Det är rejält med försommarväder i Skåne. Alldeles för varmt, skönt att det fläktar lite. Befinner mig i Skurup med sambo och bonusbarnbarn. Det är traditionsenligt kosläpp på Nils Holgerssongymnasiet. I min naiva värld tänkte jag att vi kanske skulle vara ett tjugotal personer som skulle se korna rusa ut på grönbete. Nu var det nästan lika mycket publik som under en Kalmarmatch på Guldfågeln. Sanslöst!

Har under dagen gått och tänkt på Kierkegaard och hans sinnlighet, innerlighet och andlighet. Jag har under de senaste månaderna nördat ned i Sören Kierkegaards värld. Filosofen, teologen och författaren som levde i Köpenhamn under 1800-talets första hälft och som startade en värld av existentiella tankegångar. Så till den grad att man brukar kalla honom en av grundarna till existentialismen.

Kierkegaard bröt mot den rådande konventionen genom att bland annat ifrågasätta auktoriteter, kritisera kyrkan, inte bli präst som pappa ville, klä sig efter eget huvud och bryta förlovningen med sin stora kärlek Regine. Allt detta för att följa sin inre sanning som alla hade en enda utgångspunkt – vad är meningen med livet.

När jag ser korna skutta omkring kan jag inte låta bli att bli upprymd inombords. Det är en sådan otrolig glädje som kossorna förmedlar. Inga tankar på livets mening där inte, utan bara njuta av stunden. Eller så är det just meningen med livet de förmedlar – att skutta runt på en äng en vårdag.

Kierkegaard trodde att människan är konstruerad så att hon måste söka efter livets mening och han menade att det finns tre stadier som människan kan ta sig igenom för att nå dit. Det första stadiet, det sinnliga, är materiellt och attraherar våra sinnen. Vi samlar på oss saker, berusar oss med ting och mår bra av det. Men till slut känns det tomt och vi börjar se inåt i oss själva och där hittar vi vår inre röst, vår egen sanning. Vårt autentiska jag. Då har vi nått det andra stadiet, det innerliga. Kierkegaard menade att innerlighet är att vara närvarande i sig själv. Att vara här och nu. Här gäller det att våga göra val och handla efter sin inre röst. I det sista stadiet, det andliga, ser vi utanför oss själva och söker efter något mer, något som kanske inte kan förklaras, alltet eller en Gud.

Jag lever I det innerliga numer med en stark dragning åt det andliga. Jag har släppt det sinnliga, Kanske med ålderns rätt. Gud är drivkraften i mitt liv och jag hänger bara med. Jag tömmer min skål varje morgon och ber Gud fylla den med innehåll. Jag vet inte riktigt vad Kierkegaard hade sagt om det. Kanske hade han sagt att man måste pröva sig fram och hitta sina egna steg mot meningen med livet för just mig. Var och en vill och längtar ju efter olika saker. Kierkegaard menar att det bara är du själv som kan hitta din sanning genom att titta inåt i dig själv. Men det finns ingen moral i att vi alla ska komma lika långt eller finna samma mening.

För Kierkegaard är det viktigt att människan gör egna val. Jag tänker också så. Själva väljandet är det mänskliga livets storhet. Dock består valet inte i ett val mellan det ena eller det andra utan i att välja eller att inte välja. Att välja det etiska och moralistiska eller att inte välja det etiska och moralistiska. Ty den som väljer det etiska väljer det goda och står på så sätt i ett absolut förhållande till tillvaron till skillnad från den som inte väljer det etiska och sålunda fortfar med sin relativa hållning genom livet och därmed förlorar sig själv. Den som väljer det etiska väljer det goda därför att hen väljer det absoluta men därav följer ingalunda att den som så väljer inte, på nytt kan välja det onda.

Varje ögonblick betyder ett nytt val, men för den som valt det etiska sker alla val hädanefter utifrån en helt ny utgångspunkt. Människan handlar istället för att något bara händer henne, hon medverkar själv genom sina val till sin egen bestämmelse. Att välja det etiska är, enligt Kierkegaard, att välja sig själv i sin eviga giltighet. Därför är varje ögonblick viktigt, ty varje ögonblick är evighetens nedslag i tiden. I varje ögonblick finns det en möjlighet att välja. Inte ett val mellan det ena eller det andra utan mellan att välja och att inte välja. Att människan har en evig giltighet beror på att hon är bestämd som ande, det vill säga människan kännetecknas av sin frihet och sin medvetenhet. Denna medvetenhet är människan inte alltid medveten om, utan anden kan så att säga finnas ”slumrande” i människan. Anden pockar på att få uppmärksamhet. Därför lyckas inte estetikern att finna ro, eftersom han lever ett oegentligt liv helt upptaget av sinnesnjutningar.

Kanske är det detta med den inre resan och finna sig själv som jag tycker så mycket om hos Kierkegaard. Jag finner det sedan tidigare hos mystikerna på 1300-talet i form av Mäster Eckhardt och Thomas af Kempis och 1500-talets Johannes av Korset. I modern tid är det Dag Hammarskjöld som närmast beskriver den inre resan och att tömma skålen varje dag. Inte hos så många andra nutidsmänniskor. Nu är det mer ”likes” i sociala medier eller selfies eller ytliga instagrambilder som gäller. Karriär med mycket pengar, det är nutidsmänniskans skål.

När jag ser korna skutta omkring på grönbettet tror jag att de är lyckligare än många nutidsmänniskor. Korna kanske har förstått Kierkegaards vision om att njuta innerligt av varje ögonblick. Jag låter det stanna vid dessa tankar för denna gång. Jag är inte klar med Kierkegaard, inte på långa vägar, det inser jag. Däremot är ögonblicket när korna skuttar över för denna gång. Nu går de omkring i hagen och mår bra. Ögonblicket av eufori är förbi, nu är det födointag som gäller i sakta mak.

/m

Jag sitter ute och dricker mitt förmiddagskaffe. Solen steker. Uppkrupen mot väggen kommer inte den skånska vinden åt mig. Det känns som om sommaren är här. Nu är det några år sedan jag flyttade ned till landets sydligaste län och jag slås varje år av hur tidigt varje årstid kommer. Eftersom vintern saknas och att vi har en enda lång höst kommer våren tidigt och likaså sommaren.

Har precis avslutat en tidig morgon med volontärsarbete i Självmordslinjen. Många tuffa samtal idag. Precis när jag hade avslutat passet ringde en god vän från en region. Vi har arbetat tillsammans som direktörskollegor för många år sedan. Jag blir numer en aning nedstämd när jag pratar med gamla kollegor, de vittnar nämligen om en svensk hälso- och sjukvård med mängder med problem – och frustration. En hälso- och sjukvård, som jag i min naiva bild, tänkte fortsatte att utvecklas efter att jag lämnade den.

Samtalet handlade om omorganisationer, stuprörstänk, väntetider, överbelagda sjukhus, upplevd otillgänglighet i både primärvård och slutenvård, ohållbar arbetsmiljö och inte minst rekryteringsutmaningar. Samtalsämnet gled över till politikens inflytande och dess möjlighet att förändra. Min vän var närmast håglös i sin beskrivning över dagens rikspolitiker inom hälso- och sjukvården som ger uttryck i partiprogram att omorganisation och huvudmannaförändring låter som den heliga graalen. Så långt har vi kommit. Politiker på riksplan som är amatörer inom hälso- och sjukvårdsfrågor är nu på ministerposter.

Jag försökte ändå säga till min vän att något måste ju hända för så här kan det ju inte fortsätta. När jag lämnade regiondirektörsjobbet år 2017 fanns det många positiva tecken och vi hade trots allt en kvalitativ sjukvård på många sätt. Min vän tar upp exempel på exempel där det gått åt fel håll sedan dess.

Efter vårt samtal satte jag på en kopp kaffe och sitter nu här med solen i ansiktet och funderar. Det är 5 år sedan jag skrev en artikel i Dagens Medicin med rubriken att man måste förändra arbetssättet i Hälso- och sjukvården, inte omorganisera, när alltmer digitaliseras. Nyttja digitaliseringen som en språngbräda in till att ändra både arbetssätt och beteende. Det var mitt budskap. Ytterst lite verkar ha hänt, trots möjligheten kring den hemska pandemin, som trots allt tvingade verksamheter att tänka nytt.

Vi har 21 regioner som är ansvariga för sjukvården i detta land. Med facit från de senaste åren går det inte att förneka att deras förmåga att förändra och utveckla vården är begränsat. För mig är det svårt att förstå att alla de möjligheter kring medicinteknisk utveckling, digitaliseringens naturliga intrång och allmänt högre medicinkunskapsutveckling inte har fått större genomslagskraft. Vi borde inte ha långa väntetider, överbelagda sjukhus, otillgänglig vård och rekryteringsbekymmer om vi ändrat arbetssätt. Med detta som grund kan jag förstå att vissa rikspolitiker gör den enkla analysen, att bara vi överstatligar så löser vi problemet. Då har man sannerligen inte förstått någonting.

Låt mig ta ett exempel. Exemplet kring digitalisering. Det finns mängder med möjligheter kring digitalisering och AI. Trots detta underpresterar regionerna något våldsamt. Allt inom prevention, vårdkontinuitet, patientinvolvering och tillgänglighet kan och bör använda den nya tekniken. Här är det just den samlade kraften som dessa 21 regioner utgör som skulle gemensamt kunna dra nytta av exempelvis egenmonitorering hos alla patienter i en viss patientgrupp. Enkelt, eller hur? Slå ihop dessa 21 så kör vi gemensamt!

Så enkelt är det inte, för det handlar om arbetssätt, det handlar om ökande användning av ny teknik för att förbättra vården för personer med kroniska sjukdomar. Det handlar om daglig stöd i sin hemmiljö få vård genom bland annat digitalt stöd till egenvård vid exempelvis hjärtsvikt, artros, diabetes, högt- och lågt blodtryck. Allt detta leder till mindre komplikationer och färre fysiska besök. Varför görs inte detta i större utsträckning idag?

Jo, för att fokus ligger inte på att införliva ny teknik och ändra arbetssätten från dagens system till att arbeta mer proaktivt. Att styra vården mot förändrade arbetssätt är tungt, det vet alla som håller på med utvecklingsarbete, även om alla vet att det skulle vitalisera hela systemet. Fokus för många ligger tyvärr på organisationsutveckling, tänka på hur vården bäst styrs, tänka på vilka målparametrar vi ska styra på, tänka ut bra mätvärden som vi kan införa ersättningssystem kring mm. Allt detta är säkert jättebra men tar bort fokuset från det som ger verklig effekt, nämligen att arbeta upp nya arbetssätt!

Det räcker inte att varje region har egna projekt kring exempelvis egenmonitorering i hemmet. Det blir inga större synliga effekter. Då blir det enstaka projekt och enstaka besök som syns men på helheten lyser det stillastående i utvecklingskurvan. Den nya tekniken har en otrolig fördel, den kan nyttjas på bredden. Dock krävs det att vi ändrar arbetssätt. Det kravet kräver modiga chefer och inte minst att hålla emot när många tycker att det blir för jobbigt. En ändrad organisation som förändras på en organisationskarta genom att flytta några rutor ter sig enklare.

Visst kan vi ha politiker som ropar efter en större omorganisation och vill se förstatligande av hälso- och sjukvården, precis som man gjort i Danmark och Norge. Dock missar man då en vital del, nämligen att det är inte där förändringen ger utslag i mer effektiv hälso- och sjukvård. En förändring syns först då ändrade arbetssätt inom vården genomförs. Att vara politiker och chefer handlar inte om att ta de enkla besluten, det handlar om att leda komplexa organisationer med ständiga beslut i förändringsutvecklingens tecken. Det handlar om att leda i förändring. Att aldrig nöja sig. Att aldrig stå still. Att hantera de resurser du har till ditt förfogande med de knappa resurser som finns men ändå genomföra genomgripande förändringar, utan att göra minsta lilla omorganisation eller ropa efter mer resurser.

Så istället för att ropa efter nya organisationsformer, som skulle ta både kraft och tid och leda till ännu högre risk för överbeläggningar mm, satsa på lösningar som gör att ändrade arbetssätt stimuleras i vården. Ge ersättningssystem som stimulerar till ökad användning av preventiva lösningar där digitala lösningar ger möjlighet i form av exempelvis egenvård i hemmet. Den nya tekniken har sin otroliga fördel i möjligheten att just förändra arbetssätten i grunden. Detta till gagn för både patienter, vårdens medarbetare men även för alla invånare i detta land.

För en kvalitativ hälso- och sjukvård vill vi väl alla ha!

/m

Då är det påskafton år 2023. Årets fasteperiod som inleddes under Askonsdagen är nu till ända. Som ni säkert vet innebär den kristna fastan att avstå från något för att vinna något annat. Fastan ger tid för eftertanke, och tid att växa i tron. Fastetiden började den 22 feb i år (på askonsdagen), knappt sju veckor före påsk. Fastan avslutas idag (på påskafton). Fastan är 40 dagar och den bryts varje söndag, men jag har valt att inte bryta den, vilket således innebär mer än 40 dagar.

Under en fasta avstår du från något. De flesta tänker direkt på att det handlar om att du avstår från att äta, men en kristen fasta kan lika gärna vara att avstå från tv-tittande, godis, alkohol, kött, eller något annat som du själv väljer. Jag valde att avstå från sociala medier. Jag har avstått från att gå in och läsa samt lägga upp någon uppdatering på Instagram och Facebook, för att få möjlighet att ägna mig åt annat men också för att reflektera över mitt eget beteende i relation till sociala medier.

Jag måste medge att det var lite svårt i början. Beteendet att öppna apparna och scrolla lite satt djupare i mig än vad jag trodde. Efter någon vecka hade jag dock lagt av med det beteendet och sedan dess har det egentligen inte varit något problem. Några reflektioner som jag väljer att dela med er:

• Jag noterade att jag verkar tycka om att lägga uppdateringar på Stories på Instagram, vilket gjorde att jag under fastan tog mycket färre bilder med min Iphone. Då kan man ju verkligen fundera kring frågan om varför jag lägger ut bilder på Stories på Instagram? För vems skull? Skulle jag ta dessa bilder som en minnesbank för min egen skull, borde jag ju ha tagit bilder även under fastan. Alltså verkar jag ta bilder vars syfte är att hamna på Stories…
• Efter en tid märkte jag att jag inte riktigt var med i olika diskussioner i min närhet, helt enkelt för att jag inte vetat om att olika händelser hade skett. Även om många klagar på att Facebook blivit allt mer av en annons/reklam kanal så var jag ibland helt ovetande om händelser som släkt/vänner/andra informerats via Facebook/Instagram men som jag totalt hade missat.
• Min blogg tänkte jag skulle vara som vanligt, men jag upptäckte att jag skrev mycket färre inlägg under fastetiden än vad som jag under normala omständigheter gör. Det här förvånade mig en aning. Det verkade precis som att mitt bloggande på något sätt hänger ihop med mina sociala medier, i alla fall i mitt huvud. Varför vet jag inte. Har egentligen ingen förklaring till det.
• Jag fick i början ganska många DM om att de saknade mig på Facebook/Instagram. Detta var nyhetens behag. Man är trots allt alltid en statist i en annan människas liv och att jag var borta från FB eller Insta – det brydde sig inte så många om efter ett tag. Däremot får jag fortfarande en hel del DM som hänger ihop med mitt författarskap och mitt bloggande – här märkte jag att det kom fler DM än tidigare. Kan berott på att jag inte fanns på Insta eller min författar-FB-sida?
• Varför uppdaterar jag mina sociala mediekanaler och vad är det jag lägger ut? Jag har funderat mycket på detta under den här fasteperioden. Vissa använder ju sina kanaler i princip enbart för att scrolla och få info om andra. För egen del gör jag nog precis tvärtom. Lägger ut relativt mycket, men scrollar inte så mycket. Undrar varför? Jag brukar heller ej notera hur många som gillar mina inlägg, däremot läser jag alla kommentarer och försöker besvara dem ifall jag tycker ett svar behövs. Det här med likes är därför en kultur som jag aldrig har varit en del av…jag förstår den helt enkelt inte. Det handlar nog om att jag är till åren kommen….
• Jag märkte att vissa företag/affärer/verksamheter hänvisar till Facebookinformation. Denna information kunde jag således ej ta del av och därmed blev deras verksamhet inte intressant för mig.

Den viktigaste frågan kanske återstår…hur kommer jag med den här erfarenheten ta mig an sociala medier i framtiden? Jag kommer helt klart att reflektera mer kring varför jag gör olika saker på sociala media – vara mer medveten helt enkelt. Vad det innebär jämfört med tidigare återstår att se.

Pax

/m

Under ett coachsamtal jag hade med en klinikchef för någon vecka sedan kom frågan upp kring att vara ödmjuk som chef/ledare. Jag bejakade detta och sa att det var en av de viktigaste egenskaperna jag tycker alla ledare ska ha. Det finns mycket forskning kring att ödmjuka chefer får verksamheter att blomma. Jag skickade denna artikel till chefen som kan vara en bra utgångspunkt i ämnesområdet. Klinikchefen ställde då en motfråga

”Om nu ödmjukhet är en så bra egenskap hos en chef, varför är det så få som framhåller det och lever efter dess devis?”

Det är en mycket bra fråga. Vi lever i en värld där ego får uppmärksamhet och ödmjukhet, som visserligen skapar goda verksamheter, får mindre uppmärksamhet. Trots all vetenskap kring ödmjuka chefer är det få chefer, speciellt de vi känner igen i medierna, som vi skulle beskriva som just ödmjuka. Egot och know-it-all-ledarstilen segrar ofta.

Vad detta kan bero på har Harvard två förklaringar till:

• Många chefer tror felaktigt att ödmjukhet inte går att kombinera med ambitioner och framgång.​

• Ödmjukhet kan upplevas som svagt och sårbart, när svårigheter och problem krävs chefen på snabba svar och lugnande besked om att allt kommer att bli bra. Men det är precis det som är ödmjukhetens kraft. De mest produktiva cheferna låtsas inte ha alla svar. De förstår att deras jobb är att söka de bästa idéerna från rätt människor, oavsett vem och var de människorna är.

Det kan väl egentligen inte ha undgått någon hur osedvanligt dåligt ledarskap KD:s partiledare tillika näringsminister har visat upp under sin tid som partiledare. Om vi använder oss av det ledarskapet som exempel så handlar det väldigt mycket om just ego och know-it-all. Precis den ledarstilen som forskningen säger att du inte ska ha.

Som chef kan du inte alltid rå för de omständigheter du måste hantera. Det tillhör chefsrollen. Oavsett omständighet så bör du som chef alltid hantera din omgivning med ödmjukhet. Det inger förtroende. Partiledaren för KD tycks mena att ett gott ledarskap är precis tvärtom. Det finns mängder med olika exempel att lyfta upp från partiledarens tid, men om vi bara tar upp ett så kan vi ta detta. KD:s partisekreterare får lämna sin post. Oavsett skäl så innebär detta att en medarbetare faller, en medarbetare måste dessutom genomgå ett mediadrev – vad gör då en ödmjuk chef. Tackar naturligtvis medarbetaren för den tid som varit och pratar gott om medarbetaren utåt, både till media och till omgivningen. Dessutom stöttar chefen medarbetaren med dagliga samtal under den tid som behövs – du är i första hand en vän och i andra hand en fd kollega och fd chef.

Vad gjorde partiledaren i KD inför den samlade pressen när faktumet om avgången hade hänt? Egot tog över och know-it all perspektivet fick råda. Inför en förvånad press sa vederbörande att inte nog med att kollegan förlorat sitt jobb under förödmjukande former, hon la dessutom till ett antal slag genom att tillägga att vederbörande varit osedvanligt dålig i sitt arbete och hade ändå behövt lämna jobbet. När en medarbetare ligger ned, slår man inte ytterligare slag, så enkelt är det. Oavsett om partiledaren hade haft synpunkter och velat byta ut vederbörande senare, finns det ingen som helst anledning att nämna det för pressen och oss andra. Varför slå på en som redan ligger ned?

Nu är inte partiledaren för KD den enda chefen som agerar utifrån ego och know-it-all perspektiv. Det tycks som om trenden är åt det hållet, inte minst inom det politiska ledarskapet. Jag lever dock i en annan föreställningsvärld, nämligen att som chef handlar det allt mindre om att du själv ska försöka bli framgångsrik eller visa på egen förträfflighet och mer om att ha bra människor runt omkring dig. Din uppgift som chef är att ödmjukt lyfta fram dina medarbetare och ge dem de bästa förutsättningarna för att blomma ut i deras fulla potential.

Går det att förändra sitt chefsbeteende? Jag brukar ta Amazons vd Jeff Bezos som ett levande exempel på detta. Han har tidigare haft ett rykte om sig att vara arrogant inför andras idéer. Men det senaste året har hans medarbetare vittnat om att han har blivit en ledare som går in i möten med betydligt mer öppna ögon. Jag såg ett uttalande han gjort för några månader sedan som var så här:

”Att tro att du vet exakt var du är på väg är brist på ödmjukhet. Det hindrar dig från att uppfinna nya lösningar!”

Ett gammalt grekiskt ordspråk som härstammar från antiken lyder så här, ”Det finns inget beständigt utom förändring”. Och till viss del gäller det även chefskap och ledarskap. Vi lever i dag i en värld som förändras snabbt och att som ledare sitta på alla svar är omöjligt. I stället bör en ledare ha ett öppet sinne för nya idéer och vara beredd att omvärdera gamla sanningar.

Det är ödmjukheten inför lärandet som skapar en chefs framgång. Ledare med stor framgång i snabbrörliga branscher lägger mindre tid på saker de redan visste och mer tid på att utforska nya koncept och idéer. Det är ödmjukheten att lyfta sina medarbetare, även när de lämnat din organisation, som skapar framgångsrika team. Vem vill exempelvis arbeta tillsammans med partiledaren för KD efter hennes hantering av sina medarbetare?

Låt ödmjukheten bli din ledstjärna istället – alltid.

/m

Det är askonsdag och början på fastan. Jag har bestämt mig för att under årets fasteperiod helt avhålla mig från sociala medier. Sagt och gjort. Jag loggar ut från både Facebook och Instagram. Nästa gång dessa öppnas är efter påsk. Det kan vara därför jag är lite sen med att få kännedom om Lövings bortgång. Jag läser om det tragiska först på torsdag morgon via en nyhetsrubrik på en kvällstidnings hemsida. Jag blir så arg, ledsen, besviken och upprörd. Ännu ett liv offras i den samvetslösa journalistikens spår.

Redan när den här historien började rulla i media kände jag obehag i magen. Återigen såg jag scenariot framför mig. Smaskiga rubriker, journalister med vittring och mitt i allt detta människor av kött och blod, som du och jag, som försöker skilja på sak och person i sina liv. Något som media är obenägen att göra. Allt eftersom historien började rullas upp inför öppen ridå och den ”oberoende” utredaren tillsattes tänkte jag, med min HR-direktörsbakgrund, om varför detta arbetsrättsliga spel tillåts ske via media? Låt arbetsrätten inom en myndighet ha sin gång och ta allt sedan efteråt. Flera gånger tänkte jag så.

Jag såg presskonferensen från utredaren och rikspolischefens intervjusvar med en samvetslös journalist från Expressen i onsdags kväll där Rikspolischefen till slut tvingades via journalistisk hets medge att han saknade förtroende för Löving och att han först måste prata med Löving innan nästa steg kunde ske. Han sa så i media, INNAN han pratat med Löving. Ungefär samtidigt intervjuas en svensk justitieminister som kommenterar att han som justitieminister ”ser mycket allvarligt på det som kommit fram i den interna polisutredningen”. Lägg märke på begreppet den INTERNA polisutredningen. Här har vi alltså en justitieminister som direkt och går in och kommenterar ett arbetsrättsligt utredningsarbete inom en statlig myndighet innan ens den högste chefen har avgjort ärendet.

Man ska skilja på sak och person och justitieministern i Sverige har säkert sina förtjänster, men att ge sig ut i media och kommentera arbetsrättsliga ärenden inom en myndighet i ett pågående ärende är inte annat än inkompetent. Likaså de journalister som med sina hetsiga frågor, tvingar ut dessa aktörer i hela denna affär att kölhalas i media för att locka fler läsare/lyssnare är för mig något som visar på brister i journalistisk etik. En myndighetschef ska dessutom naturligtvis hellre ge svaret ”Inga kommentarer” än att hänga ut medarbetare via media innan man pratat med de inblandade.

Kanske är det så att jag blir så här upprörd över detta för att jag har egen erfarenhet av liknande eller kanske är det min HR ådra kring arbetsrätt som gör att jag reagerar så starkt. Jag tror egentligen inte det. Anledningen är nog en sund medmänsklig omsorg. Något som jag uppfattar har fattats här. Vi är alla människor och vi ska inte hantera varandra på det här sättet. Så enkelt är det. Vi ska kunna skilja på sak och person, vi ska kunna ge människor i motgång stöd även om vi är arbetsgivare för vederbörande, vi borde kunna vänta med journalistiska frågor till en saklig arbetsrättslig utredning är klar, vi borde förvänta oss av ministrar i en svensk regering lite mer och inte minst vi borde kunna visa varandra respekt och medmänsklighet.

Oavsett vad som är rätt eller fel i de interna frågorna kring Polismyndigheten så kommer inte detta vara den sista myndigheten där rätt eller fel utreds. Jag själv som gammal myndighetschef och HR-direktör vet mycket väl hur det alltid pågår olika utredningar och granskningar i verksamheter och organisationer. Så ska det också vara. Vi är människor, vi gör rätt och vi gör fel. Ibland blir ärenden föremål för arbetsrättsliga granskningar. Låt då saken ha sin gång. Skilj på sak och person i samhällsdebatten. Låt den arbetsrättsliga processen ha sin gång först. Låt inte massmedia få blomma ut i fritt spelutrymme kring spekulationer och med smaskiga rubriker. Låt inte olika så kallade ”experter” få ge sin syn på saken innan ärendet är arbetsrättsligt prövat och för Guds skull ta hand om och värna de inblandade med ett medmänskligt förhållningssätt, inte minst från arbetsgivarhåll.

Det är nu flera år sedan jag blev uppringd av en journalist, dagen efter Benny Fredrikssons tragiska bortgång, där hen medgav att de gjort fel i rapporteringen kring mitt ärende i Östergötland, men kunde naturligtvis inte göra något åt det. Jag ska inte ta mer utrymme i anspråk kring det. Ni kan läsa om det via det här blogginlägget från våren 2019. Jag kunde ha gått samma öde till mötes som flera av dessa kölhalade personer men jag skrev istället boken ”Jag är paria”, blogginlägg från releasedagen augusti 2021, som just handlar om det vi nu har fått bevittna inom Polismyndigheten. Jag är den första att beklaga att böcker liknande min egen ens behöver skrivas. Det ska inte behöva upplevas ytterligare en gång. Det märkliga är att vi alla tillsammans, hänger ihop i en samhällsgemensam funktion, och vi verkar inte kunna lära oss.

Hur många böcker ska egentligen behöva skrivas innan någon förändring sker?

/m

Står bredvid en parkeringsplats i ett industriområde i Lund. Väntar på buss 171 som ska ta mig från denna asfaltsfulla plats till hemmets vrå i Limhamn. Jag tänker på det absurda att detta, denna asfaltsplan, kommer att vara en stor del av mitt liv under år 2023. Jag sluter mina ögon och tänker mig in i att vara i en botanisk trädgård med mängder med dahlior och gröna gräsytor istället. Inombords är jag där med grönska och liv, även om utsidan är ful och grå. Så är mitt liv just nu. Inombords är jag i fas med det gröna medan utsidan känns mer som att vara i ofas.

Jag surfar in på en kvällstidnings websida och läser rubrikerna. Som vanligt har jag svårt att klicka på en rubrik och ta mig tid att läsa deras artiklar. Ser inte riktigt poängen med att läsa artiklar som är vinklade utifrån ett viss syfte. Jag är i ofas med utsidan. Några exempel som jag ser från rubrikerna:

Vår statsminister verkar oroa oss i onödan. Ulf Kristersson har på kort tid sammankallat till ett antal presskonferenser där han försökt inskärpa situationens allvar genom att säga ”det är allvar nu – på riktigt” och att Sveriges befinner sig i det ”värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget”. Vet inte vilken värld han lever i men menar han klimathotet eller handlar det om någon ekonomisk krissituation som inte går att hantera? Jag lärde känna Ulf Kristersson när jag arbetade i Stockholm i början av 2000-talet när han var socialborgarråd i Stockholm. ”Fort och fel” var väl epitetet som jag tyckte kring hans ledarskap från den tiden. Han verkar inte ha lärt sig mycket sedan dess.

Jag tycker han framför sina budskap på ett onödigt alarmistiskt sätt. Jag har inte noterat mängder av oroliga svenskar gå ut på gatan för att demonstrera mot att vi ännu inte blivit medlemmar i Nato eller orosdemonstrationer för att ryssen kommer snart. Jag har hört betydligt fler som oroar sig för att Sverige varit alltför undfallande gentemot Turkiet. Jag uppfattar inte att den ständiga oro som Kristersson ger uttryck för finns varken hos mig eller hos det svenska folket i allmänhet men jag kan ha fel gällande det sistnämnda. Jag tycker den svenska regeringen driver på oron snarare än lugnar.

Släpp det här med NATO. Även om jag tycker det är helt vansinnigt att gå med i en kärnvapenallians så är vi i praktiken redan med i NATO. Skippa några enskilda förhandlingar med en diktator från Turkiet. Känns ju ganska poänglöst. För egen del har jag svårt att se vitsen med att vara med i den där NATO-familjen. Om både Finland och Sverige ska behöva sänka sin nivå på mänskliga rättigheter, asylrätt, oberoende domstolar och fri yttrandefrihet för att få komma med i NATO, vad är då poängen med NATO, och vad är det för ett sällskap vi slåss för att få komma in i?

Läser en annan rubrik om att i el-kaosets kölvatten tycker många att el-stödet kommer sent från den nya regeringen. Jag läser som sagt inte artikeln men kan inte låta bli att tycka det är märkligt att vi så lättvindigt snedvrider debatten till el-pris och blandar ihop det med el-produktion. Nu har samtliga timvärden för elbalansen redovisats av Svenska kraftnät för år 2022 och bilden är urtydlig. Sverige exporterade el som den största exportören av el i hela Europa. Sverige exporterade el samtliga 52 veckor under året och den enda gången då Sverige hade nettodeficit var då Oskarshamn 3 stängdes ned för reparation den 9-18 december samtidigt som Ringhals 4 var nere, också för reparation. Resultatet blev 152 timmars nettoimport, resten av årets timmar var det enbart nettoexport. Vi pratar således om 5-6 promille av år 2022 års el där vi tvingades importera el.

Det råder således inte elbrist i Sverige. Varför då prata om att bygga nya farliga kärnkraftverk är för mig en gåta. Ska vi exportera mer el? Hur Sveriges media och den nya regeringen har gått på det Trumpistiska sättet med alternativ fakta och fake news är en sak, men att vi medborgare köper det resonemanget när det finns obeskrivlig sanningsfakta, är för mig också en gåta. Vi har skapat en marknad för det här med el och på den marknaden, liksom alla andra marknader, finns det utbud och efterfrågan. Priset trissas naturligtvis upp när efterfrågekurvan stiger, så enkelt är det. Vi i Sverige har företag som exporterar el till andra länder där efterfrågan just nu är stor och då följer priset med. Diskutera gärna marknadsmekanismerna och Sveriges indelning i elprisområden istället för att diskutera införandet av farliga kärnkraftverk. Men som sagt, jag är i ofas med utsidan.

Jag lämnar parkeringsplatsen. Bussen kommer. Vi ses imorgon igen, min gröna och dahliafyllda parkeringsplats.

/m

Ja, då är det återigen ett nytt år med nya utmaningar. Dags för nya mål som ska sättas och uppfyllas. Kanske är det det som är årsskiftets klo, själva essensen. Något slutar och något annat börjar. Samtidigt är ju det här med årsskiften något vi har skapat, något som egentligen bara är människans verk. Ifall du vill sluta med något och börja om har du ju en chans att göra det vid varje stund i livet. Vill du verkligen förändra något så varför vänta till årsskiftet, gör det när som helst.

En chef som jag coachar är helt inne på det här med mål och ser årsskiftet som en bra avstamp för nya målsättningar och lite som en omstart i verksamheten. Jag bejakar det för all förändring börjar någonstans i att sätta upp nya mål. Samtidigt är väl inte årsskiftet i sig så intressant utan egentligen själva målsättningen och planen att nå dessa mål.

Jag är så pass gammal så jag kommer ihåg när Dorans artikel om ”The SMART way” lanserades i Sverige på -80 talet. Jag gick på Linköpings Universitet och en professor delgav oss Dorans artikel. Jag kommer inte riktigt ihåg innehållet mer än SMART-modellen som satte sig i mitt huvud. Numer kan varenda medarbetare vad SMART står för så målformuleringar brukar bli ganska bra med SMART-modellen som ledstjärna.

Det jag tycker saknas i SMART-modellen är utvärdering och omformulering av mål. Något som kanske är självklart men eftersom det ligger utanför SMART-modellen glöms detta ofta bort. Nu för tiden finns det managementkonsulter som byggt ut SMART-modellen med just Evaluation (E) och Reviewed (R) och kallar modellen SMARTER. Kanske ett bra sätt att inkludera utvärdering och omprövning av mål in i själva modellen.

När jag läste ledarskap i Dartmouth, för många år sedan, kom jag ihåg att professor Paul Batalden brukade trycka på delaktigheten i att sätta upp mål. Qulturum i Jönköping la därför till det självklara ansvarstagandet (A) i ovanstående modell (SMARTA). För egen del brukar jag tänka på Bataldens ord när jag hör chefer diskutera årsskiften och nya målsättningar. I coachingsammanhang brukar jag därför ställa en motfråga till cheferna när de börjar rabbla mål, ”Hur har delaktigheten varit när du tagit fram dessa mål?” Allt för ofta hör jag att det varit bristande delaktighet. Chefen, på sin höjd ledningsgruppen, har varit delaktig i framtagandet av målen.

Då brukar jag istället fråga chefen, ”Hur får du dina medarbetare att sluta upp kring uppställda mål och mått?” Samtalet blir då väldigt mycket bättre och fokus blir då istället hur en förtroendeskapande relation skapas mellan chefer och medarbetare, hur chefen blir en stödjare och möjliggörare, hur delaktigheten ska ske vid målsättning och löpande och hur delaktigheten kan öka i stort.

För är det något vi behöver bli bättre på så är det delaktighet och att både chefer och medarbetare tar ansvar för verksamheten genom ett medledarskap som bygger på tillitsfull relation. Årsskiften kommer och går och nya mål sätts och följs upp. För mig handlar mycket om relationer och hur man stöttar varandra på en arbetsplats. Kanske kan det bli ett mål i sig?

Gott nytt år!

/m

Julaftonsmorgon. Tänder ett ljus och tänker på att ljuset alltid övervinner mörkret. Det är så jag ser på ljuset, som ett hopp som alltid finns där, oavsett hur mörkt det än är runtomkring i den här världen.

Det är tidig julmorgon, de flesta sover men jag ska strax gå på ett extrapass som volontär på MIND. Det är många som har det tufft där ute under julen. För egen del har jag haft några hektiska dagar här innan jul och har inte hunnit att nedteckna så mycket tankar de senaste dagarna. Hoppas på er förståelse för det. Har både skrivit klart min magisteruppsats, påbörjat andra texter för tentamen i januari, allmänt julstök/förberedelser, umgåtts med barnbarn, skrivit artiklar som frilansjournalist, volontärspass på MIND och inte minst försökt varit ett ljus för min omgivning.

Annars går jag mot strömmen…som vanligt. Det känns så i alla fall. Jag har verkligen funderat på hur det kommer sig att jag inte känner riktigt att jag verkar vara i takt med vad de flesta andra tycker här i samhället, i vår samtid. Tycker kanske inte att det gör så mycket men samtidigt känns det lite märkligt. Jag ska ge tre exempel.

1, Jag verkar vara en av få som älskar fotboll men som helt har bojkottat VM. Jag har inte sett en enda minut VM-fotboll på TV. Tidernas bästa VM, säger FIFA-presidenten Gianni Infantino och jag säger att det var ett mästerskap som vi alla borde ha bojkottat. Ett mästerskap som aldrig borde ha spelats. De allra flesta verkar tycka att han har rätt och att jag har fel. Samtidigt är det väl inte så konstigt att det var ett bra VM, den som har obegränsat med pengar och är halvkorrupt kan väl göra ett fantastiskt VM. Allt detta har ju varit självklart från första dagen, det förändrar ju ingenting. I en värld där allt är till salu, allt kan köpas för pengar, där mänskliga rättigheter eller människoliv inte har någon betydelse, hur skulle det gå att misslyckas för den som har obegränsat med pengar och med den inställningen? Vi verkar ha fått ett lyckat VM, Qatar har betalat för det och FIFA har accepterat deras vidriga människosyn, men till vilket pris? Vad har varit det humanitära priset, det moraliska priset, det mänskliga priset? Det pris som alla verkade prata om för en månad sen men sedan gradvis tycks ha glömt bort. Jag är kvar där, som en av få, för mig är det fortfarande en fråga. Jag är en av få som bojkottade VM, trots att jag älskar fotboll.

3, Jag verkar vara en av få som tycker politiker, oavsett politisk färg, har del i elfiaskot. Det verkar precis som om hela Sverige är antingen för den ena politiska sidan och då skyller man på den andra eller är för den andra politiska sidan och då skyller man på den andra. Jag som följt den här utvecklingen ända sedan 1980-talets folkomröstning tycks vara en av få som tycker att båda sidor är lika insyltade i detta och det leder ingenstans att skylla på den ena eller den andra sidan, utan det enda rätta är att göra någonting åt det med egen politik utan att skylla på någon annan. Nu tycks dessutom de flesta vara för kärnkraft, något som jag tänkte att våra föräldrar ändå tog avstånd ifrån under 1980-talet. Den debatten har vi ju redan klarat av. Då var ju till och med den mest kärnkraftsförespråkande parten i folkomröstningen, nämligen linje 1, för en avveckling. Jag vet inte om ni kommer ihåg men på linje 1:s valsedel stod:

2, Jag sneglar lite på Nyheternas gårdagssändning på appen och ser att vår utrikesminister har varit i Turkiet. Jag skakar på huvudet när han säger något i stil med att ”Turkiet förstår oss och att vi har oberoende domstolsväsende i Sverige”. Hur lågt har vi egentligen sjunkit när vi ska vara knäande inför en stat som befinner sig närmare diktatur än demokrati? En stat som ska säga JA eller NEJ till oss för att vi vill vara med i en kärnvapenallians? Jag verkar vara en av få som inte tycker att Sverige skulle ha ansökt om medlemskap i NATO och som skulle ha stannat i vår neutrala zon. Putin har ju sedan länge sagt att han vill återta de forna Sovjetstaterna och dessutom visat genom annektering av Krim 2014 och invasionen av Georgien 2008 att han menar allvar. Det är klart att Rysslands hänsynslösa aggression mot Ukraina är det allvarligaste hotet mot Europas fred och säkerhet sedan andra världskrigets slut. De ansvariga kommer att ställas till svars, men samtidigt om vi nu känner oss hotade av Ryssland här i Sverige, varför krigshetsa genom att gå med i en kärnvapenallians? Varför gick vi i så fall inte med redan 2008, eller 2014, när Putin visade genom handling vad han var för en figur? Jag verkar vara en av få kvarvarande pacifister, jag är emot krig men för rätten att försvara sig, och helt emot att vi går med i NATO.

”Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna tas ur drift.”

Nu verkar vi vara helt historielösa och ska helt plötsligt bygga nya kärnkraftverk, trots att vi vet att de är livsfarliga, bara för att vi har skapat ett elprissystem där vi exporterar mer el till andra länder än vad vi gör av med här i Sverige och det på en priskonkurrerande marknad där vi måste hänga med prismässigt. Logiskt? Nä, inte speciellt. Jag verkar vara en av få som tycker att vi inte ska bygga ny kärnkraft. Gör något åt prissystemet istället och skyll inte allt på varandra.

Det finns ännu fler exempel men det skulle ta alltför mycket tid i anspråk. Jag tror ändå ni förstår poängen. Jag är inte i takt med min samtids värderingar, jag är helt enkelt en udda fågel som går mot strömmen. Samtidigt ser jag in i ljusets låga framför mig och tänker att det är precis så det ska vara. Det är precis det jag värnar om. Rättigheten att tycka annorlunda än alla andra, rättigheten att gå mot strömmen, rättigheten att vara precis som man vill. Det är därför jag bojkottade VM, för att värna om de mänskliga rättigheterna. Det är därför jag inte vill gå med i någon kärnvapenallians. Någon måste gå före och säga NEJ till krig och våld. Det är därför jag inte vill ha någon ny kärnkraft eller att man ska skylla på andra utan att ta eget ansvar. Någon måste värna om skapelsen utan att ta in livsfarliga element i världen som vi lämnar till kommande generationer att ta hand om och någon måste säga att det har betydelse att ta ansvar för egen politik och inte skylla på andra.

Kanske kommer jag fortsätta att gå mot strömmen år 2023. Det återstår att se. Tack för att ni följde min bloggkalender ända hit.

God Jul!

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 16/24 – tankar kring psykisk ohälsa

Här i Malmö var det faktiskt kallt i morse. Det blev visserligen varmare under dagen men det höll sig nog under – 0 hela dagen.

Har ägnat dagen åt diverse saker som jag har haft hängande efter mig. Fick ändå tid att läsa diverse rapporter och artiklar på nätet. I förrgår släppte Folkhälsomyndigheten en rapport om psykisk ohälsa bland arbetslösa och sysselsatta under covid-19 pandemin (se rapport här). Läste den som hastigast. Psykisk ohälsa påverkar livet i sin helhet och medför stora kostnader, både i termer av mänskligt
lidande och dess påverkan på samhället. Jag tycker det är ett litet märkligt samhällsfenomen att ju bättre vi i väst rent materiellt verkar få det, ju sämre verkar vi må.

Stigmatiseringen av psykisk ohälsa är också ett fenomen i sig och beror naturligtvis ofta på okunskap och
fördomar men får till följd att många inte berättar hur de mår och därmed kanske inte får stöd i tid. Psykisk hälsa är ingen isolerad fråga utan en angelägenhet för hela samhället och för var och en av oss. Ofta hanteras frågor som rör psykisk hälsa enbart inom hälso- och sjukvården, med stort
fokus på symtombehandling snarare än på vad som orsakar psykiskt lidande och hur det kan förebyggas.
Med en helhetssyn på psykisk hälsa och ett gemensamt ansvarstagande är jag säker på att vi kan vända trenden med ökande psykiska besvär och främja det psykiska välbefinnandet i befolkningen.

Trots allt vårt välstånd har psykiska besvär ökat de senaste decennierna och psykiatriska
tillstånd är idag den vanligaste orsaken till långvarig sjukskrivning. Allt fler söker vård och
ca tio procent av befolkningen äter antidepressiv medicin. De totala samhällskostnaderna
av psykiatriska tillstånd uppskattas till nära 170 miljarder kronor årligen, vilket är den
största kostnadsdelen för sjukdomar i Sverige.

Ju mer jag läser på om detta, ju mer fundersam blir jag ifall den psykiska ohälsan egentligen ökar eller om det är något annat som står bakom ökningen? Statistikmässigt uppger dock allt fler att de mår dåligt men kan detta egentligen bero på att vi vet inte hur vi ska lida? Att lidandet är en naturlig del av livet? Att det uppstår problem längs ens väg och att allt inte är en dans på rosor? Att upplevelsen av att må dåligt är något som vi människor numer tycker är något som är fel och som borde hanteras som en sjukdom, som vilken sjukdom som helst? Vi har helt enkelt blivit sämre på att hantera våra nedgångar i livet.

Naturligtvis finns det de som verkligen har depressiva sjukdomar och som måste vårdas därefter. Det är inte dessa jag tänker på, utan jag tänker på att den psykiska ohälsan bland befolkningen kanske egentligen har varit relativt konstant genom historien men att vi nu, i vår allt mer sekulariserade värld, har glömt bort att lidande är en naturlig del av livet och inte alltid behöver behandlas som en ohälsa i så måtto att det kan ses som sjukdom. Vi behöver helt enkelt bli bättre på att hantera motgångar i livet.

Vad tror ni?

/m

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 15/24 – tankar om vad som gör en nöjd här i livet

Här i Malmö var det faktiskt någon centimeter snö i morse. Det var dessutom kallt så det ligger kvar nu under kvällen. Man får vara glad åt det lilla. Jag och äldsta barnbarnet, Julius, åkte pulka ikväll, även om det var med ganska mycket gräskänning. Vi var nöjda åt att äntligen få lite snökänning!

Kvällen i pulkabacken fick mig att tänka på det här med att vara nöjd med det lilla. I huvudet gjorde jag en liten fundering kring det här med vad som kan/vad som krävs för att göra en människa nöjd med livet. Jag kom fram till fem saker som jag tänker gör skillnad, i alla fall för mig. Tänkte delge er mina punkter här i all sin enkelhet. Du kanske har fem helt andra punkter?

1, Barn, barnbarn, vänner, släkt och inte minst min älskade sambo

Det kanske är självklart, men att ha vänner/relationer i livet måste vara en gigantisk faktor till om du trivs i livet eller inte. När jag springer där med barnbarnet skrattandes bakom mig i pulkan så måste man ju bara känna ren och skär lycka. Att ha förmånen av yngre förmågor i livet som man älskar att göra saker tillsammans med har alltid varit speciellt för mig. Jag älskar att vara pappa och jag älskar att ha barnbarn. Jag är lyckligt lottad.

2, Mål/dröm i livet

En annan sak som kanske också är ganska självklart är det här med mål i livet. Att ha något att sträva emot. Något att sikta på. En dröm som du målmedvetet strävar mot. Nog måste det ha en stor inverkan på ditt mående om du har den där tydliga målbilden kontra om du inte har det?

3, KASAM

Jag har alltid varit en stor beundrare av Antonovskys tanke kring KASAM, känslan av sammanhang, begriplighet och hanterbarhet, vilket ger en meningsfullhet som man kanske inte annars hade haft. I min värld är KASAM en känsla som ger ett sammanhang. Ett begrepp som innebär att en människa måste, för att må bra, känna sig delaktig i ett sammanhang som är begripligt och meningsfull. Känslan av sammanhang avgör hur en person klarar av att hantera stress och andra faktorer, vilket är avgörande för hur du mår.

4, Materiella saker

Ju äldre jag blir ju mer börjar jag tänka att det här med att ha saker, att köpa massor med saker, att hela tiden vilja ha det senaste, det här med modeindustrin och dess yta…ger mig ingenting. Jag vill ha ett enklare liv med mindre prylar och verkligen bara ha saker du använder. Det är trots allt det meningsfulla i att ha fantastiska människor runt omkring mig och relationer som jag värdesätter som är det viktiga för mig. Vi har två förråd med mängder med prylar…så jag börjar landa i att rensa, rensa, rensa…

5, Utveckling

Jag tänker ändå på att det här med att utvecklas som människa och hela tiden känna att man lär sig något nytt gör en människa gott. Så är det för mig i alla fall. Livet är en resa och lär jag mig något nytt varje dag så känner jag också livsgnistan och glädjen hela tiden. Jag är en nyfiken människa och jag blir aldrig fullärd. Det hårda i livet är dock att de bästa lärstunderna får man oftast utifrån när man misslyckats som mest. Den är svår att ta in…. men ack så nyttig!

Så där…några av mina kvällstankar!

Ha det gott

/m