Sitter på Espresso house på Linköpings centralstation. Har haft en vecka hos föräldrarna i Flen. Jag bor alldeles för långt bort ifrån dem, det är bara att konstatera. I måndags träffade jag även under en kort stund på vägen upp från Malmö min älskade dotter som bor här i Linköping. Jag bor alldeles för långt bort ifrån mina barn, det är bara att konstatera. Nu är livet så att jag geografiskt är åtskiljd från mina älskade men de är ständigt närvarande inom mig. De är ständigt med mig under min livsresa.

Jag har stannat till i Linköping och väntar in Snälltåget som ekonomiskt är mer fördelaktigt att resa med för en fattig student som mig än det SJ finansierade snabbtåget. Det gör mig nu inget. Då fick jag tillfälle att skriva dessa rader. Jag blev även klar med måndagens sommarkrönika, den fjärde i ordningen. Jag ligger därför oerhört bra till rent tidsmässigt.

Den fjärde sommarkrönikan sätter meningen och det meningsfulla i centrum för reflekterandet. Vad är meningen med livet, är en fråga som vi alla ställer oss någon eller några gånger i livet. Det tycks vara en sådan där fråga som följer med oss under hela livsresan. Dessutom kan det meningsfulla genomsyra i princip allt vi gör. Vi vänder och vrider både på att finna ett svar på hela livets mening men även vad som är meningen med olika upplevelser som händer oss under vår livsresa. Kanske finns det inte någon livets mening utlagd i förväg som det är vår uppgift att försöka finna. Kanske föds meningen istället i varje situation som du är med om. På så sätt kan en viss form av mening finnas i både glädjefulla och sorgfyllda stunder. Meningslösheten i ett liv kan i många avseenden vara djupt deprimerande. Att ha ett liv med mening är på många sätt meningen med livet, men om man inte har ett liv med mening hur gör man då?

Följ med i mina reflektioner kring meningsfullhet och livsmod i denna sommarkrönika. Kanske blir du överraskad av svaret?

Ha en underbar fredag och sedan helg!

/m

Sommarens krönikor/artiklar finansieras genom en betaltjänst till en kostnad av 270 kronor för hela sommarperioden (alternativt 100 kr/mån). Totalt kommer 27 krönikor/artiklar att släppas. Du kan när som helst under sommaren betala och får då tillsänd alla krönikor som utkommit tidigare. Betalning sker genom Swish till 072-7026663 (270 kr för hela sommaren eller 100 kr/mån). I meddelandefältet skriver du vilken e-postadress som krönikan/artikeln ska sändas till.

På torsdag, den 8:e juni, släpps min sommarkrönika nummer 3. Detta feriearbete som jag håller på med under hela sommaren fokuserar denna gång på möten och att det inte handlar om dig!

Livet handlar om att ge och ta emot. Varje relation och möte handlar om ett givande och tagande. Det är så jag har lärt mig när jag under närmare 30 års tid arbetat som chef och som coach. Jag möter någon, en kollega eller vän, som ibland behöver få ett råd eller bara bolla en utmaning med mig. Jag har i sann coaching-anda lyssnat och lyssnat och levererat råd på råd. Nu håller jag på att omvärdera detta förhållningssätt till att sätta fokus på själva mötet i sig. I alla fall när det gäller vid en viss typ av möten. I det svåra mötet, när livet ställs på sin spets, då är själva mötet i sig själv det viktiga och du bör inte avkräva något speciellt resultat. Låter detta märkligt? Följ med mig in i resonemanget om att lämna ditt ego bakom dig och låta mötet i sig vara målet. Att det till slut enbart handlar om två saker – att du var där och att du levde!

Det är enkelt att ta del av dessa krönikor. De finansieras genom en betaltjänst till en kostnad av 270 kronor för hela sommarperioden (alternativt 100 kr/mån). Du kan när som helst börja att prenumerera så får du de krönikor som redan har släppts. Totalt kommer 27 krönikor/artiklar att släppas och du kan när som helst börja prenumerera så erhåller du de krönikor som redan har släppts. Betalning sker genom Swish till 072-7026663 (270 kr för hela sommaren eller 100 kr/mån). I meddelandefältet skriver du vilken e-postadress som krönikan/artikeln ska sändas till. 

På måndag, den 5:e juni, släpps min sommarkrönika nummer 2. Detta feriearbete som jag håller på med under hela sommaren fokuserar denna gång på ålderdomen.

Jag är 20 år när Berlinmuren faller år 1989. Det uppstår en fantastisk lyckoyra som hela världen får ta del av. En Berlinare som intervjuas i TV är 89 år. Han föddes år 1900 och har således varit med om två världskrig, murens uppbyggnad och nu dess fall. Det är inte allt han varit med om som han fokuserar på när intervjuaren frågar den klassiska frågan om ”Hur det känns”. Det är inte det förgångna alls, utan det är framtiden som är i fokus för den äldre mannen. Han svarar något i stil med att ”nu kan jag äntligen börja leva”. Jag vet att jag stannade upp vid hans ordval ”börja”. Ett verb som bär på ett innehåll som andas både nuet men framför allt en framtid. Att anträda en färd framåt och att börja precis just nu. Livets stora under verkar vara att det kan födas hopp, oavsett ålder, när det som har varit har gått sönder. Det finns alltid en framtid som kan få även det minsta fröet att gro. I det som vi har varit med om i det förflutna, i våra erfarenheter, i våra minnen, gömmer sig ett litet frö som kan växa och gro till något hoppfullt och nytt, oavsett ålder. Våra minnen och erfarenheter kan vara bojor som binder oss vid det förflutna, eller så kan de vara vingar som tar oss in i framtiden. Om detta handlar min andra sommarkrönika om.

Det är enkelt att ta del av dessa krönikor. De finansieras genom en betaltjänst till en kostnad av 270 kronor för hela sommarperioden (alternativt 100 kr/mån). Du kan när som helst börja att prenumerera så får du de krönikor som redan har släppts. Totalt kommer 27 krönikor/artiklar att släppas och du kan när som helst börja prenumerera så erhåller du de krönikor som redan har släppts. Betalning sker genom Swish till 072-7026663 (270 kr för hela sommaren eller 100 kr/mån). I meddelandefältet skriver du vilken e-postadress som krönikan/artikeln ska sändas till. 

Då har ett av mina feriearbeten påbörjats! Jag har precis släppt den första sommarkrönikan till prenumeranterna.

Idag är det den 1 juni år 2023. Den första sommardagen. Äntligen är sommaren här. Vi är många som har längtat. Skolavslutningarna avlöser varandra och semesterplanerna börjar sättas i verket. Per Gessles odödliga text om att ”ha längtat hela året” till juni, juli och augusti bär både på en önskan men också en förväntan. En förväntan som kan infrias men också bli något helt annat än vad man har längtat efter. För så är det i livet, allt blir inte alltid vad man har tänkt sig. Det blev något annat. När det där händer, när livet blir något annat, gäller det att ha bottnat i en existentiell mognad. Livet är inte alltid rättvist och mycket kan förändras snabbt. Att ha en existentiell mognad är i min värld att veta hur jag hanterar livets upp- och nedgångar. Om detta handlar min första sommarkrönika om. Välkommen till att ta del av mina tankar.

Vill även du ta del av dessa reflektioner. Dessa krönikor/artiklar finansieras genom en betaltjänst till en kostnad av 270 kronor för hela sommarperioden (alternativt 100 kr/mån). Totalt kommer 27 krönikor/artiklar att släppas. Betalning sker genom Swish till 072-7026663 (270 kr för hela sommaren eller 100 kr/mån). I meddelandefältet skriver du vilken e-postadress som krönikan/artikeln ska sändas till.

/m

Vi har sista passet för dagen. Vår liturgilärare ska precis gå igenom handbokens steg kring Begravningsgudstjänst med nattvard för oss. J-P tar ordet och nämner att biskop emeritus Martin Lönnebo har avlidit. Vi tar en stund och låter biskop emeritus vara i våra tankar en stund.

När jag tar bussen hem från utbildningsinstitutet kan jag inte låta bli att låta tankarna vandra tillbaka till Lönnebo och vad han har betytt för mig och för oss alla. Införandet av ljusbärarna runt omkring i våra kyrkor samt frälsarkransen är naturligtvis två av de delar som vi bär vidare från Lönnebo. För egen del tänker jag på några av de möten jag haft förmånen att få möta biskop emeritus.

Första gången var hösten 1988 eller våren 1989. Jag hade flyttat till Linköping, sommaren -88, och påbörjat studier i ekonomi på Linköpings Universitet. Jag hade deltagit några ggr på gudstjänst i Sankt Lars kyrka några söndagar men jag var på den tiden inte en särskild frekvent gudstjänstbesökare. Vid ett tillfälle fick jag för mig att gå på gudstjänst i Domkyrkan. Guds försyn såg till att just vid den gudstjänsten så var biskop Lönnebo celebrant. Religionens fem språk var en klassiker redan då, så jag tror jag blev mer hänförd över att jag stod öga mot öga med författaren Lönnebo mer än det faktum att jag just då firade nattvard tillsammans med biskop Lönnebo. Hade jag vetat att det var enda tillfället jag kom att få fira nattvard med biskop Lönnebo hade jag antagligen bevarat själva nattvardsdelen högre i mitt hjärta.

Eftersom biskop Lönnebo var biskop i Linköping ända till 1995 har jag, som många andra Linköpingsbor, mött den ödmjuke biskopen vid ett flertalet tillfällen. När jag fick samtala en stund med biskop Lönnebo på tu man hand var han dock redan emeritus. Det var på Vårdnäs stiftsgård en kväll. Jag var där med ett gäng chefer från Landstinget som jag hade föreläsningar för kring ledarskap. Vid kvällens middag blev jag varse om att biskop emeritus fanns i lokalen. Han satt en bit bort och åt middag vid ett annat bord. Efter middagen smet jag in i kapellet. Jag satt en stund för mig själv, ensam i kapellet. Efter en stund hörde jag bakom mig att någon annan kom in genom dörren och jag vände mig försiktigt om för att se ifall det var någon av landstingets chefer som kom in. Döm om min förvåning när jag fick se en ensam biskop Lönnebo komma in.

Vi blev sittandes tysta en stund innan jag tog mod till mig och erkände att jag tyckte mycket om Religionens fem språk. Han log och kom och satte sig bredvid mig. Han undrade vad jag gjorde där. Jag berättade om mitt arbete och min föreläsning. Jag kommer inte riktigt ihåg men han var där för att det var någon slags stiftsgrupp som han var ditbjuden till. Vi pratade om mycket. Slaka kyrka kom upp som spörsmål och han sa att han älskade dess rosa fasadfärg om våren. Vi pratade skidåkning. Jag minns att det precis varit något mästerskap och vi pratade om hur det hade gått. Vi pratade om tro och naturligtvis om Hammarskjöld. Jag minns att han pratade om Schweitzer, som han sa att även Hammarskjöld var influerad av. Efter en stund var ögonblicket förbi och vi sa god natt till varandra.

Sista gången jag träffar, eller snarare ser biskop Lönnebo, är även det en tillfällighet. Jag besöker mina föräldrar i Flen några dagar i januari och på hemväg stannar jag naturligtvis till och träffar mina barn i Linköping. Återigen är det Guds försyn som gör att biskop emeritus och mina vägar ska korsas. En vän till mig som lånat några av mina teologiböcker och jag bestämmer träff vid Domkyrkan i Linköping den 21 januari. Det visar sig att det är högmässa med mottagande av biskop Marika Markovits den dagen.

Naturligtvis är det procession men det finns en person som ledsagas in i koret innan alla andra, nämligen biskop emeritus Martin Lönnebo. Med sin tydliga, vita mitra på plats, ledsagas han till sin plats. Min vän Annie och jag ser honom bara på avstånd. Han väcker sådan värme, empati och kärlek. Jag ler inombords. Nu när han är på plats – kan den nya biskopen hälsas välkommen.

Det blev sista gången jag såg biskop emeritus Lönnebo. Ikväll tar jag fram hans bok, Religionens fem språk. Tänder ett ljus och läser hans ord. Ljusbärarna, frälsarkransen och hans ord i alla dessa böcker kommer för evigt eka i våra hjärtan. I alla fall hos mig.

/m

”Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.” psaltarpsalm 139:9-10.

Vi har tema Döden på utbildningen just nu. Vi pratar om sorg och övar begravning. Vi pratar om egna erfarenheter, om hur vi bäst möter frågor kring sorg och död och inte minst danas vi till att bli präster som verkar i livets alla skeenden. För mig med alla mina erfarenheter kring sorg och inte minst med all den research jag gjorde inför min bok, Spår av dig, har det här temat fördjupat min andlighet ytterligare.

Vi har precis lämnat 2 söndagen i påsktiden med en evangelitext om lärjungen Tomas som tvivlar kring den uppståndne Jesus. Det finns säkert många som känner igen sig i känslor kring tvivel och ifrågasättanden, speciellt när det ofattbara har hänt i sin närhet och sorgen överskuggar allt annat. Då är det lätt att tvivla och ropa ut ”varför?” i ens frustration över att både försöka förstå men även rikta sin inneboende ilska. Sorgen är inte en sjukdom utan livets reaktion på en smärtsam förlust. Där det har funnits mycket kärlek blir det naturligt mycket sorg. Därför behöver sorgen ta sin tid och det behöver få ta sin tid för att ge plats åt både mörka och ljusa minnen.

Allt som är viktigt i livet har ett pris och så är det även med sorgen. Det finns inget som sliter på en så mycket som när sorgen tar sig in i samtliga ens celler. I sorgens akuta fas är det viktigt att vi kanske får hjälp med att klara av det mest basala, såsom tillräckligt med sömn, frisk luft och mat. Vi måste kanske träna oss att be om hjälp. Kanske behöver vi få hjälp att gradvis kunna befinna oss på två platser samtidigt, nämligen sorgens mörka rum och glädjens ljusa rum. Utmaningen för alla som sörjer är att finna den balansen.

Jag tänker att sorgearbetet handlar mycket om att fokusera på det som har varit så att vi orkar vara i nuet och får livsmod och hopp inför det som kommer. Livet själv har en tunn hinna mellan glädje och sorg, mellan det goda och det onda, mellan lidande och njutning. Ingen av oss tycks kunna styra över livet. Det finns något motsägelsefullt kring livet. Du får akta dig för att leva för du kan dö utav det, samtidigt som det gör oss mer benägna att leva i nuet och leva när vi lever, älska när vi kan älska, tacka när vi kan tacka för att satsa på något liv långt fram i framtiden kan vara ett riskfyllt projekt.

Det finns något hoppfyllt i den psaltarpsalm jag började denna text med. Även om jag gick till yttersta vilan och allt är mörkt skulle Gud nå mig och gripa min hand. Gud som trycker min hand kan stundom tyckas vara fördold och te sig osynlig och orättfärdig för vissa i mörka stunder. Det finns dock inget löfte från Gud att ta bort lidandet från våra axlar, löftet är istället att vara där. Att vara med oss genom livets alla skeenden, både glädjefulla likväl som sorgsna. När Jesus kom var det inte för att lova oss att lidandet skulle försvinna, utan att han skulle vara med oss och nära oss i lidandet. Även för Jesus var livet motsägelsefullt. Han gladde sig åt naturen, vännerna, barnen, bröllopsfesten i Kana men kände även djup sorg vid Lasaros grav eller besvikelse på lärjungarna som bråkade om vem som var den främste eller hade svår bävan och ångest vid Getsemane.

Vi kommer aldrig finna ett svar på varför den allsmäktige Guden, av ett eller annat skäl, tillåter lidande eller olyckor att ske. Det vi vet är att Gud gråter med alla i världen som gråter och Gud är nära alla som ropar efter hjälp. Guds egen son fick uppleva glädje men även sorg. Jesus fick uppleva allt det mänskliga såsom svek, lidande, glädje, smärta och skratt. Jesus rop på korset om ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” har givit många människor genom historien modet att själva ropa ut sin frustration.

På många sätt finns det ett hopp i att också få ropa ut sin klagan. Det finns en kraft i att veta att Gud är nära, även när Gud känns frånvarande, och att Gud är så nära en själv när man ropar ut sin klagan att man inte kan se Gud. Vetskapen att Gud är där och sträcker ut sin hand är bevisligen stor kärlek. Guds smärta över mänsklighetens lidande och sorg var så stor att Gud sände sin ende son för att frälsa världen, ge oss ett evigt liv och bekräfta för oss att Gud själv är där. Att Gud själv lider. Att Gud har levt med våra villkor så nära oss inpå kroppen som man bara kan leva.

Påskdagarna i Jerusalem som slutar på korset men fortsätter med uppståndelsen har inte givit oss alla svar på våra frågor. De gav oss dock rätten att ropa ut vår klagan och fortsätta att ställa våra frågor. Världen är full av sorg och lidande men precis som Jesus gjorde när han drabbades av mänskligt oförstånd så får vi ropa ut vår klagan med vetskapen om att Gud är där. Gud har lovat att vara där i alla våra långfredagar i våra liv. Vår uppgift är att fortsätta att tro och leva, även om vi inte har alla svaren. Gud är Gud, även om allt land så vore borta. Gud är Gud, om så alla vi vore döda. En lidande Gud kan hjälpa lidande människor och en uppstånden Kristus kan gjuta mod i oss människor som tillfälligtvis saknar hopp.

Vi har ett löfte om en närvaro och en gemenskap som kan bära oss igenom tillfällen som känns tunga och bevara oss i tron på kroppens uppståndelse och ett evigt liv. Det finns en motsättning mellan långfredagens ”Min Gud, varför har du övergivit mig” till påskdagens ”Min Gud, varför har du inte övergivit mig”. Jesus, Guds ende son, fick erfara motsättningen mellan frånvaron och närvaron och det finns något trösterikt i att genom den paradoxen, i alla stunder, är Gud där med sin hand.

”Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.” psaltarpsalm 139:9-10

/m

Det är rejält med försommarväder i Skåne. Alldeles för varmt, skönt att det fläktar lite. Befinner mig i Skurup med sambo och bonusbarnbarn. Det är traditionsenligt kosläpp på Nils Holgerssongymnasiet. I min naiva värld tänkte jag att vi kanske skulle vara ett tjugotal personer som skulle se korna rusa ut på grönbete. Nu var det nästan lika mycket publik som under en Kalmarmatch på Guldfågeln. Sanslöst!

Har under dagen gått och tänkt på Kierkegaard och hans sinnlighet, innerlighet och andlighet. Jag har under de senaste månaderna nördat ned i Sören Kierkegaards värld. Filosofen, teologen och författaren som levde i Köpenhamn under 1800-talets första hälft och som startade en värld av existentiella tankegångar. Så till den grad att man brukar kalla honom en av grundarna till existentialismen.

Kierkegaard bröt mot den rådande konventionen genom att bland annat ifrågasätta auktoriteter, kritisera kyrkan, inte bli präst som pappa ville, klä sig efter eget huvud och bryta förlovningen med sin stora kärlek Regine. Allt detta för att följa sin inre sanning som alla hade en enda utgångspunkt – vad är meningen med livet.

När jag ser korna skutta omkring kan jag inte låta bli att bli upprymd inombords. Det är en sådan otrolig glädje som kossorna förmedlar. Inga tankar på livets mening där inte, utan bara njuta av stunden. Eller så är det just meningen med livet de förmedlar – att skutta runt på en äng en vårdag.

Kierkegaard trodde att människan är konstruerad så att hon måste söka efter livets mening och han menade att det finns tre stadier som människan kan ta sig igenom för att nå dit. Det första stadiet, det sinnliga, är materiellt och attraherar våra sinnen. Vi samlar på oss saker, berusar oss med ting och mår bra av det. Men till slut känns det tomt och vi börjar se inåt i oss själva och där hittar vi vår inre röst, vår egen sanning. Vårt autentiska jag. Då har vi nått det andra stadiet, det innerliga. Kierkegaard menade att innerlighet är att vara närvarande i sig själv. Att vara här och nu. Här gäller det att våga göra val och handla efter sin inre röst. I det sista stadiet, det andliga, ser vi utanför oss själva och söker efter något mer, något som kanske inte kan förklaras, alltet eller en Gud.

Jag lever I det innerliga numer med en stark dragning åt det andliga. Jag har släppt det sinnliga, Kanske med ålderns rätt. Gud är drivkraften i mitt liv och jag hänger bara med. Jag tömmer min skål varje morgon och ber Gud fylla den med innehåll. Jag vet inte riktigt vad Kierkegaard hade sagt om det. Kanske hade han sagt att man måste pröva sig fram och hitta sina egna steg mot meningen med livet för just mig. Var och en vill och längtar ju efter olika saker. Kierkegaard menar att det bara är du själv som kan hitta din sanning genom att titta inåt i dig själv. Men det finns ingen moral i att vi alla ska komma lika långt eller finna samma mening.

För Kierkegaard är det viktigt att människan gör egna val. Jag tänker också så. Själva väljandet är det mänskliga livets storhet. Dock består valet inte i ett val mellan det ena eller det andra utan i att välja eller att inte välja. Att välja det etiska och moralistiska eller att inte välja det etiska och moralistiska. Ty den som väljer det etiska väljer det goda och står på så sätt i ett absolut förhållande till tillvaron till skillnad från den som inte väljer det etiska och sålunda fortfar med sin relativa hållning genom livet och därmed förlorar sig själv. Den som väljer det etiska väljer det goda därför att hen väljer det absoluta men därav följer ingalunda att den som så väljer inte, på nytt kan välja det onda.

Varje ögonblick betyder ett nytt val, men för den som valt det etiska sker alla val hädanefter utifrån en helt ny utgångspunkt. Människan handlar istället för att något bara händer henne, hon medverkar själv genom sina val till sin egen bestämmelse. Att välja det etiska är, enligt Kierkegaard, att välja sig själv i sin eviga giltighet. Därför är varje ögonblick viktigt, ty varje ögonblick är evighetens nedslag i tiden. I varje ögonblick finns det en möjlighet att välja. Inte ett val mellan det ena eller det andra utan mellan att välja och att inte välja. Att människan har en evig giltighet beror på att hon är bestämd som ande, det vill säga människan kännetecknas av sin frihet och sin medvetenhet. Denna medvetenhet är människan inte alltid medveten om, utan anden kan så att säga finnas ”slumrande” i människan. Anden pockar på att få uppmärksamhet. Därför lyckas inte estetikern att finna ro, eftersom han lever ett oegentligt liv helt upptaget av sinnesnjutningar.

Kanske är det detta med den inre resan och finna sig själv som jag tycker så mycket om hos Kierkegaard. Jag finner det sedan tidigare hos mystikerna på 1300-talet i form av Mäster Eckhardt och Thomas af Kempis och 1500-talets Johannes av Korset. I modern tid är det Dag Hammarskjöld som närmast beskriver den inre resan och att tömma skålen varje dag. Inte hos så många andra nutidsmänniskor. Nu är det mer ”likes” i sociala medier eller selfies eller ytliga instagrambilder som gäller. Karriär med mycket pengar, det är nutidsmänniskans skål.

När jag ser korna skutta omkring på grönbettet tror jag att de är lyckligare än många nutidsmänniskor. Korna kanske har förstått Kierkegaards vision om att njuta innerligt av varje ögonblick. Jag låter det stanna vid dessa tankar för denna gång. Jag är inte klar med Kierkegaard, inte på långa vägar, det inser jag. Däremot är ögonblicket när korna skuttar över för denna gång. Nu går de omkring i hagen och mår bra. Ögonblicket av eufori är förbi, nu är det födointag som gäller i sakta mak.

/m

Jag sitter ute och dricker mitt förmiddagskaffe. Solen steker. Uppkrupen mot väggen kommer inte den skånska vinden åt mig. Det känns som om sommaren är här. Nu är det några år sedan jag flyttade ned till landets sydligaste län och jag slås varje år av hur tidigt varje årstid kommer. Eftersom vintern saknas och att vi har en enda lång höst kommer våren tidigt och likaså sommaren.

Har precis avslutat en tidig morgon med volontärsarbete i Självmordslinjen. Många tuffa samtal idag. Precis när jag hade avslutat passet ringde en god vän från en region. Vi har arbetat tillsammans som direktörskollegor för många år sedan. Jag blir numer en aning nedstämd när jag pratar med gamla kollegor, de vittnar nämligen om en svensk hälso- och sjukvård med mängder med problem – och frustration. En hälso- och sjukvård, som jag i min naiva bild, tänkte fortsatte att utvecklas efter att jag lämnade den.

Samtalet handlade om omorganisationer, stuprörstänk, väntetider, överbelagda sjukhus, upplevd otillgänglighet i både primärvård och slutenvård, ohållbar arbetsmiljö och inte minst rekryteringsutmaningar. Samtalsämnet gled över till politikens inflytande och dess möjlighet att förändra. Min vän var närmast håglös i sin beskrivning över dagens rikspolitiker inom hälso- och sjukvården som ger uttryck i partiprogram att omorganisation och huvudmannaförändring låter som den heliga graalen. Så långt har vi kommit. Politiker på riksplan som är amatörer inom hälso- och sjukvårdsfrågor är nu på ministerposter.

Jag försökte ändå säga till min vän att något måste ju hända för så här kan det ju inte fortsätta. När jag lämnade regiondirektörsjobbet år 2017 fanns det många positiva tecken och vi hade trots allt en kvalitativ sjukvård på många sätt. Min vän tar upp exempel på exempel där det gått åt fel håll sedan dess.

Efter vårt samtal satte jag på en kopp kaffe och sitter nu här med solen i ansiktet och funderar. Det är 5 år sedan jag skrev en artikel i Dagens Medicin med rubriken att man måste förändra arbetssättet i Hälso- och sjukvården, inte omorganisera, när alltmer digitaliseras. Nyttja digitaliseringen som en språngbräda in till att ändra både arbetssätt och beteende. Det var mitt budskap. Ytterst lite verkar ha hänt, trots möjligheten kring den hemska pandemin, som trots allt tvingade verksamheter att tänka nytt.

Vi har 21 regioner som är ansvariga för sjukvården i detta land. Med facit från de senaste åren går det inte att förneka att deras förmåga att förändra och utveckla vården är begränsat. För mig är det svårt att förstå att alla de möjligheter kring medicinteknisk utveckling, digitaliseringens naturliga intrång och allmänt högre medicinkunskapsutveckling inte har fått större genomslagskraft. Vi borde inte ha långa väntetider, överbelagda sjukhus, otillgänglig vård och rekryteringsbekymmer om vi ändrat arbetssätt. Med detta som grund kan jag förstå att vissa rikspolitiker gör den enkla analysen, att bara vi överstatligar så löser vi problemet. Då har man sannerligen inte förstått någonting.

Låt mig ta ett exempel. Exemplet kring digitalisering. Det finns mängder med möjligheter kring digitalisering och AI. Trots detta underpresterar regionerna något våldsamt. Allt inom prevention, vårdkontinuitet, patientinvolvering och tillgänglighet kan och bör använda den nya tekniken. Här är det just den samlade kraften som dessa 21 regioner utgör som skulle gemensamt kunna dra nytta av exempelvis egenmonitorering hos alla patienter i en viss patientgrupp. Enkelt, eller hur? Slå ihop dessa 21 så kör vi gemensamt!

Så enkelt är det inte, för det handlar om arbetssätt, det handlar om ökande användning av ny teknik för att förbättra vården för personer med kroniska sjukdomar. Det handlar om daglig stöd i sin hemmiljö få vård genom bland annat digitalt stöd till egenvård vid exempelvis hjärtsvikt, artros, diabetes, högt- och lågt blodtryck. Allt detta leder till mindre komplikationer och färre fysiska besök. Varför görs inte detta i större utsträckning idag?

Jo, för att fokus ligger inte på att införliva ny teknik och ändra arbetssätten från dagens system till att arbeta mer proaktivt. Att styra vården mot förändrade arbetssätt är tungt, det vet alla som håller på med utvecklingsarbete, även om alla vet att det skulle vitalisera hela systemet. Fokus för många ligger tyvärr på organisationsutveckling, tänka på hur vården bäst styrs, tänka på vilka målparametrar vi ska styra på, tänka ut bra mätvärden som vi kan införa ersättningssystem kring mm. Allt detta är säkert jättebra men tar bort fokuset från det som ger verklig effekt, nämligen att arbeta upp nya arbetssätt!

Det räcker inte att varje region har egna projekt kring exempelvis egenmonitorering i hemmet. Det blir inga större synliga effekter. Då blir det enstaka projekt och enstaka besök som syns men på helheten lyser det stillastående i utvecklingskurvan. Den nya tekniken har en otrolig fördel, den kan nyttjas på bredden. Dock krävs det att vi ändrar arbetssätt. Det kravet kräver modiga chefer och inte minst att hålla emot när många tycker att det blir för jobbigt. En ändrad organisation som förändras på en organisationskarta genom att flytta några rutor ter sig enklare.

Visst kan vi ha politiker som ropar efter en större omorganisation och vill se förstatligande av hälso- och sjukvården, precis som man gjort i Danmark och Norge. Dock missar man då en vital del, nämligen att det är inte där förändringen ger utslag i mer effektiv hälso- och sjukvård. En förändring syns först då ändrade arbetssätt inom vården genomförs. Att vara politiker och chefer handlar inte om att ta de enkla besluten, det handlar om att leda komplexa organisationer med ständiga beslut i förändringsutvecklingens tecken. Det handlar om att leda i förändring. Att aldrig nöja sig. Att aldrig stå still. Att hantera de resurser du har till ditt förfogande med de knappa resurser som finns men ändå genomföra genomgripande förändringar, utan att göra minsta lilla omorganisation eller ropa efter mer resurser.

Så istället för att ropa efter nya organisationsformer, som skulle ta både kraft och tid och leda till ännu högre risk för överbeläggningar mm, satsa på lösningar som gör att ändrade arbetssätt stimuleras i vården. Ge ersättningssystem som stimulerar till ökad användning av preventiva lösningar där digitala lösningar ger möjlighet i form av exempelvis egenvård i hemmet. Den nya tekniken har sin otroliga fördel i möjligheten att just förändra arbetssätten i grunden. Detta till gagn för både patienter, vårdens medarbetare men även för alla invånare i detta land.

För en kvalitativ hälso- och sjukvård vill vi väl alla ha!

/m