som möjligt under somrarna. Ju fler gudstjänster eller andakter jag sattes upp på schemat, desto bättre.

Förra året, under mitt första år som präst, fick jag några semesterveckor i Svedala. Jag valde att dela upp dessa veckor så att jag kunde vara med och konfirmera sommarkonfirmander och allmänt anpassa mig efter övriga prästers semesterschema. Det blev två veckors semester och sedan arbete igen i fyra veckor innan två veckors semester tog vid igen.

Egentligen tror jag aldrig under hela min yrkeskarriär att jag har haft en fyra-veckors sammanhållande semester. Om man undantar mina föräldralediga perioder så har nog tre veckor varit det normala för mig och sedan arbeta igen för att sedan ta någon eller några veckor igen.

Nu är jag i den situationen att jag äntligen efter alla dessa år har en arbetsgivare som vill ha mig och då får jag fyra veckors sammanhållande semester. Det blir semester hela augusti och det känns både skönt och svårt. Jag kommer som alltid att göra det bästa av situationen och ta vara på de stunder som ges mig. Däremot blir det nog en hel del tankar på jobb, men det stora blir nog skrivande, läsande, fix med sommarhusen, umgås med släkt- och vänner och inte minst umgås med min älskade fru.

För att starta semestern på bästa möjliga sätt hittade jag ett erbjudande i juni om ett hotellpaket på Grand hotell i Lund. Normalt sett ett dyrt hotell, långt över min budget, men erbjudandet var lockande och jag tänkte varför inte börja min semester med att överraska min fru med detta hotellpaket.

Många gånger sedan bokningen gjordes har jag varit nära att försäga mig men lyckats hålla tyst. Nu blev det som jag hade tänkt mig och efter att vi på landet haft frukost i det gröna och även läst några kapitel ur mitt senaste manus så berättade jag. Hotellpaket med övernattning och middag…dock sa jag inte vart…utan det fick hon veta först när vi gick upp för Grands tjusiga trappor.

Nu är det lördag morgon och jag sitter här i fåtöljen på hotellrummet. Det är tidig morgon. Anette sover fortfarande och jag har läst en del i mina medhavda böcker. Njuter. Inser att jag har semester. Ödmjukt tackar jag Höör församling för förtroendet att få jobba där…för utan jobb…ingen semester. Mitt sju år långa utanförskap är slut. Jag är åter en människa som får semester.

Det börjar med denna ”hemester”.

/m

Jag coachade en chef häromdagen kring ett klassiskt dilemma. Som chef hamnar man ibland i situationer där det inte finns en naturlig väg att ta utan det till synes enbart finns dåliga vägar framåt. Då kan det vara bra att spegla dessa vägar framåt med någon som inte alls är känslomässigt engagerad i verksamheten – någon som mig. Vi hade ett bra samtal och det klargjordes en del för min chef som i slutet av vårt samtal sa en fråga:

”Vad är din hemlighet?”

Frågan kom upp vid ett udda tillfälle när vi var mitt inne i ett spörsmål kring hur beslut lättast kommuniceras och delges i en stor organisation så jag var tvungen att be om ett förtydligande vad hen menade. Chefen sa att jag var en av de mest lyssnande och närvarande personer hen kände och undrade vad min hemlighet var. Jag svarade att det inte var någon hemlighet utan det gäller att vara ”härvarande”, inte bara ”närvarande”. Vi kom sedan in på vad som krävs för att verkligen vara den där lyssnande och härvarande personen. Jag låter den diskussionen stanna mellan mig och chefen men min vana trogen reflekterade jag lite kring den här hemligheten på tåget hem under kvällen och den delar jag gärna med mig av här nedanför.

Det finns något i det mänskliga som ibland fastnar i det förflutna, som låter det som har hänt i ens liv uppta en stor del av ens tankar i nuet. Det är alltid bra att lära sig av det man har varit med om och det kan exempelvis i coach-sammanhang vara en otrolig gåva att ta fram exempel från sin egen erfarenhetsbank, samtidigt riskerar allt för mycket ältande kring det förgångna att ta bort möjligheten att vara helt härvarande i nuet.

En annan fälla är att man alltför mycket tänker, längtar och målar upp i ens inre exakt vad man förväntar sig ska ske om 1 år eller om 5 år. Man låter helt enkelt nuet vara fast i framtidsdrömmar. Det är också bra att ha en tydlighet i att man vet vad man vill sträva efter och uppnå i framtiden, men även dessa tankar kan ta bort möjligheten att verkligen leva i nuet och då ta bort möjligheten att vara härvarande i nuet.

För ska vi vara uppriktiga så vet vi aldrig när det är sista gången vi möter varandra, eller sista gången vi går längs den där stigen eller gör den där resan. När vi säger hej då till frun eller lämnar barnen i skolan eller pratar med föräldrarna i telefon. Vi vet aldrig när det är sista gången. Allt vi tar för givet idag kan vara det som är förlorat imorgon.

För många kan det där kännas ödesmättat eller svårt att ta till sig, men där ligger nog mycket av min hemlighet som chefen frågade efter. Du vet vad du har och vad du har varit med om, låt det förflutna stanna vid det förflutna, du låter dig inte gå med i alltför tidsödande drömmar om framtiden, du låter morgondagen i mångt och mycket bära sin egen tonalitet. Lyckas du med det här så inser du att det enda du äger är just den stunden, det ögonblick som kallas NU.

Att i samtal med andra vara här och nu med hela sin person handlar om att acceptera att detta ögonblick är det enda du äger, något annat existerar inte. Det handlar om att vara lyssnande, inte bara med dina öron utan även med själ och kropp, med huvud och hjärta. Att ha den där fingertoppskänslan att förutsättningslöst lyssna på vederbörande samtidigt som du har en inre kärna att återgå till.

Jag brukar säga till mig själv att jag är både fattig och rik. Jag äger en guldgruva inombords, en skattkammare av kunskap och erfarenhet som jag kan ösa ur, samtidigt är jag bara ett tomt lerkärl som någon annans ord kan fylla. Lyssnandets konst är att känna av balansen mellan att ge som att få, balansen mellan att lära ut som att själv lära, konsten mellan att vara tyst och svara.

I själavårdssamtal är tystnaden ibland det enda som finns, det ordlösa. Att tålmodigt vänta med en annan människa i tystnad, tills den andre börjar ge av sitt liv, det är ibland både det svåraste och lättaste du kan ge till en annan människa. Det enda du äger.

Min hemlighet är därmed inte så hemlig längre – den är härmed uttalad och nedskriven i detta blogginlägg. Må den användas av så många som vill!

/m

Härom dagen träffade jag en av mina gamla produktionsenhetschefer i Region Östergötland som jag hade i min ledningsgrupp när jag var regiondirektör. Idag träffade jag av en slump även en av de verksamhetschefer som arbetade på US i Linköping. Kära återseenden och mycket att prata om.

Åren går och mycket har hänt men när man träffar gamla underchefer till mig så är det precis som om tiden har stått still. För några veckor sedan hade jag ett telefonsamtal med en av cheferna för ett av Sveriges största sjukhus. Jag känner vederbörande sedan tidigare och hen satt i ett dilemma och jag bidrog med vad jag kunde i form av råd som gammal chef.

Mitt gamla ”arbetar-jag” lever kvar i mitt nya. Kära återseenden och coach-samtal bär jag med mig i det nya. För ett nytt ”jag” är vad jag kallar mitt liv i skrivande stund. Förra sommaren var jag dock på vippen att tacka ja till ett nytt regiondirektörsjobb och därmed återgå till ”mitt gamla jag” men jag valde att känna att kallelsen till mitt nya liv gick före det gamla.

Att reflektera kring det gamla och det nya är på många sätt något gott för där ligger alltid en slags tacksamhet. En tacksamhet för att ha fått uppleva alla dessa möten och erfarenheter som hög chef, samtidigt som jag nu är oerhört tacksam att jag nu får verka i en helt annan roll. Där emellan var det dock ett avgrundsdjupt hål, när ingen från det gamla livet tycktes vilja ha med mig att göra, likväl som det nya livet syntes allt för avlägset. I sju år gick jag genom en arbetslöshetsperiod mitt i livet där mina erfarenheter inte var något värt och som nu är guld värt. Att befinna sig där i det där mellanrummet är på många sätt deprimerande men oerhört erfarenhetsstärkande…ifall man kommer upp på andra sidan.

Misslyckanden och nederlag finns i allas liv. Oavsett omständighet, ifall du själv har satt dig i den situationen eller om du bara drabbas utifrån andras göranden, så är misslyckande något universellt. Många gånger brukar jag tänka på alla de hyllmetrar med böcker som bär självhjälpstitlar kring ”Så här lyckas du” istället för självhjälpstitlar kring ”Så här lyckas du med ett misslyckande”.

Vi är många som har varit där och jag har skrivit två böcker som tangerar självhjälpsböcker kring att ta sig bort från nederlag. I min senaste bok (Närvaron & Bisse) tar jag Gud till hjälp och där kanske mycket av min nyckel låg. Jag kunde inte ta mig upp på egen hand, jag behövde hjälp.

Gud vet verkligen hur man lyckas utifrån att ha misslyckats. Hela Bibeln är full med personligheter som kraschar men som sedan reser sig upp och går vidare och som sedan används som inspiratörer eller profeter för andra. Det är precis som om misslyckandet är något som är användbart i Guds ögon. Gud använder helt enkelt misslyckade människor. Moses, David, Jona och inte minst Josua är några av dessa.

”Res dig upp! Varför ligger du där på ditt ansikte? (Jos 7:10)

Gud kallade Josua att gå vidare i livet.

”Var inte rädd, tappa inte modet” (Jos 8:1)

Josua hade totalt misslyckats som ledare och han hörde rösterna som viskade hur misslyckad han var. Ett enda fall definierar dock inte en människa. Du kan känna dig misslyckad men du kan inte vara misslyckad. Alla snubblar lite då och då. Den stora skillnaden är hur vi reagerar och inte minst agerar på våra misslyckanden. Att hamna i det mörka hålet och tycka synd om dig själv för omständigheter du inte rår för, är mänskligt, men inte speciellt fruktbart. Att stanna kvar och vältra sig i det där självömkande är nog helt enkelt bara dumt. Du kanske inte kan lösa alla dina problem och bekymmer. Du kanske inte heller kan återställa allt som har varit men du kan alltid resa dig upp. Du kan alltid lyssna på Guds röst till Josua:

”Res dig upp!”

Misslyckanden och nederlag är definitiva ifall vi låter dem definiera oss. Jag var nog länge i den definitionsfällan. Jag vältrade mig i det mörka hålet. Det tog ett tag innan jag orkade att ta tag i det där mörka och gav mig möjligheten att lära mig något av misslyckandet istället för att tycka synd om mig. För att tycka synd om sig själv och ibland beskylla andra eller omständigheter för ens nederlag bär en slags medmänsklighet i sig. Vi är bara människor och det där nedböjda huvudet som vi får eller skapar oss efter ett nederlag är inget ovanligt, konstigt vore det väl annars.

Din gåva med ett nederlag är dock en livserfarenhet som bär en visdom, en lärdom, en möjlighet att växa som människa som du inte kan köpa för pengar eller gå en utbildning för att lära sig. Ditt misslyckande är på många sätt en gåva, men det bygger på att du tar möjligheten och ”Reser dig upp”.

För egen del tog det sju år av arbetslöshet. Det kan tyckas som en lång tid men jag var inte sysslolös och jag var definitivt inte förändringsobenägen. Jag växte varje ögonblick och jag lärde mig massor. Idag är jag tacksam för den här tiden, men jag önskar ingen att gå igenom det jag själv har tvingats att gå igenom.

Min inre röst sa ofta till mig själv, ”Res dig upp”, även när det var som tyngst, när jag väl bestämt mig för att fortsätta att leva. Mitt gamla jag bär jag med mig i det nya och när jag nu coachar andra i exempelvis hens ledarskap så är det med en på många sätt tryggare och mer erfaren mans visdom mina ord flyger fram. När jag är i mitt nya jag bär jag med mig mitt gamla jag samt mitt nederlag – en otrolig gåva.

Fortfarande är jag ambivalent till det här med semester. Under 7 år hade jag ingen semester eftersom jag hade inget jobb som kunde ge mig semester. Om några veckor är det dags för mig att gå på semester och för mig är det otroligt stort att jag har ett jobb överhuvudtaget att få gå till, så det här med semester känns märkligt.

Jag växer dock hela tiden och mitt nya jag säger till mig att det är bara att ”resa sig upp” och med tacksamhet acceptera semester. För det är precis så det är…jag får semester för att jag har ett jobb…så semester firar jag i tacksamhet över att få vara i någons tjänst…någon som dessutom har viskat i mitt öra,

”Res dig upp!”

/m

Jag sitter på Öresundslinjens båt mellan Helsingör och Helsingborg. Vi (min fru och jag) har besökt Kronborgs slott och har haft en fin eftermiddag i Helsingör och är nu på väg hem via färja, sedan pågatåg och slutligen buss innan vi är hemma igen. En av mina produktionsenhetschefer som jag hade i Region Östergötland när jag var regiondirektör är av en händelse på samma båt. Det blir ett fint återseende och ett fint möte. Vi samtalar lite om livet innan vi skils åt.

Vi sitter kvar på båten och vill inte hasta så vi åker en extra tur tillbaka till Helsingör. Längs båtfärden tjuvlyssnar jag runt på sorlet på båten. Ni vet det där bruset av röster som omger en i kollektivtrafik där det inte finns något annat att göra än att bara följa med på färden. Så här i semestertider uppfattar jag de många uppsluppna samtalen, men det finns även resenärer som helt sitter tysta i varandras sällskap, kontrasterna kunde inte vara tydligare.

Jag tänker på det här med samtal. För egen del älskar jag att samtala, konversera, diskutera med människor, både okända och de jag känner utan och innan sedan länge. Det är något visst med samtal. Vissa samtal bävar man för och vissa ser man fram emot, vissa samtal blir så där fina, djupa och berikande som man förutsåg medan andra blir enbart ytliga. Det finns spontana möten och samtal där man oväntat når väldigt djupt, medan andra når knappt längre än en kort hälsning.

Både som regiondirektör och nu som präst har jag haft förmånen att både ha och har varit med om många olika samtal genom årens lopp. Jag kan inte låta bli att fundera på det här med samtal när jag sitter där på båten. I samtal med andra kommunicerar vi främst med ord men även andra redskap finns att tillgå. Både kroppspråk, tonläge och inte minst blicken är starka kommunikationssätt som är ordlösa.

När jag sneglar på paret bredvid oss som inte säger någonting till varandra under hela resan ser jag att blickar i alla fall utbytes, frågan är om de sänds ut med värme eller som isande känsloyttringar? Jag tänker på Psaltaren 139 och vers 7 där David skriver,

”Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick?” Ps 139:7

Jag har alltid valt att tolka versen positivt, att det finns en trygghet i att Guds blick alltid ser oss i alla livslägen, att du aldrig är ifrån Guds blick. När jag ser parets blickar till varandra tänker jag på att de ordlösa samtalen och speciellt blickar kan ju skapa en slags rädsla också. Ungefär som att ”jag kan inte ens vara ifred för dina blickar!”

Slutet av psaltarpsalm 139 är väldigt fin. Det är en uppmaning till Gud att om jag i livet väljer fel väg så kan Gud korrigera mitt val och leda mig in på rätta vägar. Och på ett sätt tänker jag att det är så mina samtal och blickar tillsammans med andra ska vara. Lyssna och om möjligt leda tillsammans mot nya vägar. Ett möte och ett samtal kan alltid vara starten på något nytt, möjligheten till att efter mötet ta nya vägar.

Lite så känner jag i många av berättelserna från Bibeln kring Jesus olika möten med olika människor. ”Jag är vägen, sanningen och livet”, säger Jesus till lärjungarna. Sanningen har sin egen frekvens, som jag sa i predikan i söndags. När du känner det inom dig, ja då vet du. Inte bara med huvudet utan hela dig. Jag brukar tänka på kvinnan i evangelietexten Joh 8:1-11 som mötte Jesus i den mest utsatta situation hon kunde försättas i, nämligen kastas fram av de skriftlärda och fariséerna för att stenas. Hon mötte Jesus, hade ett samtal med honom som är vägen, sanningen och livet och inget efter det samtalet blev detsamma igen.

Om vi tar lite bakgrund till det samtalet så finns det nog inte en tydligare bild för utsatthet och skam som kvinnan blir utsatt för. En kvinna, som har en skrikande mobb omkring sig, som anklagar henne och som redan har greppat stenar, kastar henne i smutsen framför Jesus. Det står inte så mycket om fler detaljer i texten, men det här är min bild i mitt huvud i alla fall.

Det måste ha varit många upprörda röster, massor med folk, många samtal, en hotfull stämning som också riktar sig mot Jesus. För de upprörda männen använder samtidigt kvinnan för att komma åt Jesus. ”Nu har vi dig, Jesus” måste några ha tänkt, för vad Jesus än kommer att säg så kan han bara svara fel. Antingen vänder han sig mot de gamla budorden som kräver ett hårt straff för äktenskapsbrott och är barmhärtighet mot kvinnan eller så visar han sig obarmhärtig mot kvinnan. Jesus verkar vara i en rävsax.

Vi som kan vår Bibel har redan kunskap om vad Jesus säger i bergspredikan som Matteus återger. Kanske var några av fariseerna och de skriftlärda där och tog fasta på Jesus ord: ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter skall det mätas upp åt er.” Några kanske tänker…nu ska vi se om den där Jesus verkligen lever upp till sina visdomsord om dömande när de kastar kvinnan framför Jesus.

Och om vi tar fasta på Jesus ord ett tag i vår samtid om ”döm inte, så blir ni inte dömda” så är det tydligt att Jesus vill visa på en annan väg än den som vi människor ofta tar. För visst är det enkelt för oss alla att högljutt ropa att någon annan har gjort fel eller sätta sig på höga hästar och peka på en högre moral, ungefär som de skriftlärda och fariséerna gör i evangelietexten.

Som jag skrivit om i tidigare blogginlägg går verkligen evangelium och nutid ihop just nu. I dagens samhälle genomsyrar mycket av mänskliga utspel som går ut på att döma varandra, oavsett om det är ministrar som gör otaliga utspel om att alla måste ta sitt föräldraansvar, peka på en högre moral och avkräva hårdare tag eller det omvända, en opposition som nästan i skadeglädje, slår på en minister och dennes familj och försöka plocka politiska poänger på en familjetragedi.

Eller i sociala medier. Det är så enkelt att lägga ut en hätsk eller negativ kommentar på en människas sociala medier. Döma andra. En person delar något på sin blogg eller Instagram och vips är flödet fullt med hatiska kommentarer.

Där är Jesus ord till oss alla för 2000 år sedan, Jag tänker att texterna har en uppmaning till oss. Med Matteus ord: ”Med den dom jag dömer, skall jag också dömas.” Det vill säga: De krav jag ställer på andra, ska jag ställa på mig själv. Om jag ser något som är fel, så får jag påpeka det. Ibland är det till och med vår skyldighet. Men att gå från ord till handling, är inte OK, då syndar jag mot syndaren. Då kastar jag stenar, som inte är upp till mig att kasta. Då fördömer jag.

Först säger Jesus ingenting i dagens evangelietext. Det ordlösa samtalet…men kroppspråkemässigt inleder han sitt samtal. Han böjer sig ner och ritar på marken. Stämningen är fortfarande hotfull, men männen börjar nog tystna en efter en. De väntar på vad Jesus kommer att säga. Men jag tänker att han säger mycket redan – bara genom sitt kroppsspråk.

Jesus hakar inte på, ger sig inte in i en upprörd diskussion utan genom sin ödmjuka gest ger han en oerhört kraftfull signal. Han sätter stopp för aggressionen. Är inte det också ett budskap till oss i dagens samhälle. Haka inte alltid på, ödmjukhet är ett oerhört starkt vapen. Ett ordlöst, starkt vapen.

Och så ser han kvinnan – han ser upp mot henne, tvärtom som alla andra män på plats, som bara ser ner på kvinnan. Eller så kanske hon har satt sig på huk med armarna över huvudet för att darrande vänta in den första stenen som kastas. Men Jesus ser henne i ögonen, lugnar henne. Jag vill tro att han ser hennes längtan, hennes skam, hur olycklig hon är – han ser hela hennes livsverklighet som har lett till den punkt där hon står just nu. Han ser så mycket mer än de andra kan se, så mycket mer än de andra vill se. När det är helt tyst säger Jesus orden,

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”

Jag vill tro att Jesus inte har något aggressivt i sitt tonfall, han vill inte tysta ner sina motståndare, utan han vill verkligen få dem att tänka till. Han ber dem att vända blicken inåt. Han vill få dem var och en att komma till slutsatsen, ”Vem är jag som tar mig rätt att anklaga den här kvinnan, som till och med vill utplåna någon annan människas liv?”

Jag tror att Jesus vill ge dem en möjlighet att ge sig därifrån med hedern i behåll. Att man inte är fri från synd, det kan nog även Jesu värsta fiender erkänna. Kanske några av dessa män känner skam, och det behöver inte vara något negativt i det. Stenarna bara ramlar ur dem. Jag vet inte om de tänkt tankarna, sådana som vi alla borde ha innan vi anklagar andra. Varför blev jag så arg? Vad är det för slags bekräftelse jag söker när jag går med i en mobb – många mot bara en?

För dömandet gäller naturligtvis även oss själva. ”Var barmhärtig, så som er fader är barmhärtig”, säger Jesus i tredje årgångens läsning för dagens söndag. Leta inte fel hos varandra och ta eget ansvar för de egna tillkortakommanden.

I evangelietexten lämnas sedan kvinnan och Jesus ensamma. Vi får en del information om dess samtal och avslutningen är fantastisk. Mötet för kvinnan med Jesus blir hennes vändpunkt. Så även för oss som har läst vår bergspredikan och vet vad Jesus där säger om att ”inte döma”. Jesus vidareutvecklar sina ord från bergspredikan, ”Döm inte” och ger oss nästa nivå. Med ”Jag är vägen, sanningen och livet” som trygg grund säger Jesus till kvinnan när alla andra har lämnat dem,

”Inte heller jag dömer dig” och lägger till ”Gå nu, och synda inte mer.”

Lärdomen är tydlig, att nu går vi vidare och ”syndar inte mer”. Jesus sista tre ord säger allt. Ja, det finns en måttstock vad som är rätt eller fel. Vad som är synd och vad som inte är synd. Till kvinnan säger Jesus därmed ”ja, du har syndat” men det viktiga är att nu har du lärt dig det och nu kan du gå vidare i livet med lärdomen…”synda inte mer”. Ord som gäller oss alla. I all evighet.

Samtal som berikar, fördjupar och leder till nya insikter. Naturligtvis är samtal med Jesus sådana samtal där du går vidare som en ny person, men vore det inte fint att ha den föresatsen i varje samtal du har? Både med dig själv och andra. Varje samtal är en gåva och se dem också som möjligheter, till att både lära dig något om dig själv men även att berika andras liv. Samtal som berikar!

/m

Sitter och förbereder min predikan inför söndagens mässa. Passande nog är det Lukas evangelietext om ”den av er som är fri från synd, skall kasta första stenen” som är söndagens text samtidigt som media skriver spaltmeter om migrationsministern och dennes son som varit med i högerextrema organisationer. Snacka om att evangelium och nutid samverkar!

För visst är det enkelt för oss alla att högljutt ropa att någon annan har gjort fel eller sätta sig på höga hästar och peka på en högre moral, ungefär som de skriftlärda och fariséerna gör i evangelietexten och ungefär som migrationsministern gjort i otaliga utspel om att alla måste ta sitt föräldraansvar och avkräva hårdare tag. Regeringens politik och ministerns otaliga utspel handlar om att bestraffa anhöriga och skambelägga dessa för sina närståendes brott och brister. Föräldrar till gängkriminella ska kunna vräkas, barn ska sättas i fängelse och ministern själv har pratat om utvisning på grund av bristande vandel. 

Vi är bara människor, fel görs, men historien har visat oss att det är ödmjukheten som är vägen framåt, inte hård retorik. Att likt de skriftlärda och fariséerna och migrationsministern peka på andra med hårt tonläge gör inte världen bättre och bidrar inte till att vi lyfter varandra. Det bidrar enbart till ett hårdare klimat mellan oss människor och jag tycker det är fel väg att gå.

Lika fel tycker jag det är att nu, nästan i skadeglädje, slå på en minister och dennes familj och försöka plocka politiska poänger på en familjetragedi. Oppositionens retorik är också något som jag ifrågasätter, likväl som jag ifrågasätter regeringens och ministerns hårda retorik. Det är klart att alla är fundersamma vilka värderingsdiskussioner som har förts inom familjen eller hur ministern totalt kunnat att undgå att se alla sociala medieinlägg som sonen delade med hela världen men återigen…jag tycker inte att man ska döma andra. Ödmjukhet är bästa vägen framåt. Vi som är eller har varit tonårsföräldrar har full förståelse för att migrationsministern just nu genomlider något av det värsta man kan göra. Vad gör man som förälder när man märker att sonen, som nyss var så liten, väljer fel väg i livet?

Jag tänker att det finns en annan väg för oss alla. Varken att göra de där hårda retoriska utspelen som regeringen och migrationsministern sysslar med och ej heller skadeglädjens oppositionspolitik. För när Jesus i bergspredikan säger ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter skall det mätas upp åt er.” eller i söndagens evangelietext ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer”, så är det visdomsord till oss alla. I all evighet.

För det svåra är inte att gå ut med hård retorik eller i skadeglädje skriva inlägg om hur fel ministerns dubbla måttstockar är, det svåra är att göra som Jesus. Men hur svårt det än är så är det rätt väg att gå:

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer” (Luk 8:1-11)

Det gäller oss alla. Vi gör fel, vi är bara människor, och när vi har gjort fel så får vi ödmjukt säga att vi gjorde fel. Ta till oss och lära oss något av felet. Jag tänker att det var jättebra att Expo avslöjade detta för migrationsministern, han borde verkligen tacka dem, för det här kan bli en nyttig erfarenhet för både familjen men även för oss alla som har åsikter i frågan.

Lärdomen är att nu går vi vidare och ”syndar inte mer”. Jesus sista tre ord säger allt. Ja, det finns en måttstock vad som är rätt eller fel. Vad som är synd och vad som inte är synd. Till kvinnan säger Jesus därmed ”ja, du har syndat” men det viktiga är att nu har du lärt dig det och nu kan du gå vidare i livet med lärdomen…”synda inte mer”. Ord som gäller oss alla. I all evighet.

För den intresserade skrev jag ett blogginlägg om samma ämne för 6 år sedan. Läs Här!

/m

Igår skrev jag ett inlägg om vilken psalm som jag vill minnas när allt annat försvinner. Det märktes att det var ett blogginlägg som engagerade. Jag har fått många sms och meddelanden och kommentarer på sociala medier. Otroligt roligt att det engagerar och berör med psalmer!

Förslagen har varit många. Lina Sandells fina psalm 190 och 249 är mångas favoriter. Just den sistnämnda, Blott en dag, är det många som kommentarer att de tycker både text och musik är fin. Härlig är jorden är en annan favorit. Bland sommarpsalmerna dyker nr 201, En vänlig grönskas rika dräkt upp som en favorit, lite för 199, Den blomstertid. Några andra som nämnts är psalm 77, Hör hur tempelsången stiger, som måste vara en av de äldsta psalmerna i psalmboken med dess ursprung från 300-talet och dess sista vers som är en omdiktning av den Aronitiska välsignelsen. Även Grundtvigs psalm 258, O liv som blev tänt, har nämnts likväl som 261, Tack min Gud. Av 700-psalmerna är väl 767 och 768 som flest nämner.

Psalmboken är nog den bok som används flitigast och av flest personer i kyrkans olika verksamheter. Just nu pågår ett arbete där nya psalmer provsjungs i olika församlingar runt omkring i landet. Detta som ett led i arbetet att revidera och förnya den psalmbok som nu används i Svenska kyrkan. Arbetet kommer att pågå från maj 2025 till november 2026 och i den församling jag verkar som präst, Höörs församling, är en av de församlingar som är remissinstans för arbetet.

Alla människor har olika förhållningssätt till olika psalmer. Vissa har sina favoritpsalmer där både musik och text berör känslomässigt. Andra psalmer kan tyckas ha en gammalmodig text eller kan uppfattas vara svårsjungen. Det är precis som det ska vara. Kyrkans verksamhet berör hela livet och har en lång tradition bakom sig, allt detta ska speglas i de psalmer som sjungs.

Många är vi som har en relation till en eller flera psalmer, oavsett om man går ofta eller mer sällan till kyrkan. Psalmboken ska rymma äldre tiders trosuttryck samtidigt som det speglar hela livets tro, bekännelse och lära. Den psalmbok som Svenska kyrkan nu har är från 1986. Utifrån cirka 9 500 psalmförslag som skickats in har 233 psalmer valts ut för provsjungning. I Höörs församling är vi remissinstans i detta arbete och ska då ge synpunkter i slutet av november 2026 på 46 av dessa psalmförslag.

Under remisstiden kommer Höörs församling därför i våra olika verksamheter provsjunga de olika psalmförslagen och inbjuda till att ge synpunkter på psalmförslagen. Att ge synpunkter på psalmer kan vara svårt eftersom olika psalmers text och musik berör människor så olika. En psalm är en sjungen bön och en gemensam sång och ska också fungera i olika sammanhang, inte enbart i gudstjänstmiljö.

Höörs församling kommer i olika sammanhang under perioden maj 2025 – nov 2026 att inbjuda till provsjungning. Vill du ta del av alla de 233 förslagen så bifogar jag en länk till Svenska kyrkans hemsida:

Ta del av de nya förslagen här!

Som du ser kan du även lyssna på alla förslagen via exempelvis Spotify eller de ljudfiler som finns via länken.

Det är bara att in och provsjunga, eller så kommer du till Höör och deltar i någon av våra verksamheter.

Allt gott!

”Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång” (Ps 98:1)

/m

Jag hade förmånen att besöka ett demensboende för en tid sedan. Demens utvecklas i olika faser, vanligtvis mild, måttlig och svår demens. Beroende på vilken fas det handlar om så påverkas graden av kognitiv nedsättning en persons förmåga olika. Det här boendet huserade de med måttlig till svår demens. Det blev en otroligt fin stund som jag bär med mig fortfarande och kommer så att göra länge.

Ett av de områden som jag slogs över hur fantastiskt livet ändå är var när det var dags för psalmsång. Hur svårt vissa hade att minnas och prata i det vanliga livet gjorde ingenting när det var dags för psalmsång för då sjöng just dessa personer för fulla halsar och mindes varenda textord. Vilken gåva!

Psalmer verkar öppna upp andra delar av hjärnan än det språkbaserade minnet. Vissa personer med demens kommer ihåg både melodi och text även när de har svårt att minnas annat. Mötet på demensboendet fick mig till att fundera på vilka psalmer kan jag sjunga utantill? Finns det andra texter jag kan utantill? Jag blev svarslös och en aning moloken för jag insåg att det är få psalmer eller dikter jag kan utantill.

Kanske är det ingen större fråga för dig men jag har sedan detta möte gått och funderat på en, enda fråga…vilken psalm vill du minnas, Mats? Vilken av alla psalmer vill du minnas även om du glömmer allt annat?

Visst har jag favoritpsalmer och nog kan jag sjunga ett antal verser på de mest kända men frågan var egentligen om en vilja, inte vad jag redan kunde, frågan var inte prestationsbaserad, frågan var vilken av alla psalmer väljer du?

Jag har min vana trogen nördat ned i jakten på svaret. Läst forskaröversikten från olika hymnologer bland annat Sven-Åke Selander, P-O Nisser, Mattias Lundberg och Alva Ekström. Har läst ”Psalmernas sjungna teologi” av Susanne Wigorts Yngvesson och naturligtvis nördat ned i olika litteraturvetares psalmdiskussioner såsom Eva Haettner och Håkan Möller. Där någonstans insåg jag, precis innan jag skulle börja ta del av Anna Evertssons avhandling, att nu blev det plötsligt prestation i allting igen…så typiskt mig…och dessutom hade jag under all denna research inte sjungit en enda psalm.

Så jag la all annan litteratur åt sidan och gick till psalmboken. Nya insikter tog form. Vilken rikedom det finns i psalmboken. All denna teologi och musik som möter oss i alla livets skeenden. Poetiska texter och melodislingor som är både svåra och lätta. För egen del insåg jag på jakten efter den psalm jag vill minnas att texten var oerhört viktig för mig. Inte nödvändigtvis innehållande djup teologi utan mer en text som griper tag i mig. Viktigare än tonart och melodislinga.

Jag läste någonstans i all litteratur jag studerat att Gustaf Aulén var inne på musiken som psalm-musik fick inte stjäla allt för mycket uppmärksamhet från det egentliga syftet: öppna upp för mötet med Gud och gemenskapen. Samtidigt måste väl psalm-musik vara lite som att öppna upp ens inre språk – lite som Tranströmers dikt, ”öppnade sig valv bakom valv oändligt”. När en psalm tolkas handlar det kanske inte om att förstå all text eller tycka musikslingan är melodiös utan det handlar mer om att vara i nuet och öppna upp sina inre valv? Kunskap om teologin i texterna är just kunskap men det är närvaron i nuet och vad som gör med en i stunden som kanske är det viktiga?

När man djupstuderar vår rika psalmflora är det svårt att komma runt giganterna Anders Frostenson och Britt G. Hallqvist. Av psalmbokens 700 psalmer nämns deras respektive namn i anslutning till 234 stycken, Frostensson har 146 och Britt G. har 88. När jag går igenom psalmerna är många oerhört kända, omtyckta och välsjungna. Som teolog är det klart att Frostenssons Kristuscentrerade texter bär en dogmatik som är både djup och fin medan Britt G:s texter vittnar om en särskild begåvad språkmänniska. Jag finner båda stilarna oerhört berikande.

Jag har alltid tyckt om Britt G.:s psalm 21, ”Måne och sol”, för dess trinitariska uppbyggnad. Det är djup teologi samtidigt som enkelheten i språket gör att alla kan ta till sig den. Likaså är det med Frostenssons nr 289, ”Guds kärlek är som stranden”. Djup teologi som bottnar i en utgångspunkt från grekiskans tre aspekter på kärlek, nämligen agape, eros och philia. Guds kärlek är som stranden, men det stannar inte vid det. Kärlek är också allt vi associerar med stranden och vinden.

Hallqvists nr 172, ”De skall gå till den heliga staden”, är en annan favorit. En trösterik psalm med ett underliggande tema utifrån ingen av oss levande egentligen har kunskap om, nämligen vad händer efter döden? Med utgångspunkt från Matteus salighetsprisningarna i bergspredikan väver Hallqvist in på ett sinnrikt sätt Jesus som den största vännen. 4:e versen är visserligen Ahlén som skrivit och där fördjupas tolkningen av Jesus som vän och jag har läst någonstans att Hallqvist godkände den 4.e versens text.

När det gäller Frostensson är det svårt att gå förbi ”Oändlig nåd”, nr 231. Den tycker jag mycket om att sjunga själv, speciellt vid urnnedsättningar.

Nu skulle jag kunna fortsätta den här uppradningen av olika psalmer hur mycket som helst och hur länge som helst, men syftet var att finna enbart en psalm, som jag vill minnas. Självklart går jag i sommartider och nynnar på alla fina sommarpsalmer, speciellt ”I denna ljuva sommartid”, nr 200 som jag tycker är ofantligt fin men om jag fick välja enbart en psalm som jag skulle vilja minnas så är det…trumvirvel…

…nr 217, ”Gud för dig är allting klart”. Den bär så mycket barmhärtighet och kärleksfullhet i sig. I allt det svåra som kan uppstå är Gud där och i allt mörker som kan finnas runt omkring en så finns Gud där. Varje vers är fantastiska och varje ord griper tag i mig. Det är den psalm jag vill minnas när allt annat förloras för mig. Det är de orden jag vill bära med mig.

Elis Malmeström, biskop i Växjö, skrev den 1936 då hans hustru var döende i cancer. Han förlorade henne och blev ensamstående med barnen. Jag tänker ibland mycket på Elis och hans ordval i denna psalm. I allt det svåra dök dessa trösterika ord upp i hans huvud. Här kommer den:

Psalm 217 Gud, för dig är allting klart

1, Gud, för dig är allting klart
allt det dolda uppenbart
Mörkret är ej mörkt för dig
och i dunklet ser du mig

2, Läk mitt öga, att jag ser
hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig
är du allra närmast mig.

3, Och om jag ej mer förmår
gå i tro den väg du går,
led mig vid din fasta hand
steg för steg mot livets land.

4, När min tanke, tvivelstrött,
obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid
inneslut den i din frid.

5, All din nåd är öppen famn
och ditt namn en ljuvlig hamn.
Vad du vill är helighet,
men du är barmhärtighet.

Text: E. Malmeström 1936 Musik: G.Ch. Strattner 1691

Vilken psalm vill du minnas?

/m

Jag kom i samspråk med en medresenär på ett X2000 häromdagen. Tåget var rejält försenat redan från start så vi kom i samspråk redan vid perrongen. Sedan slumpade det sig så att vi satt bredvid varandra hela resan upp till vår huvudstad. Vi hade ett fint samtal hela vägen.

Utifrån att jag ofta bär prästskjorta med krage har jag märkt att vissa personer känner en låg tröskel till att vilja föra vad andra skulle kalla djupa samtal, medan andra blir relativt tystlåtna. I det här fallet var vederbörande av den första kategorin och vårt samtal berörde det mesta i livet.

En av hennes frågor har jag burit med mig ett tag nu.

”Hör du rösten hela tiden eller hur vet du vad han vill?”

Så enkel var hennes fråga. Dess innehåll var dock allt annat än enkel. Hör jag Guds röst hela tiden? Hur vet jag vad Gud vill?

Jag tänker att det är väl en relativt självklar fråga att ställa till en präst. Någon som hela tiden lever med Guds närvaro. Samtidigt är en präst, å andra sidan, en vanlig människa som vem som helst, som också går där med sina frågor och funderingar, som alla andra. Människan rör sig alltid i frågor. Varför finns jag? Varför finns någonting alls? Varför allt detta lidande? Varför…? Vi lever och dör med mer frågor än svar, det är det som det innebär att vara människa.

Någon har skapat mig till att ställa alla dessa frågor, och som söker mig, frågan är om jag svarar eller inte. Om jag svarar på kallelsen, dennes sökande efter mig, eller inte. Svaret är alltid mycket större än frågorna. Våra frågor är alltid småaktiga i jämförelse med svaret. Guds frågor till oss gör oss nog ofta svarslösa.

Jag tänker ofta på Nietzsche och hans program mot den kristne Guden: ”Gud är död, Gud förblir död. Vi har dödat honom!” Den moderna människan har ofta tagit bort Gud ur sitt liv och då återstår egentligen egen röst, eget driv, egoismens triumf. Jag tänker att Nietzsche hade en poäng när han lägger till ”vem ska nu trösta oss, med vilket vatten ska vi nu rena oss?” Vi har gjort oss själva till Gudar i dagens samhälle och det är klart – då är det svårt att höra rösten.

I dagens samhälle förväntas var och en av oss välja vår egen livsstil och leva ut våra egna preferenser och finna lyckan i det egenuppfyllda. Jag komponerar min egen andlighet eller existentiella värld. Att Gud finns, eller inte finns, är egentligen inget problem i dagens värld. Alla har någon egen form av teologi, även om man inte deklarerar öppet och offentligt hur den ser ut. Problemet för oss alla är väl snarare att Gud har visat sig en gång i historien och gått här på vår jord och varit människa som du och jag. Gud har avslöjat sig i historien, gjort det möjligt för oss att nå kontakt med Gud och det ställer allt på sin spets. Den som vill närma sig Gud måste således tro att han finns (Hebreerbrevet 11:6).

Detta ställer naturligtvis höga krav på oss som lever i det kristna i blodet hela tiden. Vår undervisning och lära måste balansera i det faktum att vi inte har alla svar på det som kallas Guds mysterium samtidigt som vi säger oss ha nyckeln till Gudskunskapen. Ödmjukhet måste därför prägla hela vårt liv.

Sanningsanspråket i att Kristus är Gud gör oss dessutom öppna för all form av fördomar kring allt vad det innebär för andra människors tyckande och tänkande. Historiskt måste vi nog medge att många kristna har genom historien också använt Gudskunskapen i eget syfte och för eget begärs skull, exempelvis avlaterna under medeltiden. Genom bristande pedagogik i trosundervisning eller snarare brister i att agera som goda föredömen är vi alla medskyldiga till både ateism och agnostik. Egentligen inget konstigt med det.

Feuerbach tes om att Gud är en projektion av mänskliga önskedrömmar, ett lyckohål där vi stoppar allt som är fint och önskat och som saknar de vanliga mänskliga begränsningarna, är därför inte helt utan grund. Dock kan man fråga sig varför vi gör sådana projektioner? Varför är vi inte nöjda med den egna drivkraften, det som vi själva kan göra? Kan man inte vända på saken och säga att just projektionen i sig är ett bevis på att människan är en andlig varelse som bär på en längtan, ett sökande efter det transcendenta? Att vi bär på ett andligt sökande inom oss som längtar efter en Gud?

Människan i sig är ett argument för Guds existens. Människan kommer aldrig på eget bevåg kunna svara på frågor om ”Varför finns jag?” och så vidare. Vi förstår rent intellektuellt att ”ingenting kan inte skapa någonting”. Att ”någonting” måste således ha frambringat världen. Hur kunde inget bli något? Något måste ligga bakom de stora sprången där inget blev något i tidernas begynnelse, att något förvandlades till liv och att liv blev medvetet om sig självt och slutligen börjar ställa frågor till sig själv om ”Varför finns jag?” Dock verkar detta intellektuella inte återspegla sig i en tro.

Att tro på Gud måste utifrån ovanstående resonemang vara något av det mest mänskliga du kan göra samtidigt som du som troende måste ödmjukt acceptera att andra gör annan tolkning och att det är helt och hållet deras rättighet att göra så. Gud slutar inte att existera bara för att ingen tror på honom. Gud är alltid Gud.

Att Gud en gång blev människa är nyckeln till gåtan och svaret på det mesta. Att kunna svara på min medresenärs fråga om ”rösten” och ”Guds vilja” kräver således en tro på inkarnationen och att den osynlige och till sitt väsen obegripliga Guden likväl kan framställas för mänskligt förstånd. Människan i vår tid flyr dock gärna från detta mysterium och lever hellre i Nietzsches skugga. Flyr likt Jona i Bibeln till en bekvämare plats, en enklare väg än att tålmodigt söka efter ”rösten” och ”Guds vilja”.

Vi fick som sagt en fin pratstund tillsammans,

/m

Nu är min nya bok ute på marknaden. Kan införskaffas via bokhandlare på nätet eller välrenommerade fysiska bokaffärer. Naturligtvis kan ni även köpa den via min hemsida. HÄR!

Som alltid är det speciellt att släppa sin bok för allmän beskådan så att andra kan läsa, tycka till och öppet ”hissa eller dissa”. Samtidigt är jag väldigt stolt varje gång en bok blir klar. Den här kanske lite extra eftersom det är första boken där jag helt utelämnar mig själv. I boken får man följa min resa till och från Jerusalem för ett antal år sedan. Man får följa med i mina tankar och upplevelser. Helt enkelt en naken och uppriktig bok om något som ligger mig väldigt nära…nämligen den existentiella hälsan.

Ni som har följt den här bloggen genom årens lopp kommer nog att känna igen språk och tonalitet i boken. Naturligtvis djupdyker jag mer i min bok än vad jag har möjlighet i detta media. I boken är min resa till Jerusalem som en slags fond där jag grottar ned mig i sökandet efter närvaron, den där närvaron som gör en trygg. Till min hjälp tar jag främst Jesus i Getsemane, Johannes av Korset och Dag Hammarskjöld. En oväntad medpassagerare är katten Bisse.

Läs gärna mitt alster och tyck till! Det är min gåva till dig! En gåva som alla författare gör…läs och tyck till…eller inte…det är frivilligt!

Mitt skrivande fortsätter. Jag är en skrivande person och kan helt enkelt inte låta bli. Just nu håller min fru och jag på att läsa igenom mitt råmanus av nästa bok. Endast Gud vet om den någonsin kommer att nå även andra läsare och i så fall när.

Allt gott,

Mats

Min vän, Anders, använder ett ord som jag själv finner mig själv gå och fundera kring lite då och då. Ordet är ”simuliliv” som i att vi ständigt befinner oss i ett ”både och” hela tiden. Att vi ständigt befinner oss bärandes både glädje och sorg, kyrie och lovsång. Att vi får tända ljus med hopp om förbättring samtidigt som vi får skrika ut vår frustration över krigets fasor. Som om vi ständigt bär med oss fler än en slags känsla och att det är precis som det ska vara.

Anders och jag träffas på Norra kyrkogården i Lund mitt i våra ”simuliliv”. Jag har precis lanserat min nya bok, Närvaron & Bisse, under morgonen och Anders har vaknat upp efter en gårdag där han var assistent på prästvigningen i Lunds domkyrka samtidigt som han fyllde år. Vi bär en varm känsla inombords samtidigt som vi bär ett kyrie kring världens tillstånd och personliga frustrationer. Det är precis som det ska vara.

Vi gör vår årliga kyrkogårdsvandring på Norra kyrkogården i Lund samtidigt som vi delar våra liv för varandra. Två präster som möts under några timmar och delar liv, erfarenheter, tankar, liturgiska moment, djup teologi och fördjupar oss i några människors liv som har gått före oss. Vi har inte direkt svårt att få tiden att gå, det är som om det är en lucka i tiden och att vi får en stund tillsammans utanför den övriga världen.

Kaffet och bullarna delas på den sedvanliga trädgårdsbänken med medhavd duk mellan oss. Likt det ”simulliliv” vi lever delas bullarna så att både Anders och jag får både smaken av kardemumma och kanel. Efter sedvanligt utbyte av ”hur vi just nu mår” delar vi våra önskningar kring vilka gravar vi under detta års kyrkogårdsvandring ska besöka och fördjupa oss kring. Vi bär liknande tankegångar, min vän och jag, det visar sig att två av fyra önskningar är samma.

Vi delar böcker med varandra. Min vän vet mina litteraturpreferenser och som vanligt har han tänkt rätt. Allt från Nathan Söderblom, Wilfrid Stinnisen till Kristian Lundberg delas. Anders får min senaste bok, Närvaron & Bisse, och jag tänker i mitt stilla sinne när jag skriver dedikationen åt honom på ena försättsbladet att nu har jag ett år på mig att ge ut min nästa bok till vår nästa träff.

Vi påbörjar vår vandring i Guds åker.

Britt G Hallqvists och hennes man, Sten Hallqvists, grav är första anhalten. Vi hittar inte stenen direkt utan får fråga en kyrkogårdsvaktmästare som leder oss rätt. Det är som i övriga livet, ibland behöver vi alla en hjälpande hand. Vi sjunger en av hennes psalmer (psalm 21 Måne och sol), läser ur en biografi över henne och även ur hennes bönbok för barn och avslutar med ett tack för hennes livsgärning.

Även nästa grav blir en psalmförfattare, nämligen Arne H Lindgren. Även denna behöver vi en hjälpande hand för att finna. Hans båda psalmer, 96 Öppna mig för din kärlek och 358 Han gick in i din kamp på jorden, har berört mig mycket de senaste åren. Vi sjunger psalm 358. Fördjupar oss i allt annat Arne har författat och min nyfikenhet väcks över att ta del av dennes böcker. Vi tackar för hans livsgärning.

Inger Hammars grav är svår att finna. Anders hade ringt kyrkogårdsförvaltningen för någon vecka sedan för att få exakt placering men vi hittar den ändå inte. Vi har fått uppgift om att den är i område 5 men när vi söker på svenska gravregistret ska den vara på Linje Norra B (LNB). Efter en del sökande finner vi rätt. Det blir en del läsning ur hennes doktorsavhandling, Emancipitation och religion. Vi tackar för hennes livsgärning.

Utifrån Hammars avhandling om kvinnorörelsens pionjärer rör vi oss till en annan svensk gigant när det gäller kvinnorörelsen under tidigt 1900-tal och en av fredsrörelsens portalfigurer, nämligen Elin Wägner. Graven hittar vi nästan direkt, vi läser om hennes liv och lyssnar på kyrkogårdens inspelade kulturgravsfilm. För egen del har jag mer fördjupat mig i Ellen Keys arbete än Elin Wägner. Stunden vid graven blir en stund av nyfikenhet och beundran. Vi tackar för hennes livsgärning.

Vi avslutar vår kyrkogårdsvandring vid minnesstenen över Vipeholms patienter. När vi fördjupar oss i Vipeholmsexperimentet och de så kallade medicinska undersökningar som de som då kallades ”svårskötta obildbara sinnesslöa” utsattes för känns människans grymhet i ben och märg. Medan Anders läser högt ur en historiebeskrivning över dessa undersökningar bär jag en inre fråga om vi som bär mänskligheten och kallas människor aldrig lär oss av historien. Grymheter som vi utsätter andra människor för verkar aldrig ta slut. Kyrie eleison! På minnesstenen ligger en hjärtformad sten som har sprickor och är sönder. Känns passande samtidigt som det är sorgligt.

När vi vandrar därifrån har nästan fyra timmar passerat och vi har delat en stund tillsammans bland några av de som har gått före oss. Jag slås över att delandet gör att dessa människor fortfarande känns levande.

När Anders och jag säger farväl till varandra vid Linnéstatyn vid Petriplatsen får jag en Outlook-bokning om en kommande begravning jag ska hålla. Liv och död, sida vid sida vandrar de båda. Simulilivet fortsätter och det är precis som det ska vara.

/m