Hoppets teologi

”Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.” psaltarpsalm 139:9-10.

Vi har tema Döden på utbildningen just nu. Vi pratar om sorg och övar begravning. Vi pratar om egna erfarenheter, om hur vi bäst möter frågor kring sorg och död och inte minst danas vi till att bli präster som verkar i livets alla skeenden. För mig med alla mina erfarenheter kring sorg och inte minst med all den research jag gjorde inför min bok, Spår av dig, har det här temat fördjupat min andlighet ytterligare.

Vi har precis lämnat 2 söndagen i påsktiden med en evangelitext om lärjungen Tomas som tvivlar kring den uppståndne Jesus. Det finns säkert många som känner igen sig i känslor kring tvivel och ifrågasättanden, speciellt när det ofattbara har hänt i sin närhet och sorgen överskuggar allt annat. Då är det lätt att tvivla och ropa ut ”varför?” i ens frustration över att både försöka förstå men även rikta sin inneboende ilska. Sorgen är inte en sjukdom utan livets reaktion på en smärtsam förlust. Där det har funnits mycket kärlek blir det naturligt mycket sorg. Därför behöver sorgen ta sin tid och det behöver få ta sin tid för att ge plats åt både mörka och ljusa minnen.

Allt som är viktigt i livet har ett pris och så är det även med sorgen. Det finns inget som sliter på en så mycket som när sorgen tar sig in i samtliga ens celler. I sorgens akuta fas är det viktigt att vi kanske får hjälp med att klara av det mest basala, såsom tillräckligt med sömn, frisk luft och mat. Vi måste kanske träna oss att be om hjälp. Kanske behöver vi få hjälp att gradvis kunna befinna oss på två platser samtidigt, nämligen sorgens mörka rum och glädjens ljusa rum. Utmaningen för alla som sörjer är att finna den balansen.

Jag tänker att sorgearbetet handlar mycket om att fokusera på det som har varit så att vi orkar vara i nuet och får livsmod och hopp inför det som kommer. Livet själv har en tunn hinna mellan glädje och sorg, mellan det goda och det onda, mellan lidande och njutning. Ingen av oss tycks kunna styra över livet. Det finns något motsägelsefullt kring livet. Du får akta dig för att leva för du kan dö utav det, samtidigt som det gör oss mer benägna att leva i nuet och leva när vi lever, älska när vi kan älska, tacka när vi kan tacka för att satsa på något liv långt fram i framtiden kan vara ett riskfyllt projekt.

Det finns något hoppfyllt i den psaltarpsalm jag började denna text med. Även om jag gick till yttersta vilan och allt är mörkt skulle Gud nå mig och gripa min hand. Gud som trycker min hand kan stundom tyckas vara fördold och te sig osynlig och orättfärdig för vissa i mörka stunder. Det finns dock inget löfte från Gud att ta bort lidandet från våra axlar, löftet är istället att vara där. Att vara med oss genom livets alla skeenden, både glädjefulla likväl som sorgsna. När Jesus kom var det inte för att lova oss att lidandet skulle försvinna, utan att han skulle vara med oss och nära oss i lidandet. Även för Jesus var livet motsägelsefullt. Han gladde sig åt naturen, vännerna, barnen, bröllopsfesten i Kana men kände även djup sorg vid Lasaros grav eller besvikelse på lärjungarna som bråkade om vem som var den främste eller hade svår bävan och ångest vid Getsemane.

Vi kommer aldrig finna ett svar på varför den allsmäktige Guden, av ett eller annat skäl, tillåter lidande eller olyckor att ske. Det vi vet är att Gud gråter med alla i världen som gråter och Gud är nära alla som ropar efter hjälp. Guds egen son fick uppleva glädje men även sorg. Jesus fick uppleva allt det mänskliga såsom svek, lidande, glädje, smärta och skratt. Jesus rop på korset om ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” har givit många människor genom historien modet att själva ropa ut sin frustration.

På många sätt finns det ett hopp i att också få ropa ut sin klagan. Det finns en kraft i att veta att Gud är nära, även när Gud känns frånvarande, och att Gud är så nära en själv när man ropar ut sin klagan att man inte kan se Gud. Vetskapen att Gud är där och sträcker ut sin hand är bevisligen stor kärlek. Guds smärta över mänsklighetens lidande och sorg var så stor att Gud sände sin ende son för att frälsa världen, ge oss ett evigt liv och bekräfta för oss att Gud själv är där. Att Gud själv lider. Att Gud har levt med våra villkor så nära oss inpå kroppen som man bara kan leva.

Påskdagarna i Jerusalem som slutar på korset men fortsätter med uppståndelsen har inte givit oss alla svar på våra frågor. De gav oss dock rätten att ropa ut vår klagan och fortsätta att ställa våra frågor. Världen är full av sorg och lidande men precis som Jesus gjorde när han drabbades av mänskligt oförstånd så får vi ropa ut vår klagan med vetskapen om att Gud är där. Gud har lovat att vara där i alla våra långfredagar i våra liv. Vår uppgift är att fortsätta att tro och leva, även om vi inte har alla svaren. Gud är Gud, även om allt land så vore borta. Gud är Gud, om så alla vi vore döda. En lidande Gud kan hjälpa lidande människor och en uppstånden Kristus kan gjuta mod i oss människor som tillfälligtvis saknar hopp.

Vi har ett löfte om en närvaro och en gemenskap som kan bära oss igenom tillfällen som känns tunga och bevara oss i tron på kroppens uppståndelse och ett evigt liv. Det finns en motsättning mellan långfredagens ”Min Gud, varför har du övergivit mig” till påskdagens ”Min Gud, varför har du inte övergivit mig”. Jesus, Guds ende son, fick erfara motsättningen mellan frånvaron och närvaron och det finns något trösterikt i att genom den paradoxen, i alla stunder, är Gud där med sin hand.

”Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.” psaltarpsalm 139:9-10

/m